Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1893:TfuA13 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ant. till Riksd. kansli den 22 april 1893, kl. 7 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n;o 7,
i anledning af väckt motion om latinskrif ning ens afskaffande
vid de allmänna läroverken.

I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 153, har
herr P. Waldenström föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kong! Maj:t hemställa, det latinskrifningen vid de allmänna läroverken
samt i sammanhang dermed det latinska öfversättningsprofvet
i mogenhetsexamen måtte så snart som möjligt af sk atlas.

Vid pröfning af detta ärende har Andra Kammaren i enlighet
med sitt första tillfälliga utskotts hemställan för sin del besluta,
att Riksdagen i skrifvelse anhåller, att Kong! Maj:t täcktes med
afseende på undervisningen vid de allmänna läroverken vidtaga
sådana anordningar, att latinskrif ning icke må åläggas lärjungarne
på annan tid än de åt undervisningen i latin anslagna lärotimmarne,
och att i sammanhang dermed det skriftliga öfversättningsprofvet
från svenska till latin i mogenhetsexamen må bortfalla;
och har Första Kammaren, efter delfående af detta beslut, för yttrande
hänvisat detsamma till sitt andra tillfälliga utskott.

Bill. till Riksd. Vrot. 1893. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. 9 Höft. (Ko 2)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 13.

I det betänkande, som af förbemälda Andra Kammarens
utskott i frågan afgifvits, erinras till en början om de skal, motionären
för sitt förslag framstält och hvilka sålunda sammanfattas:

att Kong! Maj:t vid flera tillfällen förklarat sig vara sinnad
att borttaga det latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen;
att latinskrifning vid våra läroverk numera på långt när icke har
samma betydelse, som den hade, då inga andra öfversättningar från
svenska till främmande språk förekommo; att den tid och det arbete,
som den tager i anspråk, skulle med mycket större gagn för lärjungarne
kunna egnas åt öfversättningar från modersmålet till något
lefvande språk; samt att, oberoende af den mera genomgripande
förändring af latinets ställning i allmänhet såväl i skolan som vid
universitetet, hvilken vore af behofvet påkallad, men hvars fullständiga
genomförande måhända icke kunde ske så snart, skrifning en
af latin kunde upphöra när som helst utan att vålla några rubbningar
i undervisningsplanen för öfrig!

Beträffande det af såväl Kong! Maj:t som Riksdagen vid
åtskilliga tillfällen ifrågasatta utbytandet af det latinska öfversättningsprofvet
i mogenhetsexamen mot en skriftlig öfversättning från
latin till svenska utlåter sig motionären på följande sätt: »Att utbyta
det latinska öfversättningsprofvet mot en öfversättning från
latinet till modersmålet har af Kong! Maj: t biff vit ifrågasatt i de
propositioner, der det varit tal om denna sak. Ett sådant utbyte
vore dock alldeles ändamålslöst. Till prof på lärjungarnes kunskap
i latinet är det muntliga öfversättningsprofvet tillfyllestgörande, och
för utrönande af deras förmåga att behandla modersmålet torde
intet annat skriftligt prof böra fordras än det nu vanliga. Huru
för öfrigt de svenska skriföfning ärna böra anordnas vid undervisningen,
det må lemnas åt rektor och vederbörande lärare att bestämma.
De kunna utan tvifvel delvis lämpligen ske i form af
öfversättningar från ett främmande språk, det må nu vara latin
eller tyska, franska eller engelska.»

För att vinna en utgångspunkt för den förevarande frågans bedömande,
finner utskottet vidare lämpligt att taga en hastig öfverblick
af samma frågas föregående behandling af Kong! Maj:t och
Riksdagen under de två senaste årtiondena, och anför i sådant afseende
följande:

Förda Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 13.

Redan år 1873 anhöll Riksdagen i underdånig skrifvelse af den
24 maj, att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida
icke fordringarna i afgångsexamen vid rikets elementarläroverk
kunde ändras på det sätt, att öfversättningsprofvet från svenska
till latin utbyttes mot en öfversättning från latin till svenska. Af
en sådan förändring förväntade sig Riksdagen, »att den borde, under
förutsättning att den förelagda uppgiften ej gjordes för svår,
lända till fördel både för latinstudiet och undervisningen i modersmålet».
Till svar på denna Riksdagens anhållan utfärdade Kongl.
Maj:t den 6 juni 1873 nådig skrifvelse till eforalstyrelserna i riket
angående förändrad undervisningsplan för de tre lägsta klasserna af
rikets elementarläroverk. Den väsentligaste förändring, som derigenom
infördes, bestod deri, att latinets inträde i undervisningen
framflyttades från 2:a klassen till den 4:e. Den sålunda inledda
reformen fullföljdes, ehuru efter delvis förändrade grunder, genom
1878 års läroverksstadga, hvilken ännu är gällande. I latinskrifningen
medförde denna stadga ingen annan inskränkning än den, som
betingades af latinets framflyttning till ett högre stadium, så att
antalet årsafdelningar, i livilka det skulle åligga lärjungarne att
skrifva ett latinskt hemtema hvarje vecka, minskades från 6 till 4.
De sålunda vidtagna förändringarna tillfredsstälde emellertid hvarken
allmänheten eller Riksdagen. Inom den senare upprepades under
de följande åren allt bestämdare yrkandena på en genomgripande
reform i undervisningsväsendet, särskilt i syfte af inskränkningar
i latinets studium. År 1882 uppdrog Kongl. Maj: t åt en komité
att undersöka organisationen af de allmänna läroverken samt afgifva
de yttranden och förslag, hvartill undersökningen kunde föranleda.
Denna komité afgaf sitt betänkande 1884. På grundvalen af den
omfattande utredning, som nu blifvit verkstäld, och delvis med anslutning
till de af komitén uttalade åsigterna, aflät Kongl. Maj:t till
1887 års Riksdag nådig proposition angående ändrade bestämmelser
med afseende på de allmänna läroverken. Till det vid denna proposition
fogade statsrådsprotokollet af den 14 februari anförde dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet, bland annat, att han
i likhet med komitén ansåg, att de skriftliga arbetena, särskildt latinskrifningen
i de högsta afdelningarna, kunde något inskränkas utan
fara för studiernas grundlighet. Det ifrågasatta utbytandet af det

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen mot eu öfversättning
från latin till svenska vore deremot en fråga, som icke borde
afgöras, förrän i saken erfarne skolmän fått tillfälle att derom yttra
sina åsigter. Till följd af Riksdagens upplösning kom emellertid
frågan icke till vidare behandling för denna gång.

Förnyad framställning i ämnet afläts af Kong! Maj:t till 1890
års Riksdag. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet förklarade,
att han ansåg det nödigt att för de högre klasserna vidtaga
någon åtgärd, som kunde vara egnad att minska trycket af ett
stundom allt för drygt dagsarbete, och att, då han funnit detta tryck
i väsentlig män vara beroende på mängden och någon gång äfven
på längden af de s. k. kemskrifning orna af temata och uppgifter,
det just vore på detta håll, man verksammast kunde och borde
bereda lärjungarne en nödig lättnad. Med anslutning till denna
åsigt beslöt Andra Kammaren med 113 röster mot 86 att såsom
vilkor för genomförande af den af Kong! Maj:t föreslagna regleringen
af lärarnes vid de allmänna läroverken löner fordra, bland
annat, att det föreskrifna öfversättningsprofvet från svenska till
latin skulle utbytas mot en öfversättning från latin till svenska.
Första Kammaren afslog deremot med 63 röster mot 46 yrkandet
att göra den ifrågasatta förändringen till vilkor för löneregleringen,
men antog för sin del ett framstäldt sammanjemkningsförslag, enligt
hvilket Riksdagen skulle bifalla löneregleringen »under uttalande af
den vissa tillförsigt, att Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med chefens
för ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet
den 7 februari 1890 framstälda åsigt, måtte borttaga det latinska
öfversättningsprofvet. Då Andra Kammaren icke biträdde detta
beslut, hade frågan för denna gång förfallit. Beträffande lämpligheten
af det latinska öfversättningsprofvets borttagande hade emellertid
enighet uppnåtts mellan Kongl. Maj:t och Riksdagen.

Då Kongl. Maj:t för 1892 års Riksdag åter framlade förslag
till reglering af lärarnes löner, upptogs å nyo frågan om latinskrifningens
upphörande. 1 anförande till statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 13 januari 1892 anmälde dåvarande departementschefen,
att en af Kongl. Maj:t för ändamålet tillsatt komité
den 13 januari 1891 afgifvit förslag till ny stadga för rikets allmänna
läroverk, utarbetad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

de grunder för undervisningens ordnande, som af den föregående
departementschefen anförts till statsrådsprotokollet den 7 februari
1890. Till dessa grunder hörde, bland andra, att hemarbetet skulle
inskränkas, i synnerhet derigenom att de skriftliga arbetena dels
minskades, dels förlädes till lärorummet, och att i mogenhetspröfningen
i stället för skriftlig öfversättning till latin skulle införas
sådan öfversättning från latin. Vidare anförde departementschefen,
att han funnit, att den omförmälda komitén i det hela på ett tillfredsställande
sätt löst sin uppgift, och att antagandet af dess förslag
till stadga för rikets allmänna läroverk i flera afseenden skulle
medföra väsentliga fördelar för vårt undervisningsväsende, hvarför
han vore beredd att för Kongl. Maj:t framlägga nämnda förslag till
fastställelse med de mindre väsentliga ändringar, som af vederbörande
myndigheters anmärkningar deremot kunde föranledas. Dock
ansåg han billigheten kräfva, med hänsyn till den ökade tjenstgöringstid,
som, derest förslaget blefve faststäldt, skulle komma att
kräfvas af lärarne, att samtidigt den så länge uppskjutna löneförbättringen
måtte komma dem till godo. Vid ärendets behandling
af Riksdagen stannade dess båda kamrar äfven nu vid olika beslut, i
det Andra Kammaren utan votering beslöt att bevilja den föreslagna
löneförbättringen endast med vilkor, bland andra, att det
latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen borttoges; hvaremot
Första Kammaren med 88 röster mot 31 biföll förslaget om
löneförbättring utan att dervid fästa de af medkammaren uppstälda
vilkoren. Genom kamrarnes skiljaktiga beslut hade således frågan
om förändrad organisation af läroverken och löneförbättring åt
lärarne återigen förfallit. Rörande särskildt lämpligheten af att
borttaga det latinska öfversättningsprofvet rådde emellertid icke
heller nu någon meningsskiljaktighet, hvadan herr ecklesiastikministern
kunde i båda kamrarne förklara, att han betraktade detta såsom
»en afgjord sak».

»Af denna redogörelse», yttrar utskottet, »torde framgå, att
motionären för sitt förslag om afskaffande! af det latinska öfversättningsprofvet
i mogenhetsexamen bär stödet af trenne Riksdagars
beslut och tre efter hvarandra följande ecklesiastikministrars sammanstämmande
uttalanden.» Vid sådant förhållande anser ock
utskottet obehöflig! att anföra ytterligare skäl för ett tillstyrkande

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N\o 2) Utlåtande N:o 13.

af motionen i denna del, utan öfvergår till en granskning af motionens
innehåll för öfrigt.

Att ändamålet med det latinska språkets studium vid de allmänna
läroverken numera icke kan vara att bibringa lärjungarne
färdighet att tala och skrifva detta språk, anser utskottet väl af
ingen bestridas. Det har varit en tid, fortsätter det, då en sådan färdighet
egde stor praktisk betydelse till följd af det förhållandet, att
latinet då spelade ungefär samma roll inom den vetenskapliga verlden
och diplomatin som franskan i våra dagar. Den tiden är länge sedan
förbi. Att det oaktadt vid undervisning i ett läroämne, som fått
sig mera tid tillmätt än något annat, bibehålla en metod, som uppkommit
och utvecklats under helt andra tidsförhållanden än de nuvarande,
torde hvarken af praktiska eller rent pedagogiska hänsyn
kunna anses berättigad! För att härom bilda sig ett säkert omdöme,
är det af synnerlig vigt att noga bestämma och fasthålla det
ändamål, som med den ifrågavarande undervisningen åsyftas. I sitt
förberörda anförande till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890
uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Wennerberg, såsom sin åsigt, att hufvuduppgiften för latinets studium
bör vara att lära lärjungarne att »läsa, d. v. s. öfversätta och fatta
innehållet af de på latinska språket författade verk» för att dymedelst
vinna hvad som måste anses vara hufvudändamälet med undervisningen
i latin, nemligen att bibringa lärjungarne »eu inblick i den
romerska forntidens storartade lif och egendomliga åskådningssätt»,
hvilket åter enligt hans förmenande kraftigt skulle bidraga till att
»lifva, lyfta och stärka ynglingasinnet». Inför en sådan från kompetent
håll uttalad åsigt, hvars rigtighet ingen sakkunnig torde vilja
jäfva, kan utskottet icke undgå att instämma med motionären, då
lian påstår, att »latinskrifningen nu på långt när icke har samma
betydelse, som den hade, då inga andra öfversättningar från svenska
till främmande språk förekommo vid våra läroverk». Jemte den
nyssnämnda hufvuduppgiften för latinets studium har man sedan
gammalt tillagt detta studium ett synnerligen högt värde såsom
medel att utveckla och skärpa tankeförmågan; men för att vinna
största möjliga utbyte af denna latinets s. k. formelt bildande kraft,
har det ansetts behöfligt att ofta anställa muntliga och skriftliga
öfningar i öfversättning från svenska till latin. Utan att förneka

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 13. 7

eller underskatta värdet af dylika öfningar, vågar utskottet i likhet
med motionären vara af den mening, att desamma numera, då det
behof, man med dem af sett att fylla, med vida större behållning
för det praktiska lifvet kan tillgodoses genom undervisningen i de
främmande lefvande språken, kunna, om icke helt och hållet undvaras,
likväl i väsentlig mån inskränkas. Tydligen gör sig motionären
skyldig till någon öfverdrift, då han säger, att »latinskrifningen
borde helt och hållet borttagas från undervisningsplanen». Öfverdriften
torde dock ligga mera i uttrycket än i tanken. Förmodligen
hai motionären endast afsett den latinskrifning, som enligt undervisningsplanen
skall af lärjungarne utföras i hemmet eller på tid
utom lärotimmarne; och med denna begränsning anser utskottet sig
böra biträda motionärens förslag. Utskottet håller nemligen före,
att, då latinet fått sig rikligare tid tillmätt än något annat af skolans
läroämnen, nemligen 8 timmar i veckan under 6 år, den latinskrifning,
som enligt naturen af all språkundervisning måste ega
rum för inlärandet af de allmännaste och vigtigaste reglerna i språkläran,
bör kunna förläggas till de åt ämnet anslagna lärotimmarne,
utan att undervisningen i ämnet för öfrigt deraf lider något men!

Fördelare af de förändrade anordningar, motionären föreslagit,
synas utskottet väl värda att beakta. I främsta rummet
skulle, enligt utskottets förmenande, latinstudiet sjelft, betraktadt
hufvudsakligen såsom ett studium af latinsk litteratur, derigenom
komma att intaga en vida bättre ställning än under nuvarande förhållanden.
Den oproportionerligt dryga tid och det myckna arbete,
som nu, med det latinska öfversättningsprofvet ständigt i sigte, användas
till ett i och för sig ofruktbart inlärande af grammatiska
detaljer, konstruktioner och mer eller mindre ovanliga uttryckssätt,
skulle i stället mera odeladt kunna egnas åt ett både mera omfattande
och mera inträngande studium af den klassiska litteraturen.
Betydligt större pensa skulle hinna genomgås, lärjungarnes intresse
för innehållet i de lästa författarne skulle kunna hållas vaket, och
deras. förmåga att rätt uppfatta och tillgodogöra sig detta innehåll
behörigen uppöfvas. Korteligen, undervisningen skulle i vida högre
grad än som med det nu gängse, ensidigt formalistiska behandlingssättet
af hela läsestoffet är möjligt, fylla sin första och vigtigaste
uppgift, sådan denna i det föregående blifvit angifven.

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Att den ifrågasatta förändringen skulle medföra en välbehöflig
lättnad i lärjungarnes icke sällan allt för dryga hemarbete, vore en
fördel, som icke heller må förbises. Utskottet ser sig icke i stånd
att meddela några bestämda uppgifter om den tid, som för lärjungar
med medelmåttiga anlag i allmänhet åtgår för utarbetandet af
deras latinska hémtemata. Från såväl lärare som lärjungar vid
åtskilliga läroverk inhemtade uppgifter gifva dock vid handen, att
denna tid icke bör anslås till mindre än 3 timmar i veckan i 6:e
klassen och till 2 i den 7:e. Om hälften af denna tid finge af lärjungame
användas till hvila och förströelse, skulle återstoden vara
tillräcklig att i afsevärd mån stärka ett par andra läroämnens
ställning, hvilka för närvarande vore allt för mycket tillbakasätta.
Utskottet syftar härmed på franska språket och matematiken. Intet
af de främmande lefvande språken, som läsas i våra läroverk, synes
i högre grad lämpadt att intaga latinets plats såsom medel för bibringande
af formel bildning än dess dotter språk franskan. I afseende
på formernas rikedom och omvexling nästan jemförlig med latinet,
är den detsamma vida öfverlägsen i fråga om framställningssättets
enkelhet, klarhet och genomskinlighet. Om genom latinskrifningens
upphörande lärjungarne finge tillfälle att något mer än hittills öfva
sig i skriftlig öfversättning från svenska till franska, skulle säkerligen
lärjungarnes »formella bildning» blifva lika god som genom
de latinska skriföfningarna, och lärjungarne derjemte vinna ökad
färdighet i franska språkets praktiska användning, en färdighet, som
för många af dem kunde blifva af stort värde för deras framtida
verksamhet. Mellan franskan och latinet råder emellertid för närvarande
så stor olikhet i afseende på det för hvartdera språket
bestämda mättet af skriftliga öfningar, att en lärjunge, som på normal
tid genomgått ett högre allmänt läroverk, fått skrifva icke mindre
än 132 latinska hemtemata, men endast 33 dylika på franska.
Matematiken har förut hört till de ämnen, i hvilka skriftligt prof
för afgångsexamen fordrades äfven på latinlinien. Genom 1878 års
läroverksstadga af skaffades detta prof. Härom har den stora läroverkskomitén
af år 1882 yttrat följande: »Det matematiska skrifprofvets
borttagande har haft till följd, att matematikens studium,
som under 1860- och 1870-talen börjat höja sig till en ganska tillfredsställande
ståndpunkt, hastigt sjunkit tillbaka, så att ämnets

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

ställning numera knappast skulle blifva sämre, om det rent af uteslötes
äfven ur den muntliga examen.» Behofvet af det matematiska
skrifprofvets återinförande i mogenhetsexamen har också blifva
så allmänt erkändt, att 1891 års komité i sitt förslag till läroverksstadga
upptagit det bland fordringarna i afgångsexamen på
latinlinien B.

Af det senast sagda framgår, att utskottet finner det synnerligen
önskvärdt, att, om de skriftliga hemarbetena i latin afskaffa^,
en del af den tid, som derigenom vinnes, måtte af lärjungarne få
användas till skriftliga öfningar i franska språket och i matematik.

Det tillämnade utbytandet af det latinska öfversättningsprofvet
i mogenhetsexamen mot en skriftlig öfversättning från latin till
svenska anser motionären »alldeles ändamålslöst». De skäl, han
anfört för denna sin åsigt och hvilka äro i det föregående angifna,
hafva visserligen synts utskottet ganska beaktansvärda, Utskottet,
som redan uttalat sin mening om, hvilka slags öfningar i främsta
rummet borde ifrågakomma att aflösa de skriftliga hemarbetena i
latin, i fall dessa komma att upphöra, tilltror sig emellertid icke
att om det ifrågavarande utbytet göra något bestämdt uttalande,
och detta så mycket mindre, som utskottet inhemtat, att delade
meningar äro rådande om denna fråga bland läroverkens lärare.
Utskottet hyser dessutom den förvissning, att Kongl. Maj:t skall
vid en eventuel åtgärd i motionens syfte åt frågan i sin helhet egna
den ytterligare utredning och pröfning, som af omständigheterna
må vara påkallade.

I sitt ofvan åberopade yttrande till statsrådsprotokollet den 13
januari 1892 anförde nuvarande chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
såsom hinder för de då tilltänkta skolreformernas genomförande,
att desamma icke utan orättvisa mot lärarne kunde bringas
till stånd utan i sammanhang med den länge såsom behöflig och
billig ansedda löneregleringen. Detta skäl till reformernas uppskjutande,
hvilket utan tvifvel egde sin giltighet, då det bland annat
var fråga om läsårets förlängning, synes icke böra utgöra hinder
för genomförandet af den mindre omfattande förändring, hvarom
nu är fråga. Det enda, som härför erfordras, är vidtagandet af
några smärre, lätt verkstälda ändringar i undervisningsplanen för
latinlinien och i gällande afgångsstadga. Utskottet instämmer derför
Bill. till Biksd. Prof. 1893. 8 Sand. 2 Afd. 1 Band. 9 Haft. ‘2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

i motionärens uttalande, att de åsyftade anordningarna kunna vidtagas
utan att vålla några rubbningar i undervisningsplanen för
öfrig!, och i hans önskan att de snarast möjligt måtte komma till stånd.

På sålunda framstälda grunder stödde utskottet sin här ofvan
anförda, af Andra Kammaren bifallna hemställan.

Då, såsom af medkammarens utskott erinrats, frågan om afskaffande
af det latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen
icke blott har stödet af trenne Riksdagars beslut och uttalanden af
tvenne förutvarande ecklesiastikministrar, utan äfven af nuvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet, torde ett ytterligare ingående
å den redan så ofta dryftade frågan icke vara af nöden. Blott anser
sig utskottet böra påpeka, att den nu rådande anordningen, såsom
tillhörande gällande undervisningsplan, icke torde utan all hänsyn
till denna kunna frångås, hvadan dröjsmålet med ett genomförande
af ifrågavarande önskningsmål icke skäligen lärer böra tydas såsom
beroende på detsammas åsidosättande. Men obestridligt måste vara,
att den ifrågasatta förändringen skulle varda icke litet försvårad,
derest vid ett uttalande om densammas önsklighet skulle kedjas
ett nytt yrkande af den beskaffenhet som det af motionären framstälda
och af medkammaren understödda. Ty om än med det
latinska öfversättningsprofvets borttagande från mogenhetsexamen
hela sättet för latinundervisningen inom läroverken må komma att
undergå ändring i det af motionären önskade syftet, måste det dock
förekomma frånstötande, om man påyrkar sådan inskränkning af
lärarens frihet vid utöfningen af sin verksamhet, att honom skulle
vara rent af förment att tillgodose hvad en tillfredsställande undervisningsmetod
i särskilda fall kunde böra med nödvändighet föreskrifva.
Utskottet finner sig derför icke kunna tillstyrka bifall till
den del af Andra Kammarens beslut, som åsyftar förbud för åläggande
af latinskrifning på annan tid än de åt undervisningen i latin
anslagna lärotimmarne.

På grund af hvad sålunda och i öfrigt anförts, tillåter sig
utskottet hemställa,

att Första Kammaren måtte i så mån instämma
i Andra Kammarens beslut, att Första Kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

för sin del beslutar, det Riksdagen i skrifvelse
till Kong! Maj:t anhåller, att det skriftliga öfversättningsprofvet
från svenska till latin i mogenhetsexamen
må varda afskaffadt.

Stockholm den 22 april 1893.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.