Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1894:TfuA8 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

mo 8.

- • « ,,.r

Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1894, kl. 3 e. m.

Första Kammarens Andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konql.
Maj:t med begäran om vissa reformer i afseende på
folkskoleinspektionen.

Vid innevarande riksdag äro inom Apdra Kammaren väckta tre
motioner rörande folkskoleinspektionen, nemligen:

a) motion n:o 52 af herr Nils Nilsson i Skärhus, som yrkar:

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att till
folkskoleinspektörer icke må utses personer, som innehafva presterliga
befattningar, utan endast sådana män, som innehafva sådana pedagogiska
insigter och äro med folkskolan så väl förtrogna, att en verksam
folkskoleinspektion genom dem må kunna utöfvas»;

b) motion n:o 152 af herr Alfred Kihlberg, som föreslår:

»att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder böra vidtagas
för åstadkommande af en mera verksam och tillfredsställande inspektion
öfver folkundervisningen»;

c) motion n:o 156 af herr Edv. Svensson i Karlskrona, som hemställer: Bill.

till Riksd. Prof. 1894. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 6 Höft. (N:o 8).

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

»att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes tillse,

dels att folkskoleinspektörsuppdraget icke göres till en bisyssla
vid sidan om annan tjenstebefattning, utan anförtros åt personer, som
under den tid de innehafva detta kall odeladt egna sig åt detsamma;

dels, och i samband härmed, att till folkskoleinspektörer förordnas
personer, som visat sig innehafva den pedagogiska insigt och den på
personlig erfarenhet hvilande kännedom om folkskoleundervisningen,
att en tillfredsställande inspektion genom dem må kunna utöfvas».

Dessa motioner hänvisades af Andra Kammaren till dess första
tillfälliga utskott, som i utlåtande n:o 3 (i samlingen n:o 15) hemstälde
att motionerna måtte på det sätt bifallas, att Andra Kammaren för sin
del ville besluta, att Riksdagen i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att folkskoleinspektörsuppdraget
icke göres till eu bisyssla vid sidan om annan tjenstebefattning,
utan i. allmänhet anförtros åt personer, som under den tid
de innehafva detta kall odeladt egna sig åt detsamma; samt att i samband
härmed till folkskoleinspektörer förordnas personer, som visat sig
innehafva den pedagogiska insigt och den på personlig erfarenhet hvilande
kännedom om folkskoleundervisningen, att en verksam och tillfredsställande
inspektion genom dem må kunna utöfvas.

Sedan Andra Kammaren bifallit detta utlåtande, blef jemlikt § 63
mom. 3 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvet
Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga
utskott.

Beträffande de skäl, som af motionärerna anförts, och den utredning,
Andra Kammarens utskott lemnat, får utskottet hänvisa till motionerna
och Andra Kammarens utskotts utlåtande, på samma gång utskottet
af nämnda utlåtande här intager följande:

»Lika med motionärerna är utskottet öfvertygadt om behöfligheten
af en reform i folkskoleinspektionen. Den »röda tråd», som genomgår
motionerna, är denna: folkskoleinspektionen bör så småningom öfverlemnas
åt fackmän, hvilka under den tid de innehafva uppdraget uteslutande
egna sig häråt. En reform i denna rigtning är ock, enligt
utskottets mening, både nödig och nyttig.

Olägenheterna af att icke mindre än fyra femtedelar af samtliga

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

folkskoleinspektörerna sköta inspektionen som en bisyssla ligga i
öppen dag.

För staten medför denna anordning högre utgifter, specielt högre
resekostnader, än som eljest behöft ifrågakomma. Då inspektören ej
är i tillfälle att inspektera ett större antal skolor i en sammanhängande
följd, utan efter ett par dagars förrättning, stundom blott en dags, måste
resa hem för att sköta sin ordinarie tjenst, blifva gifvetvis resekostnaderna
högre än eljest. Detta har erkänts af såväl domkapitlen som
folkskoleinspektörerna sjelfva, då statsrevisorerna gjort anmärkning mot
de höga resekostnaderna.

Att de ordinarie tjensterna i regeln varda lidande på att deras
innehafvare äro vissa dagar upptagna af inspektionsgöromål, är påtagligt.
Särskilt torde det vara tydligt, att detta måste vara fallet med
de mycket vigtiga seminarieläraretjensterna, helst då man tager i
betraktande, att icke mindre än hvar fjerde af de ordinarie manliga
lärarne vid seminarierna är upptagen af inspektionsuppdrag.

I och för sig kan det visserligen icke anses olämpligt, att en
seminarielärare tjenstgör såsom inspektör. Han uppfordras derigenom
att personligen sätta sig in i folkskolearbetet, för hvilket han eljest,
till stor skada för sin uppgift såsom lärare för folkskolans vardande
lärare, måste komma att blifva ganska främmande. Men skall detta
mål ernås, så få båda befattningarna tydligen icke skötas samtidigt.
En verklig förtrogenhet med folkskolans inre lif och en verklig inblick
i de förhållanden, under hvilka folkskoleläraren har att verka, kan ingalunda
förvärfvas genom de brådskande och flygtiga inspektionsresor,
som i tjenst varande seminarielärare äro i tillfälle att företaga. För
vinnande af en dylik förtrogenhet fordras gifvetvis vida grundligare
och mera sammanhängande studier än som kunna ifrågakomma, så
länge inspektionen skall skötas såsom en bisysselsättning under en
eller annan ledig dag. För seminarieundervisningen medför sålunda det
hittills rådande inspektionssystemet endast en förlust, hvilken i allmänhet
icke uppväges af någon motsvarande vinst.

Slutligen måste folkskolan sjelf äfven blifva lidande derpå, att
hon icke kommer i åtnjutande af en fullt grundlig och sakkunnig inspektion.
Gifvet är, att hennes utveckling svårligen kan i någon
väsentlig mån främjas af personer, hvilka på grund af andra- sysselsättningar,
som för dem utgöra hufvudsaken, hindras att egna nog tid
och intresse åt sin uppgift som inspektörer, hvaraf följden måste blifva,
att de omöjligen kunna förskaffa sig eu noggrann kännedom om folk -

4 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotfs (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

skolans tillstånd och till följd häraf ej heller kunna vara i tillfälle att
lemna fruktbärande råd och anvisningar åt hennes lärare och lärarinnor.

Äfven inspektörerna sjelfva erkänna, att under nuvarande förhållanden
tiden ej räcker till för dem. Sålunda klagar i de näst senaste
inspektionsberättelserna en kyrkoherde deröfver, att det varit honom
omöjligt att vinna så mycken tid ifrån sina egentliga tjensteåligganden,
att han kunnat besöka en del skolor mer än en gång under de fem
åren. Tiden har icke heller medgifva honom ordna möten med lärarepersonalen
»till det omfång och så ofta, som vederbort».

Enligt det nu gängse inspektionssystemet har det ju till och med
liändt, att inspektionsförrättningar blifvit arrangerade midt under ferierna,
detta af den anledning, att inspektören endast under denna tid kunnat
göra sig tillräckligt fri från sin ordinarie befattning. På så sätt anordnade
förvandlas inspektionsbesöken till paraduppvisningar, hvilka, långt
ifrån att lända folkskolearbetet till gagn, snarare bidraga att leda det
in på betänkliga afvägar. Liknande följder måste äfven inträda i de
fall, der inspektionsbesöken visserligen göras under terminerna, men
endast på en viss, på förhand bestämd dag i veckan.

I närmaste sammanhang härmed står det missförhållandet, att
inspektionen, sådan den hittills varit ordnad, endast i undantagsfall
kunnat anses såsom en verklig fackinspektion. Så länge inspektörerna
samtidigt sköta andra befattningar, hvarpå de hufvudsakligen existera
och hvaråt de egna brorslotten af sin tid och sina krafter, måste de
äfven helt naturligt komma att betrakta sig såsom i främsta rummet
prester, seminarielärare och läroverkslärare m. m. samt först i andra
rummet såsom folkskolemän. De kunna under sådana förhållanden
hvarken vara eller i allmänhet ens komma att utveckla sig till att
blifva verkliga fackmän på folkskolans område. På detta fält liksom
på de flesta andra gör sig nemligen ett oaflåtligt framåtskridande gällande.
Att här hålla sig i nivå med den fortgående utvecklingen är ingalunda
någon småsak; det är en uppgift, som kräfver sin man helt.

Hvar och en, som af andra magtpåliggande sysselsättningar hindras
härifrån, han blir mycket snart efter sin tid och dermed ur stånd att
intaga någon ledande ställning inom folkskoleväsendet. Om en sådan
ledande ställning det oaktadt anförtros honom, så kan han visserligen
i yttre måtto fylla sin plats och upprätthålla sin dermed förbundna
auktoritet, men i det väsentliga måste han inom kort komma att känna
sig öfverflyglad af dem, hvilkas föresyn och ledare han egentligen
borde varit.

Denna konseqvens af det hittills följda systemet har icke undgått

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8

att tilldraga sig uppmärksamheten äfven inom Riksdagen. Då frågan
år 1890 var föremål för Riksdagens behandling yttrade en talare i
Andra Kammaren härom: »Inspektionen har icke mägtat att följa med
sin tid. Ledningen har, särskildt då det gält initiativet till reformer
på undervisningens område, öfvergätt från de styrande till de styrda.»

Mot antagandet af ett sådant inspektionssystem, att inspektörerna
under den tid de innehafva sitt uppdrag odeladt egna sig åt detsamma,
har understundom den invändningen blifvit framkastad, att kostnaderna
för inspektionen härigenom skulle komma att stiga.

Denna invändning synes emellertid utskottet vara alldeles ohållbar.
Det är ingalunda af brist på medel, som den nuvarande inspektionen
blifvit så litet tillfredsställande. De anslag, som för närvarande
äro för ändamålet beviljade, synas tvärtom vara tillräckliga. Felet är
fastmer att söka i den olämpliga fördelningen af nu tillgängliga medel.
Genom det oändamålsenliga sätt, hvarpå resorna nu måste anordnas,
komma resekostnaderna att utgöra en oproportionerligt stor del af
kostnaderna i det hela, och det som återstår för sjelfva arfvodena blir
på grund häraf vida mindre än eljest skulle blifva fallet.

Härtill kommer dessutom, att enligt nu gängse system dessa
arfvoden måste så att säga bortplottras i en mängd småposter. Sålunda
fördelades vid innevarande inspektionsperiods början arfvodena på följande
sätt, för år räknadt:

1	inspektör		.................. 1,800	kronor	=	1,800	kronor,
1	V!		................. 1,500	n	—	1,500	11
1	11		.................. 1,300	ii	:	1,300	11
2	11	hvardera .........	.................. 1,250	ii	=	2,500	11
1	11		.................. 1,200	ii	=	1,200	11
2	11	hvardera ........	................. 1,000	ii	=	2,000	11
1	11		.................. 800	ii	==	800	11
4	11	hvardera .........	.................. 700	ii		2,800	11
2	11	11 .........	.................. 650	ii	=	1,300	11
4	11	11 .........	................... 600	ii	=	2,400	11
6	11	11 .........	................... 500	n	=	3,000	11
4	11	11 .........	................. 450	ii	=	1,800	11
2	11	11 .........	.................. 400	ii	=	800	11
10	11	11 .........	.................. 300	ii	=	3,000	11
9	11	11 ........	.................. 200	ii	=	1,800	11

28,000 kronor.

S:a 50

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Tydligt är, att om sakerna så ordnades, att inspektörerna finge
åt sitt uppdrag egna hela sin tid, icke blott eu obetydlig bråkdel af
densamma, så skulle inspektionen på ett långt omsorgsfullare sätt än
nu kunna skötas af ett vida mindre antal personer, och dessa skulle
kunna verkställa de nödiga resorna för en sammanlagdt mindre summa.
Till följd häraf kunna arfvodena, blifva så pass stora, att man ingalunda
behöfde befara, att ej ett tillräckligt antal dugliga inspektörer skulle
kunna erhållas, utan att derför en ny klass af ordinarie tjenstemän vore
af nöden.

Genom en reform sådan som utskottet här förordat skulle folkskoleinspektionen
blifva likstäld med den inspektion, som utöfvas på
andra områden. Man skulle vidare kunna erhålla temligen bestämda
inspektionsdistrikt i stället för att — såsom nu är förhållandet, då
distrikten måste göras beroende af de särskilda inspektörernas beqvämlighet
— områdenas omfång vexlar nästan för hvarje period. Och genom
att minska inspektörernas antal skulle samarbete dem emellan
lättare kunna åstadkommas, hvarigenom den på åtskilliga håll så lifligt
förordade »enheten» skulle vinnas. Slutligen skulle, såsom ofvan framhållits,
icke oväsentliga besparingar uppstå beträffande resekostnadsersättningarna,
på samma gång inspektionen blefve i alla hänseenden
mera verksam och tillfredsställande.

Utskottet förbiser icke, att till en början åtskilliga svårigheter ''
skola uppresa sig mot en konseqvent tillämpning af den utaf motionärerna
och utskottet förordade principen, men dessa svårigheter torde
ej vara större, än att de med god vilja kunna öfvervinnas.»

Af ofvanstående utlåtande och Andra Kammarens beslut synes
framgå, att de brister, som möjligen vidlåda inspektionen öfver folkskolorna,
sådan denna inspektion nu är anordnad, skulle vara att härleda
ur två orsaker: den ena att folskoleinspektörsuppdraget är såsom
bisyssla förenadt med annan tjenstebefattning, och den andra att detta
uppdrag icke alltid skulle öfverlemnats åt personer, som visat sig innehafva
pedagogisk insigt och en på personlig erfarenhet hvilande kännedom
om folkskoleundervisning. En rättelse i förstnämnda förhållande
tror man sig vinna, om ifrågavarande uppdrag i allmänhet anförtros åt
personer, som under den tid, de utöfva detsamma, odeladt egna sig
deråt.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Hvad angår denna första fråga tvekar ej utskottet uttala, att det
ur vissa synpunkter vore önskvärdt, att folkskoleinspektörerna kunde
odeladt egna sin tid åt sitt uppdrag, men utskottet tilltror sig dock
ingalunda att förorda en framställning i detta syfte. För att folkskoleinspektörsuppdraget
icke skulle göras till en bisyssla vid sidan af annan
tjenstebefattning erfordras, antingen att folkskoleinspektörsbefattningarne
uppföras såsom ordinarie tjenster å stat med fast lön och rätt till pension,
eller ock att till folkskoleinspektörer på viss tid förordnas personer,
som innehafva annan ordinarie tjenst, från hvilken de, medan förordnandet
såsom folkskoleinspektör varar, åtnjuta ledighet, och hvilka
tjenster under tiden uppehållas af vikarier. Det lärer nemligen icke
kunna anses antagligt, att duglige män skulle vilja egna sig åt detta
värf, derest de ej funne sin framtid dervid betryggad, utan äfventyrade
att vid sjukdom eller försvagade krafter stå så att säga på bar backe.
Ej heller lära arfvodena kunna tilltagas så rikliga, att befattningarnes
innehafvare skulle kunna under ett eller två tiotal år göra besparingar
nog stora att betrygga dem en torftig bergning för deras återstående
lifstid.

Utan att uppgöra någon beräkning öfver den sannolika kostnaden
för folkskoleinspektörsbefattningarnes uppförande på ordinarie stat, vågar
dock utskottet påstå, att en sådan anordning skall ställa sig vida dyrare
än den folkskoleinspektion, som nu eger rum. Men äfven om Riksdagen
icke skulle fästa sig vid kostnadsfrågan, möter dock mot saken en betänklighet.
Det lärer icke kunna förnekas, att utöfvandet af folkskoleiuspektörsbefattningen
är ej blott själströttande, utan äfven i anseende
till de många resorna under profvande väderleksförhållanden och med
ojemn diet för kroppen ansträngande. Efter två, tre eller fyra femårsperioder
är innehafvaren vanligen utnött och förbrukad. Hans qvarstående
i tjensten, till pensionsåldern uppnås, varder då till skada för
denna.

Genom att på viss tid till folkskoleinspektörer förordna personer,
som innehafva ordinarie tjenst, från hvilken de, medan förordnandet
såsom folkskoleinspektör varar, åtnjuta ledighet, undvikes den senare
olägenheten. Kongl. Maj:t varder i tillfälle att vid förordnandets utgång
aflägsna en person, hvars kraft förbrukats eller som i öfrigt befunnits
för platsen mindre lämplig, samt att tillföra folkskoleinspektörscorpsen
friska krafter. Äfven kostnaden minskas eller rättare kostnadsbeloppet
framträder ej så synbart, i det att en del af aflöningen och hela pensionen
bestridas från annat håll. Men i alla fall skola dock kostnaderna
för arfvode och resekostnader för folkskoleinspektörer uppgå till större

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

belopp än hittills. Folkskoleinspektörerna skola nemligen ej blott under
sina resor besöka skolorna samt träda i förbindelse med skolråden och
lärarne, utan äfven meddela skolråden anvisningar och granska reglementen.
Det är dem äfven ålagdt att granska skolrådens reqvisitioner
å statsbidrag och statistiska uppgifter från skolråd och lärare, att afgifva
årsredogörelser till domkapitlen och femårsberättelser till ecklesiastikdepartementet
samt att i öfrigt meddela de yttranden, som kunna af
Kongl. Maj:t, länsstyrelser eller domkapitel infordras. Med omkring
11,000 skolor, fördelade å 24 län eller 12 stift samt spridda öfver en storyta,
lärer antalet folkskoleinspektörer icke kunna nedsättas till mindre än
trettio, hvilka, om de skola njuta ledighet från sin ordinarie befattning
och anständigt aflöna vikarie, sannolikt icke kunna hvardera tilldelas
lägre årsarfvode än 1,800 eller 2,000 kronor, af hvilket belopp de emellertid
få sjelfva bestrida alla expenser. Väl ställer Andra Kammarens
utskott i utsigt, att genom en ändamålsenligare anordning af resorna
resekostnadsersättningen skulle nedgå så, att för arfvodena skulle återstå
ett större belopp; men att en ökning af inspektionsområde och således
äfven ökning af resornas längd skulle medföra minskad resekostnad,
synes utskottet föga antagligt. Derest något missbruk af rätten till
reseersättning egt rum, skulle ett sådant missbruk icke undanrödjas
genom ökning af distriktets storlek, hvarigenom ju tillfället att än mer
utvidga resorna äfven skulle ökas. Det enda sättet att förhindra en
obehörig anordning af resorna vore att förelägga inspektörerna att halfårsvis
afgifva förslag till reseplaner, hvilket de då hade att i allmänhet
följa. Obeaktadt bör dock ej lemnas, att den ökning af resekostnaden,
som tid efter annan egt rum, till en del beror på att skjutslegan blifvit
höjd.

Äfven om utskottet således icke anser sig kunna tillstyrka, att
folkinspektörsuppdraget endast skulle anförtros åt personer, som under
den tid, de innehafva detta kall, odeladt egna sig åt detsamma, vill
dock utskottet icke förneka, att den tanke, som ligger till grund för
Andra Kammarens utskotts hemställan i denna del, är värd att beaktas.
Utskottet håller nemligen före att, derest det, på sätt herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet den 12 januari 1891 ifrågasatt
vid föredragning af anslagsbehofven under åttonde hufvudtiteln, fordras,
»att de personer, som förena inspektionsuppdraget med annan tjenstebefattning,
förpligtas att utsträcka sin inspektionsverksamhet till vissa
längre sammanhängande perioder af året och, der så pröfvas nödvändigt,
hålla vikarie för den ordinarie tjenstens bestridande», inspektörer -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

nas verksamhet kunde blifva i högre grad fruktbärande än hvad det
under nuvarande förhållanden kan blifva.

Utskottet förbiser dock icke att, om det än för de folkskoleinspektörer,
som innehafva presterliga befattningar, icke skall möta någon
svårighet att erhålla tjenstledighet från den presterliga befattningen
under viss tid af året, det för skolundervisningen skulle medföra synnerlig
olägenhet, om ordinarie lärare under en del af läroåret skulle
fullgöra sin lärarebefattning och under en annan del öfverlemna denna
åt en vikarie. Följden af förändringen skulle* således blifva, hvad motionärerna
icke synas hafva åsyftat, eller att folkskoleinspektörsbefattningarne
än mer än hittills skulle komma att uppdragas åt kyrkoherdar
eller komministrar. Hvad angår ordinarie seminarielärare, har Andra
Kammarens utskott rigtigt framhållit, att en sådan lärare genom tjenstgöring
såsom folkskoleinspektör »uppfordras att personligen sätta sig
in i folkskolearbetet, för hvilket han eljest, till stor skada för sin uppgift
såsom lärare för folkskolans vardande lärare, måste komma att blifva
ganska främmande». Att detta är af synnerlig vigt för seminariernas
rektorer, är uppenbart. Men då dessa rektorer icke utan till den största
skada för sin egentliga verksamhet kunna under andra längre sammanhängande
perioder än ferietiderna odeladt egna sig åt inspektörsverksamheten,
och deremot mycket väl kunna så anordna sin tjenstgöring
vid seminarierna, att de äfven under Jäseterminen få ledighet till inspektioner,
torde dessa åtminstone undantagsvis kunna förordnas till
inspektörer för mindre distrikt.

De nuvarande arfvodena äro dock till den allra största delen så
små, att de icke medgifva uppställandet af den fordran,''att. den, som
uppbär arfvodet, skall deraf aflöna en vikarie ens under någon del af
året. _ Genomförandet af den ordning, utskottet härofvan angifvit såsom
lämplig, förutsätter således, att åtminstone arfvodena för 30 eller 35
inspektörer höjas med de belopp, som för vikariernas aflönande under
viss tid af året må erfordras. För ändamålet kräfves således, att anslaget
ökas med ett belopp, som utskottet föreställer sig böra bestämmas
till 10,000 eller 12,000 kronor. De i ärendet väckta och nu till
pröfning föreliggande motionerna kunna dock icke föranleda till något
uttalande angående Riksdagens villighet att på Kongl. Maj:ts framställning
bevilja den anslagsförhöjning, som för ändamålet lian finnas erforderlig.
Tvärtom har Andra Kammaren gonom godkännande af dess
utskotts utlåtande förklarat, att de anslag, som för närvarande äro för
ändamålet beviljade, synas vara tillräckliga äfven för den anordning,
Andra Kammarens beslut afser. Vid sådant förhållande och då det icke
Bih. till Rilcsd. Prof. 1894. 8 Sami 2 Afd, 1 Band. 6 Raft. 2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

synes lämpligt att hos Kongl. Maj:t begära åtgärder, som föranleda
förhöjda utgifter, utan att vilja anvisa hvad som för dessa förhöjda
utgifter erfordras, anser utskottet sig förhindradt att förorda någon åtgärd
i det syfte, utskottet här ofvan angifvit såsom rigtigt.

Enligt utskottets åsigt finnes icke någon anledning att betvifla,
det Konungens rådgifvare låtit sig angeläget vara att till folkskoleinspektörer
föreslå personer, af hvilka en verksam och tillfredsställande
inspektion må kunna utöfvas, och utskottet finner sig derför icke böra
förorda någon framställning derom, att till folkskoleinspektörer måtte förordnas
personer, som visat sig innehafva den pedagogiska insigt och
den på personlig erfarenhet hvilande kännedom om folkskoleundervisningen,
att en verksam och tillfredsställande inspektion genom dem må
kunna utöfvas. Utskottet anser sig härvid böra erinra derom, att pedagogisk
insigt och en på personlig erfarenhet hvilande kännedom om
folkskoleundervisningen icke i sig äro tillräckliga för utöfvande af den
ifrågavarande befattningen. Inspektören skall nemligen ej blott gifva
råd och anvisningar åt lärarepersonalen, utan måste äfven samarbeta
med skolråden och församlingarne. Han skall hafva blickarne fästade
ej blott på hvarje särskild lärares och skolas förtienster eller brister,
utan äfven på alla de samfälda förhållanden, som inom distriktet kunna
främja skolväsendets utveckling. Härtill fordras praktiskt omdöme,
grannlagenhet och takt, hvilka egenskaper utskottet anser vara ej mindre
vigtiga än en »på personlig erfarenhet hvilande kännedom om folkskoleundervisningen».

Utskottet hemställer alltså,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.

Stockholm den 27 april 1894.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Reservation

af herrar Pettersson, C. F., och Säve, hvilka i allmänhet gillat utskottets
motivering, men ansett något uttalande angående anslagsförliöjning
icke nu erfordras och derför hemställa,

att Första Kammaren ville i så måtto biträda
Andra Kammarens beslut, att Första Kammaren för
sin del beslutar, att Riksdagen må i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
åtgärder för att till folkskoleinspektörer i allmänhet
förordnas personer, som kunna odeladt egna sin tid
åt detta sitt kall under vissa längre sammanhängande
perioder af året.