Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12

Utlåtande 1893:TfuA12 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12.

9

N:o 12.

Ank. till Eiksd. kansli den 18 april 1893, kl. 5 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i
anledning af väckta motioner rörande från grannland
till gränsort öfverlemnade nödstälde svenske undersåtars
fortskaffande.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till andra tillfälliga utskottet
ötverlemnad motion, n:o 24, har herr Victor Ekenman, med hvilken
herr G. Rudebeck instämt, funnit sig böra hemställa: att Riksdagen ville
i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes föreskrifva, att
fattigvårdsstvrelse å svensk gränsort måtte för kostnad för och besvär
vid understöds lemnande enligt kongl. kungörelsen den 9 juni 1871 erhålla
godtgörelse efter hvar månad eller ock måtte vidtaga annan åtgärd,
för att syftet med motionen måtte vinnas.

Till utskottet har kammaren för utlåtande jemväl öfverlemnat
ett af Andra Kammaren på grund af herr E. Olssons i Kyrkebol derinom
väckta motioner, n:is 116 och 209, för dess del fattadt beslut: att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke åtgärder kunde vidtagas i
syfte att i möjligaste mån befria fångvårdsstyrelse inom gränskommun,
der Konungens befallningshafvande icke har sitt säte, från befattningen
med fortskaffande af från grannländer hitförpassade arbetsföre men
nödstälde svenske medborgare, hvilka af myndighet utom riket aflemnas
å svensk gränsort, der de icke hafva sina hemvist.

Det utskott, som inom Andra Kammaren beredt ärendet, erinrar
i sitt deröfver afgifna betänkande, att överenskommelser träffats mellan
Sverige, Norge och Danmark om hemsändandet af deras medellöse undersåtar,
dervid bestämts om dessas öfverlemnande till polismyndighet å
gränsort inom det land, den medellöse tillhörde. I enlighet med gällande
fattigvårdsförordning samt kongl. kungörelsen den 9 juni 1871
åligger fattigvård sstyrelse å sådan gränsort, der Konungens befallningsBih.
ttll Riksd. Frot. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Häft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga UtsJeotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12.

hafvande icke har sitt säte, att förskottera den kostnad, som kunde
kräfvas för beredande af nödtorftigt uppehälle under högst 14 dagars
tid åt arbetsföre men nödstälde svenske medborgare, hvilka af myndighet
utom riket dit öfverlemnades utan att der hafva sitt hemvist; och
förklarades berörda styrelse berättigad att för sålunda lemnadt understöd
undfå godtgörelse af staten, efter ansökning, som borde ingifvas
till länsstyrelsen för hvarje år inom januari månads utgång det påföljande
året, och hvilken vidare med yttrande af länsstyrelsen före den
15 nästa mars borde till Kongl. Maj:t insändas.

För att kunna bedöma, i hvad mån motionärernas framställningar
kunde ega en mera allmän betydelse, har Andra Kammarens utskott
begärt och från kongl. ecklesiastikdepartementet erhållit följande tablå
öfver »understöd, som på grund af kongl. kungörelsen den 9 juni 1871
lemnats af fattigvårdsstyrelser å svenska gränsorter»:

År

Eda

Dals-Ed

Ödsköld

Helsing-

borg

Tstad

Strömstad

Lands-

krona

Arvika

1891

374

14

121

_

10

10

39

1890

408

05

41

52

13

1889

318

30

24

10

78

40

1888

466

60

16

75

85

1887

328

90

11

60

61

50

1886

313

75

4

95

76

18

1885

304

40*

74

13

75

1884

213

15

23

80

31

50

1883

260

83

28

50

35

1882

287

10

21

50

112

1881

183

10

119

55

7

1880

128

35

18

40

1879

244

43

29

77

64

60

1878

77

96**

1877

7

41

54

55

7

1876

3

—(

3

50

1975

10

71

34

40

1874

23

25

1873 1

11

25

* Sekt godtgörelse 13 kr. 90 öre för skrifmaterialier vägrades.

** Sökt godtgörelse 3 kr. för porto och kommissionärsarfvode vägrades.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-.o 2) Utlåtande N:o 12. 11

Häraf inhemtas, att det blott är Eda socken i Vermland och möjligen
ock Dals-Eds socken i Dalsland, hvilka kunna sägas vara i anmärkningsvärd
grad besvärade af den nuvarande anordningen. Utskottet
upplyser derjemte, att i Eda socken de under 1891 hemsända personernas
antal uppgått till 60—70; att under 1892 dessas antal vuxit till 140—150,
för hvilkas hemsändande förskotterats mer än 700 kronor; samt att i
Dals-Eds socken under 1891 på detta sätt fortskaffats omkring 20 personer,
men under 1892, enligt ene motionärens uppgift, 71 personer.

Det torde vara obestridligt, att åtminstone i det först anmärkta
fallet såväl kommunens ekonomiska resurser som dess fattigvårdsstyrelses
tid och arbete väl starkt tagas i anspråk för här ifrågavarande bestyr,
hvadan billigt synes vara, att någon lättnad må kunna dem beredas.
Men då, såsom af den meddelade tablån visas, öfriga gränsorter icke
kunna sägas vara i minsta mån tryckta af den öfverklagade anordningen,
torde något Riksdagens ingripande för densammas ändrande icke vara
af behofvet påkalladt, då ju Eda och Dals-Eds socknar hafva sig öppet
lemnadt att i vanlig väg hos Kongl. Maj:t andraga, hvad de i förevarande
afseende kunna för vinnande af önskad lättnad finna skäligt.
På grund häraf finner sig utskottet icke kunna tillstyrka någon Riksdagens
åtgärd i saken, utan hemställer,

att Första Kammaren måtte finna herr Ekenmans
motion och Andra Kammarens beslut icke för närvarande
till någon åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 april 1893.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.

Tillbaka till dokumentetTill toppen