Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1893:TfuA11 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1893, kl. 5 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående statens öfvertagande af kostnaden för medellösa
sinnessjukes transport till och frän vårdanstalt.

Sedan i en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 20, herr
C. J. Hammarström hemstält, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till*
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till författning, hvarigenom svenska staten
atoge sig omkostnaderna för medellösa sinnessjuke personers vård vid
upptagningsanstalt och hospital samt kostnaderna för samma personers
resor fram och åter mellan deras hem och sagda anstalter», har Andra
Kammaren, med bifall till dess tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2,
för sin del beslutat, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kongl. Maj:t behagade taga i öfvervägande, huruvida det
kunde beredas kommunerna lättnad i medellösa sinnessjukes transportkostnader
till och från vårdanstalt.

Jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen, har Andra Kammarens
beslut blifvit genom utdrag af protokollet delgifvet Första Kammaren
som hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.

Bih. till Riksd. Prof. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Höft. (Näs 11—12). 1

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

Såsom skäl för sin hemställan har motionären anfört:

att, då staten för att värna sig mot faror från samhällsvådliga
personer, såsom brottslingar och sinnessjuke, bekostat uppförande af
fängelser för de förre och hospital för de senare samt drager försorg
om brottslingarnes förseende under fängelsetiden med nödig vård, kläder
och föda, äfven åt sinnessjuke borde genom statens försorg, mera
helt än som hittills skett, beredas nödig vård, när de icke ega tillgångar
till gäldande af sina hospitalskostnader;

aft, ehuru visserligen fattigvårdssamhällena nu ikläda sig ifrågavarande
kostnader för de sinnessjuke, som inom desamma hafva hemortsrätt,
det torde kunna sättas i fråga, huruvida en utgift af denna
art kan hänföras till s. k. fattigvård, ty om ock enligt gällande fattigvårdsförordning
den, som i följd af sinnessjukdom m. m. är oförmögen
att genom arbete försörja sig, saknar egna medel samt underhåll och
vård af annan, är berättigad till fattigvård, torde dock lagstiftarne ej
menat svårare art af sinnessjukdom, än att den sjuke kunde vardas på
samma sätt som fattige i allmänhet; samt

att, när sinnessjukdomen är af samhällsvådlig natur, omkostnaderna
för den sjukes vård blifva mycket störa, och då dertill dessa
kostnader drabba de olika kommunerna mycket ojemnt och för fattiga
kommuner kunna blifva särdeles tryckande, så att mången arm, olycklig
menniska utestänges från förmånen af lämplig vård, emedan kostnaderna
derför synas vederbörande för stora, önskligt vore, att utgifterna
i berörda hänseende blefve gemensamma för hela riket.

Slutligen framhåller motionären det mindre tillfredsställande sätt,
hvarpå sinnessjuke understundom inom samhällena behandlas, att ofta
hospitalsvård först sökes sedan sjukdomen tagit öfverhand, oaktadt
erfarenheten visat, att sjukdomen lättare botas, om den sjuke i tid får
lämplig vård, att afgifterna för patienterna vid hospitalen icke spela
någon betydande roll i hospitalens finanser, samt att kostnaderna för
de sjukes transport till och från hospitalet, hvilka för kommunerna
ofta gå till ansenliga belopp, icke skulle blifva nämnvärdt betungande,
om staten, med sina vidt förgrenade jernbanor, öfvertoge dessa transportkostnader.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11. 3

I ämnet har Andra Kammarens ofvannämnda tillfälliga utskott
till en början erinrat om följande.

Flera motioner uti likartadt syfte hafva vid föregående riksdagar
afgifvits inom Andra Kammaren.

Vid 1885 års riksdag af herr J. Andersson i Knarrevik, med begäran
att Kongl. Maj:t täcktes framlägga förslag till ny förordning
angående vårdande af meddellösa sinnessjuke, i syfte att kommunerna
från kostnaderna derför befrias och dessa bestridas af staten, hvilken
motion afslogs af Andra Kammaren utan diskussion på förslag af dess
första tillfälliga utskott, som grundade sin afstyrkan hufvudsakligast
derpå, att patientafgiften vid rikets vårdanstalter redan var låg och
blott utgjorde en ringa del af totalkostnaden, samt att den stödjande
handen i dylika undantagsfall bör räckas icke af staten, utan af länet.

Vid 1887 års B-riksdag motionerades i Andra Kammaren af herr
P. Ersson i Vestlandaholm angående nedsättning i patientafgiften för
tredje klassen å rikets hospitalsinrättningar till halfva afgiften. På
statsutskottets tillstyrkan afslog Riksdagen denna motion.

Vid 1889 års riksdag väckte herr C. J. Bladh i Andra Kammaren
motion om att afgiften för tredjeklass-patienter, hvilkas medellöshet
blifvit behörigen styrkt, och för hvilka kommunerna betalade afgifterna,
måtte nedsättas till 25 öre om dagen. Statsutskottet tillstyrkte och
Riksdagen beslöt med anledning häraf en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om icke
afgiften för underhåll och vård å rikets hospitalsinrättningar för tredjeklass-patienter,
hvilkas medellöshet blifvit behörigen styrkt, måtte kunna,
utan att allt för mycket betunga statsverket, nedsättas. Kongl. Maj:t.
inhemtade häröfver yttrande från medicinalstyrelsen, som dels till följd
af bristande utrymme inom hospitalen och asylerna, dels till följd af
fruktan för att Riksdagen, med hänsyn till de genom nedsättning af
patientafgifterna uppstående ökade utgifterna för staten, skulle befinnas
mindre offervillig för hospitalens fortgående förbättring och utvidgning,
afst.yrkte bifall till Riksdagens underdåniga skrifvelse; men innan ärendet
hunnit slutbehandlas, hade Kongl. Maj:t uppå medicinalstyrelsens särskilda
förslag på grund af lifsförnödenheternas i allmänhet billigare
pris nedsatt hospitalsafgiften för tredjeklass-patienter för den femårsperiod,
som tog sin början 1890, från 55 öre till 50 öre; — och har
den underdåniga skrifvelsen i öfrigt icke föranledt någon Kongl. Maj:ts
åtgärd.

Å rikets vårdanstalter för sinnessjuke funnos vid 1891 års utgång
3,321 sjukplatser, men vid slutet af år 1895, sedan ytterligare

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

886 sjukplatser kunna beräknas anordnade å Lunds, Piteå och Vadstena
vårdanstalter, uppgår antalet platser för sinnessjukes vård till 4,207.
Vid 1881 års början var det motsvarande sjukplatsantalet endast 1,991,
och har således en betydlig förökning egt rum under det senaste decenniet,
eller med beräkning af de sjukplatser, som under de närmaste åren
äro afsedda att tillkomma, eu förökning af mer än dubbelt mot det antal
sjukplatser, som funnos 1881; hvaraf framgår, att staten gjort och fortfarande
gör stora uppoffringar för dessa våra olyckliga medmenniskor.
Men då enligt samma statistiska uppgifter framgår, att år 1891 funnos
i riket 7,678 sinnessjuke och 6,192 idioter, synes att de i rikets vårdanstalter
för sinnessjuke befintliga sjukplatserna ej äro på långt när
tillräckliga, äfven om hänsyn tages blott till kategorien sinnessjuke, då
endast ett fåtal (185) idioter vårdas å hospital eller asyl.

Med afseende på de sinnessjukes fördelning på de olika länen
inhemtas, att i förhållande till folkmängden det minsta antalet sinnessjuke
finnes inom Jemtlands län, eller 0,12 procent af länets folkmängd,
och det största antalet inom Vermlands och Kopparbergs län med 0,23
procent. Inom Stockholms stad uppgår antalet sinnessjuke till 0,io
procent af stadens folkmängd.

Beträffande afgifterna för patienterna uppgå de för samtliga hospitalen
till mer än V* million kronor om året eller för år 1891, det senaste
hvarför uppgifter äro tillgängliga, 581,333 kronor, under det att omkostnaderna
i sin helhet för hospitalsvården (oberäknadt bygguadernas
uppförande men ej deras underhåll) samma år uppgick till 1,730,830
kronor, hvaraf synes, att patientafgifterna representera fullt en tredjedel
af totalkostnaden och således ej äro af så ringa betydelse i hospitalsbudgeten,
som motionären trott.

Patientafgifterna erläggas efter 3 olika klasser på så sätt, att
för femårsperioden 1890—1894 första klassens patient betalar 2 kronor
25 öre ’), andra klassens patient 80 öre samt tredje klassens patient
50 öre, allt per dag; och bestämmas dessa afgifter af Kongl. Maj:t för
5 år i sänder uppå medicinalstyrelsens förelag efter beräkning att första
klassen skall betala alla kostnader, andra klassen kostnaderna för föda,
gång- och sängkläder samt bevakning samt tredje klassen endast
kostnaderna för föda.

Af de under år 1891 å hospital intagna sinnessjuke tillhörde
4,3 procent betalande första klassen, 11,8 procent betalande andra klassen
och 78,2 procent betalande tredje klassen, hvarjemte 5,7 procent voro

'') För den, som delar rum med en eller flere sjuke, nedsättes denna afgift till 1 kr. 70 öre.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11. 5

fria från afgift. Till tredje klassen hänföras de medellöse, och äro de
afgiftsfrie nästan uteslutande s. k. kriminalpatienter.

Under sistnämnda år utgjorde medeltalet sjuke per dag å samtliga
vardanstalterna 2,753, och har således medelkostnaden per dag för hvarje
å rikets hospital intagen sinnessjuk uppgått till 1 kr. 70 öre, under det
att de kommuner, som fått vidkännas omkostnader för medellösa sinnessjukes
vard a något af rikets hospital, icke behöft erlägga mer än
50 öre per dag.

Om motionärens förslag yttrar tillfälliga utskottet:

Fullt erkännande motionens vackra och menniskovänliga syfte, i det
onekligen, derest staten öfvertoge omkostnaderna i sin helhet för medellösa
sinnessjukes vård m. m., mången sinnessjuk, hvilken nu i brist af
medel, eller till följd af att den kommun, som han tillhör, ej vill eller
anser sig kunna underkasta sig de kostnader, som äro förenade med
hospitalsvården, ej kommer i åtnjutande af den vård som vederbör, utan
nödgas framlefva sina dagar i ett hjelplös!, och ömkansvärdt tillstånd,
skulle kunna återvinna helsa eller åtminstone erhålla den vård och det
skydd, som dessa olycklige borde hafva rätt att fordra af sina medmenniskor,
anser dock utskottet — på samma gång det uttalar såsom sin
åsigt önskvärdheten af att staten, i och för beredande af ökadt antal
sjukplatser, fortgår med uppförandet af nya samt utvidgning af befintliga
vårdanstalter för sinnessjuke — att då, såsom ofvan nämnts, antalet
i rikets vårdanstalter för sinnessjuke befintliga sjukplatser för närvarande
icke uppgår till hälften af antalet sinnessjuke i riket, idioterna oberäknade,
äfven om man i öfrigt skulle finna lämpligt att öfverflytta kostnaderna
för sinnessjukes vård från kommunerna till staten, det åtminstone
för närvarande i brist på utrymme icke är utförbart. Emellertid måste
man erkänna, att ifrågavarande kostnader kunna trycka de olika samhällena
ganska ojemnt, och önskvärdt vore, det en utjemning af desamma
kunde komma till stånd. I likhet med ofvan angifna yttranden af Andra
Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 vid 1885 års riksdag under behandling
af en motion i. samma syfte som den nu föreliggande, anser dock
utskottet, att landstingen, framför staten, böra på detta område hjelpande
ingripa, hvilket steg redan är taget af Upsala läns landsting.

Otvifvelaktigt är, att transportkostnaderna till och från vårdanstalt
dels till följd af de långa afstånden, som mången gång förlängas på
grund af bristande utrymme vid den närmast belägna vårdanstalten,

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

dels till följd af att den sjuke måste vara åtföljd af en eller flere vårdåre,
ofta äro ganska dryga och således mycket och äfven ojemnt betungande
för kommunerna. En ej oväsentlig lättnad för kommunerna
skulle det derför vara, om transportkostnaderna kunde nedbringas, och
med den utsträckning, statsbanorna numera hafva, skulle redan ganska
mycket vara vunnet i denna rigtning, om rättighet medgåfves för sinnessjuke
med vårdare att vid resor till och från vårdanstalt färdas å statens
jernvägar till nedsatt pris. Onekligen bereddes härigenom en lättnad
åt flertalet kommuner samt företrädesvis åt dem, som äro aflägset
belägna från vårdanstalt, hvartill komme, att kommunerna härigenom
gjordes mindre beroende af, till hvilken vårdanstalt de sinnessjuke
skulle sändas.

På grund af det anförda anser utskottet — under uttalande af
det beaktansvärda i motionens syfte i hvad den rör omtanken för de
sinnessjuke samt en jemnare fördelning af kostnaderna för desammas
vård m. in. — att staten hvarken kan eller bör öfvertaga kostnaderna
i sin helhet, men att, med afseende på kommunernas omkostnader för
medellösa sinnessjuke å vårdanstalt, landstingen vore närmast att ingripa
utjemnande, och att, med afseende på transportkostnaden till och
från anstalten, såsom ofvan antydts, lindringar borde kunna beredas
kommunerna.

Ehuru utskottet, lika med Andra Kammarens tillfälliga utskott,
funnit, att kostnaderna för medellösa sinnessjukes förande till och från
vårdanstalt högst ojemnt drabba olika kommuner inom riket, kan utskottet
dock icke instämma i Andra Kammarens beslut.

Till en början vill utskottet framhålla, att den utväg, som Andra
Kammarens tillfälliga utskott i sitt utlåtande anvisat, eller nedsättning
af biljettpris å statens jernvägar, icke skulle komma att medföra en
verklig och allmän jemkning af kommunernas ifrågavarande utgifter,
enär den föreslagna nedsättningen endast skulle bereda lättnad i utgifterna
för sådana kommuner, hvilka på grund af sitt läge äro i tillfälle
att för sinnessjukes transport begagna sig af statens jernvägar.
Alla de kommuner, som måste låta föra sinnessjuke, vare sig med skjuts
eller å enskild jernväg, skulle naturligen icke draga någon fördel af
en till äfventyrs medgifven prisnedsättning å statens banor.

Mot en dylik nedsättning kunna dessutom ur principiel synpunkt
anföras åtskilliga skäl, som göra det betänkligt att för vinnande af det
afsedda ändamålet tillgripa denna form af statssubvention.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11. 7

Det torde nemligen icke kunna förnekas, att ett inslående på den
af Andra Kammarens tillfälliga utskott utpekade väg lätt skulle kunna
föranleda, att densamma än vidare blefve anlitad. All sjukvård, utan
afseende på om den sjuke är sinnessjuk eller kroppsligt sjuk, åligger
kommunernas fattigvård, derest den sjuke ej kan sig sjelf försörja, och
ingen annan, befinnes skyldig om honom taga vård. ‘ Sådan sjukvård
lemnas ock i länens lasarett åt medellösa sjuke, vanligen till nedsatt
pris, men utan statens betungande. Öfverflyttas en del af denna fattigvård
från kommunerna på staten, torde dermed dörren vara öppnad för
än flera anspråk på statens mellankomst; hvarför skulle den också icke
lika väl anses böra öfvertaga någon del af kostnaderna för medellösa
kroppsligt sjukes vård å länens lasarett, åtminstone till en början en
del af transportkostnaderna dit, hvilka ju ock drabba somliga kommuner
mycket hårdare än andra och borde kunna utjemnas, åtminstone inom
de nordligaste länen, der lasaretten äro få och afstånden dem emellan
icke obetydliga. Men tydligt är, att ett anlitande af denna väg skulle
leda till svårberäkneliga följder. Såsom en bland dessa skulle säkerligen
inom kort visa sig en mer eller mindre anmärkningsvärd minskning
i statsjernvägarnes inkomster. Men hvarje sådan minskning har
sin fara, icke blott derför att nämnda inkomster väl bebofvas att, såsom
beräknadt blifvit, kraftigt bidraga vid genomförandet af den utaf 1892
års urtima Riksdag beslutade skatteregleringen, utan äfven och icke
minst derför, att Sveriges statskredit icke obetydligt beror nå storleken
af dessa inkomster.

Då under innevarande riksdag fråga var om skrifvelse till Kongl.
Maj:t, i syfte att den ersättning, som af postverket erlägges för postbefordran
på jernväg, måtte blifva mera noga afvägd än för närvarande
vore fallet, visade sig Första Kammaren hysa den åsigt, att ett statens
verk icke borde tillskynda sig ekonomisk fördel på ett annat verks bekostnad,
och har saväl Kongl. Maj:t som Riksdagen godkänt samma
princip vid bestämmandet af den ersättning, som de meteorologiska institutionerna
hade att utbetala till telegrafverket. Men om denna princip
upprätthålles i fråga om statens verk inbördes, synes utskottet densamma
ännu strängare böra tillämpas, då fråga är om en statsinstitution
å ena sidan och kommuner eller enskilde å den andra. Enligt utskottets
åsigt höra vid jernvägstaxans tillämpande andra hänsyn eller grunder
icke få göra sig gällande än sådana, som öfverensstämma med statsjernvägarnes
egen fördel. Att taxan å dessa jernvägar skulle användas
såsom medel att utdela subventioner, anser utskottet förkastligt, emedan
det i dylikt fall kunde befaras, att erforderlig motståndskraft icke alltid

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

torde kunna påräknas mot de ej sällan vidt gående anspråk, hvilka med
hänsyn till särskilda förmåners beviljande kunna göra sig gällande.

Med allt erkännande af det behjertansvärda i åtskilligt af hvad
motionären i ärendet anfört, finner sig dock utskottet böra ansluta sig
till den åsigt, som, uttalad redan af det Andra Kammarens tillfälliga
utskott, hvilket vid 1885 års riksdag behandlade en likartad motion,
jemväl nu upptagits af medkammarens utskott, och som förklarar landstingen
framför staten böra på ifrågavarande område hjelpande ingripa.
Så har ock, såsom i det föregående anförts, redan i flera år varit fallet,
hvad angår Upsala läns landsting, som med ungefär hälften deltager i
sina kommuners omkostnader för sinnessjukes vård vid hospital eller asyl.
Mera följdrigtigt torde ock vara att äfven i fråga om de sjukes ditförande
tillämpa samma grundsats som den ofvan omförmälda, än att
här med svåröfverskådliga följder införa statsunderstöd i form af lindring
i kostnader för transporterna.

På anförda grunder hemställer derför utskottet,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.

Stockholm den 18 april 1893.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.