Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1891:Tfu312 Första kammaren tfu3)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1891, kl. 3 e. m

Första Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af herr 0. M. Björnstjernas motion om förebyggande
af samvetstvång från vigselförrättares eller
själasörjares sida med hänsyn till den lära, hvari barn,
födda uti äktenskap mellan olika trosbekännare, skola
uppfostras.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga
utskotts behandling öfverlemnad motion har herr O. M. ''Björnstjerna
föreslagit:

Datt Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande
af förslag till sådan ändring i nu gällande lagstiftning angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning, hvarigenom
vid äktenskaps ingående mellan makar, tillhörande olika trossamfund,
allt obehörigt tvång på deras samveten från vigselförrättares eller själasörjares
sida undanrödjes, med afseende å den lära, hvari deras i äktenskapet
födda barn skola uppfostras, samt vederbörlig kontroll införes,
att gällande föreskrifter i sådant afseende efterlefva^.»

Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande:

»Utan tvifvel har mången jemte mig med oro och bekymmer följt
den katolska propagandans verksamhet i vårt land, och hög tid torde
Bill. till Riksd. Prot. 1891. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. (N:o 12J. 1

2 Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

vara att genom lagbestämmelser så ordna, att den romersk-katolska
kyrkan i Sverige icke längre får, i visst fall, tillvälla sig en privilegierad
ställning gent emot andra trosbekännelser, i främsta rummet mot den
evangelisk-lutherska, som utgör vår statsreligion och ännu lyckligtvis
med värme omfattas af det ojemförligt största antalet af landets inbyggare.

Allmänt bekant torde vara, att det katolska presterskapet i Sverige,
vid hvarje äktenskap mellan en katolik och en lutheran eller annan trosbekännare,
ovilkorligen affordrar båda kontrahenterna en skriftlig förbindelse
att alla barn af deras äktenskap skola döpas och uppfostras i
den katolska läran. Detta påbud tillämpas här med största stränghet,
så att något undantag derifrån numera icke lärer medgifvas, under det
ännu för några tiotal år sedan det stod föräldrarne fritt att bestämma
öfver sina barns religion.

Ett sådant lagbud af påfven i Rom hafva vi hittills stillatigande
underkastat oss, och detta i ett land, som framför hvarje annat kan i
denna stund berömma sig af att vara protestantiskt.

Skall det så fortfara, lärer den dag kunna motses, då Sverige
kommer att inom sig hysa en så talrik katolsk befolkning, att vi äfven
i politiskt afseende få samma svårigheter att bekämpa som andra länder,
der ett liknande förhållande inträdt och der påfveväldet utgör en magt
i staten, för hvilken landets regering ej sällan nödgas böja sig. För
den troende katoliken gälla påfvens bud i främsta rummet och Konungens
blott i det andra. Också heter det i urkunden, som upplästes vid
grundläggandet för några dagar sedan af en ny katolsk kyrka i Stockholm,
att: »grundstenen lades under summus politi/ex Leo XIII:s och konung
Oscar II:s regering». För hvarje svensk, som ej bekänner den romerska
läran och med motvilja ser en italiensk prelat intaga främsta platsen i
vårt land, bör detta innebära en allvarsam varning.

Mången ser ingen'' fara i det nuvarande förhållandet och förebär
att katolicismen gjort blott ringa framsteg i vårt land. Nekas kan dock
ej, att under de senaste decennierna katolska kyrkor och skolor öppnats
å flera orter, både här och i Norge, äfven der ingen katolsk befolkning
fans. I dessa dagar har t. ex. tomt inköpts till en katolsk kyrka i
Vadstena. Från dessa skolor, der ingen religionsundervisning får meddelas
åt andra än till katolska kyrkan hörande barn, vet man likväl, att
vid flera tillfällen döttrar af lutherska föräldrar utgått som katoliker.

Befaras måste äfven, att de, som till följd af denna propaganda
öfvergifvit vår lära för att antaga den romersk-katolska, äro vida flere
än de statistiska siffrorna utvisa. Bevislig^ är nemligen, att personer,

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

hvilkas öfvergång'' är allmänt bekant, likväl ej låtit utskrifva sig ur den
lutherska församlingen, eller att först efter familj efadrens frånfälle de
efterlefvande erkänt, att såväl han som hans hustru och barn afsvurit
sina fäders tro.

Inom denna kammare bär mången jemte mig sett förevisas tryckta
upprop, utfärdade inom katolska länder och utöfvande särskilda belöningar
på andra sidan grafven åt dem, som lemna bidrag till missionsverksamheten
inom de skandinaviska länderna.

Jag anför icke allt detta som något klander mot den romerska
kyrkan eller dess trosbekännare. De följa sin läras föreskrifter och anse
sig utföra ett Herren behagligt verk, då de offra penningar och arbete
på att utbreda den katolska tron. Mycket förträffliga och sjelf uppoffrande
äro utan tvifvel äfven dessa nunnor, som i egenskap af sjuksköterskor
vunnit mångas hjertan inom vår hufvudstad, men ingen lärer väl kunna
föreställa sig, att katolikerna i främmande länder skulle, utan några biafsigter,
göra så stora uppoffringar och så lifligt ömma för skolundervisning
och sjukvård inom Skandinavien, i synnerhet då inom många
katolska länder det torde vara vida sämre bestäldt i dessa afseenden än
hos oss. — Nej! Afsigten är och kan icke vara någon annan än att
med dessa hjelpmedel draga själar öfver till den »enda saliggörande
kyrkan» och småningom lägga vårt land under påfveväldets ok.

Det åligger oss, Gustaf II Adolfs landsmän, att visa ett lika varmt
nit för upprätthållandet af vår kyrka och icke med armarne i kors lugnt
åse huru katolicismen söker undergräfva densamma.

Betrakta vi de framsteg, katolicismen gjort inom andra, företrädesvis
protestantiska länder, der den åtnjuter full och obegränsad handlingsfrihet,
kunna vi sluta till, hurudan! förhållandet skulle blifva äfven hos
oss, om intet hinder derför lägges. Några varnande exempel må bär
anföras.

I tidningen »Vårt Land» för den 11 november 1886 läses om
katolicismens framsteg i England:

»De framsteg, som katolicismen gör i England på engelska högkyrkans
bekostnad, antaga småningom ett omfång, som gör protestantismens
bestånd i England till en fråga af yttersta vigt. Den sista,
1884 offentliggjorda förteckningen på omvände upptager 7 medlemmar
af privy council, 33 medlemmar af öfverhuset och 82 af underhuset. Af
mera ansedda affällingar från protestantismen tillhöra 1,051 adeln och
de förnäma familjerna, 142 armén, bland dessa en fältmarskalk och sex
generaler, 29 flottan, bland dem 7 amiraler. Vidare upptager listan 48
läkare, 72 domare och advokater, 12 tjensteman i krigsdepartementet

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3J Utlåtande N:o 12.

och 337 andlige. Med sådana företeelser för ögonen kan man ej förundra
sig, om erkebiskopen af Westminster, kardinal Manning vid invigningen
af den nya Oratoriumkyrkan i London förlidet år segerviss
utropade: »går jag för långt, när jag säger, att engelska folket ej längre
kallar sig protestantiskt? I negativ form såsom motstånd mot den
katolska kyrkan må protestantismen ännu existera, men såsom religiös
tro har den försvunnit, må vi skynda oss att skörda hvad som sådt är!»

Rigtigheten af liknande uppgifter, hvad England beträffar, har visserligen
blifvit bestridd, och möjligt är väl att de katolska prelaterna
vilja skiyta med öfverdrifna framgångar, men att dessa äro i verkligheten
ganska betydliga, bekräftades ännu helt nyligen på påfvens födelsedag
den 1 mars. Då han emottag kardinalernas lyckönskningar, yttrade
nemligen Leo XIII, att han »blickade med förtröstan på de framsteg,
tron gjorde i England.»

1 Holland, fordom ett af protestantismens mägtigaste bålverk, räknades
1879: katoliker 1,439,137 mot protestanter 2,469,814.

Förhållandet inom vårt grannland Danmark skildras sålunda (St.
Dagblad 9 juli 1890):

»Katolicismen i Danmark.

En korrespondent från Köpenhamn till den tyska katolska tidningen
Deutsche Reichs-Zeitung lemnar åtskilliga intressanta upplysningar
om katolicismens ställning i Danmark, hvilka gifva ytterligare
bevis för, att den katolska propagandan med nit och framgång bedrifves
i norden.

Länge var kyrkan i Danmark, säger korrespondenten, beröfvad
all frihet, men förhållandena ändrades på 40-talet och genast grundades
två katolska missionsstationer, eu i hufvudstaden och en i Fredericia.
1856 såg man i Köpenhamn de första ordenssystrarna efter reformationen
— Josephssystrar från Chambéry. Nu tinnes det ej mindre än
110 af dessa systrar, hvilka, jemte det de förrätta sjukvårdstjenst,
upprättat en hel rad med skolor, i hvilka undervisning lemnas åt 650
flickor och 355 gossar, deribland barn från »bortåt 200 protestantiska
familjer».

Mariabröderna hafva dessutom ett hem för föräldralösa gossar och
Josephssystrarna två hem för föräldralösa flickor samt två sjukhem med
130 sängar. Det katolska kollegiet i Ordrup hör till de mest blomstrande
i landet.

Den 1 januari 1890 funnos inalles i Danmark 14 katolska missionsstationer,
fem i Köpenhamn och eu i hvardera af städerna Aarhus,
Odense, Fredericia, Randers, Horsens, Svendborg, Ivolding, Reykjavik

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 3) Utlåtande N:o 12.

och Ordrup. Vidare finnas: 1 apostolisk prefekt, 37 missionärer, 45
jesuiter, 3 Mariabröder, 110 Josephssystrar, 6 tyska barmhertighetssystrar
och 3,000 katoliker för öfrig!. Dessutom ha katolikerna 10
kyrkor, 6 offentliga kapell, 6 privatkapell och 1 jesuitkollegium.

Den danska regeringen har, säger nämnde korrespondent, städse
förhållit sig till katolikerna på ett mycket erkännansvärdt sätt och kyrkan
kan i detta lilla konungarike glädja sig åt en större frihet än den njuter
hos vissa så kallade katolska regeringar.

Korrespondenten nämner slutligen, att de danske katolikernas
skyddshelgon är S:t Knut, hvars ben finnas i S:t Knuts kyrka i Odense,
som dess värre är i protestanternas händer, och han slutar som följer:
»Måtte genom den helige Knuts förbön Danmark fullständigt blifva återfördt
i den sanna kyrkans sköte!»

I Köpenhamns-tidningen »Politiken» läses följande (i november 1890):

»Rosenkransfest hölls i söndags afton i den dansk-katolska kyrkan
i Köpenhamn. Festen har sin betydelse så till vida, att den utmärkte
återupplifvandet af det stora dominikanersamfundet, som bär namnet
Rosenkrans-brödraskapet.

Man har under hela denna stora kyrkofest ett bestämdt intryck af
att katolikerne — kanske för första gången efter reformationen — icke
längre känna sig främmande i Köpenhamn.»

(20 februari 1891.)

»En fransk dominikanermunk vid namn Lange, som nyligen auländt
till Köpenhamn, hvarest han varit föremål för en del uppmärksamhet,
började i söndags eftermiddag en följd föredrag i S:t Ansgarii kyrka
vid Bredgade. Kyrkan var fyld till trängsel. Lange, som bär dominikanernas
hvita kjol under en svart kåpa, förklarade i sitt föredrag med
ej vanlig öppenhet, att han kommit för att omvända danskar till den
romersk-katolska kyrkan.»

I England och Holland råder oinskränkt frihet med afseende å
trosbekännelsen, och i Danmark föreskrifver endast lagen af 13 april
1851, att äktenskap mellan personer, tillhörande olika trosbekännelser,
får ega rum först sedan brudparet för den embetsman, inför hvilken äktenskapet
ingås, afgifvit en förklaring angående den tro, hvari deras barn
komma att uppfostras, hvilken förklaring intages i protokollet; men kan
denna bestämmelse senare förändras genom öfverenskommelse mellan
föräldrarne.

I det klerikala Belgien innehåller konstitutionen visserligen en försäkran
om fullständig religionsfrihet, men den katolska kyrkans prester

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

affordra ovilkorligen den icke katolska kontrahenten en skriftlig förbindelse,
före vigseln, om blifvande barns dop till katoliker. Fullgöres detta
sedan icke, utgör sådant ett giltigt skäl för den andra kontrahenten att
yrka skilsmässa.

I Frankrike finnes ej heller någon civillag angående dop, vare sig
det gäller dop af barn, födda i blandad! äktenskap, eller af sådana, hvars
föräldrar båda äro katoliker, och har följaktligen det katolska presterskapet
äfven här full frihet att göra sin kyrkas lagar gällande.

I samtliga tyska stater deremot, såväl de öfvervägande protestantiska
som de, hvarest flertalet af befolkningen tillhör den katolska kyrkan,
är, med undantag blott för Elsass-Lothringen, genom lag bestämdt,
antingen att åt barn, födda i blandad! äktenskap, skola gossarne uppfostras
i fadrens men flickorna i modrens religion, eller ock, hvilket numera
är allmännast gällande, till förekommande af olägenheten att syskon
iippfostras i olika tro, att samtliga barnen alltid skola döpas och tillhöra
den lära fadr eu bekänner. För det mesta gäller dock, att när föräldrarne
äro derom eniga, kunna barnen utan åtskilnad uppfostras i den enes eller
andres tro, så att det endast är, i fall öfverenskommelse föräldrarne emellan
ej kan träffas, som lagen måste åtlydas.

I de flesta tyska länder är derjemte uttryckligen förbjudet att genom
skriftliga förbindelser, afgifna före eller efter äktenskapets ingående,
bestämma annorlunda än lagen stadgar, och förklaras alla sådana reverser
eller förbindelser, af hvad slag de vara må, olagliga och utan all kraft.

I Österrike är genom lagen af 25 maj 1868 föreskrifvet, att i blandad!
äktenskap följa sönerna fadrens och döttrarna modrens religion;
dock kunna föräldrarne före eller efter äktenskapets ingående genom frivillig
öfverenskommelse annorlunda bestämma.

»Reverser, afgifna till kyrkoföreståndare, kyrkotjenare, religionssamfund,
eller till andra personer, angående den religionsbekännelse, i
hvilken barnen skola uppfostras och undervisas, äro kraftlösa.»

I Ungern förekomma bestämmelserna i ämnet i lagen af den 8
december 1868 angående det inbördes förhållandet mellan lagligen erkända
kristliga trossamfund, der § 12, i likhet med den österrikiska lagen,
föreskrifver, att »af barn, födda i blandade äktenskap, följa sönerne
fadrens religion men döttrarna modrens».

Några undantag från denna regel, genom frivillig öfverenskommelse,
medgifvas här dock ej, utan heter det: .....- »Mot lagen stridande

överenskommelser, reverser eller förfoganden, af hvad slag de vara må,
äro äfven för framtiden ogiltiga och kunna i intet fall hafva laglig kraft.»

Som några straff för öfverträdelser af nyssnämnda bestämmelser

Första Kammarens Tillfälliga Vtslcolls (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

icke blefvo utfärdade i sammanhang med lagen, inträffade ganska ofta,
att katolska prester med föräldrarnes samtycke döpte och införde i kyrkoböckerna,
såsom tillhörande den katolska kyrkan, barn, hvilka efter lagen
bort anses som protestanter eller tvärt om. Detta kallades att »fråndöpa».
Det bör dervid anmärkas, att i Ungern upptagning i ett visst
kristligt trossamfund icke anses ske genom dopet, utan först genom
vederbörandes inskrifning i samfundets kyrkoböcker såsom medlem af
detsamma.

I ändamål att kunna kontrollera det rigtiga införandet i vederbörande
kyrkoböcker påbjöd ungerska kultusministern den 26 februari
1890, bland annat, att när, af hvad orsak det vara må, barn döpes af
prest, tillhörande annan trosbekännelse än den barnet skall tillhöra enligt
§ 12 af 1868 års lag, är presten skyldig att sjelfmant inom 8 dagar
efter dopet anmäla barnet till inskrifning i det rätta trossamfundets kyrkoböcker.
Bryter den själasörjare, som förrättat dopet, mot ofvanstående,
gör lian sig, såvidt öfverträdelsen ej är underkastad strängare straff, förfallen
till böter, första gången från 10 till 50 florin er och vid återfall
intill 100 floriner.

Denna förordning uppväckte mycket missnöje hos det katolska
presterskapet, och det klerikala partiet begagnade tillfället att i ungerska
riksdagen angripa icke blott förordningen, utan äfven lagen af år
1868, men deputeradekammaren gillade i november månad förlidet år
kultusministerns åtgärd och beslöt upprätthållandet af 1868 års lag
med den öfverväldigande majoriteten af 213 röster mot 47; detta i ett
land, der 47 procent af befolkningen tillhör den romersk-katolska, kyrkan.

Den påfliga kurian nöjde sig dock icke härmed, utan pågår alltjemt
en häftig konflikt i ämnet mellan staten och den hersklystna
romersk-katolska kyrkan.

Jag har utförligare framstält förhållandet i Ungern för att med
ett färskt exempel ådagalägga, huru svårt det är att förmå den katolska
kyrkan till åtlydnad af landets lagar och hvilka faror hota, om ej en
gräns i tid sättes för dess magtbegär.

Hos oss gäller, som bekant, Kong!. Maj-.ts förordning af 31 oktober
1873 »angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning»,
der 6 § lyder som följer: »Barn af äkta makar, som vid barnets
födelse äro medlemmar af samma främmande trossamfund, må i dess
lära uppfostras. Åro föräldrarne vid barnets födelse medlemmar af
skilda främmande trossamfund, ege fadren bestämma i hvilketdera samfundets
lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund
och den andre svenska kyrkan, då skall barnet i evangeliskt-lutherska

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 3) Utlåtande N:o 12.

läran uppfostras. Har emellan makarne träffats aftal om deras barns
uppfostran i evangeliskt-lutherska läran eller främmande troslära, som
en af makarne bekänner, vare sådant aftal gällande, så framt det blifvit
före äktenskapets ingående skriftligen upprättadt och uppvisadt för
vigselförrättare, derest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför
hvilken äktenskapet afslutats».

9 § föreskrifter, att: »Magistrat och kronofogde skola de inför
dem ingångna äktenskap inom sex veckor derefter anmäla hos kyrkoherden
i den svenska församlingen», — så snart en af makarne tillhör
en sådan; samt vidare: »har sådant aftal, som i 6 § omförmäles, blifvit
träffadt och inför den borgerliga myndigheten före äktenskapets afslutande
uppvisadt, skall en bestyrkt afskrift deraf vid anmälan om
äktenskapets ingående öfverlemnas, för att i kyrkoboken antecknas».

»Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt, gälle
äfven i tillämpliga delar för prest, som viger dem, af hvilka icke någon
eller endast endera tillhör svenska kyrkan.»

Slutligen innehåller 18 §: »Underlåter främmande församlings
föreståndare eller prest att iakttaga hvad honom enligt denna förordning
åligger, dömes till böter från och med fem till och med femhundra
riksdaler».

Ätt, på sätt i denna förordning skett, såsom regel föreskrifva i
hvilken troslära barn, födda af föräldrar tillhörande olika bekännelser
skola uppfostras, är utan tvifvel rigtigt och öfverensstämmande med
förhållandet i andra länder, der icke all lagstiftning i dylika ämnen
saknas.

Föräldrarnes rättighet att sig emellan träffa aftal om den lära,
hvari barnen skola uppfostras, måste äfven betraktas som fullt rigtig,
men ifrågasättas kan, huruvida den inskränkning i föräldrarnes bemyndigande,
§ 6 innehåller, är lämplig, nemligen att »vare sådant aftal
gällande, så framt det blifvit före äktenskapets ingående skriftligen upprättadt''»
o. s. v. Just häruti ligger en uppmaning till själasörjare att
redan före äktenskapet förmå brudparet till en dylik skriftlig förbindelses
afgifvande, och detta med alla till buds stående medel, bland
andra, på sätt det katolska presterskapet numera alltid tillvägagår i
vårt land, genom vägran att i annat fall förrätta vigseln.

Att häri ligger en fara bör ej kunna förnekas och har, på sätt
redan blifvit framhållet, till förekommande deraf en alldeles motsatt
regel gjort sig gällande i så godt som alla tyska länder jemte Österrike,
nemligen att alla sådana skriftliga förbindelser, af hvad slag de
vara må, äro olagliga och utan all kraft. Dertill fogas stundom straff -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (’N:o 3) Utlåtande N:o 12.

bestämmelser, ibland mycket stränga, för prester, som söka förmå brudpar
till dylika förbindelsers afgifvande. Deremot lerrmas makarne full
frihet att, när som helst, frivilligt öfverenskomma rörande sina barns
uppfostran, så att det endast är i fall, då de ej derom enas, som lagens
bestämmelser måste tillämpas. Detta är väl också både billigt, och
klokt samt för alla parter mest tillfredsställande.

Invändas kan visserligen, att äfven i Sverige, om en sådan skriftlig
förbindelse blifvit före vigseln afgifven, bör detta ej kunna hindra
föräldrarne att låta barnen uppfostras i en annan lära, efter ömsesidigt
samtycke dertill, men så framt det gäller att draga barnen ur den romerska
kyrkans sköte, skulle sådant säkert af de katolska presterna
framhållas som ett i hög grad straffvärdt löftesbrott, medförande de
största vådor för den eftergifvande fadrens eller modrens eviga frälsning1.
Under dessa förhållanden komma sådana fall utan tvifvel att

utgöra sällsynta undantag. »

Har deremot ingen dylik skriftlig förbindelse afgifvits, utan frågan
öfverlemnats till föräldrarnes fria skön, är det sannolikt, i ett så
protestantiskt land som Sverige, att föräldrarne merendels skola inse
fördelarne för deras barn att antaga den lära, som inom landet, allmänt
bekännes och som bäst betryggar deras framtid i egenskap af svenska
medborgare.

I alla händelser måste dét vara angeläget att utan dröjsmål sätta
en gräns för det, nu rådande öfvergreppet af det katolska presterskapet
i Sverige, hvarigenom, tvärt emot förordningens bokstaf och anda, alla
eller åtminstone de allra flesta barn, födda i äktenskap mellan en katolik
och en annan trosbekännare, intvingas i den förres kyrka. När
sådant kunnat förebyggas i länder med en långt större och öfvervägande
katolsk befolkning, bör det äfven låta sig göra hos oss.

Enligt mitt förmenande skulle detta mål i väsentlig mån kunna
vinnas utan några större förändringar i nu gällande förordning af 31
oktober 1873. Dertill fordrades i främsta rummet att söka förekomma
all otillbörlig påtryckning från själasörjares sida före äktenskapets ingående,
och dernäst en verklig kontroll, huruvida något sådant skriftligt
aftal som § 6 omförmäler blifvit mellan makarne derförinnan frivilligt
träffad t, hvilket för närvarande icke på tillfredsställande sätt
lärer kunna ske, då vigseln kan förrättas af »dertill berättigad prest
inom enderas trossamfund», således af den katolska presten ensamt,
och det är tillfyllestgörande att uppvisa det skriftliga aftalet för Dvigselförr
ättar em. Visserligen åligger det denne, om han tillhör främmande
Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 7 Käft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

kyrka, att derom inom 6 veckor underrätta den kyrkoherde, som utfärdat,
lysningen, men om han detta underlåter, blifver aftalet lika fullt
gällande, enligt ordalydelsen i § 6, ehuruväl den försumlige vigselförrättaren
gör sig förfallen till böter, i det föga sannolika fall att han
för uraktlåtenheten blifver åtalad.

Aftalet kan således hemlighållas och något lagligt bevis lärer då
svårligen framdeles kunna åstadkommas, att det ifrågavarande aftalet
blifvit, på sätt lagen föreskrifver, träffadt före äktenskapet och icke
tillkommet vid en senare tid.

Till förekommande af otillbörlig påtryckning i sådant afseende
från själasörjares sida före äktenskapets ingående finnas lagbestämmelser
i flera andra länder. Sålunda innehåller förordningen af 14 juli
1863 för hertigdömena Holstein <Sf Lauenburg:

§ 6. »Presterskap af alla bekännelser förbjudes att före vigseln
affordra brudpar, af blandad trosbekännelse någon skriftlig eller muntlig
förbindelse att låta uppfostra sina barn i en bestämd lära. Förbindelser
af detta slag äro utan all giltighet. Prester, som handla i strid
med detta förbud straffas med embetets förlust, respektive återkallande
af tillståndet att utöfva sitt embete inom hertigdömet Holstein.»

I konungariket Sachsen gäller mandat af 19 februari 1827, angående
det katolska presterskapets rättsförhållanden, ur hvilket må anföras
följande: »§ 53. Under ingen förevändning må personer af olika
trosbekännelser, hvilka erna ingå äktenskap, affordras någon förbindelse
rörande den trosbekännelse, hvari barn, födda i deras äktenskap, skola
uppfostras. § 54. Oregelmessigheter i strid mot ofvanstående, begångna
af de prester som utfärda lysning eller förrätta vigseln, skola allvarsamt
bestraffas.»

Enligt förordningen af 10 juni 1845, §§ 5 och 6, bestraffas dylika
af presterskapet begångna öfverträdelser, första gången med 20 thalers
böter samt vid återfall med högre penningeböter, eller, efter omständigheterna,
med suspension, alternativt afsättning från embetet.

Lagbestämmelser af dylik beskaffenhet borde äfven i Sverige visa
sig verksamma, och kunde dervid tillämpas de straffbestämmelser 18 §
i 1873 års förordning redan innehåller.

Hvad åter beträffar införandet af noggrannare kontroll öfver, huruvida
sådant skriftligt aftal, som § 6 omförmäler, blifvit före äktenskapet
träffadt, synes denna kunna på fullt tillfredsställande sätt åstadkommas,
om blott orden i slutet af bemälda §:s första stycke: »uppvisadt för
vigselförrältare, derest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför
hvilken äktenskapet afslutats», utbytas mot: »uppvisadt för den kyrka -

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o .9) Utlåtande N:o 12.

herde, som enligt 4 § skall lysning utfärda. Sådant aftal skall af kyrkoherden
i kyrkoboken antecknas». Såsom följd häraf borde då de två

sista satserna i 9 § utgå, eller: »Har sådant aftal ------ tillhör

svenska kyrkan».

Skall nemligen det ifrågavarande aftalet, för att blifva bindande,
vara före äktenskapet i den svenska församlingens kyrkobok antecknadt,
kan aldrig något tvifvel uppstå om dess verklighet.

Genom dessa eller liknande föreskrifter borde det åsyftade målet
i väsentlig grad kunna ernås.

Att här icke är fråga om införandet af något religionstvång, bör
vara tydligt, utan gäller det tvärt om att motverka och undanrödja det
tvång på trosfriheten, som påfveväldet för närvarande utöfvar i vårt land.»

Den romersk-katolska propagandans agressiva karakter är lika
allmänt bekant som propagandan sjelf. Denna karakter har sin grund
i och måste framtvingas af sjelfva lärobegreppet inom kyrkan, hvilket,
som kändt är, lyder: extra ecclesiam nulla salus eller: utom kyrkan
finnes ingen frälsning. Däraf förklaras också den oerhörda ansträngning
den romersk-katolska kyrkan allt sedan medlet af 16:de århundradet,
då protestantismen stod på sin höjdpunkt, utvecklat för att undantränga
eller utrota protestantismen. Några antydningar härom förekomma
i motionen, men en fullständig redogörelse för förhållandet
innehålles uti en af kyrkoherden i Hallaryd C. V. Prinzell författad
och inför domkapitlet i Wexiö år 1888 till offentlig granskning framstäld
afhandling under titeln »Protestantismens tillbakagång oqh förfall
samt de hufvudsakligaste orsakerna härtill», ur hvilken afhandling
till närmare belysning af frågan följande utdrag här må meddelas:

»För att komma till ett rätt bedömande af den föreliggande
frågan torde man först böra skärskåda protestantismen, då den var på
sin höjdpunkt. Omkring medlet af 16:de århundradet hade protestantismen
beröfvat påfvedömet betydliga områden. Vid en allmän öfverblick
af ställningen tyckas alla tecken tyda derpå, att Roms sak var
nästan hopplös, åtminstone i nordliga och mellersta Europa, hvartill
kommer, att den återstående delen af dess andliga magtområde, Italien
och Pyreneiska halfön, var vacklande i sin trohet. Se vi på de särskilda
länderna hvar för sig, så springer den för Rom ofördelaktiga
ställningen kanske än mer i ögonen. Det nordliga Tyskland Och Baden
var förloradt. I den återstående delen af Sydtyskland bibehöll Rom

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o 12.

ännu några fasta punkter, men flertalet af befolkningen hade affallit;
med ett ord: största delen af Tyskland var protestantiskt sinnad!, blott
V hade öfverhufvud förblifvit Rom trogen, i erkehertigdömet Österrike
till och med endast 1 /''„ 0. Särskild!, hade reformen många vänner bland
furstarne och adeln, hvilken nästan fullständigt var protestantiskt sinnad.
Likaledes voro den skandinaviska norden, Finland, Östersjöprovinserna,
Storbritannien, Holland helt och hållet och större delen af Schweiz,
Ungern, Siebenbiirgen, Polen, Böhmen, Irland samt en icke oväsentlig
del af Frankrike förlorade för Rom. I Schweiz holk» hufvudsakligen
blott de 5 skogskantonerna ännu fast vid den gamla tron. Utaf Ungerns
magnatfamiljer voro endast 3 ännu katolska. Den evangeliska kyrkan
var i ett blomstrande tillstånd och tilltog år för år. Likaså i Siebenbiirgen.
I Polen utbredde sig de reformatoriska grundsatserna i synnerhet
bland adeln, gynnades af Sigismund den II samt till och med
af flere biskopar. Läget var likt det i Tyskland. De evangeliske i
Böhmen utgjorde 4/5 af hela befolkningen. Drottning Elisabet grundläde
i Irland den engelska episköpalkyrkan, hvilken katolikerna 1641, genom
en sammansvärjning mot protestanterna, förgäfves sökte göra sig
qvitt. Den katolska religionen förblef fortfarande undertryckt och den
reformerta rådande. Protestanternas antal i Frankrike uppgifves till
nära hälften af invånarne. I Beära utgjorde de till och med 3/4. Somliga
beräkna dem till 5 millioner, andra till blott 2. Enligt d’Aubigné,
som dock antagligen öfverskattar protestanternas antal, skulle Frankrike
varit nästan fullkomligt reformert, Vid tiden för religionssamtalet
i Poissy 1561 angafs protestanternas antal från katolsk sida till 1/i af
befolkningen. De utbredde sig mer och mer, så att man räknade
2,250 evangeliska församlingar i landet. Äfven hofvet tog intryck af
reformen, som bland sina anhängare likaledes räknade många af landets
ypperste. Den magt, reformens anhängare utvecklade under religionskrigen,
tyckes utvisa, att, af de olika uppgifterna om deras antal,
den kommer verkliga förhållandet närmast, som angifver dem till nära
hälften af befolkningen. Äfven i Spanien var katolicismens ställning
hotad. Kejsar Carl den V:s egen kaplan, en benediktiner, afföll. De
evangeliska grundsatserna utbredde sig hemligen bland folket, kommo
jemväl in i klostren, af hvilka flere antogo reformen, hvarjemte ett
stort antal af genom rang och lärdom högt uppsatte fans bland des£
anhängare. Till och med uti Italien voro protestanterna talrika, synnerligast
på Venedigs område. Flere framstående män sveko Rom,
deribland också den påflige protonotarie!!. Reformationen hade sålunda
vid den förstnämnda tidpunkten, midten af 16:de århundradet, gifvit

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

Rom ett fruktansvärd! dråpslag, men den hade nu uppnått sin höjdpunkt.
Skickligt ledd af jesuiterna, började reaktionen sitt framgångsrika
arbete, hvilket, i samband med åtskilliga missförhållanden inom
protestantismens eget sköte, ledde till dess tillbakagång och förfall.

Redan vid trettioåriga krigets början voro protestanterna i Tyskland
nedbragta till S/,L af rikets folkmängd och vid dess slut till hälften.
Böhmen, Österrike, öfre Pfalz, många riksstäder och biskopsdömen hade
åter blifvit katolska, hvarjemte ett stort antal furstar i Tyskland och
annorstädes afsade sig den evangeliska tron. Äfven 19:de århundradet, synnerligen
sedan 1848, visar oss en talrik skara af romfarare icke minst
bland samhällets högstuppsatte och bildade. Se vi särskildt på förhållandena
i nutiden, så utgjorde 1880 tyska rikets och cisleithanska
Österrikes hela invånareantal 67,300,000, hvaraf 36,400,000 katoliker
och 28,700,000 protestanter, hvadan de förra öfverskjuta de senare med
7,700,000. Enligt Kolb skulle likväl den evangeliska kyrkan i tyska
riket tillväxa fortare än den katolska. Han medgifver dock, att i Preussen
och några småstater ett motsatt förhållande eger rum. Också anför
Gustaf-Adolfs-föreningens årsberättelse för 1884—85 flere exempel på
protestantismens betryckta och hotade ställning. Sedan 1868 har i
Westpreussen katolikernas antal ökats med 62,000 själar, de evangeliskes
blott med 34,000. En krets derstädes har blott 6 kyrkor för 35,791
evangeliske invånare, men 22 för 25,827 katoliker, och i hela Preussen
ökade sig antalet socken- och filialkyrkor från år 1858 till 1864 hos
de evangeliske med 109, hos katolikerna med 442. Sedan staten dels
vid reformationen, dels genom senare lagar 1803 och 1810 beröfvat,
den evangeliska kyrkan i Preussen dess egendom, saknar hon nu i
flere hänseenden det nödvändigaste såsom till ersättning för genom
civilståndslagstiftningen bortfallna jura stolm, till grundande af behöfliga
nya församlingar m. m., då deremot katolikernas kyrkliga behof af
staten blifva rikligen tillgodosedda. Så t. ex. aflönas den katolske
biskopen i Breslau med 73,000 mark, den i Fulda med 25,000 o. s. v.,
under det att en evangelisk generalsuperintendent blott erhåller 9,000.
I årligt statsanslag har den romerska kyrkan i Preussen i rund summa
2,500,000 mark, den evangeliska 2,550,000, oaktadt antalet af de evangeliske,
17,600,000, är nära dubbelt så stort som katolikernas, 9,200,000.
Så 1880. Den ultramontane historieskrifvaren Janssens arbete, »Tyska
folkets historia efter medeltidens slut», har förmått flere protestanter
att öfvergå till katolicismen och kommit andra att tvifla på protestantismens
sanning och reformationens välsignelse. Slutligen synes äfven
kulturkampen komma att ända med Roms seger, hvarigenom bland

törsta Kammarens Tillfälliga UtsJcolts (K:o 3) Utlåtande N:o 12.

annat af de, 1875 utvisade ordnarne alla, som icke egna sig åt undervisning,
få återkomma. Det är icke mer än ett hälft århundrade sedan
Schleiermacher nedskref sin sista profetia: »Es werden lebendige Frommigkeit
und freisinniger Muth aus dem geistlichen Stande immer mehr
verschwinden; Herrschaft des todten Buchstabens von oben, ängstliche
geistlose Sektirerei von unten werden sich einander immer mehr nähern
lind aus ihrem Zusammenstoss wird ein Wirbelwind entstehen, der viele
rathlose Seelen in die aufgespannten Garne des Jesuitismus hinein
treibbg »Seitber håken kaum zu zählende Schaaren den Weg nåck
Rom eingeschlagen». (Nippold). Påtagligast visar sig protestantismens
tillbakagång i Böhmen, hvarest 1880 katolikerna uppgingo till 5,339,441
och protestanterna till 119,997; i erkehertigdöme! Österrike, der 1880
på 3,090,241 invånare blott 56,109 voro protestanter; i Elsass, der för
3 århundraden sedan högst 1 /„ af befolkningen tillhörde den romerska
kyrkan, men numera nära nog y/6 äro katoliker, och i Baden, af hvars
invånare 1880 547,461 vore protestanter och 993,109 katoliker. I transleithanska
Österrike står det katolska proselyt.makeriet i full blomma,
och de evangeliskes antal förminskas mångenstädes på ett i ögonen
fallande sätt. 1880 voro på 15,642,000 menniskor 3,154,000 protestanter
och 7,849,000 katoliker. »Haken wir ein Recht, aus der
Gegenwart auf die Zukunft zu schliessen, so zeigen uns die Zeichen
der Zeit, das die ev. Kirche Ungarns einer schlechten Zukunft entgegengeht.
Die rom. Kirche tritt mit immer bedrohlicherer Macht
auf lind ihre Mittel zur Bedriickung der ev. Kirche skid in unverkennbarer
Zunahme begritfen». (Ev. Kirch-Zeitung 1886, n:o 21.) I Polen
funnos 1870 mot 4,882,000 katoliker 327,000 protestanter, och är protestantismen
äfven här stadd i trångmål. Den evangeliska kyrkans
bestånd i Östersjöprovinserna har en längre tid varit hotadt af ett från
det rysk-nationella partiets inflytande utgånget grekiskt-katolskt proselytmakeri,
hvarför jordmånen var förberedd genom de söndringar, som
herrnhutiskt konventikelväsen infört i församlingarne. Uppslaget till
detta proselytmakeri gafs genom den kamp, som utspann sig mellan
den påfliga kurian och ryska staten vid tiden för polska upproret 1830,
och hvilken kamp blef mindre menlig för den romerska än den evangeliska
kyrkan. 1828 upphäfdes bibelsällskapen. Icke långt derefter
undertrycktes de evangeliska missionerna i Kaukasus, och 1845 började
de agrariskt-konfessionella agitationerna i Linland, som genom löften
om skänker af jord skulle föra letter och ester till ryska kyrkan,
hvarför också många tusen bönder öfvergingo. 1860 räknades proselyternas
antal till 100,000. I senare tider synes berörda proselytmakeri

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

samt de godtyckliga åtgärder, som ryska styrelsen tid efter annan vidtager
för att befordra detsamma och om möjligt tillintetgöra den evangeliska
kyrkan, snarare vara i till- än aftagande. Under ett år (1886)
öfvergingo i Estland från den evangeliska till grekiska kyrkan 2,760
personer och året förut på Dagö 1,894. Samma år öfvergingo i Kurland
994 och 1886 ytterligare 1,009. I Kurland har dessutom den
romerska katolicismen återbördat 1/3 af invånarne. Ett bevis på protestantismens
svaghet är det visserligen, att den ej förmått åtgöra något
för att afhjelpa sina trosförvandters i Ryssland betryck; ty det försök,
som genom evangeliska alliansen blifvit gjordt härtill, verkade snarare
motsatsen. Deremot har den romerske påfven, här som i Tyskland,
till slut segerrikt bestått kampen med staten samt genom ett fredsföredrag
1882 af Ryssland utverkat för katolicismen icke ovigtiga medgifvanden.
Holland, skådeplatsen för ett långvarigt och ärofullt protestantiskt
befrielsekrig, är i dag ett tacksamt fält för den romerska
kyrkan. Utaf dess till 4,000,000 uppgående befolkning tillhörde 1879
3/b den protestantiska och nära */. den katolska kyrkan. 1862 var klostrens
antal 175 med 3,007 invånare och under de derefter närmaste
20 åren hafva dessa arsenaler för Roms härar ytterligare ökat sig.
Provinsen Limburg ensamt räknar nu 108 klosterliga anstalter med
omkring 3,200 invånare. Sedan 1848 allmän religionsfrihet proklamerades,
då den katolska propagandans pionierer, jesuiterna, satte sig
fast der, har det katolska partiets magt och inflytande med hvarje år
varit i stigande. Genom ett påflig! bref återstäldes 1853 den gamla
katolska hierarkien. »Wer die papale Presse in ihren verschiedeuen
Schichten, die sozialen Folgen der modernen Klostergriindungen, die
kastenartige Absperrung des einen Volkstheiles vom andern, die Ergebnisse
der päpstlich-jesuitischen Methode för Priestererziehung, Volksgottesdienst,
höheres und niederes Schulwesen nåck dem Leben studieren
will, der kann es nirgends besser wie in dem Lande des achtzigjährigen
Freiheitskrieges.» (Nippold.)

Uti de till Belgien hörande provinserna qväfdes reformationen
snart. Der funnos 1880 på 5,520,000 katoliker blott 15,000 protestanter.
Under åren 1830—1870 har klostrens antal ökats från 251 med
3,645 invånare till 1,500 med 28,000 invånare.

Frankrike skulle troligen med tiden helt antagit reformen, om
icke kalvinisternas råa våldsamhet haft eu afskräckande verkan på
många, som eljest varit reformationen benägne. De franska protestanternas
ställning försvagades i stället allt mer. Oaktadt folkmängdens
tillväxt minskades deras antal både absolut och relativt i förhållande

1(3 Forsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

till katolikerna. Vid nantesiska ediktets utfärdande 1598 hade protestanterna
i Frankrike ännu öfver 760 kyrkor, år 1619 700 och 1860
blott 103. År 1604 nämnas 6 särskilda reformerta universitet. Nu
finnas endast 2 protestantiska fakulteter i landet. Vid tiden för upphäfvandet
af ediktet i Nantes 1685 räknades på 20,000,000 fransmän
vid pass 2,500,000 reformerta, och 1880 funnos i riket omkring 81,000
lutheraner och 580,000 reformerta mot 36,000,000 katoliker och andra
trosbekännare, hvarvid är att märka, att 1870 förlorades med ElsassLothringen
305,167 protestanter och 1,260,992 katoliker och andra
trosbekännare.

Kanske mycket derför att den zwingliska rigtningen i Schweiz
på ett alltför pockande och bröstgänges sätt sökte bryta sig väg, så
gjorde reaktionen, synnerligen efter protestanternas nederlag vid Kappel
1531, betydande framsteg. Väl ersattes dessa förluster i någon
män af protestanternas nya vinningar i det franska Schweiz; men
tvenne utmärkte romerske prelaters verksamhet återförde icke få af
de affallne tillbaka i katolska kyrkans sköte. Redan i det borromeiska
förbundet 1586 hade de afgjordt katolska kantonernas antal ökats till 7.
År 1626 var reformationen i det italienska Schweiz undertryckt, och i
franska Schweiz återvunnos utaf Frans af Sales vid pass 80,000 kättare
för Rom. Staden Genéve har nu 24,000 protestanter och 20,000 katoliker
och inom kantonen i öfrigt är katolikernas antal 51,557 och protestanternas
48,359. Hela invånareantalet i Schweiz 1880 utgjorde 2,846,000,
deraf 1,667,000 protestanter och 1,160,000 katoliker. Katolska kyrkan
har 6 biskopar och presternas antal, omkring 6,000, är mycket talrikare
än hos protestanterna. 1871 funnos 88 kloster med 546 munkar
och 2,020 nunnor. I Spanien utplånade inqvieitionen snart alla spår
af reformationen, och 1572 var protestantismens framgång äfven uti
Italien hämmad. År 1882 utgjorde Italiens invånareantal 28,733,396.
Efter protestanternas egna uppgifter voro de 62,000, deraf 22,000 valdenser.
Utaf Spaniens 16,634,345 invånare voro 1883 evangeliska
kristna 6,654 af åtskilliga protestantiska kyrkosamfund. De försök,
som i senare tid gjorts för att evangelisera så Italien som Spanien,
hafva haft föga framgång. En orsak härtill, särskild! hvad Italien
angår, är det protestantiska sektväsendet, som med metodisterna i
spetsen der börjat uppträda. År 1882 verkade i Rom 8 olika protestantiska
kyrkosamfund.

Synnerligen anmärkningsvärd är katolicismens tillväxt i Storbritannien.
År 1786 var katolikernas antal 60,000 med 359 prester,
och bemärktes de då vara i aftagande. 1792 funnos i England blott

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

35 obetydliga katolska kapell, men sedan 1829 har katolska kyrkan
raskt ut.bredt sig. 1850 återstäldes den påfliga hierarkien i England
genom upprättande af 13 katolska biskopsdömen. Vid samma tid räknade
katolikerna 305,393 medlemmar. o Presternas antal uppgick till
2,088 och gudstjensthusens till 1,315. År 1876 visar i förhållande till
1875 en ökning af 64 katolska prester och 21 kyrkor. I spetsen för
den katolska kyrkan i England stå nu 1 erkebiskop, 16 biskopar (deraf
3 i Wales) samt 2,112 prester, hvilka tjenstgöra i 1,888 kyrkor och
kapell. Dessa siffror äro vid pass dubbelt så höga som de, hvilka
uppgifvas kort före hierarkiens grundande 1850. Antalet katoliker uppgäld
1871 till 1,058,000 på 22,849,000 invånare och 1881 på 27,132,449
invånare till öfver 2,000,000. De katolska skolornas antal ökas med
hvarje år. Utom ett 1874 upprättadt fritt katolskt universitet, finnas
22 högre och 28 mellanskolor för gossar, omkring 80 klosterskolor
för flickor samt 1,400 strängt konfessionella folkskolor med 140,000
lärjungar. År 1849 hade England 33 jesuiter-kolonier. Jesuiternas
antal räknades till mer än 300 och det tilltager beständigt. I öfrigt
räknades år 1842 25 och år 1876 379 kloster. Beaktansvärd är äfven
den samhällsställning många af de engelska konvertiterna innehafva.
Redan 1852 voro i Oxford 92 och i Cambridge 43 universitetsmedlemmar
öfvergångne till katolicismen, deraf 82 anglikanska andlige. Ett
decennium senare antecknade man 867 bekanta proselyter, hvaribland
243 andlige. År 1879 offentliggjorde »Whitehall review» eu 41 sidor
stark konvertitlista, hvaribland 350 andlige. Af de nyomvände tillhöra
1,051 adeln och de förnäma familjerna. I öfrigt äro militärer, rättslärde,
läkare, konstnärer m. fl. representerade. Hvarje år uppstå nya
katolska dömer och katedraler. År 1878 byggdes i biskopsdömet Liverpool
9 praktfulla kyrkor och 9 andra voro under byggnad. En mängd
af romersk-katolska tidskrifter och dagblad bidraga att befordra propagandan.
Nippold förmenar visserligen att sedan vatikanconciliet i
konversionsströmmen blifvit icke blott ett stillestånd utan tillika eu
återgång; men andra underrättelser af senare datum gifva vid handen,
att den jesuitiska propagandans framgångar i England fortfara. »Verfolgt
man aufmerksamen Auges das Anwachsen des römischen Machteinflusses
(innerhalb 5 Jahren von 1880—1885, fiber 400 neue Kirchen
lind Kapellen lind 650 Priester mehr), die Vermehrung der Kloster (fiber
626), welche systematisch gegen den protestantischen Glauben in ihren
Bezirken arbeiten, zählt man die Tausende und Tausende, welche jährlich
zu Rom fibertreten, zählt man ferner die auf mehrere Tausende
Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sarnl. 2 Afd. 1 Band. 7 Käft. 3

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

sich belaufende Schaar der anglikanischen Geistlichen, welche als Mitgliedor
von Briiderschaften nichts verzäumen, um die eigene reformirte
Kirche zu zerstören, . . . dann muss sich fur jedem treuen Protestanten
die Frage nahe legen: Wo soll das alles hinaus? (Ev. Kirch.-Zeit.
1886 n:o 48).»

För 50 år sedan fans det i Skottland blott 62 katolska präster
och 24 kyrkor, men 1878 återupprättade påfven den katolska hierarkien
med 6 biskopsstift och nu har den katolska kyrkan här 2 erkebiskopar,
4 biskopar, 328 prester, 330 kyrkor och kapell, 309 skolor, 39 kloster
och 3 högre läroverk. Af Skottlands 3,866,521 invånare uppgifvas

320,000 tillhöra denna kyrka. På katolska tidningar och tidskrifter af
alla slag felar det äfven i Skottland likaså litet som i England. Sådana
katolicismens framsteg i det ultraprotestantiska Skottland med dess berömda
frikyrka och presbyterialförfattning äro betecknande.

Englands bemödanden att i Irland undertrycka katolicismen visade
sig i längden fruktlösa. Den tog åter fotfäste och vann mark. 1869
måste man slutligen upphäfva den Irland påtvingade episkopalkyrkan
såsom statskyrka. År 1881 voro i Irland 3,960,891 katoliker mot
1,213,945 protestanter. I senare tider, under den liberale Gladstones
styrelse, har det stolta Albion, om det än icke i likhet med fastlandets
två mägtigaste stater officiel!; gjort någon Canossafärd, dock sett sig
nödsakadt att försöka påfvens bemedling, för att komma till rätta med
de irländska katolikerna. Till belysande af ställningen, tjenar äfven
den omständigheten, att till Vatikan-conciliet 1869—-1870 sände Storbritannien
35 biskopar, Tyskland blott 19 och Spanien 41. I britiska
kolonierna voro 1855 de katolska stiftens antal 44, år 1877 åter 88.
Särskildt i det britiska Nordamerika funnos för 63 år sedan blott 2
katolska biskopar; nu räknar man 30 samt 2,000 prester och 2,000,000
katoliker mot 3,000,000 protestanter. Ensamt i Canada hafva de katolska
kyrkorna på 7 år ökats från 779 till 1,692. Anmärkningsvärdt är äfven
att 2,000 döttrar af protestantiska föräldrar uppfostras i katolska
klosterskolor.

Gå vi nu till Nordamerikas Förenta Stater, så voro vid republikens
början år 1783 baptisterna bland alla kyrkosamfund de talrikaste. De
räknade 872 kyrkor. Dernäst kommo kongregationalister med 700 och
presbyterianer med 410, hvaremot metodisterna då blott räknade 60
kyrkor. Hvad katolikerna angår, voro de enligt Hellwald 1784 knappast
tolererade, uteslutne från alla borgerliga embeten, samt kunde endast
i Filadelfia fira offentlig gudstjenst. I antal uppgingo de knappt till

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12. 19

2,000 och voro stadda i aftagande, så att år 1790 var proportionen en
på 31 af befolkningen. År 1800 blott en på 88.

Af de nuvarande (1884) talrikaste kyrkosamfunden räkna:

	Pastorer	Församlingar	Kommunikanter
Romerska katolikerna.............	............. 6,905	8,588	6,832,954
Metodisterna............................	............. 27,041	51,764	3,814,876
Baptisterna.................................	............. 25,954	39,405	3,516,872
Presbyterianerna .......................	............. 9,580	12,852	1,069.033
Lutheranerna ............................	............. 3,834	6,763	912,742
Kongregationalisterna..............	............ 4,043	4,170	418,564
Episkopalerna.............................	............. 3,912	4,563	407,108

Samma rangordning i anseende till kommunikantantalet intaga dessa
samfund enligt professor Schaffs tidigare uppgifter. Biskop Cornelius
i 19 århundradets kyrkohistoria antager metodisterna till 7 millioner, baptisterna
till 4, romkatolikerna till 3 och lutheranerna till 2| millioner, derefter
komma i antal presbyterianer och episkopaler, de senare föga mer
än 1 million. De olika religionssamfundens inbördes magtställning kan
ock i någon mån bedömas af det antal representanter de hafva i kongressen.
Af dess 408 medlemmar äro (1885) 72 metodister, 63 baptister,
41 biskoplige, 37 presbyterianer, 36 katoliker, 15 unitarier, 8
lutheraner, 2 qväkare och 10 campbelliter. 124 medlemmar stå utom
kyrka och religionsbekännelse.

Märklig är katolicismens hastiga framgång, hvilken äfven bekräftas
af Kolbs yttrande: »So entschieden viele aus Europa eingewanderte
Katholiken factisch aufgehört haben dieser Kirche anzugehören, so hat
doch keine der Kirchen mehr Proselyten gemacht als diesel.

År 1808 kom en katolik på 68 prostestanter, 1840 en på 18,
1860 en på 7, och under det landets folkmängd från 1840 till 1860
ökade sig med 36 på 100, växte katolikernas antal under samma tid
med 128 på 100. (Handbuch der Länder- lind Staatenkunde v. G. A.
v. Klöden). År 1789 grundades inom unionen i Baltimore det första
katolska biskopsdöme!. 1850 indelades unionens område i katolska
biskopsstift, hvarvid Newyork blef säte för en erkebiskop, och 1886
utgjordes katolska kyrkans hierarki inom berörda område af 1 kardinal,
12 erkebiskopar, 61 biskopar och 7,658 prester. 6,910 församlingar
hade kyrkor. 1873 räknade man 3,000 munkar (deribland 1,100 jesuiter)
samt 7,000 nunnor, och snart är antalet kloster, kongregationer och
föreningar här större än i Frankrike och Italien tillsammans. I synnerhet

20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

sedan 1850 har den katolska kyrkan härstädes tilltagit hastigare än
alla protestantiska kyrkosamfund tillhopa. På de följande 30 åren tillväxte
nemligen landets folkmängd med 116 procent, alla protestantiska
kyrkors kommunikant-antal med 185 procent och den katolska folkstockens
med 294 procent. Från 1850 till 1880 formerades evangeliska
pastorernas antal med 173 procent, katolska presters med 391 procent,
och från 1870 till 1880 ökades antalet af protestantiska kyrkobyggnader
med 49 procent, men af katolska med 74 procent. Särledes vinnlägga
sig katolikerna om uppfostringsanstalter och skolor. I 36 seminarier
bereda sig 1,530 studenter till prester. Vidare hafva de 88 colleges
(gymnasier), 593 akademier och 2,697 församlingsskolor med 535,725
lärjungar. Ett fullständigt universitet med rik utrustning hafva jesuiterna
kallat till lif. T San Francisko besökas jesuiternas föreläsningar
af 700 studenter, och 1,136 studera i deras seminarier. Amerikanarne
skicka i synnerhet sina döttrar till de katolska flickskolorna, och i
allmänhet är mer än hälften af lärjungarne i jesuiternas många bildningsanstalter
af protestantisk härkomst. Det uppgifves att tillsammans

10,000 protestantiska barn få sin uppfostran i katolska skolor. Särskilt
lägger man an på att bilda barnen i de blandade äktenskapen till
verktyg för propagandan. Den politiska och pedagogiska verksamheten
blir äfven understödd genom eu skickligt organiserad press, hvars
mägtiga inflytande ökas derigenom att den står under en gemensam
öfverstyrelse.

Fästa vi åter afseende vid kyrkoförmögenheten, så voro 1875
metodisterna främst med 80,000,000 dollars, katolikerna, som 1850
egde blott 9,000,000, kommo i andra rummet med 61,000,000. Dertill
kommer en mycket stor jordegendom, som till namnet innehafves af
enskilda personer. Dernäst komma presbyterianer med 48,000,000,
derefter baptister och episkopaler. Vidare är att bemärka, att de
religionssamfund, som här egentligen synas med någon framgång täfla
med katolikerna, nemligen metodister, baptister och möjligen äfven
presbyterianer, sönderfalla inom sig, metodisterna uti åtminstone 17, i
kyrkligt hänseende från hvarandra åtskilda, sjelfständiga denominationer,
af hvilka de talrikaste, den episkopala metodistkyrkan, blott räknar
1,700,000, och af baptister finnes det icke mindre än 20 samt af presbyterianer
13 olika slag. Uppgifterna, rörande såväl katolikernas som
öfriga religionssamfunds medlems-antal i Förenta Staterna, såsom ock
i Storbritannien, vexla nu visserligen, men deri synas alla vara ense,
att i begge hunden katolska partiet dagligen växer i magt och inflytande
icke minst bland de högre klasserna.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (iV:o 3) Utlåtande N:o 12.

Se vi slutligen på den skandinaviska norden och Finland, så har
den katolska reaktionen äfven här icke varit utan all framgång, synnerligast
i Danmark. Vid tiden för religionsfrihetens införande före 1850
visste man ej i det sistnämnda landet af några inländska katoliker,
blott 2 tyska kolonier. År 1860 funnos i Danmark med hertigdömena
1,200 katoliker, 1880 uppgingo de, hertigdömena nu frånräknade, till

3,000 och 1885 till 4,000 i landet födda. 28 missionärer, af hvilka
hälften äro jesuiter, deraf 9 infödda, arbeta på katolicismens ytterligare
utbredande. Ensamt i Fredericia hafva 207 personer med 120 barn
blifvit vunna för katolicismen. I Köpenhamn hafva katolikerna en
kyrka, 4 kapell, ett sjukhus med 40 systrar och i stadens närhet vid
Ordrup ett seminarium till utbildande af katolska prester för Danmark.
»Association de la propagation de foi», ett sällskap i Lyon för katolsk
mission, utgaf 1871 för danska missionen 28,000 francs och för missionerna
i Norden för öfrigt 31,480 francs, hvaraf synes, att Rom ej
har lemnat ur sigte äfven Skandinaviens återvinnande. Till och med
det aflägsna Island är föremål för propagandans omsorger. I Norge
är katolikernas antal sedan 1851, då full religionsfrihet genomfördes, i
stigande. 1875 utgjorde de 502 personer med 8 församlingar, 1878
uppgifvas de hafva 11 kyrkor och 14 prester. Desslikes hafva de 2
pensionat, af hvilka S:t Josefsstiftelsen i Kristiania 1880 hade under
sin vård mellan 4- och 500 barn till uppfostran. År 1880 räknade
katolikerna i Sverige 810 personer med 4 församlingar och en särskild
missionsstation, som förestås af en konvertit. De tyckas hittills här
icke haft någon märkbar framgång, »aber man darf nicht vergessen,
dass die Propaganda ununterbrochen im Verborgenen arbeitet, und dass
ihre Aussaat erst später an den Friichten erkannt werden kann».
(Nippold).

I Finland var 1883 konfessionernas ställning: lutheraner 2,069,720,
grekiska katoliker 39,221 och romerska 2,300.

Af det föregående tyckes alltså framgå, att protestantismen med
hänsyn till sin magtställning gent emot det kyrkosamfund, hvarifrån
den utgick, i det hela nedsjunkit, från den plats, den en gång intog,
då den stod på sin höjdpunkt, och detta nedsjunkande skall måhända
visa sig än djupare, då vi nu gå att undersöka protestantismens tillbakagång
och förfall med afseende på den kyrkliga söndringen och
upplösningen i det inre.»

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

Den utbredning, den romersk-katolska kyrkan således redan vunnit
och den ytterligare utvidgning, samma kyrka oaflåtiigt eftersträfvar
inom de civiliserade länderna, förnämligast på protestantismens bekostnad
och under ständiga Övergrepp mot densamma, måste följaktligen
innebära den kraftigaste uppmaning för de protestantiska kyrkorna att
här vara på sin vakt och att söka, förutom med de inre, äfven med
alla yttre hjelpmedel och således jemväl genom lagstiftningen värja
sig mot den gemensamma fienden. De strider på detta område, som
under de senaste årtiondena pågått och fortfarande utkämpas mellan
den omnipotenta kyrkan och staten inom flera främmande länder, äro
allom bekanta och, såsom äfven motionären framhållit, hvarjehanda tidstecken
tyda derpå, att dessa strider framdeles sannolikt skola komma
att öfverflyttas äfven till vårt land, om staten och vår svenska kyrka
underlåta att i tid taga sina mått och steg för att förebygga anledningarne
till desamma. Utskottet delar äfven motionärens mening,
att en bland dessa anledningar, som hota att störa lugnet och framkalla
strider inom både det kyrkliga och borgerliga samhället, är att
söka uti den mindre tillfredsställande beskaffenheten af den hos oss
nu gällande lagstiftningen rörande de i de så kallade »blandade äktenskapen»
födda barnens religiösa uppfostran, samt att denna bristfällighet,
hvaraf den romersk-katolska kyrkan betjena! sig för att under sig
intvinga nästan alla sådana barn, bör, så vidt ske kan, genom förändrad
lagstiftning afhjelpas. Innan emellertid utskottet öfvergår till den
förändring i lagstiftningen, som enligt utskottets förmenande erfordras,
för att motionens syfte åtminstone i någon mån må kunna uppnås, tilllåter
sig utskottet att hänvisa till här nedan införda utdrag af den bekante
tyske kyrkohistorikern d:r Karl Hases »Handbuch der Protestantischen
Polemik gegen die Römisch-Katholische Kirche», enär, enligt
utskottets förmenande, den här förekommande belysningen af å ena
sidan statens uppgift vid ordnandet af lagstiftningen rörande de blandade
äktenskapen och å andra sidan de båda kyrkornas skilda åskådningssätt
af och ställning till frågan, jemte det enskilda familjeintressets
tillbörliga kraf, i väsentlig mån är egnad att anvisa den rigtning,
uti hvilken lagstiftningen måste gå, för att så vidt möjligt tillgodose
samtliga berättigade med den svårlösta frågan förbundna så väl allmänna
som enskilda intressen.

Det ifrågavarande utdraget af doktor Hases handbok är af följande
lydelse:

»Det är af samvetsskäl, som de båda kyrkorna afråda från blandade
äktenskap, ty alltid skall den olika trosbekännelsen komma att

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12. 23

kasta eu mörk skugga, och detta i samma mån som den är lefvande;
men båda kyrkorna skola göra det, val vetande, att de icke kunna uträtta
mycket gent emot det enskilda, af hjertan redan slutna förbundet,
och detta icke nödvändigtvis af liknöjdhet i trossaker, utan till följd
af en naturens eviga lag, enligt hvilken böjelsen de olika könen emellan
ej blott öfverger fader och moder, utan äfven, vaknad till full lidelse,
genombryter alla skrankor, dem stånd, nationalitet, ja äfven kyrkan
uppresa. Den protestantiska kyrkan har ännu större skäl att frukta
för dessa äktenskap, då den genom biktstolens magt och den katolska
makens eller makans ängsliga omsorg för alla deras älskades eviga
salighet, lätt kommer till korta med afseende på barnen, d. v. s. med
afseende på kyrkans framtid, under det den katolska kyrkan förebär
sin i medeltidens åskådningssätt grundade farhåga för de blandade
äktenskapen nästan blott såsom någonting nedärfdt, emedan det icke
är främmande för denna kyrka att dessa äktenskap, blott kyrkan ej
genom statsmagten hindras att genomföra sina vilkor, till och med
mycket bidraga till katolicismens utbredande.

En kristen och verkligt konservativ stat med befolkning af olika
trosbekännelser bör hålla derpå, att denna befolkning bor fredligt tillsammans,
hvilket endast är möjligt, om lika rättigheter skydda mot
ömsesidiga Övergrepp. Staten är derför fullkomligt berättigad att utfärda
en allmän lag rörande uppfostran af barn, födda i blandade äktenskap.
För båda de i Tyskland gällande olika affattningarne af denna
lag, antingen att alla barnen följa faderns religion, eller att religionen
rättar sig efter de olika könen, låta sig skäl anföras. Till förmån för
den förra bestämmelsen gent emot den senare gör man gällande, att
genom denna tvedrägten mellan kyrkorna fortplantas inom familjen och
att sämjan emellan familjemedlemmarne sålunda undergräfves. Emellertid
ligger det dock i den förra bestämmelsen alltid någonting våldsamt,
faderns och hans kyrkas allenarådande rätt. Hos modern skall det,
äfven om hon böjer sig för lagen och kärlekens magt, alltid qvarlemna
en tagg i hjertat, att allt hvad hon burit i sitt sköte, skall blifva främmande
för hennes egen kyrka; hon skall svårligen låta trösta sig dermed,
att det samma vederfares modern från den andra kyrkan, och
det hårda kommer att te sig än hårdare, om efter mannens död modern
skulle tvingas att uppfostra alla barnen i den främmande bekännelsen.
En redan grundlagd kyrka har borgen för sitt förblifvande i
naturlagen hos de i hennes sköte födda barnen, då det vida öfvervägande
flertalet af menniskorna nu eu gång är så skapadt, att de i
vår barndom väckta känslorna och religiösa föreställningarne äro af -

24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts /N:o S) Utlåtande N:o 12.

görande för hela lifvet. Deraf följer, att ej blott hvarje medlem af en
kyrka för sin person under denna korta lefnadstid tillhör denna kyrka,
utan ock i sig bär en omätlig framtid genom den förhoppningen och
det vissa löftet, att, om Gud välsignar honom med barn, dessa äfven
skola tillhöra samma kyrka. Denna förhoppning krossas på ett onaturligt
sätt genom hvarje blandadt äktenskap, hvars barn uteslutande förskrifvas
åt den andra kyrkan. Derjemte föreligger på många trakter,
såsom fallet var vid Rhen, genom faderns ensamt gällande rättighet,
onekligen en inkräktning af den andra kyrkan, som nödvändigt måste
reta de andlige till motstånd. I hvarje händelse måste till denna lag
tillika fogas det tillägg, att vid blandade äktenskap vigseln regelbundet
skall verkställas af prest tillhörande brudgummens kyrka. Följa deremot
enligt lag barnen de respektive könen, då fortsättes endast hvad
som redan förefinnes hos fadern och modern, det är det i sanning
konservativa, i det att åt hvarje kyrka det könet bevaras, som den
har tillfört, och på hvilkendera sidan då flertalet kommer att falla, det
ligger i naturens hemlighetsfulla magt, i Guds skickelse. Detta är det
naturenliga och rättvisa, hvari, med all trohet gent emot sin egen
kyrka, ett rättänkande och ödmjukt sinne lätt fogar sig. Äfven skall
det då ske, att motsatsen mellan kyrkorna genom syskonkärleken och
föräldrarnes förebild mildras och familjen sålunda blifver en bild af
och en plantskola för det, som vårt folk åter vill blifva, oaktadt katolicism
och protestantism, ett stort enigt folk. Skärpan hos det katolska,
blott på omvändelse rigtade nitet, torde visserligen derigenom råka i
fara för att något förslöas.

Statslagen, huru den än är affattad, kan ej förbjuda mot densamma
stridande aftal emellan föräldrarne rörande barnens religiösa
uppfostran utan att tyranniskt ingripa i familjens helgedom. Här måste
likväl i synnerhet den protestantiske fadern göra sig beredd på ett ingripande
från den katolske biktfaderns sida. Hvad man skulle kunna
försvara vore en åtgärd i enlighet med den preussiska kabinettsordern,
hvarigenom utfästelser från den trolofvades sida rörande barnens religiösa
uppfostran, såsom merendels gjorda i ett ofritt tillstånd, blefve
förbjudna. Men i den ena eller andra formen låta de dock ej hindra
sig, staten kan endast förklara, att rättsligt bindande kraft ej kan tillmötas
dem. Man skulle kunna säga, och man har äfven å vår sida
tillstyrkt sådant, att den protestantiska kyrkan ju kan med samma
ifver söka verka derhän, att protestantisk uppfostran tillförsäkras alla
barnen. Det vore likväl ett vidrigt skådespel, om bakom hvarje brudpar
af olika trosbekännelse de begge fiendtliga presterna stode, hvar -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

dera manande och oroande den andre, hvar och en af dem fordrande
allt för sin kyrka. Och om än det katolska förfaringssättet ej ryggar
tillbaka derför, så kunna vi ej försona oss med den tanken, att en
sedesam trolofvad qvinna underhandlar eller låter underhandla om en
framtida modersfröjd med den, genom hvilken hon hoppas derpå, utan
att ännu tänka sig densamma.

Till att viga får den katolska presten ej tvingas. Staten har endast
att tillse att, då denna ej vägras på annan grund än den, att
barnens förskrifning blifvit nekad, den äktenskapliga välsignelsen verkställes
af den protestantiske presten. Detta åstadkommer äfven enligt
„ katolsk åskådning ett giltigt äktenskap. Hvad den katolska parten
kommer att lida derför i biktstolen, deremot gifves intet rättsligt skydd.
Sålunda är det här uppenbart sämst stäldt för protestantismen, men
den kan med godt mod förtrösta på sin inre magt och mildt döma
om den enskilde prestens förfarande, ty den vet att denne, bunden af
sin kyrkas princip, icke kan fälla en rätt dom. Men det är likväl sjelfkärt,
att vi såsom en dålig protestant och nästan öfverlöpare betrakta
en protestantisk man, som för att vinna en qvinna lofvar den katolska
kyrkan samtliga sina barn och låter uppfostra dem i densamma, om
också kyrkostraff, såsom der och hvar föreslagits, icke ligga i protestantismens
skaplynne. För hvad anser då den katolska kyrkan den
katolske fadern, som skulle göra dylikt för en protestantisk qvinna?
Påfven har bittert beklagat sig öfver orättvisan i Ryssland, att der barnen
i hvarje blandadt äktenskap mellan en romersk-katolsk och en
grekisk-orthodox make måste uppfostras i den grekiska kyrkan. Det
är samma orättvisa hos den der herskande grekiska kyrkan som den
i Vesterlandet herskande har utöfvat och än försöker att utöfva.»

Enligt utskottets förmenande måste, i väsentlig öfverensstämmelse
med de åsigter, som i doktor Hases handbok uttalas, vid lagstiftningen
rörande de i de blandade äktenskapen födda barnens religiösa uppfostran
tillbörlig hänsyn tagas till tvä hufvudprinciper, nemligen dels
till statens rätt och pligt att tillse det lagen innehåller nödiga garantier
derför att de i dylika äktenskap födda barnen icke tillåtas uppväxa
utan att erhålla religiös uppfostran, och dels till föräldrarnes rätt att,
utan intrång från den ena eller andra kyrkans sida, fritt bestämma om
Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Häft. 4

26 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

den religionslära i hvilken deras barn skola uppfostras. Att genom de
i 6 § af dissenterlagen meddelade bestämmelser den förra af dessa principer
blifvit i vår lagstiftning tillbörligen häfdad, så att ingen förändring
eller tillägg i detta hänseende erfordras, lärer icke kunna bestridas.
Helt annorlunda förhåller det sig deremot med tillämpningen i lagstiftningen
af den senare principen, eller föräldrarnes bestämningsrätt, enär
föräldrarne, om de vilja begagna sig af sin i lagen medgifna rätt att
få barnet uppfostradt i den ena eller andra trosläran, måste derom före
äktenskapets ingående upprätta och inför vederbörande embetsmyndighet
uppvisa skriftligt aftal. Denna inskränkning i föräldrarnes bestämningsrätt
synes utskottet ur flera synpunkter olämplig, i det att
härigenom dels kränkes den grannlagenhet, som äfven lagen är skyldig
begge de trolofvade och särskilt den trolofvade qvinnan, hvilkens
naturliga blygsamhet måste på ett pinsamt sätt beröras af tvånget att
»underhandla eller låta underhandla om eu framtida modersfröjd med
den, genom hvilken hon hoppas derpå, utan att ännu tänka sig densamma»,
och dels föräldrarne försättas i ett tillstånd af verklig samvetsnöd
i det fall att de begge efter äktenskapets ingående kommit till
den öfvertygelsen, att deras kärastes både timliga och eviga väl krafvel-
att dessa uppfostras i endera trosläran, men ändock förhindras att
häri lyda samvetets bud derför att de före äktenskapet förbundit sig
att låta barnen uppfostras i det andra trossamfundets lära; hvartill
kommer, att just genom tijlåtelsen att afgifva de ifrågavarande förbindelserna
man undanrycker föräldrarne och särskildt den katolska maken
eller makan det moraliska stöd gent emot hvarje obehörig påtryckning,
som eljest, eller om det vore vederbörande i sjelfva lagen förbjudet att
affordra så beskaffade förbindelser eller löften, skulle erbjuda sig deri,
att makarne kunde tillbakavisa hvarje försök till sådan påtryckning
från själasörjarens sida med en enkel erinran derom, att denne af dem
begärde en handling, som vore stridande emot landets lagar.

Vid detta förhållande och då, enligt hvad motionären uppgifvit och
utskottet icke har anledning att betvifla, den i dissenterlagen föräldrarne
medgifna rättigheten att genom skriftliga aftal bestämma om barnens
religiösa uppfostran gifvit anledning till missbruk från den katolska
kyrkans sida, anser utskottet sig desto hellre eg a skäl att förorda upphäfvandet
af denna rättighet, som härigenom äfven vår lagstiftning
skulle komma att utvecklas i samma rigtning, som lagstiftaren i de
flesta främmande länder med blandad katolsk och protestantisk befolkning
länge sedan funnit nödigt att beträda, till skydd emot den katolska
kyrkans öfvergrepp.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 12.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa
att, med anledning af herr Björnstjernas motion, Första Kammaren för
sin del måtte besluta:

att Riksdagen i skrifvelse till Kong], Maj:t anhåller,
att Kongl. Maj:t behagade för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af kongl. förordningen
angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning den 31 oktober 1873, dels att äkta
makar, af hvilka endera tillhör främmande trossamfund
och den andra svenska kyrkan, väl fortfarande
ega att genom öfverenskommelse bestämma i hvilketdera
trossamfundets lära i sådant äktenskap födt barn
skall uppfostras, men att vare sig före eller efter
äktenskapets ingående afgifna skriftliga eller muntliga
förbindelser angående barnets uppfostran skola
vara kraftlösa och icke heller må af prest, vid ansvar
såsom för embetsmissbruk, kontrahenterna affordras
eller af prest emottagas och dels att i äktenskap af
ofvannämnda beskaffenhet födt barn skall uppfostras
i den evangeliskt-lutherska läran, såvida öfverenskommelse
om barnets uppfostran i det främmande
trossamfundets lära icke kunnat mellan makarne trälfas.

Stockholm den 2 maj 1891.

På utskottets vägnar:
CURRY TREFFENBERG.