Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1893:TfuA7 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

N:0

Ank. till Eitsd kansli den 8 april 1893, kl. 12 midd.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i
anledning af motion angående vidtagande af anordningar
för att bereda beväringsynglingar kunskaper i rätt- och
välskrifning samt i räkning.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion har herr G. W. Svensson
i Rydaholm föreslagit, »att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådan anordning att beväringsynglingar,
som icke hafva nöjaktiga kunskaper i rätt- och välskrifning samt räkning’
måtte beredas tillfälle att minst två timmar dagligen under den på
exercisplatsen bestämda öfningstiden erhålla kostnadsfri undervisning^ i
nämnda ämnen.»

Det tillfälliga utskott, till hvilket Andra Kammaren hänvisat motionen,
har erinrat, att motionären år 1890 i samma syfte väckt ett förslag, hvilket
då af vederbörande utskott afstyrkts och af kammaren afslagits.’ Emot
nu väckta motionen funne utskottet lika betänkligheter möta som emot
den förra. Antalet af de första årets beväringsskyldige, som vid pröfning
af deras förmåga i skrifning befunnits »sakna färdighet», visades af tillgängliga
siffror hafva utgjort: 1883 af 25,504 pröfvade 3,8 proc., 1885
af 29,329 pröfvade 2,2 proc. och år 1890 af 23,331 pröfvade l,on proc. De
okunniges antal hade således på 8 år minskats från omkring 38 på tusen
till icke fullt 11 på tusen; och med skäl kunde man ju antaga, att de
nih. till Iiiksd. Prot. 1893. 8 Sami. 2 Afd, 1 Band. 6 Häft. (Näs 7—9). i

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

inom kort ej vidare skulle förekomma. Redan nu vore antalet så obetydligt,
att särskilda åtgärder för deras undervisande icke syntes utskottet
böra påkallas. Skulle åter motionären hafva menat att äfven de beväringsskyldige,
b vilka blott befunnits ega »någorlunda färdighet», borde undervisas,
stege antalet af de undervisningsskyldige till mer än hälften af
alla värnpligtige eller omkring 60 proc. Men då inträdde ock behofvet
af särskilda skollokalers anskaffande samt deras förseende med materiel.
Då vidare de öfningar och sysselsättningar, hvilka upptaga beväringsynglingens
tid och påkalla hans krafter, uppgå till 8—10 timmar dagligen, funne
utskottet bra mycket begärdt att han skulle dertill underkastas två timmars
undervisning i bokliga ämnen, och ansåge påtagligt att denna undervisning
antingen skulle medföra hans öfveransträngande eller ock visa
sig ur stånd att ernå önskade resultat. Såsom opraktiskt och för närvarande
omöjligt att utföra, borde förslaget enligt utskottets åsigt icke till
någon kammarens åtgärd föranleda.

I en utskottsbetänkandet vidfogad reservation anmärktes häremot,
att vid åtskilliga vapenöfningsplatser de lokala hindren för den ifrågasatta
undervisningen icke voro alldeles oöfvervinneliga samt att den föreslagna
undervisningstiden torde kunna ej oväsentligt minskas utan att derför
undervisningen behöfde blifva resultatlös. Af sådan anledning hemstälde
reservanterna, att kammaren ville besluta hos Kongl. Maj:t anhålla, det
honom täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke sådan anordning kunde
vidtagas att beväringsmän, som saknade nöjaktiga kunskaper i rätt- och
välskrifning samt räkning, måtte under vapenöfningstiden erhålla undervisning
i nämnda ämnen.

Enligt meddeladt protokollsutdrag biföll Andra Kammaren denna
hemställan.

Då emellertid de af Andra Kammarens första tillfälliga utskott för
afslag å motionen anförda skäl synas fullkomligen grundade och jemväl
tillämpliga å det i sagda reservation innefattade förslag, har utskottet,
hvars utlåtande i ärendet Första Kammaren begärt, funnit sig böra
hemställa,

det Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 8 april 1893.

Å utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.