Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande År:o i (Utlåtande 1891:TfuA1 Första kammaren tfua)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande År:o i.

N:o 1.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o f i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning angående möjligheten att bereda
tillfälle för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 42, har herr P. M.
Söderberg föreslagit, »det Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru vida icke genom statsmagternas
försorg tillfällen kunde beredas dem bland våra mindre bemedlade och
obemedlade samhällsmedlemmar, som sådant önska, att på vilkor, som
gjorde det för dem möjligt, och hufvudsakligen å inom fäderneslandet
ännu befintliga stora odlingsbara utmarker, bilda egna jordbruk, utan
att statsverket derigenom blefve synnerligen betungadt, utom möjligen
för väganläggningar och stora vattenafdikningar».

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört en omfattande motivering,
till hvilken utskottet får hänvisa, med angifvande af följande kortfattade
utdrag deraf.

Motionären anmärker, att arbetarefrågan väl för närvarande är den
vigtigaste fråga som inom den civiliserade verlden står på dagordningen,
samt att till dess lösning framstälts olika förslag med angifvet syfte,
dels att bereda arbetarne en tryggad ställning både under kraftens och
ålderdomens dagar, dels att för dessa samhällsklasser undanrödja anledningarna
å ena sidan till klagomål öfver otillräcklig arbetslön och vinstandel
och å den andra till anslutning till de socialistiska och andra
samhällsupplösande läror, hvilka afse att slita alla samhällsband.

Enligt motionärens mening bör under vissa vilkor och förutsättningar
en allmän försäkring af arbetarne äfven i vårt land åvägabringas,

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Häft. (N:o 1, 2.) 1

S Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 2) Utlåtande N:o 1.

ehuruväl de åtgärder för åstadkommande af allmän ålderdoms- och olycksfallsförsäkring,
hvarmed man för närvarande mångenstädes sysselsätter
sig, icke torde komma att uppfylla de förhoppningar, som må hända sättas
till desamma så länge invandringen till våra städer och industriella
etablissement fortgår i samma omfattning som under de senast gångna
årtiondena. Konkurrensen på det industriella området hotar öfver allt
att antaga en oroväckande karakter, och i Belgien, det land, der industrien
i förhållande till landets folkmängd väl torde vara längst drifven,
har man redan ett sorgligt exempel på hvart det leder, då alstren af
industriidkarnes arbete hafva svårt att finna afsättning och de arbetssökandes
antal blir så stort, att aflöningarna kunna nedbringas till huru
låga belopp som helst. Den tid lär emellertid med stora steg närma
sig, då Nordamerikas och öfriga transatlantiska länders behof af arbetskrafter
är fyldt, och det gäller att, innan det blir för sent, vidtaga mått
och steg för att skaffa tillgång till uppehälle åt dem, hvilka ej kunna
finna sitt bröd hvarken vid våra egna industriella etablissement eller
genom arbete i främmande verldsdel.

Motionären anser, att Sverige derutinnan är lyckligare lottadt än
flertalet af Europas öfriga länder. »Vi ega ofantliga sträckor af för
odlingen tjenliga områden och vi böra», enligt hans åsigt, »begagna den
utväg, naturen synes hafva anvisat oss för att bereda så många af våra
arbetare som möjligt tillfälle att på vilkor, som vore för dem antagliga,
med full eganderätt kunna förvärfva så mycket odlad eller odlingsbar
jord, att de skulle kunna försörja sig och sina familjer.»

Enligt motionärens tanke skulle sådan upplåtelse af jord lättast
kunna låta sig verkställa derigenom, att kronodomänerna, i den mån de
blefve lediga från arrendator^'' och sedan för kronans räkning större,
icke odlingsbara skogslotter undantagits, sönderdelades i mindre gårdar,
hvilka emot en på 40 ä 50 år stäld afbetalning och på i öfrigt så billiga
vilkor som möjligt försåldes till sådana personer, som antingen
icke förut egde jordbruksfastighet, samt genom att hvarje år afsätta ett
visst belopp att användas till inköp och sönderdelning af större enskilda
egendomar, då sådana för billigt pris kunde erhållas.

De sjelfegande jordegarnes antal har hos oss på den senaste tiden
haft en bestämd tendens att sjunka, och detta förhållande måste enligt
motionärens åsigt med oro betraktas af en hvar, som anser att eganderättens
och ordningens säkraste värn ligger just hos vår bofasta befolkning
och som dessutom förmenar, att industrien för afsättningen af sina
alster är i hög grad beroende af en fast och burgen landtbefolkning.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1. 3

Under 1889 års riksdag väckte herr E. Åkerlund en motion i samma
syfte som den nu föreliggande. Statsutskottet var då med motionären
enigt i fråga om önskvärdheten af att kunna bereda vårt lands mindre
bemedlade befolkning tillfällen att förvärfva egna fastigheter, men afstyrkte
det oaktadt motionen, bland annat under hänvisning till, att man
redan inslagit på den af motionären ifrågasatta vägen genom att besluta
försäljning af mindre kronodomäner, på grund af hvilket afstyrkande
Riksdagen samma år afslog motionen. Uti en motion af samma innehåll
och nära ordagrant lika motivering som herr P. oM. Söderbergs i år
framlagda, upptog vid förlidet års riksdag herr E. Åkerlund å nyo sitt
ofvannämnda förslag samt framhöll dervid, bland annat, att den af 18189
års statsutskott omnämnda försäljningen af mindre kronodomäner ingalunda
kan betraktas såsom ett steg på den af honom ifrågasatta vägen.
Den person, hvilken på offentlig auktion kan inropa ett dylikt hemman,
hör i regeln icke till de fattige. Han måste nemligen inom sex år erlägga
liqviden och således under sex års tid inbetala kanske minst 1,000
kronor om året och måste dessutom ställa fullgod borgen för fullgörandet
af de skyldigheter, han vid auktionen ikläder sig.

Denna motion remitterades till Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskott, som, efter att i sitt utlåtande hafva intagit en af vice häradshöfding
G. E. Fahlcrantz författad redogörelse för de åtgärder i denna
rigtning, som i Amerika inbegripas under benämningen hemstadssystemet
(homestead), till stöd för sitt nedan angifna förslag bland annat
anförde följande:

»Det ligger i herr Åkerlunds motion en sund och rigtig tanke, som,
om den kunde praktiskt realiseras, helt säkert skulle lända vårt land till
lycka och välfärd. Den svenska jorden lemnar ännu godt utrymme, må
man blott upptaga och bruka densamma — ju flere armar der finna
användning, desto bättre. Det skulle således vara en stor lycka att en
lugn och jemn, om än tarflig bergning på egen grund kunde beredas de
många små, som dittills ej mägtat förvärfva en sådan, och den sjelfegande
jordegareklassen är det folkelement, som den sunda samhällsutvecklingen
bär minst att frukta af.»

Med denna uppfattning hade utskottet vid behandling af herr Åkerlunds
motion, med hänsyn till vårt lands naturliga förhållanden ej mindre
än till de af motionären påpekade vådor af social och ekonomisk art,
funnit sig kunna obetingadt instämma uti motionärens uttalande om
önskvärdheten deraf, att den under senare årtionden pågående öfverdyttningen
af krafter ifrån jordbruket till handtverk och industri måtte
i sin män hejdas, samt att ökadt tillfälle måtte beredas dem, som sådant

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

önska, att bilda egna jordbruk, eller, såsom utskottet fattat det, att
erhålla eget hem samt att på egen mark idka jordbruk, vare sig sjelfständigt
eller i förening med den inkomst, som kan erhållas genom
arbete vid industriel anläggning, i Indika båda fall för dem vinnes en
mera sjelfständig ekonomisk ställning, än som nu är fallet med den lösa
arbetsbefolkningen, som har sitt uppehälle genom tillfällig arbetsinkomst
vid trävarurörelsen eller genom anställning i annan stor industri, hvaremot
de ej ega annan bostad än för sin person, och detta i all synnerhet
om man dermed kunde i någon mån hämma utvandrareströmmen
samt sätta landet i tillfälle att i allt större omfattning tillvarataga den
dyrbara kraft och intelligens, som dermed år efter år går förlorad.

Med afseende å sättet, huru tillfälle för ett ökadt antal af statens
medlemmar att bilda egna jordbruk skulle beredas, hade utskottet funnit
sig berättigadt och skyldigt att se frågan från tvenne synpunkter.

I första rummet berodde, enligt utskottets mening, möjligheten att
realisera det åsyftade målet på tillgängligheten af erforderlig mark.

I detta hänseende bemärktes, att en väsentlig del af de smärre jordbruk,
hvarom här vore fråga, torde kunna af de enskilde sjelfva beredas
genom köp från enskilde jordegare, som till äfventyrs innehafva större
områden, än de finna för eget behof erforderligt; och af de staten tillhöriga,
för olika ändamål använda jordbruksegendomar kunde tvifvels
utan — om andra hänsyn ej böra föranleda att de bibehållas till sitt
nuvarande bruk — betydande områden vinnas för realiserande af här
ifrågavarande syfte på det sätt, att från de domäner, hvilka ega torp,
dessa torp frånskildes och försåldes.

Men i all synnerhet tänkte sig utskottet att tillfällen till bildande
af jordbruk för personer, som eljest dragas till handtverk och industri
eller öfvergifva landet, kunde med fördel beredas på de väsentligen inom
de norrländska länen och i all synnerhet inom Norrbotten befintliga
kronoparker eller oafvittrade områden; och syntes det utskottet, att särskildt
möjligheten att sålunda bebygga de öfverstå delarne af Norrland
här förtjenade så mycket mer uppmärksamhet, som vigtiga skäl af helt
annan art, än här förevarande, för visso gjorde det i högsta grad önskligt,
att så snart som möjligt en talrikare befolkning af rent svenskt element
der vore för handen.

I andra rummet berodde, enligt utskottets förmenande, frågans lösning
på möjligheten för enskilda obemedlade och mindre bemedlade personer
att förvärfva smärre jordbruk på sådana vilkor och med sådan
rätt, att de verkligen kunde finna det för sig förmånligare att lägga an
derpå än att egna sig åt andra näringar eller att utflytta, med andra

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

ord, frågan skulle helt enkelt bero på möjligheten att göra jordbruk
eller annan landtmannanäring mera tilltalande, än nu är fallet.

I detta hänseende hade utskottet sjelf egnat och funnit sig böra
fästa synnerlig uppmärksamhet vid den i hemstadssystemet beskrifna
och hittills troligen för blott få personer inom vårt land bekanta form
för eganderätt till jord, som inom Amerika användes.

Efter att hafva förutskickat, en redogörelse för omförraälda amerikanska
system hemstälde utskottet, »att Riksdagen måtte hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla att, efter inhemtande af fullständig kännedom
om här berörda system för jords besittning, låta företaga en sådan
utredning af hit hörande förhållanden, på grund hvaraf Riksdagen kan
blifva i tillfälle att bedöma möjligheten af och sättet för beredande af
tillfälle för obemedlad och mindre bemedlad att i större omfattning förvärfva
egna jordbruk».

Sedan denna hemställan blifvit af Andra Kammaren afslagen, beslöt
sagde kammare att bifalla herr Åkerlunds motion, som, efter delgifning,
af Första Kammaren hänvisades till dess första tillfälliga utskott, hvilket
i sitt utlåtande till en börjah erinrade, att — med anledning af eu
vid 1888 års riksdag väckt motion derom, att å kronopark belägna odlingslägenheter
skulle, till den begränsning, som skogens vård och skötsel
kräfde, under namn af skogstorp af kongl. domänstyrelsen på vissa angifna
vilkor upplåtas till sökande, hvilka hade god frejd och vore fullt
arbetsföre — Riksdagen beslutit att hos Kongl. Maj:t anhålla, »det Kongl.
Maj:t täcktes låta föranstalta om utredning i förevarande ämne och
derefter till Riksdagen inkomma med den framställning, som må finnas
vara af förhållandena påkallad»; och hvilket derefter i ärendet yttrade
följande:

»Utskottet har vid pröfning af motionen funnit dess syfte synnerligen
beaktansvärdt.

Sedan kommunikationsväsendet i allmänhet på senare årtionden väsentligen
förbättrats inom landet, och sedan staten beslutat att snart utsträcka
sitt stambanenät i öfra Norrland igenom och i närheten af dess
storartade och öde skogsmarker, torde tiden vara inne att i denna landsdel,
som motionären jemväl synes i främsta rummet afse, lemna ökade
tillfällen till upptagande af nya hemmansbruk och lägenheter å sådana
kronans domäner, hvilka dertill befinnas lämpliga.

Ehuru i mindre omfattning torde äfven i andra landsdelar detta
mål kunna nås vid försäljning af dertill passande kronodornäner, om
dervid fasthålles motionärens plan att söka bereda åt »många af våra

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

arbetare så mycken jord att de, om ock genom träget arbete derpå,
skulle kunna försörja sig och sina familjer». Förslagets hufvudsyfte
synes således vara att med det egna intressets band binda en del af de
lösa arbetarne vid jorden, på det att de må kunna skapa egna hem och
sjelfva bereda sig arbete, hvarigenom de skulle förvandlas från af konjunkturer
beroende proletärer till sjelfegande mindre jordbrukare.

Deremot torde det icke, enligt utskottets förmening, vara lämpligt
att annat än undantagsvis göra några försök att åt den del af arbetarebefolkningen,
som är fast anstäld vid de industriella verken, bereda tillfällen
att bilda verkliga jordbruk. Denna del af arbetarebefolkningen
måste nemligen bo invid de industriella anläggningarna i städerna eller
på landet och kan icke i regel finna tid och tillfälle till jordbruk.
Deras tillgodoseende med eget hem i ena eller andra formen torde föröfrigt
lämpligast kunna ske genom dessa anläggningars egare, som bättre
än staten torde härtill vara i stånd.

Icke heller synes skäl ännu vara för handen att, på sätt motionären
antyder, med statsmedel till vissa årliga belopp inköpa och i mindre
lotter utskifta större enskilda jordegendomar.

I öfriga afseenden delar utskottet motionärens åsigter och anser sålunda
den föreslagna utredningen synnerligen nyttig och nödig rörande
lämpligaste sättet och vilkoren för upplåtelse från kronodomäner af mark
till mindre jordbruk med eganderätt och besuttenhet, åsyftande att befrämja
en snabbare uppodling af landet och ökad fast befolkning. Under
tiden för den begärda utredningen synes likväl den författningsenligt
pågående kolonisationen och afvittringen böra ostördt fortgå.

På grund häraf, och då motionärens förslag har en annan och
vida större omfattning än den i 1888 års riksdagsskrivelse berörda
frågan rörande upplåtelse till kronotorp af å kronopark belägna odlingslägenheter,
får utskottet hemställa, att Första Kammaren ville instämma i
Andra Kammarens beslut.»

Vid föredragning den 17 maj 1890 af detta utlåtande afslog emellertid
Första Kammaren motionen, utan annan öfverläggning än att dervid
ett mindre skriffel påvisades uti det i utlåtandet intagna citatet af motionen
— ett skriffel — hvilket icke förefans i Andra Kammarens förordade
beslut, men hvilket likväl, såsom innebärande en omening, sålunda
blef den enda uppgifna grunden för afslaget.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

Vid pröfning af ofvan behandlade motion har utskottet funnit sig
ega skäl att i hufvudsak instämma uti det ofvan citerade yttrandet af
Första Kammarens första tillfälliga utskott vid förlidet års riksdag.

Den lösa befolkningens inom landet stora tillväxt i antal, icke blott i
städerna, utan äfven på landsbygden, synnerligen i vissa trakter af Norrland,
medför nemligen så afsevärda olägenheter och möjligen äfven vådor både
för kommunerna och samhället, att de enligt utskottets förmening från
statens sida påkalla sådana åtgärder, som kunna bereda denna befolkning
en tryggare ställning, och som dymedelst fastare binda densamma
vid hemorten och fäderneslandet.

De i motionen angifna förslagen härtill, hvilka åsyfta att åt så stor
del som möjligt af denna befolkning bereda egna hem och mindre jordbrukslägenheter,
synas innefatta det må hända verksammaste medlet bland
dem, som böra komma till användning för frågans lösning. Särskilt
torde förslaget lämpa sig för Norrlands skogsbygder, hvarest kronojord
med odlingslägenheter i öfverflöd förefinnes och hvarest en påskyndad
kolonisation vore för staten ur alla synpunkter högeligen önskvärd.

Enligt hvad utskottet har sig bekant, har jemväl liknande förslag
på sista tiden osh särskildt under detta år utgjort föremål för behandling
af representationerna inom England, Tyskland och Danmark, hvilka
förslag bland annat haft till syfte att åt den lösa arbetarebefolkningen
bereda tillgång till jordbrukslägenheter, trädgårdslotter eller fasta
bostäder, dels under eganderätt, dels på arrende af staten eller kommunen.

Af de lagstiftningsåtgärder, som för detta ändamål blifvit inom
nämnda länder föreslagna och beslutade, torde vigtiga lärdomar vara att
hemta för att enligt motionens syfte uppnå liknande ändamål jemväl
inom vårt land. Utskottet har likväl saknat tillfälle att härom förskaffa
sig närmare kännedom.

Då den omsorgsfulla utredning rörande de vexlande omständigheter,
till hvilka hänsyn bör tagas för ifrågavarande förslags lämpligaste lösning,
endast torde genom Kongl. Maj:t kunna åvägabringas, synnerligast
då, enligt utskottets förmening, förslagets största betydelse för det allmänna,
likasom det kraftigaste medlet för dess lösning, vore att söka i
sådana åtgärder, som påskynda kolonisationen i öfra Norrland, särskildt
i Norrbotten, efter en förut uppgjord plan, så finner sig utskottet på
grund af ofvan åberopade skäl böra hemställa,

det Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru vida icke genom

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o l.

statsinagternas försorg tillfälle kunde beredas för obemedlade
och mindre bemedlade att på lämpliga vilkor
bilda egna jordbruk, hufvudsakligen å inom landet
ännu befintliga stora odlingsbara utmarker.

Stockholm den 13 mars 1891.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.