Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1895:Tfu110 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksil. kansli den 29 april 1895, kl. 2 e. tu.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl Maj:t med
begäran om afarbetande och framläggande af förslag till
lag angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet
i Sverige.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts i detta ärende afgifna
utlåtande är af följande lydelse:

»I en till utskottet remitterad motion, n:o IG, föreslår herr S. Palme
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för nästa Riksdag framlägga förslag till eu försäkringslag,
innehållande fullständiga och fullt betryggande bestämmelser
rörande in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige.»

Motionären framhåller, hurusom det mellan ett försäkringsbolag och
en enskild försäkringstagare afslutade försäkringsaftalet baserar sig, särskilt
i fråga om lifförsäkring, »på så vidlyftiga statistiska undersökningar
och så invecklade matematiska beräkningar, Indika dessutom äroså undanskjuta
af icke dithörande omständigheter, att det för den enskilde är
helt och hållet omöjligt att kontrollera rigtigheten af eller soliditeten hos
försäkringsaftalots detaljbestämmmelser». Af dessa anledningar och då
dertill kommer, att det nu allt mera blifvit »den stora, i dylika afseenr
den jemförelsevis obildade och okritiska massan, som är ena parten

Bih. till llikså. Frat. 1805. 8 Sami. 2 Afil. 1 Band. 8 Höft. (N:is 10, It.)

Första Kammarens Tillfälliga Ut slotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

gent emot ett kanhända vacklande och föga solidt, men med filantropiska
och vetenskapliga fraser omkring sig slående bolag såsom andra parten»,
anser motionären det uppenbart, hvem af dessa båda parter måste
draga det kortare strået, och han kommer redan af denna anledningtill
den slutsats, att staten bör ingripa och skydda icke de svenska
bolagen gent emot de utländska, icke vissa svenska bolag gent emot
andra svenska bolag, utan den stora, för hvarje år i snabb tillväxt
varande del af Sveriges befolkning, som begagnar sig af försäkring
under dess olika former.

Motionären besvarar den invändningen, att vi i kongl. förordningen
den 22 oktober 1886 redan skulle hafva en försäkringslag, med
att påpeka, att denna förordning med sina knappa fyra sidors text endast
är »eu samling reglementariska föreskrifter angående anmälningar,
angående uppgifters insändande och offentliggörande, angående rätt för
civilministern att låta,granska räkenskaper och handlingar m. m.» Han
påpekar derjemte ofullständigheten och otillräckligheten af deri upptagna
stadgande!! samt framhåller, hurusom försäkringsinspektören, hvilken
lärer sakna all rätt till eget initiativ, enligt hans uppfattning fullkomligt
kritiklöst behandlar de från vissa bolag insända origtiga uppgifterna.

Utan att inlåta sig »på den frågan, om de nuvarande reglementariska
föreskrifterna, med vissa tillägg och under annan tillämpning,
skulle kunna i någon mån verka mera effektivt», drager motionären af
sin förut gjorda framställning den slutsatsen, att den nuvarande förordningen
så till form som tillämpning är otillfredsställande, och att
frågans lösning endast är att söka i en af Konung och Riksdag stiftad
försäkringslag. För sin åsigt om behöfligheten af en dylik lag har motionären
funnit ett stöd äfven i det intresse, som af statsmagterna egnats
åt sparbanksväsendet, samt i de skål, som slutligen ledde till 1892 års
lag angående denna med försäkring närbeslägtade form af ekonomisk
förtänksamhet.

Att en verklig försäkringslag det oaktadt låtit vänta på sig beror,
såsom ock af ingressen till 1886 års förordning framgår, derpå att
man önskade afvakta bolagslagens färdigblifvande. Motionären anger
med anledning deraf de skäl, som synas honom tala för ett afgörande
af frågan om en försäkringslag, oberoende af bolagslagen.

Motionären förklarar sig icke vilja närmare ingå på en utredning
af de grunder, hvarpå eu försäkringslagstiftning bör hvila, »utan torde
på en eventuel Riksdagens begäran af Kongl. Maj:t kunna införväntas
ett på noggrann utredning baseradt, bestämdt förslag dertill». Motio -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

uären kritiserar dock deri nuvarande kontrollen, som är grundad uteslutande
på det s. k. publicitetssystemet, samt anför såsom stöd för sin
förkastelsedom anföranden dels af landshöfdingen Sjöcrona, hvilken
1881 erhöll Kongl. Maj:ts uppdrag att uppgöra författningsförslag i
ämnet och hvilken ansåg, att tillsynen öfver Sveriges försäkringsväsende
borde i hufvudsak ordnas enligt det s. k. auktorisationssystemet, dels äfven
af dåvarande civilministern, hvilken år 1886 förklarade sig anse
äfven »den största möjliga publicitet» otillräcklig, emedan det efter
hans åsigt vore en skyldighet för staten att beträffande hvarje särskild
försäkringsanstalt tillse, »såväl att anstaltens grundläggning sker efter
allmängiltiga regler, som ock att anstalten under sitt fortfarande bestånd
icke afviker från deras tillämpning».

I tillämpliga delar anser motionären, att samma stadganden. som
för de inhemska bolagen äfven böra tillämpas för de utländska, men
han påpekar, att, ehuru visserligen inga prohibitiva skrankor böra uppresas
mot de utländska bolagens verksamhet i vårt land, dessa dock
icke böra behandlas mera »liberalt» än de svenska bolagen.

Efter att till sist hafva anslutit sig till den af 1886 års statsutskott
hyllade åsigten, att den för en ökad kontroll uppkomna större
kostnaden delvis borde bäras af de kontrollerade bolagen sjelfva, hvilka
hafva ett med den försäkrade allmänheten fullt jern förligt intresse och
af hvilka de solida svenska försäkriugsanstalterna, som främst påyrka
ökad kontroll, icke lära vilja undandraga sig denna kostnad, föreslår
motionären den ofvan omförmälda skrifvelsen.

Vid granskning af förhållandena rörande försäkringsverksamheten
inom vårt land, hvarpå motionären sålunda rigta! eu, som det vill synas,
välbefogad uppmärksamhet, har utskottet funnit, att denna lika
gagnande som vigtiga verksamhet nått en så betydande utveckling, att,
enligt 1893 års officiella uppgifter, de i vårt land opererande försäkringsanstalterna
vid nämnda års utgång ansvarade för följande efter
våra förhållanden ganska stora försäkringsbelopp, nemligen:

Lifförsäkringsbolagen .............

Brandförsäkringsbolagen .......

Olycksfallsförsäkringsbolagen
Sjö- och transportbolagen ....
öfriga försäkringsbolag ........

för kr. 371,199,441
» » 6,987,661,660

» » 328,058,556

» » 697,349,873

» » 71,787,470.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

Under sådana förhållanden och då dels osunda tendenser inom
detta område äfven i vårt land synas hafva sökt vinna insteg, och dels
förluster på grund af oegentligheter och missförhållanden lätteligen
kunna för den försäkrade allmänheten uppkomma, ja, delvis, ehuru i
mindre skala, redan förekommit, så synes det utskottet, som vore en
effektiv lagstiftning rörande denna vigtiga samhällsangelägenhet i hög
grad af behofvet påkallad.

I hufvudsak gillande de skäl för åtgärder i detta syfte, som motionären
anfört, vill utskottet erinra, att denna fråga ingalunda är ny.
Redan år 1881 uppdrog Kongl. Maj:t, dertill närmast föranledd af en
från Försäkringsföreningen ingifven skrift, åt landshöfdingen C. A. Sjöböna
att utarbeta författningsförslag i ämnet. Resultatet af detta arbete
blef ett den 7 juli 1883 dagtecknadt »underdånigt betänkande med
förslag till författningar angående försäkringsväsendets ordnande». Efter
en utförlig historisk utredning rörande, såväl svenska som utländska
försäkringsförhållanden granskas i detta betänkande de olika system,
som kunna komma i fråga vid anordnandet af en ståtstillsyn öfver försäkringsväsendet.
Dervid uttalas en bestämd förkastelsedom öfver ett
uteslutande användande af det s. k. publicitetssystemet, som i en fullständig
offentlighet rörande försäkringsanstalterna söker att bereda allmänhetens
enda skydd. En lagstiftning, byggd uteslutande på detta system,
skulle »utan tvifvel förfela det åsyftade målet». »Ingenstädes», säger
författaren, »har man ansett sig kunna grunda lagstiftningen uteslutande
härå.» Såsom slutomdöme uttalas i betänkandet, »att lagstiftningen angående
försäkringsväsendet bör, åtminstone under för handen varande
förhållanden, i hufvudsak grundas å auktorisationssystemet, »en åsigt»,
tillägger författaren, »som blifvit godkänd af alla do fackmän, med
hvilka jag i detta ämne rådplägat». I hufvudsaklig öfverensstämmelse
med detta system, enligt hvilket, med bibehållande af full offentlighet,
»stadgar för hvarje särskild anstalt pröfvas och godkännas af regeringen
eller vederbörlig embetsmyndighet, som ej mindre dervid meddelar
de erforderliga bestämmelserna rörande hvarje anstalts verksamhet, utan
äfven, om sådant finnes nödigt, utöfvar uppsigt öfver desammas efterlefnad»,
voro de af landshöfding Sjöcrona uppgjorda författningsförslagen
utarbetade.

Vid 1886 års riksdag vidtogos mått och steg för anordnandet af
försäkringskontroll, i det att af sagda Riksdag äskades och beviljades ett
anslag å sjette hufvudtitelns extra-ordinarie stat af 4,500 kronor för anordnande
inom civildepartementet af kontroll å försäkringsanstalterna, och
den 22 oktober samma år utfärdades kongl. kungörelserna »angående ord -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

ilande och tillsyn å inländska försäkringsanstalter» samt »angående vilkoren
för utländsk försäkringsanstalts rätt att här i riket drifva försäkringsrörelse)).
Dessa kungörelser — angående hvilkas otillräcklighet
och ofullständighet, för så vidt afses ett slutligt ordnande af ifrågavarande
tillsyn, utskottet i hufvudsak är af samma åsigt som motionären
— söka att på våra försäkringsförhållanden i någon mån tillämpa publicitetssystemet.
Och i enlighet härmed hafva för alla år, från och med
1887 till och med 1893, blifvit från kongl. civildepartementet utsända
tabellariska redogörelser, hvilka lemna en öfverblick öfver det svenska
försäkringsväsendets utveckling och ståndpunkt.

Utskottet, som tagit del af nu omförmälda redogörelser, har dock
icke kunnat undgå att lägga märke till vissa brister hos desamma: dels
saknas åtskilliga statistiska uppgifter, som skulle sätta allmänheten i
tillfälle att bättre än hittills bedöma de olika försäkringsanstalterna;
dels saknas äfven behöfliga detaljupplysningar rörande placeringen af
de mycket stora kapital, som inom försäkringsanstalterna finnas hopsparade;
dels påträffas uppenbara felaktigheter rörande de utländska, i Sverige
opererande bolagen, särskildt med afseende på öfverensstämmelse mellan
uppgifterna från på hvarandra följande år; dels slutligen utgöras
samtliga dessa redogörelser af nakna siffror utan någon belysande text.
Dessa brister sammanhänga i väsentlig mån med den ställning, som
vederbörande lära anse, att inspektören öfver försäkringsanstalterna enligt
nu gällande bestämmelser intager.

Med anledning af hvad som sålunda anförts har utskottet kommit
till den öfvertygelsen, att principen för de nu gällande lagbestämmelserna
för försäkningsväsendet äfvensom den deröfver utöfvade kontrollen
icke innefatta nöjaktig trygghet vare sig för den enskilde försäkringstagaren
eller för försäkringsväsendet i dess helhet.

I likhet med motionären anser utskottet alltså, att för detta verksamhetsfält
förnyade lagstiftningsåtgärder äro af nöden. Ett ytterligare
stöd för denna sin åsigt finner utskottet uti ingressen till den åberopade
kongl. kungörelsen af den 22 oktober 1886, hvari eu »fullständig
lagstiftning om försäkringsväsendet» uttryckligen ställes i utsigt. Visserligen
borde enligt samma ingress med eu dylik fullständig lagstiftning
anstå, intill dess en allmän lag om svenska bolag hunne komma
till stånd. Utskottet anser emellertid för sin dol, att eu särskild lagstiftning
för försäkringsväsendet, hvilken ju borde innehålla bestämmelser
icke endast för de svenska, utan äfven för de utländska, i Sverige
opererande försäkringsanstalterna, ingalunda står i ett så nära förhållande
till eu lagstifning rörande bolag i allmänhet, att icke eu speciel

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

lagstiftning rörande försäkringsanstalterna bör ju förr desto hellre, oberoende
af de nu föreliggande förslagen till bolagsstiftning, tagas under
öfvervägande. Särskildt vill utskottet framhålla, att angelägenheten af
åtgärders snara vidtagande i förevarande afseende väsentligen bestyrkes
af den snabbhet, hvarmed under de senare åren antalet nya såväl insom
utländska försäkringsföretag i vårt land tillvuxit.

Utskottet, som anser, att den trygghet, hvilken bör omgifva det
svenska försäkringsväsendet, säkrast vinnes genom en af Konung och
Riksdag gemensamt antagen lag, i likhet med hvad som skett rörande
ett annat närbeslägtadt område, nemligen sparbanksväsendet, får, med
anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställa, att Andra Kammaren
måtte för sin del besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t, anhåller, det Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och snarast möjligt för Riksdagen framlägga
förslag till eu försäkringslag, innehållande fullständiga och fullt betryggande
bestämmelser rörande in- och utländska försäkringsanstalters
verksamhet i Sverige.»

Vid föredragning af detta utskottets utlåtande i Andra Kammaren
biföll kammaren denna hemställan, hvarefter beslutet härom jemlikt
§ 63 mom. 3 riksdagsordningen genom utdrag af protokollet delgifvits
Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt första tillfälliga
utskott.

Första tillfälliga utskottet, som instämmer i de skäl, som här
ofvan blifvit anförda för en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det föreliggande
ämnet, hemställer,

att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
ofvan omförmälda beslut.

.: , , , . ,, - r.-, v , ... ,v ■

Stockholm den 29 april 1895.

På utskottets vägnar:

Jesper Crusebjörn.