Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1895:Tfu114 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1895, kl. 3 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till lärlingslag.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion hafva herrar C. A. Andersson
och Z. Larsson föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Magt ville låta utarbeta och för en kommande
Riksdag framlägga förslag till lärlingslag.

Motionärerna anföra till stöd för motionen följande:

Ett samhälles sunda utveckling kunde ej försiggå jemnt och säkert
utan att dess medlemmar, hvar på sitt område, vore utbildade att efter
bästa förmåga samfäldt verka till det helas förkofran, hvarför samhällsmedlemmarnes.
goda moral och sakkunniga, idoga sträfsamhet utgjorde
oeftergifliga vilkor. Men denna moral, denna sakkunskap och idoghet
vunnes i allmänhet endast genom en dertill lämpad uppfostran.

Medan Sverige inom allmänbildningens område onekligen stält sig i
de främsta leden bland Europas kulturländer, hade man emellertid försummat
en för landets sunda utveckling ytterst vigtig fråga, nemligen uppfostringsväsendet
inom handtverkerierna, eller med ett ord lärlingsfrågan.

Med näringsfrihetens införande 1864 hade det patriarkaliska förhållande,
som förut varit rådande emellan mästaren och lärlingen, nästan
helt och hållet upphört, och verkningarna häraf hade icke uteblifvit. Yrkes 11

ih. till Riksd. Prot. 1895. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 11 Höft. (N:o 14.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga XJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

lärlingarne ansågo sig nemligen icke mera nu som förr bundna vid sina
läromästare, utan missbrukade ofta sin frihet på ett sjelfsvåldigt och för
dem sjelfva och yrket ytterst skadligt sätt.

I saknad af någon som helst lag, hvilken bestämde lärlingens och
lärmästarens ömsesidiga förhållanden och förpligtelser, hade å andra sidan
denne senare, som dock borde vara i målsmans ställe, nu knappast vidare
med sin lärling att skaffa än att betala honom hans lön samt att af honom
söka få det mesta möjliga arbete verkstäldt. Derför plägade de också åtskiljas
lika lätt, som sambandet emellan dem varit läsligt, eller så fort
den ene ej längre tyckte sig behöfva den andre.

Visserligen angåfve § 15 mom. 1 af 1864 års näringsförfattning sättet
för fabriks- och handtverksarbetares antagande, i det att nämnda lagrum
föreskrefve, det sådant borde ske i*närvaro af vittnen och att skriftlig
öfverenskommelse dervid borde träffas, som noga bestämde tjenstetiden
och vilkoren i öfrigt, hvarförutom mom. 2 och 3 af samma paragraf stadgade
dels näringsidkares föräldrarätt öfver af honom i tjenst antaget
fattigt barn, som saknade målsman, dels ock under vissa vilkor näringsidkares
husbondevälde öfver andra biträden och arbetare. Erfarenheten
hade emellertid visat, att dessa lagbestämmelser icke egnade sig att tilllämpas
med afseende på handtverkslärlingen, ty denne hade aldrig, hvarken
förr eller nu, kunnat betraktas som tjenare, emedan han ej vore antagen
för att tjena, utan för att lära yrket och sålunda utbilda sig för sin framtida
uppgift.

Den fostran, som ynglingen i början finge, verkade merendels för
hela lifvet och blefve för honom en inflytelse till godt eller ondt. Derför
vore det lagstiftarens förnämsta uppgift att så afväga lagen, att den i
möjligaste mån främjade en god uppfostran för de uppväxande och sålunda
blefve till verklig nytta icke allenast för den näringsklass, för hvilken den
vore afsedd, utan för hela samhället.

En sådan lag för handtverkerierna saknade man i Sverige fullständigt,
ty begreppet handtverkslärling och lärlingens uppfostran för sitt yrke vore
allt för litet beaktade i näringsförfattningen.

I många af Europas länder existerade en lärlingslag, och i flera af
dessa hade man på senare tid återinfört det obligatoriska utlärlingsprofvet,
Föreskriften om detta prof manade ynglingen till sträfvan att så lära sitt
yrke, att han vid lärotidens slut kunde genom afläggandet af ett hedrande
prof gifva ett åskådligt bevis på sin inheintade kunskap i detsamma.

Sverige vore härutinnan i saknad af hvarje lagbestämmelse, och derför
vore det ej underligt, att i många fall lärlingarne, obenägna för allt tvång,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 3

lemnade sina läromästare, innan de ens hunnit inhemta de enklaste grunderna
för sitt yrke.

Men då dessa merendels fattiga ynglingars enda tillgång oftast bestode
uti de kunskaper, de kunnat inhemta under lärotiden, insåges lätt
af huru stor vigt det vore, att deras lärotid ej finge planlöst tillbringas
eller när som helst och på godtyckligt sätt afbrytas.

Handtverks- och industriföreningarna i riket hade visserligen med
sällspord energi sökt bevara åt handtverkerierna afläggandet af utlärlingsprof
samt bildat fonder för utdelande af belöningsmedaljer åt dem, som
visat sig deraf förtjenta; men då medlemskap af dessa föreningar vore en
frivillig sak, så hade deras verksamhet ej i vidsträcktare mån kunnat vara
till fyllest. Derför hade ock dessa föreningar samt de framsynte och erfarne
handtverksidkarne i landet ständigt hyst den meningen, att en för
vår tid lämpad lärlingslag vore af behofvet påkallad, och i många år hade
handtverksindustriens män på sina industriidkaremöten stält denna fråga
ibland de främsta på dagordningen.

För att gifva en antydan om i hvilken rigtning lagstiftningen på
ifrågavarande område ansåges böra gå, bifogades ett af en för ändamålet
tillsatt komité afgifvet förslag till näringslag, hvilket förslag blifvit med
öfverväldigande majoritet godkändt vid 7:de allmänna industriidkaremötet
i Norrköping 1893, dit landets olika handtverks- och industriföreningar
in. fl. skickat sina ombud och der af de 155 tillstädesvarande ombuden
efter en grundlig öfverläggning 149 röstat för en så lydande resolution:

»Då nu gällande näringsförfattning i sig ej innefattar någon särskild
bestämmelse angående lärlingar och läromästare samt deras ömsesidiga
förpligtelser annat än hvad som för tjenstehjon och arbetare i allmänhet
är stadgadt, samt då det till följd häraf visat sig, att lärlingar allt för
ofta godtyckligt sluta sin lärotid utan att hafva hunnit inhemta nödig
kunskap i sitt yrke, och att läromästare af samma orsak ej heller fästa
nödigt afseende vid sina lärlingars utbildande till dugliga handtverkare
och goda samhällsmedlemmar, så anser mötet, att, för att få bättre reda
i dessa förhållanden, en särskild lärlingslag bör komma till stånd.

§ 15 mom. 1 i nu gällande näringsförfattning stadgar lägsta kontraktstiden
till 3 år, men om en lärling skall kunna hafva någon verklig
nytta af sin lärotid, så är 3 år i de flesta fall dertill för kort, hvadan
mötet gillar kontraktstidens förlängande till högst 5 år, inberäknadt högst
3 månaders ömsesidig pröfningstid.

I förening härmed gillar mötet, som anser, att utlärlingsprofvet alltid
är det reellaste beviset för inhemtad yrkeskunskap, att lärotiden skall, der
det är möjligt, med sådant utlärlingsprof afslutas.

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

Således och då komiténs förslag till lärlingslag i öfrigt är afsedt dels
att skydda lärlingarne för godtycklig behandling, dels att bringa en mera
bestämd ordning i hit hörande förhållanden, godkänner mötet detsamma
samt anser, att en sådan lag bör komma till stånd.»

Äfven Stockholms handtverksförening hade gjort ett uttalande i
frågan, gående i samma rigtning som ofvanstående resolution. På inbjudan
af centralstyrelsen för Sveriges handtverks- och industriföreningar hade
nemligen ledamöterna i Stockholms handtverksförening sammanträdt den
10 december 1894 och dervid med stor majoritet antagit följande resolution:

»Stockholms handtverksförening hyser, i öfverensstämmelse med det
af 7:de allmänna industriidkaremötet i Norrköping 1893 fattade beslut,
den åsigten att för att få ett bättre ordnadt förhållande med afseende på
lärlingars uppfostran inom handtverkerierna, än hvad 1864 års näringsförfattning
erbjuder, så blir en lärlingslag, som med hänsyn till nutida
kraf och principåskådningar i sig innefattar bestämmelser om såväl lärlingars
som läromästares ömsesidiga skyldigheter under lärotiden, densammas
längd samt sättet för lärotidens afslutning, hvilket bör ske genom
godkändt utlärlingsprof, nödvändig.»

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskott yttrar om den föreliggande
motionen följande:

»De förändringar i nu gällande näringslagstiftning, som motionärerna
åsyfta, torde bestå uti

1. införande af lagbestämmelser om obligatoriskt läroprof samt i
sammanhang dermed närmare angifvande af de handtverksidkaren och den
hos honom anstälde lärlingen ömsesidigt åliggande förpligtelser; och

2. utsträckning af lärotiden.

Innan utskottet redogör för de stadganden, som i berörda hänseenden
förefinnas uti nu gällande kongl. förordning angående utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864, torde det vara af intresse att taga någon kännedom
dels om den lagstiftning, som på ifrågavarande område ansetts lämplig
i vissa andra länder, der i någon mån likhet med svenska förhållanden
kan förutsättas, dels ock om de stadganden, som i Sverige varit gällande
närmast före tillkomsten af ofvanberörda kongl. förordning; och tillåter
sig derför utskottet härutinnan i korthet meddela följande.

Uti den i Österrike gällande »Gewerbe-Ordnung» af den 20 december
1859, med deri sedermera gjorda ändringar, föreskrifves:

Läromästaren skall sörja för lärlingens utbildning i yrket och får

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

derför ej för andra göromåls skull draga honom från yrkesverksamheten;
han skall öfvervaka den minderårige lärlingens seder och uppförande; hålla
honom till gudsfruktan, arbetsamhet och goda seder; tillse, att lärlingen
besöker skolor, särskildt yrkesskolor, der sådana finnas; han får ej misshandla
lärlingen eller af honom kräfva arbete, som öfverstiger hans krafter.

Lärlingen å sin sida är gent emot sin läromästare förpligtad till hörsamhet,
trohet och flit samt skall föra ett stilla och anständigt lefverne.
Den minderårige lärlingen är underkastad läromästarens faderliga tuktan.

Då lärling antages, bör aftal träffas, muntligt eller skriftligt, och är
lärotiden bestämd till minst 2 och högst 4 år, deri inräknad ömsesidig
pröfvotid af högst 3 månader.

Vid lärotidens slut skall läromästaren gifva lärlingen betyg, angifvande
den tillbragta lärotidens längd, lärlingens uppförande derunder samt
hans i yrket förvärfvade skicklighet. Läroprofs afläggande synes icke vara
obligatoriskt, men åtskilliga föreskrifter och ordningsbestämmelser i syfte
att uppmuntra till dylika prof finnas, bland annat, genom föreskrift att
bilda yrkesföreningar, i hvilkas verksamhet anordnande af läroprof uttryckligen
förklaras böra ingå.

Den i Tyskland gällande »Reichs-Gewerbe-Ordnung» innehåller stadgande^
som i hufvudsak synas öfverensstämma med bestämmelserna i
»Gewerbe-Ordnung för Österrike, dock att begränsning för lärotiden saknas,
hvilken alltså helt och hållet beror af aftalet.

För storfurstendömet Finland har utfärdats en förordning om näringarna
den 31 mars 1879, hvilken fastställer den grundsatsen, att för finsk
medborgares rätt att utöfva yrke i allmänhet endast fordras att hafva god
frejd och att råda öfver sig sjelf och sin egendom.

Under kap. 3, med öfverskrift: »Om föreningar emellan yrkesidkare»,
innehåller denna förordning föreskrift, att idkare af näringsyrken i städerna
skola bilda föreningar för vården om angelägenheter, som röra de yrken,
som af föreningens medlemmar utöfvas, att medlem af sådan förening är
en hvar, som i stad drifver näringsyrke, att hvarje förening eger för sig
upprätta ordningsstadga och derå i föreskrifven ordning erhålla fastställelse,
samt att dessa föreningar hafva till uppgift, bland annat och i synnerhet,
att hafva tillsyn å lärlingars och andra vid näringsyrkena sysselsatta arbetares
undervisning, vård och fogliga behandling äfvensom utfärda gesällbetyg
och mästarebref åt de arbetare i yrkena, som slikt vittnesbörd öfver
vunnen skicklighet åstunda. )

Vidare innefattar sagda förordning uti 4:e kapitlet, med öfverskrift:
»Om yrkesbiträden, arbetare och lärlingar», följande bestämmelser:

Yrkesidkaren skall faderligt vaka deröfver, att biträden, arbetare och

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

lärlingar, som äro i hans hus och kost, särdeles de minderåriga, hållas till
gudsfruktan, ordentlighet och goda seder, samt undfå sund bostad äfvensom
tjenlig och tillräcklig föda. Han bör tillhålla sina lärlingar och
omyndiga arbetare att flitigt besöka söndagsskola eller annan för näringarna
afsedd läroanstalt, och vid sina lärlingars och arbetares sysselsättande har
han att fästa behörigt afseende å deras helsa och arbetsförmåga samt att
vidtaga nödiga försigtighetsmått till deras skyddande mot kroppslig skada
i arbetet. Yrkesidkare är pligtig att till biträde, som sådant åstundar,
utfärda vitsord öfver ådagalagd arbetsskicklighet och uppförande.

Biträden, arbetare och lärlingar skola visa yrkesidkaren, eller den han
i sitt ställe sätter, aktning, trohet och lydnad, punktligt iakttaga arbetstiden,
med flit och omsorg fullgöra sina åligganden, icke bekantgöra förhållanden
rörande yrkesdriften och idkarens affärsställning, fogligt umgås
med andra arbetare och tjenare samt ej misshandla minderåriga arbetare
eller läidingar. — Lärling och annan arbetare, af såväl man- som qvinkön,
äro, tills de fylt, de förra aderton och de senare fjorton års ålder, underkastade
måttlig aga af yrkesidkaren eller den hans ställe företräder; dock
må sådan tilldelas endast i närvaro af omyndigs målsman eller tillkalladt
vittne. Öfver fattigt barn, som yrkesidkare i lära upptagit, har yrkesidkaren
föräldrarätt, intill dess sådant barn uppnått myndig ålder.

Biträdens eller arbetares antagande sker genom kontrakt, muntligt
eller skriftligt. Vill yrkesidkaren deri öfverenskomma om viss tid för aftalets
bestånd, får denna tid ej öfverstiga tre år, men läroaftal, som för
yrkesidkaren medför förbindelse att såsom ersättning för lärlingens arbete
undervisa och inöfva honom i yrket, må omfatta en tid af högst fem år,
deruti inberäknad ett hälft års pröfvotid, före hvars utgång aftalet kan
ryggas, om någondera parten finner sig dertill föranlåten. Aftal, genom
hvilket omyndig i arbete eller lära antages, må icke sträckas utöfver myndighetsåldern
i annan händelse, än att yngling, som fylt aderton år, inför
yrkesförenings fullmägtige medgifvit sådant och målsman dertill bifallit.
Har vid arbetsaftalets ingående bestämning ej träffats angående tiden för
aftalets upphörande, gäller i sådant afseende å ömse sidor fjorton dagars
uppsägningstid. År arbets- eller läroaftal icke skriftligen upprättadt, står
det hvardera kontrahenten öppet att låta inskrifva aftalet i vederbörande
yrkesförenings protokoll. Före tolf års ålder får i regeln ingen antagas
till arbete i fabrik eller handtverk.

Angående afläggande af läroprof föreskrifves, att om lärling eller
arbetare vill till vittnesbörd öfver skicklighet och godt uppförande vinna
gesällbref, har han att i sådant afseende anmäla sig hos vederbörande
yrkcsförening. Har han med goda framsteg genomgått söndagsskola eller

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 7

annan för näringarna afsedd läroanstalt, eller eljest förvärfvat nöjaktiga
insigter i de läroämnen, som uti slika skolor föredragas, och styrker han
sig hafva fört en sedlig och ordentlig vandel samt ajiägger prof på vunnen
färdighet i yrket, må gesällbref honom meddelas.

Vidare stadgas, att gesäll, som minst två år arbetat i sitt yrke och
deri vunnit utmärktare skicklighet, må, om han uppnått myndig ålder och
under vederbörande förenings tillsyn förfärdigar inästareprof, mästarenamn
och bref erhålla.

I Danmark gäller en af regering och riksdag antagen »Lov om Laerlingeforholdet»
af den 30 mars 1889. Enligt denna lag åligger det läromästaren
att vaka öfver lärlingens uppförande och sedliga förhållande; så
vidt möjligt skydda honom mot i moraliskt afseende skadliga inflytelser;
ej halla honom till arbete, som är för hans helsa skadligt eller öfverstiger
hans krafter; samt i regel icke använda honom till sysslor, som ej tillhöra
yrket.

Lärlingen skall visa sin läromästare trohet, lydnad och aktning samt
vara mästaren till hjelp i hans arbete, i den mån lärlingens krafter och
färdighet medgifva. Manlig lärling under 18 år är underkastad hustukt.

Lärlings antagande sker medelst skriftligt kontrakt, som mästaren har
att förete inför vederbörande myndighet för erhållande af anteckning, att
det är affattadt i öfverensstämmelse med lagens föreskrifter. Blanketter
till dylika kontrakt tillhandahållas kostnadsfritt. Lärotidens längd bestämmes
genom kontraktet, men får icke öfverstiga 5 år, deri inräknad tre
månaders ömsesidig pröfvotid.

Afläggande af läroprof är ej ovilkorligen föreskrifvet, men enligt
§ 27 i gällande näringslag bör tillfälle beredas dem, som så önska, att
fullgöra dylika prof i öfverensstämmelse med regler, som närmare bestämmas
af Konungen. Skulle lärlingen icke vid lärotidens slut aflägga läroprof,
bär mästaren att meddela honom intyg (Lterebrev), innehållande uppgift å
(len tid han tillbragt i läran samt betyg om den skicklighet han uppnått
i yrket. Lagstiftningen går emellertid ut på att uppmuntra till läroprofs
afläggande. Så föreskrifves i § 10 af lärlingslagen, att lärotiden skall användas
på sådant sätt, att lärlingen efter hand lär yrket så fullständigt som
möjligt, sa att han vid lärotidens slut kan aflägga läroprof (Svendeprove),
savidt tillfälle dertill är beredt. I de fall, der till profvet hörer teoretisk
pröfning i teckning, räkning o. d., åligger det mästaren att gifva lärlingen
erforderlig tid att uti på platsen befintliga tekniska skolor inhemta den
för fullgörandet af sådant prof erforderliga undervisning äfvensom hafva
tillsyn öfver att lärlingen på tillbörligt sätt begagnar denna undervisning.
I lärlingskontraktet skall bestämmas, huruvida mästaren har att bekosta

8 Första Kammarens Tillfälliga ZJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

dylik skolgång eller icke. Har mästaren genom bristande omvårdnad om
lärlingens utbildning föranleda att lärlingen icke vid lärotidens slut är i
stånd att aflägga läroprof eller erhålla bevis om yrkesskicklighet, kan
mästaren åläggas att till lärlingen utgifva skadestånd. Meddelar mästaren
veterligen origtigt intyg om lärlingens yrkesskicklighet, gör han sig förfallen
till ansvar.

För Norge gäller en utaf Stortinget beslutad och af Konungen stadfästad
»Lov angaaende Forandringer i Haandvaerkslovgivningen af 15 juni
1881», hvars kap. I handlar om »Lterlinge og Svendepröver».

Enligt deri innefattade bestämmelser åligger det mästaren: att sörja
för lärlingens utbildning i yrhet, så att han vid lärotidens slut kan aflägga
läroprof, att tillhålla lärlingen att besöka offentlig ritskola och teknisk
aftonskola, derest dylika finnas på platsen, samt bekosta sådan undervisning,
att vaka öfver lärlingens vandel, samt att icke utan nödtvång använda
honom till arbete, som ej tillhör yrhet, så framt icke sådant betingas i
det kontrakt, som det, vid äfventyr af bötesansvar, åligger mästaren att
vid lärlings antagande med honom eller, om han är omyndig, med hans
målsman upprätta.

Lärlingens skyldigheter gent emot mästaren angifvas sålunda, att den
senare är berättigad bortvisa lärlingen, om denne gör sig skyldig till stöld,
visar grof och upprepad otrohet eller fortsatt olydnad, förer ett oordentligt
och utsväfvande lefnadssätt, groft förnärmar mästaren, dennes hustru
eller den, som är satt öfver honom i mästarens ställe, upprepade gånger
betänkligt stör husfriden eller i öfrigt visar ett i hög grad dåligt uppförande.
Intill 18 års ålder är lärlingen underkastad hustukt.

I antagningskontraktet skall upptagas lärotidens längd, och må denna
icke öfverstiga fem år, deri inräknad tolf veckors pröfvotid, hvarom betingelse
kan göras, innan kontraktet upprättas. Ett för omyndig ingånget
kontrakt blir i intet fall bindande för lärlingen längre, än tills han uppnått
20 års ålder.

Inom de yrken, der sådant lämpligen kan ske, skola läroprof anordnas.
Härom stadgas uti §§11 och 12 af den ofvan åberopade lagen
följande: Vid lärotidens slut åligger det mästaren att gifva lärlingen tillfälle
till läroprofs afläggande. Dylika prof fullgöras inför tre dertill af
Magistrat och »Formandskab» utsedde män, och utgången antecknas i
protokoll. Har lärlingen på tillfredsställande sätt bestått profvet, utfärdas
för honom af nämnda tre personer »Svendebrev». Skulle åter lärlingen
icke kunna fullgöra profvet och kan icke mästaren på tillfredsställande
sätt visa, att han egnat tillbörlig omsorg om lärlingens utbildning, är
mästaren ersättningsskyldig och kan till och med ådömas bötesansvar. De

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 14.

närmare bestämmelser angående läroprofven och kontrollen öfver desamma
tillkommer det Konungen att meddela. Dylika bestämmelser förefinnas
uti ett den 18 december 1882 utfärdadt plakat. Detta uppräknar de yrken,
inom hvilka läroprof skola anordnas, och angifver i detalj hvaruti
de särskilda profven skola bestå. Att dessa läroprof, hvilka i omförmälda
plakat benämnas »frivillige Svendepröve», dock, numera åtminstone, äro
obligatoriska i detta ords fulla betydelse, framgår af en utaf Stortinget
beslutad och af Konungen den 29 juni 1894 stadfästad »Lov om Forandringer
i Lovgivningen om Haandvterksdriften», deruti stadgas, att för erhållande
af borgarbref eller näringsbref fordras, förutom vissa allmänna
betingelser, äfven att hafva bestått läroprof i det handtverk, hvarå borgarbref
eller näringsbref sökes, att den, som erhållit borgarbref eller näringsbref
på ett handtverk, visserligen kan få derjemte drifva annat handtverk,
men endast såframt han håller en »Driftsbestyrer», som förvärfvat handtverksborgarskap
i det fack, han förestår, att den, som har handelsborgarskap
eller annan med handtverk förenlig borgerlig näring, väl kan utan att atlägga
prof erhålla borgarbref eller näringsbref på handtverk, men detta
endast om han håller sådan »Driftsbestyrer», som ofvan omförmäles, samt
att utländing, som fått handtverksmessig utbildning i utlandet, kan förvärfva
handtverksborgarskap utan att aflägga läroprof, endast om han inför
vederbörande magistrat företer betryggande vittnesbörd om, att han i utlandet
aflagt liknande prof.

I Sverige gälde vid tiden för utfärdandet af kongl. förordningen
angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 fabriks- och handtverksordningen
af den 22 december 1846. Enligt denna ålåg det mästaren att
hålla lärlingen till gudsfruktan, ordentlighet och goda seder; undervisa
honom i yrket och hålla honom till skolgång; aktgifva på hans helsa och
arbetsförmåga och derefter lämpa göromålen; förse lärlingen med tjenligt
rum och försvarlig föda; tillse att han under sjukdom erhölle nödig läkarevård;
ej använda lärlingen till andra göromål än till yrket hörde, såvida
annorlunda ej aftalats.

Lärlingen skall visa mästaren aktning och lydnad, iakttaga ordentlighet
och flit samt föra ett anständigt lefnadssätt. Lärlingen stod, så vidt
ej annat aftalats, under mästarens husbondevälde. Öfver fattigt barn, som
af handtverksidkare i lära upptagits, egde mästaren föräldrarätt.

Då lärling antogs, borde kontrakt upprättas, hvari lärotiden och
öiriga vilkor bestämdes. Lärotiden fick ej öfverstiga tre år, men eu pröfvotid
af högst tre månader var medgifven. Omyndig lärling kunde ej bindas
längre än tills han uppnått myndig ålder. Före 12 års ålder fick ingen
till lärling antagas.

Bill. till Kikad. Prof. 18Hö. 8 Sand. 2 Afd. 1 Band. 11 Käft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

Läroprofs afläggande vid lärotidens utgång var ej föreskrift, men
det ålåg mästaren att gifva lärlingen betyg, angifvande hans uppförande
under lärotiden och hans i yrket uppnådda skicklighet. Då genom intyg
af sakkunnig och trovärdig person styrktes, att lärlingen uppnått färdighet
och kunskap i handtverket, erhöll han gesällbref, dock icke förr än han
uppnått 18 års ålder, för såvidt han icke visade synnerliga anlag och
skicklighet, i hvilket fall gesällbref kunde erhållas redan vid 16 år.

På sätt ofvan nämnts fans i handtverksordningen ej föreskrift att
lärling skulle vid lärotidens slut aflägga prof, men deremot var med afseende
på de flesta yrken stadgadt, att för rättighet att utöfva yrket som
mästare skulle presteras arbetsprof, hvilket i föreskrifven ordning underkastades
granskning. Godkändes detta arbetsprof, erhölls det för yrkets
utöfning nödiga mästarebrefvet.

Förenämnda kong!, förordning angående utvidgad näringsfrihet den
18 juni 1864 innehåller i den afdelning, som har till öfverskrift: »Om
handelsbetjente och arbetare i fabrik, handtverk eller annan handtering»'',
omfattande §§ 15—17, följande bestämmelser:

»15 § 1 mom. Vill handlande till biträde i sin rörelse antaga handelsbetjent,
eller vill idkare af fabrik, handtverk eller annan handtering antaga
arbetare, skall derom, i närvaro af tillkallade vittnen, upprättas öfverenskommelse,
noga bestämmande vilkoren och deribland tjenstetiden, som ej
må öfverstiga tre år. Sådan öfverenskommelse träffas för omyndig med
målsman och må icke lyda på längre tid, än till dess den omyndige inträder
i myndighetsåldern.

2 mom. Näringsidkare, som i tjenst eller arbete upptager fattigt
barn, hvilket icke har målsman, eger öfver sådant barn föräldrarätt till
dess det uppnått myndig ålder.

3 mom. öfver biträde eller arbetare eger näringsidkare lagligt husbondevälde,
såvidt ej annorlunda genom träffad öfverenskommelse är bestämdt;
dock att sådant biträde eller sådan arbetare icke utan uttryckligt
medgifvande må användas till annat göromål eller ärende, än som tillhör
yrket.

4 mom. Ej må någon antagas till biträde i handel eller till arbetare
i fabrik, handtverk eller annan handtering förrän efter fylda tolf år.

16 §. Vid inrättningar för tillverkning af fabriks- och handtverksarbeten
må icke till arbete nattetid, mellan klockan nio på aftonen och
klockan fem på morgonen, användas arbetare under aderton års ålder.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

17 § 1 inom. Näringsidkare åligger att faderligt vaka deröfver, att
tjenstebiträde eller arbetare, särdeles den, som, ännu minderårig, är i idkarens
bus och bröd, hålles till gudsfruktan, ordentlighet och goda seder,
samt att den, som ej förvärfvat det kunskapsmått, hvilket folkskolestadgan
föreskrifver såsom det minsta, erhåller undervisning å de dagar och timmar,
som idkaren bestämmer, äfvensom att handelsbetjent eller arbetare
må flitigt besöka söndagsskola, der sådan finnes, eller annan för näringarna
afsedd läroanstalt.

2 mom. Näringsidkare skall jemväl vid sina biträdens eller arbetares
behandling och sysselsättning fästa behörigt afseende å deras helsa och
arbetsförmåga.

3 mom. Handelsbetjente eller arbetare i fabrik, handtverk eller annan
handtering äro pligtige att visa de näringsidkare, hos hvilka de blifvit
antagna, tillbörlig aktning samt efterkomma deras befallningar i afseende
å de göromål, som till yrkets utöfning höra, äfvensom i öfrigt med flit
och omsorg fullgöra sina åligganden och icke genom försummelse eller
oordentlighet förfara deras egendom.

4 mom. I afseende å förhållandet i öfrigt emellan näringsidkare
samt deras biträden eller arbetare gäller allmän lag och, der icke träffad
öfverenskommelse annorlunda bestämmer, hvad legostadgan i tillämpliga
delar innehåller.»

Med några genom förordningen angående minderåriges användande
i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18 november
1881 gjorda ändringar och tillägg i afseende å arbetstimmar och skolundervisning,
äro näringsförordningens ofvan intagna stadganden fortfarande
gällande.

Vidare finnas dels i §§ 19—23 antagna bestämmelser om bötesansvar
för så väl näringsidkaren som det hos honom anstälda biträdet för öfverträdelse
af vissa i förestående lagrum gifna föreskrifter, dels ock i § 24
stadgande om rättegången i dylika mål.

På sätt af det ofvan anförda torde framgå, saknas i vår nu gällande
näringslagstiftning hvarje bestämmelse derom, att den hos handtverksidkaren
anstälde lärlingen, eller som han i näringsförordningen kallas
»arbetaren», bör bibringas den utbildning i yrket, att han vid anställningstidens
utgång må vara i stånd att aflägga läroprof.

Visserligen angifves uti §§ 13 och 14 af sagda förordning, att idkare
af samma yrke eller olika yrken må bilda förening för angelägenheter,
som röra yrkena, samt ega antaga och i- föreskrifven ordning erhålla fastställelse
å reglemente för sin verksamhet, och väl hafva, såsom motionärerna
anfört, de på grund af dessa stadganden existerande handtverks -

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

föreningar sökt hos lärlingarne väcka håg för afläggande af läroprof, men
då dessa föreningar sakna det stöd för sin verksamhet i dylik retning,
som tillvaron af lämpliga lagbestämmelser derom skulle gifva, lärer väl,
på sätt motionärerna uppgifvit, de af föreningarna i berörda hänseende
uppnådda resultat visat sig icke tillfredsställande, i det att de unge yrkesarbetarne
mindre allmänt, än önskligt vore, söka vinna det erkännande af
förvärfvad yrkesskicklighet, som godkännande utaf ett aflagdt arbetsprof
innebär. Att detta — efter utskottets förmenande icke utan skäl — bland
vårt lands handtverksidkare ganska allmänt, för att ej säga enstämmigt,
anses som ett för yrkesduglighetens upprätthållande synnerligen menligt
förhållande, framgår så väl af uttalande vid det af motionärerna omförmälda
allmänna industriidkaremötet i Norrköping 1893 och vid det af
motionärerna likaledes åberopade möte hos Stockholms handtverksförening
den 10 december 1894 som ock af den tillslutning, motionen på många
håll i landet vunnit från nämnda näringsidkares sida, en tillslutning, hvarom
vittna de utaf handtverks- och fabriksföreningar flerstädes giorda uttalanden,
innefattande förordande af motionärernas framställning, utaf hvilka
uttalanden de från Skellefteå, Umeå, Hernösand, Bollnäs, Norrköping,
Visby, Strengnäs, Lund, Karlshamn och Malmö blifvit utskottet genom
skrifvelser delgifna.

Men ehuru äfven utskottet för sin del anser önskligt, att läroprofs
afläggande genom lagstiftningen främjas i vidare mån än nu är förhållandet,
kan utskottet dock icke dela motionärernas åsigt derom, att dessa prof
skulle blifva obligatoriska, åtminstone icke för så vidt motionärerna dermed
åsyfta, att åt läroprofven skulle gifvas den betydelse, som dem, på
sätt ofvan omförmälts, är tillmätt i den norska lagen af den 29 juni 1894,
nemligen att utgöra vilkor för rättighet att etablera sig som idkare af
handtverk. — Sådant skulle stå i fullständig strid med den genom ordet
»näringsfrihet»'' uttryckta princip, på hvilken hela vår nuvarande näringslagstiftning
hvilar, men denna princip, som i kongl. förordningen af den
18 juni 1864 funnit sitt uttryck i bestämmelsen att såsom vilkor för
svensk mans rätt att idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller annan
handtering i allmänhet endast fordras att hafva god frejd samt råda öfver
sig sjelf och sin egendom, bör efter utskottets mening fasthållas.

Enligt utskottets åsigt skulle en lagstiftning uti ifrågavarande hänseende
lämpligast kunna åvägabringas efter danskt mönster. Om, såsom
i Danmark skett, genom lagbestämmelse dels föreskrifves, att tillfälle till
afläggande af frivilliga läroprof inom handtverksyrkena skulle beredas, dels
ock angåfves den ordning, hvari de för sådana profs fullgörande nödiga
regler skulle fastställas, föreställer sig utskottet, att det af motionärerna

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

afsedda målet skulle i väsentlig grad främjas, utan att man likväl bröte
med den grundsats, hvarpå, såsom ofvan är nämndt, vår nuvarande näringslagstiftning
är byggd.

Utskottet håller också före, att i sammanhang härmed erfordras vissa
förändringar i och tillägg till redan nu befintliga föreskrifter rörande de
handtverksidkaren och lärlingen ömsesidigt åliggande förpligtelse^ särskildt
beträffande skyldighet för den förre att tillse, det lärotiden så användes,
att lärlingen vid densammas slut må hafva så fullständigt som möjligt lärt
yrket, och i sådant syfte, bland annat genom lärlingens undervisande i
tekniska yrkesskolor, der sådana finnas på platsen, söka bringa hans skicklighet
derhän, att han kan aflägga godkändt läroprof. Att söka i detalj
angifva dessa bestämmelser eller ingå i någon närmare granskning af det
vid motionen fogade, å förenämnda industriidkaremöte antagna förslag till
lärlingslag anser utskottet emellertid ej Renligt, men utskottet har icke
velat underlåta den anmärkning beträffande detta förslag, att bland de
läromästaren deri ålagda förpligtelser saknas den att åtminstone icke i regel
använda lärlingen till andra göromål, än som höra till yrket. Denna skyldighet,
som finnes upptagen ej blott uti vår nu gällande lagstiftning, utan
äfven uti nästan alla de i andra länder gällande lagar angående lärlingsförhållandet,
för hvilka här ofvan redogjorts, bör enligt utskottets mening
icke, såsom förmodligen skett vid nämnda förslags upprättande, betraktas
såsom underförstådd, utan synes böra hafva sin plats i lagen.

Vidkommande derefter frågan om utsträckning af lärotiden från tre
år till, såsom motionärerna synas afse, fem år, så vill utskottet ingalunda
förneka, att vissa handtverk torde, åtminstone för dem som ej äro utrustade
med mera ovanlig fallenhet, kräfva längre lärotid än tre år, men
utskottet delar icke den meningen, att detta skulle vara förhållandet med
de flesta yrken. Tvärtom är utskottet benäget antaga, att inom flertalet
handtverk treårstiden skall vara tillräcklig, och, om så är, kan det ej vara
skäl att utsträcka lärotiden för alla yrken, derigenom mindretalet skulle
blifva bestämmande för det hela. Så mycket mindre kan sådant behöfva
ifrågakomma, som inom de yrken, der treårstiden möjligen är för kort,
lärotiden kan genom nytt aftal förlängas, ett tillvägagående, som uppställarne
utaf det motionen bifogade förslag till lärlingslag, på sätt dess
9 § utvisar, tyckas hafva tänkt sig kunna vara behöfligt äfven vid en utsträckning
af lärotidens maximum till fem år. I betraktande häraf och
då det alltid måste vara betänkligt, att den unge yrkesarbetaren bindes
som lärling längre tid än behöfligt är, något som med en utsträckning af
lärotidens maximum till fem år säkerligen skulle genom målsmäns oför liili.

till ltihsd. Prof. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Haft. 3

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

stånd eller liknöjdhet komma att i många fall inträffa, finner utskottet sig
icke kunna förorda lärotidens förlängning.

En bestämmelse rörande lärotiden, som i vår nu gällande lag saknas,
men efter utskottets förmenande torde vara af vigt, är deremot den, att
en kortare del af sagda tid betraktas såsom ömsesidig pröfvotid. En sådan
bestämmelse fans i 1846 års handtverksordning, förefinnes i samtliga ofvan
omförmälda främmande länders lagstiftning och är också upptagen i förberörda,
motionen bilagda förslag till lärlingslag. Den är gemenligen bestämd
till tre månader, en tid, som synes utskottet lämplig. Äfven om,
såsom utskottet antager, det är temligen vanligt att i lärlingskontraktet
göra bestämmelse om sådan pröfvotid, synes det dock utskottet, att stadgandet
borde vara i lagen intaget.

Slutligen hemställer utskottet, att Andra Kammaren ville på det sätt
bifalla motionen, »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta bringa under utredning frågan om åvägabringande
af lagbestämmelser i syfte att — utan rubbning af den grundsats
om fri näringsutöfning, hvarpå kongl. förordningen om utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864 hvilar — bereda tillfälle för handtverksbiträden,
som sådant önska, att aflägga läroprof, samt i sådant afseende
och jemväl i öfrigt, derest utredningen dertill föranleder, föreslå förändringar
i eller tillägg till gällande lagstiftning.»

Vid föredragning af detta ärende biföll Andra Kammaren hvad utskottet
sålunda hemstält, hvarefter beslutet härom jemlikt § 63 mom. 3
riksdagsordningen genom protokollsutdrag delgifvits Första Kammaren,
som hänvisat ärendet till sitt första tillfälliga utskott.

Första Kammarens första tillfälliga utskott, som i allt hufvudsakligt
gillar hvad Andra Kammarens tillfälliga utskott anfört, hemställer,

att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
ofvan omförmälda beslut.

Stockholm den 3 maj 1895.

På utskottets vägnar:

JESPER CRUSEBJÖRN.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1895.