Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5

Utlåtande 1890:TfuA5 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ant. till Biksd. kansli den 26 mars 1890, kl. 1 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i
anledning af motion beträffande helgonskylden.

Riksdagens Andra Kammare har jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen
delgifvit Första Kammaren sitt den 5 dennes fattade beslut,
hvarigenom godkänts dess första tillfälliga utskotts i utlåtandet n:o 4
gjorda hemställan, att, i anledning af herr L- Perssons motion, Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville
låta verkställa en utredning rörande den i Lunds stift och Halland utgående
helgonskylden samt taga i öfvervägande, huruvida densamma,
der den icke användes till presterskapets aflöning, må utan olägenhet
kunna upphöra att utgå.

Första Kammaren har för utlåtandes afgifvande hänvisat ärendet
till sitt andra tillfälliga utskott.

Motionären, som jemväl förut för ifrågavarande önskningsmål påkallat
Riksdagens uppmärksamhet, angifver såsom det hufvudsakliga
skälet till frågans upptagande, dels att, sedan jemlikt kongl. förordningen
den 2 november 1883 klockareaflöningen inom åtskilliga församlingar
så ordnats, att helgonskylden icke vidare för densamma
tagits i anspråk, allmänt missnöje yppats deröfver, att helgonskylden
finge användas till andra ändamål och detta särskildt derför, att den
utginge efter mycket föråldrade grunder, som icke längre borde tilllämpas;
dels ock, att den numera vore behöflig hvarken till klockareBih.
Ull Riksd. Prot. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Haft.

2

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (Nio 2) Utlåtande N:o 5.

aflöningen eller till andra ändamål, såvida den icke i någon församling
vore anslagen till lön åt presterskapet.

Ett upprepande af hvad Andra Kammarens tillfälliga utskott till
ärendets utredning anfört torde så mycket mindre vara nödigt, som
sagda utskott sjelf såsom »mycket ofullständiga upplysningar» betecknar
de uppgifter, utskottet hemtat ur de af kyrkostämmornas ordförande
år 1887 till statistiska centralbyrån afgifna redogörelser. Slutsatsen
af hvad i ärendet framletats, lyder så: att helgonskylden icke
utgör en så stor andel af utskylderna i deras helhet, att dess upphörande
skulle komma att medföra någon mera betydande förändring
i fördelningen af de kommunala bidragen mellan de skattskyldige.

En mera fullständig framställning af ifrågavarande gamla skatt
förefinnes i det utdrag af statsrådsprotokollet af den 7 januari 1878,
hvilket åtföljde kongl. propositionen till samma års Riksdag angående
förändrade bestämmelser rörande klockarnes aflöning. Deraf inhemtas:
att helgonskylden är en från äldre tider till presterskapets och klockarnes
aflöning utgående, på jorden hvilande afgäld, som genom 1569
års Lunds stifts landebok och 1671 års jordrefningsprotokoll blifvit bestämd
till visst belopp i spanmål eller andra naturapersedlar för hvarje
hemman eller gård, att genom kongl. ordinansen den 14 juni 1539
och kongl. brefvet den 23 mars 1568 förordnats, det från de församlingar,
som vore belägna inom två mil från städerna, klockarnes inkomster
skulle ingå till stadsskolorna, hvilka i stället skulle åtaga sigatt
ombesörja klockaretjensternas uppehållande i sagda församlingar
genom substituter, som uppbure en viss mindre andel af klockarelägenheternas
afkastning; men att, sedan 1854 års Riksdag till stadsskolorna
i Skåne anslagit statsmedel till ett helgonskylden motsvarande
belopp mot vilkor, att denna måtte återgå till församlingarna, som
ålåge att angående dess framtida användande till Kongl. Maj:t ingifva
förslag, förordnats genom nådigt bref den 17 september 1856, att den
till dessa skolor utgående helgonskyld skulle derifrån skiljas och återställas
till församlingarna för att till deras egna behof användas. I
öfverensstämmelse med församlingarnas förslag har den återvunna
helgonskylden sedermera fått användas till aflöning icke blott af klockare
och organister utan ock af skollärare, hvilket icke ansetts främmande
för helgonskyldens ursprungliga bestämmelse, då klockarne fått
uppbära helgonskylden såsom ersättning icke blott för kyrkotjenstens
uppehållande utan ock för den undervisning de hade till åliggande att
meddela församlingens barn.

Den del af helgonskylden, som genom nådiga brefvet den 9 de -

Första Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 3

cember 1836 anvisades för upprättande af en katedralskola i Lund,
återstäldes redan efter några få år, på grund af kongl. brefvet den 27
juli 1840, som bibehöll vederbörande församlingar vid oqvald besittning
deraf, så vidt de förbundo sig att uteslutande till folkundervisningens
befrämjande inom församlingarna använda det för katedralskolan
påräknade bidraget af deras helgonskyldskorn. Detta har i
följd deraf på åtskilliga ställen fått af klockarne bibehållas mot deltagande
i undervisningen i folkskolorna, men på andra ställen anslagits
åt folkskolelärarne.

I skatteregleringskomiténs utlåtande och förslag angående skatteförhållandena
i riket den 13 september 1882, p. 29, uppgifves rörande
kyrkobetjeningens aflöning, att den inom Skåne, Halland och Blekinge
hufvudsakligen till. klockarne utgående helgonskylden utgjordes af:
inom Blekinge 971 kronor 18 öre; inom Kristianstads län 30,407
kronor 99 öre; inom Malmöhus län 41,568 kronor 80 öre och inom
Hallands län 5,974 kronor 60 öre. Dess sammanlagda belopp torde
således uppgå till 78,922 kronor 57 öre. Enligt statistiska centralbyråns
underdåniga berättelse för sistlidna år, aflönings- och pensionsstatistiken,
1,6, vill det synas, som om häraf högst omkring 16,000 kronor
inom tillsammans 118 församlingar af Lunds stift utginge såsom bidrag
till klockarnes aflöning. Häraf skulle då följa, att församlingarna, jemlikt
kongl. förordningen den 2 november 1883, härutöfver användt
densamma »till uppehållande i öfrigt af kyrkotjensten eller till folkundervisningens
behof». Enligt uppgift i arbeten rörande svenska
kamerallagfarenheten skall i Blekinge somligstädes prestens byggnadsskyldighet
vara förbunden med rätt för honom att uppbära helgonskylden,
och sammalunda skall, enligt särskilda resolutioner, i Halland
vara så ordnadt, att i de församlingar, der presten uppbär helgonskylden,
han jemväl bygger husen.

Då nu å ena sidan af motionärens egen framställning tydligen
framgår, att han icke afser helgonskyldens upphörande i de fall, der
den användes »som lön åt presterskapet», och å andra sidan det af
Andra Kammaren fattade beslut förutsätter, att upphörandet af återstående
delen skall kunna ega rum »utan olägenhet», men utskottet
hvarken kan antaga, det helgonskyldens delvisa upphäfvande skulle
kunna skingra det åberopade »allmänna missnöjet», ej heller anser troligt
att upphörandet af en hemmansränta, som för så många olika
behof disponerats, skulle kunna ega rum »utan olägenhet», åtminstone
för dem, hvilka skulle få sig pålagd t utgörandet af de nya afgifter,
som i dess ställe torde kräfvas, finner sig utskottet icke kunna anse

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

den ifrågasatta underdåniga skrifvelsen vara af beskaffenhet att kunna
leda till dermed afsedt ändamål. Och hemställer utskottet i följd häraf,

att förevarande motion icke må till någon Första
Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 mars 1890.

På utskottets vägnar:
SIGFRID WIESELGREN.

Stockholm, K. L. Beckman. 1890.