Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1

Utlåtande 1895:Tfu11 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 19 febr. 1895, kl. 3 e. m.

• ».it-. }('')''■'' :a i tv.-'':'''': ; t >| / ! 11 v ;\ '' r .[ ‘lo\ :»{• <

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anledning
af väckt motion angående inskränkning af jagttiden
beträffande tjäder- och orrhönor.

Till utskottets handläggning har hänvisats en inom Första Kammaren
af herr Söderberg väckt motion, n:o 37, hvaruti föreslås: »att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes för
fem år förbjuda jagt efter tjäder- och orrhönor under viss tid — exempelvis
15 november—15 augusti — af den lofgifna jagttiden utom Jemtlands, Yesternorrlands,
Yesterbottens och Norrbottens län».

Till stöd för detta förslag anför motionären:

»Att god tillgång på den nyttiga skogsfogeln och företrädesvis orre
och tjäder är för landet i sin helhet af stor ekonomisk betydelse, torde vara
allmänt både kändt och erkändt. Likväl lemnar vår jagtvårdslagstiftning
mycket öfrigt att önska, då det gäller att tillgodose och skydda afveln af
nämnda villebrådsarter. Svenska jägareförbundets afdelning i Jönköpings
län, som länge insett detta missförhållande, har sedan flera år tillbaka verkat
för att få en förbättrad sakernas ordning till stånd i detta hänseende och
trott sig finna det säkraste medlet till skogsfogelstammens skydd och ökning
deri, att inskränkning kunde åstadkommas i det hos oss gängse, allt för
öfverdrifna och derigenom ytterst förderfliga dödandet af hönorna. I vårt
grannland Danmark finnes sedan länge fullständigt förbud mot dödande af
orrhönor, och att de för jagtvården intresserade jägarne äfven i vårt land
anse, att en utsträckning af fridlysningstiden för orr- och tjäderhönor skulle
Bih. till Riksd. Prot. 1S95. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 1 Käft. (N:o 1.)

2'' Forsta Kammarens ''Tillfälliga Utskotts (Ko'']) Utlåtande Ko 1.

vara både önskvärd och nyttig, det framgår bland annat deraf med synnerlig
styrka, att af 18 afdelningar af svenska jägareförbundet, hvilka i denna
fråga yttrat sig, icke mindre än 16 tillstyrkt förslaget och endast 2 ansett
sig böra afstyrka detsamma.»

Utskottet vill till en början framhålla såsom eu allmänt utbredd åsigt,
att tillgången å skogsfogel mer och mer förminskats. Detta är visserligen
icke ensamt beroende på en bristfällig jagtvård, utan äfven i väsentlig grad
på inskränkning af de marker, hvaruti dylik fogel finner trefnad, genom
skogarnas uthuggning, nyodlingar o, s. v.

Det nu mera gällande förbudet inom större delen af riket att använda
giller och snaror bör visserligen, i den mån detsamma upprätthålles, bidraga
till fogelstammens tillväxt, men vissa tillåtna jagträtt, som å många orter
äro brukliga, verka synnerligen förödande, och dit äro att hänföra fogelskytte
för bulvan och vid bloss, hvarvid hönorna i myckenhet nedskjutas.
En omsorgsfull jagtvård — något som saknas å de flesta trakter i landet —
är emellertid första vilkoret för åstadkommande af en rik tillgång på nyttigt
vildt, men en sådan måste hafva stöd uti en klok lagstiftning.

Enligt gällande bestämmelser är jagten efter tjäder och orre förbjuden i
Vester- och Norrbottens län från och med den 16 mars till och med 20
augusti samt i öfriga delar af riket från och med den 15 februari till och
med den 15 augusti. Denna inskränkning i jagttiden har däck visat sig
icke vara tillräcklig att förekomma stammens förminskning. Verksammare
medel äro derför behöfliga. >’ : •

Att fridlysa här ifrågavarande fogelarter helt och hållet under vissa
år vore visserligen ett mycket verksamt medel att höja fogelstammen, men,
förutom det att den efter fridlysningstidens slut säkerligen hastigt nog åter
förminskades, vore ett sådant totalförbud äfven för några få år ett mycket
våldsamt medel, särskildt der en god jagtvård förefinnes och förbudet således
vore mindre behöflig!, och skulle en sådan åtgärd utan tvifvel framkalla ett
ganska stort missnöje. Att ytterligare inskränka den årliga jagttiden för
tjäder och orre i allmänhet utöfver hvad som nu gäller, torde ej hellervara
tillrådligt. Olika klimatiska förhållanden och ganska skilda jagtmetoder i de
särskilda orterna skulle i sådant fall betinga, att ett flertal olika jagttider
bestämdes för skilda delar af landet, något som ingalunda är önskvärdt.

Motionärens förslag att inskränka jagttiden för tjäder- och orrhönor
finner utskottet deremot skäl att förorda, och torde å denna väg vackra
resultat vara att uppnå beträffande skogsfogelstammens tillväxt. Icke allenast ett
flertal jägarförband har på sätt motionären anfört uttalat sitt förtroende för
en dylik åtgärd, utan har utskottet funnit skyddandet af hönorna i större
utsträckning än tupparna utgöra ett vigtigt moment i många andra staters

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (M;a lf Utlåtande N:o 1. 3

jagtlagstiftning. Sålunda äro orrhönor fridlysta året om uti Danmark, hvarest
tjäderfogel ej- förekommer; likaså så väl tjäder- som orrhönor i. Baden,
Bayern och flertalet provinser i Österrike. I Preussen, Sachsen, Wijrtenp
berg m. fl. tyska stater är fridlysningstiden för hönor längre än för tuppap*
så ock i de flesta amf i Norge. -< . ■

Vid 1893 års riksdag förelåg till behandling ett förslag med enahanda
syfte. De kamrarnes utskott, som handlade detsamma, tillstyrkte dess an-r
tagande. Första Kammaren godkände äfven framställningen med stor rösti
öfvervigt, hvaremot Andra Kammaren afböjde densamma med två rösters
majoritet.

.De hufvudsakliga invändningar mot en inskränkning af jagttiden beträffande
tjäder- och orrhönor, som under öfverläggningarna i kamrarna
gjorde sig gällande, voro följande: att vår jagtstadga redan förut uppvisade
alltför många variationer i fråga om tillåtna och förbjudna jagttider; att
jagt å tjäder- och orrhönor blott i ringa grad bidrog att förminska skogsfogelstammen
i jemförelse med ett flertal andra orsaker, såsom den skada
derå, som förorsakades af roffoglar,. räfvar, kattor o. s. v.; att förbud å
hönor icke vore af synnerlig betydelse, då jagt å tuppar icke äfven inskränktes,
enär god tillgång å hönor vore af föga värde, om tupparna för mycket
prisgåfves åt förföljelse; samt att svårighet skulle göra sig gällande att vid
jagt i skogsmark med stående hund skilja mellan tupp och höna, då fogeln
flyger upp.

Hvad angår dessa invändningar tillåter sig utskottet anföra följande:
att stor variation i fråga om jagttider säkerligen förefinnnes i de flesta
lands jagtstadgar, då olika slag af villebråd betingar sådant; att vårt lands
stora utsträckning i norr och söder med deraf följande väsentligt olika klimatiska
förhållanden medför behof af skilda jagttider äfven för samma djurslag
i olika delar af landet; att om det nyttiga villebrådet tillintetgöres
äfven på annat sätt än genom jagt, det dock är af flere skäl nödigt för
villebrådsstammens upphjelpande, att jagten inskränkes till vissa delar af
året, särskilt som de förbättrade skjutvapnen bidraga till att göra jagten
mer förödande mot förr; att erfarenheten från andra land visar lämpligheten
af att särskilt hondjuren framför allt skyddas bland de djurslag, der
månggifte förekommer, såsom förhållandet är med tjäder och orre; samt att
tjäder- och orrtuppar i utseendet så väsentligt skilja sig från hönorna, att
tära för misstag icke bör förefinnas äfven på långa afstånd, särskildt om
den tillåtna tiden för jagt å dessa foglar bestämmes så, att lämpligaste tiden
för jagt med hönshund infaller under densamma.

Då utskottet vill i hufvudsak tillstyrka motionärens förslag, har
utskottet vid närmare granskning af dettas detaljbestämmelser likväl ansett

4 Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

sig höra erinra: att det ej synes ändamålsenligt att begära här ifrågasatta
utsträckning af fridlysningstiden för tjäder- och orrhönor endast för fem år.
då erfarenheten från utlandet bestyrker och flertalet auktoriteter på jagtens
område inom vårt land förklarat det tillhöra en klok jagtvård, att hönorna
af här ifrågavarande skogsfogel skyddas i högre grad än tupparne; samt
att fridlysningstiden, som bör taga sin början, då fogeljagten för stående
hund i allmänhet är afslutad för året, lämpligast bör bestämmas från och
med den 11 november, med hvilken dag fridlysningstiden för rapphöns inom
största delen af riket tager sin början.

Som tillstånd att använda giller och snaror för fångande af vildt ännu
är gällande i Jemtlands, Vesternorrlands, Yesterbottens och Norrbottens län,
kan här ifrågasatta inskränkning i tiden för jagt af tjäder- och orrhönor
der ej vinna tillämpning. Förhållandena inom dessa län torde för öfrigt
icke betinga en dylik inskränkning.

På grund af hvad här blifvit anfördt får utskottet hemställa:

. •11 i. /•. > /ttM K* ti :''^1 f */>’ ! t*'' : t:*.j 1 * . .. .

att Första Kammaren ville för sin del besluta, att
Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes, utom i Jemtlands, Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens län, förbjuda jagt efter
tjäder- och orrhönor under tiden från och med den 11
november till och med den 15 augusti.

Stockholm den 19 februari 1895.

På utskottets vägnar:

JESPER CRUSEBJÖRN.

Stockholm, Associations-Boklryckeriet, 1895.