Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1891:TfuA2 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt motion om underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående ytterligare utsträckning af fridlysningstiden
för elg.

Till utskottet är vorden remitterad en i Första Kammaren af herr
Unger väckt motion, n:o 14, af följande lydelse:

»Det torde numera vara temligen allmänt insedt och erkändt, att
den genom kongl. kungörelsen den 15 februari 1878 bestämda fridlysningstid
för elg bör, om elgstammen skall kunna hållas uppe, ytterligare utsträckas
så, att endast 15 i stället för 30 dagar varder den i lag medgifna
tiden för elgjagt.

De, med stöd af kongl. kungörelsen den 2 juli 1875, från skilda
delar af landet alltjemt återkommande underdåniga framställningarna om
elgjagtens inskränkning torde få anses såsom ojäfaktiga vittnesbörd att
sådan inskränkning är allmänneligen behöflig.

Vid fråga derefter, om hvilka 15 dagar af året, som, med hänsyn
till nödig jagtvård och andra på den frågan inverkande omständigheter,
må anses vara de mest lämpliga för den tillåtna elgjagten, är till en
början att beakta, det elgens parningstid i allmänhet lärer få anses inträffa,
enligt gammal sägen, emellan korsmessan och brittmessan, d. v. s.
emellan den 14 september och 7 oktober.

Under sådant förhållande och då elgen väl, liksom annat nyttigt
villebråd, skäligen bör vara fridlyst under sin parningstid, samt hans
kött nyss efter parningen är magert och mindre välsmakande, men jagttiden
å andra sidan, med hänsyn till årskalfvarnes tillväxt och svårig Bili.

till Riksd. Prot. 1891. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Raft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

heten att under den varma årstiden bevara köttet från snar förskämning,
icke heller torde böra utsättas före september månad, synes lämpligaste
tiden för elgjagten vara de 15 första dagarne af september.

Med åberopande af dessa förhållanden vågar jag härigenom vördsamt
föreslå,

det Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kong],
Maj:t täcktes i nåder taga i öfvervägande och besluta, huru vida icke
fridlysningstiden för elg allmänneligen bör ytterligare utsträckas så, att
elgjagt må i hela riket årligen varda tillåten endast de femton första
dagarne af september månad.

Om remiss till tillfälligt utskott anhålles vördsamligen.

Stockholm den 28 januari 1891.

Magnus Ung er.»

Att den tid af året, då elgjagt må vara tillåten, behöfver ytterligare
inskränkas, anser utskottet, lika med motionären, vara ådagalagdt af
den omständigheten, att, sedan genom kongl. kungörelsen den 2 juli
1875 blifvit stadgadt, att derest erfarenheten visade, att den i lag bestämda
fridlysningstid behöfde för hela riket eller viss del deraf utsträckas
eller inskränkas, Kongl. Maj:t egde derom särskildt förordna,
har, änskönt elgjagtstiden blifvit genom allmän lag år 1878 inskränkt
till september månad, Kongl. Maj:t funnit skäligt att på särskilda ansökningar
ytterligare inskränka tiden för elgjagt så, att den år 1890
varit dels alldeles förbjuden inom Norrbottens och Kronobergs län samt
Kalmar läns södra landstingsområde, dels äfven till senare hälften af september
månad inskränkt i Vesterbottens, Vesternorrlands, Gefleborgs,
Kopparbergs, Vermlands, Örebro, Vestmanlands, Upsala, Södermanlands,
Elfsborgs samt Göteborgs och Bohus län jemte Kalmar läns norra landstingsområde.

Väl skulle härvid kunna invändas, att då slik inskränkning i de
orter, der så ansetts erforderligt, kunnat enligt 1875 års kungörelse,
på sätt som skett, vinnas, vore förändrad lagstiftning i detta hänseende
ej nödig, men utom det att allmän lag väl bör så till vida lämpas efter
förhållandena, att den oinskränkt må kunna tillämpas åtminstone i större
delen af riket, i stället att undantagen, såsom nu är fallet, omfatta
nästan hela den del af landet, der elg finnes, visar all erfarenhet, hurusom
för långt utsträckt jagttid för elg, likasom för annat nyttigt villebråd,
föranleder ofta återkommande absoluta jagtförbud, hvilka i sin

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ordning förtaga allt sinne för jagtvård, och, sedan de tid efter annan
upphört, vålla hänsynslöst utrotningskrig mot det förut fredade villebrådet,
intill dess jagt derå måste åter alldeles förbjudas. Den äldre
och äfven den nyare lagstiftningen i vårt land lemnar talande bevis
derom, att för långt utsträckt jagttid för elg städse förer med sig behof
af dessa för jagtvården i många hänseenden skadliga absoluta förbuden.

Sedan tiden för elgjagt enligt landslagen varit bestämd att räcka
från 2 augusti till 15 mars, förbjöds år 1808 all elgjagt i hela riket för
en tid af 10 år, och sedan elgjagten derefter från år 1818 till 1825 fått
idkas fritt hela året om, måste den åter alldeles förbjudas tio år, hvarefter
år 1836 bestämdes, att elgjagt skulle få ega rum augusti—november
hvarje år, hvilket stadgande år 1850 nödvändiggjorde nytt absolut
förbud mot elgjagt till 1853, då den tilläts augusti—oktober och derefter
inskränktes: 1864 till 11 augusti—-30 september samt 1878 till
september månad, hvilken sistnämnda inskränkning dock, såsom här
ofvan förmäldt är, befunnits så otillräcklig, att elgjagten genom särskilda
undantagsstadganden måst dels i vissa län helt och hållet förbjudas och
dels i större delen af riket till femton dagar inskränkas.

Under sådana förhållanden gillar utskottet obetingadt den af motionären
uttalade åsigt, att fridlysningstiden för elg, om elgstammen skall
kunna hållas uppe, nu bör utsträckas så, att endast femton dagar varder
den i lag medgifna tiden för elgjagt.

I fråga derefter, hvilka femton dagar kunde anses vara de lämpligaste
för elgjagten, tillåter sig utskottet att, hvad angår det spörsmålet
med afseende å norra delen af riket, till en början åberopa innehållet
af ett af domänstyrelsen den 29 sistlidne december derom afgifvet
underdånigt utlåtande, sä lydande:

»Till Konungen.

Enligt nådiga kungörelserna den 18 september 1885, den 31 maj
och den 16 november 1888 är jagt efter elg inom Norrbottens län helt
och hållet förbjuden, och får inom Vesterbottens, Vesternorrlands, Gefleborgs
och Kopparbergs län ega rum endast under senare hälften af
september månad, hvarjemte fångande eller dödande af årskalf efter
detta djurslag är förbjudet inom Vesterbottens, Vesternorrlands och
Gefleborgs län, hvilka särskilda stadganden upphöra att gälla med detta
års utgång, vid hvilken tid, derest annan föreskrift ej meddelas, det i
nådiga kungörelsen den 15 februari 1878 gifna allmänna stadgandet, att
elg får jagas under hela september månad, åter blifvit gällande.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Beträffande Jemtlands län, der elgjagt varit förbjuden under åren
1884—1886, men derefter varit tillåten under september månad, gjordes
förlidet år af landstinget, som ansåg ytterligare jagtförbud vara obehöfligt,
men nuvarande jagttid såsom ledande till elgstammens allt för
stränga anlitande vara för lång, underdånig framställning om jagttidens
inskränkning till förra hälften af samma månad. Efter det domänstyrelsen
häröfver afgifvit underdånigt yttrande och dervid bland annat
anfört, att domänstyrelsen väl funne inskränkning af den medgifna tiden
för jagt efter elg till ena hälften af september månad förr eller senare
böra vidtagas, men att för lagbudens öfvervakande det vore önskvärdt att
jagttiden, så vidt möjligt, vore lika för angränsande län, samt att, då såsom
ofvan är nämndt, de för öfriga norrländska länen äfvensom för Kopparbergs
län nu gifna särskilda bestämmelser angående jagttiden för elg med
innevarande års utgång upphörde att gälla, tillfälle då erbjöde sig att,
sedan vederbörande landsting, länsstyrelser och skogstjensitemän genom
domänstyrelsens försorg lemnats tillfälle att yttra sig, samtidigt reglera
tiden för elgjagten inom de norra länen, har Eders Kong]. Maj:t, med
afseende å hvad domänstyrelsen anfört, funnit Jemtlands landstings framställning
icke för det närvarande föranleda till någon åtgärd.

I anledning häraf och då det kunde ifrågasättas, huru vida ej af
enahanda skäl — elgtillgångens allt för stränga anlitande — som föranledt
frågan om jagttidens förkortande i Jemtlands län, tiden för berörda
jagt inom Vesterbottens, Vesternorrlands, Gefleborgs och Kopparbergs
län borde fortfarande inskränkas till ena hälften af september
månad, äfvensom huru vida ej efter jagtförbudets tilländagående i Norrbottens
län jagttiden äfven derstädes borde på samma sätt förkortas,
men icke utredt vore, hvilken del af september månad såsom jagttid
vore lämpligast, har domänstyrelsen den 19 sistlidne maj infordrat yttranden
från vederbörande skogstjenstemän, landsting — med undantag
af Jemtlands landsting, som redan yttrat sig i ärendet — och Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande inom de sex norra länen, huru vida ej
den i förberörda nådiga kungörelse den 15 februari 1878 stadgade tid
för elgjagt behöfde inskränkas och i sådant fall till hvilken del af
september månad, äfvensom huru vida tillika fångande eller dödande af
årskalf af sagda djurslag borde förbjudas.

Af de utlåtanden, som i berörda hänseenden afgifvits, inhemtas, att
på grund af den erfarenhet, som om elgjagtens bedrifvande under de
senare åren vunnits, det nästan enstämmigt ansetts, att en hel månads
jagttid lemnade tillfällen till fällande af elg i vida större antal, än som
med stammens vidmagthållande vore förenligt, samt att frågan om jagt -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 18

tidens inskränkning till ena hälften af september månad derför vunnit
allmän tillslutning. Lika allmänt har ock erkänts önskvärdheten af
öfverensstämmelse i tidsbestämningen för elgjagten inom de norra länen.

Beträffande den tid, som för jagt vore lämpligast, hafva några framhållit,
att det i sjelfva verket vore af mindre vigt, hvilkendera hälft af
september som härtill kunde komma att bestämmas (öfverjägmästaren i
Gefle-Dala distrikt, landstinget i Gefleborgs län samt länsstyrelsen i
samma län, den senare myndigheten med erinran att förra delen af
månaden vore att föredraga, derest denna jagttid blefve gemensam för
de norra länen), under det att andra ansett senare delen af september
vara den lämpligaste (länsstyrelse och landsting i Kopparbergs och
Vesternorrlands län, landstinget i Vesterbottens län samt eu mindre del
af skogstjenstemärinen); varande deremot af öfriga vederbörande den
åsigten uttalad, att september månads förra hälft vore att föredraga
(länsstyrelse och landsting i Jernband, länsstyrelserna i Vesterbotten
och Norrbotten samt det öfvervägande flertalet skogstjenstemän).

Såsom skäl för lämpligheten af månadens senare hälft har hufvudsakligen
anförts, att de fälda djurens kött kunde lättare då bevaras, att,
enär skörden dessförinnan icke vore afslutad, befolkningen icke hade
tillräcklig tid att egna åt jagten under förra delen af månaden, samt
att senare hälften af september i vissa län redan flera år varit lagstadgad
jagttid, hvaremot för jagttidens förläggande till förra delen af
månaden framhållits, dels att jagttiden icke borde sammanfalla med
djurens parningstid, som infölle hufvudsakligen i senare hälften af september,
hvilken tid dessutom vore såsom jagttid mindre lämplig med
hänsyn dertill att elgen, hvars förföljande ingalunda behöfde eller borde
underlättas, då vore mindre skygg och å vissa, af hvarje orts smygskyttar
väl kända lokaler lätt åtkomlig, i all synnerhet då spårsnö inträffade,
hvilket, inom lappmarkerna ej sällan vore fallet mot slutet af
september, dels att någon egentlig vård icke tillgodokomme jagten i de
norra orterna i annat fall än om den blefve eftersökt och genom arrenden
lemnade inkomst, hvarför dylika arrenden borde främjas, och att, enär
förutsättningen för jaktarrenden bestode deruti, att olika slag af vildt
finge jagas under viss årstid utan afbrott, elgjagten derför borde förläggas
till förra hälften af september, för att följa omedelbart efter
skogsfogeljagten och särskildt ripjagten, hvilken senare vanligen icke
fortsättes längre än till början af september, dels ock att afsevärda
svårigheter ej mötte under månadens förra hälft att bevara köttet efter
fälda djur.

Hvad fångande eller dödande af årskalf efter elg beträffar, har för -

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

budet häremot funnits vara gagneligt och derför med högst få undantag
förordats för framtiden af de i ärendet hörda vederbörande.

Af de yttranden, som i ärendet afgifvits af skogstjenstemännen i
Norrbottens län, hvarest, såsom förut är nämndt, elgjagten under de
senare åren varit förbjuden, framgår dessutom, att elgens fredande under
alla tider af året fortfarande ännu någon tid är af behofvet påkalladt
för att detta djurslag, som först på senare tider börjat allmännare förekomma
inom länet, må kunna derstädes föröka sig; varande af sådant
skäl i en af länets landsting till Eders Kongl. Maj:t särskildt ingifven,
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordad, underdånig framställning,
deröfver domänstyrelsen genom nådig remiss den 11 sistlidne
november erhållit nådig befallning afgifva underdånigt utlåtande, hemstäldt,
att jagt efter nämnda djurart måtte under alla tider af året varda
förbjuden under åren 1891, 1892 och 1898.

Med jagttidens förläggande vare sig till den förra eller den senare
hälften af september månad följa onekligen både fördelar och olägenheter,
men fördelande af en jagttid under förra hälften synas domänstyrelsen,
hvad de norra orterna beträffar, vara öfvervägande. Om än temperaturförhållandena
i början af september inom landets sydligare delar äro
sådana, att svårigheter måste möta för bevarande af köttet efter fälda
djur, och jagttiden förnämligast med hänsyn härtill förlagts till månadens
senare, i viss mån med elgens parningstid sammanfallande del,
lärer hvad de norrländska orterna beträffar värmen i förra hälften af
samma månad icke kunna antagas föranleda afsevärda svårigheter, för
att mot förskämning bevara jagtbytet, derest detsamma ändamålsenligt
behandlas. Till och med från den sydligaste delen af Norrland (Gestriklands
revir) vitsordas detta förhållande. Något hinder i berörda hänseende
torde följaktligen ej möta för en något tidigare jagttermin i de
norra orterna, och synes under sådant förhållande djurens fredning under
parningstiden vara den synpunkt, som framför andra bör vara bestämmande
vid valet af jagttid. Då nu utredt är, att parningstiden infaller
hufvudsakligen i senare hälften af september, följer, att månadens
förra hälft här är att föredraga. Visserligen förekommer, att skörden i
vissa orter under denna sistnämnda tid ej är helt och hållet afslutad,
och att befolkningen derför då eger mindre tid att syssla med jagt än
senare på hösten, men denna omständighet lärer ej kunna tillmätas betydelse
vid bestämmande af tiden för elgjagt i nu ifrågavarande orter,
der, såsom från flera håll erinrats, denna jagt merendels bedrifves utan
allt afseende å stammens bibehållande och ofta urartar till ett hänsynslöst
förföljande och utrotande. Den i synnerhet från Jemtlands län i.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 15

här ofvan omförmäldt syfte väckta frågan om elgjagtens förläggande å
en tid, som följer omedelbart efter skogsfogeljagten och i synnerhet ripjagten,
förtjenar deremot allt afseende ej allenast i fråga om nämnda
län utan äfven i fråga om öfriga norrländska län, i den mån jernvägskommunikationerna
utvecklas.

Beträffande Kopparbergs län, hvarest elgjagten allmänt ansetts böra
förläggas till senare delen af september, såsom under de senare åren
varit stadgadt, anser domänstyrelsen, i synnerhet hvad länets nedre delar
beträffar, tillräcklig anledning nu icke finnas för jagtterminens ändring
till månadens förra hälft, helst, i afvaktan på elgjagttidens reglering
i landets mellersta och södra delar vid utgången af derstädes nu
gällande tillfälliga stadganden, den för Kopparbergs län nu ifrågakommande
jagtbestämmelsen torde böra afse endast viss tid, i hvilket afseende
1894 års utgång torde vara en lämplig tidpunkt.

I fråga åter om de norrländska länen, der en samtidig reglering af
elgjagttiden nu kan ske, möter deremot ej hinder, att de nu ifrågasatta
bestämmelserna erhålla tillämpning såsom ett allmänt stadgande utan
begränsning till viss tid, hvarigenom skulle vinnas önskvärd stadga och
varaktighet i elgjagtsbestämmelserna för eu afsevärd del af landet.

På grund af hvad nu blifvit utredt och anfördt, får domänstyrelsen
i underdånighet hemställa:

att i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands, Vesternorrlands och
Gefleborgs län fångande eller dödande af årskalf efter elg skall vara
förbjudet, och jagt efter elg i öfrigt vara tillåten endast under tiden
från och med den 1 till och med den 15 september, dock att inom Norrbottens
län under åren 1891, 1892 och 1893 all jagt efter nämnda djurslag
skall vara förbjuden;

att i Kopparbergs län under åren 1891, 1892, 1893 och 1894 fångande
eller dödande af årskalf efter elg skall vara förbjudet, och jagt
efter elg i öfrigt vara tillåten endast under tiden från och med den 16
till och med den 30 september.

Vederbörandes i ärendet afgifna yttranden äfvensom Norrbottens
läns landstings till domänstyrelsens yttrande remitterade underdåniga
framställning bifogas.

Stockholm den 29 december 1890.

OSCAR EVERS.

Edvard KinbergJ. Meves.

E. G. Sundberg.»

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Utskottet, som delar dessa af domänstyrelsen uttalade åsigter angående
lämpligheten af elgjagtens förläggande till förra hälften af september
månad och som icke kan förbise vigten deraf, att en bestämd,
för hela riket gällande, kort elgjagtstid varder genom lag stadgad, finner
de af domänstyrelsen anförda skäl för jagttidens bestämmande till
första hälften af september månad i Norrland väsentligen hafva giltighet
äfven hvad rikets mellersta och södra delar angår.

Väl torde, åtminstone vissa år, inträffa, att elgens parningstid i
södra Sverige infaller något tidigare än i dess nordligaste delar, men
om ock de gamla tjurarne redan i början af september stå i brunst,,
antages dock allmänt, att elgens parning hufvudsakligen både i norra
och södra Sverige eger rum under senare hälften af september månad,
hvadan ock elgen under den delen af månaden bör, ur denna för frågans
bedömande vigtigaste synpunkten, vara fridlyst, såsom följd hvaraf,
och då någon tidigare eller senare jagttid, än september månad, af lätt
insedda och jemväl i motionen antydda skäl icke synes böra ifrågakomma,
förra hälften af september månad, enligt utskottets åsigt, är
den för elgjagt i hela riket lämpligaste tiden.

Det hufvudsakligaste skälet emot elgjagtens förläggande till förra
hälften af september månad skulle innefattas i uppgifven svårighet att,
i anseende till då rådande högre temperatur, än mot slutet af månaden,
skydda elgköttet mot snar förskämning.

Hvarken i norra eller södra Sverige är temperaturen, vare sig i
slutet eller början af september, sådan, att elgköttet utan särskilda åtgärder
varder skyddadt mot snar förskämning, men utskottet anser att
temperaturförhållandena i förra hälften af september icke lägga hinder
i vägen för jagtbytets behöriga tillgodogörande, helst som i södra
Sverige väl ytterst sällan lärer inträffa, hvad i norra orterna icke är
ovanligt, att jagtbytet samma dag, som jagten egt rum, icke hinner föras
till bygd, der anstalter för köttets bevarande kunna vidtagas; och i
allt fall synes skilnaden i medeltemperaturen under förra och senare
hälften af september ej vara så stor, att den, med afseende å möjligheten
att väl tillgodogöra kött af elg, förtjenar synnerligt afseende, eftersom,
enligt uppgift från statens meteorologiska centralanstalt, medeltemperaturen
utgjort:

År 1888: i Östersund förra delen af september +8,3 och i senare delen af september + 6,o

i Örebro	»	»	»	»	+ 11,2	»	»	»	»	»	+ 8,2
i Jönköping	»	»	»	»	+ 11,4	»	»	»	»	»	+ 9,7
År 1889: i Östersund	»	»	»	»	+ 6,9	»	»	»	»	»	+ 5,8
i Örebro	»	»	»	»	+ 10,o	»	»	»	»	»	+ 6,9
i Jönköping	»	»	»	»	+ 10,0	»	»	»	»	»	+ 7,0
År 1890: i Östersund	»	»	»	»	+ 8,7	»	»	»	»	»	+ 8,6
i Örebro	»	»	»		+ 10,8	»	»	»	»	»	+ 10,4
i Jönköping	»	»	»	»	+ 10,8	»	»	»	»	»	+ 11,2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

På grund af hvad sålunda är vordet anfördt, och med erinran att
det fortfarande, likasom hittills, lärer få anses Kong]. Maj:t enligt kongl.
kungörelsen den 2 juli 1875 förbehållet att om förändrad fridlysningstid
för elg med hänsyn till ortförhållanden och andra omständigheter
för vissa delar af riket särskilt förordna, anser utskottet att fridlysningstiden
för elg bör genom allmän lag utsträckas så, att elgjagt varder
tillåten endast femton dagar årligen, samt att denna tid af femton dagar
bör omfatta första hälften af september månad; och får utskottet
alltså vördsamt hemställa,

att herr Ungers här ifrågavarande motion måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 31 mars 1891.

På utskottets vägnar:
LARS BERG.

Bill. till Riksd. Prof. 1891.

8 Scml.

2 Afd. 1 Band. 1 Höft.