Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1895:TfuA4 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

iV>o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 29 mars 1895, kl. 3 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af en af herr von Stapelmohr väckt motion om
meddelande af nya bestämmelser angående utöfvande
af läkareverksamhet och handel med läkemedel.

I en till utskottets behandling hänvisad motion (n:o 40) har herr
von Stapelmohr hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till nya bestämmelser angående utöfvandet af läkareverksamhet
och handel med läkemedel. Såsom stöd för denna sin
hemställan har motionären framhållit, att flera af de nu gällande bestämmelserna
angående detta ämne äro allt för föråldrade och otidsenliga
för att kunna efterlefvas eller följas. Han erinrar om, att de privilegier
och resolutioner, genom hvilka läkareverksamheten och apoteksväsendet
först blifvit ordnade och begränsade, datera sig från en
tidrymd så långt tillbaka som slutet af 1600-talet, och att dessa privilegier
och resolutioner, hvilka till väsentlig del ännu qvarstå, icke vidare
kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål att bereda
allmänheten skydd och båtnad. Sålunda stadga Kongl. Maj:ts medicinalordningar
af den 30 oktober 1688 eller »de privilegier, som Kongl.
Maj:t förunnat collegium medicum», straffbestämmelser för obehörigt
utöfvande af läkareverksamhet och olaglig handel med läkemedel, men
Bill. till Riksd. Prof. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Haft. (N:o 4.)

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

bötesbeloppet, 50 daler silfvermynt, eller enligt faststäld evalveringsgrund
12 kronor 50 öre i gällande myntslag, h vilket i äldre tider väl
var nog för att upprätthålla aktning för lagen, är till följd af penningvärdets
sjunkande icke vidare tillräckligt för att gifva tillbörlig kraft
åt lagbuden. Kongl. Maj:ts resolution af den 1 augusti 1698 »angående
mål beträffande collegium medicum, apotekaresocieteten och barberareembetet»
bestämmer i sin femte punkt, hvilka varor endast apotekare
få försälja, och fastställer såsom sådana varor »venena, abortiva, opiata,
anodyna, confortantia, — — tberiaca, mitkridatium» m. fl., men en del
af dessa uppräknade latinska benämningar å läkemedel, som endast
apotekare ega försälja, lära icke mera förekomma inom apoteksrörelsen,
och med en annan del af beteckningarne afses numera helt andra
varor, hvarigenom tvekan om lagbudets rätta mening lätteligen kan
uppstå och en osäkerhet vid lagtillämpniDgen göra sig gällande.

»Den oklarhet» — fortsätter motionären — »som hvilar öfver
ifrågavarande bestämmelser, lägger äfven svårigheter i vägen för de
myndigheter, hvilka fått sig anförtrodt att vaka öfver bestämmelsernas
efterlefnad. Att så är, framgår otvetydigt af de skiljaktiga slut, hvartill
domstolarne kommit uti mål angående brott mot lagstadgandena,
och af den varsamhet, åklagaremyndigheten iakttager vid åtalande af
förseelser mot desamma. Förhållandena äro dock för närvarande icke
sådana, att ett kraftigt ingripande emot oegentligheter just af sådan
art, som man med berörda stadganden velat förebygga, kan anses
olämpligt eller af behofvet icke påkalladt.

»Följderna af att lagstiftningen uti anmärkta hänseenden icke fått
hålla jemna steg med utvecklingen af den verksamhet, den afser att
hägna och ordna, hafva tvädt i dagen på ett ganska beklagligt sätt.
Under de senare årtiondena hafva nemligen allt mer och mer tilltagit
försäljning af ämnen, såsom salvor, pulver, tinkturer och andra kemisktekniska
preparat, om hvars beståndsdelar och beredning allmänheten
vanligen lemnas i okunnighet, men som i tidningar, anslag och cirkulär
högeligen lofprisas för deras helsostärkande eller sjukdomar botande
egenskaper; och tillverkarne eller försäljarne deraf, hvilka oftast äro
personer utan insigt eller erfarenhet uti läkemedels sammansättning och
tillagning eller uti sjukdomars orsaker, verkningar och behandling, täfla
i braskande och öfverdrifna meddelanden om medlens förträfflighet eller
ofelbarhet att bota sjukdomar och lidanden af den mest olikartade beskaffenhet,
för att såmedelst egga eu godtrogen och kritiklös allmänhets
köplust. Prisen, "som betingas för varorna, äro äfven högt uppdrifna
och i de flesta fall mångfaldiga gånger öfverstigande varornas

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

verkliga handelsvärden. En del af dessa varor, som skickas ut i marknaden,
kan ju möjligen vara till någon medicinsk nytta, men den öfvervägande
delen af dem torde vara i det närmaste värdelös för de uppgiga
ändamålen och till och med kunna medföra skadliga verkningar.
Denna affärsverksamhet torde emellertid kunna stämplas såsom ett hänsynlöst
ockrande på okunnigheten och godtrogenheten. Härmed vill
jag dock ej hafva sagt, att alla dessa varor äro hänförliga till sådana,
som endast af apotekare få till salu hållas, eller att hvarje försäljning
deraf bör som oloflig betraktas.

»På åtskilliga orter blomstrar ännu qvacksalfveriet eller obehöriga
personers utöfvande af läkareverksamhet; och förtroendet från allmänhetens
sida till qvacksalfvarne, äfven till sådana, som synas sakna
hvarje förutsättning för ett rätt bedömande af sjukdomar, är ofta så
stort, att många af dem hafva en omfattande och inbringande praktik.
Om än det icke. bör förnekas, att i många fall, då läkare icke är till
bände, en dertill icke legitimerad persons behandling af yttre åkommor
af mindre allvarlig art eller af skador genom olyckshändelser kan vara
på sin plats, och verka godt, torde det dock vara önskligt, att en fort-’
satt behandling af mera svårartade yttre skador och af inre sjukdomar
öfverlemnas åt läkaren, hvilken genom studier och erfarenhet vunnit
skicklighet dertill. Qvacksalfveriet har äfven den faran med sig, att
genom qvacksalfvarnes förespeglingar om det ondas botande den sjuke
förledes att ej vända sig till läkaren, förrän sjukdomen tagit deri utbredning,
att läkandet högeligen försvåras eller kanske omöjliggjorts.
Att detta ej sällan inträffar, kan säkerligen vitsordas af många läkare.

.....»Det straff för obehörigt utöfvande af läkareverksamhet och olaglig

försäljning af läkemedel, som gällande författningar stadga, eller böter
af 12 kronor 50 öre, är uppenbarligen icke tillräckligt för att stäfja

eller begränsa de anmärkta missförhållandena och skydda allmänheten

från att göras till föremål för en af vinningslystnad alstrad spekulation,
som ofta inbringar betydande vinst. Det ringa straffet står icke heller
i öfverensstämmelse med de straffbestämmelser, som införts i åtskilliga
senare utkomna författningar inom medicinalväsendet. Så t. ex. kan
en person genom att å en annan utdraga en tand, utan att vara dertill
legitimerad, ådraga sig böter af ända till 500 kronor, då deremot

en qvacksalfvare, som origtigt behandlar en sjuk person med påföljd
att, denne deraf tager obotlig skada, första gången undslipper med ett
bötesbelopp af 12 kronor 50 öre. Att detta är en ojemnhet i lagstiftningen,
som bör nndanrödjas, är i ögonen fallande.» ''

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) inlåtande N:o 4.

Genomläser man de af motionären citerade äldre medicinalförordningar
och privilegiiförfattningar, hvilka tillkommit under en tid, då
det hörde till ordningen att genom monopol, privilegier och skråordningar
skydda de särskilda yrkena, så får man det intrycket, att do icke
minst utfärdats i syfte att trygga både läkarne mot ingrepp i deras
praktik af ostuderade personer och särskildt kringresande utländska
charlataner och apotekarne i deras medikamentshandel mot konkurrensen
från köpmännens sida. Att de gamla författningarna, från denna
synpunkt sedda, äro föråldrade och otidsenliga, måste erkännas, äfven
om man väl kan ifrågasätta lämpligheten af att vår tids lagstiftning
skulle söka att i 1600-talets anda häfda läkarnes och apotekarnes personliga
privilegier. Men vida mera värdt att beakta är, att staten, i
hvars intresse det ligger, att den bästa möjliga läkarevård står den
enskilde till buds, genom tidsenliga lagar sättes i tillfälle att skydda
särskildt den mindre upplysta delen af allmänheten mot faran att falla
offer för den betänkliga läkarebehandling, som bjudes den af icke studerade
utöfvare af läkareverksamheten, äfvensom att staten i samband
dermed noggrannare, än som nu kan ske, låter kontrollera den medikamentshandel,
som öppet bedrifves af försäljare och tillverkare af medikament,
hvilka sjelfva kunna sakna all insigt i läkemedels rigtiga sammansättning
och tillagning.

Man kan visserligen ej förbjuda den enskilde att vid ett sjukdomsfall
vända sig till en obehörig utöfvare af läkareyrket, för hvilken
han hyser förtroende, och sådana fall kunna äfven gifvas, då ett ingripande
i läkarens verksamhet till och med anbefalles af menniskokärlekens
bud, hvarjemte erfarenheten ej sällan visar, att en icke legitimerad
person kan, såsom äfven motionären framhållit, stundom på
ett tillfredsställande sätt behandla åkommor af mindre allvarlig art och
skador, vållade af olyckshändelser; men hvad lagstiftarne kunna och
böra göra, det är att skärpa straffbestämmelserna för de obehöriga
personer, som bevisligen vållat den enskilde skada genom sin läkarebehandling.
Staten kan ej lemna den enskilde några föreskrifter vid
hans inköp i allmänhet, och då så är, kan den ej heller tvinga honom
att vid sina inköp af läkemedel uteslutande begränsa sig till apoteken,
allra helst som åtskilliga artiklar, som kunna brukas såsom medikament,
med allt skäl kunna anses såsom vanliga handelsvaror och i denna sin
egenskap äfven allestädes finnas tillgängliga för köparen; men ögonskenligt
är dock, att det måste ligga i det allmännas intresse, att en
gräns sättes för försäljningen af s. k. »arcana» eller andra läkemedel,
hvilka offentligt annonseras såsom osvikliga mot vissa sjukdomar, men

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 5

hvilka, okontrollerade såsom de äro, lätteligen kunna verka skadligt för
dens helsa och lif, som af de braskande annonserna lockas att använda
dem. Hur öppet försäljningen af dylika s. k. läkemedel bedrifves,
framgår af en samling annonser, utplockade ur de allmänna tidningarna,
hvilken utskottet fått sig delgifven och hvilken är aftryckt i en detta
betänkande vidfogad bilaga. Att spridandet af läkemedel, om hvilkas
beskaffenhet den köpande allmänheten icke kan ega kännedom, ej bör
försiggå utan kontroll, förefaller så mycket naturligare, som staten
sjelf genom noggranna inspektioner och visitationer af de legitimerade
apoteken, hvilka dock skötas af examinerade fackmän, söker skaffa sig
en garanti för att de läkemedel, som genom dem tillhandahållas allmänheten,
äro rigtigt tillagade.

Att disproportionen mellan de under 1600-tatet faststälda bötesbeloppen
för öfverträdelser af föreskrifterna om utöfvandet af läkareverksamhet
och om handel med läkemedel, hvilka ännu gälla, och de
bötesbelopp för liknande öfverträdelser, som tillkommit i senare tider,
är orimlig, det framgår tydligt af hvad motionären i sista delen af
sin motivering anfört, och synes det derför, som om denna dispropotion
snarast möjligt borde undanrödjas.

Då utskottet sålunda i likhet med motionären anser, att de gamla
bestämmelserna om utöfvandet af läkareverksamhet och om handel med
läkemedel äro både föråldrade och overksamma, får utskottet hemställa,

att Första Kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och handel
med läkemedel.

Stockholm den 28 mars 1895.

På utskottets vägnar:
SIGFRID WIESELGREN.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Bilaga.

Annonser och tillkännagifvanden om läkemedel och deras verkningar,
införda i allmänna tidningar.

»Elektriska helsoöulan» — osvikligt medel mot snufva, influensa,
podager, gikt, hufvud- och reumatisk värk.

Vårt Land n:o 275/1894.

»Kisamors smärtstillande giktspiritus» — säkraste och tillförlitligaste
medel mot reumatiska åkommor, (se nedan)

»Herrljunga tjärpastiller» — enda ofelbara medel mot asthma,
hosta, heshet och katarr.

Höganäs Tidning n:o 138/1894.

»Mor Annas rissmorning» — botar barn för engelska sjukan,
skrofler, bensvaghet, utslagssjukdomar.

Jemtlands Allehanda n:o 140/1894.

»Kloka gubbens giktlinement» — säkraste, billigaste och pålitligaste
medel mot gikt, reumatism, vrickning, magkramp och ömkyla m. m.

Stockholms-tidningen n:o 1513/1894.

»Pastorskan Hägglöfs rissmorning» — botar säkert alla arter af
engelska sjukan samt skrofler, dålig mage, förtvinade lemmar, skrik
och allmän svaghet.

Sundsvalls-posten n:o 175/1894.

»Salubrin» — kraftigare än något hittills försökt medel mot tryck,
skafsår, frostskador, brännskador, insektsstyng, liktornar, hudsjukdomar
eller tuberkelsår.

Sundsvalls-posten n:o 175/1894.

»Samaritkorset elektriska» — botar reumatism, neuralgi och svåra
plågor i alla delar af kroppen, nervositet, svindel, sömnlöshet, lomhördhet,
andtäppa, ansigtsros, hufvudvärk, tandvärk och alla nervslappande
sjukdomar.

Gotlands Allehanda n:o 168/1894.

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

»Galvaniska hjertat» — afsedt att bota reumatism med flera
åkommor i menniskokroppen, särskildt reumatisk tandvärk.

Hudiksvalls Allehanda n:o 82/1894.

»Kejserl. kongl. patenterade Voltakorset»— botar gikt, reumatism,
lamhet, nervsvaghet, bleksot, asthma, hudsjukdomar, kramp, förbättrar
humöret och aptiten, åstadkommer sund sömn och välbefinnande, stannar
ofrivillig urinlåtning, återgifver lomhörda och döfva hörseln, lindrar
och botar på några timmar hufvud- och tandvärk.

Örnsköldsviks Tidning n:o 21.

»Äkta nervolja»
muskelsmärtor.

borttager svår hufvudvärk samt nerv- och
Vårt Land n:o 275/1894.

»Ledolin» — absolut säkert medel mot hudutslag, eczem och
skrofler, reformar, mjell, finnar och fräknar, sår och brännskador, kikhosta,
inflammation i halsen, stenstockning, heshet, dålig mage, magsyra
m. m.

Sundsvalls-posten n:o 174.

»Amerikansk samaritbalsam» — ovärderligaste medel mot många
åkommor, såsom gikt, reumatism, ryggslag och kramp m. m.

»Bleksotspulver» — osvikligt botemedel för äldre och yngre män
samt qvinnor mot bleksot, blodbrist och deraf härledande allmän svaghet.

Jemtlands-posten n:o 98.

»Fosfatpulver för barn» — bästa kända medel mot engelska sjukan,
sena tänder, trög benbildning.

Stockholms Dagblad n:o 198.

»Amilongs halsdekokt» — är ett utmärkt medel mot magsyra,
magkatarr, halsbränna samt dålig mage i allmänhet.

»Kisamors smärtstillande universal giktspiritus» — det är det enda
absoluta och specifika botemedlet mot reumatism, värk i rygg, höfter,
armar och ben, hufvud- och tandvärk, sträckning och vrickning, svullnad,
lamhet, styfhet, ömhet, influensa, magkramp, halsåkommor och
andra kroppssmärtor.

Jemtlands Allehanda n:o 140/1894.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

»Åkta Säther olja» — för reumatisk värk, sensträckning, vrick -

ning, kramp.

Jemtlands-posten n:o 44/1894.

»Pastorskan Anna Hägglöfs universalsmörjelse» (rissmorning). —
Den användes till yttre bruk för alla arter af engelska sjukan, ältan,
skabb, klåda, sårnader, utslag (icke veneriska) skrofler, skrik, brytningar,
oformligt hufvud, stor, bård och dålig mage, liten eller ingen matlust,
klena ögon, redigt, grinigt, envist och ojemnt lynne, blek hy och
orolig sömn, mjuk och svampig kropp, knölar på hand, finger, knä och
fotleder, oförmögenhet att gå, stå, krypa eller tala, krokiga ben, snedvridna
fötter, höfter och ryggrad samt orkeslöshet och allmän svaghet
eljest hos såväl äldre som barn.

Hudiksvalls Allehanda n:o 66/1894.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRAKARKS TRYCKERI. 18S5.