Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1891:TfuA14 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Atik. till Äiksd. kansli den 4 maj 1891, kl. 1 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående utfärdande af föreskrifter i afseende å befordran
till underlöjtnant.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 174, har herr
J. Nydahl hemstält »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Magt
anhålla, det Kongl. Magt täcktes rörande befordran till underlöjtnant
utfärda sådana föreskrifter, att här omförmälda olägenheter varda afhulpna
och att således rekryteringen af svenska arméns officerscorps
måtte underkastas sådana former och vilkor, att garantier för dess
ordnande på ett tillfredsställande och ändamålsenligt sätt komma att
förefinnas».

Efter en längre motivering, hvartill utskottet får hänvisa, sammanfattar
motionären slutligen sina skäl för detta förslag sålunda:

»Det kan ingalunda vara lämpligt, fast mera menligt inverka på
officersrekryteringen, att denna utan några afsevärda inskränkningar
ligger i regementschefernas händer, till följd hvaraf befordran till officer
kan komma att bero af relationer eller blifva ett klassprivilegium, anspråken
på officersaspirantens skolstudier och på hans genomgång af
underofficersskolan äro mindre än måttliga, intet afseende behöfver
fästas vid deras omdöme, som närmast ledt officersaspirantens militära
uppfostran, och nu gällande bestämmelser icke tillgodose och främja
det ur många synpunkter så nyttiga urvalet af officersämnen.»

Till den fullständiga utredning hvilken Andra Kammarens tredje
tillfälliga utskott i sitt utlåtande, n:o 16, skänkt detta ärende, får
utskottet vördsamt hänvisa, på samma gång endast följande korta utdrag

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

af förstnämnda utskotts utlåtande ansetts böra till belysning af dess
uppfattning utaf frågan bär meddelas.

»Det tredje systemet, krigsskola med förutgången tjenstgöring vid
trupp, torde vara allmänt erkändt som det bästa, då ett stort antal officerare
skall utbildas. Fördelarne framträda tydligast vid värnpligtsarméer.
Hvarje krigsduglig yngling skall i de länder, som hafva arméorganisationen
grundad på allmän värnpligt, vapenöfvas. Har han den
erforderliga humanistiska bildningen, kan hans utbildning härvid afpassas
så, att den lämpar sig för officersaspiranten. Till mycket stort antal
kunna officerare utbildas, bland hvilka de bäste utväljas på grund af
betyg och tjenstgöringsprof till officerare på stat, under det att de öfrige
blifva reservofficerare. Så är förhållandet i Norge och Danmark. Såsom
förhållandet deremot nu är i Sverige, finnes egentligen ingen reservbefälsinstitution.

För rekrytering af officerscorpsen kan regementschefen under våra
nuvarande förhållanden antingen antaga endast så många aspiranter till
volontärer, som han kan beräkna att officersbehofvet under de närmaste
åren, såsom det af Kongl. Maj:t fastställa för hvarje regemente, kommer
att kräfva, eller ock ett större antal, bland hvilka sedan de bäste uttagas.
I förra fallet anser sig regementschefen hälft förbunden att, om
ynglingen icke visar sig bestämdt oduglig till krigstjenst, söka fortleda
honom genom graderna till uppnående af underlöjtnantsfullmagten. I
senare fallet ställer sig valet lättare för chefen, men den olägenheten
visar sig, att ynglingar indragas uti regementets tjenst utan att de bestämdt
veta, om någonsin plats för dem skall yppa sig att blifva officer,
då de under förberedelsetiden kunna förbigås af kamrater, och dessutom
plats ej kan beredas åt alla, som sålunda antagas. Utskottet anser
sig böra påpeka, att den utväg, som härvid kunde ifrågasättas för
dessa svårigheters afhjelpande genom att vid regementet fast anställa
ett obegränsadt antal officerare, af hvilka ett större antal till eu början
blefve lönlösa, ej vore praktiskt, enär befordran inom regementet vid
sådan anordning blefve så långsam, att den skulle menligt inverka på
officerscorpsens duglighet och intresse för tjensten. Huru önskvärd!'',
det än vore att på dylikt sätt utan nämnvärd kostnad erhålla ett ökadt
antal fast anstälda officerare, skulle likväl ett sådant anordnande blifva
för armén ofördelaktigt.

Utskottet föreställer sig, att af de nyssnämnda tvenne utvägarne
för officersaspiranters antagande den senare, enligt hvilken ett större
antal volontärer antages och bland dessa gallring efter någon tids tjenstgöring
eger rum, är den, som är mest lämpad för vidare utveckling

6 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

och bäst svarar mot de fordringar, som man kan ställa på en rättvis
och ändamålsenlig rekrytering.

Sålunda skulle denna utväg framställa sig på ett helt naturligt
sätt, om det af generalskomitén nyligen afgifna yttrande öfver förslaget
till grunder för ny härordning blefve antaget, i ty att enligt detsamma
sättet för anställning och första utbildning såsom reservofficersaspirant
och aspirant till officersbeställning på stat blir enahanda. Båda kategorierna
skola nemligen hafva aflagt mogenhetsexamen eller annan
dermed jemförlig examen, inträda i tjenstgöring den 1 juli, genomgå
rekrytskola och reservofficerskurs samt derefter omkring den 15 maj
följande år aflägga reservofficersexamen. Efter afläggande! af denna
genomgå aspiranterna en instruktions-tjenstgöring vid trupp intill repetitionsöfningens
början, och sedan äfven dessa bevistats, blifva af de
sökande de skickligaste kommenderade till krigsskolan för vinnande af
kompetens till fast anställning såsom underlöjtnanter, medan de öfrige,
hvilka först vid näst infallande repititionsöfningar åter inträda i tjenst,
i sinom tid befordras till reservunderlöjtnanter.

På detta sätt går vägen till den fasta officersbeställningen igenom
reservofficerskursen, och då skilnaden emellan reservofficersaspirant och
aspirant till fast officersanställning ofta torde komma att visa sig först,
när frågan blir om kommendering till krigsskolan, torde följden blifva
en för båda parterna ganska helsosam täflan.»

På dessa och öfriga i utlåtandet anförda grunder hemstälde
utskottet, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida genom ändrade
föreskrifter för rekryteringen af arméns officerscorps antagandet och urvalet
af aspiranter till officersbeställning på stat må kunna underlättas
och på ett mera tillfredsställande sätt verkställas».

Vid föredragning af detta utskottets utlåtande, den 27 sistlidne
april, har Andra Kammaren bifallit utskottets ofvan citerade hemställan,
hvarefter Andra Kammarens beslut jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen
blifvit genom utdrag af protokollet delgifvet Första Kammaren,
som hänvisat detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

I likhet med Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott finner
utskottet synnerligen vigtiga skäl tala för en förändring i anordningen
af officersutbildningar, i den rigtning, att ett ökadt antal officersaspiranter
måtte vid armén blifva antagna. Deri ligger äfven innelyckt hela
frågan om möjligheten att utan allt för stora kostnader kunna anskaffa
ett för armén tillräckligt talrikt reservbefäl. Nämnde officersaspiranter
torde nemligen, helst efter förutgången rekrytskola vid regementet,
först böra kommenderas liksom nu till underbefälsskola, efter hvars genomgående
de skickligaste, till det antal från hvarje regemente, som
årligen genom generalorder bestämdes, skulle beordras till krigsskolan,
under det att de öfriga, efter aflagd reservofficersexamen förklarades
kompetente till reservunderlöjtnanter och sålunda bildade en välbehöflig
förstärkning till det vid arméns mobilisering erforderliga befälet.
Utskottet styrkes ännu mera i denna sin uppfattning af det af den nyligen
församlade så kallade generalskomitén afgifna underdåniga yttrandet,
i hvilket en dylik anordning, som den ofvan omförmälda, utgör en
af de grunder för ny härordning, som af komiterade enhälligt föreslagits.
Då inga nämnvärda hinder torde möta att redan nu med den
arméorganisation, Sverige för närvarande eger, bringa denna anordning
i dess väsentligaste delar till utförande, har utskottet ansett sig på
dessa och öfriga i meranämnda utlåtande, n:o 16, anförda grunder, böra
hemställa,

att Första Kammaren jemväl för sin del måtte biträda
Andra Kammarens ifrågavarande beslut.

Stockholm den 2 maj 1891.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.

Herrar Adelsköld och Unger hafva anhållit att här få antecknadt,
att de vid ärendets behandling i utskottet varit förhindrade att
närvara.