Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1897:Tfu16 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

N:o 6.

Ank. till Riksrt. kansli den 8 april 1897, kl. 2 e. ro.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, ;t
anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Magt
med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till beredande af ordnade förhållanden med afseende
å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne.

På grund af eu inom Andra Kammaren af herr A. Norrman och
öfriga representanter för Hallands län väckt motion n:o 70 och med bifall
till kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 (i samlingen n:o 4)
har Andra Kammaren för sin del beslutat,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t,
med föranledande af hvad i detta ärende förekommit, taga i öfvervägande,
huruvida de af motionärerna påpekade missförhållanden skulle kunna
uudanrödjas, samt, derest det befunnes, att sådant genom lagbestämmelser
eller åtgärder från statens sida lämpligen kunde ske, för Riksdagen
framlägga de förslag, som för ändamålet ansåges erforderliga.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen har detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt första tillfälliga utskott.

Bill. till Biksd. Prof. 1897. 8 Sami. 1 Afd. 1 Band. 6 Haft. (N:o 6.)

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

Motionärerna hafva hufvudsakligen anfört, att de så kallade lösdrifvarne,
i synnerhet »tattarne» eller, som de i Halland vanligen benämndes,
»krämarne», vore en verklig landsplåga för vissa trakter af Halland och
äfven för vissa andra delar af vårt land. Saknande eget hem och stadigvarande
bostad samt de flesta medborgerliga förmåner, lefde de vanligen
i laster samt kif och slagsmål med hvarandra. Af andra menniskor
betraktades de med eu viss afsky och ovilja. Samhället plågade de med
ett beständigt och standom oförsynt tiggeri samt rätt ofta genom öfverfall
och våldsgerningar. Barnen kunde icke få någon ordentlig undervisning
och uppfostran, emedan föräldrarne, om de också skulle vilja
skicka barnen i skola, omöjligen kunna detta, eftersom de ständigt
flyttade från en ort till en annan och sj elfva icke vore i stånd att undervisa
dem. De vuxne och arbetsföre, i synnerhet om de hade ett slags
familj, kunde vanligtvis icke skaffa sig fast boningsplats, om de ock
gerna ville det, ty sådant tillätes för det mesta icke utaf sockenmännen
af fruktan för framtida fattigvårdstunga — en fruktan som vore lätt förklarlig
— och de gamle, sjuke och orkeslöse måste ej sällan sakna
ordentlig fattigvård, ty rätt ofta ansåge sig ingen kommun vara pligtig
att lemna dem sådan. Häraf följde tydligen, att, skulle grundlig bot
rådas på det onda, måste början ske med dem, som nödvändigt behöfde
fattigvård, och här vid lag syntes ingen annan utväg finnas, än att staten
betalte en skälig ersättning för den fattigvård, som den ena eller andra
kommunen vid trängande behof lemnat. Blefve det så, skulle ock ett
mägtigt hinder bortfalla för de arbetsföres fasta bosättning, nemligen
fruktan för eu möjligen snart ifrågakommande fattighjelp från kommunernas
sida, emedan ersättning i så fall kunde påräknas af staten. Visserligen
kunde man icke tänka sig denna statens ersättningsskyldighet
utsträckt till all framtid i afseende på sådana kringstrykande, som verkligen
blifvit bofasta och hvilka icke behöfde understöd, när de detta
blefvo, men om i detta afseende faststäldes en viss termin, t. ex. tjugo
år, så vore redan mycket vunnet.

Motionärerna hade derför tänkt sig en lag eller tillägg till redan
befintlig lag, hvarigenom skulle stadgas, att alla dessa nu kringstrykande
personer, för så vidt de vore här i riket födda eller af annan anledning
borde såsom svenskar betraktas, skulle ovilkorligen kyrko- och mantalsskrifvas,
att de ibland dem, som nödvändigt behöfde fattigvård, skulle
erhålla sådan af den kommun, der de sålunda blifvit skrifna, med rättighet
till kostnadsersättning utaf statsmedel, att de arbetsföre skulle för -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 3

pligtas att inom viss tid skaffa sig arbete och stadigvarande bostad,
vid äfventyr att, derest detta bevisligen kunnat erhållas, men tillfället
icke begagnats, varda behandlade efter lösdrifvarelagen, och att barnen
ovilkorligen måtte hållas i skola, och undervisning äfven beredas sådana
äldre, som förut blifvit försummade, hvarvid äfven i vissa fall borde
kunna påräknas statsunderstöd för de extra kostnader, som den ena eller
andra församlingen finge vidkännas.

Efter det Andra Kammarens tillfälliga utskott erinrat derom, att
statistiska centralbyrån i sammandraget af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
femårsberättelser för åren 1886—1890 framhållit svårigheterna
att erhålla uppgifter angående zigenarne, hvilken svårighet röjde sig i
växande grad med hvarje folkräkning i följd af bristande anteckningar
om desamma i så väl husförhörs- som mantalslängderna, har utskottet
redogjort för hvad i tre af femårsberättelserna omförmäles.

Så meddelade Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län,
att man inom länet, särskildt inom mellersta delen deraf, icke sällan
mötte kringströfvande följen af män, qvinnor och barn, som ansåges
härstamma från zigenarne, ehuru de skilde sig från dem så till utseende
som lefnadssätt. Af den bofasta befolkningen kallades de »kältringar»,
men sjelfva sade de sig höra till »vandringsfolket». En och annan af
männen hade väl eu högst tillfällig förtjenst såsom vallackare, men qvinnor
och barn lefde uteslutande af bettlande, och då männens nyssnämnda
osäkra förtjenst användes till dryckenskap, kunde de också sägas få sitt
uppehälle af det, som af qvinnorna och barnen samt icke sällan äfven
af männen sjelfva sammanbetlades. Nästan aldrig vore de fullvuxne
konfirmerade, och förgäfves skulle man bland dem uppleta lagligt äktenskap.
Mest beklagansvärda voro dock barnen, bland hvilka man kunde
anträffa tioåringar och än äldre, som hvarken kunde läsa en bokstaf
innantill eller hade ringaste spår till kristendomskunskap. Myndigheterna
kunde med dessa uträtta högst litet. Mantalsskrifning kunde ej tillämpas
å dessa personer, hvilka endast några få dagar vistades å hvart ställe.
Då barnen ingenstädes voro kyrkoskrifna, kunde de ej upptagas på förteckningen
öfver skolpligtiga barn, och föreskriften om obligatorisk skolgång
blefve således i afseende å dem en död bokstaf. Personer af vandringsfolket
innehade vanligen medel för en längre tid bortåt och kunde
derför högst sällan behandlas såsom lösdrifvare. På grund af bettleri
vore vill de flesta af vandringsfolket förfallna till tvångsarbete, om blott
landtbcfolkningen kunde förmås att hos polismyndigheterna göra anmälan,

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 6.

när en »kältring» gjort sig skyldig till bettleri; men den fruktan för
vandringsfolket, som bland allmogen vore så allmänt utbredd, gjorde, att
någon dylik anmälan högst sällan inkomme och att stundom till och med
verkliga brott såsom olofligt tillgrepp och misshandel, som af vandringsfolket
föröfvats, icke angåfves, derest ej den tillgripna egendomen uppginge
till större värde eller misshandeln vore af svårare beskaffenhet.
Om således genom polismyndighets åtgärd hinder skulle kunna läggas
i vägen för vandringsfolkets hänsynslösa framfart å landsbygden, vore
det nödvändigt, att denna myndighet i sina sträfvanden understöddes
af landtbefolkningen. Klart vore dock, att, om äfven en och annan
af dessa kringstrykande skulle genom tvångs- eller straffarbete kunna
oskadliggöras för någon tid, föga dermed vore vunnet, enär vandringslifvet
fortsättes af hans konkubin och barnen, stundom i förening med
en eller flere slägtingar till den häktade; och, så snart denne återvunnit
friheten, sällade han sig åter till följet. Skulle derför detta
vagabondlif kunna utrotas, måste onekligen bemödandena gå ut på att
skilja barnen från föräldrarne samt åt de förre bereda en kristlig
uppfostran. I Norge hade man trots anslag af stortinget icke lyckats
att väsentligen minska antalet af »omstreifere».

Berättelsen från Kristianstads län innehölle äfven, att gränstrakten
Hallandsås från urminnes tider varit ett tillhåll för brottslingar och tvetydiga
personer, samt att eu der framlöpande allmän landsväg utgjorde
en mycket anlitad stråkväg för lösdrifvare och misstänkta personer, som
sökte undkomma från den ena provinsen till den andra, hvadan särskild
polisbevakning der måste anordnas.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län fäste uppmärksamheten
derå, att invandrande finnar qvarstannat under flere år,
ofta för alltid, utan att anmäla sig till kyrko- eller mantalsskrifning och
undginge sålunda ofta att någonstädes blifva längdförd samt påförd skatt
till stat och kommun. Det sedliga tillståndet hos eu del af denna lösa
befolkning, som undandroge sig kyrklig vård, vore icke alltid det bästa.
Såsom naturligt i en gränsprovins, bestod en del af de invandrande af
grannlandets sämsta element, som ibland utgjorde en verklig plåga för
den ort, der de uppehölle sig. Ej sällan knöte de här i riket förtroliga
förbindelser, hvilka, då de saknade för äktenskaps ingående nödiga
hinderslöshetsbevis, i allmänhet stannade vid konkubinat. Deras barn
uppväxte, utan att kontroll kunde af skolråden eller myndigheterna utöfvas
deröfver, att de i skolåldern besökte folkskolan. Antalet dylika

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 5

inom länet kortare eller längre tider vistande finska undersåtar, som
derstädes hvarken vore mantals- eller kyrkoskrifna, öfverstege enligt den
utredning, som häröfver kunnat verkställas, 1,600, tre fjerdedelar löst
arbetsfolk och eu fjerdedel tjenare i årstjenst.

Sina åsigter sammanfattade Andra Kammarens utskott på följande
sätt:

»Af ofvanberörda offentliga handlingar samt de upplysningar,
som inom utskottet meddelats, har utskottet kommit till den uppfattning
:

att, frånsedt den nomadiserande lappbefolkningen, inom vissa
delar af landet finnes ett afsevärdt antal kringströfvande personer, så
väl af zigenarhärkomst som andra, hvilka måste räknas såsom landets
invånare, men icke låtit sig någonstädes inom riket kyrko- eller mantalsskrifvas; att

dylika kringvandra^ hafva en i många hänseenden synnerligen
beklagansvärd tillvaro, på samma gång som de utgöra en plåga
för landtbefolkningen i vissa trakter samt medföra våda för samhällsordningen
;

att myndigheterna nog genom strängare tillämpning än hitintills
af gällande lagar och författningar både borde och kunde i ganska
väsentlig mån stäfja dessa vagabonders framfart, men att det dock vill
synas, som om, på sätt Konungens befallningshafvande i Hallands län
antydt, nuvarande lagstiftning vore långt ifrån så affattad, att den på
ett tillfredsställande sätt kunde befordra deras öfvergång till bofaste och
laglydige medborgare;

samt att det vore högeligen önskvärd!, om man, utan otillbörlig
kränkning af enskilda eller kommula intressen, förmedelst lagbestämmelser,
grundande sig å nutidens humanare åskådning, skulle kunna på ett
praktiskt och verksamt sätt inrangera ifrågavarande lösa befolkning under
ordnade samhällsförhållanden.

I likhet med Konungens befallningshafvande i Hallands län och
med Norges exempel för ögonen inser utskottet allt för väl, att mycket
stora svårigheter möta för realiserandet af ofvan angifna önskemål; men
vill man saken, måste man ock tillse, huruvida icke möjligen något sätt
skulle kunna uttänkas för frågans lösning samt icke rygga tillbaka för
de oundvikliga pekuniära uppoffringar, som deraf kunna föranledas.

Efter öfvervägande af flera inom utskottet väckta förslag, har
utskottet kommit till den uppfattning, att motionens syfte bäst skulle

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

främjas genom att till gällande mantalsskrifningsförordning gjordes ett
tillägg i den rigtning, att alla inom riket vistande personer, hvilka,
ehuru de måste betraktas såsom svenska medborgare, ingenstädes vore
mantalsskrifna, skulle med sina familjer underkastas mantalsskrifningstvång
vare sig inom familjefädernas och de till myndig ålder komne
kringvandrarnes födelseorter eller inom de kommuner, der de företrädesvis
plägade hafva sitt tillhåll.

Kunde i något fall ej utrönas vare sig födelseort eller ort, der
ifrågavarande personer vanligen hade sitt tillhåll, skulle vederbörande
Konungens befallningshafvande efter sig företeende omständigheter föreskrifva
mantalsskrifningsorten.

Genom en dylik lagbestämmelse, som gifvetvis komme att gälla
såväl tattare som andra här ofvan antydda personer, hvilka saknade
laga hemortsrätt, komme dylika individer ej att erhålla någon undantagsställning
utan tvärt om att, såsom väl önskligt vore, komma ifrån den
beklagansvärda undantagsställning, hvari de för närvarande befinna sig.

Mot ett konseqvent genomförande af en så beskaffad lagändring
skulle otvifvelaktigt ganska stora svårigheter möta, beroende dels på
vagabondernas sträfvanden att undandraga sig ett dylikt tvång och dels
på vederbörande kommuners lätt förklarliga obenägenhet att inom sig
upptaga dylika element, om hvilka man med skäl kunde befara, att de
skulle komma att tillskynda kommunen och dess inbyggare åtskilliga
obehag samt framförallt ökade utgifter för fattigvård och undervisningsväsende.

Genom ett väl planlagdt och energiskt ingripande från myndigheternas
sida skulle dock för visso det stora flertalet af vagabonder
snart nog blifva i behöriga mantalsskrifningslängder införde, hvarjemte
det måste blifva statens skyldighet att på ett kraftigt sätt träda emellan
för att hålla de särskilda kommunerna skadeslösa för de ökade utgifter,
som genom de nya samhällselementen komme att dem tillskyndas.

Ett dylikt understöd frän statens sida är, som bekant, ej heller
främmande för vår nuvarande lagstiftning, som under vissa vilkor tillerkänner
kommuner ersättning för fattigunderstöd, dels åt f. d. värfvade
soldater, m. fl. samt dels åt personer, som oafbrutet under minst 5 årvistats
utom hemorten.

Om sålunda inga principiella hinder möta för statens mellankomst
i förevarande fall, lärer det dock vara eu ganska vansklig sak att uppdraga
gränserna för denna statens ersättningsskyldighet.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 7

I sådant afseende hafva motionärerna föreslagit, att denna skyldighet
skulle fastställas till en viss tid, t. ex. 20 år; men då hvarje
sådan tidsbestämmelse torde blifva godtycklig samt svårligen skulle lämpa
sig efter olikartade förhållanden, har utskottet förestält sig såsom eu
mera rationel lösning af frågan, att staten åtoge sig godtgöra vederbörande
kommuner för alla de kostnader, dessa författningsenligt nödgades
för framtiden förskjuta för fattigvård och undervisning åt de sålunda
tvångsskrifna personerna, hvaremot kommunerna finge i laga ordning
vidkännas enahanda kostnader med afseende å de utaf vagabondernas
afkomlingar, som föddes efter tiden för tvångsskrifningen.

Komme ofvan antydda tillägg till mantalsskrifningsförordningen
till stånd, så vill det synas, som om gällande bestämmelser rörande
lösdrifveri, fattigvård och undervisningsväsende, för så vidt desamma i
öfrigt motsvara tidens kraf, i allmänhet skulle kunna någorlunda nöjaktigt
tillämpas jemväl på den nu ifrågavarande samhällsklassen.

I ett hänseende torde dock särskilda svårigheter yppas, nemligen
i afseende å uppfostran af barnen, utaf hvilka helt visst eu stor del
befinna sig på eu mycket låg sedlig nivå.

Med denna fråga lärer dock utskottet så mycket mindre hafva
att befatta sig, som enligt hvad kändt är Kongl. Maj:t under nästlidet
år tillsatt en komité för afgifvande af förslag rörande åtgärder för
beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare, dels åt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn, hvilken komité, korteligen
benämnd »tvångsuppfostringskomitén», nog ej lärer underlåta att
fästa sin synnerliga uppmärksamhet jemväl vid de barn, hvarom nu
är fråga».

Första Kammarens tillfälliga utskott instämmer deri, att de ifrågavarande
kringvandrande personerna hafva eu i många hänseenden beklagansvärd
tillvaro, på samma gång de utgöra eu plåga för landtbefolkningen
i vissa trakter samt medföra våda för samhällsordningen. Utskottet anser
derför, att den till dess behandling hänskjuta frågan är synnerligen
bekjertansvärd och att samhället icke bör undandraga sig att vidtaga
kraftiga åtgärder för att å ena sidan förekomma de oordningar, som af
de kringvandrande skarorna bedrifvas, och å andra sidan söka utrota
detta vagabondlif.

Emellertid tror utskottet icke, att man i detta syfte skulle kunna

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

vinna särdeles mycket genom den åtgärd, som Andra Kammarens fjerde
tillfälliga utskott ansett i första hand böra vidtagas, eller de kringvandrande
personernas införande i mantalslängderna. Erfarenheten har
visat, att den, som från ungdomen vant sig vid ett kringströfvande lif,
endast i undantagsfall kan återföras till ett ordnadt lefnadssätt och regelbunden
sysselsättning. Yagabondlifvet blir en sjukdom, som sällan kan
botas och lika litet ger vika för vänlig behandling som för tvångsåtgärder.
Mantalsskrifningen skulle gifvetvis icke förmå qvarhålla vagabonderna
inom någon viss kommun. Och det vill synas utskottet, som om den
icke heller skulle vara af synnerlig betydelse för tillgodoseende af deras
behof af fattigvård. Förordningen om fattigvården den 9 juni 1871
bestämmer, att den, hvilken i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller lyte är oförmögen att förvärfva hvad till lifvets
uppehälle oundgängligen erfordras, och saknar egna medel samt underhåll
och vård af annan, skall erhålla nödtorftig fattigvård af det fattigvårdssamhälle,
inom hvilket han vistas; hvarefter det fattigvårdssamhälle, som
lemnat understödet är berättigadt till ersättning af det samhälle, der den
understödde är hemortsberättigad eller, om hemortsrätten ej kan utrönas,
af staten, hvilken jemväl i vissa fall lemnar ersättning för fattigvård åt
den, som under minst fem år vistats utom det fattigvårdssamhälle, der
han har hemortsrätt. Häraf framgår, att fattigvård kan erhållas äfven
af personer, som icke äro mantalsskrifne, och att den för de egentliga
vagabonderna skall bekostas af staten. Utskottet anser dock i likhet med
Andra Kammarens utskott, att kringvandrande personer böra liksom andra
medborgare ovilkorligen mantalsskrifvas och att, om föreskrifter utöfver
hvad som nu finnes stadgadt derom, befinnas erforderliga, sådana måtte
utfärdas.

Den enda åtgärd, som kan på ett fullt verksamt sätt motarbeta
och småningom utrota de s. k. tattarnes och med dem jemförliga personers
kringflackande och oordentliga lefnadssätt, är att undandraga deras
barn från föräldrars och anhöriges inflytande. Det synes utskottet fullt
antagligt, att om barnen skiljas från den vandrande skaran vid tidiga år
och öfverlemnas till uppfostran inom en anstalt eller hos enskilda personer
på en ort, der föräldrarne icke pläga uppträda, de skola kunna uppfostras
till ordentliga och arbetssamma medborgare. Det är gifvet, att under
sådana förhållanden de vandrande skarorna skulle minskas och försvagas.
Då Kongl. Maj:t tillsatt en komité för behandling af frågan om åtgärder
för beredande af uppfostran åt minderårige förbrytare samt vanartade och

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

sedligt försummade barn, så har Kongl. Maj:t redan tagit ett vigtig! steg
till förberedande af sådana åtgärder, som enligt utskottets mening äro
mer än några andra ■ egnade att råda bot på de ifrågavarande missförhållandena.
Utskottet är öfvertygadt, att »tvångsuppfostringskomitén»
kommer att fasta särskild uppmärksamhet vid barnen till kringströfvande
föräldrar, och vill här endast uttala den uppfattningen, att kostnaden för
sådana barns uppfostran måste bäras af staten.

Ehuru tvångsåtgärder icke lära vara i stånd att förmå tattare och
andra dylika att öfvergifva sitt ostadiga lefnadssätt, så synes det utskottet
vara i hög grad af behofvet påkalladt att kraftigare än hittills ingripa
emot de lagöfverträdelser, hvartill de mycket ofta göra sig skyldiga. Det
säges vara regeln, att de hufvudsakligen uppehålla sig genom bettleri,
och att det är vanligt, att de tilltvinga sig penningar och varor på grund
af den fruktan, den bofasta befolkningen hyser för dem. Och de torde
ej sällan göra sig skyldiga till olofligt tillgrepp och misshandel, ehuru
befolkningen icke vågar angifva dem hos vederbörande myndighet. Ett
sådant tillstånd bör icke fortfara, och den bofasta och laglydiga befolkningen
kan med allt skäl fordra, att det genom myndigheternas försorg
göres slut derpå.

Utskottet inser väl, att det, såsom af Konungens befallningshafvande
i Hallands län framhålles, är ganska svårt för myndigheterna
att med kraft ingripa mot de kringströfvande flockarne, då hos befolkningen
ej är att påräkna något verksamt stöd, men det vill synas utskottet,
som om lösdrifvarelagens stadganden skulle i många, kanske de
flesta fåll vara tillräckliga för att berättiga till allvarsamma åtgärder mot
kringvandrande personer, så snart de göra sig skyldiga till tiggeri, utpressningsförsök
eller oordningar, äfven utan direkt anmälan af enskilda
personer. Det kan ock ifrågasättas, huruvida icke extra polismän på
statens bekostnad borde anställas i de orter, som mest äro utsatte för
intrång af vagabonder. Utskottet har icke velat uttala något klander i
afseende å myndigheternas sätt att behandla denna angelägenhet, men
har trott Riksdagen böra fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på angelägenheten
deraf, att man, så långt gällande lagar medgifva, söker taga
reda på och beifra oordningar från dessa vagabonders sida.

Då tvångsarbete enligt nu gällande lag angående lösdrifvares
behandling icke kan ådömas annan än den, som saknar medel till sitt
uppehälle, skulle man kunna ifrågasätta, huruvida icke denna lag borde
så förändras, att tvångsarbete äfven skulle kunna ådömas den, som år
Bih. till Riksd. Prof. 1897. 8 Sami. 1 Afd. 1 Band. 6 Höft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o 6.

efter år stryker omkring under sådana förhållanden, att han är en ständig
orsak till obehag och svårigheter för den bofasta befolkningen, äfven om
han skulle vara i besittning af några obetydliga tillgångar, dem han
successive utpressar af befolkningen. Det skall utan tvifvel möta ganska
stora svårigheter att så affatta ett dylikt stadgande, att det blir tillämpligt
i de af utskottet afsedda fallen, utan att kunna tillämpas mot personer,
emot Indika ett sådant förfarande vore alldeles oberättigadt, men utskottet
anser, att om ett tillägg till lösdrifvarelagen i berörda syfte skulle kunna
på ett tillfredsställande sätt formuleras, sådant vore lämpligt och befogadt.

Af hvad utskottet sålunda anfört framgår, att utskottet visserligen
icke hyser alldeles samma uppfattning som Andra Kammarens tillfälliga
utskott i fråga om de åtgärder, som kunna och böra vidtagas till undanrödjande
af de här ifrågavarande missförhållandena, men att utskottet i
likhet med Andra Kammarens utskott anser, att Riksdagen bör fästa
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå, att något måste göras i detta syfte,
och får utskottet derför, under åberopande af utskottets ofvan gjorda
uttalanden, hemställa,

att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
i ämnet fattade beslut.

Stockholm den 5 april 1897.

På utskottets vägnar
ROBERT DIOKSON.

Reservation

af herr Dickson.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1897.