Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1893:Tfu13 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 23 febr. 1893, kl. 3 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o «?, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
med anhållan, att koncession ej måtte utan Riksdagens
hörande lemnas å jernvägsanläggning inom Norrbotten.

I en inom Första Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion (n:o 21) hafva friherre R. Klinckowström och herr P. Reuterswärd
erinrat, hurusom, sedan Kongl. Maj:t beviljat enskilde koncession å anläggning
af jernväg från norska gränsen i närheten af sjön Wassijaure
öfver Luossovaara, Kiirunavaara och Gellivaara till Luleå stad, samma
jernväg, innan ens sträckningen från Luleå till Gellivaara blifvit fullbordad,
inköpts af svenska staten; hvarefter motionärerna vidare, då
klart syntes, att statens eganderätt till hela banan från Luleå till norska
gränsen vore oomtvistlig, att stor nationalekonomisk, politisk och strategisk
våda kunde uppstå genom att å nyo en större eller mindre del af
denna jernväg kunde råka i utländsk hand, samt att ett bifall till sökt
koncession derå blefve till största skada för svensk jernhandtering —
särskilt, den del deraf, som med visshet motsåge sin snara uppblomstring
inom det öfre Norrland — för Luleå stad och Gellivaara redan kraftigt
växande samhälle, för Gellivaara malmfälts rent svenska bolag och för
de många svenskar, som der hade sitt uppehälle, likasom det skulle
omintetgöra nästan all statens afkastning af den redan första trafikåret
mycket inbringande statsbanan Luleå—Gellivaara och försvåra förräntandet
af norra stambanans närmaste sträckning från Boden, föreslagit, att
Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t
icke utan Riksdagens föregående hörande måtte meddela koncession å
någon jernväg inom Norrbotten.

Bih. till Riksd. Frot. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Raft. (N:o 3). I

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o 3.

Ed lika lydande motion är af herr Nils Petersson väckt inom
Andra Kammaren.

Sedan Kong! Maj:t den 8 december 1882 meddelade koncession
å anläggning af jernväg från Luleå stad till norska gränsen, lärer annan
fråga om koncession af jernväg i dessa trakter icke hafva förekommit
än den af R. Schoug och C. J. Ljunggren den 18 maj 1892 till kongl.
civildepartementet ingifna ansökning om koncession å en jernväg från
Luossavaara till norska gränsen med rätt att öfverlåta densamma å ett
svenskt bolag. Denna ansökning, hvilken ännu icke pröfvats, är afstyrkt
ej mindre af kongl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som vid det förhållande
att staten öfvertagit den östra delen af jernvägen mellan bottniska
viken och Nordsjön ansåg fördelaktigast, om hela tvärbanan, den der säkerligen
blefve af stor vigt i strategiskt och politiskt hänseende, byggdes och
trafikerades af staten, hvarjemte styrelsen, för det fall att framställningen
bifölles, föreslog åtskilliga vilkor och förbehåll, än äf ven af landshöfdingeembetet
i Norrbottens län, hvilket dock velat tillstyrka ansökningen, om
densamma afsett koncession å en bana mellan norska gränsen och Gellivaara.
Banan skulle hafva en längd af 142,6 kilometer och beräknades
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skola kosta 10,900,000 kronor. I
landshöfdingeembetets yttrande meddelades, att förutom Kiirunavaara by
med en folkmängd af omkring 40 personer funnes inom ett bälte af
omkring 1 mils bredd å ömse sidor af jernvägen endast ett par eller
tre enstaka bebyggda ställen, hvilkas åboar förde en bekymmersam tillvaro.
'' Jordbruk i egentlig mening funnes ej i dessa ofvanom skogsgränsen
belägna trakter, hvilka kunde anses såsom ödemark.

Den beskrifning, landshöfdingeembetet lemnat å trakten omkring
den föreslagna jernvägen mellan Luossavaara och norska gränsen, torde
äfven gälla betydande områden af Norrbottens län, som omfattar vid pass
920 gamla svenska qvadratmil, af hvilka omkring 362 qvadratmil ligga
ofvanför den så kallade odlingsgränsen eller den gräns, ofvanför hvilken
nybyggen ej vidare medgifvas. Länet i sin helhet inrymmer stora, ännu
blott delvis tillgodogjorda tillgångar, och i den mån man nalkas kusten,
ökas odlingen och befolkningen, men inom de nordligaste eller högre
belägna trakterna af Norrbottens län kan en jernväg icke tänkas eg a
samma egenskap af allmännyttigt företag, som en sådan anläggning eger
i andra mera befolkade landsdelar. Vidare måste i betraktande af länets
belägenhet intill Norge och Finland — och detta gäller ej blott den
nordligaste delen utan hela länet — hvarje jernväg, som afser att förbinda
länet med utlandet eller utgör delar af sådan förbindelsebana och
således är af mer än lokal beskaffenhet, erhålla en särskild politisk och

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.

strategisk betydelse. I händelse af ett fiendtligt infall kunde en sådan
bana tjena att befordra fiendens framträngande eller åtminstone att uppehålla
den inryckande fiendtliga styrkans förbindelse med dess hemland
eller med hafvet. Då i anseende till den ringa odlingsbarheten inom
delar af länet utsigten är mindre, att en längre bana, om den ej bygges
af staten, skulle väsentligen tillkomma genom bidrag af kommuner utan
sannolikt ofta, såsom just i ansökningen om koncession å jernvägen
Luossavaara—norska gränsen uppgifves, genom tillskott från affärsmän
å andra orter, är äfven att befara, att de aktier och obligationer,
hvilka representera de i banan nedlagda penningame, kunna samlas
utomlands på mägtiga händer, hvarigenom de faror, jernvägen kan medföra,
komma att ökas.

I följd af dessa förhållanden finner utskottet det kunna ifrågasättas,
att då inom Norrbottens län en bana af mer än lokal betydelse anses af
det allmännas intresse påkallad, densamma bygges af staten, hvarigenom
ofvan antydda vådor förebyggas eller begränsas.

Hvad angår den jernväg emellan Luossavaara och norska gränsen,
å hvilken koncession är begärd och som är afsedd att framdragas till
Ofoten, anföres i motionen, dels att malmbrytningen vid Gellivaara kunde
i hög grad påverkas af en konkurrerande grufvedrift vid Luossavaara
och Kiirunavaara, dels att de norrländska jernvägarnes afkastningsförmåga
väsentligen nedsättes genom densamma. Sådana omständigheter kunna
ock vara att beakta vid en jern vägsanläggning i dessa trakter.

Med afseende å den betydelse i politiskt, strategiskt och ekonomiskt
hänseende hvarje jernväg af annan än lokal beskaffenhet i Norrbottens
län kan ega, synes det derför lämpligt, att Riksdagen lemnas
tillfälle att yttra sig, innan koncession meddelas å dess anläggning; och
får utskottet derför hemställa,

att kammaren ville på det sätt bifalla motionen,
att kammaren för sin del besluter, att Riksdagen må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t. anhålla, att, innan koncession
meddelas å jernväg inom Norrbottens län af annan
än lokal betydelse, Riksdagen lemnas tillfälle att yttra
sig i frågan.

Stockholm den 23 februari 1893.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o ''3.

Reservation

af herr R. Dickson som ansett utskottets utlåtande böra hafva
denna lydelse: »Med afseende å den politiska och strategiska betydelsen
af de jernvägar, som kunna framdragas inom Norrbottens län, vare
sig ofvanför den enligt afvittringsstadgan bestämda odlingsgränsen eller
till plats invid gränsen mot storfurstendömet Finland, anser utskottet
i allmänhet önskligt, att hvarie sådan jernväg måtte, då densamma kan
finnas af det allmännas behof påkallad, anläggas och trafikeras af staten
och således dels läggas så, som Sveriges försvar kräfver, dels ock icke må
kunna befaras komma i utländsk ego. I viss del instämmer således utskottet
i motionens syfte; men hvarken kan utskottet finna hvad motionären
anfört eller eljest förekommit föranleda dertill, att hinder eller tidsutdrägt
skulle läggas för byggande i länets öfriga delar af jernvägar, hvilka antagligen
endast komme att anknyta sig till statens jernvägar och tillföra
dem trafik, eller anser utskottet, som fruktar, att Riksdagens pröfning
af hvarje särskild koncessionsansökning skulle kunna inom Riksdagen
framkalla strid om eller tingande mellan enskilda intressen, skäl
förorda framställningen, att ansökningar om koncession å enskilda jemvägar
skulle hänskjutas till Riksdagen.

Utskottet hemställer alltså,

att Första Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att vid förekommande pröfning af ansökning om
erhållande af koncession å anläggning af enskild jernväg
inom Norrbottens län antingen ofvanför odlingsgränsen
eller till plats invid gränsen mot storfurstendömet
Finland, Kongl. Maj it täcktes taga i nådigt
öfvervägande de förhållanden, hvilka föranleda, att i
allmänhet sådana jernvägar må vara staten förbehållna»;

samt af herr L. Kockum.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1893