Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1894:TfuA6 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

N:o 6.

Ank. till Eiksd. kansli den 24 april 1894, kl. 3 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om upphäfvande af kongl. kungörelsen angående
vissa åtgärder till förekommande af kolerans utbredning
bland rikets invånare den 14 juli 1893.

I fråga om bekämpandet af farsoter och smittosamma sjukdomar är
stadgadt, bland annat:

l:o. I helsovdrdsstadgan för riket den 25 september 1874:

32 § 3 mom. Helsovårds- och kommunalnämnderna böra, hvar
inom sin kommun, äfven verka derför, att kommunen har så stäldt i
afseende å sin allmänna sjukvård, att denna må vid farsots utbrott kunna
skyndsamt ordnas och utvidgas efter som behofvet påkallar.

34 § 1 mom. När farsot utbrutit, skall helsovårds- eller kommunalnämnden
tillse, att sjukvården inom kommunen kommer att såvidt
möjligt motsvara behofvet, för hvilket ändamål kommunen äfven bör,
der sådant är nödigt och lämpligen kan ske, ombesörja inrättandet af
särskilda sjukhus eller sjukrum.

37 § 2 inom. Konungens befallningshafvande skola, hvar inom sitt
län, vaka deröfver, att kommunerna och deras särskilda styrelser samt
vederbörande läkare fullgöra sina åligganden i afseende å allmänna helsovården,
för hvilket ändamål Konungens befallningshafvande äfven ega
att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga lämpliga viten.

Bih. till Riked. Prot. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft. (N:o 6.)

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

2:o. I förordningen angående åtgärder mot införande och utredning
af smittosamma sjukdomar bland, rikets invånare den 19 mars 1875:

§ 21. I afseende på sjukdom af sådan beskaffenhet, som i § 20
mom. 1 sägs, åligger det helsovårdsnämnd:

1. att icke allenast vid först inträffande sjukdomsfall och så länge
endast spridda sådana fall förekomma, utan äfven under farsot, då sådana
förhållanden komma till nämndens kännedom, om hvilka, enligt § 20
mom. 2, särskild anmälan bör hos nämnden ske, föranstalta, att de sjuke
ofördröjligen blifva intagne till vård å särskild! sjukhus eller i annan
tillräckligt afskild lägenhet, så vida dem icke på egen bekostnad eller
genom andras försorg beredes enskild vård i särskild! rum, och de för
detta ändamål vidtagna åtgärder äro af beskaffenhet att kunna af nämnden
godkännas, eller ock med läkares intyg styrkes, att den sjuke icke
utan fara för lifvet kan till sjukanstalt forslas;— — — —

§ 23. Då två eller flere af de i § 20 mom. 1 nämnda sjukdomar
samtidigt på en ort förekomma, bör helsovårdsnämnd för hvarje slag af
sjukdom låta anordna särskild sjukvårdsinrättning eller, der sådant ej
kan ske, fullständigt skild afdelning inom sjukvårdsinrättningen.

Derjemte har Kongl. Maj:t den 14 juli 1893 utfärdat två särskilda
kungörelser, afseende den ena förändrade föreskrifter till förekommande
af kolerans införande i riket, och den andra vissa åtgärder till förekommande
af kolerans utbredning bland rikets invånare. I den förstnämnda
kungörelsen föreskrifves, bland annat: att fartyg, som på ett eller annat
sätt haft beröring med område, hvilket anses såsom kolerasmittadt, eller
med fartyg, som haft om bord kolerasmittad person, skall, innan beröring
med svenska landet eller dess invånare får ega rum, anlöpa någon
af de utefter rikets kuster anordnade observationsplatser för att af der
anstäld läkare undersökas i afseende å helsotillståndet och renligheten om
bord; att om fartyg, som ankommer från utrikes ort, har eller haft om
bord kolerasmittad person eller någon behäftad med sjukdom, som misstänkes
vara kolera, sådant fartyg skall, innan beröring med svenska
landet eller dess invånare får ega rum, omedelbart afgå till karantänsplats
för att der undergå karantän; att fartyg skall under 48 timmar
qvarblifva vid observationsplatsen för att af derstädes anstäld läkare
undersökas; att passagerare och besättning å fartyg, som inkommit till
observationsplats och ej hänvisats att undergå karantän, skall i öfverensstämmelse
med derom särskildt meddelade föreskrifter vara underkastade
efterbesigtning, passagerare under tre dygn närmast efter det
han lernnat fartyget och besättning under fem dygn närmast efter det
fartyget erhållit tillstånd till fri beröring med land.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

Deri senare kungörelsen angående vissa åtgärder till förekommande af
kolerans utbredning bland rikets invånare lyder i efterföljande delar sålunda:

§ 1 inom. 1. »I hvarje kommun i riket skall, på kommunens bekostnad,
af helsovårdsmyndigheten derstädes anställas ett efter de lokala
förhållandena lämpadt antal besigtningsmän för undersökning af de personer,
hvilka, enligt hvad särskilt är stadgadt, äro underkastade efterbesigtning.

Finnes inom landtkommun hamnplats, dit fartyg, kommande från
utrikes ort, eger ingå, skall å sådan plats besigtningsman vara anstäld.

Mom 2. Till besigtningsman skall företrädesvis utses läkare, men
må, der tillgång dertill saknas, annan lämplig person ock kunna dertill
antagas. — — — —

§ 9 mom. 2. För att person, som lider af sjukdom, som misstänkes
vara kolera, må kunna genast afskiljas och erhålla nödig vård, skall inom
hvarje kommun finnas lämpligt sjukhus eller sjukstuga med nödig sjukvårdsbetjening
och utredning; egarrde medicinalstyrelsen meddela närmare
föreskrifter rörande sjukstugas anordning äfvensom, derest giltiga
skäl dertill förekomma, medgifva befrielse från eller anstånd med sjukstugas
anordnande.

I öfrigt gälla, då fall af kolera inträffar, i tillämpliga delar bestämmelserna
i nådiga förordningen angående åtgärder mot införande och utbredning
af smittosainma sjukdomar bland rikets invånare den 19 mars 1875.

§ 11. Underlåter kommunal helsovårdsmyndighet att ställa sig till
efterrättelse hvad densamma enligt denna kungörelse åligger eller hvad af
medicinalstyrelsen på grund af §§ 9 och 10 föreskrifves, eger medicinalstyrelsen
medelst förelägganden af viten tillhålla vederbörande att sådant
fullgöra,

§ 12. Försummar besigtningsman fullgöra, hvad honom enligt denna
kungörelse eller särskilda föreskrifter af helsovårdsmyndighet åligger,
straffes på sätt i allmän lag är stadgadt angående den, som är förordnad
att embets- eller tjensteärende förrätta».

Kungörelsen innehåller för öfrigt föreskrifter angående besigtningen
samt bemyndigande för medicinalstyrelsen att meddela instruktion för
besigtningmän samt utfärda närmare föreskrifter i afseende å tillämpningen
af kungörelsen.

De båda sistnämnda kungörelserna utfärdades på förslag af medicinalstyrelsens
afdelning för ärenden rörande kolerafarsoten, som vid
förslagens öfverlemnande till Kongl. Maj:t, hufvudsakligen androg, att då
observation af personer, medan de befunne sig qvar å fartyg, kommande
från kolerasmittad ort, vore ur medicinsk synpunkt mindre betryggande,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

än om samma observation verkstäldes i land, samt en observationstid af
48 timmar, äfven med ^beräkning af den resetid, som från gränsländerna
åtginge, icke omfattade kolerans inkubationstid, föreslogs, att passagerare
och besättning å fartyg, som komme från kolerasmittad ort och ej undergått
karantän, skulle under viss tid underkastas efterbesigtning.
Uti ett i Post- och Inrikestidningar för den 9 december 1893 infördt
yttrande har medicinalstyrelsens nämnda afdelning vidare anfört, att
enligt senare tiders erfarenhet man funnit det sedan äldre tider tillbaka
använda karantånssystemet till skydd mot kolera medföra så stora
hinder i handel och vandel med ty åtföljande oerhörda ekonomiska förluster,
utan att ändock vara ur sanitär synpunkt effektivt, att man i de
flesta europeiska länder ansett sig böra öfvergifva detsamma och ersätta
det med inspektionssystemet, d. v. s. att genom vissa anordningar, hvilka
i och för sig icke medförde något väsentligt intrång i den allmänna samfärdseln,
söka vinna kunskap om det eller de första sjukdomsfallen och genom
dessas isolering hindra sjukdomens spridning och uppkomsten af epidemi.

Detta system kräfde ovilkorligen bland annat tillgång till lokaler,
der isoleringen genast kunde verkställas, och detta icke blott i hamnarne,
utan hvar helst, äfven i det inre af landet, der samfärdsel i nämnvärd
mån egde rum.

I vårt land vore i berörda afseende i städerna temligen väl bestäldt,
i det att hvarje stad för närvarande egde tillgång till isoleringslokal
eller åtminstone vore i färd att anordna sådan, men på landet var i
början af sommaren år 1893 förhållandet i allmänhet alldeles motsatt.

En af afdelningens första omsorger var derför att få sådana anordningar
vidtagna, att, derest koleran inkoinme i landet, man skulle genast
kunna genom isolering af det eller de första fallen, äfven om dessa inträffade
å landsbygder), hindra uppkomsten af någon kolerahärd.

Afsigten med sjukstuga vore icke att åstadkomma lasarett på landet,
tjenande att under rådande koleraepidemi emottaga de sjuke (dertill måste
naturligtvis i hvarje särskildt fall speciella anordningar, såsom uppbyggande
af baracker in. m., vidtagas), utan vore ändamålet med sjukstuga,
såsom i sistnämnda kungörelse ock uttryckligen angåfves, att »person,
som lider af sjukdom, som misstänkes vara kolera, må kunna genast erhålla
nödig vård» och att derigenom förekomma epidemi.

Kostnaden för sjukstugorna skulle måhända kunna sägas vara allt
för stor och betungande, om den afsåge allenast en tillfällig åtgärd till
skydd endast mot kolera, då erfarenheten gifvit vid handen, att denna
sjukdom blott periodvis och stundom med många års mellanrum hemsökte
Europa; men så vore icke förhållandet.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Nio 6.

Om ock kolerafaran närmast framkallat ifrågavarande föreskrifter
och gifvit anledning till att man velat så skyndsamt som möjligt få dessa
verkstälda, så hade man dock med ifrågavarande anordning haft till
ögonmärke jemväl behofvet och nyttan deraf i afseende å andra smittosamma
sjukdomar än koleran.

Då, såsom bekant, städerna icke hade skyldighet att å sina sjukhus
emottaga personer, som insjuknat i annan kommun, så vore sjukstuga
på landet, oafsedt koleran, lika nödvändig och nyttig i fråga om andra
epidemier, såsom smittkoppor, difteri med flera; och utom ätt erfarenheten
visat, att bristen på dylik lokal på landet i många fall kunde
sägas hafva vållat sådana epidemiers uppkomst, torde det vara för en
hvar uppenbart, att då bostäderna på landet, i synnerhet bland den
kroppsarbetande klassen, vanligen icke beredde tillfälle till att, då någon
medlem af familjen träffades af en smittosam sjukdom, inom bostaden
afskilja denne från de öfriga, anordnande af sjukstuga icke kunde anses
annat än som uppfyllande af en af humanitetens fordringar.

På grund af det sålunda anförda, uttalade afdelningen sig hysa den
meningen, att genomförandet af nu ifrågavarande anordning måste anses
såsom ett betydande framsteg inom helsovårdens område, och om än för
en eller annan kommun, som nybyggt sjukstuga, kostnaden derför kunde
kännas för tillfället betungande, vore det dock afdelningens öfvertygelse,
att en snar framtid skulle kunna vitsorda anordningens välsignelserika
följder.

Redan före utfärdandet af kungörelserna den 14 juli 1893 hade afdelningen
genom Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen till städer,
köpingar och större landtkommuner utsändt en till samtlige helsovårdsnämnder
i riket stäld cirkulärskrifvelse med anmodan att, jemlikt föreskrift
i helsovårdsstadgan och förordningen den 19 mars 1875, skyndsamligen
gå i författning om anordnandet af en lämplig lägenhet för isolering
och vård af kolerasjuke. Af de uppgifter, som till afdelningen
inkommo, framgick, att inom nyssnämnda större samhällen nästan utan
undantag epidemisjukhus funnos eller höllo på att iordningställas.

Efter det kungörelserna utkommit, utfärdade afdelningen den 1 augusti
instruktion för besigtningsmännen och den 3 i samma månad anvisningar
rörande sjukstugas anordning för vård af kolerasjuke. I dessa
anvisningar erinrades vederbörande helsovårdsmyndigheter, så på landet
som i städerna, att snarast möjligt åvägabringa, att dylika sjukhus eller
sjukstugor, afpassade efter kommunernas folkmängd, läge o. s. v., anord -

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

nades för att användas till vård af personer, som angripas af kolera.
Sjukstuga borde vara anordnad i ett från andra bebodda lägenheter afskildt
hus, som läge fritt och sundt, på fullständigt torrlagd mark och
på lämpligt afstånd från väg, gata eller annan allmän plats. Den borde
bestå af minst två rum, ett för manliga och ett för qvinliga sjuke, med
kök, förstuga och nödiga uthus. Hvarje sjukrum borde vara nödtorftigt
utrustadt med möbler, icke stoppade, och försedt med minst två sängar
samt med tvättställ och handdukar, nattkärl, stickbäcken, nattstol m. in.
Till hvarje säng borde finnas två madrassvar af buldan eller annan gröfre
väf, hvilka stoppades med halm, torfströ eller annat dylikt ämne, som
utan större kostnad kunde vid behof ombytas och uppbrännas, samt vidare
två kuddar, fyra par lakan, två yllefiltar samt nödiga dryckeskärl
af glas eller porslin. Såsom betjening borde anställas, allt efter omständigheterna,
en eller flera vid sjukvård vana personer antingen mot fast
aflöning eller ock mot arfvode, som kunde beräknas lägre för den tid,
ingen tjenstgöring erfordrades, och högre, så snart sjuk funnes att vårda.

Samtidigt med att dessa handlingar utsändes till vederbörande, meddelade
medicinalstyrelsens afdelning för ärenden rörande kolerafarsoten
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de fyra nordligaste länen, att afdelningen,
på grund af det styrelsen lemnade bemyndigande, tills vidare
medgifvit anstånd med sjukstugas anordnande åt de inom länet belägna
landskommuner, som icke läge vid kusten, vid större vattenfarleder eller
vid jernväg. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län hernstälde
dock, att med undantag för Östersund och Undersåker alla länets
kommuner, hvilka vore belägna vid jernväg, måtte befrias från anordnande
af sjukstuga, men afdelningen medgaf den 19 augusti endast befrielse
för de kommuner, inom hvilka jernvägsstationer ej vore belägna.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län föreslog, att Carl
Gustafs, Hietaniemi och öfver Torneå socknar måtte befrias från skyldighet
att anordna sjukstuga, till dess Finland förklarats smittadt; men
denna framställning afslogs enligt afdelningens skrifvelse den 30 augusti
1893. Från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands län inkom
åter framställning om kommuners förpligtande att fullgöra författningens
föreskrifter; och den 25 oktober 1893 föreläde afdelningen fem
kommuner i länet, vid vite af 200 kronor för hvardera, att inom den 1
maj 1894 hafva anordnat sjukstuga. Ett liknande föreläggande lemnades
den 27 januari 1894 för Ullångers kommun i sistnämnda län.

Äfven från kommuner inkommo efter hand ansökningar om befrielse
från eller anstånd med sjukstugas anordnande. Enligt en den 27
januari innevarande år inom medicinalstyrelsen uppgjord tabell (se sid.

Första Kammarens TiUlfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

13 i Andra Kaminarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10) hade då
inkommit 165 ansökningar, af hvilka 11 ännu ej pröfvats. Återstående
154 hade afgjorts så, att 10 kommuner erhållit anstånd tills vidare,
2 anstånd tills kolera utbrutit i mellersta eller södra Sverige, 12 tillstånd
att anordna sjukstuga gemensamt med annan kommun, 58 anstånd till
viss dag, vanligen den 1 maj 1894, samt 72 framställningar afslagits.
De ansökningar, som föranledt anstånd till 1 maj 1894, hafva för det
mesta föredragits i slutet af år 1893 eller början af år 1894, då årstiden
ansetts kunna betinga ett sådant uppskof.

Den 15, 19, 25 och 29 september, 6 och 19 oktober, 4 och 16 november
1893 och möjligen äfven andra dagar afslogos många ansökningar.
I en del af de fall, som afgjordes den 19, 25 och 29 september, erinrades,
antagligen i följd af klagan öfver kostnaden för nybyggnad, att
för anordnande af sjukstuga icke ovilkorligen erfordrades nybyggnad, utan
att hyrd lokal, då lämplig sådan funnes, kunde användas, hvarigenom
kostnaden ej behöfde blifva så känbar. Då en framställning från Walls
socken i Gotlands län (290 invånare) den 25 september afslogs, medgafs
dock socknen att med angränsande kommun eller kommuner förena
sig om gemensam sjukstuga. Den 29 september hänvisades Bergshammars
socken i Södermanlands län att anordna sjukstuga gemensamt med
annan kommun, och liknande hänvisning lemnades äfven sedermera i
ett eller annat fall. Sistnämnde dag godkände afdelningen icke en af
Grums församling i Vermlands län till sjukstuga föreslagen lokal invid
fattiggården, utan förklarades, att isolerad lokal skulle med det snaraste
anskaffas. Vid afslag af framställningen från Husby Erlinghundra kommun
i Stockholms län medgafs dock anstånd, till dess beslut hunnit
fattas om inköp af tomt och anskaffande af medel för byggnadsföretaget.
Den 6 oktober erinrades Vestra Ryds församling i Upsala län, hvars framställning
afslogs, derom, att fattigstugan kunde vid behof användas.
Likadan hänvisning har sedermera lemnats ett par andra kommuner.
Omsider den 19 oktober och derefter i alla de skrifvelser, som till Ivongl.
Maj:ts befallningshafvande afgingo med anmodan att skyndsamt bringa
författningens föreskrifter till efterlefnad, förklarades dels att, synnerligen
der kommunen vore liten och fattig, det kunde under dåvarande förhållanden
vara nog, om vid sjukstugas anordnande endast uppgörelse träffades
om eu till sjuklokal lämplig stugas upplåtande vid inträffadt kolerafall,
till hvilken stuga anskaffades nödtorftig utredning af den enkla beskaffenhet,
som funnes angifven i de af styrelsen den 3 augusti utfärdade
och på trycket utgifna »anvisningar», hvarjemte sjukvårdsbetjenings
anställande endast behöfde bestå i att en vid sjukvård

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

van person vidtalades att mot någon ringa ersättning stå till disposition
för att vid inträffadt kolerafall tjenstgöra mot bestämd dagaflöning,
dels ock att hinder ej mötte för två närliggande mindre kommuner att
anordna gemensam sjukstuga. I dessa och äfven i senare skrivelser höll
dock afdelningen på, att utredningspersedlar skulle anskaffas, men. den
18 januari 1894 har afdelningen medgifvit Solberga församling i Göteborgs
och Bohus län anstånd tills vidare med anskaffande af utredning
och betjening, då utredning kunde på en eller två dagar erhållas från
Göteborg och personer under kommunalstyrelsens husbondevälde funnes
att tillgå. Afdelningen lärer äfven hafva godkänt, att en kommun i
Hallands län träffat aftal med en person, som åtagit sig att mot en årlig
ersättning af tolf kronor vid förefallande behof tillhandahålla sjukstuga
med nödig utredning.

I medlet af november månad utsände medicinalstyrelsens afdelning
för ärenden rörande kolerafarsoten ritningar och beskrifning jemte kostnadsförslag
till större eller mindre epidemisjukstuga för landskommun.
Enligt dessa skulle kostnaden för nybyggnad af epidemisjukstuga uppgå,
oafsedt köpesumman för tomten, i mindre landskommun till 3,400 kronor
och i större landskommun till 8,300 kronor förutom kostnader för vissa
vatten- och afloppsledningar, desinfektionsbrunn m. m. 1,936 kronor, eller
till hopa till 10,236 kronor. I beskrifningen framhölls, att förslagen uppgjorts
till ledning för de kommuner, som ärnade bygga epidemisjukstuga,
samt att ritningarna äfven kunde för de kommuner, som ville
anordna epidemisjukstuga i förut befintlig byggnad, tjena till ledning
för dennas ändamålsenliga inredning. Ritningarna inneburo alltså icke
något påbud.

I hvad mån sjukstuguinstitutionen blifvit införd, inheintas af tabeller,
som medicinalstyrelsens afdelning för ärenden rörande kolerafarsoten
låtit tillställa Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskott. Sammanställas
dessa, utvisa de följande förhållanden:

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6. 9

	A n	tal kom	maner,	som
Län	vidtagit fullständiga Åtgärder	vidtagit ofullständiga'' åtgärder	ej vidtagit några åtgärder	ej lemnat uppgift	kommuner
a) enligt uppgifter in-komna under de första 6 veckorna af 1894.
Upsala län.........................	71	16	—	--	87
Södermanlands..................	84	14	3	—	101
Jönköpings .......................	127	7	—	—	134
Kronobergs ....................	79	7	—	—	86
Gotlands.......	84	9	1	_	94
Blekinge ...........................	37	2		—	39
Kristianstads ....................	121	7	1	17	146
Malmöhus ......	226	24		.	250
Hallands.............................	73	17	1	—	91
Skaraborgs .......................	238	25	4	—	267
Vestraanlands....................	57	15	—	—	72
Örebro .................	57	3	2		62
Gefleborgs^........................	42	10		—	52
Summa	1,296	156	12	17	1,481
b) enligt uppqifter, in-
komna före den 15 no-
vember 1893.
Stockholms län................	69	42	5	1	117
Östergötlands.....................	67	41	11	36	155
Kalmar.............................	51	42	5	11	109
Göteborgs och Bohus ...	33	37	26	1	97
Elfsborgs............................	62	40	7	116	225
Vermlands......................	25	41	14	13	93
Kopparbergs ...................	11	25	13	1	50
Summa	1,614	424	93	196	2,327

Det lärer kunna antagas, att efter den 15 november 1893 många
kommuner vidtagit föreskrifna åtgärder, hvadan siffrorna ej torde få
anses fullt exakta.

Bill. till Riksd. Prut. 1894. 8 Sami. 2 afd. 1 Band. 4 Raft.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o. 6.

Förutom i ofvan omförmälda sex fall har medicinalstyrelsen ej förelagt
viten enligt nu ifrågavarande kungörelse. Ej heller har någon
blifvit af styrelsen fäld till sådant vite. Huruvida någon Kongl. Maj:ts
befallningshafvande vid vite förelagt kommun att anordna sjukstuga eller
tillämpat sådant vite, är utskottet ej bekant.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 111, har herr L.
P. Mallmin, med hvilken herrar Jan Eliasson, Alfred Kihlberg, K. E.
Holmgren och Lasse Jönsson förenat sig, hemstält, att Riksdagen måtte
besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t
täcktes förordna om upphäfvande af kongl. kungörelsen den 14 juli 1893,
angående vissa åtgärder till förekommande af kolerans utbredning bland
rikets invånare.

Till stöd för motionen har anförts hufvudsakligen, att af åberopade
föreskrift i § 9 mom. 2 i sistberörda förordning, jemförd med en instruktion,
»de Anvisningar» samt den »Plan och Ritningar», som medicinalstyrelsen
med stöd af stadgandena uti ifrågavarande kungörelse utfärdat,
det inhemtades, att kungörelsen pålade hvarje kommun dels en
utgift till byggande af sjukhus eller sjukstuga till ett belopp af cirka
3,400 kronor för mindre kommuner, och 8,300 kronor för de större,
dels ock ständigt återkommande utgifter till underhåll af dessa byggnader,
till utredning samt till ersättning åt besigtningsman och sjukvården.
De kommunala utgifter, som häraf blefve en följd, komme för det stora
flertalet af kommunerna på landsbygden att varda högst betungande.
De ifrågavarande föreskrifterna hade ock väckt undran, och spörsmål
framstälts, hvilka vigtiga orsaker föranledt Kongl. Maj:t att af kommunerna
kräfva så tunga offer, hvilka, då kungörelsens innehåll ej lemnade
tillräckliga skäl för att försvara den omordade pålagan, framkallat allvarliga
bekymmer och djupt missmod.

Vid en opartisk granskning af frågan syntes det motionären, som
man måste medgifva, att denna stämning hos de skattdragande vore verkligt
befogad. Det kunde till en början med skäl ifrågasättas, om berörda
föreskrift rätt stode i öfverensstämmelse med grundlagen. Motionären
tilltrodde sig icke att kunna ingå på någon närmare utredning af detta
svåra spörsmål, men ville dock framhålla, hurusom å ena sidan Kongl.
Maj:t låtit förslagen till nu gällande fattigvårdsförordning och skjutsstadga
i vissa delar underställas Riksdagens beslutanderätt, med erkännande,
att dessa förslag i omhandlade delar vore af kommunallags natur

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o. 6.

och derför borde behandlas enligt § 57 stycket 2 af regeringsformen,
och å andra sidan, att Kongl. Maj:t utan Riksdagens medverkan utfärdat
meranämnda kungörelse, ehuru stadgandet i densamma om skyldighet
för kommun att bygga sjukhus in. in. motsvarade de stadganden om
kommunala bördor, som förekomme i fattigvårdsförordningen och skjutsstadgan
och hvilka, enligt Kongl. Maj:ts egna yttranden, vore af kommunallags
natur.

Äfven om man bortsåge från denna omständighet, gåfve kungörelsen
och dess särskilda stadganden anledning till allvarsamma betänkligheter.
Tillvaron af samma kungörelse berodde enligt dess egna ord på
en samma dag utfärdad kungörelse angående ändrade föreskrifter till
förekommande af kolerans införande i riket, och emedan deri införts
stadganden om efterbesigtning af personer, som efter undergången observation
och karantän fått rätt till obehindrad samfärdsel med rikets invånare.
Med föranledande af kungörelsen angående efterbesigtning hade
medicinalstyrelsen utfärdat en-instruktion för besigtningsman, och af de
deri införda föreskrifterna om efterbesigtning och alla derur härflytande
stadganden — således bland annat om kommunernas skyldighet att bygga
sjukhus m. m. — funne man, att desamma vore uttryck för ett nytt
system för hämmande af kolerans spridning. Jemfördes nu dessa båda
uttalanden, komme man till det resultat, att de uti ifrågavarande kungörelse
stadgade kommunala pålagor egentligen tillkommit för att möjliggöra
lindring i eller i vissa fall upphäfvande af det förutvarande stränga
karantänstvånget. Motionären ville ej orda om företrädet emellan dessa
antydda olika system, men det förefölle honom, som det stränga karantänstvånget
ingalunda visat sig så bristfälligt, att man deri kunde finna
tillräckligt skäl att utbyta den börda, som detsamma pålagt handel
och samfärdsel, mot en i jemförelse dermed ytterst tryckande börda för
kommunerna.

Fäste man sig vidare vid kungörelsens särskilda bestämmelser, kunde
man ej undgå att lägga märke till, hurusom det med kungörelsen afsedda
ändamålet just icke lemnade anvisning, att sjukstuga borde finnas i
hvarje kommun. Ändamålet vore att få möjligen eller verkligt kolerasjuke
afskilda och bättre vårdade. Tillsynen deröfver tillkoinme besigtningsman,
som helst borde vara läkare. Alla dessa olika föreskrifter
syntes motionären tydligen peka derhän, att skyldigheten att bygga sjukhus
in. m. borde bindas vid något annat område än socken, t. ex. läkaredistrikt,
för så vidt det afsedda ändamålet skulle rätt vinnas.

En sådan anordning: skulle äfven hafva förebyggt den olägenhet,
som följde af kungörelsens nu gällande föreskrift i detta afseende, hvari -

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskutts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

genom de mindre kommunerna drabbades af allt för känbara bördor i
jemförelse med de större. Medicinalstyrelsen hade visserligen genom
medgifvande, att två intill hvarandra liggande kommuner finge förena
sig om gemensam sjukstuga, sökt lindra de mindre kommunernas tunga,
men då det vore en ren tillfällighet, att flera mindre kommuner läge
intill hvarandra, qvarstode i regel den nämnda olägenheten.

Föreskriften i kungörelsen, att till besigtningsman företrädesvis borde
utses läkare, syntes enligt kungörelsens ordalydelse och, hvad landsbygden
beträffade, på grund af de faktiska förhållandena komma att få
tillämpning endast undantagsvis, då det vore jemförelsevis ett fåtal kommuner
å landsbygden, som inom sitt område egde läkare. Men äfven
för dessa undantagsfall kunde man hysa tvifvel om lämpligheten af stadgandet.
Besigtningsmannens och läkarens uppgifter voro nemligen, om
än närskylda, dock ingalunda identiska. Den förre borde ständigt vara
tillgänglig å bestämdt ställe för att emottaga anmälningar och företaga
till besigtning hörande nödiga åtgärder; den senare åter hade att skaffa
den sjuke läkarevård, ehvar han funnes inom distriktet, och borde sålunda
vara oförhindrad att enbart för den uppgiften förfoga öfver sin
tid och platsen för sitt arbete.

Kungörelsens bestämmelser angående besigtningsmäns qvalifikationer
och ansvar komme enligt motionärens åsigt att för kommunerna medföra
mycket stora svårigheter. Kungörelsens föreskrift, att till besigtningsman
skulle utses företrädesvis läkare och att, endast der tillgång dertill
saknades, annan lämplig person finge dertill antagas, jemförd med föreskriften
i samma kungörelse, att besigtningsmannen vore underkastad
tjenstemannaansvar, bure vittnesbörd derom, att enligt kungörelsen endast
läkare eller dermed något så när jemförlig person vore lagligen
qvalificerad till befattningen som besigtningsman. Besinnade man vidare,
att kungörelsen för andra än läkare förutsatte frivilligt åtagande som
enda grunden till pligten att funktionera som besigtningsman, och att å
ena sidan dennes pligter vid infallande kolerafarsot lemnade en bestämd
utsigt till en ofta lifsfarlig kommunikation med kolerasjuke och personliga
obehag på många andra sätt vid tillämpningen af författning och
instruktion, och att å andra sidan hotet om tjenstemannaansvar vore en
allvarlig sak för en person, som innehade besigtningsmannens ömtåliga
ställning, folie det af sig sjelf!, att på landsbygden så qvalificerade personer,
som kungörelsen förutsatte, svårligen kunde tänkas villiga att
åtaga sig en så profvande och farlig befattning som besigtningsmannens,
i alla händelser icke annorledes än mot ersättning, som kunde anses uppväga
uppdragets fara och ansvar. Man kunde visserligen invända, att me -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6. 13

ningen med ornordade bestämmelser angående qvalifikationer och tjenstemannaansvar
ingalunda finge tagas så strängt, och att, blott kommunen
hade en besigtningsman, lagens andemening skulle vara tillgodosedd.
Emellertid sade medicinalstyrelsen i sin instruktion angående öfverbesigtning,
att hela det i kungörelsen tillämpade systemets resultat ytterst berodde
på besigtningsmännens vilja och förmåga att med omdöme och
kraft tillämpa gällande bestämmelser. Med en sådan uppfattning torde
medicinalstyrelsen ej underlåta att med omdöme och kraft utkräfva, hvad
som ytterst måste presteras för ett lyckligt resultat af det tillämpade
systemet. Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt angående besigtningsmannens
ställning, ansåg motionären, att bestämmelserna derom
innebure utsigt till betydligt mera tryckande utgifter för landsbygdens
kommuner, än man nu ville föreställa sig, hvadan det syntes motionären,
att bestämmelser om särskilda qvalifikationer hos besigtningsman och om
tjenstemannaansvar för denne med hänsyn till kommunens intressen vore
synnerligen olämpliga.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, trodde motionären sig
hafva visat, att den ifrågavarande kungörelsen af den 14 juli 1893 och
andra derpå beroende föreskrifter lade ytterst tunga bördor på landsbygdskommunerna,
icke iakttoge rättvisa vid fördelning af bördorna mellan
olika områden samt genom sina olika bestämmelser tillgodosåge det afsedda
ändamålet mindre väl, än som kunnat ske genom andra anordningar,
mindre betungande i ekonomiskt afseende; hvarjemte slutligen
kungörelsens konstitutionella giltighet med fog kunde sättas i fråga.

Denna motion remitterades till Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskott, som i utlåtande n:o 3 (i samlingen n:o 10) anförde:

Motionären ifrågasätter till en början, huru vida den ifrågavarande
kungörelsen kan anses hafva tillkommit i strid mot innehållet i § 57
mom. 2 i regeringsformen. Utskottet är naturligtvis icke behörigt att
ingå uti någon pröfning af denna fråga, men vill dock i anledning af
denna anmärkning hafva framhållit, att uti §§ 32 och 34 i helsovårdsstadgan
för riket den 25 september 1874, hvilken likasom kongl. förordningen
angående åtgärder mot införande och utbredning af smittosamma
sjukdomar den 19 mars 1875 tillkommit utan Riksdagens hörande, redan
förefinnas bestämmelser derom, att, när farsot utbryter inom kommun
eller anledning är att befara, att den kan utbryta genom smittas spridning
från främmande ort eller af annan orsak, helsovårds- eller kommunal -

14 Första Kammarens Tillfalliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

nämnden har att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder för undanrödjande
af allt, som kan befordra sjukdomen, äfvensom tillse, att sjukvården
inom kommunen kommer att så vidt möjligt motsvara behofvet, för
hvilket ändamål kommunen äfven bör, der sådant är nödigt och lämpligen
kan ske, ombesörja inrättande af särskilda sjukhus eller sjukrum,
hvarjemte det tillika föreskrifves, att nämnden skall såväl genom sina
egna ledamöter som, der sådant erfordras, genom andra för ändamålet
af nämnden förordnade personer söka göra sig noga underrättad om
allt, som kan lända till nödig upplysning och påkalla nämndens åtgärd.

Det vill vid sådant förhållande förefalla utskottet, som de nu meddelade
föreskrifterna i den kungörelse, som nu utgör föremål för utskottets
behandling, särdeles med hänsyn till den evasiva tolkning, medicinalstyrelsen,
på sätt här ofvan nämnes, åt desamma gifvit, låta till hufvudsaklig
del härleda sig ur de åberopade bestämmelserna i helsovårdsstadgan
och derutöfver icke innehålla något annat eller nytt, som ej är eu gifven
följd af kolerans svåra beskaffenhet och smittoförande egenskap.

Det torde vara allmänt bekant, att efter de under sistförflutna årtiondet
gjorda upptäckter i fråga om kolerans ursprung och utveckling
samt att smittoämnet i allmänhet utbreder sig genom förmedling af
vattnet eller beröring med smittad person, det förut anlitade medlet att
genom en mer eller mindre långvarig karantän söka hindra smittans
kringspridande allt mer befunnits vara odugligt och föga svarar mot de
hinder och deraf föranledda stora kostnader i den allmänna samfärdseln,
som genom karantän uppkomma. Detta förändrade åskådningssätt fick
ock sitt uttryck i den konvention, som den 15 april 1893 ingicks i
Dresden af befullmågtigade från Tyskland, Österrike, Frankrike, Italien,
Nederländerna och Belgien med flera stater. I denna konvention lemnas
föreskrifter bland annat om de åtgärder, vederbörande hafva att iakttaga,
på det att de stater, som undertecknat konventionen, så skyndsamt som
möjligt skola erhålla kännedom om tillvaron af en kolerahärd, hvilka
varor äro underkastade förbud för införsel och om sättet för deras
desinficierande, samt de mått och steg, som böra vidtagas med resande,
som med jernväg eller sjöledes ankomma från kolerasmittad ort. I sistnämnda
hänseende bestämmes, att fartyg, kommande från dylik ort, skola
indelas i tre klasser, nemligen sådana, som om bord hafva kolerasmittade,
eller å hvilka förekommit fall af koleraliknande beskaffenhet, eller slutligen
sådana, der icke något af dessa fall inträffat. Å det första slaget
af fartyg skola sjuka omedelbart landsättas och hållas isolerade, och
öfriga passagerare jemväl tillåtas att gå i land, men vara underkastade
observation under en tid af högst fem dagar, hvarjemte passagerares

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6. 15

och besättningens linne och gångkläder skola desinficieras likasom fartyget
eller delar deraf. De fartyg åter, som äro misstänkta för kolerafall,
skola underkastas besigtning af läkare samt desinficieras, hvarjemte
det vatten, som finnes om bord, skall, med iakttagande af vissa försigtighetsmått,
tömmas ut. Hvad slutligen angår de fartyg, hvarå hvarken
kolera eller misstänkta fall förekommit, äro de berättigade till fri beröring
med land.

De åtgärder, som sålunda blifvit öfverenskomna, hafva redan varit
eller sedermera blifvit antagna af de europeiska länderna med undantag
af Spanien och möjligen Portugal, Balkanstaterna och — Sverige.

Att dessa åtgärder äro rigtiga ej blott ur teoretisk sjmpunkt, utan
äfven ur praktisk, lärer väl klarligen framgå af det förhållande, att uti
England, hvilket under de senare årtiondena aldrig i någon afsevärd grad
anlitat karantänen, utan tillämpat isoleringssysteraet, det oaktadt och
ehuru det står i den lifligaste sjökommunikation, der sådan kan ifrågakomma,
med verldens alla delar, någon kolerahärd icke kunnat rotfästa
sig. Belysande i detta afseende torde ock vara, att, ehuru kolerasmittan
under år 1892 hade en sådan våldsam utsträckning inom Hamburg, de
fall af smitta, som derifrån utbredde sig inom Tyska riket, kunde genom
isolering och andra kraftiga åtgärder så begränsas, att sjukdomen icke
fick någon afsevärd utsträckning. Enahanda är ock förhållandet med
Finland, som genom jernväg står i förbindelse med S:t Petersburg, der
koleran under de senare åren varit nästan permanent, utan att samma
sjukdom ändock kunnat erhålla fast fot inom Finland. I detta sammanhang
torde ej heller böra lemnas obemäldt de tre fall af kolera, som
under sistlidna år förekommit i Umeå, der sjukdomens ursprung ej kunnat
utspanas, äfvensom ett fall under samma år i Göteborg. Genom vederbörandes
kraftiga och snabba ingripande kunde sjukdomens vidare utbredning
förekommas till en sådan båtnad för landet, att dess omfång
säkerligen ej kan till dess råtta värde uppskattas. Härvid torde dock
noga bemärkas, att dessa fall inträffade i städer, der redan förefintliga
anstalter medgåfvo ett snabbt och fullständigt isolerande af sjukdomsfallen,
hvaremot, om dessa timat på landsbygden, utgången under då för
handen varande förhållanden näppeligen blifvit så gynsam.

Det synes utskottet, som, då en så farlig sjukdom herskat inom
trakter, med hvilka Sverige står i en liflig beröring, Kongl. Maj:t och
framför allt medicinalstyrelsen, hvilken i främsta rummet har att öfvervaka
helsotillståndet inom landet, icke kunnat utan uppenbar förgätenhet
af sin pligt lata bero vid de torftiga anordningar, som dittills förefunnits
för afvärjande af den hotande faran. Att ett sådant förbiseende ej heller

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

förelupit, derom bära föreskrifterna i de båda ofvan åberopade kungörelserna
den 14 juli 1893 tydligt vittnesbörd.

Betänkligt synes det emellertid hafva förefallit Kongl. Maj:t att helt
och hållet lemna å sido det så kallade karantänssystemet, eftersom Kongl.
Maj:t uti sin kungörelse angående föreskrifter till förekommande af
kolerans införande i riket stadgat, att fartyg skall i uppgifna fall anlöpa
en observations- eller karantänsplats. Om nu ock sådana bestämmelser
må anses finna sitt försvar i farhågan att allt för hastigt helt och hållet
bryta mot ett sedan längre tider tillbaka gällande system, torde det dock
vara uppenbart, att genom den stora begränsning, samma system nu erhållit,
tyngdpunkten i de åtgärder, som föreskrifvits till förekommande
af farsotens införande och utbredning inom landet, är att söka uti bestämmelserna
i den senare kungörelsen angående vissa åtgärder till förekommande
af kolerans utbredning bland rikets invånare i fråga särskildt
om isolering af kolerasjuk samt rörande efterbesigtning af resande. Sjukdomen
lärer i allmänhet vara af den häftiga beskaffenhet, att den deraf
behäftade icke kan föras någon längre väg, och dessutom kunna den
sjukes dejektioner, som skola företrädesvis vara smittoförande, under
färden icke oskadliggöras. Ett längre forslande medför sålunda större
fara för den sjukes lif och farsotens kringspridande, och har denna en
gång fått gripa sig fast, löper den sin bana ut, intill dess för oss okända
krafter stäcka dess väg. Det är sålunda för genomförandet af isoleringssystemet
nödvändigt att hastigt ega tillgång till en sjukstuga med sjukvård
jemte utensilier af den enkla beskaffenhet, hvarom här ofvan förmäles.

Lika vigtiga torde ock föreskrifterna om efterbesigtning vara, om
kolerans utbredning skall med framgång kunna hämmas. Ett sjukdomsfall
kan ju inom en begränsad tid uppstå hos en person, sedan han inkommit
i landet, och då är det lika angeläget, att ett dylikt fall genast
varder isoleradt. Berörda föreskrifter äro emellertid af en sådan enkel
beskaffenhet, att det förefaller utskottet, att personer till utförande af
ett sådant uppdrag utan svårighet skola kunna anskaffas.

Till hvilken omfattning bestämmelserna uti ifrågavarande kungörelse
kunnat genomföras, derom lemna ofvanintagna tablåer besked, och utskottet
tillåter sig till förfullständigande af dem meddela, att, enligt en
utskottet sedermera från vederbörande tillhandakommen uppgift, ungefär
90 procent af de kommuner, inom hvilka det kan blifva fråga att genomföra
kungörelsens föreskrifter, hafva vidtagit åtgärder i öfverensstämmelse
med kungörelsen eller med de eftergifter, medicinalstyrelsen på
ansökan medgifvit. Inför ett sådant faktum måste den förut uttalade

Första Kammarens Tillfälliga. Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6. , 17

farhågan, att samma bestämmelser icke läte sig genomföras, utan att
landet blefve för mycket betungadt, af sig sjelf förfalla och det blifva
desto eftertänkligare att borttaga samma bestämmelser och prisgifva
landet motståndslöst för en annalkande farsot. Skulle sådant ske, lärer
väl deraf följa, att Kongl. Maj:t ser sig nödsakad att skärpa föreskrifterna
för det inom vetenskapen och af erfarenheten utdömda karantänssystemet,
men vidtages en sådan åtgärd, så kan, der koleran bryter ut inom landet,
främmande länder finna sig föranlåtna att mot Sverige utöfva repressalier
genom användande af afspärrningssystemet eller något dylikt. Det
spörsmål, Kongl. Maj:t velat lösa genom ifrågavarande kungörelse, synes
sålunda icke blott röra landet, utan äfven hafva en internationel betydelse,
till bevis hvarför jemväl torde kunna åberopas den förut omnämnda
konventionen i Dresden.

Efter att sålunda hafva lemnat en redogörelse för frågans verkliga
innebörd, sådan den tett sig för utskottet, och de faktorer, som vid frågans
afgörande synas böra komma under öfvervägande, öfvergår utskottet
till en närmare granskning af motionens innehåll.

Dervid framtvingar sig sjelfmant den anmärkningen, att motionären
misstagit sig derutinnan, att Kongl. Maj:t skulle uti ifrågavarande kungörelse
påbjudit, att landskommuner äro pligtiga att uppföra nya sjukhus
eller sjukstugor för en kostnad af respektive 3,400 kronor eller 8,300 kronor,
allt efter byggnadernas storlek. Det sålunda förelupna misstaget, hvartill
författningen icke gifver någon anledning, synes hafva uppkommit derigenom,
att medicinalstyrelsen låtit utarbeta och kostnadsfritt utdela ritning
och beskrifning till större eller mindre epidemisjukstuga för landskommun.
Häri nämnes dock uttryckligen, att denna åtgärd vidtagits endast i syfte,
att de kommuner, som ärnade nybygga en epidemisjukstuga, skulle hafva
någon vägledning för företagets utförande. De betraktelser, hvarmed
motionären i öfrigt beledsagat denna sin uppfattning, torde såsom härledande
sig från en origtig utgångspunkt icke tarfva något ingående
bemötande.

Mot den uppfattning, motionären synes vilja häfda, att det stränga
karantänstvånget ingalunda visat sig sä bristfälligt, som man velat påskina,
åberopar utskottet hvad här ofvan Jblifvit yttradt i fråga om den
lärdom, erfarenheten och kunskapen om kolerans art och sättet för dess
utbredning bibringat rörande karantänstvånget, och vill blott tillägga,
att det icke synes kunna försvaras, att, om ett eller annat kolerafall eller
misstänkt sådant inträffat å ett fartyg, de friska personerna, som väl
understundom kunna uppgå till ett hundratal eller derutöfver, skola
qvarhållas med de sjuke. Lika litet afseende torde, enligt utskottets

Bill. till Riksd. Prof. 18H4. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft. 3

i 8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

förmenande, böra tillmätas motionärens i sammanhang härmed gjorda
anmärkning, att genom lättnaden i karantänstvånget den börda, som
varit handel och samfärdsel pålagd, utbytts mot en i jemförelse dermed
ytterst tryckande börda för kommunerna. Handeln åtminstone är af den
natur, att hvarje ökad kostnad, som uppstår genom hinder i varuutbytet,
vanligtvis i sista hand drabbar konsumenterna. Importören, som
hår torde vara närmast afsedd, lärer väl ej underlåta att på dem fördela
de kostnader, han måst vidkännas.

Hvad motionären anfört derom, att skyldigheten att anordna sjukstuga
lämpligen borde bindas vid något annat område än kommunen,
t. ex. vid läkaredistrikt, torde med afseende derå, att dessa distrikt i
allmänhet hafva en stor utsträckning, möjligheten af detta förslags genomförande
vara vederlagdt genom hvad utskottet här ofvan yttrat derom,
att kolerasjuk icke kan transporteras någon längre väg. Härigenom har
utskottet dock icke, på sätt här nedan närmare skall utvecklas, velat
förneka, att det medgifvande, medicinalstyrelsen vid flera tillfällen lemnat.
kommuner att anordna gemensam sjukstuga, är af behofvet påkalladt
och icke tillspillogifver det med sjukstugas inrättande åsyftade ändamålet.

De anledningar till anmärkningar, motionären velat finna i den föreskrifna
besigtningsmannainstitutionen, kunna tvifvelsutan i så måtto vara
berättigade, att det vore lämpligast, att ett sådant uppdrag anförtroddes
allenast åt läkare. Men då i vårt långsträckta och merendels glest befolkade
land erforderlig tillgång på läkare icke så skyndsamt, som behofvet
kräfver, kan beredas, förefinnes väl ingen annan utväg än att
uppdraga detta värf äfven åt andra personer. Någon synnerlig olägenhet
af ett sådant förfarande torde icke kunna uppstå, enär uppdraget icke
är af invecklad beskaffenhet och besigtningsmannen dervid allenast har
att följa en noggrant utarbetad instruktion. Då, såsom medicinalstyrelsen
anmärkt, ett gynsamt resultat af besigtningssystemet ytterst beror på
besigtningsmännens vilja och förmåga att tillämpa denna instruktion, vill
det förefalla utskottet, som bestämmelserna om tjenstemannaansvar för
besigtningsmännen icke kunna eftergifvas. I annat fall sättas alla fördelarne
af systemet på spel, och vederbörande stå utan vapen mot de
besigtningsman, som visa tredska eller liknöjdhet vid uppdragets utförande.
Utskottet kan icke heller föreställa sig, att dessa bestämmelser
skola hafva något afsevärdt inflytande på kostnaden för anskaffande af
besigtningsmän, då på dem ej ställas högre anspråk än hvad instruktionen
innehåller, oeh$ fäster man sig åter dervid, att uppdraget kan
medföra fara genom kommunikation med person behäftad med så smittosam
sjukdom som kolera, vill utskottet hafva anmärkt, att genom ofvan

Första Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

åberopade föreskrift i 34 § helsovårdsstadgan slik förpligtelse redan
åligger ledamot i helsovårds- eller kommunalnämnden.

Genom det sålunda anförda har utskottet naturligtvis hvarken velat
eller kunnat bestrida, att efterlefvandet af föreskrifterna i fråga tillskyndar
kommunerna utgifter, ehuru de ej närmelsevis uppgå till sådana belopp,
motionären uppgifvit eller allmänheten efter framställningar i tidningar
synes hafva förestält sig. Men då utgifter naturligtvis icke kunna undvikas,
ligger det vigt uppå att tillse, det dessa utgifter ej varda större
än för ändamålet oundgängligen kräfves. Redan i kommunernas olika
storlek och folkmängd och deraf beroende större eller mindre förmåga
att bära en skattebörda samt af kommunernas läge i sådan ort, der
kolera kan antagas komma att framgå eller icke, ligger en bjudande
nödvändighet att lämpa de gifna föresskrifterna efter sig företeende omständigheter.
Nödvändigheten häraf har ock förutsetts af Kongl. Maj:t,
i det att uti kungörelsen medicinalstyrelsen bemyndigats att medgifva
befrielse från eller anstånd med sjukstugas anordnande. Såsom en följd
häraf ha*’ ock, på sätt förut omförmälts, de fyra nordligaste länen med
vissa uppgifna undantag fullständigt befriats från skyldigheten att fullgöra
författningens föreskrifter, hvarjemte styrelsen uti en under sistlidne
november månad till vederbörande länsstyrelser aflåten skrifvelse
meddelat,

att hinder ej mötte för två närliggande mindre kommuner att anordna
gemensam sjukstuga,

att, synnerligen der kommunen vore liten och fattig, det kunde under
för handen varande förhållanden vara för ändamålet tillräckligt, om
vid sjukstugas anordnande endast uppgörelse träffades om upplåtande
vid inträffadt kolerafall af en till sjuklokal lämplig stuga, hvartill anskaffades
nödtorftig utredning af den beskaffenhet, som angåfves i förenämnda
anvisningar, samt

att i fråga om anställande af sjukvårdsbetjening föreskrifterna härom
kunde anses uppfylda på det sätt, att en vid sjukvård van person vidtalades
att mot någon ringa ersättning stå till disposition för att vid
inträffadt kolerafall tjenstgöra mot bestämd dagaflöning.

Till upplysning, huru tillämpningen af dessa föreskrifter utfallit,
tillåter sig utskottet meddela, att inom en kommun inom Halland aftal
träffats dels med en person, som åtog sig att mot en årlig ersättning af
12 kronor vid förefallande behof tillhandahålla sjukstuga med nödig utredning,
dels med en qvinna att vara sjuksköterska mot en godtgörelse
af 12 kronor om året samt två kronor om dagen i händelse af sjukdomsfall,
hvarjemte till besigtningsman antogs kommunalnämndens ordförande

20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

mot en årlig ersättning af 25 kronor; och blefvo dessa åtgärder godkända
af medicinalstyrelsen. Det har derjemte för utskottet uppgifvits,
att kostnaderna för andra kommuner gått till ännu lägre belopp. Den
socken, i hvilken motionären är boende, har förenat sig med en närbelägen
om en gemensam sjukstuga samt utsett besigtningsman, äfvensom
mot en årlig afgift af 20 kronor antagit en sjuksköterska, men de
handlingar, som härutinnan varit för utskottet tillgängliga, utvisa ej, om
någon godtgörelse ifrågakommit för aftalet om sjukstugan och till besigtningsmännen.

Med en sådan evasiv tolkning af föreskrifterna uti 9 § 2 mom. i
oftanämnda kungörelse, medicinalstyrelsen sålunda medgifvit, torde, särdeles
om, såsom det anförda exemplet från Halland synes visa, eventuelt
aftal får träffas jemväl rörande sjukstugans utrustning, hvilken eljest
torde komma att kosta cirka 300 kronor, vigten af de anmärkningar, som
ur kostnadens synpunkt framstälts mot kungörelsen, väsentligen förminskas.

Det kan dock med skäl erinras, att, om medicinalstyrelsen för närvarande
ock medgifver sådana lindringar, det likväl kan befaras, att
samma styrelse med annan sammansättning dertill finner sig förhindrad,
äfvensom att fall förefinnas, der det kan vara önskvärdt och lämpligt,
att flera än två kommuner få förena sig om en gemensam sjukstuga, och
utskottet söker ett stöd för sistnämnda antagande i den omständighet,
att medicinalstyrelsen, oaktadt den i sin ofvanberörda skrifvelse medgifver
sammanslagning allenast af två kommuner, lemnat dylik tillåtelse
åt ända till fem kommuner.

På det att emellertid kommunerna ej må varda beroende af den
skiftande uppfattning utaf kungörelsens innehåll, som inom medicinalstyrelsen
kan göra sig gällande, tillåter sig utskottet, som anser skäl ej
förefinnas för bifall till motionen i sin helhet, hemställa,

att Andra Kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen ville
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t till kungörelsen
angående vissa åtgärder till förekommande af kolerans utbredning
bland rikets invånare den 14 juli 1893 foga det tillägg, att
medicinalstyrelsen är berättigad, att, der skäl dertill förefinnas, medgifva,
dels att flera kommuner må gemensamt anordna sjukstuga, dels
ock att de i kungörelsen i antvdt syfte gifna föreskrifter må på det
sätt kunna uppfyllas, att aftal på förhand uppgöres om upplåtande, vid
förefallande behof, af sjukstuga med erforderlig utrustning och antagande
på enahanda sätt af sjukvårdsbetjening och besigtningsmän.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

Vid föredragning af utskottets utlåtande afslog Andra Kammaren
detsamma samt biföll den af Herr Mallmin i ämnet väckta motion.

Jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen har detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt andra tillfälliga utskott.

Då under de två senaste åren kolerafarsoten uppträdt, i de flesta
af Europas länder och särskildt svårt härjat i Hamburg, med hvilken
stad Sverige står i nära beröring, har det för Kongl. Maj:t varit en
bjudande pligt att vidtaga kraftiga åtgärder till farsotens afvärjande
från riket. Äfven om Kongl. Maj:t icke ansett sig kunna helt och hållet
bryta med det sedan längre tid tillbaka använda observations- eller karantänssystemet,
lärer Kongl. Maj:t dock icke hafva kunnat eller bort
förbise de bestämmelser, som vunnit sitt uttryck i en uti Dresden den
15 april 1893 mellan flera länder afslutad konvention, och som afse
att snabbt vinna kännedom om möjligen inom landet inträffande kolerafall
och genom dessas ofördröjliga isolering söka förekomma uppkomsten
af någon kolerahärd, hvarifrån sjukdomen sedermera skulle kunna
spridas och antaga epidemisk karakter. Fördelarne af detta system äro
fullständigt och väl framhållna i Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
här ofvan intagna utlåtande, till hvilket utskottet får hänvisa.
Att de tre fall af kolera, som under sistlidet år förekommo i Umeå, och
det fall, hvilket samma år förekom i Göteborg, genom vederbörandes
kraftiga och snabba ingripande kunde isoleras och sjukdomens vidare
utbredning förekommas, vittnar om systemets lämplighet.

För detta system väsentligt är den efterbesigtning, som skall verkställas
å passagerare under tre dygn närmast efter det han lemnat fartyg
från kolerasmittad ort eller å besättning under fem dygn närmast
efter det fartyget erhållit tillstånd till fri beröring med land. I motionen
anmärkes, att utbytandet af det stränga karantänstvånget medfört
en i jemförelse dermed ytterst tryckande börda för kommunerna. Det
må väl medgifvas att bekostandet af efterbesigtningen medfört högst
betydande utgifter för vissa sjöstäder, der sjöfarten varit liflig och antalet
af resande, som ankommit från utlandet, stort. Men från dessa
städers sida har någon klagan ej blifvit förd antagligen af den anledning
att man funnit efterbesigtningen medföra ett skydd mot farsoten
och beaktat att de kostnader, densamma medfört, voro lindrigare än de

22 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

förluster, karantänsafspärrningen vållade handel och sjöfart. Inom landtkoramunerna
— företrädesvis de, som sakna hamnplats, der fartyg kommande
från utrikes ort eger ingå — inskränker sig besigtningsmannens
befattning till att högst två gånger besigtiga de från utländsk smittad
ort ankomne resande, som uppehålla sig inom kommunen, göra vissa
anmälanden och anteckningar, föra ett register samt, om den resande
lider af diarré, tillkalla läkare, som i så fall aflönas af allmänna medel,
och, intill sådan hinner anlända, öfvervaka att den sjuke hålles sängliggande
i afskildt rum m. in. Resande, som nyligen inkommit från utlandet,
lära i allmänhet icke talrikt förekomma i landtkoinmunerna, hvadan
bestyret med efterbesigtningen i allmänhet icke kan anses nämnvärdt, och
der smittosam sjukdom misstänkes hafva utbrutit, hafva kommunalnämndens
ledamöter alltid att draga försorg om läkares tillkallande.

Vid sådant förhållande och då besigtningsman icke behöfver vara
läkare, torde det befinnas att åtskillig öfverdrift ligger i motionärens
yttranden, att endast läkare eller dermed något så när jemförlig person
vore lagligen qvalificerad till befattningen såsom besigtningsman samt att
besigtningsmannens pligter vid infallande kolerafarsot lemnade en bestämd
utsigt till en ofta lifsfarlig kommunikation med kolerasjuka och personliga
obehag på många andra sätt vid tillämpning af författning och instruktion,
så att på landsbygden så qvalificerade personer, som kungörelsen
förutsatte, svårligen kunde tänkas villige att åtaga sig en så profvande
och farlig befattning som besigtningmannens, i alla händelser icke
annorledes än mot ersättning, som kunde anses uppväga uppdragets
fara och ansvar.

För att emellertid landtkoinmunerna, hvilka i allmänhet icke ega
någon fördel af den större frihet, som, i den mån man afstår från karantänssystemet,
kan lemnas handel och sjöfart, må kunna åtnjuta all den
lindring, som kan medgifvas, kunde det dock å landet åläggas den resande
att infinna sig hos besigtningsmannen, som således först, då resande
ej afhöres och sjukdomsfall derför kan befaras, har att efterforska hans
vistelse och befinnande. Under sådant förhållande skulle, sedan besigtningsman
blifvit anstäld å större jernvägsstationer och andra orter, som
besökas af större antal resande, bestyret med efterbesigtning å landet i
öfrigt sannolikt ej blifva mer omfattande än att det kunde fullgöras af
kommunalnämndens ordförande eller någon nämndens ledamot. Denna anordning
blefve väl för den resande något mer besvärlig än det nu föreskrifna
besigtningssättet; men de resande besparas i allt fall motsvarande vistelse å
karantäns eller observationsplats och ega, om de så föredraga, att i stad afbida
besigtningstidens utgång. En annan lättnad kunde beredas landtkom -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 2) Utlåtande N:o 6.

munerna genom medgifvandet att, såsom Andra Kammarens tillfälliga
utskott föreslagit, besigtningsman finge på förhand antagas för att vid
behof tjenstgöra.

Författningens föreskrift, att inom hvarje kommun skall finnas lämpligt
sjukhus eller sjukstuga med nödig sjukvårdsbetjening och utredning,
har blifvit uppfattad på olika sätt. Ehuru det icke utsäges, på hvad
sätt sjukhuset eller sjukstugan skall anskaffas, hafva dock många kommuner
vid jemförelse af författningens föreskrift med de i afdelningens
anvisningar meddelade bestämmelser angående sjukstugas belägenhet samt
de af afdelningen utsända ritningar och kostnadsförslag förestält sig att
samtliga föreskrifter icke skulle kunna på ett tillfyllestgörande sätt fullgöras
utan att en nybyggnad uppfördes å tomt, som motsvarade de meddelade
anvisningarna. Väl erinrade afdelningen i vissa fall, då framställningar
om befrielse från sjukstugas anordnande afslogos, derom, att
nybyggnad icke ovilkorligen erfordrades, utan att hyrd lokal kunde användas,
men att genom köp eller hyresaftal förvärfva rätt till en redan
befintlig byggnad, som sedan skulle anordnas på författningsenligt sätt,
skulle sannolikt icke i längden ställa sig mycket billigare än nybyggnad.
Först tre månader efter det kungörelsen utfärdats medgafs under vissa
inskränkande vilkor att föreskriften finge fullgöras derigenom att uppgörelse
träffades om en till sjuklokal lämplig stugas upplåtande vid inträffadt
kolerafall; och först ännu senare lärer medgifvande hafva lemnats
att träffa aftal om utredningspersedlars aflemnande vid förefallande
behof.

Med afseende å dels de för nybyggnad af sjukstugor beräknade
dryga kostnaderna, som för 2,300 landtkommuner •— af 2,384 landtkommuner,
som enligt den officiella statistiken finnas, voro ju några befriade
— skulle enligt de uppgjorda kostnadsförslagen uppgå till minst 7,820,000
kronor förutom kostnaden för byggnadsplats och utredningspersedlar,
dels ock sannolikheten för att en sådan byggnad, när den ej beboddes,
skulle af fukt förfaras eller ock kräfva ett dyrt underhåll, dels ock den
omständighet, att sannolikt endast på ett eller annat ställe kolerasjukstugan
skulle behöfva användas, synes det dock utskottet uppenbart, att nybyggnad
af sjukstuga för behandling af kolerasjuka icke bort ifrågakomma
eller ifrågasättas. Då inköp och förändring af byggnad med
tomt sannolikt icke skulle ställa sig synnerligt billigare än nybyggnad
samt icke synes antagligt att en byggnad skulle under längre tid kunna
hyras till lägre pris än räntan å byggnadskostnaden, torde det ej heller
hafva varit skäl att af kommunerna fordra att sjukstugan med utredningspersedlar
ständigt stode färdig att mottaga sjuke. Utskottet under -

24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

skattar för ingen del det af medicinalstyrelsen angifna önskemålet att å
landet måtte inrättas sjukstugor för isolering af personer, angripna af
andra smittosamma sjukdomar, såsom smittkoppor, difteri m. fl.; men
utskottet håller före, att sådana inrättningar böra tillkomma icke genom
vederbörande kommuners fruktan för en tillfällig koleraepidemi utan
genom deras frivilliga beslut, och att sådana epidemisjukhus, om de å
landet inrättas, böra omfatta större distrikt än en kommun.

För att vid inträffande kolerafall åstadkomma den isolering, som
erfordras, torde i sjelfva verket endast kräfvas att kommunerna på förhand
bereda sig på anskaffande af de sjukhus eller sjukrum, hvilka de
enligt helsovårdsstadgan och förordningen den 19 mars 1875 vid förekommande
kolerafall böra anordna. Sådant är redan i 32 § 3 mom.
helsovårdsstadgan ålagdt helsovårds- och kommunalnämnderna. Härför
synes endast vara nödigt, att kommunen på förhand bestämmer, att någon
densamma tillhörig byggnad, såsom t. ex. ett skolhus eller ett fattighus,
skall vid förefallande behof användas till sjukstuga eller ock träffar aftal
om upplåtande vid förefallande behof af en till sjukstuga lämplig byggnad
äfvensom träffar aftal om tillhandahållande vid behof af nödiga utredningspersedlar.
Hvad angår användande af skolhus till kolerasjukstuga,
lärer hinder derför dess mindre kunna möta som undervisningen derstädes,
då farsoten utbrutit, torde böra för någon tid inställas. Hvad utskottet
således anser skäligt och med helsovårdsstadgan öfverensstämmande
synes i det närmaste sammanfalla med hvad medicinalstyrelsens
afdelning för kolerafarsoten ansett sig kunna medgifva »under för handen
varande förhållanden, synnerligen der kommunen är liten och fattig».

Det torde icke böra lemnas obeaktadt, att kommuner såväl till folkmängd
som område kunna vara af mycket olika storlek. Med hänsyn
till behofvet att fördela kostnaden för en sjukstuga å en ej för obetydlig
folkmängd, torde det derför få anses önskvärdt att, synnerligen der
kommunerna äro små till området och folkmängden ringa, ej endast, såsom
medicinalstyrelsen medgifvit, två utan äfven flera kommuner få förena
sig om anordnandet af en för dem gemensam sjukstuga. På det att en
sådan förening ej må få drifvas för långt, lärer dock frågan derom böra
göras beroende på medicinalstyrelsens bifall. Att om en sjukstuga förena
så stort område som ett helt läkaredistrikt, torde dock icke, om ej
helt undantagsvis, låta sig göra.

I fråga om anställande af sjukvårdsbetjening medgifver medicinalstyrelsen,
att föreskrifterna derom få anses uppfylda på det sätt, att en
vid sjukvård van person vidtalas att mot någon ringa ersättning stå till
disposition för att vid inträffadt kolerafall tjenstgöra mot bestämd dag -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6. 25

aflöning. Uttrycket »vid sjukvård van person» synes utskottet närmast
innebära detsamma som en »utbildad sjuksköterska». Ehuru uppenbart
orimligt är, att ett så stort antal sjuksköterskor skulle kunna inom
riket anskaffas, och föreskriften således helt visst icke i allmänhet så
uppfattats och antagligen ej heller med uttrycket så menats, har dock utskottet
sig bekant att det af kommuner fattats så efter orden att en utbildad
sjuksköterska vidtalats. Det synes derför önskligt, att en förklaring
af föreskriften lemnas. Äfven i ett annat afseende synes en
jemkning kunna ega rum. Mellan kolerans uppträdande i grannländerna
ligga vanligen några månader, ja, kanske år, under hvilka kolerafara ej synes
förefinnas. Det måste då anses onödigt att under sådan tid aflöna en
person, för att han skall afvakta kallelse att tjenst.göra såsom sjukvårdare.
Med träffande af sådant aftal må således kunna få anstå till dess
Kongl. Maj:t vid kolerafarsotens uppträdande i annat land förklarar sådant
erforderligt, likasom aftalet icke behöfver gälla längre än Kongl.
Maj:t anser kolerafara förefinnas.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet, som anser motionen
icke böra i sin helhet bifallas, hemställa,

att Första Kammaren ville i så måtto biträda
Andra Kammarens beslut, att Första Kammaren för
sin del beslutar, att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i kungörelsen angående
vissa åtgärder till förekommande af kolerans utbredning
bland rikets invånare den 14 juli 1893 vidtaga
sådana ändringar, att

dels å landet resande hafva att inställa sig hos
besigtningsman;

dels landtkommun eger att på förhand antaga besigtningsman
att vid behof tjenstgöra;

dels efter medicinalstyrelsens pröfning två eller
flera närliggande kommuner ega att förena sig om anordnande
af gemensam sjukstuga;

dels för anordnande af sjukstuga icke — förr
än fall af kolera yppats inom kommunen — erfordras
mer än att kommunen antingen bestämmer att någon
densamma tillhörig byggnad såsom skolhus eller fattighus
skall vid förefallande behof användas till sjukstuga
eller ock träffar aftal om upplåtande vid föreBih.
till Riksd. Prof. 1894. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 4 Haft. 4

Första, Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6.

fallande behof af en till sjukstuga lämplig byggnad
äfvensom träffar aftal om tillhandahållande vid behof
af nödiga utredningspersedlar;

dels ock sjukvårdsbetjening, hvartill utbildad sjuksköterska
ej må fordras, icke ens eventuelt behöfver
utses förr än Kongl. Maj:t vid kolerafarsotens uppträdande
i annat land förklarar sådant nödigt.

Stockholm den 24 april 1894.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

Stockholm, Ivar Haeegströras boktryckeri, 1894.