Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1894:Tfu112 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

N:o 12.

< '' •:.

Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1894, kl. 3 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6‘, i
anledning af väckt motion om utsträckt rätt för sterbliusdelegare
och testamentstagare att erhålla gemensam expedition
i lag fartsärende.

I Andra Kammaren väckte vid 1892 och 1893 årens riksdagar
herr J. Andersson i Lysvik motioner derom, att Riksdagen måtte uti
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga
sådan åtgärd, att den uti 11 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883, sådant detta lagrum lyder i kongl.
kungörelsen den 16 december 1887, sterbhusdelegare eller testamentstagare
medgifna rätt att i uppgifvet fall erhålla gemensam expedition
måtte angående protokollsutdrag utsträckas jemväl till de fall, då af
sterbhusdelegare eller testamentstagare sökt lagfart förklaras hvilande
eller af rätten beviljas, utan att å samma rättegångsdag lagfart jemväl
sökes å senare fång. Till stöd för sina framställningar anförde motionären
hufvudsakligen, att fall kunde inträffa, då de kostnader, hvilka
åtföljde lagfarten, föreföllo oskäligt betungande, i synnerhet om värdet
å fastigheten vore obetydligt; att det ej kunde vara rätt, att arfvingar,
om de behöllo sin ärfda fastighet och sålunda ej kommo i åtnjutande
af den i ofvanberörda kungörelse medgifna lindring, skulle drabbas af
eu dryg kostnad, samt att om också särskildt lagfartsbevis, såsom
Bill. till Riksd. Vrot. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. (N:o 12.) 1

''1 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

betryggande eganderätten och erforderligt förhållande af inteckning,
borde för hvarje arfslott beviljas, syntes dock gemensamt protokollsutdrag
vara tillräckligt, såväl då lagfart förklarades hvilande som då lagfart
beviljades.

Den framställning, motionären gjorde till 1892 års Riksdag, tillstyrktes
på andragna skäl af det tillfälliga utskott, åt hvilket ärendets
behandling öfverlemnades, samt godkändes af Andra Kammaren utan
diskussion, hvaremot Första Kammaren med bifall till det utlåtande,
ett af kammarens tillfälliga utskott i ämnet afgifvit, afslog motionen, i
följd hvaraf frågan genom kamrarnes skiljaktiga beslut förföll.

Vid behandlingen af motionärens ifrågavarande yrkande vid 1893
års riksdag blef på tillstyrkan af Andra Kammarens tjerde tillfälliga
utskott, till hvars behandling motionen hänvisades, motionärens förslag
af kammaren godkändt; men sedan Första Kammarens tillfälliga
utskott n:o 1, under erinran bland annat, att motionären med sitt förevarande
förslag afsett endast de fall, då lagfart beviljades eller förklarades
hvilande, men icke föreslagit någon bestämmelse för det fall, att
lagfartsansökningen afsloges eller uppskötes, hemstält, att Första Kammaren
icke måtte biträda Andra Kammarens i ärendet fattade beslut;
och blef denna hemställan bifallen af Första Kammaren.

Nu har uti en i Andra Kammaren under n:o 159 väckt motion,
samme motionär föreslagit,

att Riksdagen ville uti skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga sådan åtgärd, att den i 11 § af kongl. förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883, sådant detta lagrum
lyder i kongl. kungörelsen den 16 december 1887, medgifna rättighet
att erhålla gemensam expedition måtte, i hvad angår protokollsutdrag,
utsträckas jemväl till de fall, då af sterbhusdelegare eller testamentstagare
sökt lagfart afslås, uppskjutes till viss dag, förklaras hvilande
eller af rätten beviljas, utan att å samma rättegångsdag lagfart jemväl
sökes å senare fång,

eller alternativt,

att enahanda rättighet att erhålla gemensam expedition, både
protokollsutdrag och lagfartsbevis, må för ofvan berörda fall medgifvas,
men endast då den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till ett
värde af 1,000 kronor.

Uti motionen, som hänvisats till Andra Kammarens tillfälliga
utskott n:o 4, har motionären hufvudsakligen åberopat de grunder, han
tillförene för sina ifrågavarande framställningar åberopat, samt särskildt
fästat uppmärksamheten derpå, att jordstyckningen inom hans ort

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 3

erhållit en sådan omfattning, att enligt en vid motionen fogad tabell
under år 1891 i Vermland meddelats 278 lagfarter å skattetal understigande
ett skatteöre (ett skatteöre = a/960 mantal) samt 649 lagfarter å
skattetal från och med ett intill fem öre, samt att en häradsrätt gifvit
förelägganden för sterbhusdelegare att söka lagfart å arffallen egendom,
oaktadt arfskifte icke varit emellan sterbhusdelegarne upprättadt; hvarjemte
motionären vidare anfört, att enär en viss obenägenhet förefunnes
mot undantagslagstiftning, förut väckta förslag afsett allenast protokollsutdrag,
gällande äfven behållna sterbhus, fastän egentliga syftet
varit att bereda mindre bemedlade sterbhusdelegare minskade lagfartskostnader,
men att, derest förslaget funnes vara lättare antagligt, om
detsamma anslöte sig till det beslut, som fattades vid 1891 års riksdag
angående nedsättning af stämpelafgiften för mindre arfslotter — ett
beslut, som stödde sig derpå, att särskilt uti de delar af landet, der
jorden vore mycket styckad, berörda skatt drabbade ganska bårdt samt
att i följd deraf arfvingar till mindre jordlotter ofta afskräcktes från att
inom i lag stadgad tid lagfara sina fång — motionären, som funne
samma motiv tillämpliga äfven på förevarande ärende, ville alternativt
föreslå: l:o) det af honom förut väckta förslag utsträckt äfven till de
fall, då lagfartsansökan afsloges eller ärendet uppskötes, samt 2:o) förslag,
omfattande både protokoll och lagfartsbevis, då den egendom,
hvarå lagfart söktes, icke uppginge till ett värde af 1,000 kronor.

Andra Kammarens tillfälliga utskott har i följd af remissen af
ifrågavarande motion anfört följande:

»Grunden till motionärens sålunda vid flera riksdagar framstälda
förslag att uti uppgifvet hänseende få lagfartskostnaden nedbringad
synes vara att söka deri, att jordstyckningen inom hans ort är synnerligen
utsträckt och kostnaden för lagfart följaktligen betungande
för innehafvare af smärre jordlotter samt att sterbhusdelegare af vederbörande
domhafvande undfått förständigande att fullgöra den lagfartsskyldigbet,
som skulle dem åligga. I sistnämnda hänseende torde
vara tillräckligt att erinra, hurusom den i 2 § i kongl. förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 förekommande
bestämmelsen om skyldighet för vederbörande att å dess fång
söka lagfart å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter
sex månader, och i stad inom tre månader, sedan fånget skedde, är i

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

fråga om giftorätt och arf så modifierad, att tiden för lagfartssökandet
skall i dessa hänseenden räknas från den dag, bodelning verkställes.
Det är sålunda uppenbart, att de åberopade föreläggandena,
som innehöllo, att lagfart skulle sökas under förutsättning att laga
hinder derför ej mötte, icke kunde hafva någon påföljd, der anmälan
gjordes, att sterbhusdelegarne vid tiden i fråga icke hållit någon bodelning.
Berörda omständighet lärer följaktligen icke kunna tillmätas
någon betydelse vid afgörandet af den uppstälda frågan.

Att åter kostnaderna för lagfart i vissa fall kunna blifva i afse
värd mån betungande i de orter, der jordstyckning i större grad
förekommer, har redan af Riksdagen och Kongl. Maj:t blifvit förutsedt,
och åtgärder vidtagna för afhjelpandet af ett slikt missförhållande. I
detta afseende stadgas nemligen i § 11 mom. 2 af kongl. förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883, sådant detta lagrum
lyder i kongl. kungörelsen den 16 december 1887, att om sterbhusdelegare
eller testamentstagare söka lagfart å fast egendom, som tillfallit
dem i giftorätt, arf eller testamente, och å samma rättegångsdag
lagfart jemväl sökes å senare fång, hvarigenom egendom i dess helhet
öfvergått till en eller flera af delegarne eller till ny egare, eller
lagfart å sådant fång redan förut sökts, skall i förstnämnda ärende
gemensam expedition för sterbhusdelegarne eller testamentstagare utlärdas,
der ej annorlunda begäres. Det af motionären eftertraktade
målet är således redan vunnet i alla de fall, som uti ofvan åberopade
lagrum afses, och utskottet känner orter, der lagfart å de i samma
lagrum afsedda fall nästan aldrig sökes annat än i sammanhang med
försäljning. Men äfven en annan lindring i lagfartskostnaden har blifvit
beredd genom kongl. kungörelsen den 16 oktober 1891. Deri stadgas
nemligen, att protokoll angående lagfart å fång till fast egendom genom
giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart
sökes, icke uppgår till 1,000 kronor, är fritt från stämpel. Genom den
sålunda medgifna lindring kommer lagfartskostnaden att i nu nämnda
fall uppgå å landet till fyra kronor och i stad till minst fem kronor
50 öre, hvaremot samma kostnad eljest bestiger sig till sex kronor å
landet samt minst sex kronor 50 öre i stad.

Kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875 innehåller uti § 18, att vid rätten skall i öfverensstämmelse
med lagfartsprotokollet föras en bok, så inrättad, att deraf
lätteligen kan ses hvarje egendom, derå lagfart blifvit sökt, tiden då
det skett, sökandens namn, fånget samt dervid möjligen fogade vilkor
af viss uppgifven art samt tiden då lagfart blifvit beviljad eller af -

Första Kammarens Tillfälliga Utsicotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12

slagen, hvarjemte Kongl. Maj:t, med föranledande af hvad i samma
lagrum vidare stadgas, genom kungörelse huru lagfarts- och inteckningsböcker
skola inrättas och föras den 14 september 1875 lemnat
närmare föreskrifter om sättet, hvarpå dessa böcker enligt de vid kungörelsen
fogade formulär skola föras. Enligt denna kungörelse skall
vid häradsrätt göras ett upplägg för hvarje af inom häradet belägna,
under särskilda nummer i jordeboken uppförda hemman, qvarnar,
fisken och torp eller andra lägenheter med vissa uppgifna undantag.
I stad åter föres en gemensam bok under benämningen fastighetsbok
för såväl lagfarts- som inteckningsärenden, och ett upplägg skall göras
för hvarje särskild fastighet, ehvad den består af ett eller flera hus,
tomter, jordlotter eller andra lägenheter eller delar deraf. Det är
möjligt att genom en sådan anordning af fastighetsboken i städer
densamma kan utan olägenhet föras i öfverensstämmelse med den
praxis, som enligt uppgift uti kammarens fjerde tillfälliga utskotts betänkande
till sistförfluten riksdag öfver motionärens då väckta förslag
lärer iakttagas vid Stockholms rådstufvurätt.

Beträffande åter underrätter å landet vill det förefalla utskottet,
som ett dylikt förfaringssätt, till den utsträckning motionären åsyftat
i sitt första alternativa yrkande, skulle motverka hufvudändamålet
med införande af lagfartsboken eller att erhålla ordning och reda
i eganderättsförhållandena, samt en klar öfverskådlighet öfver desamma.
Nu är nemligen stadgadt, att i lagfartsboken skola finnas
särskilda kolumner för införande af ofvanberörda uppgifter uti 1875
års lagfartslag, hvarjemte derutöfver skall finnas en särskild kolumn
för anmärkningar, i hvilken införes, bland annat, vid förändring i
eganderätt till inskrifven fastighet, hänvisning i det rum, hvari fångesmannens
lagfart blifvit inskrifven, till det efterföljande rum, hvari
den nya egarens lagfart inskrifvits, anteckningar rörande egares rätt
att råda öfver fastighet, instämd talan om klander å fång och lösen
af fastighet, samt rättens beslut, då ansökning blifvit afslagen, förklarad
hvilande eller endast till någon del bifallen. Om nu gemensam
lagfart meddelas flera sterbhusdelegare och dessa sedermera till
skilda personer afyttra sina lotter i den arffallna fastigheten, torde
det icke vara möjligt att inom det synnerligen begränsade ytinnehåll,
som är tillmätt hvarje nummer på upplägget, införa alla de anteckningar,
som lagligen skola införas.

Det synes utskottet, att mot motionärens förslag i nu afhandlade
del också kan framställas den anmärkning, att någon giltig rättsgrund
ej kan uppställas för den mening, att sterbhusdelegare eller testamente -

G Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 12.

Jagare, som genom giftorätt, arf eller testamente fått sig tillagd fastighet
af större värde, skola vidkännas mindre lagfartskostnader än dem,
som ifrågakomma vid lagfart å köp.

Utskottet vill emellertid icke bestrida, att, på sätt i motionen uppgifves,
i de orter, der jordstyckning i större grad förekommer, fall
kunna förefinnas, då den hemmanslott, hvarå lagfart sökes, är af så
ringa värde, att kostnaden för lagfart ej står i rimligt förhållande till
egendomens värde, äfven med de lindringar i samma kostnader, som
redan blifvit medgifna. Det kan sålunda blifva lagstiftarnes pligt att
mellankomma för afhjelpande af ett sådant missförhållande, äfven om
derför erforderliga åtgärder i någon mån föranleda till rubbning i den
åskådlighet, lagfartsboken bör ega. Utskottet håller emellertid före,
att om den nu sökta förmånen varder beviljad endast i det fall, att
taxeringsvärdet å hela den egendom, hvarå lagfart sökes, i värde icke
uppgår till 1,000 kronor, den anmärkta olägenheten kan varda i väsentlig
mån förminskad. Utskottet stöder denna sin åsigt derpå, att ifrågavarande
fall sannolikt icke så ofta förekomma samt att med hänsyn
till hela fastighetens ringa värde det ej är antagligt, att de särskilda
fastighetslotterna varda till särskilda personer föryttrade och att, om
klander anställes, sådant klander rigtas mot fastigheten i sin helhet och
ej mot de särskilda lotterna, hvilkas ringa värde ej manar till anhängiggörande
af en kostsam rättegång. Åro dessa antaganden rigtiga,
följer deraf, att i nu afsedt fall ej så många anteckningar varda erforderliga
och att således det knappt afmätta rummet å upplägget ändock
kan blifva tillräckligt.

På grund af hvad sålunda anförts tillåter utskottet sig hemställa,

att Andra Kammaren måtte på det sätt bifalla motionen, att kammaren
för sin del besluter,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att den
i 11 § mom. 2 af kongl. förordningen angående expeditionslösen den
7 december 1883, sådant detta lagrum lyder i kongl. kungörelsen den
16 december 1887, för sterbhusdelegare eller testamentstagare i vissa
fall medgifna rätt att öfver ansökan om lagfart erhålla gemensam expedition
må varda, der ej annorlunda begäres, utsträckt till alla öfriga
fall, då lagfart af sterbhusdelegare eller testamentstagare sökes å fastighet,
som i värde ej uppgår till 1,000 kronor».

Denna hemställan är, enligt till Första Kammaren aflåtet protokollsutdrag,
den 25 sistlidne april af Andra Kammaren bifallen; och har
Första Kammaren derefter remitterat ärendet till sitt tillfälliga utskott
n:o 1.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

Utskottet, som delar de betänkligheter mot motionens syfte, hvilka,
blifvit af Andra Kammarens tillfälliga, utskott anförda, kan deremot icke
instämma i den af samma utskott uttalade förmodan, att de fall, då
lagfart sökes för sterbhusdelegare eller testamentstagare å egendom
under 1,000 kronors värde, skulle blifva så fåtaliga, att olägenheten af
ett olika förfarande vid lagfart för sterbhusdelegare å egendom till
värde af 1,000 kronor och derutöfver och å egendom till lägre värde
skulle blifva ringa, desto mindre som, enligt hvad motionären uppgift
och med Vermlands länskungörelser för 1891 styrkt, i vissa
domsagor af nämnda landskap antalet lagfarter för sterbhusdelegare
å sådana mindre egendomar varit mycket betydligt. I allt fall, äfven
om Andra Kammarens tillfälliga utskotts antagande i detta hänseende
skulle vara rigtigt, finner utskottet sig icke kunna förorda vidtagande
af någon åtgärd, som skulle kunna leda till införande af lagbestämmelser
om olika förfarande och expeditionssätt vid lagfart, endast
på grund af egendomens större eller mindre värde, i följd hvaraf
utskottet hemställer,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.

Stockholm den 4 maj 1894.

Å utskottets vägnar:

L. W. LOTHIGIIUS.

Herr Öländer har låtit här anteckna, att han i följd af annat
honom af kammaren lemnadt uppdrag icke inom utskottet deltagit i
behandlingen af detta ärende.