Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1893:Tfu15 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Rikad. kansli den 23 mars 1893, kl. 12 midd.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Konungen i
fråga om mellan folkligt erkännande åt grundsatsen af
enskild egendoms okränkbarhet till sjös under krigstid.

Till utskottets handläggning har hänvisats en af herrar Cl. Adelsköld,
Carl Nyström, friherre R. Klinckowström, Ernst Stridsberg, J. N.
Sanne och C. P. af Burén inom Första Kammaren väckt motion, n:o 25,
deri hemställes, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj :t anhålla,
det Kongl.. Maj:t täcktes, när och på sätt sådant lämpligen kan ske,
medverka till att bereda mellanfolkligt erkännande åt grundsatsen af
enskild egendoms okränkbarhet till sjös under krigstid.

Eu lika lydande motion är af herr Henrik Hedlund m. fl. väckt
inom Andra Kammaren.

Genom en i Paris den 16 April 1856 afgifven deklaration, hvilken
biträdts af Europas och Amerikas sjömagter med undantag af Nordamerikas
förenta stater, Spanien och Mexico, faststäldes följande förklaring: Bih.

till Riksd. Prof. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Käft. (N:o 5.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.o 5.

l:o Kaperiet är och förblifver afskaffadt.

2;o Neutral flagga skyddar fiendtligt gods med undantag åt krigs

kontraband. „ 1 , . ,

3:o Neutralt gods är, med undantag åt krigskontraband, icke

underkastadt beslag under fiendtlig flagg. . . ,

4:o Blokad är bindande endast för så vidt den ar effektiv, d. v. b.
upprättbålles af en styrka, tillräcklig att verkligen hindra tillträde

till fiendens kust. J. , . . ,

Olika meningar finnas dock om hvad som förstas med krigskon
traband och en effektiv blokad. Det torde icke vara nödigt att redogöra
för de olika omfattningar, man velat gifva åt dessa begrepp, utan
inskränker sig utskottet till att anföra, hvad som i Sverige ar gällande
enligt kongl. kungörelserna den 8 april 1854 och den 13 september 1855.
Till krigskontraband räknas då kanoner, mörsare, alla slags vapen,
bomber, granater, kulor, flintor, luntor, krut, salpeter, svafvel, bly, harnesk,
spjut, gehäng, patronkök, sadlar och betsel, samt öfnga sadana
tillverkningar, som omedelbarligen äro till krigsbruk användbara, häruti
likväl icke inbegripet det förråd af nämnda artiklar, som kan vara nödvändigt
till fartygets och besättningens försvar. Med blokerad hamn
förstås en sådan, som genom ett eller flera tillräckligt nära stationerade
krigsfartyg är af den angripande magten så inspärrad, att man icke

utan ögonskenlig fara kan der inlöpa.

Det anses således enligt folkrätten fortfarande lofgifvet för en
krigförande magt att uppbringa fiendtliga handelsfartyg samt det å
sådana fartyg befintliga gods, som tillhör enskilda medborgare i den
fiendtliga staten. De författare, hvilka försvara en sådan ratt, anföra
hufvudsakligen följande: Krigföringens ändamål måste vara att söka

tvinga fienden till fred genom att tillfoga honom skador, hvilka kunna
göra honom benägen att antaga de fredsanbud, som göras honom, flor
detta ändamål intager krigsmagten till lands landskap och stader, utskrifver
reqvisitioner och pålägger kontributioner. Skulle krigföringen
till siös inskränka sig till angrepp mot fiendens fästningar eller krigsfartyg,
hvilka senare kunna söka skydd i egna eller neutrala hamnar,
funnes intet medel för flottan att skada fienden och, om forhallandena
icke medgåfve ett angrepp med hären, skulle kriget komma att utsträckas
i oändlighet. Man måste derför kunna tillegna sig fiendens handelsfartyg
och handelsvaror. Detta motsvarar de reqvisitioner och
kontributioner, som förekomma till lands. Uppbringandet af handelsfartyg
och handelsvaror är för öfrigt icke detsamma som tillgrepp åt
handelsvaror under ett krig till lands; ty handelsfartyg med deras be -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.

sättningar äro i verkligheten en förstärkning till krigsflottan. Deras
uppbringande är enda^ sättet att förhindra fienden från att använda
dem till krigsbruk. Äfven till lands af b ryter kriget handelsförbindelserna.

De författare, hvilka förfäkta att enskild egendom äfven under
sjökrig bör vara okränkbar, anföra åter hufvudsakligen, att kriget föres
mot den främmande staten, mot dess land- och sjömagt, men ej mot
enskilda fredliga medborgare, hvilkas personer och egendom höra vara
okränkbara. Uppbringandet af fiendtlig^ handelsfartyg eller fiendtliga
handelsvaror är helt annat än de reqvisitioner och kontributioner, som
förekomma i ett krig till lands. Dessa upptagas på grund af den öfverhöghet,
hvilken tillkommer den, som innehar landet. Men den privata
egendomen tillgripes ej. Ändamålet med reqvisitioner och kontributioner
är att tillfredsställa krigshärens behof, men uppbringande af fartyg och
last sker blott för att skada eller för att rikta sig. Lika väl kunde
man till lands medgifva plundring eller uppbrännande af fabriker, emedan
de äro en källa till rikedom.

Syftet att genom tillgrepp af enskild egendom till sjös skada fiendens
handel och sjöfart och derigenom tvinga honom till fred uppnås emellertid
föga eller alls icke, efter hvad senare tiders erfarenhet visat. De
stora krigen i början af detta århundrade räckte åratal trots den skada,
som tillfogades handel och sjöfart. Sedan ett utveckladt jernvägsnät
möjliggjort varuutbytets nära nog ostörda fortgång samt fiendtligt gods
skyddas af neutral flagg, kan rättigheten att uppbringa fiendtliga fartyg
med derå befintliga laster i allmänhet icke medföra svårare olägenhet,
än att fiendens handelsflotta får ligga i hamn utan användning under
den jemförelsevis kortare tid, ett krig i våra dagar tager. Det säges
vidare, att numera, sedan pansarfartygen och de grofva kanonerna införts,
handelsfartygen ej kunna vara till någon nytta i en sjöstrid, och
till kapare få de ej användas. Skulle man ega att gripa matroserna
och hålla dem i fångenskap, derför att de kunna utgöra en förstärkning
åt örlogsflotta^ manskap, borde man lika väl ega att till lands
tillfångataga fredliga medborgare, som äro vapenföra. Ehuru, såsom
förut blifvit erinradt, tillgrepp af fiendtliga fartyg och varor i allmänhet
icke kan under nuvarande förhållanden hindra Europas landmagter
från att till lands bedrifva sitt varuutbyte, så skadar dock detta tillgrepp
verldshandel och är således till tunga för menskligheten.

I motionen, till hvilken utskottet hänvisar, anföras åtskilliga af
de skäl, som åberopas till stöd för grundsatsen om enskild egendoms
otänkbarhet till sjös under krig, och redogöres för förhandlingar

4 Första Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5.

och uttalanden, som under senare årtiondena egt rum i syfte att bereda
erkännande åt samma grundsats. Till fullständigande af den lemnade
redogörelsen tillåter sig utskottet att i korthet angifva innehållet af
det yttrande, tyska rikskanslern grefve von Caprivi den 4 mars 1892
afgaf i tyska riksdagen vid behandlingen af herrar Barths och Baumbachs
m. fl:s i motionen omförmälda förslag till resolution angående
uppdrag åt rikskanslern att inleda underhandlingar för att i folkrätten
bereda erkännande åt grundsatsen om enskild egendoms okränkbarhet
till sjös under krigstid.

Rikskanslern yttrade först, att de förenade regeringarne gerna
skulle följa sina humana önskningar i förevarande hänseende, om någon
verkan deraf kunde förväntas, men att, derest frågan för närvarande
gjordes till föremål för internationella förhandlingar, dessa kunde hafva
en följd, som för humaniteten vore mindre fördelaktig än de bestämmelser,
som år 1856 antogos. Sedan talaren vidare utvecklat, hurusom
förstörande af fiendens handel kunde vara ett oundgängligt medel för
vinnande af fred, erinrade han vidare att nutidens stora och snabbgående
handelsfartyg väl kunde egna sig för ett sjökrig: till rekognoscering,
trupptransport, uppbringande af andra fartyg. Flertalet af de
stora sjömagterna beräknade äfven möjligheten eller nödvändigheten
att vid krig använda handelsfartyg såsom krigsfartyg. Så hade t. ex.
Ryssland, då år 1878 krig med Storbritannien var att befara, ordnat
en »frivillig kryssareflotta» med uppgift att skada Englands handel.
Rikskanslern slutade sitt anförande med följande ord: »Jag har härmed
velat visa, att i trots af all humanitet, i trots af den rigtning, tänkarne
anvisa, förefinnas ganska starka sakliga grunder, som göra sannolikt,
att man i ett krig ingalunda kommer att mer än tillförene till sjös akta
enskild egendom, och jag sluter deraf, att det för de förenade regeringarne
skulle vara ändamålslöst att i antydt syfte träda i förhandling
med andra regeringar.»

Ehuru tungt vägande skäl synas kunna åberopas till stöd för
grundsatsen om enskild egendoms okränkbarhet till sjös under krigstid,
anser sig utskottet dock icke kunna förorda någon framställning i
ämnet till Kongl. Maj:t. Väl hafva de flesta magter genom pariserdeklarationen
förbundit sig att ej använda kapare, men då de större
sjömagterna äro i besittning af en talrik flotta af snabbgående örlogsmän,
som kunna användas till uppbringande af fiendtliga handelsfartyg,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 5. 5

samt åt begreppen »krigskontraband» och »effektiv blokad» kan gifvas
en i tolkning, hvilken kommer att göra skyddet för äfven neutral egendom
temligen illusoriskt, lärer någon grundad förhoppning ej finnas derom
att de större staterna skola vara benägna att med hänsyn till ett kommande
krig, hvilket antagligen kommer att i fråga om utveckling af
stridskrafter öfverträffa allt hvad man hittills erfarit, afsåga sig utsigten
att kunna genom användande af örlogsflottan tillfoga det fiendtliga
landets handel och sjöfart de mest känbara slag. På sätt den tyska rikskanslern
äfven yttrade, lärer det derför icke kunna antagas att underhandlingar
med främmande regeringar skola medföra åsyftad påföljd,
och utskottet anser det således icke lämpligt att hos Kongl. Maj:t göra
någon framställning derom, att för de förenade rikenas del'' skulle
öppnas underhandlingar i frågan med främmande regeringar.

Skulle åter afsigten med den skrifvelse, motionärerna föreslagit,
endast vara att upplysa Kongl. Maj:t derom, att, derest flertalet af
magterna voro sinnade att träffa en öfverenskommelse angående erkännande
åt grandsatsen om enskild egendoms okränkbarhet till sjös
under krigstid, Riksdagen ansåge en sådan öfverenskommelse böra för
Sveriges del biträdas, tror utskottet skrifvelsen vara öfverflödig; ty
hvarken torde det behöfva utsägas, att, i händelse Europas och Amerikas
sjömagter skulle vilja träffa en öfverenskommelse i förevarande
hanseenden, Riksdagen icke anser, att Sverige bör vara skiljaktigt från
omgå magter, ej eller förefinnes anledning till någon tvekan derom, att,
derest sådan öfverenskommelse ifrågasättes, Kongl. Maj:t skall veta att
beakta såväl humanitetens fordringar som fäderneslandets intresse.

Utskottet hemställer alltså,

att motionen icke må till någon Första Kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 mars 1893.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

Reservation

af friherre R. Klinckowström..

Bih. till Riksd. Prof,. 1898. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. 4 Käft.