Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1$. 1 (Utlåtande 1895:TfuA15 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1$. 1

’)■. i.nn-iSi 1 i j i »itf • s ; i *1

:t:/l

Ml ’jbli i, Jfj

■/. Itc.!

li/llll! ilo

.-.il tf ()• i’l i f. i l
■ ii!''/ ijt:,!^rif.ui r

■ ''i

-1 v. t T '': >;•<''(] n

ti - »f-T-< v‘r ■ • >1 iiitvi! 17 k J it i>!k . i
(Tv! i t; i ’ höRli*. »r/h-.i! itc

• it!'' fUVgjLÖila i. . ?t!* ilufmji >a-*>öd • j-»!>,>;r

''1it;! -fn: i!m. . v byst u f. (J''>-‘jniajt4W»l TI Ut -

!■!/ f ;.t >!•*»!.-i ::•! 15-, : - • -ir-> .• ii: . ■

N:o 15. t in:

f i f ‘'' -r i;; '' in > l.f.rtji/i i ''< : ur. '' ..‘i ga!

'' ''"i ■■■'' a- j '' '' A åt? :: <■<<■ >;•; a ■ ji t .

Ank. till Riksd. kansli den G maj 1895, kl. 5 e. m.

i, 1 . ii: !■. 11! t;.! !.)• it:! •!!;.,i;iUi!tHii|.m ,''t''lKi - > |M - * ■»,; J"s ><$T»U

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i
anledning af väckt motion om upphäfvande af arrest ‘

... , f # ’ • r • <

straffet i stadgan den 17 september 1867, angående extra
judiciel bestraffning för den lägre manliga bevaknings\
ÖL personalen vid rikets fängelser.

Uti en i Andra Kammaren väckt motion (n:o 8) har herr A. Hedin
föreslagit,

att Riksdagen behagade hos Kongl. Maj:t göra framställning om
afskaffande af det i stadgan -af den 17 september 1861 föreskrifna arreststraff
eller, derest det skulle anses ej kunna undvaras, framläggande
för nästa Riksdag af förslag till lag i ämnet. mm no- nioi -

Ehuru motionären anhållit om förslagets remitterande till lagutskottet,
hänvisade Andra Kammaren detsamma till sitt tredje tillfälliga utskott,
hvilket i afgifvet utlåtande hemstält,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kong]. Maj :t, derest det i stadgan
angående extra judiciel bestraff ning för den lägre manliga
bevakningspersonalen vid rikets fängelser den 17
september 1861 föreskrifna arreststraff anses icke kunna
undvaras, för nästa Riksdag framlägga förslag till lag
angående dylikt arreststraff.

lull. till Riksd. Vrot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band 12 Iläft. (N:isl5.1G.) 1

2 Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25.

Sedan Andra Kammaren bifallit denna hemställan och jemlikt 63 §
riksdagsordningen genom utdrag af protokollet delgifvit, Första Kammaren
sitt beslut, har ärendet till sistnämnda kammares andra tillfälliga
utskotts yttrande öfverlemnats.

Efter att hafva anfört 1 § af stadgan, enligt hvilken arreststraff
under högst fjorton dagar må åläggas underbefäl och manskap vid den
inre bevakningen å rikets straff- och arbetsfängelser, der de ej äro under
krigslag stälda, äfvensom mot vaktknektar vid läns- och kronofängelser,
ej mindre för sådant tjenstefel, som icke i allmän lag är med straff belagdt,
än ock för olydnad eller vanvördnad emot förman, samt vidare
erinrat, att denna stadga, jemlikt kongl. skrifvelsen den 20 januari 1882,
numera är tillämplig beträffande hela den lägre manliga fångbevakningspersonalen
vid rikets fängelser, sammanfattar medkammarens utskott de
af motionären för förslaget anförda grunder sålunda:

att ingenstädes eljest inom den civila förvaltningen förekommer,
så vidt motionären har sig bekant, förlust af personlig frihet såsom
disciplinstraff, utan blott straffarterna: varning, böter, supension och —
om detta skall räknas som ett disciplinärt straff — skiljande från tjensten;

att det synes ej mindre anmärkningsvärd^ att Kongl. Maj:t i administrativ
väg påbjudit ett frihetsstraff, ehuru Kongl. Maj:t ju icke eger
att på egen hand lagstifta om preventiv frihetsförlust;

att Kongl. Maj:t visserligen, utan Riksdagens hörande, utfärdar
disciplinstadga för krigsmagten liksom andra disciplinstadgar, men att
det numera — på ett angifvet undantag när — icke är i den förra, utan
i den af Riksdagens och Kongl. Maj :ts samfälda beslut beroende strå filagen
för krigsmagden, som föreskrifterna om de militära disciplinstraftens
arter och sättet för deras verkställighet hafva sin plats, och att i andra
förordningar, som innehålla disciplinstraffbestämmelser, förekommer icke,
såsom redan framhållits, frihetsstraff, undantagandes i 1861 års åberopade
stadga;

att dessa omständigheter synas i och för sig utgöra giltiga skäl
för det yrkandet, att nämnda stadga må upphäfvas eller, om det mot
förmodan skulle anses nödigt att bibehålla arreststraften i förevarande
fall, föreskrift derom meddelas i lag, stiftad af Riksdagen och Kongl.
Maj :t;

samt att oafsedt den principiella anmärkning från konstitutionel
synpunkt, hvartill stadgan gifver anledning, dess detalj bestämmelser äro
i hög grad betänkliga, såsom exempel hvarpå anföras dess §§ 2—4, så
lydande:

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 3

er; * : •; t/ . ; ; ■ +''i j. ’ .r«''> i ''h: ivi.in:;,i«!i

§ 2.

»Arreststraffet må, efter det den felaktiges förbrytelse vid anstäldt
förhör blifvit utrönt, åläggas, å straff- och arbetsfängelse af fängelsets
direktör samt å läns- och kronohäkte af Konungens befallningshafvande
eller den tillsyningsman, som i befallning6hafvandens ställe satt är.»

§ 3. ‘

: im1

»Förenämnda arreststraff skall i läst, ljust rum undergås; och bör
den arresterade erhålla nödtorftig föda, på dess egen bekostnad, men
icke annan dryck än vatten.» ''A

§ 4.

»Bestraffning, som enligt denna stadga ålagd blifvit, bör, der så
ske kan, genast verkställas; dock må uppskof eller afbrott ske, när den
felaktiges tjenstgöring icke utan olägenhet kan undvaras.

Varder någon för brott, som till domstols upptagande hörer, häktad
eller till urbota ansvar fäld, förfaller all fråga om verkställighet af honom
ådömd extra judiciel bestraffning»;

hvarefter anföres, att motionären, sedan han anstält eu jemförelse
emellan dessa §§ och bestämmelserna om disciplinstraff uti instruktionerna
för embetsverken, exempelvis med §§ 33, sista stycket, och 34 uti instruktionen
för kammarkollegium, samt framhållit, dels att, om kollegiet
ådömer disciplinstraff, det är lika sjelfklart, att beslutet härom tages till
protokoll, som att protokollsutdrag icke förvägras den dömde, dels ock
att nämnda instruktion innehåller uttrycklig föreskrift om tiden, hvarinom
och myndigheten hos hvilken beslutet får af den dömde öfverklagas,
vidare bland annat yttrar:

att betänkligheterna emot förevarande stadga skulle vara mindre,
derest rätten att, ålägga disciplinstraff endast tillkomme eu sådan myndighet
som Konungens befallningshafvande, emedan man då hade dels andra
garantier för omdöme och oveld i beslutet, än af eu fängelsedirektör
alltid kan påräknas, dels ock visshet, att beslutet toges till protokoll
och att besvärshänvisning meddelades den dömde;

att deremot, så vidt af stadgans ordalag beror, ingen säkerhet
linnes för att protokoll föres vid förhör, som hålles af en direktör eller
tillsyningsman, emedan det är ganska tänkbart, att eu sådan domare

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nio 2) Utlåtande N:o 15.

anser iakttagandet af föreskriften i § 5, att »öfver alla extra judicielt
bestraffade skall fängelsets direktör föra rulla, deri förseelsens och straffets
beskaffenhet antecknas, göra till fyllest;

att, då stadgan icke föreskrifver, huru det skall tillgå vid förhör,
som anställes af direktör eller tillsyningsman, sådant förhör kan hållas,
utan att någon annan än den tilltalade och hans domare äro tillstädes,
under hvilka förhållanden direktören, i fråga om förseelser emot honom
sjelf, på en gång vore åklagare, vittne och domare i egen sak;

att staderan icke talar om rätt att besvära sier öfver ådömdt arrest straff; ■''

1 ‘•att, äfven om en sådan rätt kan anses falla af sig sjelf, det ingalunda
är säkert, att en fängelsedirektör icke kan vara antingen okunnighärom
eller ock ur stånd att meddela rigtig besvärshänvisning, samt att
godtycket dessutom har medel att förekomma besvär, hvilka medel ej
böra förstärkas derigenom, att lagen underlåter både att förvissa den
dömde om hans rätt att klaga och att anvisa honom, huru han skall
utöfva denna rätt ;

att det för öfrigt, dä det stadgas, att straffet genast skall verkställas
— om nemligen den felaktiges tjenstgöring kan undvaras — kan
tyckas, som om man velat på samma gång undvika att uttryckligen
neka besvärsrätt och likväl hindra besvär genom att göra rättighetens
användning onyttig och betaga den, som finner sig vara orätt behandlad,
all lust att begagna sig deraf, enär han torde finna ej blott ändamålslöst
att klaga öfver en bestraffning, som han redan undergått, utan
också äfventyrlig^ då han väl vet, att hans klagan ej ses med blida
ögon af den, mot hvilken den är rigtad;

att föreskriften om omedelbar verkställighet af straffet tydligen ej
kan motiveras dermed, att det för upprätthållande af ordning och skick
skulle vara nödvändigt, då stadgan för vissa fall medgifver verkställighetens
uppskjutande eller afbrytande;

samt att vid sådant förhållande det ock bör kunna gå för sig att
låta den verkligt eller förment felaktige få tillgodonjuta sin naturliga
rätt att anföra besvär och, först om ändring i beslutet ej vinnes, undergå
det honom ådömda frihetsstraff.

Enligt fångvårdsstyrelsens utskottet lemnade uppgifter har extra
judiciel bestraffning blifvit med stöd af 1 § i ofvan åberopade stadga

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15''. 5

ålagd bevakningspersonalen vid rikets fångvårdsanstalter under femårsperioden
1890—1894 till den omfattning, liär nedan synes:

ifn.i

Året, då
bestraffningen
ådömts. ,

''ul .V , \ t, | I,

Förseelse, för hvilken bestraffningen blifvit ådömd.

löv; m J ulan; t-♦•»»ivM

Strafftid.

1890
11

1891

1892

1893

•(jvgttb !•

1891

1892

1890

1892

1893

l:o) Vid centralfängelset å Långholmen:
h j Grof; vårdslöshet i tjensten 4 dagar

Uraktlåtenhet att anmäla, det länge innehaft
olofligt, om än värdelöst, gods, dermed
vaktkonstapeln äfven tagit befattning......

Försummelse vid uppställning och obehörigt

svar till en fanjunkare.................................

Olofligt lemnande af postställe...........................

! Sofvit å postställe...................................................

Vanvård af kontroll-ur..............i.,,,....,.,.....,.,........

Sofvit å postställe och varit af stärka drycker
öfverlastad..........................................

2:o) Vid centralfängelset i Malmö:
Försummelse på post.

1 ; Obetänksamt yttrande till fångar om befäl och
otillbörligt förhållande till fångar samt

försummelse på vakt ....................

1 Emottagande från fånge af bref, som ej öfver lemnats

till vederbörande befäl..................

1 Fylleri under tjenstgöring såsom ordonnans ..

3:o) Vid centralfängelset å Nya varf vet:

Varit af starka drycker så öfverlastad, att han

ej kunnat tjenstgöra ................................

Upprepad fylleriförseelse.......................................

Sofvit å postställe och lemna! fånge utan tillsyn

4 dagar

5 dagar
3 dagar
3 (lagar

5 dagar

8 dagar

5 dagar
8 dagar

4 dagar
4 dagar
6 dagar

Första Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

Året, då bestraffningen adömts.	- Antal bestraffade	• 1:,'' ■'' “f ■- ■! / ''fö '' ‘ I -i ii:! ; i; i'''' i V:. -'' n..i. 1:0 S VL Förseelse, för hvilken bestraffningen blifvit ådömd.	M Strafftid.
	"	4:o) Vid cental fängelset i Göteborg:
1894	1	Fylleri under tjenstgöring ................................	2 dagar
		5:o) Vid central fängelset och tvångsarbete-
		anstalten i Karlskrona:
			1 6 dagar
1891	2	Oskickligt och ordningen mom fängelsets vakt-	för
		rum störande uppträde ..............................	\| hvardera
1892	1	Försumlighet i tjensten .......................................	2 dagar j
	1	Fylleri i tjensten ..................................................	6 dagar
1894	1	Lemnat. postställe och lagt sig att sofva .....	8 dagar j
		-• H1 ii»-- :»• 1 ;11 ■ t■ >i > ; 6:o) Vid kronohäktet å Långholmen:	V.i.v i
1890	1	Försummelse att tillåsa korridordörr och der-	‘ • \| > / [
		igenom varit orsak till att fånge, som
		användes till handräckning, kunnat verk-
		ställa rymningsförsök....................................	4 dagar
1894	1	Varit af starka drycker ankommen på tid, då
		han tjenst gjort..............................................	3 dagar

Vid öfriga fångvård san s t alte r i riket — med undantag möjligen af
kronohäktet i Pajala, för hvilket uppgift saknas — hafva bestraffningar
enligt ifrågavarande stadga icke förekommit under nämnda femårsperiod.

Då, enligt likaledes från fångvårdsstyrelsen lemnad uppgift, den
mauliga bevakningspersonalen vid rikets fångvårdsanstalter uppgår till
509 personer, utgör alltså de straffades antal i procent räknadt:

under år 1890

» i) 1891

» » 1892

» » 1893

» » 1894

0,7 8 procent
0,9 8 »

1,3 7 »

0,5 9 »!

0,5 9 !>

Förstå Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

eller i medeltal per år 0,8 6 procent, och arreststraffen hafva, såsom af
ofvan intagna uppgift synes, blifvit ådömda med lägst 2 dagar och högst
8 dagar, hvadan icke i något fall högsta tillåtna strafftiden, 14 dagar,
användts. i

Mot dessa bestraffningsåtgärder hafva, enligt meddelande af fångvårdsstyrelsens
chef, inga klagomål anförts, vare sig hos styrelsen eller
vid de i orterna, jemlikt föreskrifterna i 26 och 27 §§ uti den för fångvårdsstyrelsen
gällande instruktion, företagna inspektioner och mönstringar.

Efter anförande häraf yttrar Andra Kammarens utskott:

Ehuru de i Kongl. Maj:ts stadga angående extra judiciel bestraffning
för den lägre manliga bevakningspersonalen vid rikets fängelser
den 17 september 1861 gifna bestämmelser, såvidt utskottet kunnat inhemta,
icke gifvit anledning till det antagande, att öfverordnade myndigheter
missbrukat den i stadgan åt dem anförtrodda bestraffningsrätten
och, äfven om så skulle varit fallet, korrektiv deremot för öfrigt finnes
i stadgans 6 §, deri det föreskrifves, att vederbörande skall ansvara såsom
för annat tjenstefel, om extra judiciel bestraffning utan skäl användes,
finner utskottet likväl de af motionären anförda omständigheter på ett
öfvertygande sätt ådagalägga, att vissa förändringar uti ifrågavarande
stadga äro af behofvet påkallade, särskilt i syfte att få bestämmelser
derom, att protokoll alltid skall föras vid det förhör, som med den felande
hålles, innan straff honom ådömes; att besvär öfver ådömdt straff må
kunna inom viss tid och hos bestämd myndighet anföras och underrättelse
härom i sammanhang med beslutets afkunnande den dömde alltid
meddelas; samt att, för den händelse underordnad visar olydnad eller
vanvördnad emot fängelsedirektör, som har bestraffningsrätt, eller i öfrigt
mot denne begår brott, som ej i allmän lag är med straff belagdt, det
icke skall tillkomma fängelsedirektören, utan fångvårdsstyrelsen att öfver
saken låta anställa förhör och döma.

Det torde äfven, enligt utskottets förmenande, kunna ifrågasättas,
huruvida arreststraffet — eu straffart, som, såvidt utskottet har sig bekant,
icke finnes upptagen uti några för de öfriga civila embetsverken i
vårt land gällande stadgar och instruktioner — bör uti ifrågavarande
stadga längre bibehållas, eller om det icke kunde vara lämpligt att såsom
extra judiciel bestraffning för den lägre manliga bevakningspersonalen
vid rikets fängelser införa samma straffarter, som tillämpas beträffande
såväl andra inom fångvården anstälda tjensteman och betjente
som ock personalen vid öfriga civila embetsverk, nemligen: varning,
böter, suspension och skiljande från tjensten.

Om en ny disciplinstadga, i hvilken arreststraff icke upptages,

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

kommer att utfärdas, torde det tillkomma Kongl. Maj:t, som utan Riksdagens
hörande stadfästat alla andra inom den civila förvaltningen i
riket förekommande instruktioner af denna art, att derom ensam besluta,
då deremot en disciplinstadga, som inrymmer äfven straffarten arrest,
torde böra af Kongl. Magt och Riksdagen gemensamt beslutas.

Skulle det, med hänsyn till beskaffenheten af den tjenstgöring,
som åligger underbefäl och vaktmanskap vid den inre bevakningen å
rikets fängelser, befinnas nödigt att uti disciplinstadgan för dem bibehålla
arreststraffet, håller utskottet före, att stadgan äfven bör innehålla
föreskrift derom, att ådömdt dylikt straff icke må till verkställighet befordras,
förr än antingen den dömde uttryckligen förklarat sig nöjd med
domen eller ock denna — efter besvärstidens utgång — åt sig tagit
laga kraft.

Då utskottet går att yttra sig öfver hvad sålunda anförts, måste
dess första anmärkning rigtas mot det egendomliga förhållandet, att i
både motionen och det af medkammaren godkända utskottsförslaget
innefattas begäran om Kongl. Mapts åtgärd för att åstadkomma en lag
om arreststraff för rikets manliga fängelsebevakningspersonal, ehuru
detta straff redan genom den ännu gällande kongl. stadgan den 17
september 1861 för sagda personal blifvit faststäldt. I sammanhang
med, denna begäran förekommer väl ock eu tydlig, i motionen starkare
än ,i utskottsbetänkandet betonad obenägenhet mot sjelfva straffarten
likasom ock åtskilliga brister i 1861 års kongl. stadga påpekas; men
frågans kärnpunkt är synbarligen icke att finna i dessa omständigheter.
Den visar sig vara af mera formel natur. Så vidt utskottet förmått
rätt fatta frågans innebörd, består denna i ett bestridande af 1861 års stadgas
grundlagsenliga tillkomst och en af denna uppfattning förestafvad
sträfvan att få densamma ersatt af en ny, i hvars affattande Riksdagen
finge taga del.

Utgångspunkten för det ifrågavarande förslaget är således i sjelfva
verket af teoretisk natur och skulle betinga en utredning af gränserna
för Kongl. Maj:ts lagstiftningsrätt. Härpå anser sig dock utskottet icke
böra ingå. Hade utfärdandet af 18(51 års stadga utgjort en regeringsåtgärd,
dermed grundlagens bestämmelser i förberörda afseende öfver-!
trädts, borde sådant af .konstitutionsutskottet vid närmast påföljande
riksdag blifvit anmärkt och i grundlagsenlig ordning beifradt. Att så icke
skett, torde bevisa, att man vid denna tid icke delade motionärens åsigt

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.-o 2) Utlåtande N:o 15.

i förevarande afseende; och att efter 33 års förlopp från denna punkt
angripa lagen, torde väl så mycket hellre böra erkännas sakna tillräckligt
fog, som den antydda grundlagsöfverträdelsen icke styrkts. Något
förbud för Kongl. Magt att i administrativ ordning stadga arreststraff
för tjensteförseelse förefinnes icke, så vidt utskottet bär sig bekant; och
härå skulle väl ändå anmärkningens befogenhet i grunden bero.

Återstår emellertid att granska de skäl af mera praktisk art, som
för ifrågasatta åtgärden blifvit anförda.

Härvid tillåter sig utskottet först erinra, att vid tiden för utfärdandet
af 1861 års stadga bevakningen vid rikets straff- och arbetsfängelser
för män ombesörjdes dels af soldatkommenderingar, dels af civila
vaktbetjente, af hvilka de förra utöfvade den yttre, de senare den inre
bevakningstjensten. Det sedan slutet af 1600-talet fortgående förhålllandet,
att rikets centrala straffanstalter voro att finna å vissa af rikets
fästningar, hade gifvit hela fångvårdsorganisationen en öfvervägande
militär form; och erfarenheten af de svårigheter, hvilka voro förenade med
uppdraget att förvara och öfvervaka hundradetals, ofta vilda och farliga
förbrytare, hade ytterligare befäst uppfattningen af sagda form såsom bäst
lämpad för ett betryggande tillvaratagande af fångbevakningsuppgiften.
Häraf förestafvades fångvårdsstyrelsens önskan att få det civila vaktmanskapet
så mycket som möjligt bragt i likformighet med det militära; och
vid fängelserna i Varberg, Malmö och å Långholmen blef ock den inre
bevakningen stäld under krigslagarne. Men då fångvårdsstyrelsen år
1860 anhöll, att samma förhållande måtte bestämmas i fråga om den
inre bevakningeu vid fängelset i Landskrona, blef denna begäran icke
bifallen, utan fann sig Kongl. Maj:t, »då dot vore af vigt att erforderlig
tillrättavisning för fel mot ordning och disciplin hos bevakningspersonalen
kunde utan tidsutdrägt meddelas, samt det ville synas att,
derest tillräcklig bestraffningsrätt i sådant afseende tillerkändes samtlige
direktörerna vid rikets straff- och arbetsfängelser, det icke vidare
skulle vara behöflig! att vid något af dessa fängelser hålla den inre
bevakningen stäld under krigslagarna, hvilka i afseende å desamma i
flere delar icke egde full tillämplighet» — böra anbefalla styrelsen
inkomma med underdånigt förslag till stadga angående rätt och behörighet
för vederbörande direktörer att mot underbefäl och vaktmanskap
vid den inre bevakningen använda extra judiciel bestraffning för
tjenstefel samt för olydnad eller vanvördnad emot förman. Till åtlydnad
häraf ingaf styrelsen den 11 april 1861 till Kongl. Maj:t förslag
till sådan stadga, vid hvars affattande i tillämpliga delar följts
Bill. till Ihksd. Vrot. 1895. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 12 Haft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

då gällande kongl. förordningen den 29 mars 1859 angående förmanskap
och extra judiciel bestraffningsrätt vid krigsmagten; och blef derpå, i
anslutning härtill, ännu gällande stadgan den 17 september 1861 af
Kongl. Maj:t utfärdad.

Den är således att fatta såsom ett surrogat i stället för de krigslagar,
under hvilka man förut stält eller önskat ställa den inre bevakningspersonalen
vid förberörda fängelser; och den har sin grund i
en erkänd nödvändighet att i möjlig mån stärka fängelsedirektörens
auktoritet gent emot bevakningen, på hvars fullkomliga disciplin upprätthållandet
af ordning och tukt bland fångpersonalen i yttersta mån
berodde.

Motionärens antagande att slarf, vårdslöshet i fråga om hänsyn
för »statstjenarnes underklass» och häfdande af »öfverordnades godtycke»
skulle förklara stadgans brister, dervid väl i främsta rummet
torde medräknas bristen på besvärsrätt för straffbelagd underlydande,
är icke styrkt af objektiva grunder. Både i fångvårdsstyrelsens och
i dess föredragande ledamots derifrån skiljaktiga förslag till stadga förekomma
likalydande paragrafer, deruti sådan besvärsrätt tillerkännes den,
som vill klaga öfver ålagd bestraffning. Att dock Kongl. Maj:t uteslutit
sådan rätt, är påtagligen föranledt af det ringa värde den eger,
då det ålagda arreststraffet, icke tortyr, ofördröjligen skulle gå i verkställighet.
Då Kongl. Maj:t af lätt förstådda skäl icke kunde frångå
hvad styrelsen i detta afseende föreslagit, inlade han korrektivet mot
ett möjligt »öfverordnades godtycke» i den af motionären icke anförda
bestämmelse i stadgans 6 §, som lyder så: »Varder extra judiciel bestraffning
utan skäl använd, ansvare vederbörande derför såsom för annat
tjenstefel». Och då, så vidt kändt är, någon klagan öfver vederbörandes
bruk af ifrågavarande bestraffningsrätt icke förekommit, torde det välgrundade
i Kongl. Maj:ts åskådningssätt och förfarande vara på bästa
möjliga sätt af erfarenheten bestyrkt.

Motionärens uppgift, att ingenstädes inom den civila förvaltningen,
utom i fångvården, förlust af personlig frihet förekomme såsom disciplinstraff,
är heller icke rigtig. Det förekommer jemväl inom tullförvaltningen.
Kustchef, sergeanter och vakter vid kustbevakningen kunna,
jemlikt kongl. brefvet den 22 december 1832, för olydnad i tjensten,
försummelse, sturskhet eller trotsande emot förmän åläggas arreststraff
från ett till fjorton dygn. Att det icke förekommer inom förvaltningsgrenar,
der det icke af faktiska förhållanden på minsta vis betingas,
må ju icke innebära skäl för dess afskaffande, der det verkligen behöfs.

Att dess förekomst inom svenska fångvården icke skäligen bör

törsta Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 11

tydas såsom oförenligt med reglerna för eu civil administration, torde
måhända framgå af det förhållandet, att i det »dekret» franska republikens
president den 11 november 1885 utfärdat rörande viss del af
Frankrikes fängelseförvaltning, bland de disciplinärstraff, som i art.
21 bestämmas, jemväl arreststraff förekommer. Och med hänsyn till
antagandet, att dess åläggande icke skulle kunna eller bör anförtros åt
svensk fängelsedirektör, torde böra anmärkas, att i nyssberörda stadga
åt den franske fängelsedirektören lemnas att ådöma arreststraff för till
och med 14 dagar, utan att stadgan yttrar ett ord om någon den bestraffade
tillerkänd besvärsrätt eller om något uppskof med straffets
undergående, till dess till äfventyra anförd klagan blifvit pröfvad. Stadgan
är ock utfärdad i administrativ ordning ensamt af republikens president .

Medkammarens utskott grundar till tillstyrkande af motionen på
behöfligheten af bestämmelser i 1861 års stadga rörande dels skyldighet
för direktör att föra eller låta föra protokoll vid det förhör, som
med felande hålles, dels meddelande af besvärsrätt och besvärshänvisning,
dels ock föreskrift att vid underordnads olydnad, vanvördnad
eller annan mindre förseelse emot fängelsedirektör, som har bestraffningsrätt,
det ej skulle tillkomma honom utan fångvårdsstyrelsen att
öfver saken låta anställa förhör och döma.

Utskottet har emellertid varit i tillfälle att öfvertyga sig om, att
vid dessa såväl som öfriga af fängelsedirektör hållna förhör protokoll
alltid föres, deruti hvad i saken förekommit och vid förhöret andragits,
likasom ock det meddelade beslutet antecknas. Vid dessa förhör äro,
utom direktören, jemväl bevakningsbefälhafvare och fanjunkare tillstädes.
Då det torde vara tydligt att, derest den, som blifvit ålagd
straff, häröfver vill klaga, ingen härifrån lärer kunna hindra honom,
hvadan det af direktör vid utöfningen af bestraffningsmyndighet möjligen
begångna fel i den för honom vida allvarsammare formen af anmälan
om fel i tjensten bringas under öfverordnades pröfning; och då heller
icke torde vara välbetänkt att, der bristande disciplin rigtar sig mot
den tjensteman, som inom fängelset är samhällsordningens främste
representant och å hvilken ansvaret för upprätthållandet derinom af
föreskrifven ordning hvilar, betaga honom möjligheten att snabbt rätta
eller hejda tilltag, hvilkas anmälande för högre myndighet han vare
sig skulle finna motbjudande eller af annan anledning underlåta, ehuru
det påtagligen skulle vara föga tillrådligt att lemna dem utan påföljd,
har utskottet icke kunnat dela den uppfattning, som legat till grund
för här ifrågavarande skrifvelseförslag. Utskottet anser tvärtom större
anledning till farhåga förefinnas, derest minskning sker i den myndig -

12 Första Kammarens Tillfälliga JJtshotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

het, som bör tillkomma en tjensteman i den svåra ställning, fängelsedirektör
innehar, och har icke i de ofvan återgifna bestraffningsuppgifterna
funnit någon anledning till misstro emot deras vare sig vilja
eller förmåga att på samvetsgrant och välbetänkt sätt utöfva siu
straffmagt.

Då emellertid, derest erfarenheten skulle visa behof af tillägg
eller ändringar i 1861 års stadga, fångvårdsadministrationen icke lärer
underlåta att derom i vederbörlig ordning hos Kongl. Maj:t hemställa,
finner sig utskottet, på grund af nu anförda skäl, böra tillstyrka,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.

Stockholm den 6 maj 1895.

På utskottets vägnar:
SIGFRID WIESELGREN.