Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 1 (Utlåtande 1896:Tfu18 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 1

N.O 8.

Ank. till Eiksd. kansli den 14 april 1896, kl. 2 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af väckt motion angående den legala annonseringen.

I en till Riksdagens Andra Kammare afgifven och till dess fjerde
tillfälliga utskott remitterad motion, n:o 132, har herr L. Jönsson i
Sandby hemstält,

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes, så fort ske kan, dels låta föranstalta derom, ej mindre
att den legala annonseringen måtte genom gratisutdelning till embetsverk,
myndigheter och kommuner, på sätt ofvan blifvit antydt, erhålla
den största möjliga spridning i landet, än äfven att kostnaden för
denna annonsering, hvilken kostnad icke må sättas högre, än som nödvändigt
fordras för kungörelsernas uppsättning, tryckning m. m., måtte,
vare sig annonseringen eger rum i ett redan befintligt tidningsorgan
eller helst i en ny legal annonstidning, bestämmas efter en taxa, som
Kongl. Maj: t efter utredning i ämnet måtte fastställa, dels slutligen, för
vinnande af besparing i statsverkets utgifter för den legala annonseringen,
anbefalla vederbörande embetsverk att tillse, att statsverkets
kungörelser i allmänhet icke införas med större stilsorter än den minsta
af de i tidningen använda.»

I sitt öfver motionen afgifna yttrande redogör utskottet för dess
hufvudinnehåll på följande sätt:

Jiih. till Riksd. Prat. 18''JG. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 7 Iläft. (N:o 8).

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

Det vore, anser motionären, i hög grad oegentligt, att legala tillkännagifvanden,
livilka borde komma till så mångas kännedom som
möjligt, infördes i en tidning, som är bland de minst spridda i landet.
Svenska akademien, som åtnjuter fördelen att mot taxa, som hon sjelf
eger bestämma, få ombesörja den legala annonseringen i Posttidningen,
dock med uttryckligt vilkor att om tidningens »författande, tryckande
och utgifvande draga försorg på ett sätt, som uppfyller ändamålet»,
hade gjort nästan intet för att åstadkomma tidningens spridning. Norges
legala annonstidning hade mer än femdubbel spridning mot Posttidningen,
hvilken, hufvudstaden oberäknad, utgår i endast 900 exemplar.
Den stora allmänheten, som blir i sina vigtigaste intressen berörd af
de legala tillkännagifvanden, som införas i tidningen, får på grund af
tidningens ringa spridning endast undantagsvis del af dessa, ehuru den
obestridligt hade rätt att fordra, att den annonsering, som är i lag
ålagd, också skall komma till allmänhetens kännedom. I annat fall
vore den förfelad, och alla derpå använda utgifter kunde anses bortkastade.
En jemförelse mellan de i Stockholm utgifna dagliga tidningarnes
spridning i landsorten genom postverket visade, att, medan
den minst spridda af alla de öfriga dock hade 3,566 prenumeranter,
hade Posttidningen endast 916, hvarjemte de öfriga hade en betydande
lösnummerförsäljning, Posttidningen deremot ingen. Då de flesta legala
annonser måste införas tre gånger och då sättningskostnaden härigenom
kunde reduceras, skulle säkerligen hvilken annan tidning som helst
vilja ombesörja annonseringen mot mindre än hälften af den afgift, som
nu utgår.

Den legala annonseringen borde icke endast vara spridd, utan äfven
så billig, att endast kungörelsekostnaden betäcktes. All derutöfver
gående kostnad vore en otillbörlig och orättvis skatt på den allmänhet,
som af lagen ålägges annonsera. Annonseringen i Posttidningen uppfylde
icke detta vilkor, utan vore oskäligt dyr och en tryckande beskattning
på så väl den annonseringsskyldige enskilde som på statens Posttidningens
och dess bilaga Leveranstidningens annonspris vore icke,
såsom det blifvit påstådt, billigare än flertalet andra tidningars och
dertill onödigt högt, och hade under sista årtiondet gjorts allt mer och
mer betungande. Under en lång följd af år hade priset varit 10 öre
för petitrad. År 1877 höjdes detta med 25 procent till 127a öre; medan
samtidigt tidningen förändrades från femspaltig till sexspaltig.
Antalet bokstäfver på en petitrad minskades derigenom från 42 å 44
till 36 å 38.

Höjningen kunde icke beräknas till mindre än 30 å 40 procent,

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 3

och Posttidningens annonspris vore derigenom icke billigare än flertalet
andra tidningars.

Men derjemte hade akademien förstått att öka sin inkomst af den
legala annonseringen genom användande af onödigt stora stilsorter.
Vid annonsering för statsverkets räkning begagnades numera nästan
alltid större stilsorter, såsom corpus- och bourgeois-stilar, i stället för
petitstil, som förr var den vanliga. Härigenom förorsakades statsverket
betydliga utgifter och bereddes tidningens egare stegrade inkomster.
Vid all annonsering för egen räkning egde annonsören bestämma stilsort
och annonsens typografiska ordnande m. m., men i en legal annonstidning
borde icke vara tillåtet att göra den ena legala annonsen mera
i ögonen fallande än den andra. Toge man i betraktande, att de flesta
annonser skola intagas tre gånger, och att arbetskostnaden för uppsättning
behöfde endast en gång erläggas, så vore Posttidningens
annonspris att anse som ett af de högsta, som af någon hufvudstadstidning
debiteras. Det kunde derför icke bestridas, att icke den tryckande
skatten på de annonseringsskyldige kan nedsättas.

Genom kongl. brefvet af den 20 december 1791 fick Svenska akademien
tillstånd att bestämma taxan för den legala annonseringen. Utan rimlig
anledning hade denna år 1877 blifvit höjd med 30 å 40 procent, och
ingen säkerhet funnes, att den icke framdeles kunde höjas ännu mera.
Det vore otidsenligt, att en enskild korporation hade uteslutande bestämmanderätt
öfver den beskattning, som är pålagd icke blott enskilde,
utan jemväl staten och kommuner genom den legala annonseringen.
Enligt nu gällande bestämmelser hade icke ens Kongl. Maj:t ej heller
Riksdagen den minsta rätt att bestämma häruti, öfver storleken af
denna för mången tryckande skattebörda förfogade en enskild korporation
efter eget godtfinnande och behöfde icke ens begära Kongl. Maj:ts
tillstånd för att höja taxan med belopp, som i flera tiotusental skulle
öka inkomsterna af tidningen på bekostnad till stor del af många af
landets fattigare samhällsmedlemmar.

Hufvudsakligaste ändamålet med motionen vore att bereda någon
lindring åt den i allmänhet föga bemedlade delen af allmänheten, som
enligt lag är nödsakad att annonsera i Posttidningen. Man behöfde
endast tänka på de många kungörelserna om konkurser, exekutiva auktioner,
äktenskapsjäf, namnförändringar m. in. för att finna detta syftemål
behjertansvärdt. Å andra sidan framhölles ett annat syftemål, som
jemväl måste behjertas, nemligen Svenska akademiens ordboksarbete,
för livilket kostnaden bo strid es af inkomster för den legala annonseringen.
Akademien både sjelf uppgifvit, att penningmedel i hundra -

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

tusental redan nedlagts å detta arbete, vid hvilket en stor mängd personer
sysselsattes. Denna vackra medalj hade dock äfven sin frånsida,
som vore mindre tilltalande, då man betänkte, att dessa hundratusentals
kronor till stor del tagits och att de påräknade rikliga tillgångarne
framdeles skulle tagas ur den obemedlade annonseringsskyldiga allmänhetens
fickor, från konkursmassor, från personer, som genom exekutiva
auktioner måste gå från hus och hem o. s. v. Denna del af allmänheten
borde, om någon, vara befriad från kontributioner till akademiens
millionarbete. Man behöfde ej underskatta vigten af detta arbete, äfven
om man hölle på den åsigten, att för den legala annonseringen ej bör
betalas mer än hvad den minst kan kosta.

Motionären erkände, att akademiens ordboksarbete och verksamhet
i öfrigt vore af vigt för landet, och vore öfvertygad, att Riksdagen,
som alltid visat sig frikostig då det gält kulturändamål, icke skulle
underlåta att understödja ordboksarbetets bedrifvande, särskilt om
derigenom lättnad i annonseringstvånget kunde beredas, och detta så
mycket hellre, som statsverket genom billigare annonsering säkerligen
skulle få ersättning för hvad det till ordboksarbetet årligen utgåfve.

Man hade ifrågasatt, huruvida priset på den legala annonseringen
kan nedbringas eller icke. Akademiens ofvannämnda uppgift, att den
nedlagt »hundratusental» på ordboksarbetet och väntar, att ännu rikligare
tillgångar skola inflyta, visade, att inkomsterna af den legala annonseringen
varit storartade och blifva det ännu mer. Om medel till ordboksarbetet
anvisades på annat sätt, borde således inga svårigheter
möta att få ett billigare annonspris till stånd.

Vid en summarisk beräkning af annonskostnaderna för det senast
förflutna året erhölle man ett belopp af 120,000 kronor, som akademien
uppburit endast för annonseringen under år 1895. Omkostnaderna borde
ej uppgå ens till tredjedelen häraf. Man behöfde dervid ej ens taga
med i räkningen inkomsten af prenumeration och lösnummer.

En ny legal annonstidning behöfde ingen textafdelning. Borttoges
de betydliga utgifterna för den i nuvarande legala annonstidningen
förekommande onödiga och i allmänhet värdelösa texten, kunde säkerligen
betydliga besparingar vinnas, och de legala annonserna införas för
mindre än hälften af det nu bestämda priset.

I sammanhang härmed erinrades, att Kongl. Maj:t den 19 december
1844 förordnat, »att de legala kungörelser och annonser, hvilka, enligt
lag och särskilda föreskrifter, böra genom ''allmän’ tidning offentliggöras,
skola hädanefter, och intill dess annorlunda varder derom förordnadt,
intöras uti det nya dagblad, som under benämning Post- och Inrikes

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 5

Tidningar från och med den 16 uti innevarande månad i stället för
statstidningen utkommit». Då Kongl. Maj:t år 1844 på administrativ
väg kunnat utfärda en slik kungörelse och deruti bestämt hvad som
med »allmänna tidningar» borde förstås, torde Kongl. Magt vara oförhindrad
att, med ändring af nyssnämnda förordnande, till efterrättelse
bestämma, i hvilken tidning den legala annonseringen bör ega rum.

Afsigten med motionen vore icke att beröfva Svenska akademien
hennes obestridliga eganderätt till Posttidningen, öfver hvilken hon framdeles
såsom hittills borde få åtnjuta fri dispositions- och eganderätt, likasom
bestämma annonspriset för alla icke legala annonser, som akademien
kunde förskaffa sin tidning.

I afseende på sättet för lösning af den frågan, huru man skulle
vinna minskning i kostnaden för den legala annonseringen och om
denna annonserings spridning i de vidsträcktaste kretsar, ville motionären
ansluta sig till det uttalande, som gjordes af det utskott, hvilket år
1888 behandlade frågan om utgifvande af en statstidning. Detta utskott
hade tänkt sig frågans lösning sålunda: En statstidning, hvars

namn lämpligen borde blifva »Sveriges Allmänna Tidningar», borde utkomma
hvarje lielgfri dag och skulle upptaga endast annonser, nemligen
officiella och legala kungörelser samt dessutom annonser af alla slag;
annonseringen skulle ordnas på det mest praktiska och öfverskådliga
sätt; annonspriset skulle ej sättas högre än 10 öre för petitrad; prenumerations-
och lösnummerpriset skulle hållas särdeles billigt; gratisutdelning
till embetsverk, myndigheter och kommuner samt tidningens
framläggande å lämpliga lokaler efter föredömet i Norge borde införas.

Motionären funne denna lösning af frågan enkel och praktisk.

Ett annat sätt vore att erbjuda den legala annonseringen till något
redan befintligt tidningsorgan med stor spridning. Ett lämpligt sådant
vore ej svårt att finna. De legala annonserna kunde införas antingen
på en från de öfriga, icke legala, skild plats eller ock i en särskild
bilaga, upptagande endast legala kungörelser. Fördelarna häraf vore dels
annonskostnadens nedbringande till mindre än hälften af den nuvarande,
dels en stor spridning.

Motionären hade härmed endast velat antyda ett par sätt för frågans
lösning. Hade det vid 1888 års riksdag väckta förslaget vunnit Riksdagens
godkännande, så hade många svårigheter och betydliga utgifter både
för statsverket och den enskilde kunnat besparas. Ju längre frågan
uppskötes, desto större blefve svårigheterna och kostnaderna för ärendets
bringande till ett eftersträfvansvärdt slut.

Svenska akademien hade 1834 hos Kongl. Maj:t gjort förfrågan,

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

huruvida hon för frånträdande af sitt privilegium kunde af staten påräkna
en årlig summa, och i sammanhang dermed upplyst, att nästföregående
års behållning utgjort 5,200 riksdaler banko. Det vore
antagligt, att akademien icke heller nu skulle vara obenägen att, mot
erhållande af en viss summa för bedrifvande af ordboksarbetet, afstå
från rätten att besörja den legala annonseringen, och detta så mycket
hellre, som inkomsten af denna annonsering komrne att väsentligt
reduceras, om Riksdagens för dess del fattade beslut om inskränkning
i densamma blefve till efterrättelse påbjuden.

Motionären sammanfattar slutligen, hvad han i det föregående utförligare
utvecklat, i följande ord:

y>Dä, såsom här ofvan blifvit ådagaladt och som af framstående
medlemmar af föregående Riksdagar och i öfrigt uttalats, Post- och Inrikes
Tidningar i sitt nuvarande skick i anseende till tidningens obetydliga
spridning icke lämpar sig för upptagande af officiella och legala
kungörelser,

dä den annonsering, som staten betalar i tidningen, både genom
det höga annonspriset och genom godtyckliga anordningar i afseende
å annonseringssättet ställer sig oskäligt dyr,

dä den legala annonsering, som i tidningen eger rum, icke uppfyller
vilkoret att vara billig, utan tvärt om är en tryckande beskattning
på en stor del af landets medborgare, som af lagen fått sig ålagdt att
i tidningen annonsera,

dä det måste anses som en fullt rigtig grundsats, att för den
legala annonseringen icke bör betalas mer än hvad den minst kan
kosta, och att hvarje debitering derutöfver är en otillbörlig och grym
skattebörda på personer, hvilka ofta icke ega tillgång till betalande af
denna skatt,

dä bördan af den legala annonseringen kommer att ytterligare
ökas genom det kända förhållandet, att antalet af de personer, som af
lagen åläggas annonsera, år efter år växer,

dä det icke kan vara lämpligt, att rättighet att bestämma öfver
det annonspris, som bör af staten och landets annonseringsskyldige
inbyggare erläggas för den lagtvungna annonseringen, skall vara frånkänd
Konungen och Riksdagen och såsom monopol öfverlcmnad åt en
enskild institution, hvilken i en beskattningsfråga efter behag härutinnan
kan stadga enligt sitt godtfinnande, samt

dä svårigheterna att 1''å frågan om samma annonsering på ett tillfredsställande
sätt löst, så att denna både blifver billigare och mera spridd
bland allmänheten, med hvarje år som går öka sig, och kostnaderna

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 7

för vinnandet af detta mål jemväl komma att växa, ju större inkomster
Posttidningens nuvarande egare skördar af tidningen,

så får jag, som anser det vara af stor vigt, att detta ärende, så
fort ske kan, vinner sin slutliga lösning och bringas till ett för staten
och en stor mängd samhällsmedlemmar gagnande resultat, med hänvisning
till hvad Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 4 i utlåtande
n:o 30 vid 1888 års riksdag föreslagit, vördsamt hemställa»;

hvarpå följer den hemställan, som utskottet i början af detta betänkande
redan anfört.

Härefter följer »en redogörelse för frågans tidigare förekomst och
behandling inom Riksdagen. Utskottet anför dervid följande.

Vid 1888 års riksdag väcktes af herr A. P. Danielson en motion
i samma syfte som den ifrågavarande, nemligen: »att Riksdagen må
hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning
i syfte att alla legala tillkännagifvanden såväl af embetsmyndigheter
som enskilde i de fall, då sådana offentliga tillkännagifvanden
äro enligt lag och författningar dem ålagda, må införas i en statstidning,
afsedd uteslutande för dylika tillkännagifvanden och för meddelanden
från regeringen och Riksdagen i vissa ärenden, utgifven under
statsmyndighets kontroll samt så ordnad, att berörda tillkännagifvanden
med lätthet må kunna i sina olika grupper igenfinnas och med minsta
möjliga kostnad för vederbörande, hvilken utredning äfven torde omfatta
frågan i hvad mån och på hvilket sätt samma statstidning borde kostnadsfritt
utdelas, samt till nästa Riksdag inkomma med förslag i ämnet.»
Såsom skäl härför framhöll motionären, att den annonsering, som funnes
i lag anbefald och som upptoges i Post- och Inrikes Tidningar, vore
till följd af annonsernas dyrhet en tunga för den stora allmänheten
och särskilt för den fattigare befolkningen mycket tryckande. Svenska
akademien hade visserligen genom erhållet privilegium af den 20 december
1791 förklarats ensam berättigad att få den af akademien utgifna
tidningen erkänd såsom den enda med laga vitsord att upptaga
den i lag anbefalda annonseringen, men då akademien icke, på sätt i
tryckfrihetsförordningen stadgades, förnyat det irppgifna privilegiet, utan
på 1830-talet låtit det förfalla, kunde hinder deraf ej möta att ordna
den lagtvungna annonseringen mera tidsenligt och på annat sätt än nu.
Posttidningen utginge i ett icke så betydligt antal exemplar och egde
en mycket begränsad läsekrets, men gåfve det oaktadt Svenska akademien
betydlig inkomst, om hvars storlek dock akademien vägrat lemna upplysning.
Motioniiren hade tänkt sig, att alla tillkännagifvanden, som voro

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

så väl för embetsmyndigheter som enskilde enligt lag och författning
båbjudna, kunde införas i en statstidning, afsedd uteslutande för dylika
tillkännagifvanden och meddelanden från Riksdagen och regeringen i
vissa ärenden. Tidningen skulle utgifvas under statens kontroll och
utdelas till embetsverk och myndigheter samt rikets kommuner äfvensom
finnas att tillgå genom prenumeration och försäljning. Priset för
legala annonser borde beräknas så lågt som möjligt och så, att endast
omkostnaden för tidningens utgifvande blefve ersatt.

Motionen remitterades till Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 4,
som i ett utförligt och sakrikt betänkande anförde i hufvudsak följande:

Frågan om en statstidning, som inom pressen skulle representera regeringens
åsigter och önskningar, hade blifvit väckt af en enskild motionär
vid 1877 och 1879 års riksdagar men båda gångerna blifvit af båda
kamrarne afslagen.

För att klargöra Svenska akademiens ställning till Posttidningen
lemnade utskottet en historisk redogörelse i ämnet, af hvilken hufvudsakligen
framgick, att akademien genom privilegiet af den 20 december
1791 »för everdliga tider» erhållit rättighet att ensam förlägga och utgifva
Post- och Inrikes Tidningar, och att inga andra kungörelser
rörande testamenten, skuldfordringsmål, konkurser, auktioner, förmynderskap,
»tjensters ledighet och förgifvande, markegångstaxor» m. m. skulle
anses såsom i laga ordning utgifna än de, som i nämnda tidningar blifvit
införda, samt att akademien egde frihet att på vissa år mot stadgad
afgift till en eller flere upplåta tidningens utgifvande.

Den 12 maj 1834 tillkännagaf akademien i skrifvelse till Kongl.
Maj:t, att hon vore betänkt på att utarrendera tidningen, för att akademien
derigenom måtte betrygga sig en både större och framför allt
säkrare inkomst af densamma, men ville dessförinnan hos Kongl. Maj:t
göra en underdånig förfrågan, huruvida hon för frånträdande af sitt
privilegium kunde af staten påräkna en årlig summa, hvarjemte hon
upplyste, att sista årets behållning vore 5,200 riksdaler banko, hvilken
summa nära motsvarade inkomsten af de legala annonserna. Kongl.
Maj:t meddelade akademien tillstånd att från början af år 1835 på fem
år öfverlåta sitt privilegium å tidningens utgifvande till den, som hofkansleren
antoge att utgifva en svensk statstidning, »på det akademien
måtte tryggad till sitt bestånd och ostörd i sin verksamhet egna sig
åt sitt egentliga ändamål af estetisk bildningsanstalt, samt Post- och
Inrikes Tidningar bättre än dittills uppfylla sitt ändamål af officielt
dagblad» och »öfvergå från akademiens ledning till det vidgade skick,
som en statstidning egnar». Tidningens namn förändrades till Sveriges
statstidning eller Post- och Inrikes Tidningar.

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 9

Den 28 november 1835 utfärdades till alla offentliga verk kungörelse
att, på det icke statstidningens redaktion måtte blifva i saknad
af påräknad annonsinkomst, räkningar å legala annonser skulle godtgöras
af de till expenser för nämnda verk anslagna medel.

Med slutet af år 1841 uppsade Kongl. Maj:t arrendet, hvarefter
akademien utarrenderade tidningen till enskild person mot samma arrende
som staten erlagt, eller 5,200 rdr bko. Alltsedan dess hade tidningen
varit utarrenderad till enskild person. Tidningens namn förändrades
1844 till »Post- och Inrikes Tidningar», i sammanhang hvarmed
Kongl. Maj:t den 19 december samma år utfärdade en kungörelse
af innehåll, att Kongl. Maj:t uppå förekommen anledning funnit godt i
nåder förordna, »att de legala kungörelser och annonser, hvilka enligt
lag eller särskilda föreskrifter böra genom ''allmän'' tidning offentliggöras,
skola hädanefter och intill dess annorlunda varder derom förordnadt,
införas uti det''nya dagblad, som, under benämning Post- och
Inrikes Tidningar, från och med den 16 uti innevarande månad, i stället
för statstidningen utkommit». Den 30 april 1886 afslutades emellan
regeringen å ena sidan och kanslisekreteraren Strandberg, »såsom utgifvare
af Post- och Inrikes Tidningar», å andra sidan en öfverenskommelse,
innehållande bland annat en förteckning å de meddelanden från
regeringen och embetsvcrken, hvilka tidningen vore skyldig att utan
ersättning intaga. »Deremot — heter det vidare — får tidningen åtnjuta
förmånen att af Kongl. Maj:t och dess regering i så måtto betraktas
och behandlas såsom officiel, att alla officiella och legala kungörelser,
der ej i särskilda författningar annorlunda stadgas, samt underrättelser
om utnämningar och andra regeringsåtgärder, såsom hittills,
i första hand der införas.»

Utskottet hade sökt vinna upplysning, huruvida förutnämnda privilegium
blifvit i enlighet med tryckfrihetsförordningens 1 § 3 mom.
någon gång af Kongl. Maj:t förnyadt. De efterforskningar, som skett,
både ledt till det temligen säkra antagande, att någon sådan förnyelse
icke egt rum.

Om det sålunda vore sannolikt, att akademiens privilegium på tidningen
icke lade hinder i vägen för Kongl. Maj:t att meddela förordnande
om den legala annonseringens ordnande på annat sätt, fann
utskottet det dock vara skäl att först utreda, hvilken verkan en dylik
anordning skulle för akademien medföra.

Det kunde tagas för gifvet att, om Posttidningen beröfvades de
officiella och legala kungörelserna — livilkas befintlighet i tidningen
lhh. till lliked. Vrot. J bil) ti. 8 /Sand. 2 Afd. I Hund. 1 Höft. ii

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

utgör grunden för en högst betydlig del af den i sig sjelf icke stora
prenumerationen — skulle tidningen icke vidare kunna utgifvas, hvaraf
åter skulle följa, att Svenska akademiens inkomst af tidningen skulle
upphöra. Här framstälde sig då tvenne frågor. Huru stor är akademiens
inkomst från Posttidningen, och huru stora äro akademiens öfriga
inkomster? På den första frågan kunde intet svar gifvas, emedan akademien
vägrat att derom lemna upplysning. Skälet uppgifves ligga i den
omständigheten, att akademiens enskilda utgifter till icke obetydlig del
upptagas af understöd åt behöfvande litteratörer eller deras efterlefvande
anhöriga, och att dessa understöd, hvilkas utdelande är af grannlaga
natur, stundom skulle förlora åtskilligt af sin betydelse, om de underkastades
offentlighet.

Vidkommande den andra frågan, eller beloppet af akademiens inkomster
utöfver tidningsarrendet, vore ådagalagdt, att de penningemedel,
hvaröfver akademien för fyllandet af sin uppgift finge att årligen förfoga,
komme att inskränkas till ett å åttonde hufvudtiteln uppfördt
anslag af 2,250 kronor, hvartill möjligen komme någon behållning af
akademiens fastighet n:o 18 vid Skeppsbron i Stockholm.

Inkomsten af Posttidningen hade alltid af akademien ansetts såsom
ett lifsvilkor. Det vore oemotsägligt, att akademien äfven genom materielt
understöd banat vägen för många obemedlade vitterhets- och
vetenskapsidkare, hvilka sedermera gjort fäderneslandet ära eller gagn,
och att den efter måttet af sina tillgångar understödt åtskilliga företag,
afsedda till heder och gagn för Sverige och dess stora minnen. »Det
torde således under alla förhållanden vara hvarken billigt eller nyttigt
att utan vidare, i fråga om Posttidningen, vidtaga en åtgärd, hvarigenom
akademiens — för att begagna ett i hennes historia icke sällan
användt uttryck — förnämsta inkomstkälla tilltäppes och akademiens
tillvaro sättes på spel.»

Vidare framhåller utskottet, hurusom det vidlyftiga och kostsamma
ordboksarbetet komme att taga akademiens alla tillgängliga medel i
anspråk, och att akademien meddelat, att hela hennes inkomst af Posttidningen
med undantag af 3,000 kronor, som äro afsedda för hennes
sekreterares lön, är anslagen till or dboksföretag et och å dettas konto i
akademiens enskilda räkenskaper särskildt bokförd.

Med afseende å hvad sålunda blifvit upplyst och med hänsyn till
ordboksarbetets stora fosterländska betydelse och det sätt, hvarpå akademien
hittills användt sina tillgångar, funne utskottet åtgärd, hvarigenom
akademien ginge miste om sin inkomst af Post- och Inrikes Tidningar,
icke böra vidtagas utan i sammanhang med anordning, ledande

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 11

dertill, att ersättning bereddes akademien för hvad hon derigenom
förlorar.

Utskottet lemnar vidare några upplysningar om förhållanden i andra
länder, hvaraf framgår:

Norge har en offentlig, daglig kungörelsetidning, af hvilken 5,000
ex. utdelas gratis eller framläggas i offentliga lokaler och i hvilken
skola införas alla legala annonser och tillkännagifvanden mot en ersättning,
som bestämmes så, att det allmännas utgifter för tidningen
blifva betäckta. Annonspriset är 12 öre för rad korpus-stil och 10 öre
för rad petitstil. Prenumerationspriset är 4 kronor om året.

I Danmark åtnjuter Berlingske ''flående åtskilliga företrädesrättigheter,
i det många ''offentliga kungörelser måste upptagas deri för att
vara rättsgiltiga, och regeringen brukar den för att uttala sin mening
och meddela sina underrättelser.

Finland har en officiel annonstidning, utgifven både på svenska
och finska, och hvilkens hufvudredaktörer lära tillsättas af regeringen.

I Tyskland märkes »Deutscher Reichsanzeiger und Königlich Preussischer
Statsanzeiger», utgången från en inrättning, stäld under det
tyska statsministeriet.

Frankrike har »Journal officiel de la république franQaise», som står
under ledning af inrikesministern, hvilken äfven utser redaktionspersonalen.
Innehafvaren af utgifningsrätten betalar ett visst belopp till
statskassan, men åtnjuter i stället inkomsten af prenumeration och annonser
inom bestämda gränser.

Efter att hafva erinrat om den mängd olika fall, då våra lagar och
författningar föreskrifva kungörande i »allmänna tidningarne» eller —
h vil ket f. n. är ett och detsamma — i Posttidningen, och livilkas talrikhet
snarare torde komma att ökas än minskas, egnar utskottet en
noggrann undersökning åt motionärens anmärkning, att ifrågavarande
annonser äro dyra och särskildt för den fattigare befolkningen mycket
tryckande. Af denna undersökning framgick, att Posttidningens annonspris
väl vore 2 Vi öre per råd högre än några andra svenska dagliga
tidningars och Vi å 2 Vi öre per rad högre än Norsk Kundgiörelsestidendes,
men icke obetydligt lägre än derå svenska och alla öfriga
omnämnda utländska tidningars annonspris. Med påvisande att det väl
icke vore företrädesvis »den fattigare befolkningen», som betalar annonserna
i Posttidningen, och att det näppeligen kunde ifrågasättas, vare
sig att statsverket skall vidkännas någon del af kostnaden för de
legala kungörelser, livilkas gäldande nu är enskilda personer ålagdt,
eller att prdset för dessa annonser skall sättas lägre än det som i all -

12 Farstu Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

mänhet lägst gäller i öfriga svenska dagliga tidningar, höll utskottet
före, att all skälig anledning till klagan öfver ifrågavarande annonsers
dyrhet vore undanröjd, om annonspriset kunde nedsättas till 10 öre
per rad.

Efter att ytterligare hafva framhållit, att den vigtigaste fordran,
som bör ställas på ett blad sådant som Posttidningen, är, att detsamma
varder i högsta möjliga mån spridt i hela landet, att det varder kändt
och beaktadt af den stora allmänheten, hvarförutan hela kungörelsesystemet
vore i grund och botten förfeladt, och efter att hafva påvisat,
att af alla dagliga tidningar, som utgifvas i Stockholm, hade Posttidningen
det lägsta prenumerantantalet, vida understigande alla de andras,
funne utskottet det vara ådagalagdt, att tidningen i sitt nuvarande skick
icke lämpade sig för upptagande af officiella och legala kungörelser,
hvarför utskottet vore ense med motionären derom, att en ändring i
detta afseende påkallades af omsorg om allmänhetens välförstådda
intresse.

Utskottet ansåg i likhet med motionären, att i stället för Posttidningen
borde under regeringens öfverinseende af en särskilt för ändamålet
anstäld person utgifvas en statstidning, innehållande dels officiella
och legala kungörelser och meddelanden, dels ock andra annonser af
alla slag. Annonspriset skulle ej sättas högre än 10 öre för petitrad.
Prenumerationspriset skulle vara billigt, och tidningen utdelas gratis till
embetsverk, myndigheter och kommuner. Trots det billiga priset ansåg
utskottet, att inkomsten skulle varda betydlig och betäcka ej blott alla
utgifter för företaget, utan äfven den ersättning, som borde tillkomma
Svenska akademien.

Efter denna utredning hemstälde utskottet, att Riksdagen ville besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj: t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
dels låta utreda, huruvida ej, sedan det med utgifvaren af Post- och
Inrikes Tidningar under den 30 april 1886 af regeringen upprättade
kontrakt blifvit i vederbörlig ordning uppsagdt och upphört att gälla,
en tidning, af sedd att upptaga vissa meddelanden från regeringen äfvensom
officiella och legala kungörelser samt andra annonser, kunde
under statsmyndighets kontroll utgifvas och spridas på sätt utskottet
här ofvan antydt, dervid ersättning borde beredas Svenska akademien
för den minskning i inkomst, akademien, i följd af upphäfvande af
Post- och Inrikes Tidningars officiella egenskap, kunde visa sig komma
att få vidkännas; och dels om möjligt till nästa Riksdag afgifva propo-’
sition i ämnet.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlutande A'';o 8. 18

Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, och skalle beslutet
delgifvas medkammaren. Första Kammarens tillfälliga utskott
n:o 2, som nu fick frågan till behandling, kunde icke biträda Andra*
Kammarens hemställan. Utskottet ansåg nemligen att, äfven om Svenska
akademiens omtalade privilegium på 1830-talet genom den formella försummelsen
af underlätet förnyande må anses hafva gått förloradt, det
vore Riksdagen föga värdigt att nu, sedan under mer än 50 år derefter
nämnda privilegium fortlefvat, påkalla åtgärder, som skulle tillintetgöra
privilegiet. Derjemte hyste utskottet ur klokhetssynpunkt betänkligheter
’ mot den ifrågasatta statstidningen. Det öfverensstämde
icke med de i allmänhet hos oss gällande grundsatser, att staten skulle
för egen del inlåta sig på företaget att utgifva eu tidning, som skulle
redigeras af en statens embetsman såsom sådan, och ännu mindre att
tidningen delvis skulle försörja sig med enskilda annonser och således
inlåta sig på en för enskilda tidningar förlustbringande täflan på ett
för tidningars existens så vigtigt område som annonseringen. Om åter
de enskilda annonserna uteslötes, och tidningen skulle i en ofantlig
mängd exemplar gratis utdelas samt hafva lågt försäljnings- och annonspris,
vore det tvifvelaktigt, om den förmådde väl bära utgifterna och
tillika lemna Svenska akademien full ersättning för dess förlust.

I likhet med Andra Kammarens utskott ansåge dock utskottet det
högligen önskligt, att de legala kungörelserna erhölle vidsträcktare
spridning än nu är händelsen, hvilket hufvudsakligen kunde ske dels
genom utdelande till myndigheter och korporationer, på sätt liemstäldt
blifvit, af den i fråga om annonsering officiella tidningen, dels genom
att medelst lägre prenumerationspris och mera lockande innehåll vid
sidan om annonserna förvärfva tidningen ökad t antal prenumeranter.

Äfven funne utskottet det beaktansvärdt, om något kunde göras
till minskning i kostnaden för den lagtvungna annonseringen, vare sig
genom lägre annonspris eller den lagändring, att kungörelser behöfde
införas blott två gånger i sådana fall, der nu deras införande tre gånger
är föreskrifvet.

Utskottet ansåg, att frågan påkallade utredning af Kongl. Maj:t och
att denna utredning borde i så litet bindande ordalag som möjligt
öfverlemnas åt Kongl. Maj:t, och hemstälde derför, att Riksdagen ville
besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, »om och livilka åtgärder böra vidtagas för att de kungörelser,
hvilka enligt lag och författningar skola i allmänna tidningarne
införes, må vinna större spridning och medföra mindre kostnad än nu
är fallet».

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

Vid detta betänkandes föredragning i Första Kammaren anfördes
å ena sidan, att akademiens omtalade privilegium kunde anses vara för*
fallet i fråga om rättigheten att utgifva Posttidningen, men att deremot
privilegiet att, så länge akademien utgifver förbemälda tidning, den
eger att der få alla de nämnda legala publikationerna införda, ännu
eger full laga och gällande kraft. Akademien hade låtit uppgöra kostnadsberäkning,
hvad en gratisutdelning till hvarje kommun i landet
skulle kosta, och funnit, att det skulle gå till vida öfver 20,000 kronor.
Vid 1866 års riksdag hade en sådan gratisutdelning beräknats till
38,000 kronor.

En sådan förlust kunde akademien icke bära, och föga troligt vore,
att Riksdagen skulle vilja ersätta densamma.

Å andra sidan framhölls, att de i motionen uttalade önskemål vore
från det allmännas sida väl befogade. Då akademiens inkomster måste
anses hafva stigit betydligt på senare tider och genom ökning i föreskrifter
om legal annonsering ytterligare torde komma att stiga, hade
utskottet, som ansett det vara för Riksdagen värdigast att, utan pröfning
af privilegiet, låta akademién behålla detsamma, funnit den af utskottet
föreslagna skrifvelsen vara det lämpligaste sättet att få en förändring
.till stånd. Utskottets hemställan blef emellertid af Första
Kammaren afslagen.

Vid 1889 års riksdag förnyade herr Danielson sin motion med
förslag derjemte att extra anslag af 1,500 kronor skulle ställas till
Kongl. Maj:ts förfogande i och för bestridande af kostnaderna för utredningen.
Statsutskottet, som nu fick motionen till dehandling, tillstyrkte
bifall till densamma med hänvisning till den motivering, som
Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 4 år 1888 afgifvit. Vid föredragning.
inför kamrarne rönte frågan samma öde som föregående år,
eller att bifallas af Andra Kammaren och afslås af den Första.

Vid 1890 års riksdag väckte herr Danielson ny motion i ämnet,
ehuru i förändrad form, nemligen om ett förslagsanslag af högst 15,000
kronor att ställas till Kongl. Maj:ts förfogande till utgifvande af en
statstidning i förut nämnd rigtning. Statsutskottet tillstyrkte äfven nu
motionen, dock med reservation af samtlige utskottsledamöter från
Första Kammaren. Utskottsbetänkandet nämner denna gång ingenting
om beredande af någon sorts ersättning åt Svenska akademien. Vid
frågans behandling i Andra Kammaren uttalades å ena sidan den åsigten,
att det vore en rättskränkning mot Svenska akademien att beröfva

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 15

henne den enda egentliga inkomst, som hon egde och hvarå hon egde
privilegium. Vore rättigheten att åtnjuta privilegiet omtvistad, så borde
åtminstone eu rättslig undersökning derom först ske, innan andra åtgärder
vidtoges. Akademien stode just nu i beredskap att börja utgifvandet
af sin stora ordbok och behöfde alltför väl behålla inkomsten
af Posttidningen. Skulle, såsom af motionen och utskottets kläm tycktes
framgå, alla legala annonser intagas kostnadsfritt, så vore 15,000
kronor ett alldeles otillräckligt belopp. Från motsidan svarades, att
staten skulle taga betaldt för de legala annonserna, hvilka jemte prenumeration
och lösnummerförsäljning borde lemna inkomster, som ej
kunde blifva obetydliga. Det vore nödvändigt att få de legala annonserna
mera spridda och billigare. Om ersättning till akademien nämndes
föga eller intet.

Utskottets hemställan blef vid anstäld votering afslagen.

Slutligen är att erinra, det riksdagen år 1895, med anledning af
lierr L. Jönssons i Sandby motion, n:o 89, beslöt att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om utredning och förslag om i hvad mån den
stadgade legala annonseringen må kunna inskränkas. I

I det utlåtande medkammarens utskott vid innevarande riksdag i
frågan afgifvit, upptagas först till pröfning de anmärkningar, som motionären
anfört emot det nuvarande sättet för legala annonsers publicerande,
och derefter motionärens förslag till förändrade anordningar.

Utskottet förklarar sig vara af samma mening som motionären i
fråga derom, att Posttidningen genom sin obetydliga spridning icke
uppfyller de kraf, som allmänheten är berättigad att ställa på en tidning
för legala tillkännagifvanden. De siffror rörande tidningarnes
spridning genom postverket, hvilka motionären anfört, befinnas i detta
hänseende tillräckligt talande, och erinrar utskottet till jemförelse,

hurusom Norges officiella tidning gratis utdelas till hvarje kommun
och hvarje embetsverk inom Norge till ett antal af 4 å 5,000
exemplar,

hvadan den således verkligen vore tillgänglig öfverallt och för alla.
För att undersöka, huruvida motionärens utsago, att Posttidningens
annonspris icke är billigare än flertalet andra tidningars och dertill
onödigt högt, är öfverensstämmande med verkliga förhållandet, moddelar
utskottet en jemförande beräkning öfver annonspriset i samtliga

16 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

dagliga tidningar, som utgifvas i Stockholm, hvilken beräknings resultat
innefattas i den tablå, som jemte utskottets derefter följande framställning
och förslag här återgifves:

De i Stockholm utkommande daglig» tidningarnes annonspris,
jemförda med Post- och Inrikes Tidningars.

	Spaltbredd m.m.	Verkli,	jt pris.	Pris reduceradt efter Posttidningens spaltbredd	Högre pris än Posttidningens	Lägre än Posttidningens
före texten	efter texten	före texten	efter texten	medelpris. 1
		öre.	öre.	öre.	öre.	öre.	i öre.	öre.
Post och Inrikes Tidningar..................	61''/*	12,57	12,57	12,57	12,57	12,57		—
Aftonbladet .......................................	63	20, oo	15,00	19,44	14,58	17,01	4,4 4	—
Dagens Nyheter, Stockholmsupplagan...	67	18,00	14,00	16,45	12,80	14,02	2,05	—
» » expressnpplagan.........	—	12,05	10, oo	11,42	9,14	10,28	—.	2,29
Nya Dagligt Allehanda, stora upplagan	67	20, oo	15,oo	18,22	14,17	16,19	3,02	—
» » » nationalupplagan	—	15,oo	10,00	13,71	9,14	11.42	—	1,15
Stockholms Dagblad, Stockholmsupplagan	65 V*	20, oo	15,oo	18,07	14,02	16,30	3,7 9	—
» » landsortsupplagan...	—•	15,oo	15,oo	14,02	14,02	14,0 2	1,45	—
Vårt land ........................................	66	15,oo	10, oo	13,92	9,12	11,52	—	1,05
Svenska Dagbladet.............................	671/»	15,oo	10,o o	13,01	9,07	11.34	—	1,23
Svenska Morgonbladet ........................	58	12,oo	10,oo	12,cc	10,55	11,00	—	0,97
Stockholms-Tidningen ..........................	60‘/s	18,oo	14,oo	18,22	14,17	16,19	3,02
Norsk Kundgjurelsestidende..................	74	7,oo	7,00	5,08	5,08	5,08	_	6,77

Då tidningarna hafva olika spaltbredd, hafva alla pris reducerats
i förhållande till Posttidningens spaltbredd och således blifvit inbördes
fullt jemförliga. Äfvenså har, då alla tidningar utom Posttidningen
hafva olika pris för annonser före och efter texten, medeltalet af dessa
pris för hvarje särskild tidning blifvit användt vid jemförelsen. Posttidningens
annonspris beräknas efter spalthöjd och utgör 44 öre per
centimeter. Då 372 petitrader gå på en centimeters spalthöjd, blir
priset för hvarje petitrad 12,57 öre.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 17

Till detta pris förhålla sig de öfriga tidningarnes på följande sätt:
Aftonbladet, Dagens Nyheters stockholmsupplaga, Nya Dagligt Allehanda,
stora upplagan, Stockholms Dagblad, båda upplagorna, samt
Stockholms-Tidningen hafva högre annonspris än Posttidningen. Skilnaden
är högst 4,44, lägst 1,45 öre per petitrad. Deremot hafva Dagens
Nyheters expressupplaga, Nya Dagligt Allehandas nationalupplaga, Vårt
Land, Svenska Dagbladet och Svenska Morgonbladet annonspris, som
äro lägre än Posttidningens. Skilnaden är högst 2,29 lägst 0,97 öre per
petitrad. I sammanhang härmed kan erinras, att åtskilliga tidningar
höja annonspriset för lördagarne med 10 procent och taga särskildt
betaldt för slciljelinier mellan annonserna. Af denna jemförelse skulle
man kunna få den föreställningen, att Posttidningens annonspris icke
i och för sig kan sägas vara oskäligt högt, om det än ur flera synpunkter
vore önskligt, att kostnaden för i lag påbjuden och således
icke frivillig annonsering vore så billig som möjligt. Då af undersökningen
framgår, att blott en enda tidnings medelpris understiger 11
öre, men ingen 10 öre per petitrad, vill det synas som om den åsigt,
hvilken motionären uttalar på trenne olika ställen, att annonskostnaden
borde kunna nedbringas till mindre än hälften af den nuvarande, icke
vore vidare hållbar, framför allt icke, om den legala annonseringen
skulle öfverlåtas åt ett redan befintligt tidningsorgan. Men utsträckes
jemförelsen till vårt broderland Norge, möta vi en erfarenhet, som
talar ett helt annat språk. Norges officiella tidning, Norsk Kundgiorelsestidende,
hvilken, såsom ofvan är nämndt, gratis utdelas till
kommuner och embetsverk i 4 å 5 tusen exemplar och dertill i prenumeration
ej kostar mer än 4 kronor om året, utan något tillägg för
postbefordran, har det oaktadt ett annonspris af endast 7 öre för petitrad.
Härtill kommer ytterligare, att den norska tidningen har vida
större spaltbredd än den svenska, hvadan det befinnes, att den norska
tidningens pris, reduceradt i förhållande till Posttidningens spaltbredd, utgör
endast 5,8 öre pr petitrad, således mindre än hälften af Posttidningens
pris. Det torde vara oemotsägligt, att det, som går för sig i Norge, med
dess mindre antal legala annonser, det bör äfven vara utförbart i Sverige
med dess större antal och således äfven mera inkomstgifvande annonser,
och om detta är oemotsägligt, då är dermed ock ådagalagdt, att en
svensk statstidning för i lag föreskrifna kungörelser skulle kunna utan förlust
för statsverket utgifvas med ett annonspris af omkring hälften af det
nuvarande.

Beträffande motionärens anmärkning, att Posttidningen bereder sig
stegrade inkomster genom användning af onödigt stora stilsorter och

Bill. till liiksd. Prot. 181)6. 8 Rand. 2 Afd. 1 Band. 7 Häjt. 3

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

att det icke borde vara tillåtet att i en legal kungörelsetidning genom
större stilsorter göra den ena legala annonsen mera i ögonen fallande
än den andra, anser utskottet, att utfärdandet af ett dylikt förbud skulle
vara att drifva reglementerandet väl långt. Annonsören bör hafva
frihet att, allt efter den vigt han tillägger annonsen, bestämma om den
större eller mindre grad af tydlighet, hvarmed den bör publiceras.

Deremot instämmer utskottet med motionären deruti, att det är
otidsenligt och olämpligt, att en enskild korporation har uteslutande
bestämmanderätt öfver den beskattning, som genom den legala annonseringen
är pålagd icke blott den enskilde, utan äfven staten och kommunen,
utan att Kongl. Maj:t eller Riksdag hafva någon rätt att bestämma
derom, och att en ändring i detta förhållande är i hög grad
önskvärd. Möjligheten att få en sådan ändring till stånd är dock i
första hand beroende af den uppfattning, man hyser angående Svenska
akademiens privilegium på offentliggörande af legala tillkännagifvanden.
Utan att vilja ingå pröfning, huruvida detta privilegium är förverkadt
eller icke, vill dock utskottet uttala såsom sin mening dels att, äfven
om det vore förverkadt, skulle det icke vara Riksdagen värdigt att utan
godtgörelse upphäfva ett privilegium, som fått fortlefva 60 år efter den
tid, då det skulle hafva förfallit, dels att Svenska akademien är en institution,
hvilkens väl bör ligga hvarje svensk man om hjertat, och att
enkannerligen dess ordboksarbete är af den betydelse för vårt språk,
att akademien icke får beröfvas medel att kraftigt och ostördt bedrifva
detsamma. Motionären har i viss mån erkänt detta, men på samma
gång uttalat sig derom på ett sätt, som utskottet icke kan fullt gilla.
Frånsedt detta, är utskottet ense med motionären derom, att erforderliga
penningemedel böra åt akademien på annat sätt beredas, och att Riksdagen
härtill torde finnas villig, i synnerhet om derigenom kan beredas
någon lättnad i annonseringsbördan. Om storleken af denna ersättning
åt akademien kan utskottet icke yttra sig, då ännu ingen officiel uppgift
om akademiens inkomst af Posttidningen finnes tillgänglig. Denna
svårighet torde emellertid inom kort blifva afhjelpt. Utskottet har
nemligen inhemtat, att Svenska akademien i december 1894 hos Kongl.
Maj:t anhållit att få till kammarrätten för granskning öfverlemna sin
räkenskap för inkomster af Posttidningen och utgifter för ordboksarbetet
från 1894 och att, så snart nådigt tillstånd dertill lemnats, räkenskaperna
för såväl 1894 som 1895 komma att till kammarrätten öfverlemnas och
således blifva för statsrevisionen tillgängliga.

I sammanhang härmed må äfven nämnas, att Posttidningen från
och med början af år 1895 icke är utarrenderad, utan att Svenska

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 19

akademien sjelf drager hela inkomsten af tidningen och bestrider kostnaderna
för dess utgifvande.

Tidningens ställning till regeringen är densamma som förut.

För utskottet återstår nu att yttra sig om motionärens alternativa
förslag, det ena om utgifvande af en statstidning innehållande uteslutande
annonser, dels legala, dels andra, samt tidningens gratisutdelning
till kommuner och embetsverk; det andra om den legala annonseringens
verkställande genom något redan befintligt tidningsorgan. Mot det sistnämnda
alternativet hyser utskottet allvarsamma betänkligheter. Att
gifva en enskild tidning ett dylikt monopol vore att premiera densamma
på ett för alla dess konkurrenter rent af förkrossande sätt, och skulle
visserligen kunna förverkliga det eftersträfvade målet: billiga annonser
med stor spridning, men på samma gång försvåra tidningspressens tidsenliga
utveckling och framåtskridande. Utskottet anser sig derför böra
afstyrka detta förslag. Mot det förstnämnda alternativet vill utskottet
anmärka, att det icke synes lämpligt, att en statstidning inlåter sig i
konkurrens med enskilda tidningar i fråga om icke legala annonser,
utan bör den inskränka sig till att vara, hvad benämningen »statstidning))
antyder: en tidning för legala kungörelser. I öfrigt. finner utskottet
detta alternativ, som i allt väsentligt ansluter sig till det i Norge länge
pröfvade och dugligt befunna sättet för verkställande af den legala
annonseringen, vara beaktansvärdt.

Då emellertid utskottet delar den ofvan anförda mening, som uttalades
af Första Kammarens tillfälliga utskott vid 1888 års riksdag,
nemligen att frågan bör i så litet bindande ordalag som möjligt öfverlemnas
åt Kongl. Maj:t, får utskottet härmed hemställa,

att motionen må på det sätt bifallas,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag
dels till sådan ändring i sättet för den legala annonseringen, att denna
icke blefve dyrare än hvad till omkostnadernas betäckande kräfdes och
på samma gång erliölle den största möjliga spridning genom gratisutdelning
till embetsverk och kommuner, dels till åtgärder, hvarigenom
Svenska akademien hölies skadeslös för den minskning i inkomst, som
måste uppkomma, om akademiens rättighet att ombesörja den legala
annonseringen upphör.

20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

Sedan Andra Kammaren bifallit detta utskottets förslag och jemlikt
63 § riksdagsordningen genom utdrag af protokollet delgifvit. Första
Kammaren sitt beslut, har ärendet öfverlemnats till yttrande af sistnämnda
kammares första tillfälliga utskott.

o c

Vid den behandling utskottet egnat förevarande fråga har ju icke
kunnat undgå utskottets uppmärksamhet, att den icke sysselsätter sig
med mer än en sida af den uppgift, Post- och Inrikestidningen för
närvarande faktiskt har att utöfva. Denna tidning har nemligen, som
bekant, icke blott sig ombetrodd den legala annonseringen, utan den
tjenar derjemte regeringen till officielt organ. Vill man nu, utan afseende
å sistberörda förhållande, i den legala annonseringens intresse
vidtaga anordningar, hvarigenom Posttidningen beröfvas den ekonomiska
förutsättningen för sin existens, har man ock dermed framtvungit
behofvet af nya anordningar äfven med hänsyn till åvägabringandet
af ett annat officielt tidningsorgan för regeringen. Det har derför
förekommit utskottet, som om den utredning, hvilken i medkammarens
betänkande kommit frågan till del, lede af en ofullständighet, hvilken
omöjliggör hvarje säker slutsats i fråga om de ekonomiska resultat,
hvilka af den ifrågasatta ändringen med den legala annonseringen
skulle för statsverket uppkomma.

Utskottet har heller icke funnit tvingande skäl förefinnas för den
föreslagna åtgärden. Motionären anför sjelf, att dess ^hufvudsakligaste
ändamål» skulle vara att bereda någon lindring åt den i allmänhet föga
bemedlade del af allmänheten, som enligt lag vore nödsakad att annonsera
i Posttidningen. Det vill häraf synas, som om motionären sjelf
skulle anse sitt förslag i hufvudsaklig mån öfverflödiggjordt, derest
sagda hans uppfattning icke skulle befinnas så grundad, som han synbarligen
förestält sig. Att detta antagande verkligen ock är befogadt,
torde framgå af nedanstående, af amanuensen i kongl. kammarrätten
R. Vide utarbetade tablåer, till hvilka utskottet i detta afseende
tillåter sig hänvisa.

Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 21

Öfversigt af de i Post- och Inrikes Tidningar med bilagan Tidning för
leveranser till staten in. in. under tiden från och med den 1
till o<?h med den 20 mars 1896 förekommande annonser.

Tidningarnes nummer.	Annonser från bolag, banker,1 affärsmän, teatrar, äfvensom dödsannonser.	Annonser om auktioner, stäm- ningar, bevakningar, borge-närssammanträden, lagfarter, skiften, arf och testamenten, omyndighetsförklaringar, förkomna vexlar o. d.	Annonser från statsinstitu- tioner och kommuner (utom annonser från riksbanken och annonser om auktioner å kronoegendomar).	Annonser om äkten-skapsjäf.	Annonser om namn- förändrin- gar.	Summa.
	Millimeter.	Millimeter.	Millimeter.	An- tal.	Milli- meter.	An- tal.	Milli- meter.	Millimeter.
1 51 ..........................	1,165	3.562	774	2	59	2	30	5,590
52 ..................	1.298 719 1,701 1,365 1,633 1,822 1.285 1,789 2.299 1,104	3,519	543	5	140	6	66	5,566
53 A ......................... 53 B ...............	2,426 3,057	2,373 855	2	76	5	54	5,648 5,613
54 .. .............	3,090	1,278	2	76	3	27	5,836
55 A ........................	2,239	1,734	—	—	2	24	5,630
55 B ........................	3,600	216	—	—	—	—	5,638
56 A.........................	2,813	1,521	—	—	3	27	5,646
! 56 B ..............	3,756	57	—	—	—	—	5,602
57 ........................	2,612	930	1	19	4	39	5,899
58 A.........................	4,090	310	2	52	3	27	5,583
i 58 B.........................	1,890	3,569	149	—	—	—	—	5,608
59 A.....................	2,942 1,574 1,501 1,674	1,790	887	3	69	2	12	5,700
59 B ....................	3,127	908	—	—	—	—	5,609
j 60 A ......................	2,676	1,573	5	140	1	6	5,896
60 B..........................	3,955	—	—	—	—	—	5,629
éi ..........................	2,632	2,633	255	4	94	1	6	5,620
62 A .........................	1,340	3,174	1,100	3	88	5	59	5,761
62 B......................... 63 A......................... 63 B.......................... 64 ............................... 65 A.......................... 65 B.......................... 66 .............................. 67 A.......................... 67 B.......................... Leveranstidn. 10,11 o. 12	2,635 849 2,477 1,518 1,484 1,349 2,718 472 549	2,144 4,242 2,681 3,139 2,878 2,782 2,763 4,127 4,232	839 469 444 659 1,215 1,436 383 924 791 10,943	1 8 3 3 2	37 257 65 65 59	5 6 5 2 1	57 60 64 20 9	5,618 5,654 5,602 5,633 5,706 5,567 5,949 5,591 5,572 10,943
Summa	43,784	84,676	33,566	46	1.296	56	587	163,909
Kronor	1,926: 50	3,725: 75	1 1,476: 90	1 -	57: 02 -	\| 25:83	\| 7,212: —

22 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

Medelpriset för en annons om äktenskapsjäf är sålunda 1 krona
24 öre och för en annons om namnförändring 46 öre.

På ett år (= 18 V* x 20 dagar) belöper sig enligt förestående beräkningar 820

annonser om äktenskapsjäf = kr. 1,016: 80

1,022 b b namnförändringar = b 470: 12

Summa 1,842 annonser = kr. 1,486: 92

Stockholm den 23 mars 1896.

Richard Vide.

Genom undersökning af numren från och med 27 till och med
36 af Post- och Inrikes Tidningar för år 1895 har, under antagande
att ifrågavarande 10 hufvudnummer med dertill hörande 5 B-nummer

utgöra	*/ao af hel årgång, befunnits, att en årgång innehåller, bland annat
18,210 konkursannonser ....	å 1: 41	kr.	25,676: 10
2,940 lagfartsannonser......	b 2: 68	»	7,879: 20
2,880 auktion skungörelser.........	b 4: 80	B	13,824: —
2,100	annonser	om arf..............................	» 2: 07	))	4,347: —
960	b	» preskription........................	b 3: 43	»	3,292: 80
330	»	b förkomna vexlar................	» 0: 88	»	290: 40
450	»	b ståndskogsliqvid ................	» 4: 88	B	2,196: —
300	b	b intecknings dödande...........	» 4: 14	B	1,242: —
270	b	B delgifning af lagsökning: ..	b 4: 31	B	1,163: 70
210	»	b försvunna personer..............	b 1: 54	B	323: 40
210	b	» boskilnad................................	b 1: 45	B	304: 50
150	b	» bergad t gods .......................	» 3: 34	»	501: —
180	b	» expropriation .....................	b 3: 48	B	626: 40
180	b	» delgifning af stämning......	b 4: 40	B	792: —
30	»	» urarfvagörelse......................	b 1: 67	B	50: 10.
			Richard	Vide.

Det torde vara obestridligt, att den i ofvanstående uppgifter innefattade
utredning icke lemnar motionärens förslag den bärkraft, han
förmodat. De egentliga »fattigmansannonserna», af hvilka de, som röra
namnförändringar, icke af någon lag föreskrifvas, utan äro fullkomligt
frivilliga, inbragte under tiden för redovisningen blott 82 kronor 85 öre
af de 7,212 kronor, som för Posttidningens annonser under samma tid

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 23

debiterades, således blott omkring 1,1 procent. Annonser för staten,
för kommuner, bolag, banker, affärsmän och teatrar samt dödsannonser,
hvilka senare sällan eller aldrig af den mindre bemedlade allmänheten i
Posttidningen införas, inbragte deremot 3,403 kronor 40 öre eller nära
hälften af hela beloppet. Återstoden 3,725 kronor 75 öre fördelar sig på
auktioner, stämningar, bevakningar, borgenärssammanträden, lagfarter,
skiften, arf och testamenten; men något stöd för motionärens uppfattning
lemnas icke ens häraf, då ju en blick på den senare af ofvanstående
tablåer är nog för att visa, huru små utgifterna i medeltal för
dessa annonser äro.

Närmast omtanken om den obemedlade men annonseringsskyldiga
allmänheten står bland motionens skäl den ringa spridning, Posttidningen
bereder de införda annonserna, enär Posttidningens prenumerantsiffra
ju ställer sig synnerligen låg. Detta förhållande motväges
dock i icke ringa mån af det bland öfriga tidningar rätt allmänt vedertagna
bruk, att hvar för sin läsekrets meddela de tillkännagifvanden i
Posttidningen, hvilka kunna för platsen vara af något intresse eller ega
allmännare vigt; och det torde kunna ifrågasättas, om icke dessa tillkännagifvanden
på detta sätt nå en större allmänhet, än om Posttidningens
direkta spridning uppbringades till jemförlighet med äfven de större
dagliga hufvudstadstidningarnas. Men i hvad fall som helst lärer icke
så genomgripande åtgärder, som de här föreslagna, behöfva vidtagas
för att åvägabringa den ökade spridningen af Posttidnings-annonserna.
Utskottet föreställer sig, att derest det sammandrag af hvarje månads
mera vigtiga tillkännagifvanden, hvilket vid början af nästföljande månad
af Posttidningen såsom bihang till tidningen offentliggöres, icke blott
såsom nu tillhandahålles dess prenumeranter, utan beredes sjelfständig
spridning såsom gratisblad bland allmänheten, skulle denna åtgärd befinnas
fullkomligt tillfyllestgörande. Icke alla annonser äro af lika vigt
och icke öfverallt finnes lika intresse att få del af dessa tillkännagifvanden.
Mycket talades för en del år tillbaka om nödvändigheten för
landtkommunerna att ega tillgång till Posttidningen, ehuru härför skulle
läggas hinder i vägen af dess höga prenumerationspris; men sedan i
följd häraf detta pris 1889 nedsatts med hälften för ifrågavarande
kommuner, har dock, enligt hvad utskottet inhemtat, det påstådda intresset
visat sig så försvinnande litet, att högst 11 (år 1893) och lägst
7 (1892) kommuner begagnat sig af den medgifna förmånen.

För utskottet har det synts af högsta vigt, att förevarande ärende
med synnerlig grannlagenhet behandlas. Det rör nemligen en rättsfråga,
hvilken, der icke rättsinnehafvaren frivilligt ingår på att afstå

24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

sin rätt, icke lärer kunna annorlunda än på judiciel väg lösas. Andra
Kammaren torde emellertid genom att godkänna det förslag, dess utskott
framlagt, jemväl få antagas hafva godkänt dess uttalande om det
för Riksdagen icke värdiga uti att utan godtgörelse upphäfva ett privilegium,
som fått fortlefva 60 år efter den tid, då det skulle hafva förfallit,
likasom ock derom att Svenska akademien vore en institution,
hvilkens väl borde ligga hvarje svensk man om hjertat, samt att dess
ordboksarbete vore af den betydelse för vårt språk, att akademien icke
finge beröfvas medel att kraftigt och ostördt bedrifva detsamma; och
att detta antagande måste vara välgrundad^ styrkes väl på det allra
kraftigaste af den omständigheten, att, ehuru motionären i sjelfva sin
hemställan derom ingenting förmäler, Andra Kammaren icke förty bifallit
sitt utskotts framställning om att hos Kongl. Maj:t anhålla äfven
om åtgärder, »hvarigenom Svenska akademien hölles skadeslös för den
minskning i inkomst, som måste uppkomma, om akademiens rättighet
att ombesörja den legala annonseringen upphör». I detta anmärkningsvärda
förhållande ser utskottet ett påtagligt bevis för äfven Andra
Kammarens önskan att undvika till och med hvarje sken af någon
åsyftad rättskränkning. Men då detta syftemål än bättre vinnes genom
att åt Svenska akademiens eget initiativ lemna de åtgärder, hvilka den
med föranledande af Riksdagens sistlidna år, i följd af samma motionärs
förslag rörande den legala annonseringens inskränkande, till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelse möjligen kan finna erforderliga;
då hvad motionären åberopat såsom hufvudsakligaste syftemålet för nu
förevarande motion visat sig bero på bristande kännedom om verkliga
förhållandet; dä vidare en ökad spridning af de legala annonserna utan
tvifvel kan åstadkommas med vida enklare medel än de af motionären
ifrågasatta; och då slutligen genom den utredning, som inom medkammaren
åvägabragts, tydligen framgått, att påståendet om det oskäligt
höga pris, Posttidningen skulle åsätta sina annonser, saknar grund,
finner sig utskottet böra hemställa,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.

Stockholm den 14 april 1896.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 189ö.