Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16 (Utlåtande 1891:TfuA16 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

N:o 16.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1891, kl. 2 e. in.

Första Kammarens 2:dra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af herr Adelskölds motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t rörande ordnandet af förhållandet mellan de bofasta
och lapparne i svenska lappmarkerna.

Uti motion n:o 47, väckt i Riksdagens Första Kammare af herr
Adelsköld, har föreslagits, »att Riksdagen i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t ville anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t ofördröjligen låta
verkställa en undersökning och utredning om stridigheterna mellan
lapparne och nybyggarne i svenska lappmarken samt till Riksdagen
inkomma med förslag till de åtgöranden, som kunna erfordras för ett
rättvist ordnande af förhållandet mellan lappar och nybyggare.»

Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande.

»Uti Östersunds tidningar läses:

Rättslösheten i vestra Herjedalen har nått sin spets. Inom mindre
än ett års tid ha omkring 300 renar blifvit nedskjutna i Ljusnedalstrakten.
Här om dagen upptäckte lapparne ej mindre ä« 52 stycken
fälda renar. Ställer man detta massmord i sammanhang med vissa
tillkännagifvanden angående föreningar till skydd för renbetena i dessa
trakter, som nyligen stodo att läsa i ortens tidningar, så blir det tydligt,
att tvisterna mellan lappar och jordegare numera urartat derhän,
att man för att här ordna sina mellanhafvanden icke längre vädjar till
lag och rätt, utan till det öppna våldet, till — remingtongeväret.

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Raft. (N:o 16). i

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

Lapparne äro så intagna af skräck för jordegarne och deras skjutvapen,
att de numera icke ens våga sig fram för att samla spillrorna
af sina spridda hjordar.

Då det icke längre kan förnekas, att afvittringen i dessa trakter
gjort våld på lappens uråldriga besittningsrätt till fjellbeten, som både
till häfd och natur hört nomaden till, blir det statens oafvisliga pligt
att genom sitt ingripande förebygga det förnedrande skådespelet, att
svenske män bära våld på lif och egendom, som det åligger svenska
staten att värna.» — Så långt tidningen. —

Privata meddelanden icke allenast besanna hvad tidningen yttrat,
utan gifva äfven visshet derom, att om icke lag och rätt träda emellan,
så är inom en ej aflägsen framtid den sista qvarlefvan af den lappska
stammen i Sverige utrotad — en sorglig saga blott.

Och detta tilldrager sig i Sverige i slutet af nittonde seklet
under en så högt filantropisk tid som den vi lefva uti, då de gröfsta
förbrytarne gödas på statens bekostnad, då föreningar i stor skala verka
för hednamissioner i det inre af Afrika och Asien, och insamlingar
göras till varma strumpor åt små zulukafferbarn m. m. dylikt, ja, då
man till och med kommit underfund med att menniskan har skyldigheter
emot djuren! I denna tid tycks det som man med det allra
största lugn såge huru lapparne, hvilka ju likväl måste betraktas såsom
menniskor och Konungens undersåtar och således böra vara skyddade af
svensk lag. jagas som djur och plundras på sina existensmedel (ty lapparne
kunna icke exisfera utan renar) af en hop föga bättre än stråtröfvare,
som inkräktat deras uråldriga besittningar af fjellbeten, hvilka
enligt såväl menniskovän som naturens lagar hört och måste höra dessa
nomader till, om de skola kunna lefva och hafva sin tillvaro på jordens
yta.

Hvar och en, som hyser minsta känsla för menniskorätt, måste
häpna öfver ett sådant laglöshetstillstånd och fråga: Hvem är skulden
till detta oefterrättliga förhållande? År det felaktiga eller ofullkomliga
lagar eller en slapp tillämpning af lagarne? »Bådadera», har svarats
från Herjeådalen, — — — —

Huru som helst, måste rättelse och allvarlig rättelse ske, och,
om gällande lagar icke uppfylla ändamålet, andra stiftas, som förhindra
den ene medborgaren i samhället att, så godt som saklöst, förgöra den
andre, och staten öfvervaka, att dessa lagar i all sin stränghet tillämpas
mot förbrytare.

Mycket mera kunde vara att yttra i detta sorgliga ämne, men

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

det sagda torde emellertid vara nog för att Riksdagen, uppmärksammad
på de upprörande förhållandena i lappmarkerna, må finna det nödvändigt,
att kraftiga och snabba åtgärder vidtagas till skyddande af lapparnes
uråldriga rättigheter mot nybyggarnes inkräktningar.»

Med anledning af denna motion, som till utskottet remitterats,
har utskottet med stöd af riksdagsordningens § 46 utverkat Konungens
befallning till Dess befallningshafvande i Jemtlands län att meddela
upplysning »om någon, och i så fall hvilken verklig grund förefinnes
lör de utspridda berättelserna om massmord å renar i Ljusnedalstrakten»
äfvensom »del af de undersökningsprotokoll och rapporter som må hafva
hållits eller afgifvits med anledning af förbrytelserna», hvarjemte utskottet
från Vesterbottens och Norrbottens län vunnit upplysningar i
afseende på derstädes rådande förhållanden mellan lapparne och de
bofaste.

Den skrifvelse, som från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands
län i ärendet ankommit, eger i de delar, som ansetts böra här
intagas, följande lydelse:

»Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning får Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande härmed underdånigst meddela de upplysningar
och aflemna de handlingar, hvilka Första Kammarens tillfälliga
utskott n:o 2, i skrifvelse af den 31 sistlidne mars, begärt.

Angående utskottets fråga om hvilka åtgärder, som vidtagits med
anledning af rapporterna, så anhåller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
till en början att få fästa uppmärksamheten på beskaffenheten
af de lagstridiga handlingar, hvarom här varit fråga och den befogenhet
att inskrida, som enligt gällande lag tillkommer polis- och åklagaremagt.

Nedskjutning af renar kan ske under olika omständigheter och
deraf beror ordningsmagtens ställning till den lagstridiga handlingen. —
Det vanliga, s. k. tjufskytte!, hvilket sker i afsigt att tillgodogöra sig
det skjutna djurets värde, förekommer, fastän icke i någon synnerlig
stor skala, och är denna handling likstäld med stöld och således föremål
för allmänt åtal.

Den slags renskjutning, hvarom nu egentligen är fråga, sker deremot
icke i afsigt att bereda sig nytta af det skjutna djuret utan för

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

att freda sina egor och genom skrämsel förmå de öfriga djuren att
draga bort och lappande, till undvikande af förlust, att taga vård om
sin hjord. — Sådan skadegörelse kan i enlighet med 17 § i lagen om
renbete den 4 juni 1886 försonas med skadans ersättande och böter
intill högst 40 kronor och må enligt 26 § samma lag icke åtalas af
allmän åklagare, derest ej målseganden angifvit saken till åtal. — Icke
heller finnes i strafflagen någon bestämmelse, som, enligt Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes mening, gifver allmän åklagare vidsträcktare
befogenhet i fall sådant som detta.

Sedan det blef Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande bekant att
reuskjutning börjat systematiskt bedrifvas denna vinter på Ljusnedals
bruks egor, så blef så väl polisen på platsen uppmärksamgjord på att,
i hvad på honom kunde ankomma, hjelpa lapparne att åstadkomma bevisning
mot skyttarne, äfvensom det stälts till länsman Långs förfogande
penningemedel af anslaget till extra polisändamål för att vidtaga spaningar
i afsigt att öfverbevisa förbrytarne. —

Derjemte erhöll lappfogden ordres att resa till platsen, der göra
sig underrättad om förhållandena, försöka anskaffa bevisning och, om
detta lyckades, skaffa sig målsegandens uppdrag att anställa åtal. Sedan
han derjemte bevistat pågående ting i Hede, i akt och mening
att göra sig kunnig om de der instämda målen emellan lappar och bofaste
och erbjuda sin hjelp åt part, som deraf kunde vara i behof,
återvände han hit, för andra göromål, och lemnade rapport i öfverensstämmelse
med länsman Lings den 3 dennes. De anmälningar
till åtal för renskjutning, som af Storsjölappar gjorts hos lappfogden,
hade alla varit så fullkomligt i saknad af bevisning, att åtal var en
omöjlighet.

Lappfogden beklagade äfven i rapporten det oskick som är rådande
bland lapparne i denna ort att hafva omärkta renar, hvarom jag
längre ned skall yttra mig vidare, hvilkas nedskjutande icke kan af
någon åtalas, då till sådan ren icke finnes någon lagligen erkänd egare
och således ingen målsegande.

Hvad vidkommer anledningen till tvisterna emellan de bofaste
och lapparne i dessa trakter, så finnas både många och verkliga anledningar
till missnöjen å ömse sidor, fastän oviljan icke förr än på
senaste tiden och egentligen blott på ett ställe gifvit sig på så brutalt
sätt luft som nu skett.

Hvad först angår lappen, så äro de gränser, som vid afvittringen
bestämdes emellan hemmanens egor och renbetesfjellen ofördelaktiga,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16. 5

både i så fall att de gifva renskötseln för litet utrymme och att dervid
fästs för litet och delvis intet afseende på renskötselns behof af
skog och lågland för skydd vid långvariga oväder och vid kalfningen.
De första årtiondena efter afvittringens slut hade detta föga eller intet
att betyda, då lapparne opåtaldt ströfvade öfver sina gamla områden
utan att de nya egarne dervid fäste afseende. Men i mån som odlingen
fortskred och behofvet af odlingslägenheter, slåtterängar och betesmarker
gjorde sig gällande, blef hemmansegaren mer och mer ömtålig
för intrång på områden, som han sjelf ville draga inkomst af. Affärerna
uppgjordes dock i allmänhet i någorlunda sämja och lappen tog
vara på sina renar de tider af året, som de kunde göra skada, och
betalade utan knot de i allmänhet icke öfverdrifna skadeersättningar,
som fordrades af honom, hvarför äfven den bofaste bar öfverseende,
om äfven en och annan olägenhet träffade honom, då han såg att skadan
skedde ofrivilligt. Så går det på det hela taget till ännu öfver
hela länet, der lappar och bofaste stöta intill hvarandra, utom i den
del af öfre Herjeådalen, som gränsar intill Storsjö lappby. Här har
sedan en tid tillbaka förhållandet varit mindre godt emellan dessa grannar
med olika intressen och särskildt hafva tvisterna emellan egaren
af Ljusnedal och lapparne mer och mer tillspetsat ställningen, och de
försök lappfogden här gjort att medla emellan de stridande hafva dels
afvisats och dels till ingenting egentligen ledt.

De öfrige hemmansegarne, bland hvilka finnas de som årligen
lida mycken olägenhet af renarnes ströftåg, hafva emottagit lappfogdens
hjelp att erhålla ersättning af renarnes egare. Detta har så tillgått,
allt sedan lappfogde blifvit. i länet anstäld, att skadorna uppskattas
antingen af sådan skiljenämnd som omförmäles i 14 § lapplagen
eller vanligast blott af några ojäfvige män, till hvilka båda parterna
hysa förtroende, hvarefter, sedan ersättningsbeloppen under lappfogdens
bemedling blifvit skäligen jemkade och af båda parterna godkända,
summan utdebiteras på lapparne i byn efter hvars och ens antal renar,
uppbäres af lappfogden eller ordningsmannen och utbetalas af dem
till de skadelidne. Sålunda har af lappar i dessa trakter med omkring
10,000 renar uttaxerats:

År 1887 ............................................................................ 3,254 kronor,

„ 1888 ......................................................................... 4,112 „

„ 1889 ............................................................................. 3,220 „ och

„ 1890 ............................................................................. 7,254 „

Egaren af Ljusnedal har endast tvenne af dessa fyra år anmält

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 2) Utlåtande N.o 16.

sig till ersättning vid dessa lappfogdens förlikningsförrättningar, och
har för skada år 1890 på hans egendom betalts omkring 300 kronor
af de sålunda uttaxerade medlen och år 1889 ungefär samma belopp.

Det är således icke sant, att ersättning icke kan erhållas genom
anlitande af lagliga medel, så att man för den skull vore hänvisad till
användande af våld såsom nödvärn, och sådant har icke heller kommit
till användande i någon utsträckning annat än på Ljusnedal.

Förhållandena i öfre Herjeådalen tarfva emellertid åtgärder, egnade
att åstadkomma eu varaktig förbättring. Dessa måste bestå uti
att skaffa lapparne bättre existensvilkor och att tvinga dem till ordning.
Båda delarne äro lika nödiga och det ena gagnar till intet utan det
andra.

De lappar, som tillhöra Storsjö och den derintill åt norr gränsande
Are lappby, äro utan jemförelse cje oordentligaste och vårdslösaste
af alla lappar i länet, och de hafva så att säga satt sin oefterrättliga
framfart i ett visst system.

Det förekommer i alla lappbyar, att en eller annan ren saknar
det märke i öronen, som betecknar hvem han tillhör, men sådane
omärkta renars antal är i allmänhet icke betydligt utom i Storsjö och
Åre, der deras antal antages utgöra öfver en tredjedel af alla renar,
således 3- å 4,000 stycken. Här är det med flit renar lemnas omärkta,
på det deras egare icke skola kunna antastas för den skada, de åstadkomma.
, och dessa, jemte ytterligare en stor del af de märkta renoxarne,
få ströfva hela året omkring, fullkomligt utan uppsigt, och denna halfvilda
hjord beskattas af lappen genom infångande och slagtning, då
de, efter att på sommaren sällskapat med de tama hjordarna på högfjellen,
ännu på hösten äro qvar. När vintern tvingar lappen från
fjellen, sprida sig de otama som verkliga skadedjur långt ned i provinsen
ända inpå Hede- och Vemdalens kyrkobyars inegor och rifva
ned höstackar och äta upp eller förderfva mängder af bondens hopskrapade
vinterfoder. Det är icke att undra öfver om jordegaren ibland
förlorar tålamodet, äfven om han kan hoppas att genom lappfogden
beredas någon ersättning af renarnes egare.

För den slags renskötsel, som så bedrifves, förslår emellertid ingen
utvidgning af reubetesfjellen, och allt inköp af hemman för Storsjö
lappbys räkning är utan gagn, förr än lapparne tvingats att icke hålla
andra renar än sådana som de taga vård om. Det första som måste
göras, är att alla omärkta och eljest vilda renar infångas och nedslagtas
och härtill uppmanas lapparne ständigt af lappfogden, men utan

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

allt resultat, så att det återstår nu icke annat än att vidtaga åtgärder
för att tvinga dem dertill.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har genom resolution
den 15 december 1890 förordnat att de båda Storsjö- och Åre lappbyar
skola sammanslås till eu by och, sedan detta beslut hunnit taga
åt sig laga kraft, ämnar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hos
Eders Kongl. Maj:t gorå framställning derom, att den trakt der denna
bys renar ströfva omkring måtte, i enlighet med 13 § lapplagen, förklaras
utgöra ett skadeersättningsområde. Härigenom framtvingas de
otama renarnes nedslagtning, och lappen sker härmed ingen orätt, då
han får göra sig till godo en egendom, som egentligen taget icke är
hans, ty han har icke tagit någon vård om dessa djur. Han får nu
ett kapital och besparas de allt drygare utgifter, som afkräfvas honom
för denna vilda hops framfart i den odlade bygden. Den nedsättning
i renarnes antal, som af denna nedslagtning blir en följd, är eu nyttig
och nödig förberedelse till deu noggrannare vård, som renarna hädanefter
måste egnas, en reform, som kommer att underhjelpas genom de
köp af hemman, som staten låter verkställa för fjellens utvidgning och
livilka kunna forceras något mera än hittills, då det för något gagn
med sig.

En omständighet, hvarpå Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förr fästat uppmärksamhet och som torde varit värd mera afseende,
än som vid stiftandet af 1886 års lag kom den till de], är det år för
år tilltagande bruket att bofaste ega renar, som en lapp vårdar åt dem.
Man har häruti till en del att söka orsaken till den på senare tiden
starka ökningen af antalet renar i nästan alla fjellen. Lappfogden beräknar
att inom Oviksfjells lappby renantalet inom jemförelsevis kort
tid fördubblats och i alla de öfriga fjellen, utom ett, betydligt tilltagit.
För det första blir det, om antalet renar får växa huru långt som helst,
till slut omöjligt att äfven med stora uppoffringar skaffa tillräckligt
renbete. Vidare torde väl på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida
det är nödigt att staten underkastar sig uppoffringar genom inköp
af jord för att användas till bönders eller nybyggares industri att
föda upp renar, eller om det är rättvist att en del jordegare genom
lag åläggas skyldighet att tåla intrång och inskränkning i sin eganderätt
för att eu annan jordegare vill skaffa sig inkomst af renuppfödning.

Det som kan anses hafva skäl och billighet för sig, då det afser
att hjelpa en svag och på återgång varande stam, som fordom varit
herrar i orten, har icke samma berättigande och ses icke med samma
ögon, då det begagnas som inkomstkälla af den bofaste grannen. Det

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

vore ingen orättvisa mot nuvarande bofaste renegare i detta län, om
det föreskrifves att de inom 5 år (en renoxe bör aldrig lefva öfver
denna ålder) skola hafva gjort sig af med sina renar och att för framtiden
endast lappar finge tillgodogöra sig de rättigheter, lagen tilllägger
renskötseln. För lappen vore det en stor fördel att komma
ifrån nu rådande affärsgemenskap med bofaste, tj detta kompaniskap
slutar ofta med lappens ruin.

Det har under nu pågående oordningar framhållits som en nödvändighet
att inköpa Ljusnedals bruk, och man har trott att dermed
skulle allt eller mycket vara hjelpt.

Som jag haft den nåden framhålla, tjena inköp af nya områden
i dessa trakter till ingenting förr än lapparne realiserat sina otama
renar och toge vård om sin egendom; och Ljusnedals bruks egare är
ej heller den, som har mest skäl att beklaga sig, ty vida större ohägn
af renar förekommer i åtskilliga af Storsjö och Hede socknars byar,
och de otama renarna ströfva 6 å 7 mil nedom Ljusnedals eg or och
upptaga'' dervid hela landskapets bredd norr om Ljusne eif.

Östersund i landskansliet den 31 april 1891.

Underdånigst:

John Ericson.

J. V. S. Reiners.-»

Inom Vesterbotten bär, enligt hvad upplyst blifvit, förhållandet
mellan nomader och bofaste tillförene varit öfver hufvud taget temligen
godt och icke gifvit nämnvärd anledning till klagan. De stridigheter,
som uppstått, hafva icke tagit sig utbrott i våldsamheter förr, än under
de 3 sista åren, då renstölder och äfven nedskjutning af renar af
hämnd eller till skydd af egendom börjat här och der förekomma.

Såsom exempel härpå anföres att en större stöld af 34 renar på
en gång egt rum år 1888 i Sorsele socken, dels att enligt kronofogdens
uppgift omkring 70 renar anses hafva inom Lappmarks-(Lycksele)
fögderiet af förenämnda bevekelsegrunder nedskjutits under de sista
3 åren.

Från Norrbottens län har uppgifvits att ställningen mellan lappar
och bofaste i allmänhet är god, så som den tillförene varit, och att
nedskjutning af renar i större eller mindre mängd af hämnd eller för
fredande af egendom endast mycket sällan veterligen förekommit.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 10.

Deremot förefalla derstädes talrika och planmessigt bedrifna renstölder
af sådana tjufvar, som derpå grundat sitt upphälle, och hvilka vanligen
äro af lappsk och understundom af finsk nationalitet.

Såsom exempel på dylika rentjufvars tillvägagående och lapparnes
rättslöshet i detta hänseende meddelas

dels Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län underdåniga
skrifvelse med förslag till särskild lag rörande skydd emot
olofligt tillgrepp af renar medelst förfalskande och förderfvande af renmärken
m. m. af den 30 januari 1886, hvilka handlingar ega följande
lydelse:

»Till Konungen.

I nådig remiss den 27 oktober förlidet år har Eders Kongl. Maj: t
täckts infordra Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes underdåniga
utlåtande öfver en af åtskilliga lappar inom Jemtlands län hos Eders
Kongl. Maj:t gjord framställning angående meddelande af särskilda
lagbestämmelser, syftande att bereda skydd mot olofligt tillgrepp af
lapparnes renar.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har ansett sig böra i
ärendet infordra yttranden från länsmännen inom länets lappmarksdistrikt;
och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med återställande
af remissakten samt med öfverlemnande af nyssnämnda yttranden,
för egen del underdånigst anföra följande.

Hvad i ärendet andragits såväl af lapparne som af länsmännen
synes Eders Kongl. Majt:s befallningshafvande gifva fog för det omdömet,
att de regler, hvilka i svensk allmän lag äro gifna till skydd
för eganderätt till lösegendom, icke äro tillräckliga att bereda lapparne
nödtorftigt försvar för deras egendom. Att så är förhållandet, beror
af sjelfva beskaffenheten af denna egendom och af de förhållanden,
under hvilka densamma befinner sig. Renarnes lika utseende, lättheten
att i öde bygder utan vittnen oärligen åtkomma dem, lättheten för
tjufven att undanrödja hvad som kunde tjena till bevis mot honom,
allt detta ställer lappen i sämre ställning med hänsyn till rättsligt försvar
för hans egendom, än hvad förhållandet är å annan ort med annat
slags lösegendom. De afgifna yttrandena vittna tillfyllest, hurusom i
det vida öfvervägande antalet fall rentjufven stannar i oqvald besittBih.
till Biksd. Prof. 1891. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Käft. 2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

ning af det stulna, hvadan ock renstölder tilltagit i sådan grad, att ett
tillstånd af nästan fullständig rättslöshet hotar att inträda, till hvars
afhjelpande särskilda åtgärder äro enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
uppfattning oundgängligen erforderliga.

Vid fråga om beskaffenheten af de nya föreskrifter, som till rättelses
vinnande synas Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vara af
nöden, torde framför annat böra uppmärksammas det förslag till förordning
om renmärken, som under den 25 augusti 1883 af särskilda
komiterade till Eders Kongl. Maj:t afgifvits. Nämnda förslag stadgar
en ordning, hvars genomförande helt visst skulle verka till förbättring
i det nuvarande tillståndet. Föreskrifterna, att lapp vid ansvar icke
ee;er begagna annat renmärke än som blifvit af häradsrätt faststäldt,
samt att häradsrätten vid pröfning af renmärken har att godkänna
endast sådana, som dels tydligt skilja sig från äldre i användning varande
renmärken och dels ej lätt kunna till sådana äldre märken förvandlas,
skola, der de blifva vidtagne, tvifvelsutan i många fall försvåra
begåendet af renstölden. För närvarande förfares vid renstöld
ofta så, att öronmärkena godtyckligt af tjufven förändras. Om emellertid
lapp icke, vid påföljd af ansvar, finge begagna annat än vederbörligen
faststäldt märke af beskaffenhet, att annat märke ej kunde lätteligen
dertill förvandlas, så blefve anmärkningen försvårad och det angifna
sättet för renstölds föröfvande komme helt visst att lida inskränkning.
De omnämnda bestämmelserna i förslaget till förordning om
renmärken göra dock icke tillfyllest i fråga om rättsligt skydd för
reneganderätten. Visserligen skola, såsom sagdt, de faststälda märkena
vara sådana, att de ej lätt kunna till andra märken ändras, men klart
är, att trots denna föreskrift dock i många fall ändring af ett märke
till annat skall kunna låta sig verkställa. Bestämmelserna ega vidare
ingen betydelse för de fall, då tjufven, efter begången renstöld, nedslagtar
kreaturen och, till undanrödjande af bevis om gerningen, förstör
hudarne eller afklippa- dessas öron eller ändrar hudarnes öronmärken.
Och om en rentjuf efter stölden behåller renarne vid lif men
förderfvar eller till icke faststäldt märke förvandlar deras märken, så
blir han visserligen skyldig till böter enligt renmärkeslagen, men han
blir dock i besittning af det stulna. Ty när han ändrat eller förderfvat
märkena, kan han vara temligen trygg, att förre egarens rätt till
djuren ej skall kunna bevisas, och torde han finna med sin fördel förenligt
att underkasta sig bötesbestämmelsen i renmärkeslagen, allenast
han stjäl i tillräckligt stor skala.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16. 11

•

Vid sådana förhållanden synas ytterligare, särskilda bestämmelser
vara af nöden. Alla, som tillstyrkt nya stadganden i förevarande
ämne, öfverenstämma derom, att en viss legal presumtion och dermed
förenad rättslig påföljd bör fastställas emot den, som under vissa särskilda
omständigheter innehar renar, renhudar eller kött af slagtade
renar. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tror ock, att frågans
lösning bör sökas i bestämmelser af dylik syftning. För att på kortaste
sätt angifva, huruledes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tänker sig det ungefärliga innehållet i de föreskrifter, som enligt Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning äro i detta ämne erforderliga,
har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande affattat i form af
lagparagrafer följande förslag, hvilket Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
torde få nedan närmare motivera:

§ I Finnes

lapp innehafva ren, hvars öron äro afskurna eller hvilkens
öronmärke befinnes vara ändradt eller förderfvadt, eller innehar
lapp oarbetad renhud, hvarå öronen äro frånskurna eller hvarå öronmärket
finnes hafva undergått ändring eller vara förderfvadt-, och kan
ej lappen genast styrka sin rätt till godset, då ege länsman befogenhet,
med den inskränkning som i § 4 finnes omförmäld, att upptaga
godset och dermed vidare så förfara, som i denna förordning sägs.

Enahanda lag vare, der lapp anträffas forslande "kött af slagtad
ren utan att tillhörande renhud medföres samt under sådana omständigheter,
att antagas må, det köttet föres af honom från slagt ute i
mark.

§ 2-

Hvad i § 1 är sagdt om lapp galle ock om annan person, som
vistas inom lappmarken eller annan ort, der lappar flytta.

§ 3.

Den befogenhet att upptaga gods, hvilken enligt § 1 är tillagd
länsman, tillkommer ock ordningsman inom lappby så ock annan person,
hvilken af Konungens befallningshafvande erhållit förordnande att
såsom extra polisman biträda vid ordningens upprätthållande inom

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

distriktet. Ordningsman eller annan sådan person, som nu är nämnd,
åligger att, der han enligt § 1 upptagit gods, genast derom göra anmälan
hos länsmannen.

§ 4-

Har den, hos hvilken anträffas renar eller renhudar med ändrade
märken, förut hos länsmannen gjort anmälan derom, att han innehar
renar eller renhudar, hvilka undergått ommärkning, och har han vid
denna anmälan uppgifvit dels antalet innehafvande renar eller renhudar
med ändrade märken, dels det sätt, hvarpå han åtkommit godset, samt,
der han erhållit detta från annan person, fångesmannens namn, dels
huruvida ommärkningen skett, sedan godset kommit i hans hand, eller
derförinnan, dels märkets närvarande och dess förra beskaffenhet, dels,
i händelse om märkningen skett sedan han blef innehafvare af godset,
anledningen till ommärkningen, då må renar eller renhudar med uppgifvet
ändradt märke hos honom icke upptagas, derest deras antal icke
öfverstiger det anmälda antalet. Ofverstiger antalet det sistnämnda,
må Överskjutande antalet upptagas. När för länsman göres sådan
anmälan, som nu är sagd, skall länsmannen kostnadsfritt lemna skriftligt
intyg om den skedda anmälan och dess innehåll.

§ 5.

Har länsman upptagit gods, som ofvan är sagdt, eller har sådan
person, som i § 3 är omnämnd, hos länsmannen anmält, att gods upptagits,
åligger det länsmannen att i distriktets kyrka kungöra viss
dag, minst en, högst två månader efter det upptagandet skedde, å hvilken
dag den eller de, som kunna eg a anspråk på det upptagna godset,
må å viss ort tillstädeskomma inför länsmannen för att styrka sin rätt
till godset, skolande kungörelsen derjemte innehålla, att, der ej rätt
till godset varder vid tillfället utrönt, detsamma kommer att då genom
offentligt utrop försäljas, med skyldighet för inroparen, der lefvande
renar varda sålda, att dem genast nedslagta.

§ 6.

Har länsmannen låtit vid årets början i kyrkan kungöra vissa
dagar under året, då gods, som enligt bestämmelserna i § 1 må varda
under året upptaget, skall å utsatt ort tillhandahållas för dem, som

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16. 18

vilja styrka rätt dertill, samt för försäljning, der ej sådan rätt styrkes,
då skall gods, som upptages, framhafvas å den sålunda kungjorda dag,
hvilken infaller näst efter en vecka från upptagandet, dock bör särskild
kungörelse angående det upptagna godset förut, der så ske kan, i kyrkan
uppläsas.

Å dag, som i §§ 5 och 6 omförmäles, ega de, hvilka göra anspråk
på godset, att inför länsmannen och tvenne af honom tillkallade ojäfvige,
om renmärken kunnige män, hvilka inom lappmarksdistrikt skola
vara lappar, andraga och förebringa hvad de till styrkande af sina
anspråk akta nödigt, hvarefter länsmannen samt omförmälde tvenne
män pröfva och bestämma, huruvida godset må till någon såsom dertill
berättigad utlemnas eller om det skall försäljas genom auktion, hvilken,
der den bestämmes skola ega rum, vid tillfället af länsmannen förrättas.

§ 8-

Varder ej inropadt gods genast af inroparen betaldt, gånge det
till nytt utrop, der ej länsmannen på eget ansvar lemnar anstånd.
Har anstånd lemnats eger länsmannen att, der betalning ej följer, för
inropet verkställa utmätning.

§ 9. / ;

Länsmannen hålle hand deröfver, att lefvande renar, som gå till
försäljning enligt § 7, varda efter auktionen genast nedslagtade.

§ 10.

De medel, hvilka inflyta i följd af försäljning enligt § 7, förvaltas
af länsmannen och skola af honom, i den mån ej sådan talan åkommer,
som i § 12 är nämnd, användas till ersättning åt biträden, som af
honom anlitas för renstölders upptäckande eller för befordran i öfrigt
af god ordning bland lapparne. Hvad för sådant ändamål ej erfordras
ställes till kommunalnämndens förfogande att till lapparnes gemensamma
bästa användas. Öfver ifrågavarande medel afgifva länsmännen för
hvarje år, inom januari månads utgång under det derpå följande, redovisning
till Konungens befallningshafvande och till kommunalnämnden.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

l n.

Har gods blifvit till någon utlemnadt enligt § 7, vare sådant, ej
hinder för annan, som förmenar sig ega bättre rätt till godset, att
derom vid domstol i laga ordning föra talan.

§ 12-

Har någon vid försäljning enligt § 7 inropat gods, det tång må
ej klandras. Den, som menar sig hafva egt rätt till godset den tid,
det såldes, må vid domstol föra talan om utbekommande af det penniugebelopp,
för hvilket det blifvit såldt; dock stämme han härom länsmannen
inom tre månader från försäljningen eller hafve sin talan förlorat.

§ 13.

Öfver sådana anmälanden, som omnämnas i § 4, skall länsmannen
föra förteckning, upptagande för hvarje särskild anmälan samtliga de
uppgifter, som lemnats.

§ 14-

När gods upptages, så ock vid tillfällen, som i § 7 omförmälas,
skola fullständiga protokoll föras, och afskrift af dem till Konungens
befallningshafvande af länsmannen insändas.

Hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda föreslagit
afviker från den inom vår rätt eljest gällande grundsatsen, att innehafvaren
af lös egendom antages besitta den med laga rätt, till dess
motsatsen bevisas. Att förslaget bryter mot denna regel kunde måhända,
i betraktande af den helgd samma regel i det allmänna föreställningssättet
åtnjuter, utan vidare anses innebära att förslaget till
sin hufvudtanke är oantagligt.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning eger
emellertid den grundsatsen, att besittning antages vara rättslig tills
motsatsen bevisas, ingen absolut giltighet. Den är såsom alla andra

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

regler, dem staten vid sin rättsskyddande verksamhet följer, vidtagen
af den grund, att den visat sig i allmänhet bäst lända rättsordningen
till skydd. Kan för något särskilt rättsområde visas att regeln, tilllämpad
utan förbehåll, medför en verklig fara för allmän rättssäkerhet,
då har man helt visst fog att spörja efter jemkningar och inskränkningar
deri.

Ett sådant förhållande föreligger, enligt* Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
uppfattning, i detta fall. Regeln om innehafvarens
rättsliga förmån är ju ej blott ett värn för den redlige innehafvaren.
Den länder äfven tjufven till skydd, och i förevarande fall har den ty
värr visart sig högeligen verka på det senare sättet. Inskränkningar i
regeln synas vid sådant förhållande berättigade och nödvändiga. Visserligen
kunde af sådana inskränkningar följa, att i något fall välfången
egendom blefve frånhänd sin rättmätige egare blott derför, att han ej
kunde styrka sin rätt. Men härvid torde ej böra läggas någon större
vigt. Det fins ingen enda regel för statens rättsskyddande verksamhet,
som ej i sin tillämpning medför dylika följder. Att söka utfinna rättsregler,
som uti intet fall gåfve den goda rätten till spillo, är fruktlöst.
Frågan vid all lagstiftning angående rättens skydd måste vara att söka
sådana regler, som på det hela taget bäst tillgodose rättsordningen, som
i så få fall som möjligt föranleda rättsförlust, medan de i en ojemförligt
större omfattning tjena till rättens befrämjande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande håller före, att de stadganden,
dem Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit, skulle
verka på sådant sätt. Genom dem blefve omintetgjordt det nu rådande
missförhållandet, att rentjufven oqvald stannar i besittning af det stulna.
Å andra sidan tror Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att förslaget
icke innebär någon egentlig fara för den rättmätige innehafvaren,
eller åtminstone att denna fara är att räkna för en obetydlighet i jemförelse
med fördelen deraf, att rentjufven ej längre finge utan påföljd
bedrifva sitt ofog. Bestämmelserna om de tillfällen, i hvilka en presumtion
mot innehafvaren skulle inträda, torde finnas så affattade, att
något afsevärdt äfventyr för verkligt bestående rätt ej borde kunna
uppkomma.

Detta skall antagligen medgifvas i fråga om de fall, då någon
finnes innehafva renar eller obearbetade renhudar, hvilka sakna öron
eller hafva s. k. förderfvade märken, eller då någon finnes forsla kött
efter slagtad ren utan att tillhörande renhud medföres samt under
sådana omständigheter att antagas må, det köttet af honom föres från

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

slagt ute i mark. I dessa händelser synas de faktiska förhållandena i
och för sig rättfärdiga en presumtion mot innehafvaren.

Efter stöld af renar förfares emellertid, såsom förut nämndt, ofta
så, att tjufven, för att kunna behålla renarne lefvande och öka sin
hjord, ommärker dem. Genom denna åtgärd uppkommer, icke ett förderfvadt
märke, utan ett s. k. förfalskadt märke. Fråga blir då, om
någon presumtion bör fastställas äfven mot innehafvaren af renar eller
renhudar, hvilkas märken bära spår af att hafva blifvit ändrade, att
hafva undergått ommärkning. Att stadga sådant kan synas betänkligt.
När en lapp förvärfvat renar från en annan, plägar han, för att särskilja
dem från den hjord, hvarifrån de kommit, vidtaga någon ändring
af märket; och då sålunda ommärkningen ofta sker i fullt ärlig väg,
vore det måhända obehörigt att låta de ifrågasatta bestämmelserna
gälla mot innehafvaren af ommärkta renar. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tror emellertid, att man skulle gå miste om en väsentlig
förmån för rättstillståndets bevarande, derest man ej läte föreskrifterna
få tillämpning äfven för det fall, att ommärkta renar anträffades hos
någon. Här äro dock af nöden vissa förbehåll till skydd för den
verkligt rättmätiga besittningen. I sådant hänseende har Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande uppstält bestämmelserna i § 4 angående anmälan
af skedd ommärkning; och torde genom dessa föreskrifter regeln
om presumtion ej heller i förevarande fall synas obillig. Man kunde
anmärka, att genom bestämmelserna i § 4 ej blott den rätte besittaren
utan äfven tjufven fått sig anvisadt ett medel till säkerhet, och att
anmälan enligt nämnda § 4 skulle komma att falskeligen användas
till försvar för en oärlig åtkomst. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tror icke, att sådant skulle ega rum till någon nämnvärd omfattning.
Det torde ej blifva lätt för rentjufven att nöjaktigt lemna de
uppgifter, hvarom § 4 förmäler; och han skulle helt visst betänka sig,
innan han frivilligt instälde sig till det förhör, för hvilket han kunde
förutse att han hos länsmannen skulle blifva utsatt.

I detta sammanhang torde få anmärkas angelägenheten deraf, att
länsmannen är väl kunnig om de renmärken, som äro i bruk bland
lapparne, samt att fördenskull, om det blir bestämdt, att häradsrätten
skall pröfva och fastställa renmärken, någon föreskrift jemväl borde
meddelas om skyldighet för domaren att lemna länsmannen utskrift af
de tingsprotokoll, som angå renmärken. Eu dylik föreskrift har emellertid
icke sin rätta plats bland de bestämmelser, som i föreliggande förslag
innefattas.

I fråga om beskaffenheten af den rättsliga påföljd, som skulle

Första Kammaren^ Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 10.

inträda mot innehafvare!! af misstänkt gods, tiar Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande stannat vid det, att varan blir förbruten. Lapparne
och länsmännen hafva härutöfver föreslagit särskild straffpåföljd; men
Eders Kong], Majits befallningshafvande, har ej ansett sig böra biträda
detta. En dylik stränghet torde i detta fall ej vara påkallad, med
mindre derförutan något verksamt gagn för rättens bevarande icke
vunnes. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tror emellertid, att
allt väsentligt i detta hänseende ernås, äfven om påföljden inskränkes
till förlust af godset. I kongl. förordningen den 21 augusti 1766 finnes
straffbestämmelse faststäld för ett särskilt hithörande fall, nemligen
för köp och försäljning af renhudar utan öron. Bestämmelsen torde
vara kommen ur tillämpning, och något särskildt skäl synes ej föreligga
att återupplifva den. Den hufvudsakliga anledningen, hvarför
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett något straff icke böra
stadgas, är emellertid den, att derest straff föreskrefves, ej blott frågan
om dess ådömande utan jemväl frågan om godsets förlust måste blifva
en domstolssak. Men detta skulle af många skäl och särskildt i betraktande
deraf, att inom lappmarkerna i regeln ej hålles mera än ett
ting om året, fullständigt förlama den ordning, hvilken man till rättssäkerhetens
skydd velat sätta i gång. Till bevarande, så vidt möjligt,
af alla rättmätiga anspråk på godset och till vinnande, å andra sidan,
af nödig snabbhet och verkande kraft i sjelfva rättsmedlet, tror Eders
Kongl. Majrts befallningshafvande att de bestämmelser skola vara tjenliga,
dem Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i §§ 5, 6, 7, 11 och
12 upptagit.

Såsom en analogi till föreskrifterna i § 7 kan åberopas § 22 af
första bihanget eller codicillen till den mellan Sverige och Norge den
7/18 Oktober 1751 afslutade gränsetraktat. I nämnda paragraf föreskrifves:
»Då någon tvistighet yppas emellan lappar från en och samma
sida, antingen angående deras öfverflyttningar och stället, hvarest de
under deras öfverflyttningstid pretendera att uppehålla sig, eller om
bortkomne renar, slagsmål, små skuldfordringar, som icke stiga öfver
tolf daler silfvermynt eller fyra riksdaler danske, alle arfskiften efter
de afdöde eller andre små saker, lappväsendet in specie och lapparnes
sedvanor, beträffande, skola sådana saker, då de icke kunna förlikas, af
samma sidas lapplänsman och hans tvenne nämndemän straxt afgöras».
Samma paragraf föreskrifver visserligen obetingad rätt för den missnöjde
att vädja till tinget samt att, der missnöje anmäles, lapplänsmannen
ej får exequera sin dom. I det ämne, som här föreligger,
Bil,, till Rikt<d. Prof. 1801. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Haft. ?,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:0 ti) Utlåtande N:o 16.

torde emellertid annan talan vid tinget ej böra ifrågakomma än som i
§§11 och 12 är omnämnd. Mot den nämnd, i hvars hand § 7 lägger
en omfattande myndighet, kunde väl anmärkas, att den synes bjuda
ringa garanti mot godtycklighet. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tror dock, att den. verkande under menighetens uppsigt, skall
gorå god tjenst och träffa det rätta bättre än hvad en i bundna former
och bevisningsregler arbetande domstol i allmänhet mägtar. Till kontroll
tjenar särskild! föreskriften derom, att, när gods upptages så ock
vid tillfällen som i § 7 omförmälas, fullständiga protokoll skola föras,
samt att afskrift^ af dessa protokoll skola af länsmannen till Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande insändas.

Öfvergrepp kunna naturligen ske, såväl derigenom att gods blir
upptaget, utan att de omständigheter äro för handen, hvilka dertill berättiga,
som ock af nämnden. Begås felet af länsman, är han naturligen
derför ansvarig såsom för annat sitt tjenstefel, likaså ock extra polisman,
som af Eders Kongl. Majrts befallningshafvande förordnats till
biträde vid ordnings upprätthållande. Rättegångsbalkens 10 kap. 27 §
angifver den väg, i hvilken de må sökas.

Hvad angår ordningsman inom lappby samt sådan person, hvilken
jemte länsmannen deltager i nämnden, så torde de icke kunna sägas
vara »förordnade att tjensteärende förrätta» (25 kap. 22 § strafflagen),
hvadan nu gällande lagstiftning icke innehåller någon å dem tillämplig
ansvarsbestämmelse, eu brist, hvilken, om det framlagda förslaget finnes
egnadt att läggas till grund för särskild lagstiftning, måhända borde i
denna genom lämplig föreskrift afhjelpas.

I fråga om bestämmelse*^ att lefvande renar, som säljas, omedelbart
skola nedslagtas, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anföra,
att densamma synts tjenlig såsom ledande till minskning i antalet
renar, med förderfvade eller förfalskade öronmärken.

Slutligen torde få anmärkas att, enligt de upplysningar, länsmannen
i Enontekis meddelat, den föreslagna ordningen i hufvudsak
öfverensstämmer med hvad redan varit i praxis tillämpad!,; och synes
den alltså ega eu. egenskap, som ej är utan värde, nemligen att ansluta
sig till redan uppkommen rättssed.

Landskansliet i Luleå den 30 januari 188G.

Underdånigst

Lars Berg.

K. S. Husberg.»

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

Till Konungens befallningshafvande i Norrbottens län.

Uti Konungens befallningshafvandes skrifvelse af den 5 sistlidne
november infordradt yttrande, i anledning af en utaf lappar i Hede lappmarks
församling gjord underdånig framställning om tillägg till af vederbörande
komiterade den 25 augusti 1883 inlemnadt förslag till lag angående
renmärken, får jag vördsamt härmed afgifva.

Då det af mig den 16 oktober 1883 afgifna yttrande öfver komiterades
nyssnämnde förslag innehåller hemställan om tillägg i förordningen
angående renmärken alldeles i samma syfte, som af Hede församlings
lappar framhållits, får jag vördsamt bifoga transsumt af dels
förenämnda yttrande dels protokoll innefattande Enontekis lappars yttrande
i frågan.

Till hvad jag då anfört har jag egentligen ingenting att tillägga.
Dermed har afsetts att visa, att så länge intet stadgande finnes derom,
att alla renar och alla renhudar skola vara försedde med tydliga, lagfarna,
icke förfalskade märken samt så länge tjufvarne tillåtas i hemlighet
i skogen slagta renar och forsla färskt renkött till sina båtar eller
till afsalu åt köpare af stulet kött i gårdarne utan att medhafva till köttet
passande hudar, är befolkningen fullkomligt rättslös och ordningsmagten
magtlös gent emot tjufvarne. Förhållandena under de två år,
som förflutit, hafva icke visat, att de föreslagna tilläggen skulle varit
obehöfliga. Tjufvarne, som fruktat att förslaget skulle skyndsamt blifva
lag, hafva tvärt om arbetat med fördubblad ifver på att förstora sina
hjordar och sina kassor genom att märka och nedslagta andras renar.
Rättslösheten bland lapparne i afseende på lagligt skydd för egendom är
verkligen så stor, att något likartadt ej torde förekomma annorstädes,
hvarken i Sverige eller något annat land. Krom >betj ei lingen kan väl se,
att tjufvarnes hjordar vimla af lefvande renar, stulna genom märkenas
förfalskning, men är oförmögen att mot tjufvarne vidtaga någon åtgärd,
emedan målsegare högst sällan kan upptäckas. Af samma anledning är
ock tjufven oåtkomlig, fastän han påträffas sysselsatt att slagta en stulen
ren, blott han hunnit utskära och förstöra renens öron. Häraf torde
tydligen framgå, att något bör göras mycket snart, på det att ett annat
tillstånd måtte blifva rådande i lappmarkerna. Jag bestormas oupphörligen
af de redbare lapparne med frågan, om ej någon lag angående renmärken
är att förvänta, men har ej kunnat ingifva dem någon stor förhoppning,
ehuru det nog vore önskligt, att någon lag skulle tillkomma,
medan ärliga lappar ännu hafva qvar några renar; ty stor fara är för
handen, att desse lappar snart nog blifva fattighjon allesammans. Om

20 Första Kammarens Tillfälliga Utslzotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

lapparne under sitt stränga men nästan fruktlösa arbete med renarnes
bevakning- för tjufvarne skulle i afvaktan på lagen förlora tålamodet och
sjelfve på ett radikalt sätt skaffa sig rätt, är just ej att undra på. Röster
hafva nemligen börjat höjas för, att det blefve nödigt tillgripa enahanda
åtgärder, som för omkring 60 år sedan i ett par fall här i socken användes,
—- att nedskjuta tjufvarne. Jag vill dock hoppas, att något sådant
ej inträffar, oaktadt förbittringen och hopplösheten hos somliga är
ytterligt stor.

Det är ej nu lämpligt att nedskrifva de reflexioner, som göras
om lagstiftarnes oförmåga att åstadkomma en enligt lapparnes mening
mycket enkel lag, men jag kan ej underlåta att nämna, att det uppenbara
hån ej mindre från de ärliga lapparnes än äfven från tjufvarnes
sida jag för min fullkomliga magtlöshet under mer än 13 års tid varit
utsatt för, börjar blifva alldeles olidligt och har endast kunnat fördragas
under hoppet att någongång erhålla en i efter omständigheterna i lappmarken
lämpad lag, med stöd af hvilken jag kunde på ett fullt verksamt
sätt uppträda emot tjufvarne i min egenskap af polisman och allmän
åklagare.

Om något afseende ej skulle kunna fästas vid hvad jag nu andraga
och bilagda handlingar innehålla, hemställer jag vördsamt, att åtminstone
komiténs förslag till förordning angående renmärken, oberoende
af komiténs samtidigt uppgjorda öfriga förslag, varder af Konungens befallningshafvande
förordad till skyndsamt antagande.

Karesuando den 10 december 1885.

F. Forsström.

dels ett transsumt af lappfogdens i Norrbottens län tjensteprotokoll,
hållet vid sammanträde den 14 april 1890 med lappar i Juckasjärvi.

Ja/malapparne uppgåfvo, att de på våren och sommaren flytta
och uppehålla sig mellan Torneå träsk och Altevand på båda sidor om
fjellryggen, hvarefter återtåget sker om hösten med passerande af gårdarne
Kattovuoma, Salmi, Wittangijärvi, Seojärvi och vidare i närheten
af Wittangi elfs vestra strand genom Juckasjärvi socken ända in i Pajala
församling. Nämnda gårdar äro upplåtna nybyggen utom Kattovuoma,
som anlagts utan tillstånd. Ehuru åborna, liv lika äro sä pass redbar a,
att de ej förorsaka synnerligt obehag genom tjufnader, icke omgärda sina
höstackar, betala dock lapparne för sämjans skull höskador, då måttliga
anspråk göras.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16. 21

Ra-utusvuomalaipipimie flytta om sommaren nära norska gränsen
mellan Rautusjoki och Torneå träsk, draga mot hösten nedåt efter Rautusjoki,
som öfvergås vid Käyrivuopio och Kurravaara, vidare på vintern
nedåt efter södra sidan af Torneå eif stundom ända in i Pajala socken.
Do gårdar stammen passerar äro Käyrivuopio, Kurravaara, Jukkasjärvi,
Svappavaara in. fl. Käyrivuopio gård är för 15 år sedan utan särskild!;
tillstånd uppförd å kronomarken af en från Kurravaara, som påstår sig
hafva nedsatt sig på stället för fiskets och ängsmarkernas skull. Lapparne
deremot påstodo, att han, som hade nybygge i Kurravaara, tydligen
inkräktat stället såsom varande särdeles gynsamt för renstölders föröfvande,
enär mycket renar tidigt på hösten ovilkorligen måste samlas
på den udde, som bildas af Rautusjoki och en i densamma nedanför gården
utfallande bäck och der äro lätt åtkomliga. Oaktadt de icke ega
mera än några få dragrenar och 4 eller 5 vajor hos lappen Erik Persson
Hufua samt köpa obetydligt slagtrenar, innehafva de ständigt ofantligt
mycket kött, som med långa raider forslas till Pajala och Öfver-Torneå
marknader. Vid sj elfva gården och rundt omkring i närheten deraf i
skogen påträffar man ständigt talrikt med slagtställen och mycket affall
efter slagt, som bland annat utvisa, att äfven renkalfvar och unga honrenar
slägtas. Då renar komma på gårdens oinhägnade höhässjor, nedskjutas
de ofta och lapparne hotas med skjutvapen. Stället vore för lapparne
till stort gagn, om folket vore ärligt, men som det nu är, är den
till största skada.

Kurravaara by påstods vara nästan ännu farligare. Utom sådana
personer, som direkt sjelfva stjäla, finnas här många tjufgömmare och
flere lönkrögare som dels sälja bränvin åt tjufvarne, dels tillbyta sig renkött
derför. En krögare har slutat med handteringen, men ännu finnas
fyra qvar.

Jukkasjärvi gamla kyrkoby, som förut varit sämst, sades nu blifvit
något bättre i hänseende till stölder och bränvinshandel, ehuru ännu en
mängd stölder begås och mycket stulet kött uppköpes samt mycket bränvin
afyttras. Af sexton husbönder i byn ansågos ej mer än hälften vara
redbare. Orsaken till att stölderna något aftagit sades vara, dels att lapparne
under de senaste renåren kunnat hafva noggran tillsyn öfver renarne,
dels att länsmannen med mycken kraft försökt hålla efter tjufva!''
och lönkrögare.

I Svappavaara by sades gamla husbönder i allmänhet vara redbare.
Under stocksläpning under denna vinter har en stor mängd renar tillgripits.
Lönkrögeri bedrifves och ehuru ej i så stor skala som i senast

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

nämnda två byar. Här lär ock finnas eu extra polisman, som dock
hvarken vågar eller förmår uträtta något nämnvärdt.

Äfven Rautusvuomalapparne, som stundom besöka Paj al a socken
och komma i närheten af byarne Palokorva, Lovikka, Auttis och någon
gång Juhonpieti, måste erlägga drj^g betalning, då de uppehålla sig på
enskildas skiften.

/vau/a^rwaraalapparne, hvilkas egentliga flyttningsområde är trakten
mellan Rantusjoki och Kalix eif, hafva på sista åren börjat flytta om
vintern inom Gellivare socken i närheten af Kalix eif, emedan betet på
södra sidan är betydligt bättre och utrymmet stort. De gårdar, dessa
lappar hufvudsakligast måste komma i beröring med, är Pirttivuopio eller
Paitasjärvi vid sjön af samma namn, Laukkuluspa och Kaalasluspa, uti
Indika befolkningen är i högsta grad okunnig och tjufaktig och allra
värst i Kaalasluspa by, bestående af två kronohemman och tvenne å
kronomark utan tillstånd uppförda backstugor. Oaktadt de jemförelsevis
talrika invänarne äro åbyggnaderna mycket eländiga. Folket, som anses
mycket förmöget, har riglat, sig genom stölder och lönkrögeri bland
tjuflappar. Då en större eller mindre skock renar förirrar sig till närheten
af byn nedslagtas hvarenda ren. Stölderna börja redan i slutet af
augusti och fortfara hela hösten och vintern, så länge lappar tåga förbi
eller uppehålla sig i närheten. Man försöker förvara det tidigt slagtade
köttet mest i skogen för att kunna afyttra det på marknaden under vintern
och en del forslas med båt till gårdarne.---Man lär hafva fått

visshet om, att en enda person på sin lott fått ej mindre än 300 renar.
Till senaste Kengis marknad forslades från Kaalasluspa flere hundrade
lispund endast renstekar, men som en del voro mycket skämda, måste
åtminstone sex renlass föras tillbaka, hvilka man sedermera försökte afyttra
i Gellivara, men det lyckades ej bättre, än att länsmannen der tog
i beslag fyra lass, enär stekarne voro odugliga såsom födoämne. Oaktadt
denna myckenhet kött, som man förskaffar sig och afyttrar på marknader,
medför man helt obetydligt med renhudar, hvilka till stor del
förstöras. På senaste Matarengi marknad hafva dock Kaalasluspa-bor
försökt sälja ej så obetydligt renhudar, från hvilka‘öronen med märkena
bortskurits och hvilka hudar voro af så tidigt, antagligen i augusti,
slagtade renar, att det korta håret afföll från hudarne, då man skakade
dem. Vid samma tillfälle utbjöds ock skämda renstekar. Oaktadt sålunda
stölderna föröfvas nästan öppet, våga lapparne ej på egen hand
verkställa någon undersökning, ty de skulle genast afspisas med bössor
och revolvrar, hvilka senare tjufvarne alltid bära på sig. Länsman har
ock svårt att veta lämpligaste ögonblicket, när han borde infinna sig.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Wto 2) Utlåtande Wto 16.

På framstäld fråga till lapparne, om de så vidt i deras förmåga stöd
gingo länsmannen till mötes med angifvande af brott och förskaffande
af bevisning, genmäldes, att de i allmänhet på sista tiden gjort det utan
synnerligt obehag, men att de flesta brott ej kunde åtalas i följd af
lättheten för tjufvarne att undanrödja bevisningen, då de i de flesta fall
behöfde blott bortskaffa öronen med märken från huden på en eller flere
stulna renar. Deremot vågade ej de redbara bönderna i här förut omförmälda
byar angifva sina tjufaktiga grannar och lönkrögare af fruktan
för hämnd, hvilken ej skulle uteblifva, äfven om angifvelsen ej föranleddes
till den tilltalades fällande, hvilket oftast är ganska ovisst, ty om länsmannen
ock anser sig hafva bevisning, händer det ej sällan, att vittnena,
genom att vid domstolen fördölja eller rent af uppdikta eu berättelse till
den tilltalades förmån, åstadkomma hans frikännande.

Äfven betonades de olägenheter, som förorsakas lapparne genom
utdrifning af timmer från kronans skogar. De ganska obetydliga skogarne
uthuggas, toppar och.qvistar lemnas qvar, snön hopar sig derigenom
hård och hela trakten blir oduglig som renbetesland och slutligen hafva
stockkörarne ett utmärkt lägligt tillfälle att stjäla renar, såsom det i
vinter nogsamt visat sig på de ställen, der utdrifning egt rum. Upplysta
om att det var resthyggen, som nu utdrifvits, ville lapparne uttala den
önskan, att ingen utverkning för framtiden borde komma i fråga från
kronans skogar inom socken.

De nu närvarande lapparne sade, att de jemte de flesta andra husbönder
tröttnat på det rättslösa tillstånd, som en följd af år rådt inom
deras byalag och önskade lifligt, att sådana åtgärder måtte vidtagas, att
ordning och sämja kunde åstadkommas. De hemstälde derför om anhållan
hos Konungens befallningshafvande, att två extra polismän kunde
förordnas att tjenstgöra inom deras byalag från 1 september till 1 mars.
Som enligt deras försäkran hvarken från deras eller något annat byalag
inom socken kunde fås personer, som vore lämpliga och villiga att åtaga
sig befattningen, föreslogs dertill Elias Johansson från Soppero och norske
undersåten Mats Svensson Tornensis.

Dessa lappar besöka alla vintrar Pajala socken och nödgas erlägga
dryg betalning för uppehåll på enskildas skiften.

År och dag som ofvan F. Forsström.

Af dessa officiella yttranden och upplysningar så väl som genom
enskilda underrättelser synes det ådagalagdt att »nedskjutning af renar
i större mängd af hämnd eller för fredande af egendom endast förekom -

24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

ålit i Herjeådelen å Ljusnedals bruksområde, som utgöres af omkring 5
qvadratmils vidd, men att för öfrigt nedskjutning af renar af samma
anledning endast här och der i enstaka fall inträffat i Jernband samt först
under de tre senaste åren i V esterbotten, men deremot veterligen endast
sällan i Norrbottens län. Vidare synes det af samma upplysningar otvetydigt
framgå, att jemväl renstölderna under senare åren tilltagit, ehuru
i omvänd ordning mellan lappmarkerna, i det dylika brott torde allmännast
och i största omfattning förekomma inom Norrbottens län, hvarest
dylik yrkestjufnad, i följd af rikedomen på renar och ödemarkens ofantliga
vidd kan blifva oantastad och lönande. Likaså torde sämjan mellan
lappar och bofaste på de senare åren oftare blifvit störd än tillförene,
enligt uppgift, i följd hufvudsakligen af tvister om skador, föröfvade
dels af renar å höhässjor och stackar, dels af de bofastes hundar å renhjordarne.

Den lag, som reglerar rättsförhållandet mellan lappar och bofaste,
nemligen lagen angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
är af så ungt datum, nemligen den 4 juni 1886, att den tid, hvarunder
den verkat, är alldeles för kort för att fullständig erfarenhet skulle kunna
hafva vunnits rörande dess lämplighet och tillräcklighet för ändamålet.
Men för så vidt utskottet kunnat utröna är den allmänna uppfattningen
bland dem, som lagen närmast rörer, den, att densamma i allmänhet
skänker båda parterna ett väl afpassadt skydd för deras egendom.

Endast i afseende på § 11 rörande skada å hö, som förvaras å
liässjor eller i stackar, samt § 17, rörande olofligt fällande eller misshandlande
af lapparnes renar, har ifrån skilda håll uttalats liflig önskan
derom, dels att der hö icke förvaras i lador, skall egaren icke vara berättigad
till ersättning för skada derå genom renar, dels att högre ansvar
måtte stadgas för våld af nämnda beskaffenhet mot rendjur.

Ehuru, enligt utskottets mening, sådana brott, som föranledt motionen
icke kunna helt och hållet afvärjas genom ändring i den så kallade
renbeteslagen af 4 juni 1886, synes det dock utskottet önskligt- att för
undanrödjande af den allmännaste anledningen till tvister mellan lapparne
och de bofaste, den grannlaga frågan om ersättningsskyldighet för skador,
som föröfvas af renar på äng eller utängsslätter å hö, som icke förvaras i
lador, utan i hässjor eller stackar, måtte underkastas ny pröfning för att få
utredt, huru vida och på hvad sätt ändring af § 11 i den så kallade renbetes -

Första Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

lagen må till båtnad för så val lapparne, som de bofaste kunna genomföras
i sådant syfte, att egare till hässjadt eller stadgadt bo inom Västerbottens
och Norrbottens lappmarker och de delar af Jern ilande, som
blifvit afvittrade enligt den för Vesterbottens läns lappmark före 1873
gällande metod, icke må vara berättigad till ersättning för skada, som
derå förorsakats af renar, så framt ej skadan tillkommit med uppsåt eller
genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning. Önskvärdheten af en
dylik bestämmelse torde vara uppenbar af den omständigheten, att
stängsel omkring höhässjor och stackar icke i regel, särdeles då yrsnö
deremot hopar sig, förmår freda desamma från åverkan af renar, hvarigenom
det å andra sidan blifver omöjligt för lapparne, äfven med den
bästa bevakning, att afhålla renarne, som endast äro halftama djur, från
att skada dessa i fjell och skog tätt kringspridda, lätt åtkomliga höförråd.
Om de bofaste kunde förmås att för dylikt hö uppföra lador,
skulle jemväl åt dem en betydlig fördel beredas med hänsyn till det
högre fodervärde, som deras hö derigenom skulle erhålla.

Äfven synes bestämmelsen i § 17 af nämnda lag om böter af högst
4-0 kronor för den, som olofligen fäller eller misshandlar lapparnes renar,
böra, efter hvad som under de sista åren förefallit, i afsevärd grad
skärpas.

Då det vidare, af hvad ofvan anförts och utskottet i öfrig! inhemta!,
svues vara tydligen ådagalagdt att tillfyllestgörande rättsligt skydd för
reneganderätten icke kunnat beredas, hvarken genom den så kallade renbeteslagen
af den 4 juni 1886 eller lagen angående renmärken af samma
dag, så torde det böra anses synnerligen angeläget att, såsom af Kongl.
Maj ds befallningshafvande i Norrbottens län i den här ofvan intagna
skrifvelsen föreslagits, denna brist måtte på det sätt, som kan finnas
lämpligast, blifva så fort ske kan afhulpen.

Då emellertid de största hindren för upprätthållandet af ordningen
och rättstillståndet i de trakter i fjellens närhet, hvarest nomadernas och
de bofastes intressen oftast råka mot hvarandra i strid, ligga deruti, att
dessa trakter äro ödemarker, aflägse belägna och af ofantlig utsträckning,
så måste det under alla förhållanden vara af den allra största vigt,
att sådana åtgärder må vidtagas, att någon effektiv polisuppsigt, åtminstone
under vissa tider, må kunna derstädes vara till finnandes, på det
att lagöfverträdelser mera än hittills måtte kunna blifva beifrade och de
begångna brotten bestraffade. De medel, som härtill kunna blifva tillgängliga
af anslagen till underhåll af särskild polisstyrka på landet, äro
nemligen för ändamålet så otillräckliga, att ofvannämnda trakter vanligen
Bill. till lliksd. Frot. 1891. 8 Sand. 2 Afd. 1 Band. 9 Käft. 4

26 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

icke kunna besökas af någon polisman annat än vid särskilda fall, då
större lagöfverträdelser inträffa.

På grund af hvad sålunda förekommit, har utskottet ansett sig ega
giltiga skäl hemställa, det motionen måtte på det sätt bifallas,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, efter utredning, till
Riksdagen inkomma med förslag till de åtgärder i ofvan
omförmälda hänseenden, som må finnas af omständigheterna
påkallade för rättvisare och bättre ordnande af
förhållandet mellan lappar och bofasta.

Stockholm den 4 maj 1891.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.

Reservation: af herr Adelsköld.

STOCKHOLM, ISÅAC MARCUS’ BOKTEYCKERI-AICTIEBOLAG, 1891