Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17 (Utlåtande 1895:Tfu117 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1895, kl. 3 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och framläggande af förslag
till lagstiftning i fråga om tvister mellan arbetare och
arbetsgivare.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 147) har herr David
Bergström, med hvilken sex af kammarens öfriga ledamöter instämt, gjort
den hemställan, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till regeringen anhålla
om utredning, i hvad mån en ändamålsenlig lagstiftning till biläggande
af rätts- och intressetvister mellan arbetare och arbetsgifvare må genom
utveckling af gällande eller antagande af ny lag kunna vinnas, samt anhålla,
att regeringen ville, efter verkstäld utredning, inför Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill utredningen kan föranleda».

Såsom allmän motivering för detta sitt förslag anför motionären
följande:

»Bland de sociala spörsmål, som sedan länge tagit uppmärksamheten
i anspråk i de flesta länder och som det äfven hos oss ligger nära till
hands att söka utreda och lösa, är frågan om att åstadkomma en ändamålsenlig
lagstiftning till biläggande af rätts- och intressetvister mellan
arbetare och arbetsgifvare.

»Det är en erfarenhet, som gjorts och göres öfver allt, äfven hos oss,
att långvariga tvister mellan arbetare och arbetsgifvare ofta lända båda

Bih. till Riked. Prat. 181)5. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Höft. (N:o 11.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

parterna till stor skada. Äfven der eu dylik tvist eller strid, hvilken
måhända förts med de skarpaste vapen, slutar med en lösning, som
erkännes vara god, har man skäl att fråga sig, om icke denna lösning
borde kunnat vinnas för billigare pris och under gynsammare vilkor för
båda de stridande parterna. Och det är en naturlig åtgärd, att samhället
söker göra hvad det kan för att nedbringa krigskostnaderna eller, om
man ser dem från en annan synpunkt, offren å såväl arbetsgifvarnes som
arbetarnes sida till ett minimum.

»Ur dylika betraktelser hafva sträfvandena framgått att så skyndsamt
som möjligt afgöra och bilägga uppkommande tvister mellan arbetarne
och deras arbetsgivare genom användande af skiljedomstolar, näringsdomstolar,
förlikning snämnder m. fl. inrättningar, olika i olika länder.

»Att en lösning af ifrågavarande sociala spörsmål är önskvärd och
bör eftersträfvas äfven i vårt land, derom torde meningarna med hvarje
år, som går, bli allt mera eniga inom alla lager af samhället. I saknad
af en tillfyllestgörande arbetsstatistik har det varit mig omöjligt att här
framställa någon öfversigt öfver de senare årens tvister mellan arbetare
och arbetsgifvare i vårt land, öfver antalet arbetsinställelser och arbetsstängningar,
öfver antalet i tvisterna inbegripna arbetare och arbetsgifvare,
öfver de offer af ekonomisk och annan art, som strejkerna och arbetsstängningarna
kostat de stridande parterna o. s. v. Men i detta fall lär
erfarenheten — äfven utan en sådan statistisk öfversigt — gifva såväl den
ene som den andre tillräckliga vittnesbörd från olika delar af vårt land
om att de sätt, som för närvarande merendels komma till användning,
då det gäller att slita tvister mellan arbetare och arbetsgifvare, icke äro
till synnerlig fördel, vare sig för de tvistande eller för samhället.»

olika slag Anledningen till motionen är, såsom man af ofvanstående finner, de
”‘mellan’ tid efter annan hos oss uppträdande stridigheterna mellan arbetsgifvare
arbetsgifvare och arbetare samt de häraf följande olägenheterna för såväl de stridande
oeA orie<flre''parterna sjelfva som för samhället i dess helhet.

Nämnda tvister äro, såsom motionären äfven antyder, af väsentligen
två olika slag, nemligen dels ratts-tvister, dels intresse-tvister. Vid de
förra är man oense om vilkoren i ett bestående arbetsaftal, vid de senare
om vilkoren för ett framtida. I ena fallet gäller frågan hvad som är
bestämdt, i det andra hvad som skall bestämmas.

Föremål för rätts-tvister kunna sålunda vara: afskedande från eller

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

lemnande af tjenst före faststäld tid, innehållande af lön, stridiga uppgifter
rörande överenskommelser, som skulle blifvit träffade, eller löften,
som skulle blifvit gifna, olika tydningar af arbetsaftalets bestämmelser,
innehållet i utfärdade arbetsbetyg, frågor om ersättning för genom arbetet
ådragen skada o. s. v.

Till föremålen för mtresse-tvister åter höra: frågor om blifvande sänkning
eller höjning af arbetslön, om förlängning eller förkortning af arbetstid,
om förändring i sättet för lönens utgående eller utbetalande, om
arbetares afskedande af anledningar, som väckt kamraternas allmänna
missnöje, om personligt bemötande, som uppfattats såsom kitsligt eller
förnärmande o. s. v.

Vid många tillfällen äro emellertid anledningarna till en arbetsstängning
eller arbetsinställelse flerahanda, och understundom kan derför stridigheten
vara på en gång en rätts- och en intressetvist.

I praktiskt afseende äro dessa båda slag af tvister icke på långt när
af samma betydelse. Enligt erfarenhetens vittnesbörd hafva slitningarna
mellan arbetsgivare och arbetare jemförelsevis sällan rört tillämpningen
af redan ingångna aftal, utan har det i allmänhet varit afslutandet af nya
sådana, som gifvit anledning till den uppkomna oenigheten. I det vida
öfvervägande antalet fall hafva arbetsstängningar eller arbetsinställelser
sålunda förorsakats af intressetvister, icke af rättstvister.

De sätt, hvarpå ifrågavarande tvister mellan arbetare och arbets- 0Uka.,ätt
gifvare kunna lösas, äro som bekant tvenne: dels konflikt med deraf föl-f°r,iuanal*a‘
jande underkastelse för den vid tillfället svagare parten, dels uppgörelse
med deraf betingade eftergifter från ena parten eller från båda.

Det förra sättet har hittills varit det hos oss allmännast använda,
länge äfven det, enda, som de stridande ansett sig utan förödmjukelse
kunna anlita. A båda sidor har man hållit hårdt på sin rätt att utan
någon som helst påverkan ensam bestämma öfver de vilkor, under hvilka
man ville ingå ett arbetsaftal. Arbetarne hafva sagt: så och så mycket
fordra vi i lön, så och så länge vilja vi arbeta; beviljas icke detta, så inställa
vi vårt arbete. Arbetsgifvaren har resonnerat på liknande sätt: så
och så mycket vill jag gifva i lön, så och så länge skall arbetet pågå;
vilja arbetarne ej nöja sig härmed, så kan jag icke längre använda dem.

Att genom underhandling och gemensam öfverläggning om ställningen
söka komma till förlikning eller att söka bilägga tvisten genom hänvändelse
till en opartisk skiljemans bepröfvande, har i de flesta fall icke
kommit i fråga, enär det, ansetts såsom ett eftergifvande af sin rätt och
ett tecken på svaghet. A båda sidor har det gängse åskådningssättet

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

derför varit, att strid, arbetsinställelse eller arbetsstängning, vore det närmast
till bands liggande, det så att säga normala medlet för afgörande
af utbrutna tvister mellan arbetsgifvare och arbetare.

Detta medel har ock allt för ofta kommit till andvändning. För sådana
omfattande och oaflåtliga fejder mellan arbetare och arbetsgifvare,
som de stora industristaterna genomgått, har Sverige visserligen varit förskonadt,
och några motstycken till de våldsamma, ja, blodiga uppträden,
som så ofta förekommit i England, Belgien, noi’ra Frankrike, Westfalen,
Sachsen, Schlesien m. in., har vårt land lyckligtvis ej haft att uppvisa.
Äfven hos oss äro dock slitningar af ifrågavarande art ganska vanliga, och
understundom hafva de af dem föranledda olägenheterna varit mycket
allvarsamma. Utskottet är visserligen lika litet som motionären i tillfälle
att lemna några uppgifter öfver antalet svenska arbetsinställelser och arbetsstängningar,
öfver antalet i tvisterna inbegripna arbetare och arbetsgifvare,
öfver de offer af ekonomisk och annan art, som arbetsinställelserna
och arbetsstängningarna kostat de stridande m. m., och detta af samma
orsak som han, nemligen den ännu qvarstående bristen på en tillfredsställande
svensk arbetsstatistik. Utskottet anser sig emellertid — äfven
utan stöd häraf — kunna förutsätta såsom en för alla genom erfarenheten
känd sak, att större och mindre stridigheter på förevarande område ej
sällan inträffa, och att de ofta medfört sorgliga följder såväl för de stridande
parterna som för samhället.

Såsom en frukt af den hos oss vunna erfarenheten om dessa sorgliga
följder har ock under senare tider den tanken trängt sig allt mera fram,
att det för såväl arbetsgifvare som arbetare skulle vara fördelaktigt, om en
uppkommande konflikt kunde lösas genom andra och fredligare medel än
arbetsinställelse eller arbetsstängning, närmast genom hänvisande till en
förliknings- och skiljenämnd.

Fördelarna af ett sådant medel ligga nära till hands. Redan i den
omständigheten, att detsamma står till buds, ligger en viss garanti mot att
löpa åstad i första uppbrusningen. Och detta betyder ofta — såsom äfven
blifvit anmärkt — att man icke löper åstad alls. Man föredrager att på
ett eller annat sätt ordna sina mellanhafvanden, hellre än att kastas in i
arbetsinställelsernas äfventyr och lidanden. Icke sällan behöfves endast en
klarare insigt i rådande förhållanden för att tanken på strid skall öfvergifvas.
Ett stort antal arbetsinställelser skulle säkerligen aldrig utbrutit,
om arbetsmarknadens ställning varit för arbetarne tillräckligt bekant.
Mången lönestrejk har börjats under tryckta konjunkturer, hvilka uppenbarligen
för tillfället fullständigt omöjliggjort löneförhöjning. Andra hafva
framkallats af ömsesidigt missförstånd. I sådana fall skulle brytning mycket

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

ofta kunnat undvikas genom gemensamma öfverläggningar inom förliknings-
och skiljenämnder, der arbetare och arbetsgivare mötts för underhandlingar
på sakkunskapens neutrala mark i syfte att undanrödja hvad
som kunnat stå i vägen för godt samarbete.

Härvid möter emellertid den stora och i praktiskt hänseende ofta b{ör

görande svårigheten, att från det allmännas sida hittills i vårt land intet läggande
medel blifvit anvisadt såsom lämpligt för biläggande eller slitande af tvister

•r i ii genom lag mellan

arbetsgivare och arbetare. . sti/mingen

Detta härleder sig ingalunda deraf, att vår svenska lagstiftning skulle «»«’««*•
af grundsats afhållit sig frän allt ingripande i aftalet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, ej heller deraf, att den skulle vara helt och hållet
främmande för sträfvandet att i särskilda fall genom förlikning och skiljedom
bereda tvistande parter möjlighet till en snabbare och praktiskt taget
mera tillfredsställande uppgörelse, än den som på vanlig rättegångsväg kan
erhållas.

I förra hänseendet behöfver blott erinras derom, att aftalet mellan
husbonde och hans lagstadda tjenare är regleradt genom legostadgan för
husbönder och tjenstehjon den 23 november 1833. I denna stadga fastställas
på ett ganska utförligt, om ock i många afseenden särdeles sväfvande
sätt ifrågavarande båda parters ömsesidiga förpligtelser. Sålunda
stadgas om husbonde: att han skall med goda och tjenliga efterdömen sitt
tjenstehjon föregå, detsamma om dess sysslors behöriga förrättande undervisa
samt till skäligt arbete hålla, det med försvarligt underhåll och tjenlig!
husrum förse, vid sjukdom låta detsamma sköta och vårda, ej i dess
ålderdom det förskjuta o. s. v.; om tjenstehjon: att det skall i sitt förhållande
vara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt, ej med
ord eller gerning uppsätta sig mot husbonde, matmoder eller den i deras
ställe satt är, ej visa sig oförnöjdt med husmanskost eller på hvarjehanda
annat sätt förklena husbonde eller matmoder m. m. Då tvister rörande
dessa ömsesidiga förpligtelsers rätta uppfyllelse förekomma, skola de afgöras
på i stadgan anvisadt sätt, och eger domaren dervid att understundom
uppträda såsom medlande och jemkande skiljeman, exempelvis i
fall lönevilkoren ej blifvit i städjobeviset utsatta och ej annorlunda kunna
styrkas, eller i fall husbonde på grund af fattigdom eller annan orsak ej
kan tjenstehjon med försvarligt underhåll och tjenligt husrum förse.

I afseende på vår lagstiftnings förhållande till grundsatsen om tvisters
uppgörelse genom förlikning och skiljedom torde vara nog att hänvisa dels
till rättegångsbalkens tjugonde kapitel, der det bland annat heter: »Är

saken för rätta och under skärskådan kommen, råde ändå domaren par -

Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

terna att att sig förena, om saken sådan är, att det tillåtas må», dels och
i synnerhet till lagen om skiljemän den 28 oktober 1887, hvilken meddelar
anvisning för ingående af skiljeaftal äfvensom stadgande rörande de
vilkor, under hvilka skiljemanna-uttalande kan erhålla laga kraft.

Nu påpekade bestämmelser för slitande af tvister mellan husbönder
och tjenare samt för ingående af skiljeaftal hafva emellertid ingen tillämplighet
på det slags stridigheter, hvarom i nu föreliggande motion är fråga.
Förhållandet mellan arbetsgivare och icke lagstadda arbetare är nemligen
ett helt annat än det mellan husbonde och tjenstehjon, och hvad lagen
om skiljemän angår, så finnes det visserligen ingenting i dess grundsats,
men väl åtskilligt i dess enskildheter, som göra densamma i dess nuvarande
form oanvändbar för biläggande af tvister mellan arbetsgivare
och arbetare. Så vidt kändt är, har det heller aldrig kommit i fråga att
för sådant ändamål begagna sig deraf.

o^nomtiiifäi Oaktadt denna hos oss befintliga brist på ett af staten anvisadt sätt

liga kompro’ för uppgörelse, har dock behofvet af en sådan understundom varit så
muser, trängande, att de stridande parterna enat sig om tvistens lösning genom
för tillfället anordnade kompromisser. Det har emellertid visat sig, att dylika
kompromisser haft synnerligen svårt att på ett tillfredsställande sätt
bilägga tvisterna, och detta väsentligen just på grund af sin tillfälliga
natur. Uppenbart är nemligen, att underhandlingar mellan arbetare och
arbetsgivare till tvistigheters biläggande föras med mindre utsigt till framgång,
om underhandlarne väljas först då, när striden hotar att utbryta
eller kanske redan uppflammat, och lidelserna å ömse sidor inkräktat på den
lugna besinningen. Man löper då fara, att endast de å båda sidor mest
omedgörliga väljas till kompromissarie!’, eller att dessa gå till sitt värf
bundna af imperativt mandat och betraktas såsom förrädare mot den
part, af hvilken de blifvit utsedda, i fall de visa motparten något tillmötesgående.
Under sådana förhållanden måste en förlikning gifvetvis stöta på
nästan oöfvervinneliga svårigheter, och utsigterna för dess varaktighet
blifva synnerligen ringa. Det fördelaktigaste vore derför utan tvifvel, att
ombuden utsåges redan under lugna förhållanden, på det att de måtte
kunna stå såsom jemförelsevis opartiska och besinningsfulla, då deras
tjenster påkallas.

I utlandet har man flerstädes långt tidigare än hos oss varit utsatt
för arbetsinställelsernas och arbetsstängningarnas olägenheter och derför

Första Kammarens Tillfålluja Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

äfven långt tidigare känt sig uppfordrad att utfinna de lämpligaste sätten
för deras undanrödjande. Då i vårt land ett sådant sätt ännu återstår att
finna, så måste det vara af stor praktisk betydelse att taga kännedom om
de erfarenheter, till hvilka man härvid kommit.

Det visar sig då, att man i utlandet med afseende å denna sak
slagit in på tvenne vägar, väsentligen skilda genom det olika förhållande,
hvari det enskilda initiativet och statens ingripande ställas till
hvarandra.

I flera land, såsom Frankrike, Belgien, Italien, Österrike och Tyskland,
har lagstiftningen rörande tvister mellan arbetsgifvare och arbetare
ursprungligen utgått ofvanifrån, och hufvudvigten har blifvit lagd på
statsmagten, hvilken med sin högre myndighet träder emellan de stridande
parterna och nödgar dem att inför honom framlägga sina mellanhafvanden
samt att till det omfång och för den tid han bestämmer underkasta sig
hans afgörande. Stridigheterna hafva här företrädesvis uppfattats och behandlats
såsom rättstvister, och inrättningarna för deras slitande hafva
fått karakteren af formliga yrkesdomstolar (Conseil de prud’hommes, Collegi
di probi viri, Gewerbegerichte o. s. v.). Dessa äro ett slags fasta
stats- eller kommunalinstitutioner, väsentligen af samma art som de vanliga
domstolarna, ehuru skilda från dem genom sin begränsning samt
genom det sätt, hvarpå de äro sammansatta och arbeta. För vinnande
af större fackinsigt och full opartiskhet äro de nemligen bildade af arbetsgifvare
och arbetare till lika antal, och deras uppgift är i främsta rummet
att söka uppgöra tvisterna i godo genom förlikning; först sedan sådan
visat sig omöjlig, skrida de till rättslig förhandling och afkunna dom,
hvilken då får laga kraft och genom laga medel bringas till verkställighet.

I England, Amerika och Australien deremot har utgångspunkten varit
en annan. Saken har der uppvuxit från rent praktisk grund, från de
tvistande parternas egen åstundan att erhålla mera stadgade former för
sina underhandlingar och en säkrare trygghet för sina överenskommelser.
Magten att bestämma, huruvida tvistefrågorna skola underkastas gemensam
pröfning och fredlig lösning samt huruvida och för hvilken tid utslag
skall vara bindande m. in., är här förbehållen de stridande sjelfva. Staten
träder till blott då sådant från båda sidor önskas, och dess medverkan
inskränker sig till att angifva de allmänna normerna för förhandlingarna
samt att under vissa förutsättningar gifva sin bekräftelse åt det fälda utslaget.
De inrättningar, som på sådant sätt kommit till stånd och som
väsentligen äro afsedda för slitande af intressetvister, utgöra icke domstolar
och kallas icke heller så, utan benämnas stående förliknings- och skiljenämnder.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

Då det är dessa institutioner, som vid de hos oss i ämnet väckta
motionerna företrädesvis varit åsyftade, torde en erinran om deras uppkomst,
, och utveckling här vara på sin plats.

År 1860 lyckades det fabrikanten Mundella (sedermera hritisk handelsminister)
att få ett slut på de våldsamma, ofta blodiga strider, som
sedan början af 1700-talet pågått inom strump- och handskindustrien i
Nottingham med dess omnejd, genom en på frivillighetens väg upprättad
stående förlikningsnämnd, till hälften sammansatt af arbetsgivare till
hälften af arbetstagare samt väsentligen afseende att bereda de tvistande
tillfälle till gemensamma rådplägningar, hvarunder sinnena kunde lugnas,
ömsesidiga missförstånd undanröcljas och arbetsmarknadens ställning klargöras.
Någon tid derefter bilade domaren Kettle de hittills rådande
slitningarna inom byggnadsfacket i \\ olverhampton genom en likaledes
på frivillighetens väg åstadkommen stående skiljenämnd, sammansatt af
en skiljeman med ett antal bisittare, lika många ur arbetsgifvarnes som
ur arbetstagarnes klass, samt hufvudsakligen åsyftande att få tvistepunkterna
framlagda för och undersökta af en opartisk person, för hvilken
båda parterna hyste förtroende och efter hvilkens offentligen uttalade omdöme
de derför voro villiga att låta arbetsvilkoren blifva ordnade.

Då det visade sig, att såväl Mundellas förlikningsnämnd som Kettles
skiljenämnd hvar och en inom sitt område uppfylde det åsyftade ändamålet,
uppstodo snart en mängd efterbildningar. I allmänhet fann man
fördelaktigast att låta dessa blifva en sammansmältning af båda systemen,
d. v. s. på en gång förliknings- och skiljenämnder, förnämligast dock det
förra. Erfarenheten ådagalade nemligen, att såväl den förlikande som
den skiljande verksamheten blefvo tagna i anspråk, men att den förra
vore den utan all jemförelse vigtigaste. så att endast i undantagsfall skiljemannen
måste träda emellan.

Till en början egde den af nämnden föreslagna förlikningen eller det
af skiljemannen gjorda uttalandet ingen annan giltighet än den, de erhöllo
genom sin å ömse sidor insedda öfverensstämmelse med klokhetens och
billighetens bud, genom den starka sjelfbeherskningen och samhällighet en
inom de båda organisationer (å ena sidan arbetsgifvarnes, å den andra
arbetstagarnes), ur hvilkas val nämnden framgått, samt genom den moraliska
påtryckning till förmån för försonlighet och fred, som den utomstående
allmänhetens opinion helt naturligt måste öfva på de stridande
parterna. Icke desto mindre kommo nämndernas uttalanden inom kort
att anses såsom faktiskt förpligtande, och på de orter, der en af arbetsgivare
och arbetstagare utsedd stående förliknings- och skiljenämnd kommit
i verksamhet, blef det flerstädes en sed, att vid en arbetares inträdande

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17. 9

i arbetet till honom öfverlemnades ett exemplar af nämndens stadgar med
erinran derom, att dessa vore ett för honom och arbetsgifvaren med afseende
å uppkommande tvisters lösning gällande kontrakt, så att, om han
eller arbetsgifvaren icke fogade sig i ett nämndens utslag, detta måste
anses såsom ett kontraktsbrott.

Trots den i engelska nationallynne! djupt rotade obenägenheten mot
statsinblandning i oträngdt mål — hvilken obenägenhet i hög grad delades
af Mundella och Kettle — uppstod emellertid snart bland såväl arbetsgivare
som arbetare en önskan om möjlighet att erhålla fullt betryggande
garantier för de ingångna aftalens bestånd, hvilket kunde ske derigenom,
att staten på de tvistandes begäran förlänade dessa aftal rättslig
giltighet. Ett förslag i denna rigtning utarbetades på anmodan af Kettle
och framlades af Mundella för parlamentet samt blef af detta antaget.
Genom den på så sätt tillkomna lagen om skiljedom (Arbitration Act) af
den 6 augusti 1872 hafva förliknings- och skiljenämnderna erhållit en i
någon mån officiel karakter och en viss laga kraft. Om arbetsgifvare och
arbetare förklarat sig önska, att mellan dem uppkommen tvist skall lösas
genom skiljedom, skola nemligen enligt nämnda lag båda parterna vara
bundna af utslaget, så vida det inom 48 timmar vinner deras godkännande,
och i så fall behåller det — om ej annorlunda är öfverenskommet
— sin giltighet så länge det mellan dem ingångna arbetsaftalet varar. I
händelse af tredska kunna de vanliga, af allmänna lagen anvisade tvångsmedlen
komma till användning. Så utveckladt har emellertid på detta
område det allmänna rättsmedvetandet numera blifvit, att utslaget nästan
alltid vunnit åtlydnad, och detta icke endast då den förlorande parten varit
arbetsgifvaren, som af lätt insedda skäl haft svårare att undandraga sig
dess exekution, utan äfven i de många fall, då det varit ogynsamt för
arbetarne, hvilka på grund af sin relativa medellöshet och sin större rörlighet
onekligen varit mera utsatta för frestelsen att undandraga sig sina
genom skiljedomen ålagda förbindelser.

Nu föreliggande motion är icke den första, genom hvilken frågan omfråga™ farten
lagstiftning för biläggande af tvister mellan arbetsgifvare och arbets-,,/^"* hjnom
tagare blifvit framlagd till svenska Riksdagens bepröfvande. Riksdagen.

Vid 1887 års januaririksdag väckte herr Richard Gustafsson i Andra
Kammaren en motion (n:o 81), hvari efter en kort motivering hemstäldes,

»att- Riksdagen genom skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att uppliih.
till Rikad. Prot. 18ft.rj. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Höft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

drag gifves åt arbetareförsäkringskomitén, att komitén, efter att i denna
sak hafva inhemtat de åsigter och önskningar i ämnet, som hysas af
svenska arbetames fackföreningar och befintliga föreningar af arbetsgifvare,
måtte utarbeta förslag till inrättande af lagstadgade skiljedomstolar mellan
arbetare och arbetsgifvare».

Förslaget kom på grund af riksdagsupplösningen icke till behandling,
men förnyades af samme motionär vid 1887 års majriksdag (motion i
Andra Kammaren n:o 43). Det hänvisades da till kammarens andra tillfälliga
utskott, som med anledning af detsamma i utlåtande n:o 13 gaf
en sakrik utredning af den utländska erfarenheten i ämnet och uttalade
sin lifliga sympati för motionens syfte, men likväl afstyrkte bifall till
densamma, hufvudsakligen på de grunder, dels att skiljedomstolar i fråga
om arbetstvister visat sig i utlandet hafva tvifvelaktig framgång, der de
ej uppstått på frivillig väg och såsom frukt af det å ömse sidor kända
fredsbehofvet efter långvariga strider mellan arbetsgifvare och arbetare,
dels att inhemska erfarenheter, som visade, att i vårt land radde något
behof eller någon allmän mening till förmån för skiljedom, nästan helt
och hållet saknades.

Kammaren biföll den 30 juni utan öfverläggning och omröstning utskottets
afstyrkande hemställan.

Vid 1892 års lagtima riksdag väcktes i samma ämne tvenne motioner,
den ena i Första Kammaren (n:o 4) af herr R. Klinckowström, den andra
i Andra Kammaren (n:o 196) af herr E. Beckman.

Herr Klinckowström föreslog, »att Riksdagen ville för sin del besluta
en underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes, med görligaste första,
utse en komité af dertill lämpliga personer för att utreda den s. k. arbetarefrågan
och på grund deraf framställa de förslag till arbetareklassens
förbättrade förhållanden, hvartill ifrågavarande utredning kan föranleda».
Bland de uppgifter för statsmagterna till arbetarefrågans lösning, som i
den vidlyftiga motionen framhöllos, var äfven den »att organisera förlikningsdomstolar
å yrkens och näringars alla områden».

Första Kammarens första tillfälliga utskott yttrade sig i utlåtande
n:o 11 med sympati om denna del af motionärens förslag samt tillstyrkte
en skrifvelse med begäran om utredning rörande bland annat »huruvida
och på hvad sätt förliknings- och skiljenämnder mellan arbetsgifvare
och arbetare må kunna i vårt land upprättas». Vid kammarens sammanträde
den 30 april blef emellertid utskottets hemställan i sin helhet
förkastad.

Herr E. Beckman åter, med hvilken femton af Andra Kammarens
öfriga ledamöter instämde, föreslog, »att Riksdagen genom skrifvelse till

Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

Kongl. Maj:t måtte anhålla om utredning rörande lämpligheten af en lagstiftning
i fråga om förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare och
arbetsgivare samt af framläggande för Riksdagen af de förslag, som med
anledning häraf må synas påkallade».

Motionen blef i ett utförligt och belysande utlåtande (n:o 20) af
Andra Kammarens första tillfälliga utskott enhälligt tillstyrkt. Vid det
slutliga afgörande! den 30 april blef den dock efter någon diskussion med
89 röster mot 65 af kammaren afslagen.

Då emellertid motionären ansåg de mot förslaget andragna skälen
hvila på någon missuppfattning af dess omfång och innebörd, framlade
han vid 1893 års riksdag en ny motion (n:o 143) i samma ämne.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott, till hvilket motionen denna
gång hänvisades, afgaf deröfver ett utlåtande (n:o 11), hvari utskottet såsom
sin åsigt uttalade, att ett fredligt biläggande af de industriella striderna
vore synnerligen önskvärd!, att samhället häri hade ett stort intressse,
att stående förliknings- och skiljenämnder visat sig för ändamålet särdeles
lämpliga, att Englands inrättningar af detta slag måste anses såsom de
för våra förhållanden bästa förebilderna, samt att vi uti 1887 års »lagom
skiljemän» hade en god utgångspunkt för en lagstiftning i detta syfte.
Utskottet var emellertid i så måtto af annan mening än motionären, att då
denne uttryckligen förklarat sig afse endast intressetvister, så ansåg utskottet
deremot olämpligt, att lagstiftningsåtgärder vidtoges för åstadkommande
af förliknings och skiljenämnder utan att afseende äfven fästes vid rättstvister,
hvarför utskottet fann sig böra, »under uttalande af sin anslutning
till motionärens framställning om nyttan och betydelsen af frivilliga förliknings-
och skiljenämnder, hemställa, att motionen icke måtte föranleda
någon kammarens åtgärd».

Vid behandlingen i Andra Kammaren den 22 mars stodo trenne
yrkanden mot hvarandra: ett på bifall till motionen, ett annat på bifall
till utskottets hemställan och ett tredje på bifall till samma hemställan,
men med ogillande af motiveringen. Sedan vid voteringen om kontraproposition
det första yrkandet (bifall till motionen) erhållit 84 röster
och det tredje 101, erhöll vid hufvudvoteringen det andra 93 och det
tredje 94.

Arets motionär har i sitt förslag väsentligen följt den af 1893 års
utskott gifna anvisningen, ehuru han med afseende på den önskade lag-?"B *
stiftningens beskaffenhet velat mindre gå den ifrågasatta utredningens

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

resultat i förväg. Efter en kort erinran om de föregående motionernas
behandling yttrar han härom: »Utan att här närmare ingå på frågan om
användbarheten af 1887 års lag om skiljemän såsom grund för ett dylikt
lagstiftningsarbete, ansluter jag mig för min del fullständigt till den af
1893 års utskott uttalade uppfattningen, att, när en utredning och eventuelt
ett lagstiftningsarbete på detta område skola företagas, dessa böra
omfatta såväl rätts- som intressetvisterna mellan arbetsgivare och arbetare.
Frågan öfverlemnas i sådant fall till regeringens förberedande pröfning i
hela dess vidd, och detta synes mig fördelaktigt ur flera synpunkter, icke
minst ur den, att Riksdagen då icke behöfver i förväg och i frågans outredda
skick göra något uttalande eller ens någon antydan om, huru Riksdagen
anser den bäst kunna lösas».

Andra Kammarens första tillfälliga utskott anför i ärendet följande:
»Utskottet har vid öfvervägande af de skäl, som blifvit i ofvan omnämnda
motioner och utskottsutlåtanden anförda, samt af de upplysningar i ämnet,
det för öfrigt inhemtat, icke kunnat undgå att komma till den öfvertygelsen,
att frågan om lämpligaste sättet för biläggande af tvister mellan
arbetsgivare och arbetstagare är en angelägenhet, som otvifvelaktigt påkallar
statsmagternas uppmärksamhet.

I likhet med samtliga motionärer och utskott, hvilka hos oss yttrat
sig i ämnet, finner utskottet samhället hafva ett stort intresse deruti, att
upplågandet af strider mellan arbetsgivare och arbetare i möjligaste mån
förebygges, i det dessa strider återverka menligt ej blott på den yrkesgren,
inom hvilken de ega rum, utan på större eller mindre delar af
näringslivet i dess helhet, jemte det de städse utgöra en fara för den allmänna
ordningen.

Vore det nu så, att detta intresse kunde blifva fullt tillgodosedt uteslutande
genom de tvistandes egna åtgöranden, så saknades helt visst anledning
att ifrågasätta någon medverkan från det allmännas sida. Så torde
dock ej vara förhållandet. De medel för biläggande af arbetstvister, som
hittills hos oss någon gång blifvit anlitade, nemligen för tillfället utsedda
kompromisser, synas nemligen icke vara af den art, att de gifva någon
större utsigt till åstadkommande af förlikning eller —- om en sådan kommer
till stånd — lemna någon större trygghet för densammas upprigtighet
och varaktighet.

Beaktansvärda skäl kunna sålunda anföras för behofvet af en lagstiftning
till biläggande af tvister mellan arbetare och arbetsgivare. Huru -

Första Kammarens Tillfälliga Utsh-otts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

vida detta behof för närvarande hos oss är stort nog att föranleda till
åtgärder från statens sida, detta är ett spörsmål, som blifvit på olika sätt
hesvaradt, och som synes utskottet väl förtjent af en närmare utredning.

Om det vid eu sådan utredning skulle visa sig, att en lagstiftning på
förevarande område verkligen vore behöflig, så framställer sig den frågan,
huru denna lagstiftning lämpligast borde vara beskaffad.

Utskottet anser ett fullt nöjaktigt svar å denna fråga icke kunna
gifvas utan stöd af en mera noggrann undersökning, än utskottet varit i
tillfälle att deråt egna. Någon antydan om sjelfva hufvudhår akter en af de
åtgärder, som vid utredningen företrädesvis borde komma i åtanke, finner
sig utskottet emellertid böra lemna.

Några af staten upprättade eller påbjudna förliknings- och skiljedomstolar,
till hvilka arbetsgivare och arbetare vid mellan dem uppstående
stridigheter skulle vara förpligtade att hänskjuta sin sak, kan utskottet
på intet sätt anse för våra förhållanden ändamålsenliga. Ett så starkt
ingripande i de tvistande parternas sjelfbestämningsrätt skulle helt säkert
väcka stort och allmänt missnöje, och detta lika väl bland arbetarne som
bland arbetsgifvarne. Något förslag i denna rigtning har ej heller inom
Andra Kammaren framkommit.

Skola i vårt land inrättningar för biläggande af arbetstvister anordnas,
så komma de utan tvifvel ej att blifva obligatoriska domstolar, utan i
stället frivilliga förliknings- och skiljenämnder, exempelvis liknande de i
England bildade och sedermera mångenstädes efterbildade. Dessas kännetecknande
hufvuddrag äro följande:

1. De upprättas på vederbörande arbetsgifvares och arbetstagares fria
initiativ och icke för landet i dess helhet eller för vissa industrier i deras
helhet, utan endast för en särskild yrkesanläggning eller en särskild yrkesgren
inom något visst område.

2. De sammansättas genom val af vederbörande parter enligt af dem
sjelfva träffade bestämmelser, dock under iakttagande af vissa genom lagstiftningen
angifna allmänna hufvudgrunder.

3. Kostnaderna för nämnderna bestridas af vederbörande arbetsgivare
och arbetstagare gemensamt.

4. Det beror på frivillig öfverenskommelse parterna emellan, huruvida
eu uppstående tvist måste föreläggas förliknings- och skiljenämnd eller
skall kunna afgöras på annat sätt.

5. Det beror likaledes på frivillig öfverenskommelse, huruvida och
för huru lång tid förliknings- och skiljenämnds utslag skall vara lagligen
bindande och statens medverkan vid dess exekution alltså kunna påkallas.

De ifrågasatta nämnderna skulle följaktligen såväl till sin tillkomst

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

som sitt fortbestånd hvila på det fria aftalets grund, och statens ingripande
genom lagstiftningen skulle begränsas endast till att anvisa en lämplig
form för nämndernas bildning och verksamhetssätt samt till att meddela
föreskrifter, som bestämde, under hvilka vilkor ett skiljemannautslag skulle
vara bindande samt huru det i fall af bristande uppfyllelse skulle bringas
till verkställighet.

Utskottet vill ingalunda påstå, att nämnder, inrättade enligt sådana
grunder, ens i sitt hemland utgjort något ofelbart verkande medel mot
stridigheter mellan arbetsgivare och arbetare. Trots dessa nämnder hafva
stora och långvariga arbetsinställelser och arbetsstängningar der egt rum.
Men de hafva — enligt alla sakkunniges vitsord — förebyggt många
tillbud till tvister och underhjelpt nedläggandet af sådana. De hafva
ej varit i stånd att upphäfva kampen på industriens område, men de
hafva i högst betydlig grad inskränkt stridernas antal och ofta äfven deras
omfång.

Tredje tillfälliga utskottet vid 1893 års riksdag uttalade den åsigten,
att vid en undersökning rörande förevarande sak frågorna om rätts- och
intressetvister böra samtidigt tagas under ompröfning. Utskottet biträder,
i likhet med motionären, denna mening, dock utan att det dermed vill
hafva förnekat, att den ifrågasatta utredningen möjligen kunde komma att
visa lämpligheten af en åtskilnad härutinnan, så att rättstvister befunnes
böra slitas på ett sätt, och de i praktiskt afseende vida betydelsefullare
intressetvisterna på ett annat.

Nyss anförda utskott ansåg tillika, att vi uti 1887 års lag om skiljemän
»hafva en grund, hvarpå utan större svårighet skulle kunna byggas
för att med ett jemförelsevis enkelt lagstiftningsarbete bereda tillfälle till
upprättande af frivilliga såväl skiljemannainrättningar för rättstvister som
förliknings- och skiljenämnder för intressetvister». Det förestälde sig, att
genom omarbetning af några af lagens paragrafer och tillfogandet i samma
lag eller genom särskildt tillägg till densamma af några nya bestämmelser
»den ur flera synpunkter opraktiska lagen om skiljemän skulle kunna utvecklas
til] något äfven i här föreliggande syfte fullt brukbart».

Utskottet, som finner det vara en gifven fördel, om den ifrågasatta
lagstiftningen kunde vinnas genom en organisk utveckling af den nu bestående,
anser sig emellertid ej böra ingå i någon närmare pröfning af det
sätt, hvarpå en sådan utveckling enklast och bäst skulle kunna åstadkommas.
Någon fullt säker grund för ett omdöme i detta afseende torde
ej gifvas utan en föregående, af Kongl. Maj:t anordnad utredning och utgör
detta för utskottet en ytterligare anledning att förorda en sådan.»

Första Kammarens Tillfälliga XJtshotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

På grund af hvad sålunda anförts, har Andra Kammarens första tillfälliga
utskott hemstält:

»att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i hvilken
utsträckning en lagstiftning för biläggande af tvister mellan arbetare och
arbetsgivare må anses för vårt land behöflig och lämplig, samt om
framläggande för Riksdagen af de förslag, hvartill denna utredning kan
föranleda».

Sedan Andra Kammaren bifallit detta utlåtande, blef jemlikt § 63
mom. 3 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvet
Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt första tillfälliga
utskott.

Första Kammarens första tillfälliga utskott vill i afseende å den ifrågasatta
lagstiftningen anmärka, att, om ock en dylik i utlandet kunnat vara
af någon nytta, der förhållandena i mycket äro annorlunda och så omfattande,
att arbetsgifvarne i regeln icke komma i någon personlig beröring
med sina arbetareskaror, detta icke utgör tillräcklig anledning att
införa en sådan nyhet i lagstiftningen hos oss, der förhållandena äro
mindre och der i allmänhet känslan af samhörighet mellan husbonden
och hans underhafvande ännu fortlefver.

Utskottet vill dock icke förneka, att förhållandena mellan arbetsgivare
och arbetare äfven hos oss någon gång varit eller kunna komma att utveckla
sig derhän, att förliknings- och skiljenämnder för biläggande af
tvistigheter dem emellan varit eller kunna blifva behöfliga. Nödig varsamhet
torde emellertid bjuda att icke inslå på lagstiftningens väg, innan
mer erfarenhet vunnits inom landet, huruvida icke dylika nämnder, tillkomna
efter frivillig öfverenskommelse och sammansatta efter hvad förhållandena
för hvarje fall fordra, kunnat vai’a till fyllest.

I motiveringen till det utskottsutlåtande, som ligger till grund för
Andra Kammarens beslut, säges visserligen, att den ifrågasatta lagstiftningen
skulle begränsas endast till en lämplig form för nämndernas bildning
och verksamhet samt till att meddela föreskrifter, som bestämde,
under hvilka vilkor ett skiljemannautslag skulle vara bindande samt huru
det i fall af bristande uppfyllelse skulle bringas till verkställighet. Men
en sådan lagstiftning innebär dock alltid i mer eller mindre mån ett
bindande af kapitalets och arbetets fria samverkan; och beträdandet af
en sådan väg kan hafva sina vådor. Har lagstiftning en gång börjat på

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.

detta område, framträda önskningar säkerligen snart i syfte att göra den
samma mer effektiv genom att öka nämndernas myndighet. Den tid vore
då kanhända icke så långt aflägsen, då dessa nämnder finge magt att i
vissa fall bestämma arbetslönens storlek med mera dylikt, som ledde oss
in uti sådana samfundsförhållanden, som vi icke eftersträfva.

Vid granskning af sjelfva skrifvelseförslaget kan utskottet icke underlåta
att påvisa, huru ringa ledning detsamma skulle lemna Kongl. Maj:t
om Riksdagens ställning till den föreliggande frågan. Utredningen skulle
till en början afse en undersökning, huruvida den ifrågasatta lagstiftningen
må anses för vårt land behöflig. Att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om lagstiftning i ett ämne utan att vara öfvertygad om dess
behöflighet, synes utskottet föga lämpligt, och då i öfrigt de angifna grunderna
för den påtänkta lagstiftningen förefalla i hög grad oklara och
sväfvande, visar detta, att åsigterna i den föreliggande frågan ej vunnit
den stadga, att tidpunkten för en skrifvelses aflåtande i ämnet ännu kan
vara inne.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens ofvan omförmälda beslut.

Stockholm den 7 maj 1895.

På utskottets vägnar:

JESPER CRUSEBJÖRN.

Stockholm, Tvär Hfeggströms boktryckeri, 1895.