Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1893:Tfu16 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1893, kl. 2 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt fråga om utsträckt rätt för sterbhusdelegare
att erhålla gemensam expedition i lagfartsärenden.

Förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875 stadgar:

i 1 § att ej blott, såsom förut var föreskrifvet, den, hvilken genom
köp, byte, gåfva eller testamente med eganderätt åtkommer fast egendom,
utan äfven en hvar, som bland annat genom arf eller giftorätt med
eganderätt åtkommer sådan egendom, skall söka lagfart å fånget vid den
rätt, hvarunder egendomen lyder;

i 2 § att lagfart skall sökas inom viss tid, som i fråga om arf räknas,
der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, från det
dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter
arflåtaren afslutades, och att i fråga om giftorätt i makars bo skyldigheten
att lagfara inträder först då boet delas; samt

i 18 § att vid rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,
så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom, derå
lagfart blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt vid
fånget fästadt vilkor, så ock tiden, då lagfart blifvit beviljad eller afslagen.

I fråga om fastighetsböckers förande innehåller kongl. kungörelsen
den 14 september 1875 (§§ 6, 7, 8, 15 och 16) bland annat, att en kolumn
Bill. till Riksd. Prot. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Höft. (N:o 6). 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

skall finnas för sökandens namn och hans fångeshandling till beskaffenhet
och utgifningsdag, att förutom andra kolumner äfven skall finnas en för
anmärkningar, i hvilken införes, bland annat, vid förändring i eganderätt
till inskrifven fastighet, hänvisning i det rum, hvari fångesmannens lagfart
blifvit inskrifven, till det efterföljande rum, hvari den nye egarens lagfart
inskrifvits, att hvarje lagfartsärende i den ordning, hvari det i protokollet
förekommer, skall inskrifvas i vederbörligt uppläggs första lediga rum,
dock att ärende, som rör en redan förut på upplägget gjord inskrifning,
antecknas i samma inskrifningsrum, samt att, då ett rum i någon kolumn
blifvit fullskrifvet och det nästföljande är af annat ärende upptaget, senare
anteckning, hörande till förstnämnda rum, skall göras i ett nytt.

Af de anförda föreskrifterna, hvilka hafva till uppgift att åstadkomma
ordning och reda i eganderätts- och inteckningsförhållanden, framgar, att
en hvar, som genom giftorätt, arf eller testamente med eganderätt åtkommit
fast egendom, är att betrakta såsom särskild sökande för sig
rörande sin fastighetslott, att hans ansökning för sig bör under särskildt
nummer upptagas i lagfartsprotokollet och införas i särskildt rum i lagfartsboken,
samt att han i följd häraf bör utlösa särskildt utdrag af lagfartsprotokollet
och särskildt lagfartsbevis. Skyldigheten att lagfara inträder
dock först, der skifte egt rum, derest sådant erfordras. Arfvingarne, hvilka
enligt 11 kap. ärfdabalken kunna förena sig om att lefva samman i
oskiftad! bo, tvingas icke till skifte, och är egendomen oskiftad, möter,
såsom Kongl. Maj:t i utslag den 15 november 1881 förklarat, i lag ej
hinder för sterbhusdelegare att gemensamt erhålla lagfart å dem samfäldt i
arf tillfallen, oskiftad fastighet. Derest sterbhusdelegare eller testamentstagare
— vare sig egendomen är skiftad eller ej — sälja densamma i dess
helhet, kunna de äfven erhålla gemensam lagfart, enligt 11 § i förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883, efter dess lydelse
i kongl. kungörelsen den 16 december 1887, deri föreskrifves, att om
sterbhusdelegare eller testamentstagare söka lagfart å fast egendom, som
dem i giftorätt, arf eller testamente tillfallit, och å samma rättegångsdag
lagfart jemväl sökes å senare fång, hvarigenom egendomen i dess helhet
öfvergått till en eller flere af delegarne eller till ny egare, eller lagfart å
sådant fång redan förut blifvit sökt, skall i förstnämnda ärende gemensam
expedition för sterbhusdelegare eller testamentstagare utfärdas, der ej annorlunda
begäres. Då i sistnämnda fall egendomen i sin helhet öfvergår
till ny egare och anteckning derom genast göres i lagfartsboken, lärer ej
heller, genom att lagfarten för alla sterbhusdelegarne eller testamentstagarne
anses såsom ett ärende, någon oreda eller oordning i lagfartsboken vara
att befara.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 6.

Kostnaden för lagfart å en fastighet utgör, då expedition ej omfattar
mer än ett ark,

l:o Lösen för	å landet	i	stad
a) protokollsutdrag ......................	1 kr.	2	kr.
b) bevis å företedd handling.............	50 öre	1	»
c) lagfartsbevis: vid köp, byte, gåfva,
testamente.................1	1 kr.	2	»
annat fång................	1	»
d) utdrag af lagfartsbok, då endast ett
utdrag förekommer ..........................	1 ••	1	»

eller t. o. m. 22 kr.

2:o Stämpel till

a) lagfartsbevis......................................... 50 öre 50 öre.

Tillsammans 4 kr.; minst 5 kr. 50 öre.

b) protokollsutdrag (kongl. kungörelsen
den 16 oktober 1891)

då egendomen åtkommits genom
giftorätt eller arf och taxeringsvärdet
å den egendom, hvarå lagfart
sökes, icke uppgår till 1,000 kronor fritt fritt

men eljest............................................... 2 kr. 1 kr.

Således i sista fallet tillsammans 6 kr.; minst 6 kr. 50 öre.

1 enlighet med en af herr J. Andersson i Lysvik inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 56, samt samma kammares fjerde tillfälliga utskotts
i utlåtande n:o 1 (i samlingen n:o 8) gjorda tillstyrkande, har Andra
Kammaren för sin del beslutat,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådan åtgärd,
att den i kongl. förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen 11 §, sådan denna paragraf lyder
enligt kongl. kungörelsen den 16 december 1887, medgifna
rättighet att erhålla gemensam expedition, måtte,
i hvad angår protokollsutdrag, utsträckas jemväl till de
fall, då af sterbhusdelegare eller testamentstagare sökt

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

lagfart förklaras hyllande eller af rätten beviljas utan
att å samma rättegångsdag lagfart jemväl sökes å senare
fång.

Jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen har Andra Kammarens beslut
blifvit genom utdrag af protokollet delgifvet Första Kammaren, som
hänvisat ärendet till sitt första tillfälliga utskott.

Samma motion, som nu föreligger till pröfning, väcktes vid föregående
års lagtima riksdag i Andra Kammaren, tillstyrktes af det tillfälliga utskott,
till hvilket den hänvisades, samt bifölls af Andra Kammaren, men
afslogs utan diskussion af Första Kammaren i enlighet med samma kammares
tredje tillfälliga utskotts tillstyrkande (se utlåtande n:o 5 i samlingen).

Då likasom nu åberopades af motionären och Andra Kammarens tillfälliga
utskott, att, i synnerhet om värdet å fastigheten vore obetydligt,
de kostnader, hvilka åtfölja lagfarten, vore oskäligt betungande för arfvingar,
som behölle sin ärfda fastighet och således hade att vid lagfart hvar för
sin lott i densamma lösa särskildt protokollsutdrag och särskild! lagfartsbevis.
Enligt motionärens uppgift kunde det, om fastighetens värde vore
ringa och sterbhusdelegarne många, hända, att kostnaderna för lagfarten
föga understege eller till och med öfverstege värdet af fastigheten. Att
göra lagfartskostnaden mera betungande än nödigt vore, gagnade ej, men
skadade i den mening, att månget sterbhus derför i det längsta möjliga
uppsköte med arfsförrättning och ansökan om lagfart. Till stöd härför
åberopar motionären, att år 1890 omkring 100 sterbhus i den kommun,
han tillhör, blifvit i följd af långvarigt dröjsmål af rätten ålagda att vid
vite inom viss tid inkomma med arfskiften, vid hvilkas uppgörande fall
förekommit, då förste arflåtarens bröstarfvingar voro aflidna, så att arfskifte
jemväl efter dessa måste samtidigt upprättas.

Vid innevarande års riksdag har Andra Kammarens tillfälliga utskott
bland annat anfört följande:

»Enligt hvad utskottet inhemtat, är det expeditionssätt, som motionären
förordar, icke oförsökt, utan följes vid åtskilliga domstolar. Sådant är
förhållandet vid till exempel rådstufvurätten i Stockholm. Man förfar der
så, att, då lagfart på grund af arfskifte sökes för delegarne i arffallen
fastighet, ansökningen, såvida ej annorlunda äskas, behandlas såsom ett
ärende, dervid, under samma paragraf i protokollet, lagfart beviljas för
delegarne å deras fastighetslotter, hvarom anteckning göres i ett och samma
rum uti fastighetsboken, och allenast ett bevis åtecknas fängeshandlingen.
Sterbhusdelegarne erhålla derefter gemensamt protokollsutdrag och jemväl
gemensamt lagfartsbevis. Utskottet kan icke finna, att genom en dylik

Första Kaminarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

expeditionsform reda och säkerhet i eganderättsförhållandena på något
sätt äfventyras; och att så skulle vara förhållandet, lärer äfven motsägas
af erfarenheten vid de domstolar, der det ofvan nämnda expeditionssättet
följes.

Att lättnader i lagfartskostnaderna redan äro sterbhusdelegarne beredda
dels genom förenämnda kongl. kungörelse af den 16 december 1887
och dels genom kongl. kungörelsen den 16 oktober 1891, om ändring i
kongl. förordningen angående stämpelafgiften, är obestridligt, men utskottet
anser detta icke utgöra något skäl att icke medgifva ytterligare lättnad,
derest ifrågavarande kostnader, oaktadt de skedda eftergifterna, fortfarande
anses mera tyngande, än skäligt är; och att så ofta är förhållandet vill,
i motsats till hvad derom uti det till Första Kammaren afgifna utskottsbetänkandet
yttras, utskottet påstå. Såsom upplysande exempel i denna
fråga tillåter utskottet sig åberopa ett af Stockholms rådstufvurätt sistlidet
år behandladt ärende, hvarom, bland andra dylika ärenden, utskottet tagit
kännedom och hvilket angick lagfart för 12 sterbhusdelegare å dem i arf
tillfallen och medelst behörigt arfskifte å dem fördelad fast egendom
i Stockholm. Uti berörda ärende erhöllo sterbhusdelegarne gemensam
expedition, och i följd häraf uppgick — fränsedt dels den afgift för
stämpladt papper till protokollsutdraget, som vid lagfart drabbar ärfd fast
egendom af 1,000 kronors värde eller deröfver, och dels utgiften för lagfartsbevis,
— sterbhusets kostnad i öfrigt, nemligen lösen för protokollsutdrag
med derå tecknadt utdrag af fastighetsboken och för bevis å fångeshandlingen
till allenast 5 kronor 75 öre. Hade deremot hvar och en af
sterbhusdelegarne nödgats lösa protokollsutdrag, skulle samma kostnader
hafva stigit till 69 kronor. Skilnaden, 63 kronor 25 öre, måste enligt
utskottets uppfattning anses såsom en ganska afsevärd tillökning i lagfartskostnaderna
till och med då det, såsom i det anförda fallet, gälde en
ganska stor fastighet. Men de kostnader, hvarom nu är fråga, äro icke
beroende af fastighetens värde. Under förutsättning, att expeditionen
upptoge ett lika stort arktal och att sterbhusdelegarnes antal vore detsamma,
som i det anförda fallet, skulle de omförmälda lagfartskostnaderna
— nemligen lösen för protokollet, utdraget af fastighetsboken och beviset
å fångeshandlingen — hafva gått till samma belopp, äfven om fastighetens
värde understigit 1,000 kronor. Det synes utskottet oemotsägligt, att man
i liknande fall, hvilka icke lära vara så sällsynta, måste anse ifrågavarande
kostnader mera än skäligt betungande; och att hänvisa delegarne i fastigheten
att, till undgående af den dryga lagfartskostnaden, afhända sig egendomen,
förefaller utskottet vara ett mindre tillfredsställande sätt för missförhållandets
afhjelpande.»

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 6.

Första Kammarens första tillfälliga utskott kan dock ej finna annat,
än att bifall till motionen skulle lända till rubbning af den reda och
ordning i eganderättsförhållandena, som åsyftas genom lagfarten och lagfartsboken.
Särskildt bör härvid märkas, att om lagfart under ett nummer i
protokollet meddelas flere sterbhusdelegare eller testamentstagare, som
skiftat fastighet men ej sålt densamma i dess helhet, flera sökta eller
beviljade lagfarter då komma att antecknas å ett rum i lagfartsboken och
att, då sedermera de olika egarne afyttra sina fastighetsdelar till skilda
personer, anteckningskolumnen i lagfartsboken kommer att så uppfyllas
med anteckningar och hänvisningar, att enligt nu gällande formulär någon
reda å upplägget ej synes vidare kunna bibehållas. Denna betänklighet
vederlägges ej deraf, att, såsom Andra Kammarens utskott anfört, det
expeditionssätt, motionären förordar, skulle följas vid åtskilliga domstolar,
ty det bör erinras, att olägenheterna mindre framträda vid en stadsdomstol,
i hvilkens fastighetsbok upplägg finnes för hvarje särskild fastighet,
än vid underdomstol å landet, der i regeln endast ett upplägg i lagfartsboken
finnes för hvarje hemmansnummer. För vinnande af motionens
syfte göres icke till fyllest att ändra förordningen om expeditionslösen,
utan dertill kräfves en ändring af kungörelsen, huru lagfarts- och inteckningsböcker
skola inrättas och föras, den 14 september 1875 med dervid
fogade formulär, om icke rent af en ändring af 18 § i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Hvad till stöd för motionen anförts derom, att lagfartskostnaden skulle
för sterbhusdelegare eller testamentstagare vara synnerligen betungande,
synes icke förtjena afseende, då, såsom ofvan förmärs, kostnaden å landet
för lagfart af en fastighet, hvars värde understiger 1,000 kronor, i allmänhet
icke uppgår till mer än fyra kronor. Om, såsom motionären uppgift,
det någon gång inträffat, att kostnaden för lagfarten föga understigit
eller till och med öfverstigit värdet af fastigheten, torde detta derför
hafva varit ett helt och hållet enastående fall, som icke bör läggas
till grund för lagstiftning i ämnet. Skulle fastigheten vara så obetydlig,
att hvarje sterbhusdelegare ej kan af densamma erhålla en sådan andel,
att han derå kan vara boende, lärer det med arftagarnes fördel ej vara
förenligt att den skiftas, utan torde den böra antingen bibehållas oskiftad
eller ock säljas i sin helhet, och i intetdera af dessa fall behöfver särskild
lagfart för hvarje sterbhusdelegare eller testamentstagare förekomma. Vid
föregående riksdag anmärktes äfven mot motionen det oegentliga deruti att
den, som genom giftorätt, arf eller testamente åtkommit fastighet af ganska
betydligt värde, skulle sättas i en gynsammare ställning än den, hvilken
köpt en fastighet af kanske helt obetydligt värde. Utskottet vill äfven

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

erinra derom, att den ifrågavarande förändringen skulle för behållna sterbhus
medföra en besparing motsvarande en minskad inkomst af stämpelpapper
för statsverket och förlust för vederbörande expeditionshafvande
genom rubbning i deras författningsenliga inkomster. Huru stor denna
minskning i statsverkets eller expeditionshafvarnes inkomst skulle vara,
har icke af motionären angifvits eller af utskottet kunnat utrönas.

Då arftagare icke kunna föreläggas att skifta en fastighet, som de
vilja bibehålla oskiftad, torde motionärens upgifter om de 100 sterbhus,
som förpligtats att inkomma med arfskiften, bero på något missförstånd.

Mahända bör det ej helt och hållet förbises, att motionären endast
afser de fall, då lagfart beviljas eller förklaras hyllande, men icke föreslår
någon bestämmelse för det fall, att lagfartsansökning afslås eller uppskjutes.

Utskottet hemställer alltså,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut.

Stockholm den 23 mars 1893.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.