Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 11

Utlåtande 1895:TfuA9 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 11

i it!.. :a • s > i: i :j[ t

N:o 9.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om omarbetning af kongl. kungörelsen angående
förändrade instruktioner för direktioner, läkare
och sysslomän vid länens lasarett och kurhus af den 21
oktober 1864.

. -''Vr ; oJ.-- . J

■■ -■ ■ - ■ ■ -i :’■:>$ ! . .''!>;• '' Muiin

Uti en inom Första Kammaren väckt och till yttrande af utskottet
hänvisad motion (n:o 49) har herr Leonard Grundberg föreslagit,

»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa omarbetning af kongl.
kungörelsen angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare
och sysslomän vid länens lasarett och kurhus af den 21 oktober 1864
och att dervid hänsyn tages till den erfarenhet, som efter 1864 vunnits,
och af de behof, som uppstått med afseende på anordnandet af en tillfredsställande
lasarettsvård.»

Till stöd för sin hemställan framhåller motionären, att lasarettsväsendet
i Sverige under de senaste trettio åren utvecklats på ett storslaget
sätt, tack vare landstingens behjertande af behofvet utaf en
väsentligt förbättrad sjukvård, hvilket visade sig äfven deri, att i stället
för de små, ofta mörka lokaler, i hvilka de sjuka fordom voro inhysta,
uppstått prydliga byggnader med god tillgång på luft, ljus och vatten;
att sedan mindre bemedlade sjuke och äfven en stor del af landtbefolkningen
kommit till insigt om att genom noggrann och daglig skötsel,
som de komme i åtnjutande af å de nutida sjukvårdsanstalterna, helsa
och arbetsförmåga, hvilka ju vore deras enda kapital, kunde återvinnas

i 2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

hastigare å dessa anstalter, än i de sjukes torftiga hem, den obenägenhet
för inträde på lasaretten, som förut af helt naturliga skäl funnits,
gifvit vika, och patientantalet under nämnda period tredubblats; att
detta i förening dermed, att vetenskapens raska framsteg anvisat nya
områden för kirurgisk behandling, som i allmänhet och bäst kunde erhållas
å ett välordnadt sjukhus, högst betydligt ökat anspråken på
lasaretten och läkarne dervid; men att, ehuru lasarettsväsendet under
ofvan berörda tid hastigt utvecklats, de instruktioner, som lända till
efterrättelse beträffande lasarettens administrativa och ekonomiska skötsel,
dock vore oförändrade eller väsentligen desamma som för mer än trettio
år sedan, då förenämnda instruktioner för direktioner, läkare och sysslomän
vid länens lasarett och kurhus tillkomme; och anför motionären
vidare: »Bland sakkunnige torde den meningen vara allmän, att ett stort
antal af de stadgande^, denna kungörelse innefattar, ingalunda motsvara
tidens kraf. Att några föreskrifter i denna kungörelse visa sig föråldrade,
under det att andra nödvändiga saknas, derpå må anföras endast
några exempel.

I mom. 12 af § 6 af nämnda instruktion för läkare vid länens
lasarett och kurhus föreskrifves, »att såvida ej anhörig bestämdt förbjuder
liköppning, skall sådan förrättas å hvarje inom inrättningen
afliden sjuk». Lasarettsläkarne böra framför allt vara den operativa
kirurgiens målsmän i sina respektive landsändar. Den nutida vetenskapens
utveckling och de antiseptiska och aseptiska metodernas tillämpning
fordra med bjudande nödvändighet, att kirurgens arbete på obduktionsrummet
inskränkes till det minsta möjliga.

På de kirurgiska klinikerna är sed, att den från obduktionen
kommande medicine kandidaten ej ens såsom åskådare har tillträde
till operationssalen, men lasarettsläkaren är skyldig att, sedan han
varit sysselsatt med obduktion, kanske af i sårfebersjukdom afliden,
eventuelt omedelbart derefter utföra operationer, t. ex. buksnitt, bråckoperationer
m. m., som kräfva den allra strängaste antiseptik. Att
nämnda föreskrifts efterlefnad kan medföra lifsfara för den sjuke är
klart; att föreskriften finnes inryckt i vår lasarettsstadga är förklarligt,
alldenstund denna är så gammal, att den är skrifven före upptäckten
af den antiseptiska behandlingsmetoden.

I § 8 af instruktionen för direktionerna för länens lasarett och
kurhus föreskrifves, »att obotlige ej skola intagas utan direktionens
pröfning i hvarje särskilt fall».

Insändes från landsbygden en obotligt sjuk — t. ex. en inoperabel
lifjnöderkräfta, för hvilken mycket kan göras till lindrande af smärtor,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nio 2) Utlåtande N:o 9. 13

stillande af blödningar m. m. — bär lasarettsläkaren efter författningen
intet annat att göra än att återsända henne till hemorten eller skaffa
henne tillfällig bostad, till dess direktionen, af hvars medlemmar vanligen
några bo på landet, hunnit sammanträda. Att hemskicka henne
vore grymt, och anspråken att läkaren skulle anskaffa bostad äro
obilliga.

I fråga om intagning på lasarett af barnaföderskor finnas inga
föreskrifter, ehuru dylika äro alldeles nödvändiga, för att läkaren må
veta, hvilka förlossningsfall han är skyldig vårda på lasarettet och
hvilka skola skötas i hemmen.

Numera äro på flera sjukhus anstälda underläkare och komma
säkerligen att allt mera blifva nödvändiga för sjukvården; dock finnas
inga allmänna bestämmelser om deras ställning.

I fråga om medicinska rättsfall är läkaren skyldig att lemna
journalutdrag, som dock för domaren är otillfredsställande, men huruvida
läkaren har rättighet till lösen för ett vidlyftigare intyg, som
domaren äskar, är ej bestämdt.

Likaledes är obestämdt, huruvida läkaren har ersättningsrätt för
formenligt betyg för sinnessjuk, intagen på lasarett, när sådant förut ej
är afgifvet för inträde å hospital.

I 5 § 3 mom. af instruktion för direktionerna säges, att direktionen
neger att hos landstinget föreslå de pensionsbelopp för återstående
lifstid, som i mån af förtjenst och behof pröfvas skäligt», och
ehuru pension sällan nekats, har dock erfarenheten visat, att landstingen
ej alltid varit hågade att pensionera sina lasarettsläkare, hvilka
då ofta nödgats qvarstå i sin tjenst, ehuru de af ålder varit oförmögna
att på ett tillfredsställande sätt sköta sina åligganden, hvarpå åter i
sista hand just de sjuka blifva lidande. Genom införande af rättighet
till pension för läkaren skulle lasaretten tillförsäkras arbetsduglige
läkare och dessa erhålla en fastare ställning med större lugn för framtida
bergning. Att pensionering af lasarettsläkare är behöflig, är ock
erkändt af de flesta lasarettsdirektioner och landsting, Kongl. Maj:ts
befallningshafvande och medicinalstyrelsen, ehuru man ej kunnat enas
om pensionens förhållande till lönen och sättet, på hvilket densamma
bör utgå.

Då denna fråga rör hela vårt land, bör den i sammanhang med
afhjelpande af ofvan anförda brister i gällande stadga utredas af sakkunnige
män, representerande olika delar af vårt land.»

O

o

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o. 9.

Den åberopade kongl. kungörelsen angående instruktioner för direktioner,
läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus qvarstår
icke helt och hållet uti dess ursprungliga skick, utan hafva vissa paragrafer
af densamma ändrats genom tid efter annan utkomna kongl.
kungörelser, hvarigenom en del brister afhjelpts och förbättringar
införts.

Den af motionären påpekade utveckling af länslasarettsväsendet,
som snabbt fortgått efter det ofvannämnda kongl. kungörelse om länslasaretten
och kurhusen utfärdades, torde i ganska väsentlig mån få
tillskrifvas de vid dessa sjukvårdsanstalter austälda läkares nit och
intresse för sitt värf samt den insigt och omtanke, hvarmed de behandlat
de sjuke, som i deras vård öfverlemnats. Härigenom hafva
läkarne lyckats att tillvinna sjukvården å lasaretten ett förtroende från
allmänhetens sida, som nog utgjort en stark drifkraft vid lösningen af
en del lasaretten rörande ekonomiska frågor, Indika stält tunga fordringar
på allmänheten. Den ökade tillströmningen af lidande personer
till länslasaretten samt de kraf på tillgodogörande för sjukvården
af alltjemt fortskridande vetenskapliga rön hafva emellertid ock orsakat
eu betydande tillväxt i arbetet för lasarettsläkarne, af hvilka de, som
äro anstälde vid de större länslasaretten ooh ej hafva andra läkare
till biträde, få egna så mycken tid, arbete och uppmärksamhet åt hvad
till tjensten hörer, att de svårligen kunna genom enskild läkarepraktik,
om tillfälle dertill skulle gifvas, förvärfva hvad som till deras uppehälle
kan behöfvas efter det de till följd af arbetsförmågans minskning
eller svikande lemnat tjensten. Men då ett tillbörligt handhafvande
af lasarettsläkaretjensten ställer stora anspråk på läkarens
kropps- och själskrafter, kan det icke vara med lasarettets uppgift
eller de sjukes goda vård väl förenligt, att läkaren qvarstår på sin
plats, äfven sedan genom ålder eller sjuklighet hans kroppsstyrka eller
själsspänstighet betydligt nedsatts. Farhågan för att genom afståendet af
tjensteförmånerna förlora nödiga existensmedel afhåller dock ej få läkare
från att draga sig tillbaka från tjensten å tid, som för dem och för
allmänheten kan vara oneklig; och af sådan anledning har ej kunnat
undvikas att frågan om lasarettsläkarnes pensionering blifvit en af dem,
som kräfva sin lösning.

Val har i instruktionen för lasarettsdirektioner anvisats en utväg
att bereda lasarettsläkare, som af ålder eller sjukdom nödgas lemna
sin befattning, medel till uppehälle under hans återstående lifstid, eller
den, att direktionen eger att hos landstinget föreslå pensionsbelopp,
som i mån af förtjenst och behof pröfvas skäligt; men då pensions -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 15

frågans förande framåt blifver beroende af landstingsledamöternas personliga,
mer eller mindre välgrundade, uppfattning af läkarens verksamhet,
tjensteförmåga och ekonomiska ställning, samt frågans pröfning
lätt framkallar diskussion af för läkaren mindre angenäm art, lära
flera läkare föredraga att qvarstå i tjensten framför att underkasta sig
och sin verksamhet en sådan diskussion utan att ändå få sin önskan
uppfyld. Flere landsting hafva dock i beaktande dels af de förtjenster,
lasarettsläkaren nedlagt, och dels af fördelen att få en insats
af friska läkarekrafter i sjukvården, genom pensioner sörjt för
afgående lasarettsläkares bergning. Bäst vore tvifvelsutan om detta
förfaringssätt blefve regel. I hvad fall som helst torde motionären
hafva rätt i sin mening derom, att lasarettsläkarens ställning skulle
stadgas och tjensten vinna derest läkaren blefve tillförsäkrad en lagbestämd
pension, så att han kunde med lugn se till mötes den tid, då
försvagade krafter ej vidare tilläte honom att nöjaktigt sköta sin tjenst.
Men påtagligt är, att denna pensionsfråga icke kan vinna någon lösning
å den väg, motionären här anlitat.

Frågan har ock redan i annan ordning dragits under Kongl. Majrts
pröfning, i ty att lasarettsläkarecorpsen genom utsedde delegerade i eu
år 1889 till Kongl. Maj:t ingifven underdånig ansökning anhållit om
nya bestämmelser angående sättet för lasarettsläkarnes tillsättning, aflöning
och pensionering, enligt hvilka bestämmelser aflöning till lasarettsläkarne
skulle efter vissa grunder utgå från statsverket, och lasarettsläkarne
vid 60 års ålder och efter 25 års väl vitsordad tjenstgöring
skulle få uppbära pensioner, motsvarande lön jemte ålderstillägg.
öfver ansökningen har Kongl. Maj:t infordrat yttranden från medicinalstyrelsen;
länsstyrelserna, landstingen och lasarettsdirektionerna, men
har ärendet ännu icke blifvit af Kongl. Maj:t slutligen behandladt.

Då emellertid motionen utmynnar endast i en begäran till Kongl.
Maj:t om omarbetning af ofvan omförmälda kongl. kungörelse om lasaretten
och kurhusen, samt pensionsfrågan omöjligen lärer uti den rigtning,
motionären antydt, kunna lösas endast genom en omarbetning af
nämnda kongl. kungörelse, finner utskottet att, så beaktansvärd pensionsfrågan
än må vara, hvad motionären derom anfört icke kan användas
såsom grund för nu föreslagen ändring af kongl. kungörelsen
den 21 oktober 1864.

Bland lasarettsläkarnes åligganden ingår enligt instruktionen, att
såvida ej anhöriga bestämdt förbjuda liköppning, förrätta sådan å hvarje
inom inrättningen afliden sjuk och i särskild bok införa protokoll öfver
liköppningsförrättningen. Med donna föreskrift har väl afselts att be -

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N''-o 9.

reda läkaren tillfälle att vidga sina kunskaper och sin erfarenhet om
sjukdomars orsaker, utveckling och verkningar, äfvensom att få ett
materiel för de utredningar, som till äfventyrs framdeles af offentlig
myndighet kunna infordras eller af annat skäl kunna varda behöfliga.
Denna obduktionspligt kan, såsom motionären påpekat, för lasarettsläkaren
försvåra iakttagandet af de stränga bud, som den under senare
tider utvecklade antiseptiska behandlingsmetoden föreskrifver, och
vålla smittoämnens öfverförande till de sjuke, hvarjemte den undanrycker
läkaren en tid, som kanske mången gång väl behöfves för andra
lasarettsbestyr. Af dessa skäl och med hänsyn jemväl till den
goda utbildning läkarne numera erhålla under studietiden, kan det
dragas i tvifvel, huruvida det för sjukvården kan vara till synnerligt
gagn att lasarettsläkaren, utan afseende på sjukdomens art och beskaffenhet,
förrättar liköppning å alla aflidne sjuke, hvilkas anhöriga
ej det förbjuda; och föreställer sig utskottet att en begränsning af obduktionsskyldigheten
skall kunna verkställas utan att syftemålet med
denna skyldighet härigenom förfelas.

Kongl. kungörelsen om länslasaretten och kurhusen är byggd på
den grundsatsen, att hvarje län skall vidtaga nödiga anordningar för
att de kroppsligen sjuke, som anses kunna till helsan återställas eller
förbättras, må få den omsorgsfulla läkarevård, som sjukdomames natur
kräfver och de sjukes lefnadsförhållanden eller ekonomiska ställning
möjligen eljest ej skulle tillåta, derifrån dock undantagna sådana, hvilka
till följd af sjukdomames beskaffenhet (t. ex. smittosamma febersjukdomar)
äro enligt särskilda föreskrifter uteslutna från lasarettsvård. Rätt till
vård å lasarettet tillkomma ej heller i regel obotliga, hvilkas intagning
beror på direktionens pröfning i hvarje särskildt fall. Ordalageåi i denna
bestämmelse utesluta ej den uppfattningen, att en med obotlig sjukdom
behäftad person må af lasarettsläkaren mottagas till lasarettsvård för
sådana lidanden, som väl äro en omedelbar eller medelbar följd af den
såsom obotlig ansedda sjukdomen, men likväl kunna genom lämplig
behandling under begränsad tid häfvas eller väsentligen förbättras.
Skulle deremot nämnda uppfattning icke sammanfalla med kongl. kungörelsens
andemening, utan för sådana sjukes intagning å lasarettet skall
afvaktas medgifvande från lasarettsdirektionen, hvilken sammanträder å
bestämd dag en gång i månaden eller oftare, om göromålen så fordra,
kunna beklagliga olägenheter uppstå för sjuke, synnerligast för den,
som förts lång väg till sjukvårdsanstalten och hvilkas svåra lidande under
en omsorgsfull lasarettsvård kan betydligt lindras. Olika meningar
lära emellertid råda om bestämmelsens rätta innebörd, och detta manar

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 17

till en ändring eller ett förtydligande af bestämmelsen, i syfte att i särskilda
fall inträde a lasarettet för en af obotlig sjukdom angripen person
må varda underlättadt — dock så, att icke genom för stor utsträckning
af rätten till lasarettsvård utrymmet å lasaretten kommer att upptagas
af obotligt sjuke till förfång för sådana sjuke, för hvilka lasaretten
egentligen äro afsedda. Lasaretten böra tydligtvis icke förvandlas till
sjukhem; derigenom skulle grundtanken för lasarettsväsendet betänkligt
förryckas och landstingets tillskottspligt föras in på ett område, som
lämpligast bör omhänderhafvas af fattigvården och den enskilda välgörenheten.

Innehållet^ i kongl. kungörelsen gifver icke anledning till att lasaretten
skola hallas öppna för barnaföderskor, som till intagning sig anmäla^
och sjukvården vid länslasaretten är icke heller ordnad för förlossningar,
hvartill erfordras särskilda sjukrum och en sjukvårdsbetjening
med speciel öfning. För biträde vid förlossningar hafva kommunerna
dessutom dragit försorg genom att anställa barnmorskor, som erhållit
utbildning dertill uti statens undervisningsanstalter. Men om än i allmänhet
taget för förlossningar lasarettsvård icke är erforderlig eller bör
få anlitas, torde dock vid tillfällen, då för en barnaföderska operativ
behandling är af nöden eller af andra orsaker den goda vård, som lasaretten
erbjuda, är högeligen behöflig, det icke bryta mot grunderna för
länslasarettsväsendet att barnaföderskan å lasarett intages, utan snarare
synes ett afvisande under sådana omständigheter strida emot den medkänsla.
för andras lidanden, på hvilken lasarettsinstitutionen är byggd.
Huruvida eller i hvilka fall förlossning må ingå i lasarettsvård, derom
äro, enligt hvad för utskottet uppgifvits, åsigterna delade bland länslasai
ettsläkarne, hvarför denna fråga väl behöfver i författningsenlig
ordning klargöras.

Den uti instruktionen för länslasarettsläkarne influtna bestämmelse,
att läkaren skall pa anhållan af malsman eller vederbörlig myndighet,
enligt den efter formulär förda journalen öfver intagna sjuke, afgifva
eller lemna upplysningar öfver vårdade personers sjukdomsbeskaffenhet
eller dödssätt, har hos motionären väckt tvifvel om huruvida,
derest domstol skulle i förekommande rättsfall infordra från läkaren yttrande
eller intyg af annat eller vidlyftigare innehåll, än som ur sjukjournalen
kan hemtas, läkaren är pligtig att lemna sådant intyg eller
yttrande utan afgift. Något särskildt stadgande härom finnes icke, såvidt
utskottet känner, men den omständigheten, att lasarettsläkaren tillsättes
af offentlig. myndighet (medicinalstyrelsen) och är i sin verksamhet
bunden af instruktion, som Kongl. Maj:t meddelat, i sammanhang
Bill. till Riksd. Brot. 189,5. 8 Sami. 2 A/d. 1 Band. 7 Käft. 3

18 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

dermed att för lasarettsvårdens behof uppbäras medel (sjukvårdsafgiften)
från allmänheten enligt lag, som af Konung och Riksdag gemensamt
stiftas, synes utskottet sätta länslasarettsläkaren i det förhållande till
statens myndigheter, att han, i händelse ersättning ej finnes bestämd,
är skyldig att utan sådan lemna statens myndigheter de intyg eller
upplysningar öfver å lasarettet vårdade personers sjukdomsbeskaffenhet
eller dödssätt, som dessa myndigheter i och för ett rätt fullgörande af
sina tjenstebefattningar kunna hafva af nöden. Länslasarettsläkarne intaga
i detta afseende en sämre ställning än statens tjensteman, provinsialläkarne,
hvilka hafva rätt till godtgörelse af staten för vissa förrättningar
och öfver dem afgifna intyg.

Af oftanämnda kongl. kungörelse och af Kongl. Majrts stadga angående
sinnessjuke den 2 november 1883 framgår, att vid ansökning
om sinnessjuks intagande å hospital skall fogas, bland andra handlingar,
legitimerad läkares inom en månad före ansökningens ingifvande utfärdade
intyg, affattadt i enlighet med ett formulär; att sinnessjuk, hvilken är
i trängande behof af vård å hospital, men ej genast kan blifva der intagen,
skall för någon kortare tid få njuta vård å länslasarett mot afgift,
i hvilket fall den sjukes målsman eller annan vederbörande skall,
der sådant ej skett, ofördröjligen göra ansökning om hospitalsvård; att
sjuk, för hvilken inträde å hospital är beviljadt, eger enahanda rätt till
vård å lasarett, derest årstid eller andra tillfälliga omständigheter hindra
hans omedelbara insändande till hospital; och att vid den sjukes förflyttning
från lasarett afskrift af den angående honom der förda journal
bör samtidigt till hospitalet öfversändas. Då i dessa bestämmelser
om länslasarettsläkarens befattning med å lasarettet intagen sinnessjuk
samt hvad öfrigt författningarna innehålla icke ligger någon skyldighet
för länslasarettsläkaren att utan godtgörelse afgifva sådant intyg öfver
den sjukes sinnesbeskaffenhet, som den sjukes målsman eller annan
vederbörande kan behöfva för att få den sjukes intagande å hospital
beviljadt, kan det ju synas som om läkaren borde vara berättigad till
ersättning för sådant intyg. Men om än för undersökning af en persons
sinnesbeskaffenhet jemte utlåtande deröfver provinsialläkare eger åtnjuta
arfvode af 10 kronor, är dock icke härmed sagdt att lasarettsläkare
eger tillgodoräkna sig samma belopp för likartad åtgärd; och påtagligen
skulle det lända till önskvärd reda, om bestämmelser meddelades beträffande
den godtgörelse, hvartill länslasarettsläkare må vara berättigad
för intyg, som han på grund af sin tjenst afgifver.

Den utvidgning, som länslasaretten och kurhusen efter verkstälda
ny- eller ombyggnader på många orter undergått, samt den starka till -

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 19

växten i antalet af å dem vårdade sjuke (37,333 år 1892 mot 14,205
år 1865) äfvensom de nya eller ändrade sjukvårdsmetoder, som vetenskapliga
rön infört, hafva särdeles vid de större lasaretten påkallat
ökning af läkarekrafterna. Vid åtskilliga lasarett hafva derför anstälts
underläkare, hvilka aflönas med medel, som af vederbörande landsting
dertill anslagits. Hvad instruktionen för läkarne vid länens lasarett
innehåller rörande tillsättning af tjenster samt läkarnes rättigheter och
skyldigheter m. m. eger ej tillämpning å sådana underläkare. Utan
tvifvel bör det dock lända till båtnad såväl för sjukvården, som äfven
för dem, som egna sig åt läkarekallet, att jemväl underläkarnes ställning
blifver i viss mån likformigt ordnad vid de särskilda lasaretten,
hvarför det synes utskottet, som hvad motionären härutinnan påpekat
icke bör af vederbörande lemnas obeaktadt.

Möjligen torde instruktionens stadganden om formerna för sjukes
intagning och om afgiftsfri vård för medellösa personer, som tillhöra
annat lasarettsdistrikt, jemväl vara i behof af någon uppmärksamhet.

Då således, äfven om pensionsfrågan lemnas derhän, fyrfaldiga
bestämmelser i instruktionen för läkarne vid länens lasarett och kurhus
äro af den beskaffenhet, att den samma synes kräfva omarbetning i
åtskilliga stycken till vinnande af större klarhet och fullständighet samt
närmare anslutning till nu allmänt gängse uppfattning om lasarettsväsendet,
hemställer utskottet att Första Kammaren måtte för sin del
besluta:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa omarbetning
af kongl. kungörelsen angående förändrade
instruktioner för direktioner, läkare och sysslomän vid
länens lasarett och kurhus af den 21 oktober 1864
och att dervid hänsyn måtte tagas till den erfarenhet,
som efter 1864 vunnits, och de behof, som uppstått
med afseende på anordnandet af en tillfredsställande
lasarettsvård.

Stockholm den 26 april 1895.

På utskottets vägnar:
SIGFRID WIESELGREN.