Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19 (Utlåtande 1895:TfuA19 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1895, kl. 12 midd.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9, i anledning
af motion, angående meddelande af föreskrifter
i syfte att vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande
måtte tillfogas djuren.

Uti en vid sistlidne riksdag väckt motion hade hr Treffenberg, på
uppmaning af ett stort antal djurskyddsföreningar, hemstält att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t begära, att Kongl. Maj:t måtte taga i nådigt
öfvervägande, »om och till hvilken utsträckning lagbestämmelser
må kunna meddelas i syfte att vid slagt af husdjur minsta möjliga lindande,
medelst förutgående bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt,
tillfogas djuren».

Denna motion, som remitterades till lagutskottet, afstyrktes af detta
samt afslogs jemväl af Riksdagens begge kamrar, i den första dock efter
omröstning med endast 1 rösts majoritet, men i den andra utan omröstning.

Såsom skäl för sitt afstyrkande hade lagutskottet endast åberopat
den åsigt, »att motionens syfte säkrare än genom nya lagbestämmelser skulle
vinnas på öfvertygelsens och upplysningens väg»; men mera än denna

Bill. till Jliksd. Prot. 1895. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 15 Höft. (N:o 19.) 1

Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

åsigt, som af åtskilliga talare inom kamrarne bemöttes med erinran om
den uppfostrande verkan, som goda och humana lagar medföra, hade,
efter motionärens förmodan, till motionens fall inverkat den tvekan, som
åtskilliga ledamöter af Riksdagen hyste om lämpligheten att i allmänna
lagen införa stadganden om straff för den särskilda art af grymhet, som
nu afsåges, samt om vådan af att uteslutande till Kongl. Maj:ts ekonomiska
lagstiftningsrätt hänskjuta ordnandet af denna angelägenhet. Betänkligheterna
såväl i ena som andra hänseendet borde dock, ansåge
motionären, kunna häfvas, om man ville förena sig om ett förmedlingsförslag
i sådan rigtning, att Riksdagen väl förbehölle sig att pröfva de
allmänna grunderna för en eventuel lagstiftning i ämnet, men tillika
öfverlemnade åt Kongl. Maj:t att utfärda en på samma grunder hvilande
och med ytterligare erforderliga reglementariska föreskrifter kompletterad
förordning angående hvad vid slagt af hemdjur skall iakttagas.

Ett försök till ett dylikt förmedlingsförslag tilläte han sig derför,
i det att han föresloge,

att Riksdagen behagade till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse
med begäran att Kongl. Maj:t täcktes dels låta utröna, om och till
hvilken utsträckning stadganden må kunna meddelas i syfte att vid slagt
af hemdjur minsta möjliga lidande, medelst förutgående bedöfning eller
på annat ändamålsenligt sätt, tillfogas djuren, dels ock, derest utredningen
dertill föranleder, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till de allmänna grunder, på hvilka en eventuel lagstiftning i ämnet
synes böra byggas, samt derefter, och sedan dessa grunder blifvit af
Riksdagen pröfvade, utfärda föreskrifter om hvad vid hemslagt af husdjur,
till vinnande af ofvan omförmälda ändamål, skall iakttagas.

Det lärer icke af någon förnekas, att i denna fråga, likasom i hvarje
annan af humanitär beskaffenhet, »öfvertygelsens och upplysningens väg»
är den »säkraste», men den är ty värr äfven den långsammaste; och, när
fråga är om osägliga lidanden för lefvande varelser, skulle det vara en
oförsvarlig grymhet att åt tiden och en sent växande upplysning öfverlemna
hvarje åtgärd till afböjande af sådana lidanden.

I många trakter af vårt land tillgår ännu slagtningen på det sätt
att djuren kullkastas genom rep, hvilka fästas ofvanom djurets klöfvar,
hvarefter och sedan djuret lagts på rygg med fotterna bundna uppåt,
djurets hals utan vidare uppskäres och matstrupen utdrages samt ombindes,
för att det blod, som kommer från halsådrorna, ej skall blifva
förorenadt — och försiggår hela denna hemska operation utan all föregående
bedöfning.

När man nu betänker, att i Sverige omkring 760,000 större djur

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

och i allt minst 4 millioner husdjur årligen slägtas, inses lätt den stora
betydelsen å ena sidan af dessa grymheters fortsättande och å den
andra af hvarje verksam åtgärd till deras afhjelpande.

Man har också i flera andra länder, i samma mån upplysningen och
medkänslan för djuren vaknat, bemödat sig att genom lagstiftningen
sätta en gräns för ett onödigt marterande af djuren vid deras nedslagning.

I hertigdömet Sachsen-Meiningen stadgades genom lag af den 23
maj 1891 och i konungariket Sachsen i mars månad år 1892, att blodaftappningen
vid slagt af alla husdjur skall föregås af bedöfning, och
för öfrigt förefinnas vid alla offentliga slagthus i Tyskland och Österrike
särskilda bestämmelser för slagtsättet, hvarigenom humanitetens fordringar
tillgodoses. Äfven i Schweiz är slagt utan bedöfning förbjuden.
I vissa reglementen, t. ex. i Bernburger slagthusförordningen, äro bestämmelserna
synnerligen noggranna, såsom framgår af följande i denna
förordning förekommande paragrafer:

§ 4. Hvarje rå och plågsam behandling af slagtboskap är förbjuden.

§ 7. Boskap, som ställes in i slagthus för längre tid än 24 timmar,
skall af egaren förses med tillräckligt med foder, i annat fall sörjer
slagthusförvaltningen för utfodringen.

§ 10. Dödandet af djuren skall verkställas på ett möjligast snabbt
och smärtfritt sätt. Magistraten bestämmer, huru det ändamålsenligast
bör ske. Slagten får verkställas blott af öfvadt och tillräckligt kraftigt
folk, kontrolleradt af uppsyningsmannen; oöfvadt folk är en gång för
alla förbjudet att befatta sig dermed.

§ 11. Slagtdjuren få införas i slagtrummet först sedan alla förberedelser
för slagten äro vidtagna.

Derjemte stadgas att dödandet af nötkreatur och hästar skall ske
medelst användande af slagtmask, samt att småboskap och svin skola
före slagten medelst klubba eller hammare döfvas o. s. v.

Liknande föreskrifter hafva slagthusen i Bremen, Wiirzburg, Hannover,
Chemnitz, Mulheim, Iserlohn, Erfurt m. fl.

Hvad åter vårt land angår, så ega vi till afvärjande af djurs misshandling
endast ett mycket knapphändigt stadgande i 18 kap. 16 § af
strafflagen, af följande lydelse: »Visar någon i behandling af egna eller
andras kreatur uppenbar grymhet, straffes med böter, högst etthundra
riksdaler», hvilket sistnämnda maximibelopp år 1890, genom en förordning
den 20 juni, bortfallit, hvarigenom böterna nu kunna utsträckas
till högre belopp.

4 Första Kammarens Tillfä^iga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

Naturligtvis beror nu tillämpningen af detta lagrum af domarens
uppfattning hvad med »misshandling» vid slagt förstås; och så länge
särskilda stadganden härom saknas, skall en öfver hela vårt land gängse
grym sedvana i detta fall förhindra tillämpning af det nuvarande allmänna
lagbudet.

Vid sådant förhållande påkallar mensklighet och pligt emot de medskapade
varelser, som äro oss gifna till hjelp och näring, men icke till
misshandling, mera fullständiga och ändamålsenliga bestämmelser i förevarande
fall. Motionären har emellertid, i sitt nu ingifna förslag, icke
velat ensamt åt Kongl. Maj:t öfverlemna utfärdandet af nya stadganden
i detta ämne, utan, på samma gång han sökt genom regeringens försorg
vinna nödig utredning, tillika velat bereda Riksdagen tillfälle att
deltaga i pröfningen af »de allmänna grunder», på hvilka en eventuel
lagstiftning i ämnet syntes böra byggas. Utskottet föreställer sig dock,
att derest denna lagstiftning skulle visa sig betinga Riksdagens medverkan,
sådan enklast vinnes genom sjelfva författningsförslagets framläggande
för Riksdagen; och tillåter sig derför utskottet, med anledning
af den förevarande motionen, hemställa,

att Första Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes dels låta utröna om och
till hvilken utsträckning stadganden må kunna meddelas
i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga
lidande, medelst förutgående bedöfning eller på annat
ändamålsenligt sätt, tillfogas djuren, dels ock, derest
utredningen dertill föranleder, låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 14 maj 1895.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1895.