Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12
Utlåtande 1896:Tfu112 Första kammaren
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
1
t C* • .• ji • fi ■ ■ >
i; iTUiDI*^ .-Vi 1‘Aj- ■ • i '' .i °: i‘1 /i ;;; ; ■ !-
N:o 12.
:*r Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1896, kl. 2 e. m.
i. 74tv.nT!/I ;f- /■ ■luv.'' ■
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i anledning
af vissa motioner, som afse förändring i lagstiftningen
om vin och maltdrycker.
i {*''} t i1) r''. * '' i* ; • 1 ] , < " . • • ■ ? ,, ■ • } i .»■ i ? •; •i i■1,'' '' f •. ? I .1; ? • > .•! *''YTi$
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 25, hvilken blifvit
till utskottets behandling öfverlemnad, bar herr A. H. Öländer hemstält,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes dels åt kongl. förordningen den 2 juni 1893 angående
förbud att å landet utan särskildt tillstånd försälja maltdrycker
för afhemtning till mindre belopp än tio liter gifva den utsträckning,
att den äfven komme att gälla för bryggeriernas ölutkörare vid försäljning
af maltdrycker å landet på vägar och andra allmänna platser,
dels i kongl. förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt
kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker den 24 oktober
1885 införa bestämmelse derom, att försäljning af maltdrycker å tillverkningsstället
icke må ega rum å sön- och helgdagar mellan klockan
sex om morgonen och klockan nio om aftonen.»
Härförutom bar uti sex inom Andra Kammaren väckta motioner
föreslagits:
l:o) af herr M. Arhusiander (motionen n:o 66) ordagrant detsamma,
som af herr Öländer blifvit i dennes ofvan anmärkta motion
yrkadt;
2:o) af herr C. Oethe (motionen n:o 139): »att Riksdagen ville besluta
ett sådant tillägg till andra stycket af § 1 mom. 1 i kongl. förBih.
till Riked. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 10 Haft. (N:o 12.) 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
ordningen angående försäljning af vin, maltdrycker m. in. af den 24
oktober 1885, sådan den lyder genom kongl. kungörelsen den 2 juni
1893, att der omförmälda försäljning af vin eller maltdrycker ej må
vara tillåten på sön- och helgdagar»;
3:o) af herr D. Persson i Tällberg m. fl. (motionen n:o 212):
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära sådan ändring
i kongl. förordningen af den 24 oktober 1885 angående försäljning af
vin och maltdrycker m. m., sådan denna förordning lyder enligt kongl.
kungörelsen af den 10 juli 1891, att hvad i nämnda förordning under
vissa vilkor stadgas om rätt till kringföring till försäljning af vin och
maltdrycker på landsbygden må upphäfvas, så vidt dylik kringföring ej
afser försäljning inomhus eller å fartyg»;
4:o) af herr A. E. Baas (motionen n:o 224) »att Riksdagen måtte
1 skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådant tillägg till kongl. förordningen
den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker
m. m., sådan denna förordning lyder i kongl. kungörelsen den
2 juni 1893, att det i nämnda kungörelse meddelade förbud att å landet
utan särskildt tillstånd försälja maltdrycker för afhemtning till mindre
qvantitet än tio liter gifves en sådan utsträckning, att det äfven kommer
att gälla kringföring å landet af vin och maltdrycker till försäljning,
dock att hvad sålunda kommer att stadgas ej må ega tillämpning
å utbjudande och afyttring af nämnda tillverkningar inomhus till derstädes
boende och å fartyg»;
5:o) af herr O. G. Eklund från Stockholm m. fl. (motionen
n:o 227): »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes i kongl. förordningen angående försäljning af vin
och maltdrycker, kokadt kaffe m. m. den 24 oktober 1885 införa bestämmelse
derom, att såväl försäljning som utlemning af maltdrycker å
tillverkningsstället icke må ega rum å sön- och helgdagar emellan klockan
sex om morgonen och klockan nio om aftonen»;
6:o) af herr A. H. Göthberg (motionen n:o 230): »att Riksdagen
må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring i § 15 mom. 1
af kongl. förordningen den 24 oktober 1885, att orden »dock —---
å tillverkningsstället» utgå».
Då ändamålet med ofvanberörda sju motioner uppenbarligen är
att åstadkomma inskränkning dels i rätten att genom kringföring å
landet försälja vin och maltdrycker och dels i rätten ätt från till
-
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
verkningsställen såväl å landet som i stad försälja och utlemna maltdrycker,
vill utskottet, i likhet med hvad som skett i Andra Kammarens
andra tillfälliga utskott vid behandling af de inom sistnämnda kammare
i ämnet väckta motioner, behandla samtliga motionerna i två särskilda
afdelningar.
I motionen n:o 25 inom Första Kammaren och i motionen n:o 66
inom Andra Kammaren anföra motionärerna samstämmigt såsom skäl för
sina förslag till nya bestämmelser: att kongl. kungörelsen den 2 juni
1893 angående förbud att utan särskildt tillstånd på landet sälja maltdrycker
för afbergning till mindre myckenhet än tio liter ej kan
tillämpas på bryggeriernas ölutkörare. »Det är tydligt», säga motionärerna,
»att för den, som har begär efter dessa drvcker, det skall
ligga nära till hands, att, då han saknar medel att i handelsboden inköpa
den minsta myckenhet, som der får säljas, eller tio liter, han i
stället skall vända sig till ölutkörare och deras öllass, som i riklig
mängd finnas att tillgå å de allmänna vägarne, samt der förskaffa sig,
hvad handelsboden ej har rätt att lemna. Följden blir, att ölvagnarne
omsvärmas af en mängd mer eller mindre rusiga köpare, till stort men
för lugnet och ordningen å vägarne och mycket obehag för de vägfarande.
Åberopade kongl. förordningen den 2 juni :1893 är således
till ingen nytta, om ej äfven bryggeriernas ölutkörare inbegripas i förbudet
att sälja maltdrycker i mindre myckenhet än handlande i allmänhet,
åtminstone då försäljningen sker å vägar och allmänna platser.»
Motionärerna meddela äfven utdrag ur tvenne protokoll från
Alnö och Njurunda socknars kommunalstämmor angående denna sak.
Båda stämmorna både beslutit att hemställa hos länets riksdagsmän, att
de måtte väcka motioner om inskränkning i bryggeriernas rätt att från
åkdon utefter allmänna vägar försälja sina tillverkningar — med anledning
af de ofta upprepade oordningar, som deraf föranledas.
Beträffande de öfriga fem inom Andra Kammaren väckta motioner
anför samma kammares andra tillfälliga utskott följande:
»I motionen n:o 212 hänvisas först till motionen n:o 162 i samma
ämne föregående riksdag, hvari sades: »kringförandet af maltdrycker å
fordon och försäljning från dem har utvecklat sig till en fullständig
gårdfarihandel, och landsbygden liar derigenom hemsökts af en snart
sagdt oräknelig mängd af ambulerande ölmagasin. Och ej nog med
att dessa ölvagnar komma från bryggerierna, de utsändas äfven från
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:orl) Utlåtande N:o 12.
så kallade öltappningsaffärer — ett slags bryggerifilialer — hvilka planteras
ut här och der i socknarne. Uttrugandet af de varor, som dessa
fordon medföra, sker ofta på ett särdeles påträngande sätt» m. m. Derefter
tillägga motionärerna: »rigtigheten af de åsigter, som förlidet år
uttalades i ofvan citerade motion, hafva till fullo bekräftats genom
ytterligare ett års erfarenhet. Och från nästan alla delar af landet
klagas öfver det moraliska förderf och den ekonomiska förlust, som
åstadkommas genom berörda försäljningssätt. Lagstiftningen har derför
i detta hänseende både rättighet och skyldighet att ytterligare ingripa.
Och vi våga påstå, att en ändring i åberopade kongl. förordning
(24 oktober 1885), åsyftande afskaffande! af försäljningsrätten af Öl från
fordon, icke allenast uppbäres af den allmänna opinionen i landet, utan
rent af påkallas af densamma.» Sedan de vidare polemiserat mot det
betänkande, som under föregående års riksdag afgafs i denna fråga af
Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3, afsluta de sin framställning
med följande ord: »vi torde härvid böra nämna, att vi icke åsyfta ett
förbud mot sjelfva forslingen af vin och maltdrycker, utan endast mot
försäljning deraf från fordon, likasom vi icke heller afse eller önska
någon inskränkning i rätten till försäljning af svagare, icke rusgifvande
maltdrycker, derest, såsom i en annan vid denna riksdag väckt motion
påyrkas, en gräns mellan s. k. svagdricka och Öl varder i lag eller författning
bestämd».
I motionen n:o 224 tyckes motionären hafva fäst sig vid bestämmelsen
i slutet af § 15 mom. 2 i 1885 års förordning, sådan denna
lyder i kongl. kungörelsen den 10 juli 1891, att tillverkare af vin eller
maltdrycker icke under några förhållanden kunna förbjudas att genom
kringföring utbjuda och afyttra sina tillverkningar inomhus eller å fartyg.
Detta uttryck »inomhus» borde tolkas så, menar motionären, att försäljandet
endast finge ske till i huset boende personer. Att det dock icke
alltid så tolkas, vill han styrka med en skrifvelse från ordföranden i
Fässbergs kommunalnämnd herr N. B. Peterson. Denna skrifvelse har
följande lydelse:
— — — — »Handeln med maltdrycker inom Fässbergs socken
ligger för närvarande uteslutande i bryggeriegarnes händer, i det att
ingen af våra handlande eger rättighet att sälja Öl till mindre belopp
än 10 liter och ingen af dem mig veterligt säljer sådant tiolitervis.
Som bekant, tillstädjer lagen ölfabrikanten att afyttra sin vara i husen,
hvarmed lagstiftaren naturligtvis menat till i husen boende personer.
Förslå Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 5
Huru tillämpas nu lagen i detta afseende? Regelbundet stå dag ut och
dag in två ölvagnar på Mölndals torg, en från Valhalls, en från Eriksbergs
bryggen (på senare tiden har bryggeriet Lejonet i Göteborg också
uppträdt som konkurrent), och hvarje ölutkörare har i regel en pojke
till biträde. Så snart en köpare infinner sig, förser sig ölutköraren eller
hans biträde från ölvagnen med det reqvirerade qvantumet Öl och beger
sig åtföljd af köparen dermed till en förstuga, en gård, ett uthus, en
qvarn i närheten och öfverlemnar der varan till köparen. Fabrikanten
har ju alltså afyttrat sin vara »inomhus» och sålunda uppfylt all rättfärdighet!
Det värsta är, att domstolame synas gifva honom rätt häruti.
Åtminstone föreligger här det fall, att Valhalls och Eriksbergs bryggerier,
fälda till ansvar af häradsrätten, hvarest handelns tillvägagående
tydligt bevisats, blifvit frikända af hofrätten. Saken hår dragits under
högsta domstolens pröfning och är ännu oafgjord. Biträdena vid dessa
ambulanta ölbutiker stå icke fåfänga på torget, väntande på kunderna,
de utbjuda sin torgförda vara till passerande, visserligen icke så högljudt
som tidningspojkarne, dock så, att det ej missförstås. En annan
sak är, att denna ölkommers kan ega rum, snart sagdt, hvilken tid på
dygnet som helst, alltså långt in på qvällarne. En stor del af våra
arbetare äro sysselsatta i fabrikerna utåt vägen och hemkomma alltså
sent, och man sörjer för att de, huru sent de än komma, skola kunna erhålla
Öl. På en petition till nämnden från Mölndalshustruma, att man åtminstone
skulle utverka förbud för ölutkörarne att sälja Öl långt ut på natten,
måste man ty värr svara, att ingenting var att göra.» —---
Med anledning häraf föreslår nu motionären, att i ofvan anförda
§15 af kongl. förordningen angående försäljningen af vin och maltdrycker
ordet »inomhus» måtte tydligt bestämmas genom tillägget: »till
derstädes boende».
Sedan Andra Kammarens andra tillfälliga utskott sålunda redogjort
för de inom samma kammare väckta motioner i den del, hvarom
nu är fråga, yttrar utskottet vidare följande:
»I kongl. förordningen den 24 oktober 1885, sådan den ursprungligen
lyder, fans intet stadgande angående försäljning af vin och maltdrycker
genom kringföring. Först genom kongl. kungörelsen den 10
juli 1891 infördes, på grund af Riksdagens skrivelser den 19 maj 1890
och den 6 maj 1891, i § 15 ett moment, som medgifver vidtagande af
vissa åtgärder, i händelse oloflig utskänkning skullo främjas eller oordningar
föranledas genom nämnda försäljningssätt.
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
Vid 1895 års riksdag väcktes af herr D. Persson i Tallberg m. fl.
en motion, n:o 162, hvari yrkades,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära sådan
ändring i kongl. förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker
m. m. den 24 oktober 1885, att den skadliga försäljningen af Öl å vägar
måtte förhindras».
Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3, som behandlade
denna motion, inkom med ett afstyrkande utlåtande. De angifna
skälen voro:
a) att den ifrågasatta förändringen skulle innebära ett frångående
af de åsigter, Riksdagen åren 1890 och 1891 i detta ärende uttalat och
i konseqvens dermed ett utdömande af kongl. kungörelsen den 10 juli
1891, hvars innehåll Riksdagen samma år gillat;
b) att motionärerna icke förebragt ett på sakliga undersökningar
grundadt‘material till belysande af den föreliggande praktiska frågan;
c) att oklarhet syntes råda bland motionärerna om, hvilket sätt
de sjelfva ville tillstyrka för afhjelpande af de öfverklagade missförhållandena,
och att en hänvändelse till regeringen af den allmänna, men
på samma gång mångtydiga art, som motionärerna till sist föreslagit,
icke kunde leda till något resultat.
Utskottet sade sig dock icke vilja förneka, att missförhållanden
förekomma på det ifrågavarande området, särskildt i vissa delar af landet.
Andra Kammaren gillade emellertid ej utskottets betänkande, utan
biföll motionen. Men då Första Kammarens första tillfälliga utskott
hemstälde, att kammaren icke måtte biträda Andra Kammarens beslut i
denna fråga, biföll Första Kammaren sitt utskotts betänkande, hvarför
saken för samma riksdag förföll.
Då utskottet nu går att sjelf yttra sig i frågan, vill det till en
början framhålla, att så väl de många motioner, som i år blifvit väckta
i ämnet, och de uttalanden från kommunala myndigheter, som finnas
desamma bifogade, som ock diskussionen i Andra Kammaren vid frågans
behandling förlidet år samt öfriga upplysningar från enskilda representanter,
som utskottet kunnat inhemta, med tillräcklig tydlighet ådagalägga,
att de öfverklagade missförhållanden, som uppkomma genom försäljning
af maltdrycker medelst kringföring, nu mera ej tillhöra någon
enskild trakt utan börjat utsträcka sig öfver större delen af landet.
Hopsamlande af ytterligare material för att styrka befogenheten
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
af de gängse klagomålen synes derför ej vara af nöden. Det är så
mycket mindre beköfligt, som det bör vara klart för hvar och eu, att
kongl. kungörelsen den 2 juni 1893, hvarigenom landtkandlande förbjödos
att utan särskildt tillstånd sälja maltdrycker till mindre belopp
än tio liter, konseqvent måste medföra, att försäljare af dessa drycker
skulle så mycket mer energiskt kasta sig på det sätt för afyttring på
landsbygden, som var fritt, nemligen kringföring. Men derigenom äfventyrades
alldeles det välgörande inflytande, som åsyftades med 1893 års
kongl. kungörelse — det tjenar ej till mycket att afvärja försäljningsmissbruk
på ett håll, om man lemnar sådant obehindradt på ett annat.
Utskottet anser derför, att reglerande bestämmelse^ för ifrågavarande
afyttringssätt böra införas och ej uppfattas annorlunda än såsom ett
följdrigtigt komplement till nämnda kongl. kungörelse.
Yäl kan den invändning göras, att en hithörande bestämmelse
redan finnes, i det § 15 mom. 2 af kongl. förordningen den 24 oktober
1885 sedan den 10 juli 1891 innehåller, att om oloflig utskänkning främjas
eller oordningar eljest föranledas genom kringförande af vin och maltdrycker
för försäljning, så kan kommunalnämnden förbjuda först den,
som kringför, derpå den, som låter kringföra, att fortsätta dermed, eller
för (Ifrigt föreskrifva sådana inskränkningar i rätten dertill, som må finnas
af omständigheterna påkallade. Men gent emot den föreställningen, att
detta stadgande skulle vara till fyllest, vågar utskottet framhålla den
kända svårigheten att på landsbygden skaffa giltiga bevis för att oloflig
utskänkning »främjats» eller att oordningar verkligen egt rum, samt,
om detta lyckats, att de förorsakats af ölförsäljningen i fråga. Ilar för
öfrigt kommunalnämnd fattat beslut enligt nämnda lagrum, så skall
beslutet inom åtta dagar underställas Konungens befallningshafvande för
att kunna blifva fortfarande verksamt. Det besvär och obehag, som
detta medför, torde i de flesta fall vara tillräckligt att afskräcka kommunalnämnden
att vidtaga några åtgärder alls, allra helst som resultatet
af dylika åtgärder alltid blefve ovisst. Utgången komme nemligen att
bero på, hvad Konungens befallningshafvande ansåge vara bevis eller
bevisadt, och det torde ej utan skäl kunna antagas, att olika uppfattning
komme att göra sig gällande i olika län, hvarigenom naturligtvis
lagtillämpningen måste blifva mycket ojemn.
Angående försäljning för afhemtning innehåller § 15 mom. 1 följande
bestämmelse: »Håller någon vin eller maltdrycker för afhemtning
till salu, och visar sig att genom försäljningen oloflig utskänkning främjas
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
eller oordningar eljest föranledas, eger---— på landet kommunal
nämnden
att för viss tid eller för alltid förbjuda honom all vidare försäljning
af nämnda drycker eller stadga sådana inskränkningar i afseende
på försäljningen, som må finnas af omständigheterna påkallade» etc.
Såsom häraf synes, äro i fråga om försäljning för cifhemtning så
väl lagens förutsättningar för inskränkande åtgärders vidtagande som
åtgärdernas beskaffenhet alldeles lika med dem, som i § 15 mom. 2
finnas angifna i fråga om försäljning genom kringföring. Men oaktadt
stadgandet i § 15 mom. 1 förefans, ansågo Kongl. Maj:t och Riksdagen
nödigt att genom den s. k. tiolitersförordningen inskränka rätten att försälja
maltdrycker till afhemtning på landet utan afseende på, om missbruk
egt rum eller icke. Hvad är då naturligare, än att äfven den i mom. 2
omtalade försäljningen genom kringföring ställes under samma bestämmelser?
Eller hvarför skulle mom. 2 vara ett kraftigare medel att stäfja
missbruk vid försäljning genom kringföring än det lika lydande mom. 1
visat sig vara vid försäljning för afhemtning?
En bestämmelse i ifrågavarande syfte kan utskottet ej heller anse
afvika från de grundsatser, som föregående Riksdagar uttalat. I skrifvelse
till Konungen den 19 maj 1890 anförde Riksdagen: hurusom, enär
handlandes rätt till försäljning af maltdrycker dåmera blifvit så inskränkt,
att missbruk i väsentlig män förebyggts, äfven tillses borde, att tillverkare
af sådana drycker icke blefve mera gynnade än andra försäljare af
dylika etc. Af denna skrifvelse framgår, att nämnda Riksdag ansåg
lämpligt, att lagstiftningen för tillverkare hölle jemna steg med den för
handlande. Men deraf följer, att då skärpning träffat de senare, såsom
fallet var 1893, så kan det ej vara orätt att låta de förre röna motsvarande
inskränkning. I skrifvelsen till Konungen den 6 maj 1891
uttalade Riksdagen endast på några få rader sitt gillande af allt det
hufvudsakliga, som sedan genom kongl. kungörelsen den 10 juli 1891
blef lag. Dermed kan dock Riksdagen icke anses hafva frånträda hvad
han i skifvelsen den 19 maj 1890 hade uttalat.
Då motionärerna i detta ämne vid föregående riksdag gjorde sig
skyldiga till det felet att ej föreslå något visst sätt för afhjelpande af
öfverklagade missförhållanden, så hafva deremot årets motionärer tydligt
angifvit, hurudan inskränkning i försäljningsrätten de anse lämplig.
I motionen n:o 212 hafva motionärerna yrkat, att »hvad kongl.
kungörelsen den 10 juli 1891 i kongl. förordningen den 24 oktober 1885
stadgar under vissa vilkor om rätt till kringföring till försäljning af
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 9
vill och maltdrycker på landsbygden, må upphäfvas, så vidt dylik kringföring
ej afser försäljning inomhus eller å fartyg». Utskottet kan dock
ej tillstyrka ett så absolut förbud. Ty derigenom skulle tillverkare eller
andra, som låta kringföra maltdrycker till försäljning, komma i en sämre
ställning än handlande, som sälja för afbemtning. Icke heller skulle ett
sådant förbud hafva åsyftad verkan med den formulering, som motionärerna
gifvit undantaget. Ordet »inomhus» utan något tillägg skulle alltid
tillåta en »kringförare» att köra in i ett vagnslider, ett skjul eller dylikt
och idka sådan försäljning, som man just wille förekomma.
Motionerna n:o 66 och n:o 224 hafva det gemensamt, att de båda
yrka, att den, som genom kringföring försäljer vin- och maltdrycker (i
n:o 66 endast »maltdrycker»), må blifva underkastad samma bestämmelse,
som i kongl. kungörelsen 2 juni 1893 § 11 är gifven för landthandlande,
när dessa vilja försälja sådana drycker för afbemtning, nemligen att de
ej utan särskildt tillstånd få afyttra mindre qvantitet än tio liter. Men
under det man i motionen n:o 66 vill, att ett sådant stadgande endast
skall gälla försäljning »på vågar och andra allmänna platser» å landet,
önskas i motionen n:o 224, att detsamma skall blifva gällande för kringföring
å landet i allmänhet med det enda undantag, att det ej må tillämpas
»å utbjudande och afyttring af nämnda tillverkningar inomhus till derstädes
boende och å fartyg.»
I likhet med motionärerna anser utskottet, såsom redan antydt
är, att åt § 11 i kongl. förordningen den 24 oktober 1885, sådan denna §
lyder i kongl. kungörelsen den 2 juni 1893, bör gifvas den förändrade
lydelse, att den kan tillämpas äfven på dem, som försälja maltdrycker
genom kringföring. Utan att handlande och kringförare inom en landtkommun
i så måtto blifva likstälda, anser utskottet, att den nämnda
paragrafen icke kan verka ett sådant befrämjande af nykterheten, som
med densamma åsyftas. Deremot kan ej utskottet tillstyrka, att förbudet
inskränkes till försäljning »på vägar och andra allmänna platser». Ty utom
att detta uttryck till sin betydelse är så pass obestämdt, att åtminstone
den icke lagkunnige lätt kunde råka i villrådighet angående tolkningen,
så skulle en sådan inskränkning ej förhindra försäljning bredvid »vägarne
och platserna», och då vore ej mycket vunnet.
Att emellertid ett undantag från förbudet göres för försäljning i
hemmen och hushållen samt å fartyg, anser utskottet oundvikligt och
ofarligt. Af skäl, som ofvan nämnts, bör dock en närmare bestämning
af ordet »inomhus» angifvas, så att lagens mening, att det endast är
Bih. till Riksd. Prof. 1896. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 10 Höft. 2
10 Första Kammarens Tilljälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
fråga om »boningshus», blir klar. Det i motionen n:o 224 gjorda tilllägget
»till derstädes boende» synes derför vara lämpligt.»
Slutligen hemställer utskottet med anledning af de till denna afdelning
hörande motioner, »att Andra Kammaren för sin del beslutar, att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller om sådan ändring af
den i Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående försäljning af vin, maltdrycker
m. m. den 24 oktober 1885 införda kongl. kungörelsen den
2 juni 1893, att åt det i denna kungörelse meddelade förbudet att å
landet utan särskildt tillståndwförsälja vin och maltdrycker för afhemtning
till mindre belopp än tio liter gifves en sådan utsträckning, att det äfven
kommer att gälla kringföring å landet af vin och maltdrycker till försäljning,
dock att hvad sålunda kommer att stadgas ej må ega tillämpning
å utbjudande och afyttring af nämnda drycker inomhus till derstädes
boende eller å fartyg.»
Vid föredragning af detta ärende biföll Andra Kammaren hvad
utskottet sålunda hemstält, hvarefter beslutet härom jemlikt 63 § riksdagsordningen
genom protokollsutdrag delgifvits Första Kammaren, som hänvisat
ärendet till sitt första tillfälliga utskott.
Utskottet, som visserligen aktgifvit derpå, att Första Kammaren
så nyligen som vid 1895 års riksdag förklarat sig icke vilja biträda
Andra Kammarens då fattade beslut i enahanda syfte som de nu väckta
motionerna, anser sig likväl, vid det förhållande dels att erfarenheten
numera med fullt fog kan sägas hafva ådagalagt behöfligheten af en inskränkning
i rättigheten att vid kringföring å landet försälja maltdrycker
och dels att genom en del af de vid innevarande års riksdag väckta
motioner äfvensom Andra Kammarens i enlighet dermed fattade beslut
inskränkningen i försäljningsrättigheten synes hafva blifvit så noga afvägd,
att ändamålet med de ifrågasatta restriktiva bestämmelserna lämpligen
synes kunna vinnas, böra i denna del af ärendet hemställa,
l:o
att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
ofvan omförmälda beslut.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N; 1) Utlåtande N:o 12. 11
Hvad härefter vidkommer de motioner, som äro rigtade mot den
nu gällande rätten, att när som helst och under alla förhållanden fritt
försälja och utlemna maltdrycker från tillverkningsställen såväl å landet
som i stad, torde först böra framhållas, att motionen n:o 25 i Första
Kammaren af herr Öländer och motionen n:o 66 i Andra Kammaren af
herr Arhusiander jemväl i denna del äro af fullkomligt lika lydelse samt
att Andra Kammarens andra tillfälliga utskott redogör för såväl innehållet
af motionen n:o 66 som öfriga motioner i nu ifrågavarande del
af ämnet på följande sätt;
a) I motionen n:o 66 yrkas, såsom nämndt, förbud mot sådan
försäljning under sön- och helgdagar mellan klockan sex om morgonen
och klockan nio om aftonen. Motionären skrifver: »Ett annat missbruk,
som eger rum på flera ställen, består deri, att bryggerierna hålla sina
försäljningsställen öppna under sön- och helgdagar--Säkert är emel
lertid,
att försäljningen häraf (af maltdrycker) under nämnda tid utöfvar
ett mycket störande inflytande på söndagens helgd och leder till sabbatens
firande på ett sätt, som säkerligen ej är med denna heliga hvilodag afsedt.»
I de förut omnämnda protokollsutdragen från Alnö och Njurunda kommunalstämmor
klagas äfven öfver olägenheter af sön- och helgdagsförsäljningen
från tillverkningsställen (således bryggerier belägna å landet),
hvarför man yrkar inskränkning af denna rätt.
b) I motionen n:o 139 motiverar motionären sitt yrkande, att
vin- och maltdrycksförsäljning från tillverkningsställen må vara förbjuden
om sön- och helgdagar med följande: »Under det all öfrig handel på
sön- och helgdagar från butiker och försäljningsställen är ''förbjuden eller
inskränkt, qvarstår likväl rättigheten att från bryggerier få försälja der
tillverkade Öl- och maltdrycker utan annan inskränkning, än att försäljningen
för tillfället kan stängas, derest oordningar derunder skulle uppstå
af beskaffenhet att påkalla ordningsmagtens ingripande. Emellertid synes
det uppenbart, att, äfven om sådana uppträden, som föranleda polismyndigheternas
inskridande, icke förekomma, detta förhållande likväl icke allenast
kan leda till slika oordningar, utan äfven derförutom måste blifva i hög
grad förargelseväckande, när i städer och på större platser, der bryggerier
äro anlagda, Öl- och maltdrycker kunna flaskvis från bryggerierna utlemnas
under loppet af sön- och helgdagar, då vanligen ett större antal
sysslolöst folk är i rörelse.»
c) I motionen n:o 227 yrkas förbud mot både försäljning ocli utlänning
af maltdrycker från tillverkningsställen å sön- och helgdagar
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
emellan klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen. Motionärerna,
som först erinra om motionen n:o 66, fortsätta derefter: »Den
bestämmelse, som motionären (af n:o 66) föreslår, torde emellertid icke
komma att medföra den effekt, han åstundan för så vida icke bryggerierna
samtidigt förbjudas att under sön- och helgdagar utlemna varan.
Man kan nemligen förutsätta, att — om den föreslagna bestämmelsen
varder lag — den skulle kunna kringgås på det sättet, att köpet egde
rum på lördagen, och att varan utlemnades först på söndagen. Dertill
kommer en annan mycket vigtig synpunkt, nemligen bryggeriarbetarnes
rättmätiga kraf på söndagshvila. Det förhåller sig nemligen så, att
varans utlemnande under söndagen icke blött tager de dervid sysselsatta
arbetarne i anspråk, utan äfven nästan hela arbetspersonalen, så att man
kan säga, att hela rörelsen under en stor del af söndagen är i full gång
Särskild! är detta förhållandet, der maltdrycker utlemnas till s. k. utkörare.
»
d) I motionen n:o 230 yrkas ej allmänt förbud för sön- och helgdagshandel
vid tillverkningsställena, utan blott att § 15 mom. 1 i kongl.
förordningen 24 oktober 1885 (sådan denna paragraf lyder i kongl. kungörelsen
10 juli 1891) skall förändras så, att den kan tillämpas äfven i
fråga om försäljning från tillverkningsställen. Motionären framhåller, att
myndigheterna hafva rätt att utfärda såväl inskränkande bestämmelser
som rena förbudsbestämmelser, när oloflig utskänkning främjas eller oordningar
uppkomma genom försäljning af vin och maltdrycker från handelsbod
eller genom tillverkares eller andras försäljning medelst kringföring.
Derefter säger motionären: »I betraktande af dessa stadganden synes det
vara högst inkonseqvent, att myndigheterna icke skola ega rätt att på
något ''sätt ingripa mot en tillverkare, om han säljer sina varor vid tillverkningsstället
med den följd, att oordningar deraf vållas. Säljer han
sina varor i egen salubod så är han alldeles likstäld med alla andra försäljare;
säljer han dem gemm egna utkörare, då är han nästan likstäld
med alla andra -utkörare. Men säljer han dem vid tillverkningsstället, då
är han stäld alldeles utom de lagar, som gälla för andra försäljare. Detta
kan icke vara rimligt.» —
Medkammarens utskott yttrar sig derefter i nu föreliggande del af
ämnet sålunda:
»Då de tre första motionerna icke i något väsentligt skilja sig
från hvarandra, anser sig utskottet kunna behandla dem tillsammans.
I alla tre yrkar man, att i lagstiftningen skall införas förbud att under
Första Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 13
sön- och helgdagar försälja maltdrycker från tillverkningsställen (i n:o
227 äfven »att utlemna» sådana).
Utskottet vill icke förneka tillvaron af de i motionen n:o 66 påpekade
olägenheterna samt erkänner, att något bör göras till deras förebyggande.
Men då den vanliga gången af lagstiftningen i likartade frågor
hittills varit den, att innan ett ovilkorlig! förbud mot försäljning gjorts i
lagen, man i densamma infört bestämmelse om rätt för vederbörande
myndighet att i händelse af oordningar vidtaga inskränkande åtgärder
eller meddela förbud, så anser utskottet, att samma ordning här bör följas.
I den rigtningen går ock motionen n:o 230. Den har åtnöjt sig med
en begäran, att rätt måtte i lagen medgifvas myndigheterna att vidtaga
samma åtgärder med afseende på försäljning från tillverkningsställen som
från handelsbodar, när oloflig utskänkning derigenom främjas eller oordningar
föranledas, samt yrkar derför sådan ändring af § 15 mom. 1 i
kongl. förordningen den 24 oktober 1885, att orden »dock att — — å
tillverkningsstället» uteslutas, hvarigenom tillverkaren ginge förlustig den
undantagsställning i fråga om försäljning från tillverkningsställe, som han
för närvarande i detta fall åtnjuter. Ifrågavarande moment lyder nemligen
så: »Håller någon vin eller maltdrycker för afhemtning till salu, och
visar sig, att genom försäljningen oloflig utskänkning främjas eller oordningar
eljest föranledas, eger i stad magistraten och på landet kommunalnämnden
att för viss tid eller för alltid förbjuda honom all vidare försäljning
af nämnda drycker eller stadga sådana inskränkningar i afseende
å försäljningen, som må finnas af omständigheterna påkallade; dock att
hvad sålunda föreskrifves icke må tillämpas å den försäljning till afhemtning,
som tillverkare af vin eller maltdrycker idkar å tillverkningsstället».
Ingen bör kunna neka, att en ändring af detta moment i motionärens
syfte har skäl för sig, då det icke finnes någon anledning, hvarför
samhället mer bör tolerera, att utloflig utskänkning främjas eller oordningar
föranledas, när det sker genom försäljning från tillverkningsställe,
än när det sker genom försäljning från handelsbod. Och att oordningar
lika lätt kunna uppstå genom den förra handeln som genom den senare,
torde ej heller kunna förnekas, i synnerhet när det är fråga om bryggerier
på landsbygden. Utskottet finner dock ej lämpligt, att myndighet tillätes
vidtaga restriktiva åtgärder af alldeles samma omfattning i fråga om tillverkare
som i fråga om handlande. I ofvannämnda lagrum är rättighet
tilldelad magistrat eller kommunalnämnd »att för viss tid eller för alltid
14 Första Kammareas Tillfälliga Utskott (K:o 1) Utlåtande N:o 12.
förbjuda försäljaren all vidare försäljning af nämnda drycker». Naturligtvis
kan ett sådant förbud icke sträcka sig utöfver vederbörande myndighets
magtområde, men, å andra sidan, äro ordalagen så absoluta, att myndigheten
synes kunna förbjuda honom försäljning icke allenast å särskildt
ställe inom sagda område, utan öfver allt inom detsamma. Ett sådant
förbud, vare sig för alltid eller för viss i lagen ej begränsad tid, vore
en alldeles för drakonisk bestämmelse angående en tillverkare; man skulle
t. ex. derigenom kunna förbjuda honom att försälja sina tillverkningar
inom ett helt stadsområde. Till och med om förbudet att för all framtid
sälja dem endast skulle gälla tillverkningsstället, vore det väl hårdt.
Deremot bör lagen gifva myndighet rätt att, när oordningar uppkomma
i följd af den omedelbara afhemtningen af vin och maltdrycker från tillverkningsställe,
hämmande ingripa genom att »stadga sådana inskränkningar
i afseende å försäljningen, som må finnas af omständigheterna
påkallade». Ty deri läge då alltid rätt att, när omständigheterna dertill
gåfvo anledning, förbjuda försäljning på sön- och helgdag — vare sig
under hela dagen eller under vissa timmar deraf.
Med anledning af de under denna afdelning behandlade motionerna
får utskottet derför hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj: t anhålla, det
Kongl. Maj:t ville göra sådan ändring af § 15 mom. 1 i kongl. förordningen
den 24 oktober 1885, sådan denna paragraf lyder i kongl. kungörelsen
10 juli 1891, att magistraten i stad och kommunalnämnden å
landet må medgifvas rätt att, när oloflig iskänkning främjas eller oordningar
eljest föranledas genom försäljning till afhemtning af vin eller
maltdrycker från tillverkningsställe, stadga sådana inskränkningar i afseende
å denna försäljning, som må finnas af omständigheterna påkallade.»
Sedan Andra Kammaren vid föredragning af denna del af ärendet
jemväl bifallit utskottets derutinnan gjorda hemställan, har äfven denna
fråga jemlikt 63 § riksdagsordningen delgifvits Första Kammaren, som hänvisat
densamma till sitt första tillfälliga utskott.
Första Kammarens första tillfälliga utskott håller före, att tillverkare
af vin och maltdrycker icke bör, när det visar sig, att vid tillverkningsstället
oloflig utskänkning främjas eller oordningar vid försäljningen
eljest föranledas, vara stöld så helt och hållet utom de lagbestämmelser,
hvilka i detta fall redan blifvit för andra försäljare af
samma varor stadgade, att den olofliga utskänkningen eller af försäljningen
Första Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 15
föranledda oordningar derstädes icke skola kunna för framtiden förekommas;
men då utskottet lika med medkammarens utskott anser, att det korrektiv,
som i detta fall bör användas, icke kan utsträckas ända derhän, att ett
absolut förbud för vidare försäljning af den tillverkade varan skulle kunna
af vederbörande myndighet, i likhet med hvad som är för öfrige försäljare
föreskrifvet, meddelas, har utskottet funnit det vara mest förenligt med
den nu gällande författningens syfte, att magistrat i stad och kommunalnämnd
på landet endast medgifves rätt att för tillverkare vid tillverkningsstället
»stadga sådana inskränkningar i afseende å försäljningen, som må
finnas af omständigheterna påkallade.»
Den farhåga, som tilläfventyrs skulle kunna framkastas derom, att
bryggerinäringens utöfvare genom ett dylikt stadgande komme att stå i
ett absolut beroende af magistrat i stad och kommunalnämnd på landet,
synes utskottet vara af desto mindre betydelse, som den ifrågasatta
bestämmelsen, stäld vid sidan af nu gällande stadgande i 15 § mom. 1
i oftanämnda kongl. förordning, enligt hvilket nyssnämnda myndigheter
berättigats att för viss tid eller för alltid förbjuda en hvar annan än tillverkare
all vidare försäljning af ifrågavarande drycker, tydligt och klart
gifver vid handen, att de inskränkningar, som för tillverkarne såsom försäljare
vid tillverkningsställena kunna ifrågakomma, endast afse viss
bestämd tid af dygnet eller viss plats inom tillverkningsområdet.
På dessa och de af medkammarens utskott i öfrigt anförda grunder
får utskottet med anledning af de i denna afdelning af utlåtandet behandlade
motioner hemställa,
2:o.
att Första Kammaren jemväl måtte biträda Andra
Kammarens sistberörda beslut.
Stockholm den 30 april 1896.
På utskottets vägnar:
SIGFRID WIESELGREN.