Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o å. 1

Utlåtande 1898:Tfu14 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o å. 1

N:o 4.

Ant till ltiksd. kansli den 2 april 1898, kl. 3 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3,
i anledning af förslag om ändrade bestämmelser angående
barn, som döpas i »okända föräldrars namn».

Med föranledande af tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner,
n:o 21 herr A. T. Petterssons i Osterhaninge och n:o 78 herr
E. L. M. Hedins i Torp, har Andra Kammaren med bifall till dess
tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 (i samlingen n:o 6) för sin
del beslutit, att »Riksdagen i skrifvelse till Konungen må anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t dels låta utreda, om och på hvad sätt sådan ändring
af mom. 7 i kongl. brefvet den 17 oktober 1778 angående barnamord
jemte andra dermed i sammanhang stående författningsbestämmelser
må kunna företagas, att moderns namn blifver fortfarande skyddadt
mot offentliggörande, men, till upplysning och ledning i vissa af Kongl.
Maj:t uppgifna och bestämda fall, på lämpligt sätt antecknadt, dels ock
att, så fort ske kan, till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
utredningen kan föranleda»; hvilket beslut, jemlikt § 63 mom. 3 i
riksdagsordningen, genom protokollsutdrag delgifvits Första Kammaren,
som hänvisat ärendet till sitt första tillfälliga utskott.

Ren bestämmelse, hvarom här är fråga, ingår såsom mom. 7 i
»Kongl. Majt:s nådiga bref till samtlige hofrätterne af den 17 oktober
Bih. till Riksd. Prat. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Haft. (N:o 4.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

1778 angående, några författningar till förekommande af Barnamord»
och är af denna lydelse:

»7) Åt qvinna, som vil i okänd ort framföda Fostret, må i sådant
upsåt lemnas ostörd, utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person
eller tillstånd: Och anse Wi den olägenhet mindre, om på sådant
sätt något olofligit häfdande skulle döljas, än åt igenom sträng efterfrågan
i dylikt tillfälle betaga et blödigt sinne all utväg, åt kunna dölja
sin förbrytelse.»

Herr Pettersson hemställer, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen
behagade anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t föranstalta, att mom. 7 i
kongl. brefvet den 17 oktober 1778 helt'' och hållet upphäfdes, eller,
om detta ej läte sig göra, i af motionären angifvet syfte ändrades.

Under erinran, huruledes den rådande tukt- och sedeslösheten tager
sig bland annat uttryck i det stora antal oäkta barn, som födes till
verlden, och gifver anledning till ett fosterbarnsväsende, hvars skuggsidor
emellertid numera uppmärksammats och föranledt ett under förlidet
år till Konungen ingifvet förslag i ämnet, framhåller motionären
såsom en särskild klass bland dessa fosterbarn dem, »öfver hvilkas härkomst
ett mystiskt dunkel hvilar, eller de. som enligt det gängse uttryckssättet
äro döpta i okända föräldrars namn».

I stöd af det nämnda cirkulärbrefvet må qvinna, som å okänd ort
vill framföda sitt foster, i sådant uppsåt lemnas ostörd utan någons
åtal eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd. Såsom sådana
»okända orter» begagnades i främsta rummet Stockholm och dernäst
de större städerna, hvaremot landsbygden icke ännu så mycket anlitades
för detta ändamål. Enligt motionären tillhandakomma officiella uppgifter
föddes i Stockholms territoriella församlingar under perioden
1893—1897 2,656 eller i medeltal för hvarje år 531 oäkta barn, hvilkas
mödrar blifvit i resp. födelse- och dopböcker antecknade såsom
okända. I verkligheten vore det sålunda så långt ifrån hvad det kongl.
brefvet då förutsatte, »eller att ett eller annat olofligt häfdande på
sådant sätt kunde undandöljas», att man nu kunde räkna dem i hundra-,
ja kanske tusental. Också finge man i de dagliga tidningarna läsa annonser
i mängd, der rum utbjödes åt »cacherade fruntimmer» och sträng
tystlåtenhet utlofvades. När så barnet blifvit födt,, infunne sig någon
af förlossningsbiträdets kunder, som för den händelse att det icke inlöstes
på barnhuset, afhemtade detsamma och mot löfte om hög betalning
förbunde sig att sörja för dess uppfostran. Och på sådant sätt
blefve dessa stackars barn utplanterade eller rättare sagdt utkastade i

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 3

verlden utan huld och skydd. Vanligen uppgåfves de ej till kyrkooch
mantalsskrifning, och vederbörande finge endast tillfälligtvis reda
på dessa barn af »okända föräldrar».

»Jag behöfver väl knappast nämna», yttrar motionären, »hvilken tillökning
i fattigvårdstungan ett sådant barn kan medföra, enär uppfostringsbidraget
från de okända föräldrarna hvilken dag som helst kan upphöra,
och fosterföräldrarna befinna sig vanligen i det tillstånd, att de
sjelfva stå fattigvården mycket nära.»

Genom den nyare lagstiftningen hade arfsrätt tillerkänts oäkta
födt barn, såvidt modern låtit anteckna det i kyrkoboken såsom sitt.
Vid nu påpekade förhållande kunde det likväl alltför lätt hända, att
modern dog, innan hon hunnit legalisera sitt barn, »enär kanske först
i lifvets sista stunder moderskärleken vaknar och vill utkräfva sin rätt».

Sedan motionären, »såsom ett försök att råda bot för och motverka
dessa missförhållanden», erinrat om stadgandet i barnmorskereglemantet
af 28 november 1856 § 21, att vid hemlig förlossning barnmorskan
borde råda qvinnan att uppteckna sitt namn och hemvist å ett
papper, som, försedt med anteckning och sigill af vederbörande prest,
qvinnan borde uppmanas att för såväl sin som barnets framtida säkerhet
noga förvara, anmärker motionären, att enligt erfarenheten barnmorskorna
icke äro så synnerligen angelägna att gifva ett dylikt råd,
hvarför ock medicinalstyrelsen i skrifvelse under år 1883 »förständigade
barmorskorna att söka hämma men icke locka till användande af
denna rättighet» (för barnaföderskan att icke uppgifva sitt namn), en
skrifvelse, som under de närmast derpå följande åren något sänkte det
förut höga siffertalet på sådana barn, men som snart syntes hafva råkat
i glömska, hvadan, efter ett uttalande under år 1896 af Stockholms presterskap,
barnmorskorna ånyo fått en anmaning att iakttaga reglementets
föreskrift.

Härefter fortsätter motionären: »Skulle derför icke tiden vara inne
att 1778 års cirkulärbref i denna punkt helt och hållet upphäfdes? Det
motiv eller faran för barnamord, som uppgifves såsom orsak till lagbestämmelsen
i det ofvan citerade kongl. brefvet, existerar enligt undertecknads
mening icke vidare eller är åtminstone af underordnad betydelse,
tv i samma mån som sedeslösheten tilltagit, har skuldkänslan
blifvit mindre och aktas brottet ringare, hvarför det icke är att antaga,
att blödigheten hos den fallna qvinnan skulle vara så stor, att hon
hellre skulle begå barnamord än uppgifva sitt namn. Orsakerna till
barnamord härleda sig icke så mycket från skammen öfver brottet som
fastmera från fruktan att icke kunna lifnära barnet. De begås ofta nog

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

af qvinnor, som utan förlossningsbiträde framfödt sitt foster och hvilka
utan att begagna sig af ofta nämnda rättighet skaffa det ur verlden.»

Huru föga den nämnda bestämmelsen i barnmorskereglementet
kunnat afhjelpa »detta missförhållande», framginge af det yttrande, som
chefen för statistiska centralbyrån den 11 juli 1887 afgaf i sammanhang
med underdånigt förslag till nytt formulär för husförhörslängden,
så lydande: »Af de många anledningar till felaktigheter eller ofullständigheter
vid anteckningar i födelse- och dopbok torde väl ingen dertill
så mycket bidragit, som den i kongl. brefvet den 17 oktober 1778
gifna tillåtelsen för barnaföderska att i böckerna inskrifvas såsom blott
okänd moder. Denna rättighet utöfvas i den mest vidsträckta skala, i
synnerhet inom hufvudstaden, och oskicket har gått ända därhän, att
till och med gifta hustrur finnas antecknade såsom okända mödrar till
sina äkta barn, och detta till en stor del för barnmorskans beqvämlighet
att ej vilja besvära sig med anskaffande och företeende af eljest
erforderligt prestbetyg för modern, å hvilket barnet bort antecknas.
Ett stäfjande af oskicket lär visserligen vara vidtaget genom en befallning
i detta hänseende från medicinalstyrelsen till barnmorskorna, men
ändock qvarstå!- rättigheten, hvilken, äfven utöfvad i mindre mån än
hittills, likväl högst menligt inverkar på en ordentlig kyrkoskrifning
och barnets civila rättigheter, hvadan det vore utan tvifvel fullt befogadt
att afskaffa hela rättigheten.»

Enahanda åsigt vidkölle samme chef i sitt den 17 april 1893 afgifva
utlåtande öfver framlagdt förslag till kyrkoskrifningens ordnande,
i det han yttrat: »I denna regel (n:o 2 för födelse-och dopboken) hafva
komiterade bibehållit den i kongl. brefvet den 17 oktober 1778 gifna
tillåtelsen för barnaföderska att i kyrkoböckerna inskrifvas såsom okänd
moder. Dock hafva komiterade närmare bestämt detta att gälla endast
för moder till oäkta barn. Komiterade säga likväl sjelfva, att denna
rättighet bland annat högst menligt inverkar på en ordentlig kyrkoskrilning,
och att det för den skull vore »högst önskvärdt» att hela
rättigheten afskaffades, men hafva komiterade, som ansett, att det ej tillkommit
dem att härom framställa förslag, dock med anledning af talrika
framställningar i sådant syfte från presterskapet nu i underdånighet
härå fäst uppmärksamhet. — I afseende på angelägenheten af rättighetens
upphäfvande instämmer domkapitlet i Upsala, hvilket äfven på
det varmaste understödes af domkapitlet i Göteborg, som till de anförda
skälen härför lägger det, att nämnda rättighet ej står i öfverensstämmelse
med den ett oäkta barn numera tillerkända rättigheten att
ärfva sin moder; och kan statistiska centralbyrån ej annat än lifligt in -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 5

stämma i hvad som sålunda uttalats och som redan i det af undertecknad
chef afgifna förslaget till nytt formulär för husförhörsboken
framhölls såsom af behofvet påkalladt.D

I den nya kyrkoboksföringsförordningen inflöt emellertid intet annat
stadgande, än att det bestämdes rörande moder till oäkta barn, som
ville vara okänd, att pastor vid anmälan om födelsen endast egde att
af barnmorska eller den, som anmälde barnet, inhemta nödiga upplysningar
i fråga om moderns ålder samt tiden och orten för nedkomsten.

Icke blott från rent kristlig och kyrklig synpunkt utan äfven i den
yttre ordningens intresse och till förebyggande af sociala orättvisor,
vore det sålunda i hög grad ensidigt, om rättigheten till dop i okända
föräldrars namn helt och hållet upphäfdes. Men derest detta skulle
stöta på alltför stora svårigheter, torde denna rättighet kunna i väsentlig
mån inskränkas och dess användande bättre^än som hittills skett
regleras. Så tänkte sig motionären t. ex. möjligheten af att i nedkomstortens
födelse- och dopbok i ett särskildt s. k. »hemligt register»
anteckning göres om moderns namn med hänvisning till hennes kyrkoskrifningsort,
utan att barnet åtecknades hennes betyg, ur hvilket register
sedermera i vissa af Kongl. Maj:t uppgifna och bestämda fall
upplysningar kunde erhållas.

Herr Hedin framhåller i sin motion, att genom förordningarna om
mantalsskrifning, jemte deraf härflytande förbindelser till mantalspenningar
eller personella afgifters utgörande, och om inskrifning och
redovisning af värnpligtig sådana förändrade förhållanden inträdt, att
mom. 7 i kongl. brefvet af den 17 oktober 1778 lägger hinder i vägen
för fullgörandet af de bestämmelser dessa förordningar innehålla.

Om nu i anledning af 1778 års kongl. cirkulärbref i kyrkobok och
mantalslängder inflyta och år efter år qvarstå sådana anteckningar, som
t. ex. Kärf Johan född 7''r 1884, Per Axel född 7» 1891, allt under stående
rubrik »Barn af okänd moder», utan att tillika lemnas uppgift a
födelse- och vistelseort samt andra upplysningar, som angifva hvilken
personen är och hvar eller hos hvem han upplostras, skall sålunda antecknad
person, efter motionärens förmenande, nödvändigt undgå alla
do förpligtelse!-, som i afseende på mantalsskrifning och värnplikt äro
en hvar till 18 och 21 år kommen person ålagda. Men ännu tidigare
än vid denna ålder inträffa olägenheter genom omförmälda lagrum, så
t. ex. svårigheten af kontroll öfver folkskolestadgans efterlefvande.
Och vidare kunde uppkomma svårighet, för att ej säga omöjlighet, för
ett sådant barn att skaffa sig betyg för vinnande af kyrkliga och medborgerliga
rättigheter.

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

I Stockholm döptes och antecknades i okända föräldrars namn icke
mindre än 750 barn under år 1894 enligt uppgift vid Stockholms prestsällskaps
sammanträde i april 1896.

Enligt det kongl. brefvets ingress afsåg detsamma att förebygga barnamord.
Kanhända det i detta fall något gagnat. Men säkert vore, att
det på ett förfärande sätt kan befordra barnamord, utan att det kan
upptäckas än mindre bevisas. »En barnaföderska», säger motionären,
»reser till en aflägsen stad eller landsförsamling. Ingen känner henne.
Ingen vet hvarifrån hon är. Hon medtager sitt barn vid afresan, sedan
hon genom barnmorskan begärt utflyttningsbetyg för barnet. Hon kan
döda barnet och bränna betyget.» Dessutom, huru många barn finge
icke fattigvården taga hand om på grund af denna lag, hvilka orättvisor
i arfshänseenden uppstode ej genom densamma?

Då bestämmelserna i det kongl. brefvet väl måtte anses vara otidsenliga
och befrämjande allt annat än sedlighet, så kunde tiden vara
inne för dess upphäfvande, men då upphäfvandet torde möta svårigheter,
och de påpekade olägenheterna kunde något afhjelpas genom ett
tillägg i § 16 i kongl. förordningen af den 6 augusti 1894, så föreslår
herr Hedin till slut, »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för ett tillägg i Kongl.
Maj:ts nådiga förordning af den 6 augusti 1894 på så sätt, att barnaföderska,
som vill vara okänd, åligger, då hon genom barnmorska
eller annan person för inskrifning i kyrkobok anmäler af henne framfot
barn, förete vederbörligen styrkt intyg från person, som förbundit
sig mottaga detta barn till fostran och, om densamma tillhör annan
församling, betyg från vederbörligt pastorsembete om personens lämplighet
till ifrågavarande kall; företes icke ett sådant betyg, är barnets
moder skyldig gifva sig till känna för pastor i den församling, der barnet
blifvit framfödt, till trygghet för barnets ordentliga uppfostran.»

Detta är i hufvudsak de föreliggande motionernas innehåll.

»Författningen, hvilkens syfte, säger Andra Kammarens tillfälliga
utskott, var att förekomma barnamord, verkade, påstods det från ena
sidan, derhän, att de direkta barnamorden aftogo, medan från andra
sidan framhölls, att så icke var förhållandet, men att deremot de indirekta
barnamorden i oroväckande grad ökades, på samma gång sedeförderfvet
spred sig omkring i vida kretsar. Det var gifvet, att ett så -

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 7

dant sakernas förhållande skulle framkalla varnande rop mot det onda».
Också väcktes under ståndsriksdagarna gång efter annan motioner om
upphäfvande eller förändrande af klandrade bestämmelsen, för hvilka
utskottet utförligt redogör.

Så föreslogs 1817 i presteståndet att »författningen» måtte upphäfvas
eller, om det ej kunde ske, omarbetas i syfte, att det åtminstone
borde åläggas barnaföderska att för pastor angifva ej
blott sin utan äfven lägersmannens namn, men att »om någon gång
anonymitet skulle anses nödvändig och såsom sådan begäras, upptäckten
af rätta förhållandet likväl borde, under den tysthetsförbindelse, som
kyrkolagens 7 kap. stadgar, ske för predikoembetet, som i en särskild,
endast för läraren tillgänglig bok borde införa både föräldrarnas och
barnets namn, på det att läraren må blifva i stånd att en dag, då ett
oäkta barn efterfrågar upphofven till sin varelse, gifva derom tillbörliga
underrättelser», bvilket förslag alstyrktes af lagutskottet, af skäl att
barnamorden i verkligheten aftagit, sedan författningen kom till stånd,
att den då rådande osedligbeten inom landet icke både sin grund uti
författningen i fråga utan uti de förändringar, som menniskolynnet genom
tidsskiften undergår och uti en derunder tilltagande och rådande böjelse
för lyx och utsväfningar, hvilka föranleda till svårighet och mindre håg
att vid tidigare år ingå i lagliga äktenskapsförbindelser, att olägenheterna
af förordningen märkas endast i hufvudstaden och i de större
städerna, att förändring af författningen icke skulle befordra sedligheten
men framkalla flera barnamord, att qvinnan har tyngd nog att
bära i det inre vittnesbördet om sitt fel och förvillelser ätvensom egna
och andras förebråelser samt de omsorger henne förestå, att anteckningen
om uppgifvandet af fadrens namn, blottad på bevis, å ena sidan
intet gäller, men å andra sidan kan utsätta eu oskyldig för obehagliga
beskyllningar, och slutligen att icke strafflagens bestämmelser, utan
bildningen och egen känsla af moralitet och samhällspligter blifva
de mest verkande medel till sedernas förbättring. I reservation mot
lagutskottets betänkande framhölls ibland annat, att de indirekta barnamorden
ökats, att det icke blott vore sedeslösheten, som vore orsaken
till det allmänna förderfvet, utan ock att den slappare lagstiftningen
gåfve stöd åt sedeslösheten, och att det vore bättre att rädda många
barns lif än några af mödrarnas heder och lif. — Frågan föll.

1823 upptogs frågan åter i presteståndet och rigtade sig då hufvudsakligen
mot fadrens förpligtelser, i bvilket afseende åtskilliga bestämmelser
föreslogos. Men då motionen föredrogs i ståndet, yrkades

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

upphäfvande af »hela författningen». Lagutskottet afstyrkte förslaget,
åberopande de skäl, som anförts 1818. Upphäfvandet af »författningen»
kunde icke lemna någon på grundad anledning stödd förhoppning att
hämma det öfverklagade sedeförderfvet. Lagutskottets betänkande bifölls
af två stånd, och frågan föll.

Vid 1828—1830 års riksdag motionerades inom ridderskapet och
adeln upphäfvandet af »hela författningen». Lagutskottet afstyrkte, och
motionen afslogs.

Under riksdagen 1834—1835 väcktes i presteståndet motion om
ändring af »författningen» i afsigt att få barnaföderskor, som födt oäkta
barn, jemte deras lägersmän lagförda, hvarjemte särskildt yrkades, att
bestämmelsen i mom. 6 af 1778 års kongl. bref angående vite för den,
som förebrådde lägrad qvinna hennes förbrytelse, skulle borttagas, enär
densamma befordrade osedlighet. Lagutskottet afstyrkte, och frågan föll.

Vid 1840—1841 ars. riksdag motionerades i presteståndet om upphäfvandet
af »hela författningen» eller, om detta ej bifölles, ändringar
i flera dess delar. En ledamot ville sådan förändring: ''»att modren,
förr än hon begifver sig till annan ort för att framföda barnet, skall
dels yppa detta sitt uppsåt för egen själasörjare, dels för den prest,
som döper barnet, uppvisa ordentlig prestattest'', att barnet derefter skall
enligt dopsedel från den prest, som dopet förrättat, i nämnda kyrkobok
antecknas, och att en af kyrkoherden undertecknad skrift, som
skulle innehålla uppgift om barnets härkomst, och till hvilken borde
genom anteckning i kyrkoboken hänvisas, skall förvaras i kyrkokistan
för att under barnets spädare år brytas endast i den händelse, att
barnet faller fattigvården till last, eller efter barnets beredelse till dess
första nattvardsgång öppnas, på det dess innehåll må kunna detsamma
meddelas». — Lagutskottet påvisade, att under de 20 åren närmast före
1778 med 33,350 oäkta barn banamordens antal var 147, men att under
de 20 närmaste åren efter 1778 med 124,355 oäkta barn inträffade
endast 218 barnamord. Författningen borde sålunda, menade utskottet,
verkat godt och borde bibehållas. — Frågan föll.

Vid 1847—1848 ars riksdag föreslogs i en inom presteståndet väckt
motion, 1) att liksom vid äkta barns födelse, så ock vid oäktas, modrens
och den af henne angifne fadrens namn antecknas af presten; likväl
om föräldrarna så önska i särskild dopbok, hvars innehåll står under
skydd af tryckfrihetsförordningens 2 §, så att det åt ingen obehörig må
meddelas eller till tryck utlemnas, samt inbegripes under helgden af enskild
bikt; 2) att lägrad qvinna bör undergå enskild skrift och erlägga
de böter, kyrkolagen stadgar.--3) Sedan hon sålunda böter er -

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o é. 9

lagt och skriftad blifvit och detta i kyrkoboken antecknadt. är, må hon
ej instämmas till domstol. — — 4) 1 alla flyttningsbevis bör antecknas,
om qvinnan sig genom lönskaläge försett — —.

Lagutskottet medgaf, att »författningen» ej åstadkommit allt hvad
man hoppats, men den hade bidragit att minska barnamorden. Och
om den än bidragit att lossa osedlighetsbanden, så hade den dock
verkat så, att den borde bibehållas. Lagutskottets afstyrkande godkändes
af Riksdagen.

Vid 1853—1854 års riksdag förnyades sist anförda motion med
tillägg af en femte punkt af innehåll, att den af modren angifne fadren
till barnet borde genom laga bevis eller, om han välkänd vore, genom
värjemålsed frigöra sig från hennes anklagelse. Förmådde han det ej,
skulle han åläggas fosterlega och för öfrig! dömas efter lag.

Lagutskottet afstyrkte motionen och anförde bland annat, att om
»författningen» af 1778 verkligen åstadkommit det onda motionären
framhållit, borde den afskaffas. Men så vore icke fallet. Utskottets
afstyrkande godkändes af tre stånd.

Slutligen yrkades vid 1856—1858 års riksdag upphäfvande af
hela »författningen» af 1778. Lagutskottet afstyrkte motionen, hänvisande
till sitt vid föregående riksdag afgifna utlåtande. Utskottets
mening gillades af Riksdagen.

»Af den sålunda gjorda tillbakablicken öfver föreliggande fråga och
af i statistiska centralbyrån erhållen kännedom om förhållandet med
barn, som döpas utan kända föräldrar, visar det sig», säger Andra Kammarens
tillfälliga utskott, »att hvad af motionärerna vid innevarande
riksdag framhållits icke är öfverdrifvet, utan vinner stöd af de år efter
år återkommande motionerna vid ståndsriksdagarna och af de statistiska
uppgifterna.»

Upplysande i afseende på följderna af författningen finner Andra
Kammarens utskott de vid 1840—41 års riksdag angifna siffrorna vara:
Under de 20 åren före 1778 voro de oäkta barnen 33,350. Under de
20 åren näst efter 1778 hade de ökats till 124,355, alltså nära nog
fyrdubblats. Icke stort bättre stälde sig saken för närvarande. Före
1778 föddes på omkring 2 millioner menniskor i rundt tal årligen 1,067
oäkta barn, straxt efter nämnda år på ungefär 2 Va millioner menniskor
6,177 oäkta barn, men år 1895 på 4,919,260 invånare icke mindre än
14,926 oäkta barn. Medan från 1778 till 1895 folkstocken ökats 2 :\
2V2 gånger, hade de oäkta barnen ökats till nära 9 gånger. Med dessa
siffror för ögonen kunde man, menar utskottet, svårligen frigöra sig

Bih. till Riksd. Vrot. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Haft. i

10 Första Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

i rån den uppfattningen, att, om också icke »författningen» ensam varit
orsaken till den otroligt stora ökningen af antalet oäkta barn, den åtminstone
icke bidragit att stärka sedlighetskänslan hos vårt folk.

Såge man åter på den egentliga orsaken till »författningens» tillkomst,
den att förekomma barnamorden, så visade det sig, att icke

heller i den punkten författningen lyckats fylla sin uppgift. Lagutskottet
vid 1840—41 års riksdag uppgaf, att under de 20 åren före

1778 barnamordens antal voro 147, och under de 20 derefter föl jande

åren 218. Vid den tid. »författningen» utgafs alltså ej fullt
8 barnamord årligen. Men straxt efter stego de till nära 11, 1895 utgjorde
de 26. Under tiden från 1778 hade visserligen folkmängden mera
än tvådubblats, men barnamorden hade mera än tredubblats. Detta om
de direkta barnamorden, men såge man på de indirekta, mötte en ingalunda
mera inbjudande tafla. Enligt 1895 års statistik, den sista tillgängliga,
var antalet barnaföderskor detta år 136,049, deraf utaf äkta
säng 121,350, af oäkta 14,699. Under samma år dödfödda 3,535, deraf
3,047 äkta, 488 oäkta. Vidare framginge af samma statistik, att 1895
icke mindre än 12,745 barn afledo inom första lefnadsåret, deraf 10,422
äkta och 2,323 oäkta. De oäkta barnens antal utgjorde alltså något
öfver 10,8 procent af hela det under 1895 födda barnantalet, men mera än
16 procent af de dödföddas antal och mera än 18 procent af dem, som
afledo under första lefnadsåret. Om man också icke kunde med skäl
påstå, att dessa dödsfall vore att betrakta såsom hemliga mord, så
visade det sig dock, att dödsfreqvensen hos de oäkta barnen vore vida
större än hos de äkta, och orsaken till detta faktum måste vara att
söka uti särskilda missförhållanden. Lades härtill, att af de 2,323
under ett års ålder döda barnen icke mindre än 574, d. v. s. nära 25
procent af hela antalet, afled i Stockholm, kunde man omöjligen frigöra
sig från tanken på de hemska nästen, dit barn lemnades för att ju förr
dess hellre försvinna ur verlden.

Täflan i dess helhet vore synnerligen mörk, mörkast syntes dock
den punkt vara, som betecknade »barn, döpta i okända föräldrars namn».
Denna mörka punkt vore väsentligen orsakad af den ofta klandrade
bestämmelsen i mom. 7 af kongl. brefvet den 17 oktober 1778.

Att angifva antalet på inom hela landet i okända föräldrars namn
döpta barn vore för närvarande af angifna skäl omöjligt. Men af de
uppgifter, som i de föreliggande motionerna lemnades, och som bestyrktes
af en första blick på primäruppgifterna i statistiska centralbyrån,
funne man, att antalet sådana barn inom endast Stockholms
territoriella församlingar uppgingo enligt herr Petterssons motion under

För stu Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1. 11

femårsperioden 1893 —1897 till 2,656 eller i medeltal för dessa år 531,
och enligt herr Hedins motion till icke mindre än 750 för år 1894.
Om nu också Stockholm i främsta rummet vore den ort, till hvilken
de barnaföderskor, hvilka vilja vara okända, begåfve sig för att framföda
sina foster, så vore dock Stockholm icke den enda plats, der dylika
barn föddes. Detta förhållande åter uteslöte icke den möjligheten, att
dylika barns antal i hela det öfriga Sverige tillsammans kunde vara
lika stort med det i Stockholm angifna.

Men nu uppstode den frågan, hvart taga alla dessa barn vägen?
Derom stannade man i det hela i ovisshet. Och månne man icke hade
att söka en betydlig kontingent af detta slags barn bland den här ofvan
framhållna stora dödlighetsprocenten af oäkta barn under ett års ålder?
Om nu också en del af dessa barn finge sådan vård, att de bevaras åt
framtiden, så utkastades de dock i verlden utan moder, utan anhöriga
och i viss mening utan fädernesland. Huru detta skulle verka på
barnens karakter och sinnelag i allmänhet vore icke svårt att begripa.
Härtill komme den arfsförlust sådana barn kunde lida, äfvensom den
betydliga tillökning i fattigvårdstungan de kunde medföra.

Såsom ett försök att råda bot på och motverka missförhållandet i
fråga funne man det stadgadt i § 21 af Korjgl. Maj:ts förnyade nådiga
reglemente för barnmorskor den 28 november 1856, att »vid hemlig
förlossning bör barnmorskan för öfrigt råda qvinnan att uppteckna sitt
namn och hemvist å ett papper, hvilket af henne försegladt förelägges
den prest, för hvilken hon ofördröjligen skall förlossningen anmäla, så
att lefvande barn varder till dop befordradt och dödfödt barn jordadt.
Sedan detta papper blifvit med vederbörlig anteckning och prestens
sigill försedt, bör qvinnan uppmanas att för sin såväl som barnets framtida
säkerhet samma papper noga förvara». Men som denna »författning»
talade blott om ett rådande, icke om ett affordrande, och eftersom
det visat sig, att barnmorskorna icke varit angelägna om att gifva
ett dylikt råd, hade medicinalstyrelsen i skrifvelse af år 1883 förständiga!
barnmorskorna att söka hämma men icke locka till användande
af »denna rättighet». Att icke heller denna åtgärd haft tillbörlig verkan,
framginge af det förhållandet, att Stockholms prestsällskap vid tvenne
sammanträden under år 1896 uttalat sig om behöfligheten af eu förnyad
uppmaning i samma rigtning, hvilket också föranledt, att barnmorskorna
ånyo blifvit förständigade att iakttaga reglementets föreskrift, en anmaning,
som man på grund af erfarenheten hade skäl befara, att den
skulle falla i glömska. Denna förseglade namnsedel förlorade för öfrigt

12 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

allt värde, då den dels kunde innehålla orätt eller kanske intet namn, dels
ock kunde förkomma.

Likaledes hade influtit i den nya kyrkoboksförordningen af den 6
augusti 1894 den bestämmelsen rörande moder till oäkta barn, som
ville vara okänd, att pastor vid anmälan om födelsen endast egde att
af barnmorska eller den som anmälde barnet, inhemta nödiga upplysningar
i fråga om modrens ålder samt tiden och orten för nedkomsten.
Men att icke ens denna åtgärd vore tillfyllest för att afhjelpa det onda
samt åstadkomma ordentlig kyrkoskrifning och bevara åt barnet dess
civila rättigheter vore särskildt påpekadt af chefen för statistiska centralbyrån,
som anser att rättigheten i fråga med fog borde afskaffas.

De begge motionärerne voro ense derom, att mom. 7 i »författningen»
af den 17 oktober 1778 vore otidsenligt och befrämjade allt
annat än sedlighet, samt att tiden derför kunde vara inne för dess upphäfvande.
Men då upphäfvandet af hela den genom ifrågavarande moment
medgifna rättigheten möjligen skulle, enligt motionärernes antagande,
möta svårigheter, hemstälde herr Pettersson eventuel om en i
angifvet syfte gående ändring af momentet, hvaremot herr Hedin ansåg,
att de af honom påpekade olägenheterna kunde något afhjelpas
genom ett tillägg till § 16 af kongl. förordningen den 6 augusti 1894
angående kyrkoböckers förande.

Andra Kammarens tillfälliga utskott vore visserligen ense med
motionärerne derutinnan, att mom. 7 i kongl. brefvet den 17 oktober
1778 borde upphäfvas, men då utskottet också vore ense med motionärerne
derom, att ett försök till upphäfvande af detta moment skulle
f. n. stöta på allt för stora svårigheter, så kunde utskottet för sin del
icke tillstyrka bifall till herr Petterssons motion i den delen.

Då vidare herr Hedin hemstälde om ett tillägg i kongl. förordningen
den 6 augusti 1897 angående kyrkoböckers förande i syfte att vissa
föreskrifter för barnaföderska deri skulle införas, men han icke på samma
gång hemstälde om ändring af mom. 7 i kongl. brefvet den 17 oktober
1778, och då i händelse af bifall till denna hans hemställan, dessa båda
författningspunkter skulle komma att stå stridande mot hvarandra, samt
då sådan ändring näppeligen kunde befordra åsyftade ändamålet, kunde
Andra Kammarens tillfälliga utskott icke heller tillstyrka bifall till hans
motion .oförändrad.

Härefter fortsätter utskottet:

»Bland föreslagna olika sätt att lösa frågan, har herr Pettersson
tänkt sig att i nedkomstortens födelse- och dopbok i ett särskildt s. k.
»hemligt register» anteckning göres om modrens namn med hänvisning

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 13

till hennes kyrkoskrifningsort, utan att barnet åtecknades hennes betyg,
ur hvilket register sedermera i vissa af Kongl. Maj:t uppgifna och bestämda
fall upplysningar kunde erhållas. De åsyftade särskilda fallen,
då det hemliga registret skulle få lemna upplysningar, kunna möjligen
vara flera, men utskottet har för sin del tänkt på de fall, då barnet
vill finna sin moder, då modern vill legalisera sitt barn, samt då arfsoch
fattigvårdsfrågor angående barnet föreligga till lösning.

»Huruvida detta af herr Pettersson angifna sättet att lösa frågan
är det lämpligaste, derom anser sig utskottet icke kunna uttala ^sig;
men utskottet är öfvertygadt om nödvändigheten af att något göres
till skydd för de arma barnen af okända föräldrar. Utskottet är också
förvissadt derom, att Kongl. Maj:t, efter tillbörlig utredning af frågan,
hvilken utredning torde kunna åstadkommas utan en så vidlyftig apparat
som en för ändamålet tillsatt komité, skall finna lämpligt sätt att lösa
frågan, så att motionens syfte till förmån för barnet i möjligaste mån
vinnes, på samma gång moderns anonymitet tillbörligen skyddas.

»Af de frågor, hvilka, enligt den här ofvan gjorda redogörelsen
för frågans behandling vid ståndsriksdagarna, sammanstälts med frågan
om upphäfvande af eller ändring i kongl. brefvet den 17 oktober 1778,
har frågan om oäkta barns arfsrätt afgjorts genom kongl. förordningen
den 14 april 1866, hvilken under vissa vilkor och i visst fall tillerkänner
oäkta barn arfsrätt efter sin moder. Så ock beslutade Riksdagen år
1893 den 7 maj skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om förslag
till ändrade bestämmelser om barnafaders skyldighet att bidraga till
sitt barns underhåll, vård och uppfostran. Ett förslag till också denna
frågas lösning kan derföre när som helst vara att motse.

»Då härtill kommer, att en kongl. proposition om ordnandet af
fosterbarnsvården är att till Riksdagen förvänta, men det sålunda väntade
förslaget, sådant det framlagts af den för ändamålet tillsatta
komitén, afser fosterbarnsvårdsfrågans ordnande ur endast sanitär synpunkt,
torde det vara i sin ordning, att Kongl. Magt Unge taga äfven
nu föreliggande fråga om hand för att om möjligt i sammanhang med
de två sistnämnda frågorna komma under ompröfning.»

På grund af det anförda och med hänvisande till hvad i motionerna
framhållits, har Andra Kammarens tillfälliga utskott stadnat vid
det här ofvan först intagna skrifvelseförslaget.

Första Kammarens tillfälliga utskott bör omnämna, att mom. 7 i 1778
års cirkulärbref jemväl varit föremål för behandling af den af Kongl.

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Maj:t tillsatta koniitén för utarbetande af förslag till ändringar af kyrkolagen
m. in., hvilken i sitt betänkande af den 28 maj 1892 föreslagit
momentets upphäfvande.

I sina motiv till detta förslag, som föranledts af särskild nådig
remiss utaf den s. k. kyrkoskrifningskomiténs yttrande om önskvärdheten
af momentets upphäfvande, åberopar kyrkolagskomitén hufvudsakligen
samma skäl, som här ofvan berörts, under erinran att hvarje
person, äfven den af oäkta börd, har en naturlig rätt att få lära känna
sin .härkomst, och denna rätt bör icke genom något lagens stadgande
kränkas, äfvensom att föreskrifterna i förordningen den 11 februari 1887
angående anmälningar om födda barn, hvilka visserligen torde tillkommit
utan afseende å nu ifrågavarande kongl. bref, icke kunna vinna full
tillämpning, så länge det är barnaföderska tillåtet att fördölja sitt namn.

Under den pröfning, Första Kammarens tillfälliga utskott egnat
detta ärende, har utskottet till en början visserligen icke kunnat alldeles
undvika att i någon mån skärskåda de slutsatser, hvartill motionärerne
och Andra Kammarens utskott ansett de anförda sakuppgifterna —
hvilkas rigtighet ej ifrågasättes — böra leda.

Efter att såsom upplysande »i afseende på följderna af» det föreliggande
stadgandet i 1778 års cirkulärbref hafva omnämnt antalet af
inom riket födda oäkta barn under 3 olika perioder och funnit det
hafva ökats 9 gånger under samma tid, som folkstocken ökats 2 å 272
gånger, säger utskottet, som dock icke nämnt, huru många af de oäkta
barnen födts af okända mödrar: »med dessa siffror för ögonen kan man
svårligen frigöra sig från den uppfattningen, att, om också icke författningen
ensam varit orsaken till den otroligt stora ökningen af antalet
oäkta barn, den åtminstone icke bidragit att stärka sedlighetskänslan
hos vårt folk». Denna uppfattning att klandrade stadgandet i viss
mån varit orsak till ökningen af de oäkta barnens antal torde dock
knappast vara rigtig, ty den omständigheten, att eu hel del mödrar
blifvit okända, är nog en af exponenterna för den allmänna sedligheten
i landet, men det är svårt att förstå, huru den i och för sig kunnat
ens i någon mån bidraga till ökandet af de oäkta barnens antal.

De 20 åren näst före 1778, när årliga antalet oäkta barn i medeltal
utgjorde 1,667, förekommo 8 barnamord i medeltal årligen, under
de 20 åren näst efter 1778, med ett medeltal af 6,177 oäkta barn,
voro barnamorden årligen 11, men år 1895 med 14,926 oäkta barn
hade barnamorden stigit till 26. Deraf att under samma tid som folkmängden
tvådubblats, barnamorden mera än tredubblats, drager nu Andra
Kammarens utskott den slutsatsen, att 1778 års cirkulärbref, hvars an -

Första Kammarms Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 15

gifna egentliga orsak varit att förekomma barnamord, »icke heller i den
punkten lyckats fylla sin uppgift». Ser man litet närmare på de sist
anförda siffrorna, så befinnes det, att under tjuguår speriod en näst före
1778 inträffade 1 barnamord på 208,4 oäkta barn, under tjuguårsperioden
närmast efter 1778 1 barnamord på 561,5 barn och år 1895 1 barnamord
på 574 barn. Under det kongl. cirkulärbrefvets tid hafva således
barnamorden påtagligen icke ökats i förhållande till de oäkta föddes
antal. Tvärtom. De hafva minskats med ej obetydligt mera än hälften.

Och då det lika litet blifvit påvisadt, huru stor procent af de
okända mödrarnas barn aflidit under första lefnadsåret, lära de »indirekta
barnamorden» icke heller böra alltför hårdt läggas det kongl.
brefvet till last. Kanske det skulle t. o. in. kunna sägas, att den punkt, »som
betecknar barn döpta i okända föräldrars namn», i detta afseende icke
är den allra mörkaste i fosterbarnsväsendets mörka tafla. Ty utan
fara att. alldeles misstaga sig, torde man kunna antaga, att de okända
barnaföderskorna, vanligen ur bättre lottade samhällslager, hafva utvägar
till större penningtillgångar och medel att sörja för sina barn, än fallet
är med ogifta barnaföderskor i allmänhet. Det »kan» ju också ändock
hända, att äfven de okända mödrarnas barn falla fattigvården till last,
men någon omständighet, antydande att så i verkligheten inträffat i
större förhållande än med barn af andra ogifta mödrar är icke anförd.

Då det oäkta barnets arfsrätt enligt lag ovilkorligen är beroende
derpå, att modren låtit såsom sitt anteckna det i kyrkoboken, och då
de okända mödrarna hafva sig obetaget att låta göra en slik anteckning
lika såväl som de öfriga ogifta barnaföderskorna, hvilka dock
ännu långt ifrån alla använda detta medel att gagna sina barn, får
1778 års cirkulärbref väl svårligen sägas i någon mera nämnvärd mån
verka menligt på resp. barnens arfsrätt.

Men äfven om Första Kammarens utskott sålunda icke kunnat undgå
att finna åtskilligt af den i motionerna och remitterade betänkandet
anförda bevisningen hafva fört något på sidan om saken, så återstår i
allt fall tillräckligt, för att äfven Första Kammarens utskott skall kunna
instämma i det slut, hvari Andra Kammaren stannat.

Det må icke förnekas, att tidsomständigheterna under de gångna
120 åren utaf mom. 7 i 1778 års kongl. cirkulärbref skapat något helt
annat, än hvartill det ursprungligen synes varit ämnadt. Det har, i
stället för att vara en nödfallsutväg, som afsågs att, hvad herr Pettersson
i sin motion ock påpekat, mera sällan anlitas, numera blifvit underlaget
för, kan man säga, en hel industri. När man, som motionärerne

16 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

och Andra Kammarens utskott framhålla, tager i betraktande barnmorskornas
verksamhet och i tidningarna alltid synliga omsorger för
de barnaföderskor, »som vilja vara okända», kan man icke värja sig
för den tanken, att dessa vederbörande bygga på det kongl. brefvet
såsom ett godt medel att skaffa sig goda inkomster. Och af flera
tecken att döma beror det alltför ofta på barnmorskorna, att barnaföderskorna
blifva i kyrkböckerna antecknade såsom okända mödrar,
ehuru det måhända från början icke varit dessas afsigt — och t. o. m.
någon gång utan att de sjelfva veta det.

De missförhållanden och svårigheter, som härigenom onekligen
framkallas i afseende å tillämpningen af de för befolkningens inregistrering
gifna allmänna bestämmelser äro — äfven om de icke kunna
eller väl lämpa sig att med siffror åskådliggöras —, såsom hvar man
lätt inser, i och för sig tillräckligt betydande för att kräfva uppmärksamhet
och afhjelpande. Men, efter hvad Första Kammarens utskott
förmenar, bör detta kunna ske, utan att den nu gällande rättigheten
att så vidt möjligt få vara okänd derför behöfver betagas den barnaföderska,
som bar skäl att sådant önska.

Så långt anse sig ej heller motionärerna och Andra Kammarens
utskott för närvarande böra gå.

Genom bestämmelser i syfte att begagnandet af denna rättighet i
möjligaste måtto begränsas och inskränkes, äfvensom att de okända
mödrarnas barn icke försättas i allt för mycket sämre ställning än i
allmänhet andra oäkta barn, torde det mål kunna hufvudsakligen vinnas,
som med motionerna afses.

Härför kräfves ändring af dettidens fordringar icke vidare motsvarande
innehållet af mom. 7 i kongl. brefvet den 17 oktober 1778, angående
barnamord, och af andra i sammanhang dermed stående författningsbestämmelser.

Först och främst lärer sålunda barn morskreglementets § 21 böra
utbytas mot någon föreskrift i den rigtningen, att det skall vara ett
åliggande för barnmorskorna (och andra, som under likartade förhållanden
ega lemna biträde) att fordra och för barnaföderskorna att lemna de
der nämnda uppgifterna, som, då barnmorskorna väl i de allra flesta,
om icke alla fall, ändock skaffa sig kännedom om barnaföderskornas
namn och förhållanden, böra förses med barnmorskornas intyg, att det
förseglade papperet innehåller hvad det skall innehålla, äfvensom att
uppgiften, i vederbörlig ordning behandlad och försedd med synlig anteckning
om barnets namn, födelsedag och födelseort, skall under föreskrift
om dess hemlighållande aflemnas till förvar å en för hela riket

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 17

gemensam plats, t. ex. statistiska centralbyrån, der hemligheten helt
visst bättre bevaras än genom »hemliga register» hos pastorsembetena.
I sammanhang hvarmed torde böra stadgas kraftigt verkande påföljd
för missbruk eller brytande af hemligheten.

Vidare, då § 16 i kongl. förordningen den 6 augusti 1894 angående

kyrkoböckers förande innehåller----»eller har moder till oäkta barn

förklarat sig vilja vara okänd», utan att tillika närmare bestämts, huru
och i hvilken form en sådan förklaring bör afgifvas, skulle det antagligen
blifva till stor betydelse, i synnerhet för barnet och ordningen
vid kyrkoskrifningen, om noggranna föreskrifter infördes, huru härvid
skall tillgå, och det tillika ålades modern att på samma gång gifva ett
tillnamn åt barnet.

Under dessa eller andra för ändamålet lämpade betingelser, i samband
med de väntade åtgärderna i afseende å fosterbarnsvårdens ordnande,
skola olägenheterna af den åt vissa barnaföderskor medgifna
undantagsställning säkerligen kunna till stor del undanrödjas, och deras
barn erhålla det skydd af det allmänna, som under för handen varande
förhållanden är möjligt att lemna.

Det är hög tid, att den i socialt hänseende ingalunda ovigtiga
undantagslagstiftning, hvarom nu är tal, varder på ett mera tillfredsställande
sätt ordnad. Första Kammarens tillfälliga utskott, som till sluts
ock erinrar, att det här icke är fråga om blott administrativa förfoganden,
får derför vördsamt föreslå,

att Första Kammaren må biträda Andra Kammarens
förevarande beslut.

Stockholm den 31 mars 1898.

Å utskottets vägnar:

LARS BERG.

Bih. till Rilesd. Vrot. 1888. 8 Sami. . 2 Afd. 1 Band. 4 Raft.