Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It (Utlåtande 1896:Tfu111 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1896, kl. 2 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, angående
förslag till ändrade bestämmelser för handeln med vin och
maltdrycker.

Uti tvenne i Första Kammaren väckta och till dess första tillfälliga
utskott öfverlemnade motioner (n:o 47 och n:o 53) föreslås, i den
förstnämnda, af herr C. O. Bergman:

att ölhandeln skiljes från annan handel, så att ingen allenast på
grund af förvärfvade handelsrättigheter må eg a att sälja Öl vare sig i
mindre eller större partier;

att ingen ölhandel på landet må kunna tillåtas utan vederbörande
kommuns hörande och bifall;

att utväg till ett snabbare och mera effektivt hedrande af förbrytelser
mot ifrågavarande lagstiftning måtte beredas genom enklare rättsprocedurer
mot dylika förbrytare; samt

att, derest detta ej vinner Riksdagens bifall, separatbestämmelser i
angifna syfte måtte för lappmarkerna af Riksdagen stipuleras;
och i den sistnämnda, af herr Sigfrid Wieselgren:
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hemställa, det Kongl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, huru vida icke nu gällande bestämmelser
angående försäljning af vin och maltdrycker i stad må kunna så
förändras, att sagda försäljning, i den omfattning, som på grund af förhållandena
pröfvas nödig, må kunna öfverlåtas å bolag, som i enlighet

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 8 Sand. 2 Afd. 1 Band. 9 Raft. (N:o 11.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

med bestämmelserna i § 9 mom. 2 och § 18 i kongl. förordningen den
24 maj 1895 bildats för att i sedlighetens intresse ombesörja bränvinsförsäljningen
inom staden och fått rätten härtill åt sig öfverlåten.

Vidare har uti trenne i Andra Kammaren väckta och till dess
andra tillfälliga utskotts behandling öfverlemnade motioner, n:is 210, 20
och 213, föreslagits:

i n:o 210, af herrar John Olsson, E. J. Ekman, M. Alsterlund m. fl.:
»att Riksdagen föt sin del besluter att hos Kongl. Maj:t hemställa
om sådana förändringar i kongl. förordningen den 24 oktober 1885
angående försäljning af vin och maltdrycker m. m., att en gräns bestämmes
mellan å ena sidan s. k. svagdricka och å andra sidan de
starkare maltdryckerna, samt att handeln med svagdricka undandrages
de inskränkande bestämmelser, som nu gälla för handeln med maltdrycker
i allmänhet, och ställes på samma linie som handeln med de i
8 § af nämnda kongl. förordning omförmälda drycker»;
i n:o 20, af herr P. Waldenström:

y>att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa om
sådan ändring af nu gällande lagstiftning angående handeln med vin
och maltdrycker, att l:o) eu gräns bestämmes mellan Öl och svagdricka,
2:o) handeln med vin och Öl icke må, vare sig i stad eller på land,
förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras»;

samt i n:o 213, af herrar M. Alsterlund, A. Olsson i Mårdäng, A.
Göthberg m. fl.:

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla om sådana
förändringar i nu gällande förordning om handeln med vin och
maltdrycker med mera:

att handeln med vin och maltdrycker skiljes från annan handel, så
att ingen allenast på grund af förvärfvade handelsrättigheter må ega
att sälja Öl, vare sig i mindre eller större partier; och

att ingen bihandel å landet må kunna tillåtas utan vederbörande
kommuns hörande och bifall»;

i anledning af hvilka trenne sistnämnda motioner medkammarens
ofvan omförmälda utskott hemstält:

l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
ville Kongl. Maj:t efter sakkunnig utredning bestämma en gräns mellan
svagdricka och starkare maltdrycker samt dervid, om det praktiskt
låter sig göra, lägga alkoholhalten till grund för en sådan bestämmelse;
samt, under förutsättning af bifall till denna punkt:

2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det ville Kongl.
Maj:t förklara, att handeln med svagdricka skall vara fri från alla de

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

inskränkande bestämmelser, som nu gälla handeln med maltdrycker i
allmänhet, och att dessa bestämmelser följaktligen hädanefter endast
skola vara tillämpliga på handeln med de starkare maltdryckerna.

Vidare, under förutsättning att en gräns mellan öl och svagdricka
bestämmes,

3:o) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa om
sådan ändring i kongl.-'' förordningen angående handeln med vin och
maltdrycker, att handeln med vin och Öl icke må. på landsbygden förenas
med annan handel, hvartill särskild *anmälan*erfordras;

samt slutligen, under förutsättning af bifall till näst föregående

punkt,

4:o) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa om
sådan ändring i kongl. förordningen angående handeln med vin och
maltdrycker, att handel med vin och öl icke heller i stad må förenas
med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras.

Sedan Andra Kammaren bifallit hvad dess utskott i nu anförda
fyra punkter föreslagit och jemlikt 63 § riksdagsordningen genom utdrag
af protokollet delgifvit Första Kammaren sitt beslut, har jemväl
detta ärende till sistnämnda kammares första tillfälliga utskotts yttrande
öfverlemnats.

Andra Kammarens utskott sammanfattar sålunda hvad som till
stöd för motionerna n:is 210, 20 och 213 hufvudsakligen anförts:

af herrar John Olsson, E. J. Ekman och M. Älsterlund m. fl. (motion
n:o 210):

att frågan om svagdrickats frigörelse från de inskränkningar, som
gälla för ölhandeln, syntes dem för nykterhetssaken vara af den stora
vigt, att en tillfredsställande lösning af denna fråga, enligt deras förmenande,
borde snarast möjligt komma till stånd;

att kostnaderna för den kontroll, hvilken torde vara för ändamålet
erforderlig, om också afsevärda, dock icke torde kunna uppgå till sådana
belopp, att det syntes böra afskräcka från genomförande af eu
grundsats, som af alla erkändes vara både möjlig att genomföra och
rättvis samt i hög grad egnad att gagna nykterhetssaken;

att motionärerna fördenskull voro förvissade, att en ändring af den
kongl. förordningen i det syfte, Riksdagen i skrifvelse (n:o 39) af
1892 begärt, skulle helsas med tillfredsställelse af befolkningen öfver
allt i landet, möjligen med undantag af målsmännen för den industri,
som uteslutande sysselsatte sig med tillverkningen af de starkare maltdryckerna,
enär i deras intresse läge, att en ökad ölförbrukning kommo
till stånd; o''

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

att motionärerna voro öfvertygade, att de kostnader, som må blifva
nödvändiga för genomförande af den ändring, de åsyftade, fullt skulle
uppvägas af de moraliska och ekonomiska fördelar, som skulle vinnas
genom förändringen i fråga: en ökad förbrukning af det oskadliga och
i viss mån närande svagdrickat samt en motsvarande minskning af den
ur alla synpunkter skadliga och förkastliga förbrukningen af de berusande
maltdryckerna;

att den af Kongl. Maj:t berörda frågan om införande af maltbeskattning
med nuvarande rikliga tillgångar i statskassan icke torde
åtminstone under den närmaste tiden komma allvarligen på tal; samt

att motionärerna för öfrigt ansågo, att den af dem påyrkade samt
af Riksdagen redan godkända reformen icke borde onödigt fördröjas
genom att sammankopplas med den erkändt svårlösta och omtvistade
maltbeskattningsfrågan. —

af herr Waldenström (motion n:o 20):

att vin och Öl blifva allt mer och mer farliga rusdrycker, det erkändes
öfverallt, och af denna orsak hade man ock sett sig tvungen
att särskilt lagstifta om dem;

att öfva nödig kontroll öfver lagens efterlefnad vore emellertid
omöjligt, så länge dessa varor finge säljas i hvarje handelsbod;

_ att man i kampen mot bränvinet snart fann det nödvändigt att
skilja bränvinshandeln från annan handel;

att ingen nu torde finnas, som skulle vilja att bränvin finge sälias
i hvarje handelsbod;

att hvad sålunda funnits nyttigt med afseende å bränvinet utan
tvifvel skulle medföra samma nytta, om det, såsom behofvet allt mer
och mer gjorde gällande, tillämpades äfven på Öl.och vin;

att man såsom det kraftigaste skälet vid bekämpande af den äskade
förändringen framhållit, att det vore omöjligt dels att skilja mellan Öl
och svagdricka, dels ock att hindra efterjäsning af buteljeradt svagdricka
samt deraf följanda stegring af alkoholhalten;

att detta dock måste vara ett svepskäl;

att man såsom en gräns mellan Öl och svagdricka kunde bestämma
en viss procent alkoholhalt, t. ex. 3 eller 2 procent, och den, som ansåge
sig icke kunna brygga en maltdryck med alkoholhalt under den
bestämda gränsen, måtte gerna förhindras att befatta sig med den
rörelsen;

att, hvad åter anginge efterjäsningen, ett stort bryggeribolag i
Stockholm för några år sedan annonserade, att dess iskällardricka

törsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

pasteuriserades, hvarigenom eftorjäsning och stegring af alkoholhalten
omöjliggjordes;

att, när sistlidna år några nykterhetsordnar förbjödo sina medlemmar
att förtära maltdrycker med större alkoholhalt än 2 volymprocent,
en bryggare i Stockholm strax erbjöd sig att tillverka och
tillhandahålla eu maltdryck, hvars alkoholhalt icke öfverstege nämnda
gräns;

att det således nog ginge, blott man ville;

att motionären nu som förr ansåge det origtigt att i denna sak
göra skilnad mellan stad och land;

att ölhandeln i de många brödbodarne och mjölkmagasinen i städerna
vållade lika stor skada som trots någon ölhandel i handelsbodarne
på landet;

att det i städerna dessutom vore vida mindre än på landet behöfligt,
att öl såldes i hvarje butik; samt

att motionären för öfrigt till stöd för sin motion hänförde sig till
hvad i sådant afseende förekommit uti föregående likartade motioner
och deraf föranledda utredningar; — samt

af herrar M. Alsterlund, And. Olsson i Mårdäng, A. H. Götliberg
m. fl. (motion n:o 213):

att under en lång följd af år i Riksdagen gjorts framställningar i
syfte att få åtkomsten af äfven de svagare rusdryckerna Öl och vin
försvårad;

att sådant föranledts deraf, att det visat sig, att, i samma mån
som de spirituösa dryckerna blifvit svåråtkomliga, ölet hufvudsakligen
trädt i deras ställe;

att detta till en början betraktades som ett lyckligt förhållande,
enär man i ölet såg mindre en rusgifvande än en nyttig och närande
dryck, som, måttligt njuten, vore ofarligare än bränvinet;

att erfarenheten emellertid intygat, att ölet äfven kan i hög grad
missbrukas och särskildt i en del samhällen, der stora arbetareskaror
finnas, vålla oordningar, fylleri och störande uppträden af allehanda slag;

att det blir en alltmera vanlig företeelse, att personer fullständigt
berusa sig af Öl;

att erfarenheter och derpå fotade statistiska uppgifter från Göteborg
ådagalagt, att icke ensamt missbruk af bränvin framkallat ett
starkt rus, utan att äfven Ölmissbruk i icke ringa grad bidragit att höja
summan af fylloriförseelser;

att det emellertid icke vore blott der, hvarest ölstugor finnas,
som ett omättligt förtärande af Öl och deraf följande oordningar före -

6 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcoits (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

kommo, ty då ölet betraktades som en vanlig handelsvara, vore det
icke svårt att åtkomma det när och hvar som helst, äfven om det icke
finge utdrickas på platsen, der det köptes;

att genom bestämmelsen att i vanlig handelsbod på landsbygden
ej finge försäljas öl och vin till afhemtning i mindre parti än tio liter
visserligen någon inskränkning i frågan om handeln med nämnda drycker
blifvit gjord, men då dels denna bestämmelse ofta kringginges och
kontrolleringen vore svår att verkställa, dels försäljning af Öl från fordon,
utsända af bryggerier eller så kallade öltappare, fritt påginge,
kräfdes i ordningens, sedlighetens och nykterhetens intresse mera tidsenliga
och effektiva lagstiftningsåtgärder;

att enligt motionärernas åsigt''en sådan åtgärd af verklig betydelse
vore hvad Riksdagen år 1892 beslöt, nemligen Öl- och vinhandelns skiljande
från vanlig handelsrörelse, en begäran, som emellertid då icke
vann Kongl. Maj:ts godkännande, men föranledde till utfärdande af den
så kallade tiolitersförordningen;

att motionärerna — som i detta sammanhang närmare refererat
innehållet i 1892 års riksdagsskrifvelse i ämnet samt kritiserat de flera
skäl, som för Kongl. Maj:t varit bestämmande, då Kongl. Maj:t funnit
berörda skrifvelse i nu förevarande hänseende icke böra till någon
åtgärd föranleda — ansågo det enda talande skälet mot deras framställning
ligga i den omständigheten, att svagdrickat vore underkastadt
samma lagstiftning som Öl och vin;

att emellertid motionärerna ville påminna derom, dels att 1892 års
Riksdag önskat, att en gräns bestämdes mellan svagdricka och öl, och
att handeln med svagdricka icke skulle drabbas af samma inskränkande
bestämmelser som handeln med Öl, dels ock att i år i särskild motion
framstälts yrkande i samma rigtning;

att enligt motionärernas förmenande en bestämmelse om gränsskilnad
mellan svagdricka och öl lika väl torde kunna meddelas här i
Sverige som i Danmark, der en sådan gräns för närvarande vore bestämd;
samt

att motionärerna — med instämmande i ett af herr C. O. Bergman
uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 47) fäldt yttrande om
omöjligheten att med någon framgång bekämpa dryckcnskapen, så länge
rätten att försälja Öl i partier om tio liter åtföljde vanliga handelsrättigheter
— slutligen ville fästa uppmärksamhet å den icke minst vigtiga
omständigheten, att det inom landet funnes en mängd handlande,
hvilka af religiösa och nykterhetsskäl icke skulle vilja sälja Öl och vin
till afhemtniDg, men hvilka nu så godt som tvingades till dylik för -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

säljning, enär de under rådande konkurrens el jest skulle utsätta sig för
risken att mista en del af sina kunder och dermed kanske se möjligheten
för sin utkomst tillintetgjord.

Innan ifrågavarande utskott går att behandla dessa motioner, erinrar
utskottet på följande sätt om de deri berörda frågornas föregående

behandling i Riksdagen: .

Vid 1891 års riksdag afgaf utskottet ett betänkande (n:o 11), deri
utskottet efter eu uttömmande utredning och historik*gjorde följande
hemställan:

l:o) 1

att Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen må i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring i kongl. förordningen
angående handeln med vin och maltdrycker den 24 oktober 1885:

dels att försäljning af dessa drycker till afhemtning ej må å landsbygden
förenas med annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan
erfordras

dels ock att rättighet till försäljning af maltdrycker till mindre
belopp än tio liter må å landsbygen förvärfvas i den ordning, som §
11 af förenämda kongl. förordning redan stadgar i fråga om försäljning
af vin.

2:o)

att Andra Kammaren för sin del besluter, det Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t ville låta utreda, huru
på det mest praktiska sätt en gräns må kunna bestämmas mellan svagdricka
å ena sidan och starkare maltdrycker å den andra, samt att
Kongl. Maj:t på grund af nämnda utredning ville vidtaga de förändringar
i kongl. förordningen den 24 oktober 1885 angående försäljning
af vin och maltdrycker m. m., att en sådan gräns bestämmes samt att
handeln med svagdricka undandrages de inskränkande bestämmelser,
som nu gälla för handeln med maltdrycker i allmänhet, samt ställes
på samma linie som handeln med de i § 8 af nämnda kongl. förordning
omförmälda dryckerna.

Hvad utskottet sålunda tillstyrkt, bifölls af Andra Kammaren utan
omröstning, men afslogs af Första Kammaren, sedan det blifvit af dess
tillfälliga utskott afstyrka

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Vid 1892 års riksdag upptogs frågan åter i Andra Kammaren uti
motion, n:o 169, af herr P. Waldenström jemte 73 andra af kammarens
ledamöter. Tillfälliga utskottet tillstyrkte jemväl då bifall till motionen,
hvilken ock bifölls af kammaren utan diskussion.

Första Kammarens tillfälliga utskott, som derefter hade att behandla
frågan, afstyrkte förslaget, men då ärendet förekom till behandling
i samma kammare, beslöts med 50 röster mot 40 att biträda Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut.

I anledning deraf aflät Riksdagen till Kongl. Maj:t skrifvelsen
n:o 39, deruti bland annat yttrades följande:

»Förslaget. att bereda en lättare tillgång till åtkomsten af svagdricka,
hvilken i någon mån närande läskedryck för de mindre bemedlade
blifvit snart sagdt en nödvändighetsvara, samt att på sådant
sätt undanrödja eller åtminstone inskränka anledningarne för dem att
förtära de dyrare och mera berusande maltdryckerna, anser Riksdagen
vara ^synnerligen, beaktansvärdt och böra af statsmagterna understödjas,
för så vidt en följdrigtig lagstiftning i detta ämne kan åstadkommas, samt
lagens tillämpning låter sig praktiskt genomföras. Härvid torde först
böra komma under ompröfning, huruvida ur teknisk synpunkt möjlighet
förefinnes att uppdraga en så bestämd alkoholgräns mellan starkare
och svagare maltdrycker, att denna gräns kan i lag fästas, och,
om så är fallet, lärer vidare böra afgöras, hvilken denna alkoholgräns
bör vara, samt huru nöjaktig kontroll deraf må vid den praktiska tilllämpningen
kunna åstadkommas.

För att vinna klarhet i dessa frågor begärdes vid frågans behandling
under sistlidet års riksdag utlåtande i ämnet af två sakkunnige
män, hvilka samstämmande uttalade den mening, att en gränslinie mellan
ifrågavarande drycker bör kunna laggiltigt uppdragas.

Riksdagen, som anser i hög grad önskvärdt, att en sådan gräns
blifver i lag bestämd, men som saknar förutsättningar för att gifva
anvisning, huru detta lämpligast må kunna ske, får derför anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t ville låta utreda, huru på det mest praktiska sätt
en gräns må kunna bestämmas mellan svagdricka å ena sidan och starkare
maltdrycker å den andra, samt att Eders Kongl. Maj:t på grund
af sådan utredning ville vidtaga de förändringar i kongl. förordningen
den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m. m.,
att en sådan gräns bestämmes, samt att handel med svagdricka undandrages
de inskränkande bestämmelser, som nu gälla för handel med
maltdrycker i allmänhet, samt ställes på samma linie som handel med
de i § 8 af berörda kongl. förordning omnämda dryckerna.»

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 11.

Med anledning af denna skrifvelse företog Kong!. Maj:t frågan till
behandling. Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå fick befallning
att yttra sig om lämpligaste sättet för bestämmande af en
gräns mellan svagdricka å ena sidan samt starkare maltdrycker å den
andra. Dess underdåniga utlåtande afgafs den 8 oktober 1892- Hufvudsumman
af detsamma kan sammanfattas i följande fyra punkter:

a) att svagdricka verkligen kan skiljas från Öl och öfriga maltdrycker
(sid. 16);

b) att stamvörtens extrakthalt, men icke dryckens alkoholhalt bör
läggas till grund för bestämmandet af gränsen mellan dessa drycker
(sid. 8, 16);

c) att i sådant fall »dricka» bör definieras såsom en maltdryck,
beredd af en stamvört, hvilkens extrakthalt icke öfverstiger 7 procent
(sid. 13), samt att det bör stadgas förbud att vid handel begagna benämningen
»dricka» för drycker, beredda af en vört med större extrakthalt
än 7 procent (sid. 19);

d) att bestämmandet af en sådan gräns skulle nödvändiggöra en
kontroll vid bryggerierna, hvilken kontroll dock blefve förenad med så
dryga kostnader, att den icke torde kunna anordnas utan i sammanhang
med en beskattning af maltdrycker (sid. 17).

Detta underdåniga utlåtande föranledde herr civilministern att i
fråga om nu afhandlade sak tillråda Kongl. Maj:t att endast så till vida
efterkomma Riksdagens önskan, att § 11 i kongl. förordningen den 24
oktober 1885 angående handeln med vin och maltdrycker finge en i
så måtto ändrad lydelse, att rättigheten att sälja maltdrycker på landet
i mindre qvantitet än tio liter blef bunden vid samma vilkor som rättigheten
att sälja vin. Hvad åter anginge bestämmandet af en gräns
mellan svagdricka och starkare maltdrycker, ansåg herr statsrådet, att
med afseende på de dryga kostnader, som en nödig kontroll skulle
betinga, denna fråga borde för det närvarande få förfalla. I sammanhang
dermed afstyrkte han äfven bifall till Riksdagens önskan, att förbud
måtte stadgas mot att å landsbygden förena vin- och maltdryckshandel
med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras, och det
emedan ett stadgande i det af Riksdagen ifrågasatta syftet måste under nuvarande
förhållanden blifva gällande äfven i fråga om svagdricka.

Hvad herr statsrådet sålunda anfört, gillades af Kongl. Maj:t, som
i nådig proposition (n:o 46) till 1893 års Riksdag begärde Riksdagens
yttrande öfver ett i civildepartementet uppgjordt förslag till ändring af
bland annat ofvan nämnda § 11 i kongl. förordningen den 24 oktober
1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m. m. Sedan Riks Bih.

till Eilcsd. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Käft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

dagen uttalat sitt gillande af detta förslag, blef det gällande lag den
1 oktober 1893.

Denna förbättring, som nu varit gällande i 2 ''/a år, har dock icke
kunnat tysta krafvet på ett fullständigt genomförande af de önskningsmål,
som framstäldes i Riksdagens skrifvelse 1892, så mycket mindre
som Kongl. Magt i nyss nämnda proposition icke afslagit Riksdagens
begäran i de två vigtigaste punkterna, utan endast för det närvarande
(sid. 7) och under nuvarande förhållanden (sid. 8) låtit saken förfalla.
Till följd deraf hafva äfven i år flere motioner i ärendet blifvit väckta
inom Andra Kammaren. För innehållet i dem har utskottet här ofvan
redogjort. Af denna redogörelse framgår, att samtliga motionernas
syfte i följande två punkter är ett och detsamma:

l:o) att få en gräns uppdragen mellan Öl och svagdricka;

2:o) att göra handeln med svagdricka fri, samt följaktligen få nu
gällande lagbestämmelser om vin- och maltdryckshandeln inskränkta till
vinet och ölet, hvarvid med Öl menas hvarje maltdryck, som öfverskrider
den uppdragna gränsen;

Dertill kommer i motionerna n:is 20 och 213 det yrkandet,

3:o) att nu gällande bestämmelser angående handeln med vin och
maltdrycker skärpes så, att handeln med vin och öl icke må förenas
med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras;
samt i motionen n:o 213,

4:o) att ingen ölhandel å landet må kunna tillåtas utan vederbörande
kommuns hörande och bifall.

Utskottet, som behandlat ärendet i nyssberörda ordning, yttrade
derefter:

»Första frågan blir då: Är det möjligt att bestämma en praktisk gräns
mellan svagdrika och Öl? Till svar på denna fråga hänvisar utskottet
dels till tvenne vid utskottets betänkande 1891 bifogande utlåtanden, det
ena af professorn i kemisk teknologi vid kongl. tekniska högskolan,
herr P. Klason, det andra af kemisten vid kongl. flottans marindepartement,
herr A. Werner Cronquist, dels till »underdånigt utlåtande i fråga
om lämpligaste sättet för bestämmande af en gräns mellan svagdricka
å ena samt starkare maltdrycker å andra sidan, afgifvet af kongl. finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå den 8 oktober 1892», dels
till tvenne vid detta betänkande fogade bilagor (litt. A och B), utgörande
svar på af utskottet framstälda frågor, det ena af professorn i
hygien vid karolinska institutet herr E. Almquist, det andra af professorn
i kemi vid Upsala universitet herr O. Widman, dels slutligen
till en till utskottet insänd skrifvelse från disponenten för svagdricka -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 11

bryggeriet i Eskilstuna, herr apotekare C. M. Sundberg, hvilken skrifvelse
är såsom bil. litt. C vidfogad detta betänkande.

Alla dessa utlåtanden af fullt kompetenta auktoriteter öfverensstämma
deri, att en gräns kan bestämmas mellan Öl och svagdricka.
Bryggaren kan utan svårighet göra stamvörten sådan, att den vid jäsning
icke utvecklar öfver en viss procent alkoholhalt. Anmärkningsvärd!
är också, att 52 analyser å svagdricka från en mängd bryggerier
i olika delar af landet, hvilka kontrollbyrån sidd. 34—36 sammanfört,
visa en alkoholhalt af högst 2,22, lägst 0,59, i medeltal 1,33 volymprocent,
motsvarande en stamvörtstyrka af högst 7,89, lägst 2,96, i medeltal
4,96 procent. Byrån, som sjelf föreslår »7 procent extrakthalt hos
stamvörten såsom gräns mellan dricka och andra maltdrycker», förklarar,
att en sådan »vört med 69 procent utjäsning ger en dryck med
högst 2,6 volymprocents alkoholhalt», men tillägger, att »så pass hög
alkoholhalt sannolikt högst sällan förekommer hos svagdricka, enär detta
dricka numera mestadels brygges af en vört af högst 6 procent extrakthalt
och med i medeltal 43 procent utjäsning» (sid. 12 f.). Och
byrån förklarar sid. 13, att det »i intet fall torde vara någon svårighet
för bryggaren att nedbringa vörtens styrka till 6 å 7 procent och således
äfven drickats alkoholhalt till 2,5 volymprocent eller derunder».
Men vill en bryggare för ett särskild! tillfälle brygga en alkoholsvag
maltdryck med större extrakthalt, så kan han enligt herrar Almquists
och Widmans utlåtanden genom pasteurisering afbryta jäsningen på
hvilket stadium som helst. Att detta vållar extra kostnad, torde man
icke behöfva taga hänsyn till, då dylik extra god maltdryck alltid betingar
högre försäljningspris. De i Upsala vid Erlangens bryggeri anställa
försöken att tillverka ett på samma gång extraktrikt och alkoholsvagt
dricka hafva ock enligt prof. Widmans utlåtande utfallit så
lyckligt, att vetenskapliga analyser af detta dricka under en tid af 20
månader visat en alkoholhalt af högst 1,96 volymprocent alkohol, medan
»extrakthalten varit högre än i något annat slag af i landet tillverkade
maltdrycker med undantag af porter». Af herr Sundbergs yttrande
framgår dessutom, att äfven jusmctoden väsentligt inverkar på en maltdrycks
alkoholhalt i förhållande till extrakthalten.

Sedan man alltså öfvervunnit den förr vanliga invändningen, att
öl och svagdricka icke kunde skiljas, så har nu en annan invändning
trädt fram, nemligen donna: om det i lagstiftnigen skall göras skilnad
mellan handeln med Öl och handeln med svagdricka, så måste en kontroll
anordnas, som förhindrar lagens kringgående eller öfverträdande;
en sådan kontroll kommer emellertid att vålla »dryga kostnader» och

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

bör derför icke införas utom i sammanhang med en ölskatt. Denna
invändning, uttalad i kontroll byråns ofvannämnda underdåniga utlåtande
(sid. 17), upptogs af Kongl. Maj:t i dess proposition n:o 46 till 1893
års Riksdag och anfördes såsom skäl för att för det närvarande icke
låta Riksdagens skrifvelse i denna del till någon åtgärd föranleda.

Utskottet föreställer sig emellertid, att en vidlyftig och dyrbar kontroll
icke alls vore af behofvet påkallad. Kontrollbyrån säger (sid. 16),
att den icke »betvifla^ att bryggarne i allmänhet skola söka att rätta
sig efter de nya förhållandena och sträfva efter att tillverka ett dricka,
som verkligen uppfyller det i byråns definition på svagdricka uppstälda
vilkoret». Och så mycket större skäl till denna tro har byrån, »som
tillverkaren egentligen icke har något intresse af att brygga drickat
starkare än medgifvet är» (sid. 18). Med anledning deraf förmenar ock
byrån sjelf på samma sida, att »kontrollörens befattning skulle kunna
blifva ganska lättskött och således icke kräfva någon särdeles hög kostnad».

Från kompetent håll har också utskottet erfarit, att det för bryggarne
sjelfva skulle vara en fördel att få en viss gräns bestämd, utöfver
hvilken drickats alkoholhalt icke finge gå. Såsom af prof. Almquists
skrifvelse (bil. Ditt. A) framgår, har konkurrensen på senare
tider tvungit bryggerierna att mer och mer öka alkoholhalten i s. k.
iskällardricka. Vid ett inför utskottet af eu kemist med komparator
utfördt prof visade sig iskällardricka, upphemtadt från Riksdagens
restauration, innehålla vida utöfver fyra volymprocent alkohol, d. v. s.
hvarje liter af sådant iskällardricka innehåller lika mycket alkohol som
8 å 9 centiliter 50-procentigt bränvin0). När nu alkoholhalten står i sådant
förhållande till vörtens extrakthalt och qvalitet, att en vört af viss extrakthalt
icke kan vid utjäsning lemna en dryck med alkoholhalt utöfver
en viss procent, så är tydligt, att kostnaden för framställande af alkoholstarkare
iskällardricka blir så stor, att all förtjenst försvinner, då
man i alla händelser icke kan antaga, att allmänheten skulle finna sig
i en höjning af samma drickas försäljningspris. År det alltså sant,
att en bestämd gräns, utöfver hvilken drickas alkoholhalt icke finge gå,
skulle vara en fördel för bryggarne, så är det väl ock på samma gång
säkert, att de till följd af konkurrensen skulle hålla ögonen på hvarandra,
så att icke någon öfverskrede gränsen. Utrustade som de äro
med instrument och laboratorier, skulle de också vara fullt kompetenta
dertill. Och bättre kontroll, än detta skulle blifva, kunde nog staten
icke anordna.

*) För jemförelses skull må här anmärkas, att en »stor sup» bränvin af Stockholms utskänkningsbolag
innehåller 5 centiliter, en »liten sup» 3,76 centiliter.

Forsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Detta om de större bryggerierna, som tillverka både Öl och dricka.
Hvad åter angår de egentliga svagdricksbryggerierna, så torde .de lika
litet hädanefter som hittills komma att känna sig frestade att tillverka
några alkoholstarka maltdrycker. Det låga försäljningspris, som deras
tillverkningar betinga, göra det omöjligt för dem. Såvidt utskottet vet,
har man aldrig heller hört några klagomål öfver för stor eller skadlig
alkoholhalt i deras svagdricka.

Under sådana förhållanden anser utskottet, som sagdt, att en särskild,
dyrbar kontroll alls icke är behöflig. Det är nog, att en. gräns
bestämmes, och att det, i enlighet med hvad kontrollbyrån (sid. 19)
föreslår, blir vid äfventyr af straff förbjudet'' att vid .handel begagna
benämningen »svagdricka» för maltdrycker, som öfverskrida denna gräns.
Sedan må det vara polismyndighetens sak att, der misstankar om lagöfverträdelse
uppstå eller der angifvelse sker, taga prof. för att låta
undersöka och sedan efter undersökningens resultat lagligen förfara.
Så går det ju till i många andra fall. Så t. ex. får bränvin icke säljas
med mindre sprithalt än 40 %, vin icke med större sprithalt än 25 %.
Men icke har man för detta stadgandes skull anordnat någon särskild
dyrbar kontroll. Den bränvinskontroll, som är, afser endast att bevaka
statens rått till skatt, men alls icke att kontrollera sprithalten i det bränvin,
som bränneriegaren säljer. Sker öfverträdelse af lagens bestämmelser
om sprithalten i bränvin eller vin, så blir det polismyndighetens sak
att på gifven anledning der ingripa. Alldeles rigtigt anmärker också
kontrollbyrån, sid. 19, att polismyndigheten i afseende på handeln med
Öl och dricka »finge samma åliggande, som nu tillkommer densamma i
afseende å försäljningen af vin, i det att den skall öfvervaka, att icke
drycker af mer än 25 % alkoholhalt säljas under benämningen vin».

År det alltså antagligt, att ett stadgande i nu sagda syfte vida
mindre skulle komma att kringgås än många andra lagbestämmelser, så
förfaller ock den af kontrollbyrån uttalade farhågan, att den, som handlade
med svagdricka, skulle kunna komma att oskyldigt få lida för
tillverkarens förseelse. Äfven nu står hvarje handlande i ansvar för de
varor, han säljer, men aldrig har klagan försports öfver, att han derigenom
utsättes för risken att få oskyldigt lida för förseelser, begångna
af den fabrikant, hos hvilken han sjelf på god tro köpt sina varor.
Och faran för svagdricksförsäljaren skulle nog icke blifva större.

På hvad sätt gränsen mellan svagdricka och Öl borde bestämmas,
det tillhör de sakkunnige att utreda. Gent emot kontrollbyråns påstående,
att »alkoholhalten ensam icke kan användas att skilja dricka från andra
maltdrycker» (sid. 8), utan att gränsen bör bestämmas efter vörtens

14 Första Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

extrakthalt (sid. 16), vill dock utskottet påpeka, att byrån sjelf säger,
att en vört af viss extrakthalt icke vid utjäsning kan lemna en dryck
med alkoholhalt utöfver en viss procent (sid. 12), och om så är, synes
det utskottet allt annat än omöjligt att till skilnad mellan svagdricka
och öl bestämma den vida naturligare gränsen af en viss alkoholprocent,
utöfver hvilken svagdricka icke finge gå. Så mycket bättre vore detta,
som derigenom intet hinder lades för en bryggare, som ville tillverka
ett mer extraktrikt och sålunda bättre svagdricka, men genom pasteurisering
. eller på annat sätt förebygga dess utjäsning utöfver den för
svagdricka bestämda maximiprocenten af alkohol. I den danska lagen
om ölskatt (§ 2) är ock gränsen mellan skattefritt och skattepligtigt
öl satt till 2 1U vigt-procent alkohol, hvarförutom tillverkning af maltdryck
med mer än 6 vigtprocent alkohol alldeles förbjudes. Om vörtens
extrakthalt säges i den lagen icke ett ord. Och har man i Danmark
utan tvekan kunnat taga alkoholhalten till gräns mellan svagare och
starkare maltdrycker, så bör detsamma kunna ske äfven i Sverige.

Hvad vidare angår frågan om, hvilken alkoholhalt som bör bestämmas
såsom gräns, och om den gränsen bör bestämmas i vigt- eller volymprocent,
så äro tankarne delade. Derom vill utskottet icke heller säga
annat, än att den allmänna meningen i landet, sådan den gifvit sig
till känna på nykterhetsmöten, med sällsynt enhällighet uttalat sig
för 2 volymprocent. Herr Waldenström har i sin motion såsom önskningsmål
antydt »3 å 2 procent». Den danska lagen bestämmer gränsen,
såsom nyss är sagdt, till 2 V\ vigtprocent, hvilket motsvarar ungefär
2 V2 volymprocent. Hvad som här är nödvändigt är, att en rimlig
gräns bestämmes. Ty dessförutan kan handeln med de berusande
maltdryckerna enligt utskottets åsigt icke på ett ändamålsenligt sätt ordnas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet om bifall
till förut återgifna punkterna 1 och 2 samt fortsätter derpå:

I motionerna n:is 20 och 213 yrkas, att vin- och ölhandeln må
skiljas från annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras.

Riksdagen har ock i sin ofvan nämnda skrifvelse 1892 begärt ett
stadgande i detta syfte, hvad angår landsbygden. Utskottet anser, att
Riksdagen saknar skäl att nu frångå sitt då gjorda yrkande, och det
så mycket mer som Kongl. Maj:ts befallningshafvandes senast utgifna
femårsberättelser framhålla, att den stora tillväxt i förbrukningen af
Öl, porter och iskällardricka, som de senare åren egt rum, »i väsentlig
mån» berott på »den med landt-handeln förenade rättigheten att sälja
maltdrycker». (Se Sveriges officiella statistik: Kongl. Maj:ts befallnings -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 15

hafvandes femårsberättelse!’. Ny följd VII. För åren 1886—1890.
Sammandrag sid. 17 f.)

Utskottet hemställer derpå om godkännande af ofvan anförda
3:dje punkten, hvarefter det yttrar: Om utsträckning af samma bestämmelse
till städerna har motion äfven förut förekommit, och uttryckligt
yrkande derpå framställes nu i herr Waldenströms motion, n:o 20.
Motionerna n:is 210 och 213 tala icke om någon skilnad mellan stad
och land i detta afseende och måste således — äfven de — anses omfatta
beggedera. Utskottet hänvisar till de skäl, som herr Waldenström
framstält i sin motion, hvilka utskottet anser befogade. Då det i städerna
alltid finnas särskilda vin- och ölförsäljningsställen, så är behofvet
der vida mindre än på landet att få köpa dessa varor i hvarje
matvaru- eller diversehandel. Säkerligen förledas många att köpa i synnerhet
öl just af den omständigheten, att denna vara säljes och utbjudes
i de bodar, der de skola köpa sina lifsförnödenheter. I somliga städer
inrätta ock bryggare, enligt hvad utskottet har sig bekant, mjölk- och
brödbodar i hufvudsaklig afsigt att der få sälja sitt Öl. Och de veta
nog, hvad de göra. Dertill kommer, att många innehafvare af mjölk-,
bröd- och andra matvaruförsäljningsställen, som icke vilja handla med
Öl, likväl se sig tvungna dertill, emedan deras konkurrenter hafva dylik
handel. En sådan lagstiftning, som-den här ifrågavarande, skulle för
dessa vara en hjelp, medan den säkerligen i nykterhetsafseende skulle
vara till gagn för allmänheten, som dock lätteligen finge sitt behof af
maltdrycker tillfredsstäldt genom den frigifna handeln med svagdricka.

Åro vinet och de starkare maltdryckerna verkliga rusdrycker, så
synes ock ungefär samma anledning förefinnas att skilja handeln med
dem som med de destillerade spritdryckerna från annan handel. Utskottet,
som dessutom tror, att en skilnad i lagstiftning för stad och
för lund icke bör göras, der icke ett särskilt behof påkallar det —
något som här enligt utskottets mening icke är fallet — kan således
icke annat än biträda motionerna i denna del och hemställer derför,
under förutsättning af bifall till näst föregående punkt, jemväl om godkännande
af 4:de punkten.

o o

Såsom grund för den ofvan omförmälda motion, herr Bergman afgifva,
åberopar han förhållandena särskild! inom Gellivare kommun,
derinom lönkrögeriet hotade att fullkomligt demoralisera i all synnerhet
den arbetande klassen och nomadbefolkningen. Vid eu, enligt bilagdt

16 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

utdrag ur protokollet, den 27 nästlidne december hållen kommunalstämma
i Gellivare hade dess socknemän enhälligt uttalat den uppfattningen,
att nuvarande lagstiftning rörande ölhandeln vore otidsenlig och
behöfde ändras. »Denna uppfattning», fortsätter motionären, »torde
också ha verkliga skäl för sig. Ty så länge en hvar, som förvärfvat
handelsrättigheter, eger rätt att försälja Öl i partier om tio liter, är det
omöjligt att med någon framgång bekämpa dryckenskapen, alldenstund
den ene efter den andre förvärfva!'' dessa lättköpta rättigheter och derefter
etablerar öltappningsaffärer, der varan får en strykande afgång
och der man icke heller gör sig något samvete af att öfverskrida sina
rättigheter. För öfrigt hålla sig dylika firmor icke uteslutande till ölet,
utan vidpacka sina öllådor med starkare dryckesvaror, som vid framkomsten
försäljas såsom Öl, ehuru mot högre pris, allt under sken af
lag och rätt med stöd af förvärfvade handelsrättigheter. Den nu gällande
lagstiftningen för ölhandel lemnar alltså icke allenast utrymme
för en samhällsskadlig handtering af denna vara, utan bidrager till och
med att underlätta oloflig spritförsäljning. Och de personer, som begagna
nuvarande öllagsstiftning såsom kryphål för att med större trygghet
och framgång kunna egna sig åt lönkrögeri, skyddas och gynnas
vanligtvis på allt sätt af sina kunder.

Men äfven der man understundom kan samla tillräckliga bevis om
deras öfverskridande af gifna rättigheter kan man dock med den långsamma
rättsskipningen på landet, der ordinarie ting hållas endast 2
gånger om året, ingen väg komma med dem, emedan de vid tingstillfällena
hålla sig undan. Dermed kunna de fortfara långa tider, allt
under det de mellan tingen drifva sin affär, och då äfven en och annan
börjar känna marken för het under sina fotter, så att han måste begifva
sig af från orten, så komma genast flera i hans ställe, hvilka
upptaga hans mantel och troget träda i hans fotspår. I öfverensstämmelse
med den åsigt, som af förberörda kommunalstämma uttalats och
jemlik! af densamma framstäld anhållan, framlägger motionären derför
sitt ofvan meddelade förslag.

o o

I det stora antal motionärer, som riksdag efter riksdag framlägger
förslag om ölförsäljningens ordnande på ett för nykterhet och ordning
tillfredsställande sätt, ger herr Wieselgren ett obestridligt bevis för rigtiglieten
af påståendet, att det så ifrigt eftersträfvade målet ännu icke
är uppnådt. Han finner antagligt, att någon verklig lösning icke heller

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 11.

nu skall låta sig åstadkomma, då det väntade förslaget om ölbeskattning
ännu icke framlagts och först med dettas genomförande någon
helt genomgripande reform vore möjlig att åvägabringa; men redan
dessförinnan borde dock klargöras, i hvilken rigtning reformen borde
gå. Annars skulle ju kunna hända, att, sedan reformen kommit till
stånd, förbättringen uteblefve —, ett förhållande, som, derest det inträffade,
skulle verka högeligen menligt för nykterhetsarbetets fullföljd
och med rätta försvaga förtroendet för de krafter, hvilken framdrifvit
dess önskningsmål. Af sådan anledning är det han framlägger sin
motion om ordnandet af ölhandeln i stad.

Motionärerna i Andra Kammaren, yttrar han, hafva föreslagit
likasom ock sagda kammare på vederbörande utskotts tillstyrkande besluta
att hemställa om sådan ändring i kongl. förordningen angående
handeln med vin och maltdrycker, att handel med vin och Öl icke må
vare sig å landsbygden eller i stad förenas med annan handel, hvartill
särskild anmälan erfordras.

Första frågan, som härvid till besvarande framställer sig, torde
vara, huru vida verkligen ölförbrukningen i städerna tagit sådana dimensioner,
att någon särskild åtgärd i förevarande afseende är af behofvet
påkallad.

Ännu finnas många, som qvarhålla den mening, hvilken för omkring
femtio år sedan gjorde sig gällande, och som på denna grund
ännu alltid anse ölet såsom nykterhetsnitets bästa bundsförvandt. Under
bränvinsflodens dåtida förhärjningar såg man verkligen i det så mycket
alkoholsvagare ölet ett surrogat, vid hvilket man fäste stora förhoppningar;
man hade glömt den ölets äldre meritförteckning, om hvilken
jag heller icke sjelf kände mycket före sammanfattandet af 1881 års
komitébetänkande angående beskattning af maltdrycker. De i mån af
bränvinets undanträngande oaflåtligt från alla delar af landet ingående,
ständigt förnyade erfarenheterna om ett stigande missbruk af ölet borde
dock nu hafva hunnit öppna allas ögon. Det gifves ej mera någon
möjlighet att förneka det beklagliga förhållandet, att ölet för närvarande
användes såsom berusningsmedel och att det i detta afseende täflar
med bränvinet.

Och att så är förhållandet icke blott å landsbygden, der bränvinet
i följd af vårt lokala veto i väsentlig mån undanträngts, utan ock
i städerna, särskilt i sådana, der bolagssystemet med allvar sökt genomföra
sin uppgift i fråga om bränvinsförbrukningens hämmande, kan
heller icke med någon framgång bestridas. Det måste ock vara påtagligt,
att på hvarje plats, der tillgång å tvenne slags rusdrycker gifves,

Bill till Riksd. Prof. 18!)C>. 8 Sand. 2 Afä. 1 Band. 8 Höft. 3

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:ö 11.

och der man på flerahanda sätt försvårar åtkomsten till den ena —•
genom inskränkning af försäljningsställenas antal, genom försäljningstidens
begränsning, genom förbud mot försäljning på kredit, genom
fninderåriges utestängande o. s. v. — under det man lemnar den andra
i det allra närmaste fri, måste med nödvändighet inträffa, att förbrukningen
af den senare ökas samt att de förbrukare af maltdrycker, bvilka
begagna dem till öfvermått, snart sagdt känna sig hänvisade till förtäring
af den så mycket lättare åtkomliga sorten. I huru hög grad
fylleriet numera hemtar sin näring från ölkrogarne, torde bäst inhemtas
af nedanstående polisstatistik från Göteborg öfver de ställen, der för
fylleri anhållna personer erhållit sitt rus.

År:	Bolagskrog:	Ölkrog:	Enskildt ställe:	Okändt:
1875.	890.	130.	335.	1,026.
1876.	1,067.	263.	357.	856.
1877.	1,142.	305.	406.	867.
1878.	1,023.	269.	327.	845.
1879.	1,070.	301.	234.	713.
1880.	851.	397.	303.	770.
1881.	914.	445.	292.	897.
1882.	839.	442.	292.	805.
1883.	899.	523.	370.	801.
1884.	773.	419.	355.	1,114.
1885.	727.	483.	330.	1,183.
1886.	798.	582.	358.	1,240.
1887.	840.	614.	464.	1,174.
1888.	688.	679.	549.	1,215. ''
1889.	765.	753.	574.	1,371.
1890.	1,061.	960.	763.	1,590.
1891.	1,197.	1,202.	799.	1,734.
1892.	1,005.	1,231.	819.	1,765.
1893.	844.	1,044.	796.	1,566.
1894.	693.	1,007.	705.	1,403.
1895.	606.	995.	725.	1,352.

Det är klart, fortsätter motionären, att man icke kan tillerkänna
absolut tillförlitlighet åt dessa tal. Men i ett afseende måste de vara
absolut tillförlitliga, och just i det, hvarom här är fråga. Ty att tillbakavisa
deras bevisande kraft i fråga om ölfylleriets fruktansvärda
tilltagande låter sig icke göra; och lika omöjligt är att icke tillerkänna

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

dem vitsord i fråga om den erfarenheten, att bolagskrogarnes bidrag
till fylleriet i städerna i allmänhet torde vara mindre än ölkrogarnes
och de enskilda ställenas, under hvilken senare rubrik lönkrögeriet
jemväl ingår.

Om det sålunda måste erkännas, att ölfylleriet äfven i städerna
eger rum i en grad, som med nödvändighet kräfver särskilda åtgärder
för dess hejdande, återstår att tillse hvilka dessa åtgärder böra vara.

I Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts betänkande föreslås
för ölfylleriets motarbetande på landsbygden, att handel med vin och
öl icke må derstädes förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan
erfordras. Detta förslag vinner fullständig förklaring af det kända
förhållande, att landthandeln i öfvervägande mån blifvit en mer eller
mindre förstucken ölhandel, hvilken man på sagda sätt söker förekomma.
Från denna uppfattning leder sig utskottet till den slutsatsen, att någon
skilnad i lagstiftningen för stad och landsbygd icke bör göras, hvadan,
och då samma anledning att skilja vin och starkare maltdrycker från
annan handel i stad förefinnes som för bränvinshandelns säi''skiljande
derifrån, utskottet finner sig böra tillstyrka, att handel med vin och Öl
icke heller i stad må förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan
erfordras.

Satsen derom, att någon skilnad i lagstiftning för stad och landsbygd
icke bör göras, är emellertid af fullständigt doktrinärt skaplynne
och kan ej med framgång försvaras. Olika förhållanden å landsbygd
och i stad betinga tvärt om ganska ofta skilnad i en ekonomisk lagstiftning,
som eger hela sitt berättigande, hela sin betjMelse just med
afseende å sin förmåga att efter för handen varande faktiska omständigheter
ändamålsenligt verka för det mål, lagen för sig uppstält. Kan
det således visas, att en för landsbygden ändamålsenlig lagstiftning i
fråga om städerna skulle vara ändamålslös, bör visserligen icke ifrågakomma,
att den det oaktadt, blott på grund af en vilsekommen jemlikhetsfras,
fastställes att gälla äfven för de sistnämnda.

Och det innebär ingen svårighet att visa detta.

Om genom lag landthandeln förbjudes att befatta sig med vinoch
ölförsäljning, torde dermed ock verkligen vara vunnet hvad man
eftersträfvar. Men om en motsvarande bestämmelse utfärdas för »annan
handel» i stad, vinnes dermed i grunden ingenting. De bryggare, som
nu låta försälja sitt Öl i matvara- eller diversehandelsbodar, blifva visserligen
derefter tvungna att anordna särskilda försäljningsställen för sagda
vara, och detta kommer antagligen att vålla dem någon förökad kostnad;
men en hvar förstår lätt, att de icke lära undandraga sig den -

Första Kammarens Tillfälliga Ulslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

samma, hvadan förhållandet, från nykterhetens och samhällsintressets
synpunkt sedt, blir fullkomligen oförändradt. Då emellertid åtgärdens
syfte icke var att öka bryggarnes utgifter, utan att åstadkomma ökad
nykterhet och mera ändamålsenlig anordning af ölförsäljningen i restriktiv
rigtning, är ju tydligt, att åtgärden måste anses förfelad.

Som bekant, verkade 1855 års bränvinsförsäljningslag högst obetydligt
till förbättring af då rådande fylleriförhållanden i städerna. Under
det att den nya bränvinstillverkningslagen undertryckte hela mängden
af småbrännerier å landsbygden och dermed ock beredde landtkommunernas
försök att befria sig från den mindre bränvinshandeln
eu helt annan verkan, än dittills varit möjlig, stod man i städerna på
samma bedröfliga punkt som förut. Jag påminner om det betecknande
förhållandet, att år 1856 samtliga minuthandels- och utskänkningsrättigheter
å svenska landsbygden utgjorde blott 689, deraf 132 voro för
kortare tid än år beviljade af länsstyrelser, men att försäljningsrättigheterna
i städerna samtidigt uppgingo till 1,912; liksom att, då under
sagda år 1,339 personer för fylleri sakfäldes å landet, de i stad af samma
anledning sakfäldes antal besteg sig till 10,507.

Det visade sig således fullkomligt obestridligt, att den nya försäljningslagens
äfven städerna omfattande förbud för bränvinshandels
förenande med »annan handel», derför särskild anmälan erfordrades, icke
förmått åstadkomma någon ökad nykterhet. Destillatörerna »förläde» så
många krogar, som af myndigheterna kunde medgifvas, och superiet
florerade som förr. Ligger icke häruti en tydlig hänvisning till blifvande
erfarenheter, om nu af Andra Kammaren tillstyrkt åtgärd i fråga
om ölhandelns ordnande i stad skulle vinna Konungens bifall?

Men tänkande män insågo så småningom, att det icke var ensamt
å sagda förfarande, ett förbättradt tillstånd var att vänta. De förstodo,
att så länge den enskilda konkurrensen ombesörjde rusdrycksförsäljningen,
kunde icke någon förbättring stå att vinna; de insågo, att denna
berodde på möjligheten att efter en grundsats handhafva försäljningen
å alla försäljningsställena och att å dem alla lika samvetsgrant tillämpa
för dem alla gifna restriktiva bestämmelser; och det blef dem klart, att
man derjemte måste åvägabringa eu stark nedsättning af försäljningsställenas
antal. Det var från dessa utgångspunkter, man utgick vid
anordnandet af det för bedrifvandet af bränvinshandeln inom städerna
af lagen medgifna bolagssystem, om hvilket Department of Labor i
Washington i sin femte särskilda till Förenta staternas president ingifna
berättelse yttrar, att det, om det än icke är fullkomligt, dock måste

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

erkännas representera de bästa ännu uppvisade medel för en kontrollerad
rusdryckshandel, der sådan alls är tillåten.

Om det nu måste vara påtagligt, att ofvan sagda grundsatser,
livilkas riktighet icke torde kunna bestridas, kräfva tillämpning äfven
mot den nya rusdryck, som sedan bolagssystemets tillkomst uppträdt
såsom en växande fara för enskilde och för samhället, lärer heller intet
skäl förefinnas för uppletandet af andra vägar än de redan brutna, om
man verkligen vill på allvar upptaga kampen deremot. Efter min åsigt
skall ölfylleriet inom städerna icke kunna på administrativ väg med
tillbörlig kraft bekämpas utan genom att under bolagssystemet indraga
äfven den mindre maltdryckshandeln. Så länge denna bedrifves af det
enskilda näringsintresset, skall den både paralysera de ansträngningar,
som från bränvinsbolagens sida kunna göras i nykterhetens intresse, och
dessutom befinnas oåtkomlig i sina försök att kringgå de bestämmelser,
livilka från samhällsmagtens sida kunna göras för dess inskränkande.
En hvar måste väl ock inse det förnuftsvidriga uti att åt sins emellan
stridiga viljor och syftemål anförtro rusdryckshandeln inom samma stad.
Eu följdrigtig utveckling af vår rusdryckslagstiftning för oss ovilkorligen
till äfven maltdrycksliandelns anförtroende åt de för bränvinhandelns
ombesörjande inom städerna upprättade bolagen.

Såsom ledande grundsatser vid utförandet af en så beskaffad åtgärd
bör dock, efter min åsigt, bestämmas, att bolag, som fått sig detta
uppdrag lemnadt, icke må i samma lokaler genom samma föreståndare
eller ens i samma hus utöfva försäljning af båda dryckerna, utan tvärt
om tillförbindas att fullständigt särskilja bränvinsförsäljningen från ölförsäljningen,
så att bränvin icke tillhandahålles på ölkrogen och heller
icke öl å bränvinskrogen; att räkenskaperna för de båda försäljningsslagen
hållas sins emellan fullkomligt åtskilda; samt att särskilda bestämmelser
meddelas rörande användningen af den på ölförsäljningen
uppstående handelsvinst, hvilken jag anser icke borde få användas för
andra syften än sådana, som direkt tjena de obemedlade klassernas intressen.
Jag tänker härvid främst på åtgärder, som gagna deras barn,
såsom t. ox. anordnandet af arbetarebostäder, hvilkas betydelse för ett
verkligt hemlif bland dessa klasser lätt torde kunna förstås, uppfostringsanstalter
för vanvårdade barn, likasom ock andra förfoganden, genom
livilka en klartänkt menniskokärlek vet att tjena både samtidens och
framtidens väl förstådda bästa».

o o

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Vid behandlingen af samtliga dessa nu omförmälda förslag har
utskottet funnit sig höra först skärskåda Andra Kammarens under
punkterna 1 och 2 fattade beslut om anhållan hos Ivongl. Maj:t, att han
dels efter sakkunnig utredning ville bestämma en gräns mellan svagdricka
och starkare maltdrycker samt dervid, om det praktiskt läte sig
göra, ville lägga alkoholhalten till grund för en sådan bestämmelse,
dels ock måtte förklara, att haudeln med svagdricka skall vara fri från
alla de inskränkande bestämmelser, som nu gälla handeln med maltdrycker
i allmänhet och att dessa bestämmelser följaktligen hädanefter
endast skulle vara tillämpliga på handeln med de starkare maltdryckerna.

Af hvad som i motiveringen till motionen n:o 210 yttras, inses
lätt, att hvad motionärerna med ifrågavarande förslag afse är att, oberoroende
af en fortfarande fruktlöst väntad ölbeskattning, åstadkomma
en verksam lagstiftning emot det allt mera öfverhandtagande ölmissbruket.
•

Den utredning, som på grund af Riksdagens år 1892 till Kongl.
Maj:t i samma syfte gjorda framställning verkstäldes, visade, att svagdricka
verkligen kan särskiljas från Öl och öfriga maltdrycker, men att
icke svagdrickats alkoholhalt, utan stamvörtens extrakthalt måste läggas
till grund för bestämmandet af gränsen mellan svagdricka! och de
andra maltdryckerna. Häraf blefve åter en följd, att, för öfvervakande
af iakttagandet af sagda gräns, en kontroll öfver svagdrickstillverkningen
måste anordnas. Men då kostnaden härför utgjorde hinder för
dess inrättande utan i sammanhang med en beskattning af maltdrycker,
fann Kongl. Maj:t den ifrågasatta gränsuppdragningen för det dåvarande
icke böra verkställas — synbarligen i den öfvertygelse, att utan den
omförmälda kontrollen den af Riksdagen ifrågasatta åtgärden skulle
visa sig ur stånd att tjena det afsedda ändamålet.

Att ingå i någon pröfning af den tekniska frågan rörande bästa
eller säkraste metoden för särskiljandet af svagdricka från Öl, kan icke
ligga inom området för utskottets uppgift. Har den myndighet, på
hvars yttrande Kongl. Maj:t för så kort tid sedan ansåg sig kunna
bygga sitt beslut, i detta afseende förklarat, att alkoholhalten ensam
icke är för sagda ändamål tillfyllestgörande, torde denna förklaring böra
respekteras, så länge ännu icke nya rön upphäft dess giltighet. Och
om än teknici redan nu kunna tvista om större eller mindre möjligheter
för andra tillvägagåenden, lärer icke detta utgöra tillräcklig anledning
för Riksdagen att på nytt till Kongl. Maj:t ingå med en fråga, hvilken
så nyligen besvarats, allra helst som frågan, enligt Andra Kammarens

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

beslut, skulle förses med det tillägget: »om det praktiskt låter sig göra»
— dermed Riksdagen nog tydligt skulle uttala sitt tvifvel rörande sin
egen framställnings befogenhet.

Äfven emot behöfligheten af kontroll å svagdrickstillverkningen
uttalar sig det Andra Kammarens utskottsbetänkande, hvars förslag i
frågan medkammaren gillat. Det anser vara nog »att en gräns bestämmes»
och att straff åsättes förfarandet att vid handel begagna
namnet »svagdricka» för maltdrycker, hvilkas alkokolhalt öfverskrida
denna gräns. Den högre kostnaden för framställandet af ett alkoholstarkare
svagdricka likasom ock bryggarnes intresse af »att hålla
ögonen på hvarandra» borde vara nog säkerhet för vederbörandes laglydnad;
och der denna bruste, vore det polismyndighetens sak att, på
grund af misstankar eller angifvelser, »taga prof» för att »låta undersöka
och sedan efter undersökningens resultat lagligen förfara».

Då syftet med Riksdagens ifrågasatta åtgärd måste vara att få
till stånd en kraftig förbättring af rådande missförhållanden och icke
blott ett beslut på papperet utan tanke på dess verkliga tillämpning,
måste utskottet på det bestämdaste afstyrka ett tillvägagående af här
ifrågasatta slag. Utskottet anser fullkomligt obestridligt, att, för beredande
af nödig åtlydnad åt den ifrågasatta gränsbestämmelsen, kontroll
måste anordnas öfver svagdrickstillverkningen, så att icke under
dennas skyddande förklädnad en i alla afseenden för både samhället,
de enskilde och den lojala öltillverkningen menlig ölindustri bringas
till stånd. Att söka någon säkerhet häremot i det alkoholstarkare ölets
högre tillverkningskostnad, måste vara oklokt, då ingenting hindrar
dess tillverkare att göra sig för denna kostnad betäckte genom att
åsätta sin vara motsvarande högre pris; och att mot anlitandet af denna
utväg bygga på allmänhetens motvilja derför, torde vara mer än vanskligt.
Allmänheten synes sällan sakna medel, när det gäller att tillvinna
sig hvad som fallit den i smaken; och i hvilken rigtning hennes
smak går i fråga om alkoholhalten i svagdricka, framlyser temligen
otvetydigt af de undersökningar, hvilka Svenska Nykterhetssällskapet
i slutet af sistlidna och i början af innevarande år låtit anställa beträffande
alkoholhalten i våra vanliga dricksorter. Den sammanfattning
af undersökningarna, hvilken stälts till utskottets förfogande och såsom
bilaga vidfogas detta betänkande, visar, hurusom samtliga dessa drickor,
utom de, hvilka icke tappas på buteljer, hafva med hänsyn till sin
alkoholhalt öfverstigit den i modkammarens utskottsbetänkande ifrågasatta
gränsen, hvadan de allesammans från sagda ståndpunkt skullo

24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

vara att betrakta såsom öl. Vare sig nu allmänheten derför betalar
hvad det är värdt eller dess tillverkare sälja det under verkliga värdet,
måste i hvilketdera fallet som helst otillförlitligheten af den ofvan
anförda bevisningsmetoden vara tillräckligen styrkt. Konkurrensen
torde lika lätt kunna förmå de lojale bryggarne att följa de hänsynslöse
i spåren som att förmå dem mot desse senare anlita angifvelse!-och processer.

Lika litet finner utskottet tillrådligt att ensamt å polismyndigheterna
kasta kontrollen öfver den föreslagna bestämmelsens åtlydnad.
Utan stöd af någon förutgående kontroll öfver tillverkningen, skulle
dessa myndigheter i denna nya uppgift för sin verksamhet antagligen
finna en alltför tryckande arbetsbörda för att känna sig synnerligen
manade att effektivt uppbära den; och svårigheterna för utöfvandet af
en kontroll, som förutsätter vare sig egna derför nödiga insigter eller
tillgång till andras bistånd, torde i de flesta fall visa sig tillräckligt
stora för att paralysera hvarje verksamt ingripande. Såsom skäl för
åsigten, att någon kontroll i sjelfva verket icke behöfves, anföres väl
ock, att staten ju icke anordnat någon kontroll öfver alkoholhalten i
det bränvin, som försäljes, ehuru dess styrka ej får understiga 40 %;
men då lagen icke känner två slags bränvin, af hvilka det ena skulle
lyda under andra bestämmelser än det andra och emellan hvilka skilnaden
skulle bero på deras olika alkoholhalt, kan icke den anförda
jemförelsen tillerkännas någon betydelse.

För utskottet synes det fullt tydligt, att den raska lösning af
förhandenvarande fråga, hvilken Andra Kammaren för sin del förordar,
icke skall vara i stånd att åvägabringa ens den anspråkslösaste förbättring.
Den skall icke kunna aflägsna de öfverklagade missförhållandena;
den skall blott skapa nya. Genom att två särskilda gånger,
1881 och 1891, åt komiterade uppdraga att affatta förslag rörande beskattning
af maltdrycker, har Kongl. Maj:t visat sig ega blick för det
ändamålsvidriga uti att beskatta alkoholen i en af de drycker, hvilkas
omåttliga förbrukning hotar landets välfärd, men låta den i den andra
af dessa vara skattefri. Så länge icke denna brist i vår skattelagstiftning
blifvit fyld, torde emellertid föga eller intet hopp finnas att kunna på
tillfredsställande sätt genomföra den anordning, Andra Kammaren med
sitt beslut i förevarande punkter åsyftar. Och då utskottet på redan
anförda grunder icke kan gilla den sangviniska uppfattning, som vid
frågans bedömande ledt medkammaren, tillåter sig utskottet härmed
hemställa: .

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

a) att Första Kammaren icke måtte instämma uti

Andra Kammarens under punkten 1 innefattade
beslut; och

b) att Första Kammaren heller icke måtte biträda

hvad Andra Kammaren under punkten 2

Andra Kammarens beslut rörande tredje punkten afser skiljandet
af vin- och ölhandeln å landsbygden från annan handel, dertill särskild
anmälan erfordras; men det är blott vilkorligt. Endast under förutsättning
af att en gräns bestämmes mellan svagdricka och öl, hyser
Andra Kammaren förberörda önskan.

Derest Första Kammaren bifaller utskottets rörande punkterna 1
och 2 gjorda hemställan, förfaller således den förutsättning, under hvilken
Andra Kammaren för sin del beslutat ifrågavarande framställning
till Kong!. Maj:t.

I den motion, n:o 47, hvilken herr Bergman väckt i Första Kammaren,
liksom i den af herr Alsterlund jemte 34 andra ledamöter af
Andra Kammaren derstädes väckta motionen, n:o 213, göres dock icke
den i motionerna n:is 210 och 20 föreslagna gränsbestämningen emellan
svagdricka och Öl till vilkor för afseende å det framstälda önskemålet
om vin- och ölhandelns skiljande från den vanliga landthandeln. Samtlige
desse motionärer synas således beredda att, oberoende af det öde,
som kunde drabba gränsbestämningsförslaget, kämpa för godkännandet
af sitt förberörda önskemål, ehuru dermed måste följa äfven svagdrickshandelns
skiljande från landthandeln eller just den påföljd, för hvars
undvikande Kongl. Maj:t ansåg sig böra låta Riksdagens år 1892 framstälda
begäran i ofta nämda syfte förfalla.

Utan tillgång till säkert besked rörande svagdrickshandeln å
landsbygden har utskottet icke varit i stånd att öfverskåda i hvilken
mån landsbygdens intressen skulle lida af en lagstiftning, som med
sina mot ölet rigtade restriktiva bestämmelser omfattade äfven svagdrickat.
De upplysningar, som i detta afseende stått att vinna, hafva
varit af skiftande beskaffenhet, säkrast visande, att förhållandena på
olika orter gestalta sig ganska olika. Utskottet har derför känt sig
hänvisadt till att för bedömande af frågan söka väga landsbygdens
olägenhet af en både ölet och svagdricka omfattande restriktiv lag
mot dess olägenhet af att allt fortfarande få nöja sig med nu rådande,
så starkt och länge öfverklagade missförhållanden.

Åtskilliga länsstyrelser påpekade i sina utlåtanden öfver 1892 års
riksdagsskrivelse, att följden af ett bifall dertill skulle otvifvelaktigt

Bill. till Biksd. Urat. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Käft. 4

26 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

blifva uppkomsten af särskilda ölförsäljningsställen i stället för landthandelsbodarnes
ölkommers. I motionen n:o 213 upptages denna anmärkning.
»Att sådana särskilda ölförsäljningsställen», yttra motionärerna,
»under omnämnda förhållanden skulle uppstå, vilja vi ej bestrida.
Men enligt vår åsigt skulle detta visst icke vara mera skadligt för
nykterheten än det nuvarande förhållandet, snarare tvärtom. Och alldeles
säkert skulle reformen ur ordningens synpunkt visa sig förmånlig.
Sådana ölförsäljningsställen skulle gifvetvis bli färre till antalet
än de nu befintliga handelsbodarne, hvarigenom kontrollen från
ordningsmagtens sida blefve jemförelsevis lätt att verkställa.» Och då
landtkommunernas inflytande öfver ölhandeln jemväl härmed blefve
förstärkt, anse sig motionärerna ock kunna antaga, att vederbörande
kommunalmyndigheter icke skola underlåta att ingripa, derest nämda
ställen skulle söka bedrifva handeln på ett för nykterheten olämpligt
sätt.

Det har icke undfallit utskottets uppmärksamhet, hurusom vissa
länsstyrelser, såsom skäl för sitt afstyrkande af bifall till 1892 års
nyssberörda riksdagsskrifvelse, anfört, att användandet af maltdrycker
uti icke oväsentlig grad inskränkt bruket af bränvin och andra spirituösa
drycker samt i sin mån bidragit till bekämpandet af lönkrögeriet.
Såsom förhållandena nu gestaltat sig, torde emellertid icke vara lätt
att i bränvinets undandträngande af ölet se någon väsentligare fördel, då
det för nykterhet och ordning måste vara af underordnad betydelse,
huruvida radande dryckenskap är att härleda från missbruk af bränvin
eller af öl; för statens fiskaliska intresse kan det väl ega någon vigt,
om förbrukningen af en obeskattad rusdryck undantränger förbrukningen
af en beskattad sådan, men från sedlig synpunkt måste förhållandet
vara rätt likgiltigt. Och hvad angår maltdryckernas bidrag
till hämmandet af »lönkrögeriet», måste dock anmäi''kas, att detta bidrag
vant af tvifvelaktigt värde, enär det dragit med sig ett lönkrögeri
med Öl, som i omfattning vida öfverträffar det med bränvin.
Nedanstående ur Sveriges officiella statistik rörande rättsväsendet hemtade
siffror torde nog tydligt styrka detta förhållande.

Med de sex nordliga länen afses i nedan följande tablå Kopparbergs,
Gefleborgs, Vesteimorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens
län.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

År:	Sakfälde för oloflig h rån vin sförsäljni nj	Sakfälde	jäv oloflig 61 för säljning
	i de 6 nordliga länen:	i de öfriga:	i de 6 nordliga summa: länen:	i de öfriga:	summa:
1885.	490.	328.	818.	361	981.	1,342.
1886.	423.	347.	770.	348	994.	1,342.
1887.	465.	353.	818.	343	941.	1,284.
1888.	440.	371.	811.	327	950.	1,277.
1889.	435.	274.	709.	345	1,137.	1,482.
1890.	439.	374.	813.	332	1,147.	1,479.
1891.	502.	395.	897.	308	1,104.	1,412.
1892.	491.	351.	842.	346	1,028.	1,374.
1893.	544.	323.	867.	371	933.	1,304.
1894.	525.	382.	907.	414	1,002.	1,416.
	Under anförda tio år	1885—1894	hafva således sakfälts	för lön

krögeri med bränvin 8,252 personer, men för lönkrögeri med Öl 13,712
personer. Besinnar man nu ock, huru mycket större antal öl- än
bränvinsförsäljningsrättigheter, som finnes å landsbygden, samt derjemte
den omfattande ölförsäljning, som derstädes bedrifves från handelsbodar,
bryggerier, öltappningsställen och kringfarande fordon, måste
man vid det förhållande, att, allt detta oaktadt, utrymme ändå gifves
för en oloflig ölförsäljning, stanna vid den slutsats, att ölförbrukningen å
landsbygden måste hafva uppnått en oerhörd höjd och att det ofta
hörda påståendet, att ölet missbrukas mer än bränvinet, icke torde sakna
berättigande.

Under sådana förhållanden har utskottet icke kunnat tveka i valet
emellan att vare sig tillstyrka ett beslut, hvarigenom ingenting skulle
göras, eller att tillstyrka en framställning, hvilken såsom omfattande
äfven svagdrickshandelns skiljande från landthandeln antagligen skulle
här eller der medföra någon olägenhet för svagdricksförbrukare. Utskottet
har icke funnit denna olägenhet för något antal enskilde böra
uppväga den ännu större olägenhet, ja, verkliga skada för hela samhället,
som i stigande grad vållas af ytterligare uppskof med en så
länge påfordrad reform. Och då vid upprättandet af särskilda ölförsäljningsställen
äfven svagdricksförsäljningen der torde omhändertagas,
synes det utskottet, som om de olägenheter, man befarat af maltdryckshandelns
skiljande från landthandeln, icke skulle behöfva blifva
af synnerligen känbar art.

28 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Med anslutning till Riksdagens framställning af år 1892 tillåter
sig derför utskottet hemställa:

a) att Första Kammaren, i anledning af i ärendet
väckta motioner, ville för sin del besluta, det Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa
om sådan ändring i kongl. förordningen angående
handeln med vin och maltdrycker in. m., att sådan
handel icke må på landsbygden förenas med annan
handel, för hvars bedrifvande särskild anmälan erfordras; b)

att Andra Kammarens i tredje punkten af dess
utskottsbetänkande innefattade beslut icke måtte af
Första Kammaren biträdas.

1 fjerde punkten, som rör vin- och maltdryckshandeln i stad, grundar
Andra Kammaren sitt ofvan återgifna beslut dels på behofvet af
inskränkning i der bedrifven ölförsäljning, dels ock på åsigten om
olämpligheten af att göra någon skilnad i lagstiftningen för landsbygd
och för stad. Äfven i fråga om städerna begäres derför förbud för
förenande af vin- och ölhandel med annan handel, derför särskild anmälan
kräfves.

I den motion (n:o 53), herr Wieselgren rörande denna fråga afgifvit,
instämmer han väl i åsigten om den synnerligen starka ölkonsumtionen
äfven i städerna och hänvisar i detta afseende till en polisstatistik
från Göteborg, deruti angifvas de ställen, hvarest större antalet
af de för fylleri under åren 1875—1895 anhållne erhållit sitt rus.
Af denna framgår, att ölkrogarne i stigande grad täflat med bränvinskrogarne
och hemsuperiet i att uppehålla och öka der öfverklagade
fjdleriet. Ifrån att år 1875 hafva med blott 130 deltagit i uppställandet
af ifrågavarande kontingent, deruti bolagskrogarnes anpart då
uppgick till 890 och de enskilda ställenas till 335, öfverflygla ölkrogsfylleristerna
de senare redan år 1880 med 397 mot 303 och bolagsfylleristerna
år 1891 med 1,202 mot 1,197 samt behålla alltjemt sitt
öfvertag, så att mot deras 995 under senast förlidna året de enskilda
ställena möta med blott 725 och bolagskrogarne med icke flere än 606.
Men då Andra Kammaren söker botemedlet mot det i städerna tilltagande
ölfylleriet i samma åtgärd, som ansetts böra vidtagas beträffande
landsbygden, bestrider motionären ändamålsenligheten häraf och
finner en så beskaffad reform fullkomligt gagnlös. Så länge den mindre

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

maltdryckshandeln bedrifves af det enskilda näringsintresset, skall den,
anser lian, både paralysera de ansträngningar, hvilka för nykterhetens
främjande kunna göras af bränvinsbolagen och dessutom befinnas oåtkomlig
för de restriktioner, genom hvilka man söker mota densamma.
Blott genom att förekomma konkurrens mellan rusdrycksförsäljarne och,
såsom vid bolagssystemets första tillämpning skedde, efter en grundsats
leda hela försäljningen samt öfverallt lika samvetsgrant tillämpa
de restriktiva bestämmelser, som gifvits, anser motionären det uppstäda
önskemålet kunna vinnas; och hans förslag utmynnar derför i en hänvisning,
att äfven ifrågavarande rusdryckshandel bör öfverlåtas åt de
för bränvinshandelns omhänderhafvande i städerna bildade bolagen.

Utskottet delar fullkomligt motionärens öfvertygelse om det gagnlösa
uti att söka bekämpa ölfylleriet i städerna genom att förbjuda
dervarande handelsbodar af olika slag att försälja Öl. I Riksdagens
skrifvelse den 30 april 1892 erinras om landthandelsbodens egenskap
af att utgöra ett centrum, dit allmänheten från skilda håll samlas och
som just derför genom sin ölförsäljning mycket lätt gifver anledning
till de församlade flockarnes superi och oordentlighet. Borttages ölförsäljningsrätten
från eu sådan bod, bör ock härmed den antydda olägonheten
vara afvänd. Men vidtages samma åtgärd mot en handelsbod i
stad, behöfver öltillverkaren blott hyra en försäljningslokal i nästa hus,
derifrån han sedermera fortsätter försäljningen; och afnämarne hafva
lika lätt att begifva sig dit som till boden, lika lätt att på ena stället
som på det andra fortsätta sitt superi.

Utskottet finner tydligt, att för åstadkommande af någon förbättring
i detta afseende i stad, kräfves vida mera genomgripande åtgärder.
Hvad motionären anfört om nödvändigheten af att för detta
afseende fullfölja redan bestående lagstiftning och sålunda till de bolag,
som omhänderhafva försäljningen af bränvinet, anförtro äfven ölhandeln,
vinner utskottets fulla gillande. Samma erfarenhet, som ledde till de
många skilda bränvinsförsäljningsrättigheternas samlande hos ett bolag,
för att dermed undgå de många försäljarnes inbördes täflan i att afyttra
den vara, på hvars flitiga försäljning deras vinning och förbrukarnes
förderf berodde, måste äfven nu tala för samma åtgärds
vidtagande i fråga om de många skilda ölförsäljningsrättigheter, hvilkas
anlitande i den egna vinningens intresse begripligtvis verkar på alldeles
samma sätt som i det förra fallet till nykterhetens och ordningens
förfång. Det är . ock påtagligt, att, för vinnande af enhet i ledningen,
samma bolag måste omhänderhafva häda rusdryckernas försäljning. Motionärens
åsigt om den skilnad, som dock borde ega ruin i fråga om för -

30 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

säljningslokalerna för de båda dryckerna, synes likafullt vara välbetänkt.
Finge, bränvin försäljas å ölkrogarne, blefve dessa dermed faktiskt
bränvinskrogar, och hela åtgärden inskränkte sig således till att man
ökat bränvinskrogarnes antal. Frågan om förbud för ölets försäljande
å bränvinskrogen motiveras synbarligen af önskan att förekomma det
ökade fylleri, som, enligt hvad erfarenheten visat, åstadkommes genom
den vid »disksupning» blandade förtäringen af bränvin och Öl. På
frågans nuvarande ståndpunkt torde dock icke vara nödigt att närmare
inlåta sig på spörsmålet om ifrågavarande anordningar; det torde vara
tillräckligt att godkänna förslagets allmänna grundsats om önskligheten
af att ölförsäljningen i möjlig mån, jemväl med hänsyn till räkenskaper
och användningen af derå uppstående handelsvinst, hålles särskild från
bränvinsaffären samt att uppkommen vinst användes för tillgodoseende
af de obemedlade klassernas intressen.

Genom förklaringen, att förslaget i sjelfva verket icke åsyftar
vare sig vinhandeln i stad eller dervarande s-vagdrickshandel, om än i
följd af den hittills gemensamma lagstiftningen för ölet och dessa
drycker äfven de senare af formella skäl måste af förslaget beröras,
gifver motionären till känna, att han icke vill gå längre, än hvad de
faktiska missförhållanden, hvilka det gäller att bekämpa, göra nödigt.
Han betonar detta än ytterligare genom att hänvisa till de i 4 § af
kongl. förordningen den 24 oktober 1885 omförmälda ölförsäljningsrättigheter
såsom i främsta rummet lämpade för öfverlåtande å bolagen,
ehuru han, för att icke hindra till äfventyrs häraf föranledda jemkningar
i andra delar af författningen, icke till blott sagda punkt inskränkt
sitt förslag.

Då utskottet finner otvifvelaktigt, att, derest icke samhället vill
förlora de fördelar, som genom en restriktiv lagstiftning emot bränvinet
påtagligen vunnits, liknande tillvägagående måste användas gent
emot ölet, och den åtgärd, som i detta afseende af motionären föreslagits,
både är ändamålsenlig och af behofvet påkallad, tillåter sig
utskottet hemställa:

a) att Första Kammaren måtte, med bifall till
herr Wieselgrens motion, för sin del besluta, att Riksdagen
ville i underdånig skrifvelse hemställa, det
Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huru vida
icke nu gällande bestämmelser angående försäljning
af vin och maltdrycker i stad må kunna så förändras,
att sagda försäljning i den omfattning, som på grund

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N: o 11.

af förhållandena pröfvas nödig, må kunna öfverlåtas
å bolag, som i enlighet med bestämmelserna i § 9
mom. 2 och § 18 i kongl. förordningen den 24 maj
1895 bildats för att i sedlighetens intresse ombesörja
bränvinsförsäljningen inom staden och fått rätten härtill
åt sig öfverlåten;

b) att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beträffande förevarande 4:de punkt fattade
beslut.

I sin ofvan omförmälda motion har herr Bergman utöfver den del
deraf, som i det föregående behandlats, föreslagit: att ingen ölhandel
på landet må kunna tillåtas utan vederbörande kommuns hörande och
bifall; att utväg till ett snabbare och mera effektivt hedrande af förbrytelser
mot ifrågavarande lagstiftning måtte beredas genom enklare
rättsprocedurer mot dylika förbrytare; samt att, derest detta ej vunne
Riksdagens bifall, separatbestämmelser i angifvet syfte måtte för Lappmarkerna
af Riksdagen stipuleras.

Då emellertid ett bifall till förstberörda yrkandet skulle upphäfva
den vederbörande administrativa myndigheter tillerkända befogenhet att
i vissa fall rörande rätt till sådan handel bestämma, samt, hvad angår
de båda senare yrkandena, dessa synas ligga inom ett område, som
sträcker sig utom gränsen för utskottets befogenhet, finner sig utskottet
böra hemställa,

det Första Kammaren måtte besluta, att hvad i
2:dra, 3:dje och 4:de momenten af herr Bergmans
motion n:o 47 föreslås, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 april 189G.

På utskottets vägnar:

Sigfrid Wieselgren.

Första Kammarens TillfäTliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

KilatfU.

Sammanfattning:

Namn.	Dat. för ink.	Dat. för anal.	Alkoholhalt.	Anmärku.
G. Piehls Pilsenerdricka .........	2 jan.	96.	3 jan. 96.	Mellan 37a och 4 %.	Närmare 37a %■
G. Piehls Pilsenerdricka .........	7 jan.	96.	10 jan. 96.	Mellan 3Vä och 4 %.	Nära 4 fl. Grumligt!
G. Piehls Lagerdricka...............	19 dec.	95.	30 dec. 95.	4 %.
G. Piehls Lagerdricka...............	7 jan.	96.	9 jan. 96.	Mellan 3''/a och 4 %.
C. G. Piehls Lagerdricka .........	7 jan.	96.	10 jan. 96.	Mellan 37» och 4 %■	i r i y
Bjurholms Iskällardricka .........	19 dec.	95.	27 dec. 95.	Mellan 3Va och 3 %.	Nära 3 %.
Berliner Brygg. Iskällardricka ...	19 dec.	95.	28 dec. 95.	Mellan 3/ och 3 %.
Grönvalls Pilsenerdricka............	19 dec.	95.	28 dec. 95.	Mellan 3''/» och 4 %.
Grönvalls Pilsenerdricka............	7 jan.	96.	8 jan. 96.	Mellan 37a och 3 %.	Nära 3 %.
Neumiillers Lagerdricka............	19 dec.	95.	28 dec. 95.	Öfver 4 %.
Neumullers Lagerdricka............	7 jan.	96.	9 jan. 96.	Mellan 37a och 4 fl.	\ ‘ ■''
Billes Extra Lagerdricka .........	19 dec.	95.	30 dec. 95.	4 %.
Miinchens Lagerdricka ............	19 dec.	95.	30 dec. 95.	Omkring 4 %.
Miinchena Lagerdricka ............	7 jan.	96.	9 jan. 96.	Omkring 4 fl.
Miinchens Iskällardricka...........	7 jan.	96.	10 jan. 96.	Mellan 37a och 4 %.	Nära 4 %.
Störa Brygg. Lagerdricka .........	19 dec.	95.	30 dec. 95.	Öfver 4 %.
Stora Brygg. Lagerdricka .........	7 jan.	96.	9 jan. 96.	Mellan 37a och 4 %.	Nära 4 fl.
Hamburger Brygg. Lagerdricka...	19 dec.	95.	30 dec. 96.	Mellan 3''/a och 4 %.	Nära 4 %.
Hamburger Brygg. Lagerdricka ..	7 jan.	96.	9 jan. 96.	Mellan 37a och 4 %.
Niirnbergs Lagerdricka ............	4 jan.	96.	5 jan. 96.	öfver 4 %.
S:t Eriks Iskällardricka............	4 jan.	96.	7 jan. 96.	4 °«.	j Möjligen något
Grönvalls Svagdricka...............	4 jan.	96.	7 jan. 96.	Omkring U/a %■
Grönvalls Måltidsdricka............	21 dec.	96.	8 jan. 96.	Mellan U/a och U/4 %.
Grön valls Måltidsdricka............	7 jan.	96.	8 jan. 96.	Mellan 1 och U/4 ”4.
Berliner Brygg. Måltidsdricka ...	4 jan.	96.	8 jan. 96.	Mellan 1 och U/4 %.
Grönvalls Maltdryck ...............			28 jan. 96.	Mellan 27a och 2 %.
Lundells Pilsenerdricka............			29 jan. 96.	Mellan 2 och l3/a %.
Lundells Maltdricka ................			30 jan. 96.	Under 2 %.
Lundells Svagdricka ...............			14 febr. 96.	Omkring U/s %.
Lindebergs Br. Nyköping Iskälldr.			11 febr. 96.	Mellan 37a och 4 %.
Nyköpings Brygg. Iskällardricka			13 febr. 96.	Mellan 3 och 371 %■
Vesterås Iskällardricka ............			12 febr. 96.	Mellan 3 Va och 3 %.
Östersund Lagerdricka ............			12 febr. 96.	Starkare än 4 %.
Göteborg Brygg. Kronan Lagerdr.			13 febr. 96.	Starkare än 4 %.
Göteborg Lyckholms Br. Iskall.dr.			14 febr. 96.	Starkare än 4 %.
Chr. Piehls Lagerdr. Vestervik...			13 febr. 96.	3 JK.
Liedbergs Bryggeri .................			14 febr. 96.	Mellan 37st och 3 fl.
Grönborgs Iskällardricka .........			13 febr. 96.	Öfver 4 %.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.