Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1895:Tfu111 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1895, kl. 2 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt motion om vidtagande af åtgärder till förekommande
af förvexling mellan den nya blänkfyren vid
Sandhammaren och andra i granskapet befintliga fyrar.

Uti en i Andra Kammaren väckt motion n:o 90 har herr Lasse
Jönsson föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta vidtaga de åtgärder, som kunna
vara erforderliga för undanrödjande, till den utsträckning sådant kan
ske, af hvarje anledning till förvexling mellan den nya blänkfyren vid
Sandhammaren och andra i granskapet befintliga fyrar.

Under sistlidet års riksdag hade samme motionär uti en då under
n:o 56 väckt motion hemstält om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
antingen att å Sandhammaren jemte den nuvarande blänkfyren
äfven en numera släckt fyr måtte tändas, att lysa på samma sätt som
före 1891, eller att båda fyrarne blefve återstälda i sitt förra skick,
samt till stöd för detta sitt förslag hufvudsakligen anfört följande.

Vid 1859—1860 års riksdag hade rikets ständer bifallit en af
Kongl. Maj: t framstäld proposition om uppförande, för en beräknad
kostnad af 181,000 riksdaler riksmynt, af en fyrinrättning vid Sandhammaren
å Skånes sydöstra kust, en åtgärd som, på sätt i den kongl.
propositionen framhållits, af vederbörande departementschef ansetts vara
med hänsyn till de på detta farliga ref inträffade täta strandningar och
skeppsbrott synnerligen magtpåliggande, och hade i fråga om sättet

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

för inrättandet af fyren angifvits, att densamma till undvikande af
förvexling med de två närbelägna danska fyrarna å Bornholm och
Cliristiansö, af Indika den förra då lyste med stillastående sken och
den senare vore omgående eller blinkfyr, borde bestå af två fyrar och
förses med lentille-apparatcr af andra ordningen och med stillastående
sken.

I följd af Riksdagens berörda beslut uppfördes två fyrtorn af
jern och anbragtes derå fasta sken, hvilka 18G2 tändes till allmän belåtenhet
för så väl ortens fiskeriidkande befolkning som sjöfartsidkarne
i allmänhet. De derstädes förut hvarje år i mängd återkommande
strandningarna med åtföljande förlust af menniskolif och gods hade
nästan alldeles upphört. Berörda, i öfverensstämmelse med Riksdagens
beslut vidtagna anordning, som för sjöfarten visat sig så gynsam och
nyttig, blef dock sedermera af kongl. lotsstyrelsen ändrad, i det att, i
stället för de nämnda välkända fyrarna, den 22 april 1891 tändes en
s. k. blänkfyr, dervid den ena fyren släcktes. Denna åtgärd hade af
de sjöfarande mottagits med stort missnöje och beklagande, och försök
gjordes snart nog af så väl assurans- och sjömansföreningar som enskilde
sjöfartsidkare att vinna ändring och åter få begge fyrarna tända.
Ansökningar derom hade nemligen ingifvits redan på våren samma år
till lotsstyrelsen från samtliga svenska assuransbolag och alla mera
framstående assuransföreningar.

Sedan lotsstyrelsen i beslut den 9 juni 1891 förklarat framställningen
icke till någon åtgärd föranleda, ingick handels- och sjöfartsnämnden
i Malmö i maj 1892 till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan,
att jemte den nuvarande blänkfyren äfven den släckta fasta fyren
måtte tändas, och hade 269 fartygsbefälhafvare och skeppsredare instämt
i denna önskan, hvarjemte Christiania Sömansforening och Den
Almindelige Danske Skibsförerforening af 1874 uttalat sig i samma syfte,
men någon ändring i den öfverklagade fyrbelysningen hade emellertid
icke blifvit företagen.

Motionären, som icke ville ingå på frågans tekniska natur, önskade
endast framhålla, att samma skäl, som Riksdagen 1859—1860
användt för sitt beslut, att blänkfyren på Sandhammaren lätteligen
kunde förvexlas med fyren på Bornholm, äfven anförts af assuransföreningar
och sjöfartsidkarne. I verkligheten hade också visat sig, att,
efter det fyrinrättningen förändrats, strandningar och andra olyckshändelser
ofta uppkommit, och att en del af dem, som lidit skeppsbrott,
uti afgifven sjöförklaring tagit på sin ed, att olyckan inträffat genom
förvexling af Sandhammarens och Bornholms fyrar.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Berörda motion öfverlemuades till behandling af Andra Kammarens
fjerde tillfälliga utskott, som i afgifvet utlåtande af den 15 mars
1894, n:o 11, bland annat anförde:

»Af för utskottet tillgängliga handlingar hade inhemtats, att lotsstyrelsen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t angående nyanskaffningar och
tillfälliga behof den 26 februari 1889 föreslagit, att den ena af Sandhammarens
begge fyrar skulle borttagas samt den andra fyren förändras
från hvit till tindrande fyr af 2:dra ordningen, och såsom skäl derför
anfört, att, jemte det ljusstyrkan derigenom komme att ökas, fyrpersonalen
skulle kunna minskas och besparing jemväl vinnas i det årliga
underhållet, äfvensom att ett jerntorn och två linsapparater blefve tillgängliga
att på annat ställe användas; men fann Kongl. Maj:t genom
beslut den 15 mars 1889 framställningen icke böra godkännas.

I underdånig skrifvelse den 21 januari 1890 angående nyanskaffningar
m. m. för lotsverkets behof förnyade lotsstyrelsen sin berörda
framställning, hvarvid endast anfördes, att ljusstyrkan komme att ökas,
och att kostnaden beräknats till 27,500 kronor. Denna hemställan blef
den 7 februari 1890 godkänd af Kongl. Maj:t, som i sammanhang
dermed anvisade medel för arbetets utförande, hvarefter den 22 april
1891 de båda fasta fyrarna släcktes och i stället tändes en fyr med
blänk.

På våren samma år ingingo emellertid åtskilliga svenska sjöförsäkringsbolag
och assuransföreningar med en framställning till lotsstyrelsen,
att de båda fasta fyrarna åter måtte varda tända, af deri anledning
att Sandhammarens nya fyr lätteligen förvexlades med Hammerens
fyr å Bornholm på farvattnets andra sida, till bevis hvarför åberopades
en omkring åtta dagar efter fyrens förändring inträffad strandning,
dervid ett svenskt skepp med värdefull last förlist strax vester om
Sandhammarens nya fyr, som om bord tagits för Hammerens fyr.
Sedan vid ärendets företagande inför lotsstyrelsen föredraganden anfört,
att förändringen i fyrbelysningen vid Sandhammaren genomförts i syfte
att med en fullt modern fyrtyp ersätta den af två fasta fyrsken, hvilka
bland annat företedde den olägenheten, att inom vissa områden af lysfältet
fyrskenen för ögat sammanfölle till ett sken, samt att skilnaden
mellan Sandhammarens och Hammerens fyrsken vore så karakteristisk,
att en fartygsbefälhafvare, som egde kännedom om de begge fyrarnas
olika utseende svårligen borde på dem taga miste, fann lotsstyrelsen
den gjorda framställningen icke böra till vidare åtgärd föranleda.

Den 31 oktober 1892 inkom till Kongl. Maj:t från Malmö handel soch
sjöfartsförening ansökan, att å Sandhammaren jemte den nuvarande

Bill. till Rilcsd. Prof. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Haft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

blänkfyren äfven den nu släckta fyren måtte tändas. I denna ansökan
hade handels- och sjöfartsnämnderna i Trelleborg, Ystad, Landskrona
och Simrishamn förenat sig, hvarjemte vid ansökningen funnits fogade
intyg från mer än 200 fartygsbefälhafvare med flere af innehåll, att
Sandhammarens nya fyr lätt kunde förvexlas med Hammerens fyr.
Tillika bifogades yttranden från Christiania Sömandsforening och Den
Almindelige Danske Skibsförerforening. 1 afgifvet utlåtande den 6
december 1892 förklarade lotsstyrelsen, att erfarenheten dittills icke i
något enda fall ådagalagt, att fyrarna vid Sandhammaren och Hammeren
förvexlats på grund af deras karakter, utan att, om förvexling egt
rum, en sådan förorsakats af okunnighet.

Angående de båda fyrarnas beskaffenhet hade fyringeniörskontoret
meddelat lotsstyrelsen, att Sandhammarens nuvarande fyr framvisade
lVa sekunders ljus, 3V2 d:o mörker samt D/2 d:o ljus o. s. v., och
Hammerens intermittenta fyr deremot 23 sekunders ljus, 2 d:o mörker,
3 d:o ljus, 2 d:o mörker, samt 23 d:o ljus o. s. v., hvarjemte kontoret
uti sitt af lotsstyrelsen åberopade yttrande afstyrkt att med bibehållande
af den nuvarande tindrande fyren tända den gamla, som för närvarande
icke användes, enär derigenom den olägenheten skulle uppstå,
att den ena fyren blefve betydligt starkare än den andra, och således
i många fall fyrens karakter af dubbelfyr skulle upphöra. Fyringeniörskontoret
ansåg dessutom, att en återgång till de båda fasta fyrarna
vore olämplig, emedan det fasta skenet gåfve en betydlig mindre ljusstyrka
än blänkfyren, hvilken senare vore ungefär 4,3 gånger ljusstarkare
än den förra, och dubbelfyren med fast sken hade det felet,
att dess karakter af dubbelfyr försvunne i vissa rigtningar och på vissa
afstånd. Att jemte den nuvarande anordna ytterligare en blänkfyr vore
äfven olämpligt, emedan det svårligen läte sig göra att få de båda
apparaterna att arbeta absolut likformigt, och det sålunda sannolikt
skulle inträffa, att den ena fyrens blänk infölle under den andra fyrens
förmörkelse, hvarigenom fyrens dubbelkarakter ginge förlorad.*

Genom beslut den 27 januari 1893 hade Kongl. Maj:t lemnat
ifrågavarande framställning utan afseende.

Utskottet meddelade vidare, att det fått emottaga skriftlig uppgift
å de strandningar, som egt rum från och med år 1862, då de båda
fästa fyrarna tändes, till och med år 1892, hvaraf inhemtats, att under
sagda tid inträffat tillhopa 84 strandningar, som förorsakats 16 af icke
utredd orsak, 61 i följd af storm och tjocka, 5 genom strandsättning
samt 2 med föranledande af obekantskap med fyrbelysningen, äfvensom
att under 1891 inträffat 4 strandningar och 8 sådana under år

Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

1892. Af de strandningar, som förekommit under år 1891, hade 3
vållats af storm och tjocka samt 1 genom obekantskap med fyrbelysningen.
De strandningar åter, som egt rum under år 1892, hade föranledts
1 af okänd anledning, 5 i följd af storm och tjocka, 1 genom
strandsättning samt 1 af obekantskap med den förändrade fyrbelysningen.

Utskottet, som funnit det synnerligen vanskligt att bedöma, hvilken
art af fyrbelysning bäst kunde främja det eftertraktade målet, tilltrodde
sig ej att afgifva bestämdt besked, huru vida det antydda syftet
säkrast kunde vinnas genom att, på sätt motionären då påyrkat, de
båda fasta fyrarna åter tändes eller att jemte blänkfyren den nu släckta
fyren tändes, eller ock att två blänkfyrar inrättades. Tyngdpunkten i
motionärens framställning syntes dock utskottet ligga deri, huru vida
den nya fyrbelysningen vore så inrättad, att den lätteligen kunde förvexlas
med andra i närheten befintliga fyrar, och i detta afseende ville
utskottet fästa uppmärksamheten derpå, att mer än 200 personer, bolag
och föreningar uttalat sina betänkligheter mot den nya fyrinrättningen
vid Sandhammaren hufvudsakligast af den anledning, att samma fyr
lätteligen kunde förvexlas med den på andra sidan farvattnet befintliga
fyren vid Hammeren. Om nu ock från detta antal sannolikt måste
frånräknas några, som vore med förhållandena mindre förtrogna, återstode
ändock så många och bland dem sådana, hos hvilka full sakkunskap
måste förutsättas, att äfven med aktgifvande derå, att nya former
lätt utsättas för klander af dem, som vore vanda vid förutvarande förhållanden,
tvekan om den nyinrättade fyrbelysningens lämplighet af sig
sjelft framträdde och manade till öfvervägande, om ej åtgärder kunde
utletas, hvarigenom en sådan olägenhet blefve undanröjd. Då vidare
den gamla fyr anordningen, utskottet veterligen, icke framkallat någon
anmärkning eller klander från dem, som anlitat sjöfarten förbi Sandhammaren
eller varit i dylika företag intresserade, men den nya fyrbelysningen
åter föranledt ett så samstämmigt missbilligande från
vederbörande, syntes jemväl denna omständighet innebära vittnesbörd
derom, att den nya fyren ej vore så inrättad, som för handen varande
förhållanden kräfde.

Med påpekande, att en dansk Skibsförerforening oemotsagdt uppgift,
att förvexling lätt kunde ske mellan ifrågavarande fyr och en
vid Smygehuk, och att enligt utskottet lemnad uppgift samma förhållande
gälde med fyren i Simrishamn, funne derför utskottet hvad till stöd
för motionen förekommit föranleda till det antagande, att förvexlingar
kunde uppstå mellan ifrågavarande blänkfyr och andra i närheten be -

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

fintliga fyrar, och då ett sådant förhållande utan tvifvel lände sjöfarten
till men, hemstälde utskottet om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t ville låta vidtaga de åtgärder, som kunde vara
erforderliga för undanrödjande, till den utsträckning sådant kunde ske,
af hvarje anledning till förvexling mellan den nya blänkfyren vid Sandhammaren
och andra i granskapet befintliga fyrar.»

Denna Andra Kammarens tillfälliga utskotts hemställan vid 1894
års riksdag blef utan öfverläggning af samma kammare bifallen.

Första Kammarens tillfälliga utskott vid sistnämnda riksdag, till
hvars behandling ärendet af nämnda kammare hänvisades, hemstälde,
att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens ofvanberörda
beslut, men blef denna hemställan af Första Kammaren utan votering
afslagen efter eu kortare diskussion, derunder såsom skäl för afslag
hufvudsakligen anfördes, att, ehuruväl strandningarna vid Sandhammaren
varit talrikare under de senare åren än i medeltal förut, detta dock
icke borde läggas den skedda förändringen af fyrarna till last, enär
skeppsbrotten varit beroende på obekantskap med fyrbelysningen och
icke föranledts af dennas beskaffenhet, att förändringen skett för att
undanrödja olägenheten deraf, att under vissa förhållanden ljuset från
två fyrar flöte tillsammans, så att det såge ut, som om det utstrålade
från endast en, hvilket just utgjorde anledningen till att fyrbelysning
med två fyrar numera användes endast på få ställen, att Sandhammarens
nya fyr, som vore i ljusstyrka jemförlig med de gamla fyrarna
som talet 2,263 till talet 527 och vore en af de förnämsta fyrarne på
vårt lands kuster, icke borde kunna förvexlas med den andra omförmälda
fyren af den, som kände dessa fyrars karakterer, samt att, då
Kongl. Maj:t den 27 januari 1893 haft denna fråga under bedömande
och förklarat den böra lemnas utan afseende, det ej vore skäl att göra
framställning om, att Kongl. Maj:t så snart derefter å nyo skulle taga
ärendet under ompröfning.

Uti sin vid innevarande riksdag afgifna motion har motionären,
med erinran om ärendets behandling vid nästlidet års riksdag, såsom
ytterligare bevis för blänkfyrens vilseledande beskaffenhet anfört, att
vid Sandhammaren strandat den 25 oktober sistlidet år holländska
skonertskeppet »Albertina» och den 20 december samma år danska
jakten »Hans Henne», hvilka begge fartygs befälhafvare förklarat
olyckorna hafva vållats af misstag på fyrar.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Till komplettering af ofvan stående uppgifter å de vid Sandhammaren
från och med 1862 inträffade strandningar har Andra Kammarens
fjerde tillfälliga utskott, som vid innevarande riksdag handlagt
här ifrågavarande ärende, förskaffat sig afskrifter af de till lotskaptenen
i Malmö lotsfördelning ingifna strandningsrapporter för åren 1893 och
1894. Enligt dessa rapporter hafva på sagda plats inträffat fem dylika
olyckshändelser under hvartdera af de nämnda åren. De under 1893
timade strandningar uppgifvas hafva vållats i två fall af förvexling
mellan Sandhammarens och Hammerens fyrar, i två fall af tjocka och
i ett fall af annan orsak. — Beträffande strandningarna under 1894
uppgifves, att två varit föranledda af tjocka, att en skett genom strandsättning,
att en, dervid skonertskeppet »Albertina» förolyckats, vållats
deraf, att befälhafvaren antagit Hammerens fyr vara Christiansö fyr
och Sandhammarens fyr Hammerens fyr, samt att en, dervid jakten
»Hans Henne» blifvit vrak, föranledts deraf att skepparen, som visserligen
visste sig vara i närheten af Sandhammaren, likväl icke kunde
igenkänna fyren, beroende dock detta, enligt en från öfverfyringeniören
till utskottet öfversänd afskrift af ett utaf sistbemälda fartygs befälhafvare
uppsatt koncept till sjöförklaring, deraf att skepparen saknat
kännedom om den vidtagna förändringen af fyrarna.

Från öfverfyringeniören hade utskottet fått mottaga två promemorior
rörande den förevarande frågan. I den ena af dessa har, med
påpekande hurusom skälet till missnöjet med den nuvarande fyren
uppgifvits vara faran af förvexling mellan Sandhammarens och Hammerens
fyrar, blifvit anmärkt, att som den förra fyren vore tindrande
och den senare fast fyr med 2 korta förmörkelser, samt en tindrande
fyr med blänk af Vk sekunders varaktighet aldrig kunde synas med
stadigt fast sken, så kunde Hammeren genom en för kort observation
eller under säregna förhållanden möjligen tagas för Sandhammaren,
men deremot denna senare endast på grund af okunnighet eller grof
vårdslöshet kunna antagas vara Hammerens fyr.

I den andra promemorian meddelas, att man å danska lotsmyndighetens
sida vore, ehuru det förefölle underligt, att förvexling skulle
kunna ega rum mellan Hammerens och Sandhammarens fyrar, likväl,
derest så från svensk sida önskades, villig att söka utverka tillstånd
till Hammerens ändring sålunda, att den komme att visa stadigt sken,
som hvar Va minut förmörkades, hvarförutom skulle inrättas en knallstation
på Hammerens nordligaste udde och tillika derstädes byggas
eu mindre blixtfyr visande eu blänk hvar 27a sekund, hvadan sålunda

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

två fyrar komme att finnas vid Hammeren, ehuru den gamla af lista
ordningen blefve hufvudfyren.

A andra sidan har för utskottet tillhandahållits en inför So- o g
Handelsretten i Köpenhamn den 15 september 1893 afgifven sjöförklaring
rörande danska ångfartyget Magnus’ strandning vid Sandhammaren
den 6 samma månad och år, vid hvilken sjöförklarings afgifvande
befälhafvaren uppgifvit och närvarande besättningsmanskap på
ed intygat, att nämnda olyckshändelse varit vållad deraf, att man om
bord antagit Sandhammarens fyr för Hammerens fyr. Vidare har befälhafvaren
å en i Stockholm hemmahörande större ångare, som gör
regelbundna turer mellan Stockholm och Amsterdam med anlöpande
af Malmö, uti ett till utskottet afgifvet skriftligt yttrande förklarat, att
vid ett tillfälle under sistlidet års höst, då Sandhammarens fyr observerades
från nämnda fartyg på sju minuters afstånd, densamma för så
väl befälhafvaren som styrmannen å fartyget syntes såsom fast, intill
dess. man närmat sig på fem minuters afstånd, då man började kunna
urskilja blänkarne, att berörda iakttagelse skedde vid en luft, som närmast.
skulle kunna betecknas såsom »duggregnstjocka», att ungefär
samtidigt, som Sandhammarens fyr kom i sigte, äfven iakttogs Hammerens
fyr, hvilken då tedde sig som blänkfyr, att orsaken till detta
senare förhållande förmodades ligga deri, att fyrens förmörkelser följde
för tätt på hvarandra, att åter anledningen dertill, att Sandhammarens
fyr syntes såsom fast fyr, troddes vara den, att blänkarna följde på
hvarandra allt för hastigt, hvilket kunde verka, att ett föregående blänksken
qvarstannade i den tjocka luften, tills en ny blänk följde, att
denna olägenhet torde vara afhulpen, om eu ändring kunde företagas
på sådant sätt, att fyren, som nu blänkte hvar femte sekund, i stället
komme att. visa blänk hvar tionde sekund, att möjligheten af eu
sådan ändring utaf Sandhammarens fyr syntes vara tänkbar, eftersom
under sistlidet års höst en liknande förändring vidtagits med en annan
fyr, nemligen Hvens nordvestra fyr, som förut blänkte hvar tionde
sekund, men numera blänker hvar tjugonde sekund, samt att, ehuru
det vore endast, vid tjock och ej i sigtbar luft, som Sandhammarens
fyr kunde te sig missvisande på ofvan angifna sätt, detta dock vore
betänkligt, eftersom det just vore i tjockt och disigt väder, som fyrar
borde kunna distinkt urskiljas, derest de skulle vara till åsyftadt gagn.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskott vid innevarande riksdag
anför vidare i frågan:

»Då af hvad som förekommit under ärendets behandling inom
utskotten vid såväl sistlidet som innevarande års riksdag synes framgå,

Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

att, ehuruväl, på sätt från lotsstyrelsens sida äfvensom af en talare
inom Första Kammaren framhållits, de i fråga varande båda fyrarne
vid Sandhammaren och på Bornholm tillhöra skilda fyrtyper och derför
äro till sin karakter olika, misstag på dessa fyrar likväl förekommit,
hvilka icke kunna tillskrifvas okunnighet eller bristande uppmärksamhet,
har utskottet ansett det vara angeläget, att åtgärder
snarast möjligt varda vidtagna till undanrödjande af ett sådant för sjöfarten
menligt förhållande; och har utskottet trott den omständighet —
hvilken torde vid sistlidna års riksdag hafva utgjort hufvudskälet för
Första Kammarens afslag — att nemligen Kongl. Maj:t i början af
1893 haft under bedömande en framställning om ändring af ifrågavarande
fyr, så mycket mindre hafva behöft utgöra hinder för aflåtande
af den vid nämnda riksdag utaf Andra Kammaren för dess del beslutade
skrifvelse, som Kongl. Maj:ts 1893 fattade beslut afsett ifrågasatt
förändring af fyren på ett visst angifvet sätt, medan deremot den föreslagna
skrifvelsen allenast skulle gått ut på en anhållan, att Kongl.
Maj:t täcktes låta vidtaga de åtgärder, Kongl. Maj:t kunde finna för
det angifna ändamålet erforderliga.

Icke heller har det synts utskottet, som skulle en framställning
till Kongl. Maj:t i denna fråga blifva öfverflödig i följd af den utaf
öfverfyringeniören meddelade upplysning om vissa af danska lotsverket
påtänkta förändringar utaf Hammeren, deribland inrättandet af en
mindre fyr i närheten af den nuvarande större fyren. Ty dels framgår
det af berörda meddelande, att en framställning från svensk sida
lärer erfordras för att berörda åtgärd i afseende å Hammerens fyr
skall varda en verklighet, dels antager utskottet, att en ändring af
Sandhammarens fyr — om också icke medelst tändande af ytterligare
en fyr derstädes — möjligen kan vara behöflig, äfven om vid Hammeren
lcomme att finnas två fyrar.»

Enär utskottet således håller före, att fullgiltiga skäl fortfarande
förefinnas för aflåtande af en sådan skrifvelse, som Andra Kammaren
för sin del vid 1894 års riksdag beslutade, hemställer utskottet slutligen,

»att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta vidtaga de åtgärder, som kunna vara erforderliga
för undanrödjande, till den utsträckning sådant kan ske, af
hvarje anledning till förvexling mellan den nya blänkfyren vid Sandhammaren
och andra i grannskapet befintliga fyrar.»

Sedan Andra Kammaren bifallit denna hemställan har beslutet
härom jemlikt § 03 mom. 3 riksdagsordningen genom utdrag af proto -

16 Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

kollet delgifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt första
tillfälliga utskott.

Första Kammarens första tillfälliga utskott, som, vid öfvervägande
af hvad i fråga om de nuvarande fyranordningarna vid farvattnet
mellan .skånska kusten och Bornholm här ofvan blifvit anfördt, visserligen
funnit ett ganska allmänt missnöje med. desamma vara rådande
och, då ärendet derjemte ådragit sig den stora uppmärksamhet, som
det gjort, ej kan anse annat än önskligt, att vederbörande myndighet
må få sig ålagdt att fullständigt utreda detsamma och, om sådant visar
sig ändamålsenligt, vidtaga åtgärder till de öfverklagade fyranordningarnas
förbättrande, saknar dock behörig fackinsigt för att tilltro sig
afgöra huruvida tillräckliga skäl i öfrigt föreligga för en framställning till
Kongl. Maj:t i ett ämne, som framför många andra för ett rigtigt bedömande
kräfver dylik insigt. På grund häraf och då Första Kammaren
så nyligen som vid 1894 års riksdag af skäl, som förut blifvit
anförda, icke fann lämpligt medverka till en sådan framställning, får
utskottet hemställa,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens ofvan omförmälda beslut.

Stockholm den 29 april 1895.

På utskottets vägnar:

Jesper Crusebjörn.

Stockholm, tryckt hoa A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.