Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5

Utlåtande 1896:Tfu15 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ant. till Biksd. kansli den 14 mars 1898, kl. 3 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om tillägg till kongl. förordningen angående
förbud för barn att nattetid idka viss försäljning m. m.
den 10 juli 1891.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 99), har herr E.
Hammarlund föreslagit,

»att Riksdagen i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhåller om sådant tillägg
till förordningen af den 10 juli 1891 angående förbud för barn att nattetid
idka viss försäljning m. m., att det i ifrågavarande förordning omnämnda
förbud för barn att under viss tid af dygnet å gator eller andra
allmänna platser eller å utskänkningsställen eller andra offentliga lokaler
till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller annat,
må i den ordning, nämnda författning bestämmer, kunna utsträckas under
sön- och helgdagar till hela dygnet».

Motionären erinrar till en början derom, att genom kongl. förordningen
den 10 juli 1891 sattes en väl behöflig dam mot barnens användande
nattetid för tidningskolportering in. in.

Nämnda förordning bestämmer, att länsstyrelse kan — vare sig efter
förslag af stadsfullmägtige eller efter stadsfullmägtiges hörande — utfärda
förbud för barn »att under viss tid af dygnet å gator eller andra allmänna
platser eller å utskänkningsställen eller andra offentliga lokaler till
salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor, kram varor eller annat».

Bill. till Rikad. Prof. 18.96''. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Haft. (Avo 5.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 5.

Förbudet må ej utsträckas utöfver tiden från kl. 8 e. in. till kl. 8 f. in.
och ej gälla för andra än barn af mankön under 14 år och af qvinkön
under 15 år.

Förordningen har haft till följd dylikt förbuds utfärdande i flera af
våra städer, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Upsala m. fl.
Det förut i stor utsträckning herskande oskicket att utsända barn om nätterna
för försäljning af tidningar, blommor o. s. v. har det dermed blifvit
möjligt för myndigheterna att stäfja.

Verkningarna af förordningen hafva, framhåller motionären, varit af
uteslutande glädjande art såväl med afseende på de ungas intellektuella
som fysiska och moraliska utbildning.

Det sätt, hvarpå cigarrförsäljningen numera bedrifves under sön- och
helgdagar, gör emellertid enligt motionärens förmenande ett tillägg till
nämnda förordning ytterst nödigt.

Motionären erinrar, hurusom, efter det cigarrbodarnas öppenhållande
före kl. 9 e. ro. sön- och helgdagar blifvit förbjudet, cigarrhandeln förflyttats
från butikerna till gatorna, der barn och ynglingar, utrustade med
stora butiklådor, fulla med cigarrer af olika slag, påträffas i mängd hela
söndagen igenom, till och med under gudstjensttiderna, och ej sällan uppträda
på ett för gatutrafiken hinderligt sätt.

Att dylikt gatulif är för barnens sedliga och moraliska utveckling
högst skadligt, finner motionären påtagligt. De minderåriga, som användas
för cigarrförsäljningen under sön- och helgdagar, förlora aktningen för
sabbaten; de frestas till oärlighet och få smak för utelif; ganska snart
börja de röka sjelfva och förleda äfven sina skolkamrater härtill. Då de
icke få någon sabbatshvila, kommer helt naturligt skolarbetet under de
följande dagarne att lida.

Under sådana omständigheter synes det motionären af vigt, att man med
det snaraste vidtager åtgärder till skyddande af barnen. Detta kan enligt
hans mening enklast ske genom ett tillägg till förordningen af den 10 juli
1891 af innehåll, att det i denna förordning omnämnda förbudet må kunna
utsträckas under sön- och helgdagar till hela dygnet.

Nästan allt hvad som på sin tid anfördes till förmån för åstadkommandet
af åberopade förordning, gäller ock enligt motionärens åsigt numera
som skäl för ett dylikt tillägg.

Man invänder måhända — yttrar motionären till sist — att föreliggande
förslag ej löser frågan i dess helhet, utan att fortfarande åtskilliga
missförhållanden komma att existera beträffande cigarrhandeln under sönoch
helgdagar. Denna invändning finner motionären rigtig; men då han
icke varit med om 1893 års lagstiftning på detta område, har han här -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (1Sto 1) Utlåtande N:o 5. 3

vidlag ej trott sig vara rätter målsman. Han har med sitt förslag blott
afsett att undanrödja en af de allra svåraste olägenheterna af den nuvarande
ambulatoriska söndagscigarrhandeln, nemligen barnens demoraliserande
genom att användas i tobakshandelns tjenst.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott, som i främsta rummet
funnit sig böra undersöka, i hvilken utsträckning de af motionären påpekade
missförhållanden verkligen förekomma, men i saknad af egen
erfarenhet på detta område vändt sig till folkskoleinspektören i Stockholm,
har på tillfrågan, huruvida och i hvilka afseenden den nuvarande
söndagshandeln med cigarrer visat sig öfva skadligt inflytande på ungdomen,
från folkskoleinspektören erhållit följande svar:

»Söndagscigarrhandeln har till närmaste följd att hos de unga inplanta
missaktning för sabbatens helgd, så mycket mer som sådan handel tillätes
opåtaldt fortgå äfven under pågående gudstjensttider. Vid uppgörande af
normalarbetsordning för härvarande folkskolor har jag försökt att göra
barnens hemarbete till måndagen lättare och lindrigare än till någon
annan af veckans arbetsdagar i det särskilda syftet att tidigt vänja dem
vid att arbeta sex dagar i veckan och att hafva den sjunde dagen —
hvilodagen — fri från obligatoriskt arbete. Jag anser nemligen denna
sak vara af stor betydelse icke endast ur rent religiös synpunkt, utan
äfven som ett vilkor för kroppsligt välbefinnande, för särskildt kroppsarbetarnes
trefnad och belåtenhet med sin tillvaro. Denna skolans lofvärda
sträfvan motverkas naturligtvis äfven helt och hållet genom söndagshandeln
med afseende på alla de barn, som användas för ifrågavarande
handel, äfvensom för en stor del af deras jemnåriga sällskapskamrater.»

»Det ligger ock nära till hands, att den smak för utelif, som, innan
förordningen af den 10 juli 1891 utkom, höll på att förderfva många
barn både fysiskt och moraliskt, åter skall genom cigarrhandeln vinna
insteg. För dem, som hafva aldrig så liten erfarenhet om förhållandena
från denna tid, torde blotta fruktan för ett upprepande deraf vara tillräckligt
skäl för vidtagande af särskilda mått och steg till förekommande
af sådant.»

»Söndagscigarrhandeln frestar ock till oärlighet och, tjufnad. Mål hafva
redan förekommit vid härvarande rådhusrätt, der cigarrförsäljande gossar
anklagats och dömts för förskingring af pengar, som erhållits för försålda
cigarrer och cigarretter. Ej sällan har det här inträffat, att andra gossar
med våld eller list tagit från vanligen mindre gossar cigarrer och cigarretter,
hvilka de sedan antingen sjelfva förbrukat eller också till något

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1J Utlåtande K:o o.

lägre pris sålt till andra försäljare. Man har sålunda här en liten nätt
skola för uppfostran af tjufvar och uppköpare af tjufgods, visserligen i
smått, men ordspråket »börja med en knappnål och sluta med en silfverskål»
torde snart nog med afseende på flertalet bland dessa gossar komma
att besannas.»

»Förtjensten på denna söndagshandel är icke obetydlig. Gossarne
hafva först och främst sin provision. Denna lära de sig dock snart att
på egen hand och vid sidan af öfverenskommelsen öka ej så obetydligt.
Huru mången — särskilt bland söndagsrökarne — anser ej en »dyrare»
cigarr vara likabetydande med en »bättre» cigarr! Lärare vid härvarande
skolor hafva uppgifvit, att det ingalunda är sällsynt, att dessa gossars
dagsförtjenst kan uppgå ända till fem kronor. Jag vill särskildt påpeka
det demoraliserande i sådana affärer af gossar vid 10 till 12 års ålder.
Men hvad som icke är mindre vigtig!, det är den omständigheten, att sådana
barn sällan, för att icke säga aldrig, blifva ärliga och anspråkslösa
arbetare. Har en gosse vid så unga år fatt vänja sig vid att så lätt och
utan egentligt arbete förtjena en femkrona, så underkastar han sig som
yngling och man icke ett redhart och kanske ansträngande arbete för att
förtjena endast ett par kronor om dagen. Han fortsätter hellre som han
börjat eller föredrar att göra ingenting, tills han i vanliga fall förr eller
senare hamnar i fängelse.»

»Ingen lär kunna eller vilja förneka, att denna söndagscigarrhandel
i sjelfva verket är ett kringgående af gällande lagar och författningar.
Om man icke förhindrar detta, så låter man denna ungdomsskara uppväxa
under förakt för dessa lagar och författningar samt under intryck
af ordningsmagtens vanmagt i sina försök att skaffa aktning och lydnad
för desamma. Ett dylikt kringstrykande lif ökar äfven de unges djerfhet
för att icke säga fräckhet, hvilket äfven visar sig i ett pockande och oförsynt
uppträdande mot allmänheten, som till och med blir hindrande för
gatutrafiken.»

»Dessa gossar skola äfven aflägga räkenskap för sina förlagsman.
Detta kan icke ske på söndagen, då det blir för sent. De befallas derför
att infinna sig senare, vanligen på måndags förmiddag. Som flera bland
dessa gossar, kanske flertalet, äro i skolåldern, så hafva vi här att söka
anledningen till ett om måndagarne öka dt antal skolförsummelser. Hade
man här att göra med verkliga tobakshandlare, så torde denna sak lätt
nog kunna ordnas; men med alla dessa »mellanhänder», som torde utgöra
flertalet förlagsman, tjena sådana försök icke till mycket. Skulle
gossarne sjelfva göra några svårigheter, så heter det: »vill du inte göra
som jag säger, så låt bli; jag kan lätt få en annan i ditt ställe». — Här

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.

må anmärkas, hvilbet ju också lätt kan förstås, att det icke är de mera
ordentliga gossarne, som egna sig åt denna handel; icke heller tillhöra de
några mera ordentliga hem.»

»Allmänt kändt och äfven erkändt torde vara, att tobaksrökning är
åtminstone för ungdom i åldern 8 till 10 a 12 år för helsan skadlig.

■ Erfarenheten torde och kunna gifva vid handen, att tobaksrökning lätt
drar med sig benägenhet för dryckenskap m. m. Jag vill ock påpeka den
onödiga utgift, som sedan ej sällan uppstår för hela lifvet, då tobaken
snart nog blir ett oundvikligt »behof», så stort, att hustru och barn
mången gång förr få försaka sitt bröd än mannen och fadern sin tobak.
Här i Stockholm synes hos ungdomen begagnande af tobak märkbart ha
aftagit under senare åren, men under sist förflutna året har — enligt den
erfarenhet, man kunnat vinna vid skolorna — rökningen af i synnerhet
cigarretter i hög grad åter tilltagit, särskildt hos gossar i åldern 8 till 10 år.
Då det nu till stor del är gossar just i denna ålder, som användas till
försäljning om söndagarne, så synes man utan fara för misstag kunna
påstå, att just denna söndag stig ar rhandel är den direkta orsaken till att
rökning äter börjat tilltaga hos barn i nämnda ålder, dels hos tobaksförsäljarne
sjelfva, dels ock hos deras kamrater och jemnåriga. Har begäret
efter cigarretter en gång blifvit väckt, skaffa barnen sig sedan pengar
till inköp af sådana på både ärligt och oärligt sätt. Pengarne till frukostbröd,
som i många hem lemnas i stället för bröd, användas till inköp af
cigarretter; begäret efter cigarretter visar sig ofta vara anledningen till
föröfvade snatterier och stölder.»

»Hvad jag här redan yttrat, torde vara tillräckligt för att motivera
mitt svar på den första af de båda framstälda frågorna, nemligen:

''Har det visat sig, att den nuvarande söndagscigarrhandeln öfvat
skadligt inflytande på skolungdomen?’

hvilken fråga jag ber att fä besvara med ett obetingadt ja. De skadliga
följderna ha redan tillräckligt tydligt visat sig för att berättiga mig till
detta svar; men jag tillåter mig kraftigt få framhålla den åsigten, att
följderna med all säkerhet komma att under närmaste framtiden bli
väsentligen svårare, om detta ofog icke i tid stäfjas genom lagstiftning,
då ordningsmagten tydligen visat, att den icke anser sig derförinnan hafva
berättigande att ingripa.»

För egen del bär Andra Kammarens ifrågavarande tillfälliga utskott
i ärendet anfört följande:

»Af denna utredning, jemförd med hvad som andragits af motionären,
Bill. till Rilcsd. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft. 2

6 Första Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.

torde enligt utskottets förmenande med all önskvärd tydlighet framgå, att
här föreligger ett fall, der lagstiftaren skyndsamt bör ingripa för att i tid
staf]a. ett tilltagande ondt. Det sätt, hvarpå motionären föreslagit att lagstiftningen
härvidlag skulle åstadkommas, eller medelst ett tillägg till
kongl. förordningen den 10 juli 1891, hellre än att en särskild förordning
i ämnet utfärdas, synes äfven utskottet vara antagligt, ehuruväl utskottet
icke ^prbisett, att genom det nu föreslagna tillägget en förändrad rubrik
på ifrågavarande förordning nödvändiggöres.

På grund ° af det anförda och då några svårigheter eller olägenheter
icke lära uppstå för ett verksamt öfvervakande af den föreslagna bestämmelsens
efterlefnad, hemstälde utskottet att Andra Kammaren för sin del
matte besluta, att Riksdagen i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhåller om
sadant tillägg till förordningen af den 10 juli 1891 angående förbud för
barn. att nattetid idka viss försäljning m. m., att det i ifrågavarande förordning
omnämnda förbud för barn att under viss tid af dygnet å gator
eller andra allmänna platser eller å utskänkningsställen eller andra offentliga
lokaler till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror
eller annat må, i den ordning nämnda författning bestämmer, kunna utsträckas
under sön- och helgdagar till hela dygnet.»

Sedan Andra Kammaren bifallit detta utlåtande blef, jemlikt 63 §
3. mom. riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet delgivet
Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt första tillfälliga
utskott.

Utskottet, som i allo delar motionärens uppfattning af frågan och icke
bär något att erinra mot det förslag till framställning i ämnet, hvilket
blifvit af Andra Kammarens utskott ifrågasatt, tillåter sig följaktligen
hemställa,

att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 12 mars 1896.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1896.