Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1894:TfuA13 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1894, kl. 11 f. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning i fråga om ordnande af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare beträffande
reglering af arbetstiden.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion n:o 139, i hvars
syfte herrar John Olsson, Sixten von Friesen, Johannes Svensson,
Gustaf Ericsson, E. J. Ekman, Joh. Johansson, J. A. Fjällbäck, David
Bergström, Emil Hammarlund, O. Walter, Oscar Eklund och A. Hedin
instämt, har herr Fridtjuv Berg föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga
personer låta utreda, i hvad mån åtgärder äfven i vårt land
kunna vara lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare
och arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt vid offentliga
arbeten samt inom alla sådana näringsgrenar, som äro underkastade
yrkesinspektion.

Denna motion hänvisades af Andra Kammaren till dess första
tillfälliga utskott, som i utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 18) hemställer,
att Andra Kammaren för sin del ville besluta, det Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom
sakkunniga personer låta utreda, huruvida och i hvad mån åtgärder
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 10 Käft. (N:o 13.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

äfven i vårt land kunna vara behöfliga och lämpliga för ordnande af
förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande reglerandet
af arbetstiden, särskildt inom sådana fabriker och andra industriella
inrättningar, i hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar på arbetarens
helsa.

Sedan Andra Kammaren bifallit detta utlåtande, blef jemlikt
§ 63 mom. 3 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet
delgifvet Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt andra
tillfälliga utskott.

Utskottet, som först den 25 sistlidne april fått ärendet till sig
hänvisadt, har i anseende till den korta tid, som för riksdagens sammanvaro
återstår, icke varit i tillfälle ätt egna detsamma den granskning,
som motionen och Andra Kammarens utskotts omfattande utlåtande
synts påfordra. Jemte det utskottet derför beträffande de grunder,
som för motionen och Andra Kammarens beslut blifvit anförda, hänvisar
till motionen och samma kammares utskotts utlåtande, får utskottet
inskränka sig till att endast i korthet angifva vissa synpunkter,
från hvilka saken synts utskottet böra tagas i betraktande.

I första rummet synes man kunna ifrågasätta befogenheten af att
staten i förevarande hänseende binder den enskildes aftalsfrihet. Äfven
om staten, som måste skydda den svagare, bestämmer någon tid, utöfver
hvilken minderåriga och qvinnor icke få användas till arbeten
inom vissa yrken, följer ej deraf, att staten på samma sätt må göra
sig till förmyndare för vuxna och myndiga män. Till ett sådant ingripande
synes ej heller skäl kunna hemtas i arbetsklassens nuvarande
ställning, som efter hand torde allt mer hafva förbättrats.

Utskottet föreställer sig vidare, att ett sådant statens ingripande
icke skulle under nuvarande förhållanden lända till båtnad. Industrien
i landet har redan svårt att uthärda täflan med utlandet och lärer derför
icke vara i tillfälle att vidkännas högre arbetskostnad. En begränsning
af den enskilde arbetarens arbetstid skulle derför antagligen
medföra undergången af en eller annan industri eller ock en nedsättning
af arbetslönen. Väl förbiser utskottet icke möjligheten af att en
arbetare må kunna åstadkomma en lika arbetsprodukt under en något
kortare tid som under en något längre; men i den mån, erfarenheten
kan gifva sådant vid handen, lärer helt visst en till arbetsklassens
höjande ländande begränsning af arbetstiden falla af sig sjelf, utan att
staten behöfver derom förordna.

Under den 11 mars 1892 har en utaf Kongl. Maj:t tillsatt komité
afgifvit betänkande i fråga om revision af förordningen den 18 novem -

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

ber 1881 angående minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk
eller annan handtering m. m. Innan de förslag, som i berörda
betänkande framställas, hunnit slutligen pröfvas, torde det vara för tidigt
att föranstalta en undersökning angående tiden för de vuxnes användande
i arbete. För en sådan undersökning lärer ej heller något omfattande
material erbjudas i utlandets lagstiftningsåtgärder.

Att särskildt undersöka behöfligheten och lämpligheten af en
begränsning af arbetstiden inom sådana industriella inrättningar, i
hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar på arbetarnes helsa, lärer
icke vara rätta gången för lösningen af de frågor, som med hänseende till
sådana inrättningar framställa sig. Den rätta vägen synes vara att allt
efter som omständigheterna påfordra för hvarje sådan klass af inrättningar
undersöka, hvad som kan lända till afvärjande eller begränsning
af faran. Om härvid en inskränkning af arbetstiden finnes nödig, må
frågan derom tagas under särskild ompröfning; men att ensamt med
hänsyn till arbetstidens längd taga de ifrågavarande inrättningarnes
helsofarliga beskaffenhet i betraktande, torde ej vara lämpligt. Motionären
erinrar om att en begränsning af arbetstiden stadgats i förordningen
den 18 februari 1870. Der föreskrifves, att vid tillverkning af
tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, arbetare må högst
sex månader i sänder sysselsättas med tändmassans beredning och
stickornas neddoppande deri samt ej heller, efter det han upphört med
sådant arbete, dertill ånyo användas, förr än minst två månader förflutit
utan att derunder någon för hans helsa skadlig inverkan af arbetet
försports. Den anförda bestämmelsen, som visar, hurusom en särskild
föreskrift erfordrats inom ett visst yrke, innefattar dock egentligen ej
en reglering af arbetstiden, utan endast en föreskrift i afseende å
arbetarnes fördelning å olika grenar af fabriksverksamheten.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.

Stockholm den 5 maj 1894.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

Tillbaka till dokumentetTill toppen