Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6

Utlåtande 1896:Tfu16 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

1

N:o 6.

Ant. till Riksd. kansli den 23 mars 189G, kl. 10 f. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
rörande åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn.

Uti en i Andra Kammaren väckt motion, n:o 123, i hvars syfte 21
af kammarens öfriga ledamöter instämt, har herr F. Berg föreslagit:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Magt ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om åtgärder
för beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn».

Denna motion har Andra Kammaren öfverlemnat till sitt första
tillfälliga utskott, hvilket i afgifvet utlåtande hemstält, det Andra Kammaren
för sin del måtte besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kongl. Magt ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag om åtgärder för beredande
af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare dels
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Sedan Andra Kammaren bifallit denna hemställan och jemlikt G3 §
riksdagsordningen genom utdrag af protokollet delgifvit Första Kammaren
Bill. till Jliksd. Vrot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Höft. (N:o G.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

sitt beslut, bar ärendet af sistnämnda kammare för yttrande öfverlemnats
till dess första tillfälliga utskott.

Medkammarens utskott uttalar sig öfver den väckta motionen på
följande sätt:

»Till stöd för sitt förslag framhåller motionären till en början, att
man inom allt vidsträcktare kretsar syntes under senaste tiden hafva
kommit till medvetande om den allvarsamma fara, som hotade vår samhällsordning
genom den sedliga förvildningen hos en del af det uppväxande
slägtet.

En oroväckande yttring af denna sedliga förvildning utgjorde det
stora antalet unga förbrytare och framför allt den fortgående ökningen af
detta antal.

I detta hänseende meddelar motionären åtskilliga sifferuppgifter ur
fångvårdsstyrelsens berättelser. Utskottet hänvisar till de i motionen
förekommande tabellerna och inskränker sig här till att påpeka, att
medan antalet inkomna under 20 år varande straffarbetsfångar

år 1850 uppgick till endast

» 1860 stigit till ..............

» 1870 » » ................

» 1880 » » ...............

» 1890 åter gå ned till ....

» 1893 stiga till ................

» 1894 ända till ................

28, hade antalet
154,

225,

251, för att
222 och derpå
294 samt
315.

Af de sistnämnda 315 unga förbry turné hade 30 inkommit vid
endast fylda 15 år, 52 vid IG år, 62 vid 17 år, 75 vid 18 år och 96
vid 19 år.

De meddelade uppgifterna angåfve, att antalet'' af uti vårt land
till straffarbete dömda unga förbrytare för närvarande i det hela taget
syntes vara i stigande.

På samma sorgliga företeelse häntydde ock kriminalstatistiken inom
nästan alla andra land. Så i Tyskland, Österrike, Ungarn, Frankrike,
Italien, Holland, Danmark och Norge m. fl.

Motionären finner emellertid, att det skulle vara så mycket mera
förliastadt, om man af den nu tillgängliga kriminalstatistiken ville sluta
sig till ett växande sedligt förderf, som brottsligheten icke finge bedömas
blott efter lagöfverträdelsemas antal, utan äfven efter deras art, det är
efter den större eller mindre ondska och råhet, hvaraf de äro ett uttryck.

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

Och äfven om man finge antaga, att en tillväxt i antalet beifrade förbrytelser
utvisade en tillväxt i antalet verkligen begångna sådana och
denna senare en tillväxt i brottslighet, så vore härmed naturligtvis ingalunda
bevisadt, att nationens sedliga nivå i det hela skulle befinna sig i
sjunkande. Förbrytarebefolkningen inom en nation utgjorde ju i alla
fall endast ett mindretal, och dess tillbakagång i moraliskt afseende
kunde mångfaldigt uppvägas af en samtidigt härmed fortgående sedlig
förbättring hos det stora flertalet.

Med allt erkännande häraf stode det likväl fast, att de statistiska
uppgifterna syntes tyda på en tilltagande brottslighet hos ungdomen
inom nästan alla land. Lemnades de sålunda gifna antydningarna obeaktade,
så vore fara värdt, att den sedliga förvildning, hvari lagöfverträdelserna
hafva sin upprinnelse, komme att sprida sig till allt vidsträcktare
kretsar af det uppväxande slägtet, hvaraf följden måste blifva,
att framtidens mensklighet sjönke ned till en lägre moralisk ståndpunkt
än den, hvarpå nutidens befunne sig.

Under sådana förhållanden vore det enligt motionärens mening
helt naturligt, att frågan om brottsligheten bland de minderåriga under
den senaste mansåldern tilldragit sig en allt lifligare uppmärksamhet, i
främsta rummet gifvetvis inom de kretsar, som af denna fråga omedelbart
beröras, nemligen å ena sidan kr imin alist er na, å andra sidan skolmännen,
framför allt folkskolernännen.

Närmaste anledningen till att de förra tagit frågan under ompröfning
finner motionären vara den bland dem vunna erfarenheten om fängelselifvets
förderfliga inflytande på de minderåriga. Redan tidigt hade
de kommit till insigt derom, att förbrytare, hvilka ännu befunne sig i
barndoms- eller öfvergångsåldern, icke hade sin rätta plats i fängelset,
samt att de ofta utginge ur detta vida sämre än de gingo der in. Folkskolemännen
åter hade under sin dagliga verksamhet varit i tillfälle att
steg för steg följa det ondas utveckling samt att uppdaga de källor,
hvarur det hemtade sin näring. De hade dessutom haft flera särskildt
tvingande anledningar att med lifligaste intresse omfatta denna fråga.
Do unga lagöfverträdarne utgingo nemligen så godt som undantagslöst
ur kretsen af dessa vagabonderande och vanartade barn, hvilka genom
sina skolförsummelser och sitt dåliga uppförande beredde läraren de
bittraste bekymmer och i hög grad neutraliserade honom i hans arbete.
Ofta vore det just efter dessa barns beteende, som allmänheten bildade
sig sina föreställningar om folkskolans uppfostrande verksamhet, hvadan
omdömena härom icke kunde blifva annat än vilseledande och orättfärdiga.
Härtill komme, att barn af ifrågavarande slag naturligtvis måste

4 Första Kammarens Tillfälliga UtsTcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

utöfva en i hög grad demoraliserande inverkan på sina kamrater, hvadan
deras tvungna samvaro med välartade barn innebure en upprörande orättvisa
såväl mot dessa som mot deras föräldrar.

Af nu antydda skäl hade lämpligaste behandlingen af minderåriga
förbrytare och vanartade barn allt mer blifvit en brännande fråga bland
tänkande kriminalister och skolmän samt öfriga för social-etiska och
social-pedagogiska spörsmål intresserade personer. Så i utlandet; så
äfven hos oss.

Redan tidigt, säger motionären, hafva våra kriminalister haft uppmärksamheten
fästad vid nödvändigheten af att söka hämma förbrytarebefolkningens
fortgående rekrytering på grund af ständig tillströmning
utaf unga brottslingar, och sedan lång tid tillbaka har fångvårdsstyrelsen
i sina berättelser år efter år påpekat den fara, som här hotar. Tidigt
hafva ock från uppfostrarnes sida starka röster höjt sig för det ondas
förebyggande och hämmande genom de vanartade och brottsliga barnens
hänvisande till enkom för dem upprättade räddnings- och förbättringsliem.
Uttalanden i denna rigtning hafva tid efter annan framkommit
inom skolpressen samt från folkskolelärareföreningama i olika delar af
vårt land, särskildt från hufvudstadens, och under de senaste åren har
centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolelärareförening för frågans
utredning genom trenne för ändamålet utsända resestipendiater inhemtat
underrättelser om de anstalter af ifrågavarande art, som finnas såväl i
vårt eget land som i Norge, Danmark, Skottland och England.

Af åtskilliga tecken att döma synes äfven den stora allmänhetens
intresse numera vara väckt för denna betydelsefulla angelägenhet. De
berättelser, som pressen under senaste tiden gång på gång haft att meddela
om våldsdåd, föröfvade af minderåriga, samt om formliga förbrytareligor,
bestående af halfvuxen ungdom, hafva inom allt vidsträcktare kretsar
bragt det medvetandet till lif, att samhället här låtit en svår försummelse
komma sig till last, och att denna försummelse måste i möjligaste mån
godtgöras, och detta med snaraste, så vida vi ej med visshet skola gå
en mörk framtid till mötes.

Att en förbättring är möjlig, derom hade vi, enligt motionären,
lyckligtvis ett ovedersägligt bevis. Det funnes i Europa verkligen ett
enda rike, som på detta område skiljer sig från de öfriga och kan förete
en statistik med år för år sjunkande brottslighet hos de minderåriga
samt med deraf i sinom tid följande minskad brottslighet äfven hos de
vuxna. Det är det brittiska. Motionären meddelar i detta hänseende

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 6.

en mycket talande tabell, af hvilken framgår, att antalet förbrytare i
England med Wales var:

Under 16 är. Öfver 16 år.

år 1861 .................................................................. 8,801 103,343

» 1869 .................................................................. 10,314 146,940

)) 1870 ..................................................................... 9,998 147,225

» 1880 ................................................................... 5,579 160,684

» 1890 .................................................................. 3,872 150,780

» 1893 .................................................................... 2,924 148,538.

Antalet yngre förbrytare var alltså i England i stigande till och med
år 1869, men har sedan dess nästan oaflåtligt sjunkit, och verkningarna
af detta sjunkande har från och med år 1883 visat sig i ett fortgående
sjunkande äfven af antalet äldre förbrytare.

Hufvudorsaken till detta märkliga förhållande är — påpekar motionären
— lätt funnen. Den ligger deruti, att staten allt sedan 1850- och
1860-talen kraftigt tagit saken om hand. Den har genom sin lagstiftning
föreskrifvit »tvångsuppfostram för sådana, som häraf äro i behof:
för de minderåriga brottslingarna i förbättringshem (Reformatory School
Acts 1854 och 1866), för de vagabonderande och vanartade barnen i
räddningshem och dermed beslägtade anstalter (Industrial School Acts
1857, 1861 och 1866, Elementary Education Acts 1870 och 1876 samt
Industrial School Amendment Act 1880). Den har vidare genom storartade
anslag främjat upprättandet af dylika hem, så att deras verksamhet
kunnat erhålla nödig omfattning och anordnas på för ändamålet
lämpligt sätt, och den har slutligen underkastat dem en sakkunnig och
noggrann inspektion. Enligt den senast utgifna inspektionsberättelsen
funnos under 1894 i Storbritannien följande af staten understödda anstalter
af förevarande slag, nemligen:

50 förbättringshem (Reformatory Schools),

141 räddningshem (Industrial Schools),

14 skolkarehem (Truant Schools),

22 räddningsskolor (Day Industrial Schools).

Summa 227.

Antalet lärjungar utgjorde:

i förbättringshemmen ........................................................................ 5,587

i räddnings- och skolkarehemmen ................................................... 24,683

i räddningsskolorna ................................................................ 3,251

Summa 33,521.

6 Första Kammarens Tillfälliga VlsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

Utgifterna belöpte sig till följande belopp i pund sterling:

Summa Deraf

utgifter. statsbidrag.

för förbättringshemmen......................................... 109,874 72,676

» räddnings- och skolkarehemmen................. 365,775 196,222

» räddningsskolorna.......................................... 29,854 7,712

Summa 505,503 276,610.

Att äfven i vårt land ett ganska stort antal förbättrings- och
räddningsanstalter vore af nöden, derom kunde väl, fortsätter motionären,
ingen sakförståndig hysa något tvifvel.

I fråga om förbättringshemmen vore behofvet uttryckligen erkändt
i nu gällande strafflags kap. 5 § 1, hvilken bemyndigar domstol att
rörande brottsligt barn efter omständigheterna förordna, att det »af föräldrar
eller annan, under hvars vård och lydnad det står, med aga
hemma i huset rättas skall eller i allmän uppfostringsanstalt insättas, om
tillgång dertill finnes». I öfverensstämmelse härmed bruka ock minderåriga
brottslingar dömas till intagning i den med statsmedel understödda
åkerbrukskolonien på Hall. Huru otillräcklig denna för ändamålet är,
framginge emellertid tydligt af det kända förhållandet, att för närvarande
ensamt inom hufvudstaden ginge en hel del gossar, som blifvit »dömda
till Hall», men af brist på plats ej kunnat komma in. Under tiden kunde
de strafflöst förehafva snart sagdt hvad ofog som helst; enda lagliga
påföljden blefve nemligen den, att de för andra, tredje eller fjerde
gången dömdes till Hall utan att dock der vinna inträde. Hvilken uppfattning
af samhällets magt och myndighet, som dylika barn komme att
erhålla och bland sina kamrater utbreda, det läte lätt tänka sig.

_ De förbättrings- och räddningshem, som utan stöd af statsbidrag
blifvit upprättade på olika orter i vårt land, berättigade till den förhoppning,
att man hos såväl enskilda personer som kommuner och landsting
hade att påräkna en ganska stor offervillighet för anstalter med detta syfte,
samt att ett tillräckligt antal sådana helt visst inom kort skulle uppstå,
savida nemligen staten äfven hos oss trädde emellan, dels genom beviljande
af anslag, dels genom vidtagande af de lagstiftningsåtgärder, som
kunde för ändamålet anses erforderliga.

Då det emellertid har synts motionären gifvet, att inga mera ingripande
beslut i nu antydda rigtning borde af Riksdagen fattas, innan
densamma varit i tillfälle att på grund af omsorgsfull undersökning bilda

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 7

sig en klar föreställning om hvad i saken kunde och borde göras, har han
inskränkt sitt yrkande till en hemställan om en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i ämnet.

Föreliggande fråga har vid åtskilliga föregående tillfällen under en
eller annan form varit föremål för Riksdagens ompröfning.

Redan vid 1844—45 års riksdag föreslog kyrkoherden i Slaka af
Linköpings stift, lektor J. H. Wallman, att anslag måtte beviljas, på
det att »räddningsanstalter inom hvarje provins må inrättas för vanartiga
barn samt första gången straffade unga förbrytare: båda inrättningarna
helst på landet, för de senare, der det kan ske, i granskapet af kronoallmänningar
för att med arbete förena jordbruk i smärre lotter, till
Indika de åt samhället återskänkta kunde erhålla kortare eller längre
besittningsrätt)).

Motionen afslogs. I sitt afstyrkande utlåtande anförde statsutskottet,
att »i fall berörda inrättningar skulle komma att i viss mån förvandlas
till statsanstalter, det kunde befaras, att de af den enskilda välgörenheten
och menniskokärleken med dessa inrättningar åsyftade ändamål,
om icke helt och hållet, åtminstone till någon del förfelades.

Vid 1853—54 års riksdag föreslog grefve G. F. Liljencrantz, att
för anordnande af inrättningar till vanartiga barns uppfostran samt dessa
inrättningars underhåll måtte årligen af hvarje mantalsskrifven person
erläggas en afgift af minst 2 och högst 4 skillingar banko. Motionären
ansåg, att för hvarje län en särskild inrättning för vanartiga barns uppfostran
vore alldeles oundgänglig.

Enär förslaget denna gång framkommit såsom ett bevillningsärende,
klöf det remitteradt till bevillningsutskottet, som anförde:

»Då omsorgen om vanartiga barns uppfostran otvifvelaktigt åligger
kommunerna och kan anses utgöra en del af fattigvården, synes det
utskottet, att de för en sådan uppfostran erforderliga medel, der de ej
vinnas genom den enskilda frikostigheten, ock böra tillskjutas efter
samma grunder, som för fattigvårdsafgifter nu äro stadgade, och ej,
såsom motionären föreslagit, bestämmas att utgå genom en för alla lika
afgift.»

På dessa grunder afslogs motionen.

Föregående
behandling
inom Riksdagen.

IS44—45.

185 S—54.

Vid 1873 års riksdag gjordes ett par ansatser att i någon mån

187S.

1877.

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o G.

lösa frågan. Två motioner förelågo i ämnet. Den ena var väckt af
folkskoleläraren C. E. Hjelm och behandlades i sammanhang med åttonde
hufvudtiteln, alltså såsom eu uppfostringsfråga; den andra, väckt af
häradshöfding R. Carlcn, behandlades såsom en lagfråga och var alltså
remitterad till lagutskottet.

Herr Hjelm hade hemstält, att Riksdagen måtte bevilja 10,000
rdr årligen i tre år »att af Kongl. Maj:t användas till vanvårdade barns
och unga brottslingars förbättring och för från fängelserna utkomna
samt för försvarslösa, till ändamål att bereda dem tillfälle att sig sjelfva
försörja».

Statsutskottet förklarade, att det »icke kunnat annat än erkänna
motionens goda syftemål, då det alltid måste vara en för samhället vigtig
angelägenhet, att åtgärder vidtagas för beredande af tillfälle till uppfostran
för vanartig ungdom samt till förbättrande af redan till straff
hemfallna brottslingar». »I saknad af all utredning, på hvad sätt de af
motionären föreslagna medlen skulle för ändamålet användas», hemstälde
emellertid utskottet, att motionen »icke för närvarande må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda».

Med anledning af herr Carléns motion beslöt deremot samma års
Riksdag aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t angående unga förbrytares insättande
i förbättringsanstalser. I skrifvelsen (som äfven afsåg införande
af det s. k. progressiva fängelsesystemet) hemstäldes beträffande nu
föreliggande angelägenhet, »att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida ej strafflagen och författningarna angående verkställighet af straffarbete
och fängelse böra undergå förändring i den syftning, att förbrytare
under 18 år må kunna, i stället att för undergående af ådömdt
straff hållas i de vanliga straffanstalterna, insättas i särskilda af staten
eller med Konungens tillstånd af enskilde inrättade förbättringsanstalter,
der en för deras sedliga upptuktelse och fysiska utveckling mera ändamålsenlig
behandling kan dem egnas.»

Då ännu efter fyra års förlopp ingen annan åtgärd vidtagits med
anledning af denna skrifvelse, än att densamma remitterats till fångvårdsstyrelsen,
väckte professor H. L. ltydin vid 1877 års riksdag en
motion, i hvilken yrkades, att Riksdagen måtte aflåta skrifvelse med anhållan,
»att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke för
minderåriga straffångar, som ej fy It 18 år, men icke begått förbrytelser,
som medföra straffets undergående vid Nya varfvet vid Göteborg, särskilda
fängelser må kunna bestämmas och deras bestraffningar derstädes

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 9

förenas med särskilda åtgärder för straffångars undervisning och sedliga
förbättring)).

Motionen föranledde ej till någon åtgärd, enär det upplystes, att
»fångvårdsstyrelsens utlåtande inom kort tid lärer vara att förvänta»,
och man ville afvakta de åtgärder, hvartill Riksdagens redan aflåtna
skrifvelse kunde föranleda, innan Riksdagen i samma ämne gjorde någon
ny framställning.

Vid nästa års Riksdag förnyade herr Rydin sin motion, men med
samma utgång.

Det från fångvårdsstyrelsen infordrade utlåtandet öfver 1873 års
riksdagsskrivelse afgafs den 31 augusti 1883. Det var i nu berörda
del af väsentligen följande innehåll:

Hvad angår den första af de två frågorna, eller den, huruvida ej förbrytare
yngre än 18 år, i stället att inspärras i de allmänna fängelserna, borde insättas i
särskilda förbättringsanstalter, så erhåller denna framställning närmare förklaring af
hvad i skrifvelsen förmäles derom, att Riksdagen ansett, att domen borde lyda å
fängelse eller straffarbete, men straffet, der så ske kunde, efter vederbörande myndighets
bestämmande, öfvergå till insättande i förbättringsanstalt. «

Antalet af de unga, för brott dömde förbrytare, å hvilka en sådan förändrad
lagstiftning skulle finna tillämpning, har under senare åren utgjort omkring 100 individer
årligen. Då, efter hvad erfarenheten visat, bland dessa en icke ringa del
förr eller senare återfaller i brott och bildar den stam, hvarutur flertalet af dem
utgå, som göra brottet till yrke, så framstår obestridligen vigten och önskvärdheten
deraf, att dessa unga, då de första gången beträdas med brott, kunde omhändertagas
och, såsom Riksdagen yttrar, till laglydiga medborgare upptuktas.

En sådan upptuktelse och omdaning af dessa i laster och brott mera försigkomno
ynglingar lärer emellertid icke kunna försiggå, med mindre att en tidsperiod
af minst fem år för deras qvarstannande i förbättringsanstalten bestämmes; och statens
utgifter för en eller flere sådana förbättringsanstalter med plats för 500 yng.
lingar skulle uppgå till ganska betydande belopp. Ifragasättas kan emellertid, huruvida
skäl må förefinnas att för närvarande vidtaga någon åtgärd i den af Riksdagen
angifna syftning, och huruvida det af Riksdagen antydda behofvet förefinnes i lika
hög grad nu, som när Riksdagens skrifvelse afläts.

Vid den tiden voro nemligen do för ungdom befintliga förbättringsanstalterna
i riket afsedda egentligen ondast för barn, i det att do der till vard och uppfostran
intagne i regeln från anstalterna utskrefvos och i allmänna lifvet utlemnades omedelBih.
till Riksd. Prat. 18%‘. 8 Samt. 2 Afä. I Rand. 5 1luft. 2

1878.

Fångvårdsstyrelsens
yttrande
äfver1878
års Riksdagsskrifvelse.

Kongl. Maj:ts
beslut.

Förhållandena
i utlandet.

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o G.

bart efter förrättad konfirmation eller vid omkring 15 å IG års ålder. Sedan dess
hafva emellertid åtskilliga anordningar vidtagits i syfte att åt ynglingar af mera framskriden
ålder, som blifvit beträdda med brott eller gröfre vanart, bereda en sorgfälligare
vård och uppfostran.

Så har af enskild förening inrättats åkerbrukskolonien Hall, der ynglingar
under noga tillsyn och vård hållas till undervisning och arbete såväl vid jordbruk
som i särskilda yrken, ända till fylda 20 år.

Enligt den speciella kännedom undertecknad generaldirektör [G. Fr. Almquist]
om denna anstalt eger, har erfarenheten från nämnda koloni ådagalagt, att ynglingar,
som alltifrån spädare åren insupit lastbara och brottsliga vanor, genom allvarlig, men
välvillig behandling samt goda föredömen kunnat vänjas till sedlighet, ordning och
stadga samt derefter blifvit laglydiga medborgare, som ärligen förtjena sitt uppehälle,
liksom ock samma erfarenhet visat, att ju äldre ynglingarne varit vid ankomsten
till kolonien, dess längre tid har erfordrats, innan förbättring och stadga hos
dem inträdt. Af de vid kolonien sedan dess öppnande år 1876 emottagne 255 ynglingar
hafva såsom stadgade utskrifvits 76, och af dessa hafva i brott eller lastbart
lefverne icke återfallit flere än 5, eller omkring 7 procent.

Vidare har för de ynglingar, som från 14 till 22 års ålder blifvit dömde till
straffarbete af 2 år och derutöfver, anvisats straffanstalten å Nya Varfvet, der dem
egnas en uppfostrande behandling samt mera vidsträckt undervisning i både skolämnen
och yrken, och slutligen har, jemväl å Nya Varfvet, inrättats en särskild
arbetsan^talt för sådane, från fängelserna frigifne, för brott straffade ynglingar intill
en ålder af 21 år, hvilka gjort sig förfallne till behandling enligt försvarslöshetsstadgan
eller den i dess ställe nu i kraft trädda lagen angående lösdrifvares behandling.

Derjemte får styrelsen fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpå,
att i främmande länders lagstiftning knappt lärer finnas någon motsvarighet till den
af Riksdagen ifrågasatta lagbestämmelsen. — — —

Den 2G mars 1886 anmäldes förestående skrifvelse i statsrådet, och
förklarade Kongl. Maj:t densamma icke böra till någon vidare åtgärd
föranleda.

Efter detta beslut har frågan icke heller förevarit inom Riksdagen
förrän motioner nu härom blifvit väckta, sedan antalet minderåriga brottslingar
väsentligen stigit, åkerbrukskolonien Hall visat sig alldeles otillräcklig
och främmande länders lagstiftning på ifrågavarande område gjort
betydande framsteg.

Motionären åberopar såsom stöd för sitt yrkande den erfarenhet,
som i utlandet, särskilt i England, blifvit vunnen rörande möjligheten af

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 11

den brottsliga och vanar tade ungdomens moraliska förbättring. Utskottet
har ur tillgängliga källor sökt erhålla ytterligare upplysningar i detta
afseende och får härom meddela följande.

De engelska anstalterna för »tvångsuppfostran» af sedligt vilsekommen ungdom
äro af två hufvudslag.

Anstalterna af det ena slaget äro afsedda för sådana, hvilka redan afgjordt
äro inne på brottets bana. De hafva till ändamål att återföra dessa minderåriga
förbrytare till laglydnadens väg (Förbättringshem, Reformatory Schools).

Anstalterna af det andra slaget åter äro väsentligen afsedda för sådana, som
ännu ej äro formliga förbrytare men väl på grund af vanart eller sedlig vanvård löpa
fara att blifva det, och deras syfte är att i tid förebygga detta (Räddningsskolor,
Day Industrial Schools; Skolkarehem, Truant Schools; Räddningshem, Industrial
Schools).

Intagning i de återförande anstalterna, förbättring shemmen (Reformatory
Schools), sker efter väsentligen följande grunder. Om minderårig i åldern 12—16
år begår brott, som är belagdt med straffarbete eller fängelse, kan han af domstolen
öfverlemnas till ett af staten erkändt förbättringshem för att der uppfostras. Har
barn, som begått dylikt brott, icke uppnått 12 års ålder, kan det likaledes insättas
i uppfostringsanstalt af detta slag, såvida det nemligen förut varit öfverbevisadt om
förbrytelse, som är belagd med straffarbete eller fängelse. (Är så ej fallet, anses det
icke hafva definitivt inträdt på förbrytarebanan och kan då hänvisas till .ett s. k.
räddningshem). Domstolens beslut måste innehålla uppgift om tvångsuppfostringstidens
längd. Denna är minst 3, högst 5 år och får icke utsträckas utöfver det nittonde
lefnadsåret.

De förebyggande anstalterna befolkas hufvudsakligen af sådana minderåriga,
hvilka på ett eller annat sätt undandraga sig folkskolans uppfostrande inflytande.
Också äro en del af bestämmelserna rörande dem inryckta i folkskolelagen. Denna
föreskrifver, att om föräldrar ofta och utan giltig orsak försumma att låta sitt i skolåldern
varande barn komma i åtnjutande af försvarlig elementär undervisning, eller
om barnet är vanemessig vagabond eller saknar nödig tillsyn eller sällskapar med
bettlare, lösdrifvare, liderliga personer eller veterliga förbrytare, så skall vederbörande
folkskolestyrelse till en början meddela dem en varning. Blifver denna utan påföljd,
så är det skolstyrelsens pligt att till domstol ingifva anmälan härom. Efter undersökning
af förhållandena utfärdar domstolen då ett förständigande för föräldrarna att
låta barnet besöka en offentlig folkskola. Häröfver kunna föräldrarna anföra besvär,
hvarvid de måste ådagalägga, antingen att barnets frånvaro från skolan är förorsakad
af sjukdom eller något annat oundvikligt hinder, eller ock att det icke finnes
någon offentlig skola på två (engelska) mils afstånd från deras bostad. Om förständigandet
icke åtlydes, inkallas föräldrarna, och om de då icke infinna sig eller ej

England.

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

kunna styrka, att de gjort allt hvad de kunnat för att hålla barnet i skola, straffas
de med böter. Visa sig åter föräldrarnas omständigheter vara så usla, att ingen regelbunden
skolgång kan väntas eller begäras, så bestämmer domstolen, att barnet skall
besöka en räddningsslcola (Day Industrial School). Denna liknar folkskolan deruti,
att den ej är något fullständigt »hem», der barnet inhyses hela dygnet, utan en
»skola», der det vistas endast under dagen; natten tillbringas hos föräldrarna. Å
andra sidan skiljer sig räddningsskolan från den vanliga folkskolan deruti, att skoldagen
i den förra är mycket längre, och att barnen i vidsträckt grad sysselsättas
med kroppsarbete samt på stället dagligen erhålla en eller två måltider.

Af denna redogörelse framgår, att räddningsskolorna egentligen äro afsedda för
sådana barn, som på grund af bristande tillsyn och omvårdnad löpa fara att blifva
vagabonder och vanartade men ännu ej utvecklat sig härtill, och för hvilkas uppfostran
man kan påräkna åtminstone någon medverkan från föräldrarnas sida.

I de fall åter, der den sedliga vanvården är fullständigare och barnen på grund
häraf i större fara, måste de helt och hållet skiljas från föräldrarna samt insättas i
slutna anstalter, der de kunna vara mera skyddade mot de omgifvande frestelserna.

Ett slag af sådana anstalter äro de af skolstyrelserna upprättade s. k. skolkarehemmen
(Truant Schools). Dessa åsyfta att genom sträng disciplin under någon
kortare tid (i medeltal 92 dagar) gifva en varning och en allvarsam lexa åt sådana
barn, hvilka visat sig benägna för skolkning och härmed sammanhängande vagabondlif.

För dem åter, som fått utveckla sig längre och blifvit ytterligare förhärdade, ehuru
de ännu ej kommit i uppenbar strid med strafflagen, äro de s. k. räddningshemmen
(Industrial Schools) afsedda. Enär det närmast är ur ifrågavarande barns krets,
som de minderåriga förbrytarne utgå, har man i England gjort stora uppoffringar
för dessa anstalter, hvilka nu ock äro de talrikaste af alla. De väsentligaste bestämmelserna
om intagning i dem äro följande.

Hvilken medborgare som helst är berättigad att inför domstol till intagning i
något af staten erkändt räddningshem anmäla ett ännu ej 14 år gammalt barn,
såvida det nemligen

a) tigger eller mottager allmosor, vare sig öppet eller under förevändning att
sälja eller utbjuda varor till salu, eller i synbarlig afsigt att så göra uppehåller sig
på gator och offentliga platser,

b) ströfvar omkring utan hem och viss bostad eller lämplig tillsyn eller påvisliga
existensmedel,

c) saknar båda föräldrarna eller väl har en af dem i lifvet men denna i
fängelse,

d) uppehåller sig tillsammans med veterliga tjufvar,

e) bor — vare sig tillfälligtvis eller vanligen eller oafbrutet — hos offentliga
eller notoriska prostituerade eller i något hus, som bebos eller besökes af prostituerade
i och för utöfvande af deras yrke, eller tidvis håller dylika personer sällskap.

törsta Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 13

Har ett barn, som ej uppnått 12 års ålder, blifvit åtaladt för brott, belagdt
med fängelse eller mindre straff, och samma barn ej förut blifvit öfverbevisadt om
någon gröfre förbrytelse, så kan domstolen, om den i betraktande af sakens beskaffenhet
och barnets utveckling finner sådant lämpligt, öfverlemna det till ett af staten
erkändt räddningshem.

Hvaije fader, styffader eller annan målsman för ett barn under 14 års ålder
kan inför domstol anhålla om barnets intagning i ett dylikt hem, såvida han är
alldeles ur stånd att hafva tillsyn öfver detsamma. Finner domstolen, att hans uppgifter
i detta afseende äro med verkliga förhållandet öfverensstämmande, kan den
bevilja hans anhållan; dock måste en mycket noggrann pröfning här föregå.

Styrelsen för en offentlig eller enskild fattigskola kan hos domstol anhålla om
intagning i räddningshem af sådan skolas lärjunge, såvida han visat sig synnerligen
trotsig och uppstudsig eller har en fader eller en moder, som blifvit öfverbevisad om
någon med straffarbete eller fängelse belagd förbrytelse; finner domstolen, att uppgiften
är rigtig och att uppfostran i ett räddningshem skulle vara för barnet lämplig,
kan den härtill gifva sitt bifall.

Om modern till ett barn under 14 år för andra gången dömes för ett brott,
så kan domstolen bestämma, att barnet skall öfverlemnas till ett räddningshem,
såvida det saknar annan vårdare eller påvisliga existensmedel.

Minderårig, som på något af de nu anförda sätten blifvit intagen i ett räddningshem,
förblifver under dess styrelses öfverinseende ända tills han fyllt 18 år.

Ursprungligen hafva de engelska förbättrings- och räddningsanstalterna kommit
till stånd genom filantropiska sträfvancfen, utgångna från enskilda ''personer eller sällskap.
I samma mån, som det blifvit uppenbart, att den enskilda verksamheten och offervilligheten
icke ensamma förmått lösa den oerhörda samhällsuppgift, som här förelåg,
hafva emellertid kommunerna och staten kommit till hjelp, de förra genom penningebidrag
eller upprättande af egna anstalter (särskildt räddningsskolor och skolkarehem,
hvilka i regeln stå under skolstyrelserna), den senare genom lagbestämmelser, genom
en noggrann och verksam inspektion samt genom betydande anslag till sådana
anstalter, hvilka skaffat sig statens erkännande genom att uppfylla vissa vilkor i
afseende på utrymme, lielsovårdsförhållanden, personal, aflemnande af statistiska
uppgifter o. s. v. samt genom förbindelse att mottaga de minderårige, som till dem
af myndigheterna på föreskrifvet sätt hänvisas.

Tillsynen öfver samtliga anstalter utöfvas genom en för ändamålet särskildt
utsedd inspektör. Denne skall besöka hvarje anstalt minst en gång om året. Redogörelserna
för inspektionsbesöken jemte inspektörens sammanfattningar af förhållandena
i det hela, äfvensom de reformförslag, som han med anledning häraf har att
framställa, offentliggöras genom ganska omfångsrika och särdeles upplysande årsberättelser.

Af dessa framgår bland annat, att anstalterna äro till sin organisation ganska

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

olikartade. Dock kunna de i detta afseende återföras till hufvudsakligen två skilda
grundtyper: kasernerings- eller kollektivtypen och grupperings- eller familjetypen.
Enligt den förra äro hundratals lärjungar inrymda i en enda kasernartad byggnad
med stora sof- och arbetssalar. Det säger sig sjelft, att lifvet inom en sådan anstalt
gerna blir anlagdt på massverkan; lärjungarna äro fördelade i afdelningar och underafdelningar
med hvar sina chefer och underchefer, tukt och ordning äro ej sällan
stramt militäriska, och det hela får ganska lätt en viss pregel af dressyr. Enligt
den s. k. grupperingStypen åter fördelas lärjungarna i grupper (»familjer») på 12 —
20 barn, hvar och en skött af sin särskilda gruppledare (»familjefader»), tillsammans
med honom beboende en byggnad för sig sjelf samt i hushållning, undervisning och
kroppsliga sysslor skild från anstaltens öfriga grupper. — En egendomlig form af
kaserneringstypen har uppstått derigenom, att man förlagt uppfostringsanstalten till
något för ändamålet anskaffadt fartyg, förbättringsskepp (Reformatory School Slup)
eller räddningsskepp (Industrial School Ship). Denna form, som står i god öfverensstämmelse
såväl med pojknaturen som med det engelska nationallynne! i allmänhet,
har på grund häraf vunnit ganska vidsträckt utbredning.

De hufvudmedel, genom hvilka man i tvångsuppfostringsantalterna söker
främja de ungas moraliska förbättring, äro väsentligen oaflåtlig tillsyn och trägen
sysselsättning. Hela iefnadsordningen är på det noggrannaste bestämd samt åsyftar
att för hvarje lärjunge göra goda och regelbundna vanor till en andra natur. Tukten
är sträng, men bygger mindre på fruktan än på väckandet af lärjungarnas ofta
outvecklade eller förslöade rätts- och hederskänsla. Framsteg i uppförande och arbetsdit
belönas med utmärkelser och uppflyttning i högre grader; återfall deremot medför
degradering och förlust af vissa förmåner, i svårare fall''äfven arrest eller aga.

Det mål, som med hela tvångsuppfostran eftersträfvas, är uppnåendet af den
moraliska sjelfständighet, att lärjungen kan på egen hand taga sig fram i lifvet utan
att duka under för dess frestelser. För vinnandet af detta mål har man i de engelska
tvångsuppfostringsanstalterna upptagit systemet med vilkorlig frigifning. I allmänhet
qvarhålles lärjungen ej i anstalten under hela den tid, som blifvit i beslutet om
hans intagande angifven, utan då man finner hans karakter nog förbättrad för att
medgifva en återflyttning ut i det fria samhället, låter man honom försöka sig härmed.
Han erhåller då ett frigifningsbevis på viss tid samt anbringas i någon familj,
som anses vara i stånd att sörja för hans vidare uppfostran till en laglydig och duglig
medborgare. Dock står han fortfarande intill en viss ålder under anstaltens målsmansskap
och tillsyn, samt kan, om friheten missbrukas, när som helst återkallas.

De utgifter, hvilka för de engelska tvångsuppfostringsanstalternas underhåll
äro af nöden, bestridas genom medel från flera skilda håll.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K: o 1) Utlåtande N:o 6. 15

Ur den officiella årsberättelsen för 1894 meddelas härom följande uppgifter:

År 1894.	Förbättringshem.	Räddnings- och skolkarehem.	Räddningsskolor.
Belopp "i pund sterling.	% af alla utgifter.	Belopp i pund sterling.	% af alla utgifter.	Belopp i \% af alla pund sterling.J utgifter.
Samlade utgifter ................	109,874	100,0	365,775	100,o	29,854	100,o
Bidrag från staten ............	72,677	66,1	196,222	53,6	7,713	25,8
„ „ föräldrar ........	4,901	4,5	16,009	4,4	2,927	9,9
„ „ kommuner ....	22,315	20,3	47,857	13,1	—	—
Insamlingar och donationer	2,014	1,8	31,758	8,7	— —	— —
Bidrag från skoldistrikt ....	—	—	66,985	18,3	15,813	52,9
„ „ fattigvård........					1,389	4,7
Antal lärjungar ...".............	5,587	—	24,683	—	3,251	—

Häraf finner man, att förbättring shemmen i ekonomiskt afseende uppbäras
hufvudsakligen af staten (66,l %) med bidrag från kommunerna (20,3 %) och föräldrarna
(4,5 %) samt insamlade och donerade medel (1,8 %), räddnings- och skolkarehemmen
af bidrag från staten (53,6 %), skoldistrikten (18,3 %) och kommunerna
(13,1 %) samt af frivilliga insamlingar och donationer (8,7 %) jemte föräldrarnas afgifter
(4,4 %), räddningsskolorna till det mesta af skoldistrikten (52,9 %) med bidrag
från staten (25,8 %), föräldrarna (9,9 %) och fattigvården (4,7 %).

Med afseende på de påtagliga och synnerligen gynsamma samt hittills enastående
verkningar, som det engelska tvångsuppfostringssystemet redan medfört, hänvisas
till de statistiska uppgifter, som härom blifvit i motionen meddelade. Att dessa
verkningar ej blifvit ännu större, tillskrifves i väsentlig mån den omständigheten, att det
jemte de af staten erkända anstalterna gifves en hel del, som icke begärt understöd
från det allmänna och derför ej heller kommit under statens inspektion. Vid åtskilliga
af dessa rent enskilda anstalter lärer ledningen vara så otillfredsställande,
att lärjungarna efter utträdet ofta återfalla i sina dåliga vanor, och då de på grund
häraf dömas till intagning i något offentligen godkändt räddnings- eller förbättringshem,
äro de för långt komna, för att tvångsuppfostran skall på dem kunna utöfva
någon verkligen genomgripande inverkan. För att råda hot härå önskar man nu
att utsträcka statens myndighet till alla anstalter, i hvilka dylik uppfostran gifves.

De engelska tvångsuppfostringsanstalterna lyda under inrikesdepartementet, som
äfven har befattning med fångvårdsväsendet. Detta förhållande, hvilket har sin grund
i deras egenskap att ursprungligen hafva varit ett slags modifierade fängelser, finner
man nu vara ganska oegentligt, och den allmänna meningen har under senare tiden
med allt större kraft börjat yrka på deras hänförande till uppfostringsdepartementet.

Amerika.

Belgien.

Nederland.

Frankrike.

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:ol) Utlåtande N:o 6.

Närmast likartade med tvånguppfostringsanstalterna i England (samt Skottland
och Irland) äro de, som blifvit upprättade i flera af Nordamerikas Förenta stater;
så i California, Connecticut, Illinois, Indiana, Iowa, Kansas, Maine, Maryland, Massachusetts,
Michigan, Minnesota, Missouri, Nebraska, Ncw-York, Ohio, Oregon, Pennsylvania,
Rhode Island, Texas, Wisconsin och Columbia, Anstalternas indelning, beskaffenhet
och inrättning, vilkoren för intagning och frigifning in. m. äro i allt
väsentligt öfverensstämmande med de engelska. Följderna hafva visat sig så gynsamma,
att man (vid det beryktade förbättringshemmet Elmira Reformatory i staten
New-York) till och med vågat tillämpa de till grund för tvångsuppfostran liggande
principerna äfven på vuxna förbrytare under 30 års ålder, och detta, såsom det
uppgifves, med högst fördelaktiga resultat.

Den belgiska lagstiftningen har länge gjort en skarp skilnad mellan den minderårige
förbrytaren (Enfance coupable) och det försummade, bettlande och kringstrykande
barnet (Enfance abandonnée), och den har hänvisat båda dessa slag af
vilsekomna barn till hvar sitt särskilda slag af uppfostringsanstalter, den förre till ett
förbättringshem (Maison pénitentiaire et de réforme), det senare till ett räddningshem
(Ecole de réforme), båda underhållna af staten. — Åtminstone för en del af
dessa anstalter är ledningen sedan 1890 förflyttad från fångvårdsstyrelsen till uppfostringsdepartem
entet.

Enligt den nya nederländska strafflagen kan minderårig förbrytare under 16
år under vissa vilkor dömas till tvångsuppfostran. För möjliggörande häraf finnas
4 af staten upprättade förbättringshem (Rijksopvoedingsgestichten), 3 för gossar och
1 för flickor. För moraliskt vanvårdade men ännu ej brottsliga barn finnes ett
mindre antal enskilda räddningshem.

I Frankrike har man sedan lång tid tillbaka skilt mellan två slags anstalter
för tvångsuppfostran: ett slags strängare, de s. k. »korrektionskolonierna» (Colonies
correctionelles), för unga förbrytare, hvilka antingen gjort sig skyldiga till gröfre brott
eller ock i de mildare anstalterna visat sig uppstudsiga och svårhandterliga, samt
ett slags mildare-, de s. k. »penitentiärkolonierna» (Colonies pénitentiaires), för minderåriga
lagöverträdare, hvilka antingen blifvit frikända från straff på grund af bristande
omdöme eller ock blifvit öfverbevisade endast om mindre förbrytelselser eller
förseelser (hvartill äfven räknas lösdrifveri och tiggeri). »Korrektionskolonierna» äro
jemförelsevis få och tillhöra alla staten. Af »penitentiärkolonierna» gifves deremot
ett större antal, några upprättade af staten, de flesta af enskilda. Till de senare
höra de mycket omtalade åkerbrukskolonierna vid Mettray och Val-d’ Yövre, hvilka
tjenat såsom närmaste förebilder för åkerbrukskolonien på Hall. Alla enskilda anstalter
måste vara erkända af staten samt underkastade offentlig inspektion; valet af före
ståndare måste ock godkännas af regeringen. Genom lag af den 24 juli 1889 har

17

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

blifvit bestämdt, att föräldrar förlora sia målsmansrätt, i fall de begå gröfre förbrytelser
mot sina barn eller i förening med dem, samt att denna rätt äfven kan fråndömas dem,
i fall de göra sig skyldiga till en del mindre svåra förbrytelser och då de genom vanemessig
dryckenskap, veterligt och skandalöst dåligt uppförande, samt genom dålig behandling
sätta barnets helsa, säkerhet eller sedlighet i fara. I sådana fall af fysisk
och moralisk vanvård från föräldrarnas sida anbringas barnet icke i en penitentiärkoloni,
utan i ett barnhem eller ett enskildt fosterhem.

Uti Italien, der sträfvandena att bereda lämplig uppfostran åt sedligt vilsekommen
ungdom gå mycket långt tillbaka i tiden, har man nu för detta ändamål såvä^
statsanstalter (Case di custodia) som privatanstalter (Riformatori). Någon klar indelning
och någon tillfredsställande organisation synes dock i allmänhet ej vara
genomförd.

I Ungarn fritages en minderårig förbrytare från straff, i fall han ännu ej fylt
12 år eller han, ehuru af högre ålder, befinnes sakna omdöme om sin gernings brotts,
lighet; i stället beslutes då om hans intagning i ett förbättringshem. — I Österrike
äro liknande bestämmelser föreslagna genom utkastet till ny strafflag af 1893. För.
bättrings- och räddningshem finnas, men de äro ännu alla enskilda.

I Schweiz har allt sedan Pestalozzis och Fellenbergs dagar intresset rigtat sig
hufvudsakligen på åtgärder till förebyggande af brottsligheten. För detta ändamål
hafva en stor mängd barnhem och räddningshem här blifvit upprättade, somliga af enskilda
personer, andra af sällskap (förnämligast »Schweiziska sällskapet för allmänt
väl»), andra åter af kantonerna. Så finnas ensamt inom den lilla kantonen Zurich
med omkring 350,000 invånare icke mindre än 9 anstalter (hvaraf eu offentlig) för
vanartade eller moraliskt försummade barn. Följderna häraf hafva visat sig vara de
bästa. Enär hvarje kanton har sin lagstiftning för sig, har det emellertid hittills
varit omöjligt att få några för hela Schweiz gällande bestämmelser om sedligt vilsekommen
ungdom och dess behandling. Detta har ock bidragit dertill, att några
offentliga förbättringshem för minderåriga förbrytare ännu ej kommit till stånd.

Det tyska rikets strafflag af 1871 bestämmer, att barn under 12 år icke kan
underkastas offentligt straff, samt att minderårig förbrytare mellan 12 och 18 år lika.
ledes är straff-omyndig, om han vid brottets begående icke egde den för insigt om
sin gernings straffbarhet nödiga förståndsmognaden, i hvithet fall han kan insättas i
en tvångsuppfostringsanstalt. Genom en tilläggslag af den 26 februari 1876 har
vidare blifvit bestämdt, att de enskilda staterna inom riket kunna särskildt lagstifta
om åtgärder med afseende på brottsliga barn under 12 år. Med stöd häraf hafva i
Preussen och en del andra tyska stater blifvit utfärdade särskilda lagar, genom hvilka
Bill. till Itiksd. Vrot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Väft. 3

Italien.

Österrike Ungarn.

Schweitz.

Tyskland.

Finland.

18 För si a Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

dylika barn kunna anbringas i särskilda förbättringshem. De minderåriga förbrytare,
hvilka af domstolen anses ega nog förståndsmognad för inseende af handlingens brottslighet,
hafva deremot inom de flesta tyska land länge lemnats åsido; likaså de vanartade
och sedligt försummade barn, hvilka ännu ej kommit i strid med strafflagen.
Tidigt har man emellertid insett det ohållbara i ett sådant sakernas tillstånd, och
under senare tiden hafva derför flerestädes bestämmelser blifvit antagna, som hänvisat
äfven barn af dessa båda slag till tvångsuppfostran. Så i Braunschweig, Anhalt,
Oldenburg, Sachsen-Weimar-Eisenach, Lybeck, Baden, Hamburg och Hessen-Darmstadt.

Af de tyska tvångsuppfostringsanstalterna äro några upprättade af staten, andra
af kommunerna, de flesta af enskilda. Vid dessa senare betala kommunerna och.
staten ofta fulla kostnaden för de i dem intagna, hvadan äfven dessa anstalter i
sjelfva verket uppehållas genom allmänna medel.

Trots allt hvad som sålunda blifvit gjordt är man i Tyskland numera fullt
medveten om dess otillräcklighet, i synnerhet som denna nogsamt vitsordas af den.
starkt tillväxande brottsligheten bland ungdomen. Redan 1889 yttrade den tyska
riks-kriminalstatistiken härom: »De unga lagöfverträdarne utgöra rekryterna till en
förbrytarearmé, mot hvilken den gällande rättens straffmedel synas visa sig magtlösa.»
Kriminalister och uppfostrare äro derför eniga om nödvändigheten af en genomgripande
reform för hela tyska riket, och de hafva härvid samlat sig om tvenne i
hufvudsak öfverensstämmande program, som blifvit framlagda i ett par arbeten af
de båda framstående juristerna Aschrott (Die Behandlung der verwahrlosten und verbrecherischen
Jugend) och Appelius (Die Behandlung jugendlicher Verbrecher und
venvahrloster Kinder). Enligt dessa förslag skulle strafimyndighetsålderns gräns
höjas, frågan om barnets uppfattning af sin gernings straffbarhet alldeles bortfalla,
fängelselifvet för minderåriga i möjligaste mån utbytas mot af staten öfvervakad
tvångsuppfostran samt åtgärder vidtagas till skydd äfven för sådana vilsekomna barn,
hvilka ej blifvit för brott dömda; lagens handhafvande skulle öfverlemnas åt ett
uppfostringsråd (Erziehungsamt). Ett formligt lagförslag i denna rigtning föreligger
utarbetadt af dr Appelius (Entwurf eines Reichsgesetzes betreffend die Behandlung
und Bestrafung jugendlicher Verbrecher und verwahrloster jugendlicher Personen)
samt har till sina hufvudgrunder blifvit godkändt såväl på flera kriminalistmöten
som vid de härom förda förhandlingarna inom de tusentals kretsarna af den stora
allmänna tyska folkskolelärareföreningen.

Äfven i Sveriges närmaste grannland hafva under de senaste åren omfattande
förberedelser blifvit vidtagna för ett tillfredsställande ordnande af ifrågavarande vigtiga
samhällsangelägenhet.

I Finland bestämmes genom den nya strafflag, som trädde i kraft 1894, att
minderårig förbrytare mellan 7 och 15 år kan dömas till intagning i tvångsuppfostringsanstalt,
samt att han då skall förblifva under anstaltens myndighet till fylda

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1j Utlåtande N:o 6. 19

18 år eller, om målsman dertill gifver sitt samtycke, till fylda 20 år. Utom den
förut befintliga uppfostringsanstalten för brottsliga och vanartade gossar å Nygård
hafva nu två nya för samma ändamål blifvit upprättade, den ena för gossar vid
Koivula, den andra för flickor vid Wuorela.

I Danmark tillsatte Ministeriet for Kirke- og Undervisningsvsesenet år 1893
en komité, som fick till uppgift att utreda,

a) huruvida de nuvarande samhällsförhållandena innebure någon uppfordran för
staten att söka vidare utveckla åtgärderna för uppfyllande af statens pligt att vaka
öfver det uppväxande slägtets moraliska uppfostran,

b) hvilka medel man i så fall borde använda, samt

c) hvilken omfattning dylika åtgärder borde erhålla.

Komitén, so in*4 var sammansatt af 10 ledamöter, nemligen fyra jurister, en
läkare, en fängelsepredikant, en fattiginspektör och tre i uppfostrans tjenst anstälda
personer, afgaf år 1895 sitt i motionen omnämnda utlåtande (Betänkning fra Kom
missionen angående Statstilsyn med B0rne°pdragelsen). På grund af statistiska undersökningar
uttalar komitén såsom otvifvelaktigt, att den första till dess_utredning
hänskjuta frågan måste besvaras med ett obetingadt ja. Med afseende på de båda
öfriga uttalar den vidare, att den i öfverensstämmelse med de resultat, hvartill utvecklingen
öfverallt i utlandet redan ledt eller med säkerhet maste antagas leda,
icke kan hysa något tvifvel derom, att äfven i Danmark följande tvenne önskemål
måste genomföras:

1) att straff endast då användes mot unga förbrytare, då de nått den grad
af icke blott intellektuel utan äfven moralisk utveckling, att de kunna sägas vara
mogna för straff,

2) att sedligt vilsekomna eller för sedligt förderf utsatta barn, vare sig de begått
straffbara handlingar eller icke, genom statens försorg erhålla nödig uppfostran.

På dessa grunder hvila ock de af komitén framlagda förslagen till »Lov om
Behandling af forbryderske og forsomte Barn og unge Personer» och »Lov om Forandringer
i almindelig borgerlig Straffelov» äfvensom det af eu dess medlem, professor
C. Torp, utarbetade förslaget till »Lov om Straffene for unge Forbrydere». Komitén
förordar, att staten skall ingripa i fråga om alla sådana barn, hos hvilka sedligt förderf
eller öfverhängande fara härför kan objektivt konstateras, så vida det nemligen gifves någon
sannolikhet för att de genom uppfostran kunna verkligen förbättras, till föremålen
för lagstiftningen räknar den derför ej endast brottsliga utan äfven skolkande eller vagabonderande
barn. Myndigheten att afgöra, huruvida tvångsuppfostran skall användas
eller icke vill den lägga i händerna på ett inom hvarje kommun utsedt värn- eller
målsmansråd (Vxrgeråd) med domaren som ordförande samt för (ifrigt bestående af
representanter för kommunen, kyrkan, fattigvården och skolväsendet, hvarjemte äfven
läkares utlåtande skall i behöfliga fall inhemtas. I fråga om de åtgärder, hvilka af

Danmark.

Norge.

20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

nämnda »Vsergeråd» skulle kunna vidtagas, göres bestämd skilnad mellan de endast
vanvårdade barnen å ena sidan samt de sedligt förderfvade å den andra. De förra
hänvisas till fosterhem och barnhem i förening med folkskolan. För de senare förordas
deremot slutna barnhem eller räddningshem, samt för minderåriga, som gjort sig
skyldiga till gröfre brott eller äro mera förhärdade, särskilt strängare uppfostringsanstalter.
De mildare uppfostringsanstalterna böra kunna upprättas såväl af staten
som af kommunerna och enskilda, de strängare endast af staten. Alla böra stå
under offentlig tillsyn och under ledning af uppfostringsdepartementet.

Detta danska förslag är i väsentliga delar påverkadt af det norslca förslag,
som redan 1892 framlades af norska Straffelovkommissionens ordförande, riksadvokaten
dr B. Getz (Udkast til Lov om ssedelig forekomne og vanvyrdede Bums Behandling,
med Motiver). Detta förslag har, efter förberedande behandling inom norska
kriminalistföreningen (se Forhandlinger ved den norske Kriminalistforenings förste
Mode i Oktober 1892, udgifne af Frangis Hagerup), upprepade gånger varit af Norges
konung förelagdt stortinget genom kongl. propositioner samt underkastadt en omfattande
granskning, hvarvid dess hufvudgrunder från alla sidor tillvunnit sig ett
nästan odeladt gillande. Något definitivt beslut derom har stortinget dock ännu ej
fattat, och förslaget har derför nu med några mindre betydande förändringar blifvit
genom proposition af den 1 februari 1896 ånyo framlagdt för stortinget.

Detta förslag (»Udkast til Lov om Behandlingen af forsomte Born») uppställer
tre kategorier, på Indika dess bestämmelser skola vara tillämpliga och under hvilka
det sökt samla alla sådana barn, »som, ifall samhället icke åtager sig dem, med större
eller mindre visshet måste antagas komma att förr eller senare falla samhället till
last såsom arbetsskygga dagdrifvare, förbrytare och straffångar», nemligen:

a) barn, hvilka föröfvat någon straffbar, om sedligt förderf eller sedlig vanvård
vittnande handling, och hvilkas anbringande utom föräldrahemmet anses ändamålsenligt
med hänsyn till deras förbättring eller för att hindra upprepanden;

b) barn, som på grund af föräldrarnas och uppfostrarnas lastfullhet eller försumlighet
befinnas vanvårdade, misshandlade eller sedligt vilsekomna eller måste
antagas komma att blifva sedligt förderfvade;

c) barn, hvilkas anbringande utom föräldrahemmet befinnes nödvändigt på grund
af deras dåliga uppförande eller andra missförhållanden, å hvilka man ej genom hemmets
eller skolans uppfostringsmedel kunnat råda bot.

Den beslutande myndigheten skall enligt förslaget tillkomma ett inom hvarje
kommun befintligt värn- eller målsmansråd (Vsergeråd), bestående af ortens underdomare
såsom ordförande, en af dess prester, en läkare, en medlem af skolstyrelsen,
en medlem af fattigstyrelsen samt två i kommunen bosatta och till uppdragets mottagande
villiga qvinnor.

Hvarje offentlig tjensteman, som under sin verksamhet erhåller kännedom om
sådant barn, hvarom här är fråga, åligger att anmäla det samma till »Vsergerådet».

Första Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 21

Beslutanderätten öfver sådana barn, som skolka från skolan eller der visa
dåligt uppförande, tillkommer åter skolstyrelsen, som i händelse af behof kan för en
tid af högst 6 månader insätta dem i s. k. tvångsskolor (Tvangsskoler, motsvarande
Truant Schools, Internater, Skolkarehem).

»Vaergerådets» beslut skall fattas efter undersökning, hvarvid vederbörande barns
föräldrar eller målsmän hafva tillfälle att uttala sig, och det måste angifva de skäl,
hvarpå det blifvit grundadt. Rådet betraktas emellertid icke såsom någon domstol
och är — med undantag för vittnesförhör o. d. — icke bundet af faststälda processformer.
I justitiedepartementets motivering för propositionen framhålles, att rådets
arbeten i de flesta kommuner måste blifva föga betungande, enär ärenden, som påkalla
dess ingripande, der ej ofta kunna påkomma.

De åtgärder, som »Vaergerådet» med afseende på anmäldt barn kan vidtaga, äro;

1) att tilldela såväl barnet sjelft som dess föräldrar eller deras ställföreträdare
sådan allvarlig varning och förmaning, som kan befinnas nödig;

2) att, i fall straffbar handling är föröfvad af barn under 14 år, anmoda dess
öfverordnade i hem eller skola att tilldela det sådan aga, som lagstiftningen medgifver;

3) att, i fall afseende ej fästes vid denna anmodan, sjelft låta verkställa agan
eller besluta barnets insättande i en »tvångsskola» (Tvangsskole) under en tid af
högst 2 månader;

4) att anbringa barnet utom dess föräldrahem, vare sig i någon hederlig och
pålitlig familj eller i något barnhem eller annan uppfostringsanstalt, hvars reglemente
är faststäldt af konungen, eller ock i en s. k. tvångsuppfostringsanstalt;

5) att, i händelse barnet anbringas utom sitt hem, frånkänna föräldrarna eller
någon af dem målsmansrätten samt i sådant fall förordna om ny målsman.

De i punkt 4 omnämnda tvångsuppfostringsanstalterna, hvilka i det nu för
stortinget framlagda förslaget kallas »skolhem» (Skolehjem), äro afsedda för barn i
skolåldern eller nära densamma, hvilka befinnas så sedligt vilsekomna, att genom
deras qvarblifvande i den allmänna folkskolan dennas öfriga lärjungar skulle blifva
utsatta för skadlig påverkan. Dessa »skolhem» skulle vara af tvenne slag: ettslags
mildare (almindelig Skolehjem) och ett slags strängare (sserlige Skolehjem, af vederbörande
stortingsutskott kallade Redningshjem). De senare äro afsedda för de på
vanartens väg längre komna, nemligen sådana,

a) som äro minst 12 år gamla och föröfvat gröfre förbrytelser eller eljes befinnas
vara i högre grad sedligt förderfvade.

b) som under vistelse i mildare anstalt fylla 18 år, men ännu ej anses kunna
utsläppas, vare sig definitivt eller på försök,

c) som äro minst 12 år gamla och under vistelse i mildare anstalt gjort sig
skyldiga till förbrytelser, till rymning, till förledande af andra barn eller till synnerlig
grad af uppstudsighet,

22 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

d) som efter att hafva fy It 16 år blifvit frigifna på försök, men på grund af
dåligt uppförande måst återkallas.

Med afseende på omkostnaderna innehåller förslaget såsom allmän regel, att
utgifterna skola bestridas

a) för barns anbringande i familj, barnhem eller dylikt af den kommun, hvars
»Vsergeråd» härom fattat beslut,

b) för vistelse i »Tvangsskole» af den kommun, hvars skolstyrelse eller *Veergeråd»
beslutat om insättandet, dock med ett bidrag från staten af 30 öre för dag och
för barn, samt

c) för vistelse i »Skolehjem» af staten, dock med ett liknande bidrag från den
kommun, hvars »Vrergeråd» beslutat barnets insättande.

Bidrag kunna utkräfvas af vederbörande målsmän, dock ej utöfver 1 krona
för barn och underhållsdag.

Den genomgående grundsatsen för hela förslaget är, att de åtgärder, som i fråga
om barn af ifrågavarande slag böra vidtagas, icke få betraktas såsom straffåtgärder
utan som uppfostringsåtgärder. Man har derför ock i förslaget med stor omsorg
undvikit allt, som kunnat gifva »Vsergerådet» karakteren af en vanlig domstol eller
»Skolehjemniene» karakteren af straffanstalter. För att ytterligare betona detta, så
att den allmänna meningen ej måtte kunna misstaga sig härutinnan, uttalar justitiedepartementet,
på hvars föredragning propositionen blifvit beslutad, att genomförandet
af den föreslagna anordningen och högsta ledningen af dess tillämpning måtte
åläggas icke justitiedepartementet, som har straffanstalterna under sin vård, utan
ecklesiastikdepartementet (»Kirkedepartementet som Undervisningsdepartement»), hvilket
har högsta tillsynen öfver landets öfriga uppfostringsanstalter, bland dem äfven abnormskolorna,
samt dessutom öfver fattigvården. Denna sin åsigt stöder justitiedepartementet
på ett motiveradt uttalande af expeditionschefen för norska fångvårdsväsendet,
och häruti instämmer äfven ecklesiastikdepartementet.

Propositionen har redan blifvit, åtminstone i hufvudsak, af stortingets lagutskott
tillstyrkt, och det finnes derför all anledning antaga, att Norge inom kort skall hafva
denna samhällsangelägenhet på ett i flera afseenden mönstergilt sätt ordnad.

Förhållandena
hos oss.

Inom vårt eget land saknas icke helt och hållet anstalter för brottsliga
och vanartade barn. De anstalter af detta slag, om hvilka utskottet
lyckats erhålla kännedom, kunna fördelas i tre grupper, nemligen:

A) Förkättring shem för unga brottslingar.

Till denna grupp hör endast en anstalt, nemligen:

Åkerbrukskolonien Hall, förlagd i närheten af Södertelje, upprättad år 1876,

lör st a Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 6. 23

underhållen dels af »Föreningen till minne af Konung Oscar I och Drottning Josefina»,
dels af staten (50 öre per elev och underhållsdag). ’ Antalet elever 175 i en
medelålder af omkring 15 år. Årskostnaden per elev 300 kronor*.

B) Räddningshem för vanartade barn.

Hit höra följande anstalter:

Råby räddningsinstitut, beläget strax söder om Lund. Upprättadt år 1840 af
öfverstekammarjunkaren friherre Axel Gustaf Gyllenkrook och underhållet genom
donation af stiftaren. 30 elever. Årskostnaden 400 kronor per elev.

Räddningsinstitutet å Hissingen, beläget i Lundby församling. Afsedt för
gossar, tillhörande Göteborgs stad. Upprättadt år 1847 och underhållet af en förening.
17 elever. Årskostnaden 480 kronor per elev.

Stockholms stads uppfostringsanstalt för gossar, för närvarande förlagd till
Södermalm (skall under detta år flyttas till en för ändamålet inköpt egendom utanför
Skanstull). Upprättad år 1851. Underhålles af Stockholms stads fattigvård. Antal
elever 78. Underhållskostnaden 307 kronor per elev.

Folåsa räddningshem, förlagdt till egendomen Folåsa vester om Linköping,
upprättadt år 1864. Underhålles af Östergötlands läns landsting. Elevantalet 18.
Årskostnaden per elev 280 kronor.

Trasskolan i Stockholm, belägen å Södermalm. Upprättad år 1870 af folkskolelärare
n J. O. Lindgren. Underhålles genom gåfvor af enskilda samt bidrag af staden.
31 elever. Årskostnad per elev 365 kronor.

Fröbergska stiftelsen, förlagd strax invid Kalmar. Upprättad år 1875. Underhålles
genom donation. Antal elever 48 i eu medelålder af något öfver 12 år. Årskostnad
per elev 325 kronor.

Hallands läns räddningshem för vanartade gossar, förlagdt till egendomen
Mäshult i Skälunge församling. Upprättadt år 1880. Underhålles af länets landsting.
Elevantal 23. Kostnad per elev 350 kronor för år.

Lidköpings räddningshem, förlagdt till lägenheten Margretelund invid Lidköping.
Upprättadt år 1886 och underhållet genom donation. Antalet elever 14. Årskostnad
355 kronor per elev.

Gefle uppfostringshem, tillsvidare inhyst i Torsåker, fem mil från staden.
Upprättadt år 1894 och underhållet af kommunen. 12 elever. Medelkostnaden omkring
330 kronor.

Uppfostringsanstalten å Qidlgrufva, en genom enskildt initiativ upprättad
anstalt för vanartade barn hufvudsakligen från Helsingland. Skall i år träda i verksamhet.
Afscdd för 10 å 12 gossar.

* Dessa och de följande sifferuppgifterna afse det senaste är, för hvilket dylika uppgifter varit
för utskottet tillgängliga.

Uttalanden
från fångvärdsmännen Fän

ge Is epre dikan
ter na.

24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

(För staden Malmö skall en liknande anstalt med det snaraste träda i verksamhet.
En donation finnes för ändamålet, och egendom är inköpt 1 | mil från
staden).

C) Skolkarekem och andra af skolstyrelser upprättade anstalter.

Till denna grupp höra:

Göteborgs afsöndringsskola, utgörande en afdelning af stadens folkskoleväsende.
Upprättad år 1869 och underhållen af skoldistriktet. Elevantalet 99. Årskostnad
140 kronor per elev.

Internatet i Malmö, utgörande en anstalt för skolkare eller i andra afseenden
vanartade gossar. Upprättadt år 1884. Underhållet af skoldistriktet (med bidrag från
fattigvården). Barnantalet 30. Kostnad 270 kronor per år för elev.

(I Stockholm är ett »skolkarehem» just nu ifrågasatt. Folkskoleöfverstyrelsen
har i ämnet upprättat ett förslag.)

Såsom motionären framhållit, hafva yrkandena på verksamma åtgärder
i fråga om den brottsliga, vanartade eller sedligt försummade
ungdomen kommit hufvudsakligen från de tvenne håll, der man på
grund af sakens natur måste träda i omedelbart förhållande till denna
ungdom, nemligen från fängelseväsendets och från uppfostringsväsendets
målsmän. Hvad särskilt vårt land. beträffar, har han i detta afseende
kunnat hänvisa dels till fångvårdsstyrelsens berättelser, dels till
talrika uttalanden från folkskolelärarecorpsens sida.

De utdrag ur fängelsepredikänternas redogörelser, Indika årligen pläga
i fångvårdsstyrelsens berättelser meddelas, utgöras till en stor del af
mycket mörka skildringar öfver ungdomens sedliga förvildning, hvilken
fängelsepredikanterna i allmänhet anse vara stadd i en snabb och förfärande
tillväxt. De innehålla derjemte äfven många beaktansvärda
iakttagelser rörande denna sedliga förvildnings orsaker. Den närmaste
anledningen till förbrytelserna är, såsom det starkt betonas, vanligen
dryckens kap en. Dock framhålla berättelserna tillika, att om denna last
än utgör så att säga den yttre och sista orsaken, så ligger dock i de
allra flesta fall den innersta och egentliga grunden till det onda i den
unge brottslingens sinnesart och sinnesrigtning, sådan denna blifvit hos
honom utpreglad genom hela hans föregående utveckling, vanligen allt

Första Kammarens Tillfälliga (Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 25

ifrån barndomen. En vanvårdad och försummad uppfostran visar sig i
allmänhet vara djupaste källan till det öfverklagade förderfvet.

Bland dem, som ofta äro i hög grad utsatta för dylik vanvård,
anföra fängelsepredikanterna sådana föräldralösa barn, hvilka bortackorderas
till fosterhem af så dålig art, att de hvarken kunna eller vilja
uppfylla fett hems uppfostringsförpligtelser. Särskilt. har detta, enligt
deras utsago, varit fallit på de orter, der bortauktioneringssystemet
kommit till användning.

Äfven der föräldrarna lefva, äro dock, såsom fängelsepredikanterna
betona, förhållandena i hemmet ofta så usla, att barnets uppfostran måste
blifva i högsta grad missrigtad.

1 flera berättelser framhålles, att van vården i hemmet nästan alltid
har till följd, att barnet blifver i saknad äfven af den uppfostran,
som skollifvet med sina kraf på punktlighet, ordning och goda seder
eljest skulle kunnat gifva. Dåliga föräldrar afhålla nemligen sina barn
från skolan, och använda dem i stället till förvärf, vanligen genom att
utsända dem på tiggeri, ofta uppenbart, men ännu oftare under formen
af något slags försäljning.

Flere af predikanterna framhålla, att brottsligheten bland ungdomen
är jemförelsevis mindre inom sådana bygder, der befolkningens
lefnadsförhållanden i allmänhet medgifva ett verkligt hemlif, och der
barnen derför kunna hafva förmånen af föräldrarnas tillsyn. Detta
anses ännu vara förhållandet bland större delen af vårt lands jordbrukande
befolkning, dock med undantag för åtskilliga landsdelar samt för vissa
till främmande hem bortackorderade barn. Sämst uppgifves det vara
stäldt, der på grund af särskilda förhållanden föräldravård och hemlif i
större eller mindre grad saknas.

Fångvårdsstyrelsen sjelf har nyligen haft tillfälle att inför Kongl.
Maj:t uttala sig i denna fråga.

Styrelsen för åkerbrukskolonien Hall liar nemligen genom en under
nästlidet år afbiten skrifvelse fästat Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derå,
att de vid Hall tillgängliga elevplatserna icke på långt när vore tillräckliga
för att mottaga ens de inträdessökande, som blifvit dömda att
i allmän uppfostringsanstalt intagas, och förklarat sig, under förutsättning
af tillräckligt bidrag af allmänna medel, vara villig att öka antalet
platser från 175 till 200.

Häröfver infordrade Kongl. Maj:t fångvårdsstyrelsens yttrande,
livilket ock blifvit afgifvet genom en skrifvelse af den 20 december
Bill. till Iiiksd. Frot. 189(1. 8 Samt. 2 Afl. 1 Band C> Höft. 4

Fångvårds styrelsen 1805.

2G Första Kammaren,s Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o G.

1895. Efter att hafva återgifvit det hufvudsakliga innehållet i förstberörda
framställning yttrar fångvårdsstyrelsen:

Uti hvad sålunda anförts, angående landets behof af ökadt utrymme för intagande
af vanartig ungdom å allmän uppfostringsanstalt, ligger för fångvårdsstyrelsen ingenting
vare sig nytt eller oväntadt. I sina till Eders Kongl. Maj:t ingifna underdåniga
berättelser har styrelsen år efter år meddelat uppgift om den bekymrande tillväxt,
antalet af unga brottslingar allt jemt visar, och genom utdrag af fängelsepredikanternas
till styrelsen insända årsredogörelser ytterligare betonat den samhällsfara, som i detta
förhållande i växande grad yppar sig. Då under år 1865 antalet nykomne manlige
och qvinliga straffarbetsfångar under 20 år besteg sig till 186, år 1875 till 214 och
år 1885 till 280, uppgår antalet år 1890 till 255, år 1891 till 303, faller år 1892
till 246, men stiger år 1893 till 294 och uppgår år 1894 till 315. Det är påtagligt,
att denna starka årliga ynglingarekrytering af fångpersonalen i rikets fängelser måste
komma att betänkligt försämra de resultat, hvilka i annat fall skulle vara att förvänta
af våra omsorgsfullt utvecklade fångvårdsförhållanden.

Men det måste ock vara klart, att de missförhållanden, om hvilka ökningen
af de nykomna unga brottslingarnes antal bär vittne, förefinnas icke inom fängelserna,
utan inom det fria samhället, samt att deras bekämpande icke kan tillhöra fångvården,
utan i främsta rummet de krafter, åt hvilka vården om det uppväxande slägtets
uppfostran och ledning i hem och skola är anförtrodd. Svagheten eller otillräckligheten
af och oförståndet hos ett flertal af dessa krafter, särskild! der de verka inom
fattiga och obemedlade hem, torde emellertid förklara icke få af de fall, hvilka vållat
stegringen af ofvan anförda siffror. Men det kan icke vara möjligt för fångvården
att under en strafftid af några månader upphjelpa, hvad som under den unge förbrytarens
hela egentliga uppfostringstid mer eller mindre fullständigt försummats.
Väl har'' man flerstädes försökt att genom uppskjuten verkställighet af en första dom
få, i händelse af återfall, genom strafftidernas sammanläggning den tidslängd ökad,
under hvilken fångvården egde påverka den unge brottslingen; men om än detta
förfarande, från rent pedagogisk synpunkt sedt, måste anses klokt, är dock utan all
fråga vida klokare att, genom omhändertagande af de vanartige unge före inträdandet
af deras kriminella myndighetsålder, i möjlig mån förekomma deras fortgående på
brottets väg dermed, att man bereder dem den uppfostran och det tillfälle till en god
och samhällsnyttig utveckling, som förut ej kommit och, utan detta ingripande i
deras öden, ej skulle komma dem till del.

Erfarenheten har, särskild! i England, der man med synnerlig energi inslagit
denna väg, vitsordat de lyckliga följder, som deraf äro att vinna. Den märkliga
sänkning af fångsiffrorna, som engelska fångvårdsstatistiken för senare tid utvisar,
torde icke kunna tillräckligt förklaras af förbättrade fängelseförhållanden; men det är

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 27

deremot lätt att förstå, i huru hög grad förbrytaresiffrorna måste påverkas genom en
årligen fortgående minskning af det antal unga förbrytare, som, derest ingen åtgärd
för deras räddning vidtagits, antagligen skolat i växande mängd i fängelserna inströmma.
Och som bekant finnas jemväl inom öfriga kulturländer, både de större
och de smärre, till olika antal och under vexlande namn särskilda uppfostringsanstalter
för ungdom af ifrågavarande beskaffenhet.

Det synes styrelsen ock höjdt öfver allt tvifvel, att, sedan genom sistlidne Riksdags
bifall till Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition n:o 24 den svenska fångvårdsreformen
vunnit sin lyckliga afsilning, torde icke förefinnas något angelägnare önskemål
i fråga om härmed sammanhängande förhållanden än det, som rigtar sig på
omhändertagandet af sedligt förkommen ungdom för att derigenom hindra dess fall
och återfall i brott. Innebörden af den fråga, som här till styrelsens utlåtande af
Eders Kongl. Maj:t hänskjutits, måste derför synas styrelsen utomordentligt vigtig.
Men just derför känner sig styrelsen nödsakad att fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga
uppmärksamhet på omöjligheten af att uppfatta nu ifrågasatta åtgärden såsom ens i
någon mån tillfyllestgörande.

Om äfven skulle låta sig göra att å Hall bereda plats för ännu tjugufem vanartiga
gossar, qvarstår lika fullt behofvet af vida mer omfattande åtgärder för att med
kraft upptaga striden mot den samhällsfara, som ligger i de unges tilltagande brottslighet.
'' För ensamt Stockholms stad skulle det utan tvifvel vara mer än lätt att besätta
alla de nyinrättade numren. Men dermed vore icke behofvet i öfriga delar af
landet tillgodosedt. Det förefaller derför styrelsen såsom mera ändamålsenligt, om
staten till andra, i skilda delar af landet redan befintliga likartade anstalter trädde
i samma förhållande som hittills ensamt till åkerbrukskolonien Hall och genom deras
understödjande äfven för dem möjliggjorde en utveckling, som skulle verka till fördel
ej blott för vederbörande delar af landet, utan för landet sjelft. Ty dettas fördel
främjas säkerligen bättre genom vidmagthållandet af flera smärre anstalter än genom
att låta en af dem tid efter annan mer och mer svälla ut.

I stora länder framtvingar nödtvånget lätt stora anstalter. Det är tydligt, att
man i motsvarande mån måste lemna derhän möjligheten att i dem verka under de
former, ett hem eger till sitt förfogande. Men äfven ett väl ordnadt Icascrn-lif kan
bära goda frukter, om blott de derinom ledande krafterna äro tillräckligt rustade för
sin magtpåliggande uppgift och icke för få. Ty kunna de ej med sitt personliga
inflytande omfatta elevkretsen, är denna för talrik för att medgifva dem det umgänge,
den bekantskap med hvarje enskild medlem deraf, som utgör förutsättningen
för dennes påverkande, så torde ofördelaktiga följder häraf icke lätt kunna undvikas.
Större säkerhet för ernåendet af goda resultat måste i allmänhet vara att påräkna
af smärre än af större anstalter.

Huruvida en ökning af elevantalet på Hall skulle för anstalten verka menligt
eller icke, torde derför hufvudsakligen bero på möjligheten för dess föreståndare och

28 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

lärare att räcka till för det vidgade antalet. Att redan ett antal af 150 måste för
sitt tillbörliga tillgodoseende ställa stora kraf på den vid kolonien anstälda tillsyningspersonalen,
torde vara antagligt; ty ingen yttre organisation, om än så mönstergill,
kan i fråga om vanvårdade och vilsekomna barns uppfostran ersätta den individuella
inflytelse, som utgör förnämsta medlet för deras tillfredsställande utveckling. Men
om blott för tillvaratagande af elevernas intresse i detta hänseende nödiga mått och
steg tagas, torde visserligen icke elevantalet böra vara bundet vid någon af de redan
uppnådda siffrorna. Då likväl, såsom af årsberättelserna för kolonien inhemtas, år
1890 15,8 procent af de utgångne återfallit i brott, lösdrifveri eller dryckenskap, men
denna siffra å de återfallne nu 1895 stigit till 20 procent, lärer försigtigheten bjuda,
att man icke för mycket vedervågar det goda anseende, anstalten hittills på goda
grunder förvärfvat sig.

Beträffande lämpligheten att af hittills använda medel anvisa ytterligare bidrag
till underhållskostnaden för å kolonien Hall intagna elever, vill styrelsen, med hänvisande
till ett denna dag i anledning af nådig remiss den 29 sistlidne november
afgifvet underdånigt utlåtande, här blott i underdånighet erinra om tillbörligheten
deraf, att fångvårdens besparingskassa, hvars hufvudändamål är att genom frigifue
fångars understödjande motverka deras återfall i brott, icke för annat, om än så
samhällsgagnande ändamål tages så hårdt i anspråk, att den sättes ur stånd att tjena
sitt ursprungliga syfte. Af hvilken betydelse för samhället detta är, inser lätt en
hvar; och anser sig styrelsen böra i detta afseende meddela, hurusom af de genom
centralföreningen till stöd för frigifne från besparingskassan under åren 1885—1894
med mera afsevärda belopp understödde skyddslingar, enligt bilagda redogörelse 309
män och 79 qvinnor, 35,5 procent af de förre och 11,4 procent af de senare återfallit,
men således 64,5 procent af understödde män och 88,6 procent af understödda qvinnor
hittills såsom laglydige medborgare tillförts samhället. Inalles har under sistlidna
året från besparingskassan utbetalts 12,000 kronor, deraf dels till »Stockholms skyddsförening
för frigifne» enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 14 april 1893, dels
till förenämnda centralförening för att genom den användas, och dels till åtskilliga
hem, hvari fångar emottagits till understöd och vård. Det torde icke böra ifrågasättas,
att icke dessa utgifters bestridande allt fortfarande måste anses såsom besparings
kassans främsta uppgift, och den är i sanning så vigtig, att med dess åsidosättande
utan allt tvifvel högst ofördelaktiga inflytelser för rikets fångvård skulle vara att
emotse.

Då frågan om förstärkta åtgärder för vilsekommen ungdoms rättande både i
Norge och i Danmark ansetts vara af den vigt, att i förstnämnda land strafllagskommissionen
och i det senare en af ministeriet för kyrko- och undervisningsväsendet
i förening med justitieministeriet nedsatt kommission fått i uppdrag att taga den i
öfvervägande och i densamma afgifva förslag, tillåter sig styrelsen, som finner den
af styrelsen för kolonien Hall gjorda, af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 29

Stockholms län tillstyrkta framställning icke stå i verkligt förhållande till det behof,
för hvars tillgodoseende den gjorts, böra i underdånighet hemställa, huruvida icke
Eders Kongl. Maj:t

före ärendets afgörande ville åt sakkunnige män lemna i uppdrag att
utreda, på hvad sätt statens förpligtelse med hänsyn till vanartiga och brottsliga,
men kriminelt minderårigas uppfostran bäst och ändamålsenligast må
kunna tillvaratagas, samt att i ämnet till Eders Kongl. Maj:t afgifva underdånigt
förslag.

Om fångvårdsmänuen, såsom af det nu anförda torde framgå, haft
riklig anledning att uppmärksamma de förhållanden, i hvilka brottsligheten
bland de minderåriga har sina hufvudsakligaste orsaker, så måste detta
gifvetvis i ännu högre grad gälla om uppfostrarne, hvilka varit i tillfälle
att följa de unga under flera år af deras utveckling och att iakttaga
de omständigheter, hvilka förnämligast medverkat att gifva denna
utveckling dess rigtning. Af skäl, som motionären antydt, hafva särskildt
folkskolans män måst känna sig kraftigt manade att påyrka åtgärder,
som kunna vara egnade att rädda de sedligt försummade barnen
från undergång samt att skydda den stora massan af icke vanartade från
moralisk smitta.

Så uttalade redan 1882 Stockholms folkskolelärareförening »önskvärdheten
af att för alla sådana Stockholms kommun tillhörande barn,
hvilkas uppförande är sådant, att deras vistelse i skolan menligt inverkar
på de öfriga barnen och på arbetet i skolan, måtte anordnas särskilda
skolafdelningar eller undervisningsanstalter — helst sådana, der barnen
ständigt kunna vistas.»

Under 1883 upptogs frågan till ny diskussion inom samma förening,
hvarvid ännu kraftigare betonades nödvändigheten af de vanartade
barnens skiljande från de öfriga, på det de genom enkom för dem
lämpad uppfostran skulle kunna danas till goda och nyttiga samhällsmedlemmar.

År 1891 förelåg åter inom hufvudstadens folkskolelärareförening
samma fråga. Dervid framlades å nyo de gamla skälen för de vanartade
barnens skiljande från de välartade, och det betonades, att sådant måste
ske i tid, på det de redan vilsekomna ej måtte draga sina jemnåriga
med sig samt locka dom till skakning och andra oarter, och på det
de måtte kunna erhålla den ledning, som kräfdes för deras egen räddning
och förbättring. För sådant ändamål behöfdes eu särskild upp -

Uttalanden

jrån

skolmcinnen.

30 törsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

fostringsanstalt, hvilken borde vara belägen på landet, så att barnen
måtte komma i tillfälle att deltaga i lämpligt arbete och anstalten på
samma gång förlora karakteren af ett fängelse eller en kasern samt så
mycket som möjligt komma att motsvara ett verkligt hem. Föreningen
beslöt att ingå till öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor med anhållan,
att denna ville taga frågan om varnartade barns uppfostran under ompröfning.
Någon tid derefter väcktes ock af folkskoleinspektören förslag
om ett hem för skolkande, barn, och följande år framlades af en folkskolelärare
inom Stockholms stadsfullmägtige motion om upprättande af
ett räddningshem för varnartad ungdom i hufvudstadens närhet.

Äfven i öfriga städer samt på landsbygden hafva folkskolans
lärare upprepade gånger förordat dylika anstalter. Så uttalade Skara
stifts folkskolelärareförening vid sitt trettiofemte årsmöte 1887, att de
vanartade barnens dåliga inflytande på sina kamrater utgjorde ett af
de allmännaste och svåraste hindren för ett framgångsrikt utöfvande
af lärareverksamheten, och den förordade derför inrättande af uppfostringsanstalter
för dylika barn i hvarje län. År 1893 uttalades vid ett
sammanträde inom Karlskrona folkskolelärareförening enhälligt önskvärdheten
af särskild uppfostran för vanartade barn, detta såväl för deras
egen skull som för kamraternas och samhällets. Följande år framhöll
Örebro skolförening som sin önskan, »att vederbörande snarast möjligt
ville befria skolan och samhället från dessa olycksbarn, som, lemnade i
frihet, blefve till våda ej blott för de oförderfvade af sina kamratér, utan
äfven, efter fortsatt öfning i det onda, för den allmänna säkerheten».
Äfven vid flera andra tillfällen hafva liknande önskemål från folkskolelärarecorpsen
uttalats.

Såsom ytterligare bevis på det intresse, hvarmed denna fråga från
folkskolelärarecorpsens sida omfattas, nämner motionären bland annat de
bidrag till densammas utredande, som erhållits genom trenne folkskolelärare,
hvilka under 1894 och 1895 med understöd från centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskolelärareförening företagit resor dels inom
Sverige, dels i Norge och Danmark samt England och Skottland i
ändamål att taga personlig kännedom om hvad i dessa land i förevarande
afseende blifvit gjordt. Deras berättelser hafva blifvit utskottet
företedda samt innehålla utförliga och sakrika meddelanden om en mängd
olika tvångsuppfostringsanstaltcr i nu nämnda länder.

Med anledning af de yttringar af grof vanart bland såväl hufvudstadens
som landsortens ungdom, hvilka i slutet af föregående år i
ganska hög grad tilldrogo sig den allmänna uppmärksamheten, upptogs
frågan då å nyo till behandling inom Stockholms folkskolelärareförening.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. Bl

Den har der blifvit diskuterad under tvenne talrikt besökta sammanträden,
hvarvid särskilt det ondas orsaker gjorts till föremål för en
ganska allsidig betsning.» Af hvad som i detta afseende härvid yttrats
anför utskottet åtskilliga ganska välgrundade och tänkvärda iakttagelser
och erfarenheter, hvilka föranledde föreningen att fatta en så lydande
resolution:

Föreningen anser, att den med rätta öfverklagade vanarten bland ungdomen
skulle högst väsentligt motarbetas, om genom statens och kommunernas samt enskildas
försorg kunde inrättas särskild!- för ändamålet lämpade uppfostringsanstalter, dels
räddnings- och skolknrehem'' för vanartade och i sedligt afseende försummade barn,
dels förbättringshem för sådana minderåriga, hvilka redan kommit i strid med strafflagen,
och den uttalar på grund häraf sin varma anslutning till de förslag om åstadkommande
af dylika anstalter såväl för hufvudstaden som för landet i dess helhet,
hvilka för närvarande föreligga.

Med stöd af hvad sålunda anförts, yttrar slutligen medkammarens
utskott:

De sorgliga sakförhållanden, hvilka föranled t nu föreliggande
motion jemte en dermed beslägtad inom Första Kammaren (n:o 20),
och hvilka till fullo vitsordas af ofvan meddelade uttalanden, synas icke
lemna något tvifvel derom, att samhället här befinner sig inför ett
djupgående ondt, hvaremot det måste vidtaga allvarliga och genomgripande
åtgärder, om icke för annat, så för sin egen säkerhet.

Lika otvifvelaktigt synes vara, att dessa åtgärder komma för
sen t, i fall de vidtagas endast gent emot sådan ungdom, som redan
är afgjordt brottslig. Skall man kunna vänta sig någon verklig förbättring,
så får ingripandet uppenbarligen icke uppskjutas till den ålder,
då det vilsekomna barnets sinnesart blifvit till den grad utpräglad,
att eu inre omgestaltning af dess känslo- och viljelif samt dess sedliga
föreställningar måste stöta på nästan oöfvervinneliga svårigheter. Eu
omgestaltning af sådant slag — den enda fullt betryggande — torde
vara så godt som otänkbar, så vida man ej redan vid de första stegen
på vanartens väg tager den unge om hand och försätter honom under
sådana lefnadsförhållanden, att en utveckling i god rigtning derigenom
blifver möjlig. Det gäller på detta område liksom på andra -—ja mor
än på de flesta — att det är lättare och bättre att förekomma sjukdomen
än att bota densamma.

Det är derför icke nog, att man i våra fängelser söker vårda sig
om do vuxna förbrytarne och hindra deras återfall i brott. Det är icke

Utskottets eget
yttrande.

32 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o G.

heller nog, att man genom de minderåriga brottslingarnas afskiljande
i enkom för dem inrättade anstalter söker förbättra och om möjligt
göra dem till laglydiga samhällsmedlemmar. Fastmer måste bemödandena
i främsta rummet rigta sig på det målet att i tid förekomma det onda
genom beredande af lämplig uppfostran åt sådana barn, hvilka väl ej
äro dömda brottslingar, men genom sin vanart stå nära brottslighetens
gräns, äfvensom åt sådana, hvilka visserligen ännu ej äro vanartade,
men genom försummelse och sedlig vanvård från föräldrarnas eller
målsmännens sida löpa största fara att blifva det.

Af hvad utskottet ofvan anfört beträffande förhållandena i andra
land torde framgå, att man der mångenstädes blifvit fullt medveten
om nödvändigheten häraf, samt att en ganska vidsträckt erfarenhet
redan blifvit vunnen om åtskilliga af de medel, hvarigenom brottsligheten
och vanarten hos de minderåriga med framgång^kunnalbekämpas.
Efter en mängd famlande försök hafva åsigterna om hvad i detta afseende
kräfves allt mera klarnat, och det har härvid visat sig, att
man på skilda håll genom sakens egen natur föranledts att för ändamålet
anlita väsentligen samma anordningar, nemligen dels s. k. förbättringshem
för minderårige förbrytare, dels skolkarehem och räddningshem
för vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Hos oss har behofvet af liknande anordningar varit så trängande,
att anstalter med nämnda ändamål — om än under stora svårigheter —■
småningom arbetat sig fram här och der i vårt land. De uttalanden
från olika håll, som i det föregående blifvit anförda, visa emellertid
nogsamt, att dessa anstalter äro långt ifrån tillräckliga att ens något
så när fylla behofvet. Sådant synes ock helt naturligt. Erfarenheten
har nemligen ådagalagt, att en tillfredsställande lösning af denna fråga
icke står att vinna uteslutande genom bemödanden af enskilda, äfven
der dessa förfoga öfver synnerligen storartade tillgångar. Till och med
i det rika och för fdantropiska företag alltid offervilliga England hafva
staten och kommunerna nödgats träda emellan, och först sedan detta
skett, har verksamheten för »tvångsuppfostrann der kunnat vinna eu
sådan omfattning, att brottsligheten bland de minderåriga blifvit icke
allenast hämmad utan väsentligen minskad.

Utskottet finner sig på grund häraf böra förorda, att staten äfven
hos oss måtte taga denna angelägenhet om hand, dels genom lagbestämmelser
rörande de olika slagen af tvångsuppfostringsanstalter,
dels genom beviljande af anslag till sådana samt genom tillsyn öfver
deras verksamhet.

33

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o G.

Hvad lagbestämmelserna angår torde de närmast kunna ansluta
sig till de stadganden i strafflagens kap. 5, hvilka röra af minderårig
person begångna förbrytelser, äfvensom till lagen angående lösdrifvares
behandling, hvilken lag i sitt nuvarande skick — märkligt nog — saknar
hvarje föreskrift om behandlingen af de minderåriga lösdrifvarne, samt
till folkskolestadgans § 51, som för närvarande väl gifver skolstyrelse
magt öfver barn, som skolka, men icke öfver barn, som visa sig vanartade
eller i moraliskt afseende groft försummade.

I fråga om skyldigheten att anordna anstalter för tv äng suppfostran
förefaller det utskottet, som om en skilnad mellan de olika slagen af
anstalter både kunde och borde iakttagas.

Skolkarehemmen, hvilka i allmänhet endast för de större stadssamhällena
med deras många tillfällen och möjligheter till vagabondlif
äro af trängande nödvändighet, torde lämpligen böra upprättas af
vederbörande skoldistrikt samt lyda under deras skolstyrelser, och
utskottet finner detta så mycket mer i sin ordning, som dessa anstalters
invånare icke äro ämnade att vara deras stadigvarande gäster utan
efter genomgången »kur» böra gå tillbaka till den allmänna folkskolan.

Att låta räddningshemmen för vanartade och moraliskt vanvårdade
likaledes utgöra en skoldistriktets enskilda angelägenhet skulle deremot
helt visst vara olämpligt. Hvarje skoldistrikt kan visserligen någon
gång behöfva anlita ett dylikt hem, men ytterst få äro stora nog att
ensamma kunna fylla ett sådant. Det synes derför här vara skäl att
icke lägga omsorgen på de mindre kommunerna utan i stället på de
större, d. v. s. på landstingsområdena samt på de städer, hvilka ej i
landsting deltaga. Härigenom skulle antagligen äfven den fördelen
vinnas, att anstalterna hvarken blefve så små, att medelkostnaden för
barn stege till oskälig höjd, ej heller så stora, att den personliga
inflytelsen på hvarje individ väsentligen försvårades. Der så befunnes
lämpligt, borde närgränsande landstingsområden kunna förena sig om
upprättande af gemensam anstalt.

Hvad slutligen förbättringshemmen för minderåriga förbrytare
vidkommer, anser utskottet, att ansvaret för dem närmast åligger
staten. Då strafflagen uttryckligen gifvit domaren anvisning på att
insätta den unge brottslingen i »allmän uppfostringsanstalt» i stället
för att låta honom betunga statens fångvård, så synes det ock vara
statens oafvisliga pligt att ej lemna åt den enskilda välgörenheten att
afföra, huruvida lagens anvisning skall kunna följas eller förvandlas
till en död bokstaf. Naturligtvis bör intet hindra, att staten uppfyller
Bill. till Riksd. Vrot. 189G. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Iluft. ä

34 Första Kammarens Tillfälliga Ulslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

sin pligt i detta hänseende på så sätt, att han understödjer förbättringshem,
hvilka blifvit upprättade genom donationer eller af kommuner
eller föreningar m. m.

I fråga om förbättriugshemmens omfång kan utskottet så mycket
hellre biträda den af fångvårdsstyrelsen uttalade åsigten om de smärre
anstalternas företräde framför de större, som det föreställer sig, att
sammanförandet inom samma anstalter af unga brottslingar från landsändar
med allt för skarpa skiljaktigheter i folklynne och lefnadsförhållanden
svårligen kan vara fullt lämpligt.

I likhet med hvad som ansetts rigtigt för andra abnormskolor
(t. ex. läroanstalterna för döfstumma och de föreslagna anstalterna för
andesvaga) torde kostnaderna för tvångsuppfostran lämpligast böra
fördelas mellan staten, det större eller mindre skolområdet samt vederbörande
målsmän, så nemligen, att förbättringshemmen upprätthölles
af staten med bidrag af målsmännen, räddningshemmen af landstingen
med bidrag af staten och målsmännen samt skolkarehemmen af skoldistrikten
med bidrag af målsmännen. Bidragen torde böra utgå med
visst belopp för lärjunge och underhållsdag.

Utskottet har med det nu anförda endast velat i enkla drag antyda,
huru det för sin del ansett, att denna angelägenhet möjligen skulle
kunna ordnas. Någon närmare utarbetad plan har det på sakens nuvarande
ståndpunkt ej ansett sig i stånd att framlägga, och det har
härtill haft så mycket mindre anledning, som motionären icke anhållit,
att Riksdagen nu måtte antaga eller ens uttala sig för någon sådan.
Såväl han som ock fångvårdsstyrelsen i dess skrifvelse af den 20 december
1895 hafva tvärtom uttalat såsom sin åsigt, att en omfattande
utredning af denna fråga måste föregå, innan några genomgripande
beslut rörande densamma kunna med fördel af statsmagterna fattas.
Utskottet finner denna mening grundad». — i följd hvaraf det ock gör
sin ofvan meddelade hemställan.

Till hvad sålunda blifvit i ärendet förebragt, torde icke något
vidare behöfva tilläggas. Utskottet, som icke har något att erinra
mot hvad medkammarens utskott tillstyrkt och medkammaren beslutit,
finner sig derför böra hemställa,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 35

att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 23 mars 1896.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.