Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1894:TfuA2 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Kikad, kansli den 13 april 1894, kl. 5 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o f i
anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om upphäfvande af cirkuläret den 14 juni
1820 om förbud mot skådespels uppförande å vissa dagar.

Sedan presteståndet vid 1786 års riksdag i underdånighet andragit,
att då offentliga skådespels uppförande på sön- och helgedagar syntes
efter hand vinna mera stadga, kunde ståndet ej dölja sin fruktan, att
sådant blefve för kristendom och seder i längden medförande äfventyrliga
följder, i det att den uppväxande ungdomen och den mindre tänkande
delen af nationen deraf finge tillfälle att ej med nog allvar
betrakta sabbatens och andra högtidsdagars helgd samt såmedelst lätteligen
kunde förfalla uti den obetänksamhet att icke allenast vanvårda
de af Gud och öfverheten till andaktsöfningar förordnade dagar utan
ock använda dem till laster och odygder, hvarigenom Gud förtörnas
och ännu mer de lyckliga följderna af Hans sanna dyrkan försvinna,
hvarför presteståndet i underdånighet anhållit, att skådespel måtte förbjudas
i riket på de till den Högstes ära afskilde dagar; meddelade
Kongl. Maj:t den 20 november 1786 denna resolution:

Bih. till Biksd. Prof. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Häft. (N;is 2—3).

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

»Kongl. Maj:t har tagit thenna Presteståndets underdåniga anhållan
i öfverwägande, och wil til then samma lemna Sitt Nådiga bifall, så åt
i almänhet uti Riket inga offenteliga Skådespel på ofwanberörde dagar
skola wara tillåtne, och hwaröfwer Konungens Embetsman, som thetta
angår, högre och lägre, skola wara skyldige åt hålla så alfwarsam hand,
åt brott häremot icke må föröfwas: men, tå Kongl. Magt funnit en
sådan författning i almänhet skälig, har Kongl. Maj:t theremot ej kunnat
annat, än inse nödwändigheten af undantag för några få ställen, och
wil Kongl. Maj:t meddela Thes Trogna Prestestånd the skäl och orsaker,
hwilka thertil föranleda. Oaktadt alla the stränga och i kraft warande
Lagar om Sabbathens helighållande, som tid efter annan blifwit utfärdade,
har ändamålet beklageligen icke kunnat så aldeles winnas, åt icke på
många ställen grofwa missbruk undandraga sig Lagens hämd, i synnerhet
i stora Städer, ther folkmängden gör Embetsmännens tilsyn ofta
omöjelig, och hwarest icke allenast sederne äro i almänhet mäst förskämde,
utan ock wisse wanartige menniskor uppehålla sig, i afsigt, åt
til sin nedriga winning förleda ungdom och oförståndigt folk til spel
och dobbel, til fylleri och dryckenskap samt andra liderligheter, hwilka
så mycket mindre kunna hållas tilbaka, som the inom slutna dörar, i
enskilta hus öfwas, men dock äro af then olyckliga beskaffenhet, åt the
i skadeligaste måtto werka uppå Samhället och thet almänna. För åt
förtaga et gränslöst utbredande af thessa laster, til hwilkas werkställande
then lediga Söndagsafton framför alla andra stunder i weckan olyckligtwis
plägar anwändas, har Kongl. Maj:t ansett bättre, åt i större Städer tillåta
Skådespel, som gifwa någon sedolära, och hwarigenom the elaka
menniskor, som förföra til allehanda odygder, ej så lätt winna sin afsigt,
som när ungdomen syslolös och oftast öfwerlemnad til sin ålders yra
sielf är förlägen, åt af sådana förledare blifva uppfångad och til sit
förderf anförd. När Kongl. Maj:t jemte thetta öfwerwägat, åt Ofwerhetens
tilsyn, äfwen the strängaste Bönedagar, uphörer wid then tid, tå Skådespel
begynnas, samt åt alle slags Samqwäm, Gästabud och Bröllop, i
alla tider på Sön- och Helgedagar warit anstälde; så har Kongl. Magt
funnit Sig föranlåten, åt ifrån thet nu gjorda almänna förbud af offenteliga
Skådespels hållande på Sön- och Helgedagar^tils widare undantaga
Städerne Stockholm, Götheborg, Norrköping och Abo, hwarest the efter
klockan sex om aftonen skola wara tillåtne; dock åt så wäl tå som
eljest i akt tages, åt icke något föreställes, som är ogudaktigt och kan
åstadkomma förargelse.»

I skrifvelse den 14 mars 1818 anhöllo rikets ständer, att dädanefter
skådespel hvarken de större högtidsdagarne eller näst föregående

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 3

aftnar måtte tillåtas, repetitioner ej heller söndagarne under gudstjensten
samt andra offentliga lustbarheter och åskådningar icke på
någondera tiden. Med anledning häraf har Kongl. Maj:t den 14 juni
1820 till samtlig^ sine befallningshafvande och konsistorierna utfärdat
ett så lydande cirkulär: »Då Wi äro öfwertygade, att den Allmänna
Gudstjensteu och dess wärdiga begående är ett af de wigtigaste medlen
att wäcka och underhålla sådana dygder, på hwilka Samhällets bestånd
hwilar, hafwe Wi funnit åt alla hinder böra ur wägen rödjas, som kunna
motwerka detta stora ändamål; Och wele Wi alltså i Nåder hafwa stadgat
och förordnat, att, tå, i afseende på Långfredagen, Påskaftonen
och Påskedagen, Skådespel på dessa dagar icke upföras eller böra
upföras, detsamma hädanefter jämwäl kommer att gälla för Juldagen
och Julaftonen, Pingstdagen och Pingstaftonen samt alla Bönedagar och
dagar före .desamme.»

I öfverensstämmelse med en inom Andra Kammaren af herr Osw.
Wikström väckt samt af samma kammares fjerde tillfälliga utskott i utlåtande
n:o 2 förordad motion, n:o 100, har Andra Kammaren för sin del
beslutit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t förordna, att cirkulärbrefvet den 14 juni 1820 icke
vidare skall vara gällande.

Jemlikt § 63 mom. 3 i riksdagsordningen har Andra Kammarens
beslut blifvit genom utdrag af protokollet delgifvet Första Kammaren,
som hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.

Til] stöd för yrkandet anföres i motionen, att under eu lång följd
af år detta kongl. bref på de flesta ställen i landet icke tillämpats. Der
åter tillämpning ifrågakomma, hade detta oblidt upptagits af en ganska
talrik allmänhet samt såväl i pressen som eljest förebråelse rigtats mot
den administrativa myndigheten för otillständigt tjenstenit. Af berörda
förhållande trodde motionären sig vara berättigad till den slutsatsen,
att omförmälda kongl. bref icke ansåges tidsenligt eller svarande mot
tidsandans fordringar på frihet i det enskilda lifvet, samt att, då samma
bref således öfverlefvat sin tid, detsamma syntes icke vidare böra gälla.

Att på papperet ega en lag eller föreskrift, som opåtaldt icke
tillämpades, kunde för det allmänna rättsmedvetandet icke vara nyttigt,
då derigenom skapades missaktning för lag och gällande föreskrifter
icke allenast bland allmänheten utan ock bland de myndigheter, som
det ålåge att hvar på sin ort utföra lagstiftarens bud.

Då, såsom ofvan nämndes, det kongl. brefvet i fråga på de flesta
ställen lemnades åsido och endast på få platser gjordes gällande,
borde äfven tagas i betraktande den svåra ställning, i hvilken de

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

verkställande myndigheterna på sistnämnda platser genom tillämpningen
komme.

Detta allt syntes motionären kunna afhjelpas antingen genom
ett uttalande i den rigtning, att det kongl. brefvet borde uppkäfvas,
eller genom ett på motionen gifvet afslag, så motiveradt, att deraf
skönjdes, det Riksdagens mening vore, att samma bref fortfarande
borde ega giltighet, i hvilket senare fall det torde kunna förutses, att
hädanefter på hvarje ort ifrågavarande föreskrifter icke skulle blifva
allenast en död bokstaf.

Andra Kammarens tillfälliga utskott har yttrat, att det med afseende
å innehållet i 1820 års kongl. bref torde kunna antagas, att under
tiden emellan 1786 års resolution och nämnda bref någon författning
utkommit, som ändrat bestämmelserna i resolutionen, men någon sådan
författning hade ej återfunnits i det s. k. årstryeket eller uti någon för
utskottet tillgänglig författningssamling.

Lika med motionären hölle utskottet före, att förbud af ifrågavarande
beskaffenhet icke uppbures af den allmänna föreställningen och
sålunda i strid emot densamma icke kunde behörigen upprätthållas.
Om något bevis härför behöfde anföras, vore det tillräckligt att erinra,
att, såvidt utskottet kunnat utröna, tillämpningen af meranämnda kongl.
bref icke ifrågakommit mer än i två landsortsstäder. Då sålunda detsamma
i det närmaste råkat i förgätenhet och det desto mindre med
fog kunde ifrågasättas, att påbudet i fråga åter borde upplifvas, som
tillställningar af beslägtad beskaffenhet med skådespel och andra sådana,
hvaraf störande af sabbatsfrid lättare kunde uppstå, opåtaldt finge ega
rum, har utskottet, som ingalunda förbisåge, att den af motionären
åsyftade utsträckta rätt att gifva skådespel torde böra ega tillämpning
jemväl å långfredagen, påskaftonen och påskdagen, men af motionens
innehåll funne sig förhindradt att derom afgifva något yttrande, gjort
den hemställan, som sedermera af Andra Kammaren bifallits.

Första Kammarens andra tillfälliga utskott har icke kunnat utreda,
huruvida resolutionen den 20 november 1786 redan år 1818 råkat i
förgätenhet eller om densamma, på sätt Andra Kammarens utskott antagit,
derförut ändrats genom någon författning, som dock icke nu
kunnat återfinnas. Det synes vid sådant förhållande vara ovisst, hvad
som komme att gälla, i händelse cirkuläret af den 14 juni 182Ö i sin
helhet upphäfves.

Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Med Andra Kammarens utskott är dock utskottet ense derom, att
det i omförmälda cirkulär stadgade förbud icke uppbäres af den allmänna
föreställningen i landet. Särskildt må erinras derom, att de
böndagarne föregående lördagarne, hvilka i cirkuläret likställas med de
stora högtidsdagarne, icke af någon anses annorledes än såsom livardagar.
Föreskriften i cirkuläret iakttages också alldeles icke, om ej på
något enstaka ställe. Cirkuläret innehåller ej heller någon ansvarsbestämmelse,
och enligt § 13 i ordningstadgan för rikets städer, sådant
detta lagrum lyder i kungörelsen den 10 december 1886, skall den,
som vill i stad gifva skådespel, visserligen anmäla sådant hos polismyndighet,
men behöfver ej myndighetens bifall för föreställningens
gifvande.

På grund af nu anförda skäl anser utskottet lämpligt, att lagstiftningen
i ämnet öfverses och ändras i öfverensstämmelse med den uppfattning,
som i frågan gör sig gällande. Utskottet föreställer sig dock,
att en sådan revision icke bör gå så långt som att medgifva skådespels
uppförande under tiden för den allmänna gudstjensten eller å långfredagen.

Utskottet hemställer derför,

att Första Kammaren ville i så måtto biträda
Andra Kammarens beslut, att Första Kammaren för
sin del beslutar, att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade taga i öfvervägande
i hvad mån förbudet i cirkuläret den 14 juni
1820 mot skådespels uppförande å vissa dagar må
kunna upphäfvas.

Stockholm den 13 april 1894.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

Reservation

af herrar Pettersson, C. A7., och Säue, hvilka ansett, att utskottets motivering
bort hafva denna lydelse:

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

»Den fråga, motionen berör, är i grund och botten en religiös fråga,
och den är såsom hvarje sådan af ytterst grannlaga natur. Hennes
verkliga innebörd är den, om det nu gällande förbudet mot att uppföra
skådespel på vissa kyrkans högtidsdagar skall upphäfvas eller ej,
eller, med andra ord, hon berör helgden af de högtider, då kristenheten
firar sina största minnen, och af de dagar, då hela vårt folk kallas af
sin konung att lägga alla verldsliga bestyr å sido för att begifva sig
till templen till gemensam bot, bön och tacksägelse. Förnekas kan ej,
att förbudet på de flesta ställen ej vederbörligen upprätthålles, men
tvifvelaktigt torde dock vara, om den allmänna meningen i landet verkligen
önskar dess fullständiga upphäfvande. Det kan nemligen med
allt skäl antagas, att många statskyrkans vänner blott med smärta skulle
förnimma, att skådespel finge uppföras t. ex. på långfredagen, hvari
helt visst de fleste skulle se ett undergräfvande af hvad de vant sig anse
dyrt och heligt. Å andra sidan kan framhållas, att flere af de i cirkulärbrefvet
omnämnda dagarne näppeligen torde vara af den betydelse,
att ej uppförandet af skådespel kunde vara tillåtet på dem lika så väl
som på vanliga söndagar och lördagar. Utskottet anser således en
modifiering af cirkuläret vara lämplig.»