Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1. 1

Utlåtande 1896:TfuA1 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1. 1

N:o 1.

Ånk. till Eiksd. kansli den 20 februari 1896, kl. 3 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion angående meddelande af föreskrifter
i syfte att vid slagt af husdjur minsta möjliga
lidande måtte tillfogas djuren.

Uti en vid innevarande års riksdag väckt motion, n:o 30, som blifvit
till utskottet hänvisad, har herr C. Treffenberg hemstält, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
dels låta utröna, om och till hvilken utsträckning stadganden må kunna
meddelas i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga lidande, medelst
förutgående bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt, tillfogas djuren,
dels ock, derest utredningen dertill föranleder, låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Den fråga, som sålunda föreligger, har förut varit föremål för Riksdagens
uppmärksamhet. Vid 1887 års riksdag föreslog herr P. Zimdahl
i sådant syfte en ändring af 18 kap. 6 § strafflagen, men motionen
afslogs af båda kamrarne, sedan lagutskottet erinrat derom, att en revision
af strafflagens bestämmelser blifvit ålagd lagberedningen.

Vid 1894 års riksdag föreslog herr Treffenberg inom Första Kammaren,
att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse
med begäran, att Kongl. Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande,
om och till hvilken utsträckning lagbestämmelser kunde meddelas i

Bih. till Riksd. Prof. 18U0. 8 Barn/. 2 Afd. 1 Hund. 1 Käft. fN:is 1, 2.J 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

syfte att vid slagt af husdjur minsta möjlig’a lidande medelst föregående
bedöfning'' eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren.

Denna motion, som remitterades till lagutskottet, afstyrktes af detta
samt afslogs jemväl af Riksdagens begge kamrar, i den Första dock
efter omröstning med endast 1 rösts majoritet, men i den Andra utan
omröstning. Såsom skäl för sitt afstyrkande åberopade lagutskottet,
att det syntes utskottet hvarken behöfligt eller öfverensstämmande med
strafflagens affattning i öfrigt att i nämnda lag införa stadganden om
hvad som under särskilda förhållanden finge anses såsom grymhet,
samt att motionens syfte, säkrare än genom nya lagbestämmelser, vunnes
på öfvertygelsens och upplysningens väg.

Äfven vid 1895 års riksdag väcktes frågan å nyo af herr Treffenberg,
som i en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 51) föreslog,
att Riksdagen behagade till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse
med begäran, att Kongl. Maj:t täcktes dels låta utröna, om och till
hvilken utsträckning stadganden kunde meddelas i syfte att vid slagt
af hemdjur minsta möjliga lidande, medelst förutgående bedöfning eller
på annat, ändamålsenligt sätt, tillfogades djuren, dels ock, derest utredningen
dertill föranledde, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till de allmänna grunder, på hvilka en eventuel lagstiftning i
ämnet syntes böra byggas, samt derefter, och sedan dessa grunder
blifvit af Riksdagen pröfvade, utfärda föreskrifter om hvad vid hemslagt
af husdjur, till vinnande af ofvan omförmälda ändamål, skulle iakttagas.

Motionen öfverlemnades då till tillfälligt utskott, som (i utlåtande
n:o 19) hemstälde, »att Första Kammaren ville för sin del besluta, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes dels låta utröna, om och till hvilken utsträckning stadganden
kunde meddelas i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga lidande,
medelst förutgående bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt, tillfogades
djuren, dels ock, derest utredningen dertill föranledde, låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet».

Utskottets utlåtande bifölls utan både debatt och omröstning i
Första Kammaren, men afslogs af Andra Kammaren efter förutgången
öfverläggning, men utan remiss till utskott. Första Kammarens beslut
anmäldes nemligen i Andra Kammaren först dagen före riksdagens
afsilande.

1 utlåtande n:o 19 hade Första Kammarens andra tillfälliga utskott
yttrat:

»Det lärer icke af någon förnekas, att i denna fråga, likasom i hvarje
annan af humanitär beskaffenhet, ''öfvertygelsens och upplysningens väg’

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1. 3

är den ''säkraste’, men den är ty värr äfven den långsammaste; och när
fråga är om osägliga lidanden för lefvande varelser, skulle det vara en
oförsvarlig grymhet att åt tiden och en sent växande upplysning öfverlemna
hvarje åtgärd till afböjande af sådana lidanden.

I många trakter af vårt land tillgår ännu slagtningen på det sätt,
att djuren kullkastas genom rep, hvilka fästas ofvanom djurets klöfvar,
hvarefter, och sedan djuret lagts på rygg med fotterna bundna uppåt,
djurets hals utan vidare uppskäres och matstrupen utdrages samt ombindes,
för att det blod, som kommer från halsådrorna, ej skall blifva
förorenadt — och försiggår hela denna hemska operation utan all föregående
bedöfning.

När man nu betänker, att i Sverige omkring 760,000 större djur
och i allt minst 4 millioner husdjur årligen slägtas, inses lätt den stora
betydelsen å ena sidan af dessa grymheters fortsättande och å den
andra af hvarje verksam åtgärd till deras afhjelpande.

Man har också i flera andra länder, i samma män upplysningen och
medkänslan för djuren vaknat, bemödat sig att genom lagstiftningen
sätta en gräns för ett onödigt marterande af djuren vid deras nedslagning.

I hertigdömet Sachsen-Meiningen stadgades genom lag af den 23
maj 1891 och i konungariket Sachsen i mars månad år 1892, att blodaftappningen
vid slagt af alla husdjur skall föregås af bedöfning, och
för öfrigt förefinnas vid alla offentliga slagthus i Tyskland och Österrike
särskilda bestämmelser för slagt sättet, hvarigenom humanitetens fordringar
tillgodoses. Äfven i Schweiz är slagt utan bedöfning förbjuden.
I vissa reglementen, t. ex. i Bernburger-slagthusförordningen, äro bestämmelserna
synnerligen noggranna, såsom framgår af följande i denna
förordning förekommande paragrafer:

§ 4. Hvarje rå och plågsam behandling af slagtboskap är förbjuden.

§ 7. Boskap, som ställes in i slagthus för längre tid än 24 timmar,
skall af egaren förses med tillräckligt med foder, i annat fall
sörjer slagthusförvaltningen för utfodringen.

§ 10. Dödandet af djuren skall verkställas på ett möjligast snabbt
och smärtfritt sätt. Magistraten bestämmer, huru det ändamålsenligast
bor ske. Slagten får verkställas blott af öfvadt och tillräckligt kraftigt
folk, kontrollerad! af uppsyningsmannen; oöfvadt folk är en gång för
alla förbjudet att befatta sig dermed.

§ 11. Slagtdjuren få införas i slagtrummet först sedan alla förberedelser
för slagten äro vidtagna.

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

Derjemte stadgas, att dödandet af nötkreatur och hästar skall ske
medelst användande af slagtmask, samt att småboskap och svin skola
före slagten medelst klubba eller hammare döfvas o. s. v.

Liknande föreskrifter hafva slagthusen i Bremen, Wurzburg,
Hannover, Chemnitz, Mtilheim, Iserlohn, Erfurt in. fl.

Hvad åter vårt land angår, så ega vi till afvärjande af djurs misshandling
endast ett mycket knapphändigt stadgande i 18 kap. 16 § af
strafflagen, af följande lydelse: »Visar någon i behandling af egna eller
andras kreatur uppenbar grymhet, straffes med böter, högst etthundra
riksdaler», hvilket sistnämnda maximibelopp år 1890, genom en förordning
den 20 juni, bortfallit, hvarigenom böterna nu kunna utsträckas
till högre belopp.

Naturligtvis beror nu tillämpningen af detta lagrum af domarens
uppfattning hvad med »misshandling» vid slagt förstås; och så länge
särskilda stadganden härom saknas, skall en öfver hela vårt land gängse
grym sedvana i detta fall förhindra tillämpning af det nuvarande allmänna
lagbudet.

Vid sådant förhållande påkallar mensklighet och pligt emot de medskapade
varelser, som äro oss gifna till hjelp och näring, men icke till
misshandling, mera fullständiga och ändamålsenliga bestämmelser i förevarande
fall. Motionären har emellertid, i sitt nu ingifna förslag, icke
velat ensamt åt Kongl. Magt öfverlemna utfärdandet af nya stadganden
i detta ämne, utan, på samma gång han sökt genom regeringens
försorg vinna nödig utredning, tillika velat bereda Riksdagen tillfälle
att deltaga i pröfningen af »de allmänna grunder», på hvilka en eventuel
lagstiftning i ämnet syntes böra byggas. Utskottet föreställer sig dock,
att, derest denna lagstiftning skulle visa sig betinga Riksdagens medverkan,
sådan enklast vinnes genom sjelfva författningsförslagets framläggande
för Riksdagen.»

Då herr Treffenberg nu förnyat sin motion och dervid utan förändring
upptagit det förslag, som vid förra riksdagen framlades af
Första Kammarens tillfälliga utskott och af kammaren bifölls, har han
förklarat sig vara fortfarande öfvertygad om det trängande behofvet
af en lagstiftning i ämnet, helst genom tidningarna gång efter annan
meddelades de mest upprörande berättelser om de grymheter, som vid
slagt af kreatur utöfvades, i hvilket afseende han åberopat eu i tidningen
Vårt Land införd artikel, hvilken såsom bilaga fogats vid motionen.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1. 5

I öfverensstämmelse med Första Kammarens vid senaste riksdag
fattade beslut hemställer utskottet,

att Första Kammaren ville för sin del besluta
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes dels låta utröna, om
och till hvilken utsträckning stadganden må kunna
meddelas i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga
lidande medelst förutgående bedöfning eller på
annat ändamålsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock,
derest utredningen dertill föranleder, låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 13 februari 1896.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.