Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1 (Utlåtande 1894:Tfu11 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

N:o 1.

Ank. till Kiksd. kansli den 3 april 1894, kl. 5 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, angående
ifrågasatt skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om stadgande af svårare påföljd för oloflig försäljning
af vin och maltdrycker i vissa fall.

Till utskottets handläggning har hänvisats en inom Första Kammaren
af herr Öländer väckt motion, n:o 11, hvaruti föreslås:

»att Kiksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta i kongl. förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe och andra tillagade, icke -spirituösa drycker af den
24 oktober 1885 införa bestämmelse om, att vid oloflig utskänkning af vin
eller maltdrycker eller oloflig försäljning å landet af vin eller maltdrycker
för afhémtning till mindre myckenhet än tio liter det i försäljningslokalen
befintliga parti af den dryck, som utgjort föremål för försäljningen, tillika
med kärl, som för dess afhémtning äro tjenliga, skall vara underkastadt
beslag och dömas förbrutet.»

Vid 1892 års riksdag hade herr Öländer väckt motion af alldeles enahanda
innehåll som i den nu förevarande, allenast med de olikheter, som
betingats af då gällande lagbestämmelser. Nämnda motion blef då tillstyrkt
af det tillfälliga utskott, som hade frågan till behandling, men afslogs af
Första Kammaren af skäl, som den då förda diskussionen närmare utvisar.
Till grund för motionen anförde motionären: att, ehuru sådant bötesstraff,
som förordningen den 24 oktober 1885 stadgade, väl vore tillfyllestgörande
och motsvarade förbrytelsens storlek, då någon blott en eller annan gång,
Bih. till Rilcsd. Prof. 1894. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 1 Höft. (N.o 1). 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

lockad af ett tillfälligt begär efter eller behof af vinst, gjorde sig skyldig
till oloflig försäljning af vin eller maltdrycker, lagöfverträdaren likväl, i den
mån lian insåge, hvilken vinst en fortsatt utöfning af den lagstridiga försäljningen
kunde bereda honom, och med vinsten jemförde det ringa bötesbeloppet
eller det korta fängelsestraff, han, vid bristande tillgång till böternas
gäldande, hade att undergå, säkerligen icke skulle af ett sådant straff afhållas
från att fortgå med en så vinstgifvande affär. Mångfaldiga exempel funnes
på, att lönkrögare, oaktadt upprepade böter, nästan såsom ett yrke bedrefve
sin för det allmänna skadliga näring. I allmänhet kunde ett åtal ej afdömas
omedelbart, utan kräfdes på de orter, der endast två ting om året hölles,
till och med flera år, innan förseelsen blefve bestraffad. Att hvart tredje
eller fjerde år undergå någon kortare tids, högst två månaders, enkelt fängelse,
ansåge den praktiske lönkrögaren vara ett ringa offer för den vanligen
ganska stora vinst, försäljningen medförde, helst rörelsen ingalunda läge
nere under åtals- eller strafftiden, under hvilken senare rörelsen förestodes
af någon af husfolket. Om det således vore uppenbart, att det för förseelsen
stadgade ansvar icke motsvarade sitt ändamål, kunde dock ett strängare
straff eller en svårare straffart ej gerna vara lämplig eller med rättsmedvetandet
öfverensstämmande. En bestämmelse deremot, att åklagaren eger
att taga i beslag det parti vin eller maltdrycker, hvarifrån försäljningen egt
rum, skulle bättre än någon annan förhindra förseelsens upprepande och utgöra
ett kraftigt botemedel mot olagligheten af ifrågavarande beskaffenhet.

Under åberopande å nyo af dessa, till grund för hans förra motion uppgifna
skäl har motionären derutöfver nu anfört, att under den tid, som derefter förflutit,
det allt mer och mer, åtminstone inom den ort han representerade, sig utbredande
lönkrögeriet gifvit ytterligare stöd åt dessa skäl och ådagalagt de
nuvarande straffbestämmelsernas magtlöshet att i berörda afseende åstadkomma
någon förbättring. Beliofvet af en straffpåföljd, som, utan att förhöja
sjelfva straffet eller förändra dess art, likväl beröfvade den brottslige
den af hans olagliga handtering beräknade vinsten, hade gjort sig mer och
mer gällande. Man hade derför anmodat honom att förnya den motion i
ämnet, han vid 1892 års riksdag framstäf; och hade motionären så mycket
mindre velat undandraga sig att tillmötesgå denna anmaning, som han icke
funnit sig öfvertygad af de skäl för afslag å motionen, som vid 1892 års
riksdag anfördes och då bestämde Första Kammarens beslut i frågan.

Utskottet, som inkemtat, att liknande svårigheter att med nuvarande
straffbestämmelser bekämpa den olagliga försäljningen af vin och maltdrycker
egde rum jemväl å andra orter inom riket än den, hvilken af motionären

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o l.

representerades, anser lika med motionären den af honom föreslagna straffpåföljden
vara ett mera verksamt korrektiv mot förseelser af nämnda slag
än ett förhöjande af sjelfva det straff, som i sådant afseende nu finnes
stadgadt derå, och hvilket, om det skulle motsvara sitt ändamål, måste till
art och storlek försvåras på ett sätt, som kanske icke fullt motsvarade
förseelsens i sig sjelf lindriga, men till sina följder skadliga beskaffenhet.
Utskottet vill dessutom erinra om, att den nu föreslagna straffpåföljden icke är
något nytt och oförsökt, utan en påföljd, som jemväl finnes stadgad ej
mindre vid oloflig försäljning af bränvin och andra spritdrycker än äfven i
fråga om de flesta andra otillåtna försäljningar af varor, hvilkas föryttrande
till följd af deras beskaffenhet staten ansett nödigt att till det allmännas
bästa mer eller mindre inskränka. Utskottet föreställer sig äfven, att en
dylik straffpåföljd genom den utsigt till ersättning för kostnader och besvär,
som derigenom beredes vederbörande åklagare, skulle utgöra en kraftig eggelse
för dessa att egna en mera noggrann tillsyn öfver förbrytelser af ifrågavarande
slag, än som nu kan vara förhållandet, då deras besvär och möda i sådant
afseende i vanliga fall äro förenade med uppoffringar för dem sjelfva utan
att ändock leda till det åsyftade målet.

På grund häraf får utskottet hemställa,

att Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen i
skrifvelse till Kong]. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t
täcktes låta i kongl. förordningen angående försäljning
af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade,,
icke spirituösa drycker af den 24 oktober 1885 införa
bestämmelse om, att vid oloflig utskänkning af viu- eller
maltdrycker eller oloflig försäljning å landet af vin eller
maltdrycker för afhemtning till mindre myckenhet än
tio liter det i försäljningslokalen befintliga parti af den
dryck, som utgjort föremål för försäljningen, tillika med
kärl, som för dess afhemtning äro tjenliga, skall vara
underkastadt beslag och dömas förhrutet.

Stockholm den 2 april 1894.

På utskottets vägnar:

L. W. LOTHIGrlUS.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1.

Reservation

af herrar Lothigius och Fagerholm, hvilka ansett, att

enär, såsom under debatten i Första Kammaren öfver denna fråga vid
1892 års riksdag erinrades, den moderna rigtningen i denna fråga om
de straffarter, som efter allmän strafflag må ådömas, går ut derpå att i allmänhet
borttaga konfiskationsstraffet, såsom otjenligt och orättvist, och det
icke kan vara skäl att i den ekonomiska lagstiftningen utsträcka användandet
af en straffart, som man i den allmänna strafflagen söker inskränka; och
enär konfiskationsstraff för oloflig försäljning af vin och maltdrycker
synes vara särskildt olämpligt, i det att en jemförelsevis obetydlig förseelse,
begången i en stor vinhandel, skulle medföra en högst betydande förlust för
innehafvaren, under det att den, som yrkesmessigt bedrefve oloflig handel
med vin och maltdrycker, kunde undgå känbar verkan af straffet, blott genom
att anordna så, att i sjelfva försäljningslokalen förvarades endast en obetydlig
qvantitet af ifrågavarande varor,

utskottet bort afstyrka motionen.

Stockholm, Victor Pettersons Pott., 1894.