Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1893:Tfu110 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 13 april 1893, kl. 2 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i
anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om undersökning och förslag åsyftande ett
bättre ordnande af förhållandet mellan lappar och jordegare
å vissa trakter nedanför lappmarksgränsen.

Då renens lifsvilkor vid olika årstider förekomma å olika trakter
och djuren af naturdrift uppsöka de ställen, der dessa lifsvilkor förefinnas,
måste lappen, som för sin tillvaro är beroende af renen, äfven flytta efter
årstiden, om sommaren upp mot fjellen och vintertiden ned i skogslandet.
Lappen har så gjort af urminnes tid, innan marken togs i besittning af
den bofasta befolkningen, och lappens rätt dertill erkännes äfven af lagstiftningen.
Enligt lagen angående de svenska lapparnes rätt till renbete
i Sverige den 4 juni 1886 § 1, äro lapparne berättigade att, under iakttagande
af de i nämnda lag meddelade föreskrifter, uppehålla sig med sina
renar icke allenast inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
och å de för dem inom Jemtlands län afsätta land, utan äfven å de trakter
i öfrigt, hvilka de efter gammal sedvana intill lagens utfärdande besökt,
och att der betjena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina
renar. På enskildes egor, belägna utom Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker eller inom de delar af dessa lappmarker, som vid redan
förrättad eller framdeles skeende afvittring förklarats tjenliga för odling,
Bill. till Riksd. Prof. 1893. 8 Sand. 2 Afd. / Band. 7 Käft. (N:o 10). 1

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

må dock lapparne utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke
uppehålla sig endast under oktober—april månader, der ej sådana egor vid
afvittringen bibehållits jemväl såsom renbetesland eller ovanliga väderleksförhållanden
utgöra hinder för flyttningen. För öfverträdelse af hvad sålunda
föreskrifvits stadgas böter första gången af högst 40 kronor och
andra gången af högst dubbelt. Eu följd af föreskrifterna i 1 § är stadgandet
i 4 §, att lapparne ej må förmenas att flytta med sina renar mellan
de för dem afsedda land.

I fråga om skada genom renar stadgas:

i 10 § mom. 1, att derest lapparnes renar i Norrbottens eller Vesterbottens
läns lappmarker under tiden från och med den 1 juni till och med
den 1 september eller i annan trakt från och med den 1 maj till den 1
oktober förorsaka skada å växande eller afskuren gröda på åker, äng eller
sådana utängsslåtter, hvilka antingen äro inhägnade eller, utan att vara
inhägnade, år efter annat varit till höfångst brukade och dertill brukas,
samt genom hässjor, diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda
såsom utängsslåtter, skall skadan ersättas af egaren eller egarne till de
renar, genom hvilka skadan skett, men att, om skadan sker å annan tid,
än nyss är sagd, eller å annan utmark ån utängsslåtter, och lappaine i
senare fallet ej egt att, då skadan skedde, med sina renar uppehålla sig å
utmarken, skäll skadan ersättas af renarnes egare, endast så framt den,
hvilken vården om renarne ålegat., uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet
vid renarnes bevakning varit dertill vållande;

i 11 §, att der inom Norrbottens och Vest erbottens läns lappmarker
eller inom den del af Jemtlands län, hvarest hemmanen blifvit skattlagda
enligt den för Vesterbottens läns lappmarker före år 1873 gällande metod,
slaget och bergadt hö å äng eller utängsslåtter, hvarom i 10 § sägs, icke
förvaras i lador, utan i stackar eller hässjor, egaren ej är berättigad till
ersättning för skada, som derå förorsakats af renar, så framt ej antingen
stacken eller hässjan varit försedd med sådant stängsel, som af Kongl. Maj:t
blifvit förordnadt, eller skadan tillkommit med uppsåt eller genom grof
vårdslöshet vid renarnes bevakning;

i 12 §, att böter till belopp af högst 40 kronor kunna ådömas lapp,
hvilken uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet vållat, att renar gjort
skada, som enligt 10 eller 11 §§ skall ersättas; ^

i 13 §, att om i eu trakt de för lapparne afsätta land äro så belägna,
att de renar, som söka bete å dessa land, kunna antagas komma
att, der bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i hela trakten^,
och omständigheterna i öfrigt. äro sådana, att skada, som af renar göies å
angränsande, den bofasta befolkningen tillhöriga egor, icke kan antagas

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

hafva blifvit förorsakad af renar, tillhörande andra lappar än dem, som
uppehålla sig å dessa land, trakten kan förklaras skola utgöra ett skadeersättningsområde,
inom hvilket de lappar, som der med sina renar uppehålla
sig, skola i de fall, nedan sägs, vara underkastade gemensam ansvarighet
för skada, som af renarne tillskyndas den bofasta befolkningens
egendom; att Kongl. Maj:t bestämmer, hvilka trakter skola förklaras utgöra
särskilda skadeersättningsområden, och fastställer gränserna för ett hvart åt
dem; och att derest inom skadeersättningsområde i Norrbottens eller Vesterbottens
läns lappmarker under juni, juli och augusti månader, eller inom
Jemtlands län under tiden från och med den 1 maj till den 1 oktober
skada sker å egor af den beskaffenhet, hvarom i 10 § sägs, och det ej kan
utrönas genom hvilkens eller hvilka renar den blifvit förorsakad, åligger
ersättningsskyldigheten i viss stadgad ordning de lappar, som hafva renar
inom området; dock att lapp befrias från deltagande i ersättningen, om
han, förr än förlikning träffas eller dom i målet gifvits, visar, att skadan
ej föröfvats af hans renar.

17 § i lagen stadgar ersättningsskyldighet och ansvar af böter till
belopp af högst 40 kronor för den, som olofligen fäller eller misshandlar
lapparnes renar eller med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne
genom skrämskott, af hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas
på tillåtna uppehållsställen, eller söker att dem derifrån fördrifva. På sätt
närmare stadgas har egare af hund att ersätta skada, som uppkommer derigenom,
att hunden ofredar ren å tillåtet uppehållsställe eller skingrar renhjord,
som betar å sådant ställe; och tinnes äfven föreskrift meddelad om
dödande af hund, som har till vana att döda renar eller ock upprepade
gånger jagat renar äfven på tillåtet uppehållsställe.

1 18 § i lagen bestämmes vidare, att med lapparnes renar förstås i
sagda lag icke allenast deras egna, utan ock andra renar, hvilka äro under
deras vård, samt att bofaste, hvilka lemnat renar till vård åt lappar, i
fråga om dessa renar hafva samma förpligtelser som lappar, hvilkas renar
äro under annans vård.

Den 4 juni 1886 utfärdades äfven en lag angående renmärken, hvarigenom
lapps renar skola skiljas från annans.

Redan vid lagens antagande förekommo dock anmärkningar mot densamma.
Så uttalade ledamöter i det särskilda utskott, som vid 1886 års
riksdag behandlade den nådiga propositionen i ämnet, att särskild lagstift -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

ning angående lapparnes renbetesrätt för hvardera af de tre.nordliga länen,
Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands, vore oundviklig, samt att i
Vesterbottens län lapparne endast under december—maj månader borde ega
uppehålla sig å enskildes egor utom lappmarken eller inom de delar af
lappmarken, som vid afvittring förklarats tjenliga för odling.

Vid 1891 års riksdag väcktes inom Första Kammaren en motion
rörande ordnandet af förhållandet mellan de bofaste och lapparne i svenska
lappmarkerna. Ett tillfälligt utskott föreslog i anledning deraf (i utlåtande
n:o 16), att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t efter utredning till Riksdagen inkomma med förslag till de
åtgärder i uppgifna hänseenden, som kunde finnas af omständigheterna påkallade
för rättvisare och bättre ordnande af förhållandet mellan lappar
och bofaste; men vid ärendets föredragning i kammaren den 9 maj 1891
afslogs betänkandet. Af utskottet var då framhållet, att det för undanrödjande!
af den allmännaste anledningen till tvister mellan lapparne och
de bofaste, den grannlaga frågan om ersättningsskyldighet för skador, som
föröfvades af renar på äng eller utängsslåtter å hö, som icke förvarades i
lador, utan i hässjor eller stackar, måtte underkastas ny pröfning för att
få utredt, huruvida och på hvad sätt ändring af 11 § i renbeteslagen kunde
till båtnad för såväl lapparne som de bofaste genomföras i sådant syfte,
att egare till hässjadt eller stackadt hö inom Vesterbottens och Norrbottens
lappmarker och de delar af Jemtlands, som blifvit afvittrade enligt den för
Vesterbottens läns lappmark före 1873 gällande metod, icke skulle vara
berättigad till ersättning för skada, som derå förorsakats af renar, så framt
ej skadan tillkommit med uppsåt eller genom grof vårdslöshet vid renarnes
bevakning (d. v. s. stadgandet om stängsel kring stackar eller hässjor skulle
uteslutas.) Önskvärdheten af en dylik bestämmelse vore uppenbar af den
omständigheten, att stängsel omkring höhässjor och stackar icke i regeln,
särdeles då yrsnö deremot hopade sig, förmådde freda desamma från åverkan
af renar, hvarigenom det å andra sidan blefve omöjligt för lappanie, äfven
med den bästa bevakning, att, afhålla renarne, som endast vore halftama
djur, från att skada dessa i fjell och skog tätt kringspridda, lätt åtkomliga
höförråd. Om de bofaste kunde förmås att för dylikt hö uppföra lador,
skulle jemväl åt dem en betydlig fördel beredas med hänsyn till det högre
fodervärde, som deras hö derigenom skulle erhålla. Vidare anfördes, att
bestämmelsen i 17 § af lagen om böter af högst 40 kronor för den, som
olofligen fälde eller misshandlade lapparnes renar, syntes böra, efter hvad
som under de senare åren förefallit, i afsevärd grad skärpas, samt att, då
ett tillfyllestgörande rättsligt skydd för reneganderätten icke kunnat beredas,
hvarken genom renbeteslagen af den 4 juni 1886 eller lagen an -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

gående renmärken af samma dag, det vore angeläget, att denna brist måtte
på det sätt, som kunde finnas lämpligast, blifva så fort ske kunde afhulpen.
Slutligen framhölls, att då de största hindren för upprätthållandet af ordningen
och) rättstillståndet i de trakter i fjellens närhet, hvarest nomadernas
och de bofastes intressen ofta råkade i strid mot hvarandra, läge deruti,
att dessa trakter vore ödemarker, aflägset belägna och af ofantlig utsträckning,
så måste det under alla förhållanden vara af den allra största
vigt, att sådana åtgärder vidtoges, att någon effektiv polisuppsigt, åtminstone
under vissa tider, kunde derstädes vara till finnandes, på det att
lagöfverträdelser kunde mer än ditintills blifva beifrade och de begångna
brotten straffade.

I en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 208, har herr J. A. Lundström föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t ville anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en
undersökning och utredning om de missförhållanden, som förefinnas mellan
lapparne och jordegarne i de trakter nedanför lappmarksgränsen, der lapparne
ega att uppehålla sig under vintermånaderna, samt till Riksdagen inkomma
med förslag till de åtgöranden, som kunna erfordras till ett bättre ordnande
af förhållandet derstädes mellan jordegarne, å ena sidan, samt lappar och
renegare, å andra sidan.

I motionen anföres hufvudsakligen, att den skada, lapparnes flyttningar
åstadkommo före utfärdandet af lagen om de svenska lapparnes
rätt till renbete i Sverige den 4 Juni 1886, var jemförelsevis ringa och
att högst sällan renar qvarlemnades vid återflyttningen från nedre landet,
men att detta förändrat sig efter lagens utfärdande, i ty att den lagstadgade
rätten för lapparne att för renbete uppehålla sig i de trakter, som
de efter gammal sedvana hade besökt, syntes i deras uppfattning utsträcka
sig ej blott till vintermånaderna, utan till hela året, hvarför de under
senaste åren vid återflyttningen till lappmarken i nedre landet qvarlemnat
ett icke ringa antal renar helt och hållet utan vård, och då inga vanliga
stängsel hindrade renkreaturen, så utöfvade dessa stor skada dels å ängarna,
dels å rågåkrar och lindor, uppväckande stort missnöje hos den bofasta
befolkningen. Mot denna öfversvämning af renar stode den bofasta befolkningen
så godt som rådlös, ty då renarne ej kunde såsom tama djur
fångas och deras märken undersökas, vore det så godt som omöjligt att
bevisa, hvilken renegares djur förorsakat skadan, och skulle bevisning

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

kunna, åstadkommas, skulle i de flesta fåll de sakfälde, som ofta endast
vore vårdare af andras egendom, sakna tillgång till skadans ersättande.

Till följd af denna lapparnes stegrade försumlighet i vården om sina
renar hade en annan förut mer sällsynt lagöfverträdelse uppkommit, i det
att brotten mot 17 § i renbeteslagen ökats. Motionären anser, att antalet
af de djur, som sålunda dödas, icke är ringa. Ehuru lapparne i icke
ringa grad lede af dessa missförhållanden, kunde dock ifrågasättas, om
icke den skada, som den bofasta befolkningen lede, och den demoralisation,
hvilken möjligen genom otydliga eller ofullständiga lagbestämmelser uppkomme,
vore än svårare. För afhjelpande af nämnda missförhållanden borde
lapparne strängare tillhållas att under våren, medan det lättast läte sig
göra, medtaga renarne från kustlandet till lappmarken, hvilket ändamål
kunde vinnas antingen derigenom att nedre delen af landet t. ex. kommunvis
delades i vissa beteskretsar, inom hvilka lapparne gemensamt ålades
ansvara för den skada, hvilken under sommaren vållades af renar, som
qvarlemnats inom området, eller ock genom föreskrift derom, att alla renar,
hvilka under sommaren qvarlemnades i nedre landet, skulle under vederbörlig
kontroll för egarens räkning dödas.

Denna motion öfverlemnades af Andra Kammaren till dess andra
tillfälliga utskott, som i utlåtande n:o 3 (i samlingen n:o 13) anfört:

»Såsom af motionen synes, har motionären rigtat sitt förslag endast
på förhållandet mellan lappar och jordegare »å de trakter nedanför lappmarksgränsen,
der lapparne ega att uppehålla sig under vintermånaderna».
Han berör således blott eu del af frågan., om förhållandet mellan lappar och
bofaste inom riket. Men då delen är beroende af det hela, och då med
skäl kan antagas, att Kongl. Maj:t tagel- hela frågan i öfvervägande, om
och när den af motionären framhållna delen kommer under ompröfning,
anser utskottet sig böra till utredning och motivering yttra sig om frågan
i dess helhet.

Det, som utskottet allra först vill framhålla och starkt betona, är det
faktum, som enligt utskottets åsigt bör vara utgångspunkten för frågans
bedömande, att här icke så mycket är fråga om den ene medborgarens
förhållande till den andre, men fast mer eu fråga om rättsförhållandet
mellan tvä olika folk, af hvilket det ena sitter inne med hela magten och
lagstiftar för det andra efter godtfinnande, men det andra folket har ingen
enda af de sina att såsom dess målsman bevaka dess rätt och bästa. Under
sådant förhållande bör den herskande stammen taga mycken hänsyn till
humanitetsgrunder, då den vill lagstifta för den svaga och underlägsna
lappen, som dock bör betraktas som en broder. Härtill förefinnes desto
större skäl, som lappen är nomad på eu lägre kulturgrad, hvilken nästan

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

med naturnödvändighet måste vika för den bofaste med högre kultur samt
småningom tyna bort och dö. Må staten derför egna lappen sådan omvårdnad,
att han, utan att förorättas, må få dö i fred.

Att lapparne äro ett i utdöende stadt folk bestyrkes deraf, att deras
antal år efter år förminskas. Enligt officiella uppgifter funnos inom riket
följande antal lappar:

år 1860 ....................	................. 7,248
» 1870 ...................	................. 6,711
» 1880 ....................	................. 6,404
» 1886 ....................	................. 6,112.

Denna sista uppgift lemnades till 1886 års Riksdag i sammanhang
med lapplagens framläggande. Deras nuvarande antal torde ej öfverstiga
6,000.

Dernäst bör uppmärksamheten fästas derpå, att lapparne obestridt
varit de förste, som tagit i besittning Sveriges lappmarker och fritt ströfvat
omkring med sina renhjordar långt utanför de nuvarande lappmarksgränserna;
och att de bofaste först i senare tider tagit land derinom. Men efter som
odlingen fortgått hafva lapparne mer och mer blifvit tillbakaträngda och
nu till sist hänvisade till de för åkerbruk otillgängliga fjelltrakterna i det
nordligaste Sverige. Äfven ofvanför den s. k. kulturgränsen i Vesterbottens
och Norrbottens län hafva nybyggare slagit sig ned långt in i fjellen,
der de trängas med lapparne om betet. Häraf förklaras lätt uppkomsten
af konflikter emellan båda folken. När dertill lägges, att de bofaste delvis,
lapparne oåtspordt, fått eganderätt till lapparnes urgamla område, hafva
deraf naturligtvis missförhållanden uppkommit. Lapparne kunna med skäl
stödja sig på sin s. k. sedvanerätt, sin urminnes häfd. De bofaste åter
åberopa sin eganderätt såsom laga fång, stadfäst med laga dom, om hvars
tillkomst lapparne först efteråt fått kännedom.

Härtill kommer ännu eu sak till af stor vigt, som måste uppmärksammas,
om staten vill företaga några anordningar till lappens nytta och
med framgång skydda honom i hans naturliga rätt, och det är det förhållandet,
att på senare tider äfven andra än lappar skaffat sig renar, som
lemnats åt lappen att vakta, och hvarigenom denne lätt sjunker ned till
ett fattigt legohjon på de fjell, der hans fäder lefvat frie och lycklige.
Derför bör skilnad göras mellan renegande lappar och andra renegare. De
senare må ej tillerkännas rätt till de undantagsförmåner, som man funnit
skäligt förunna det utdöende lappfolket, Äfven för lapparne sjelfva behöfves
ordning på fjellen och kontroll, att lapparne icke mottaga till vård

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o /) Utlåtande N:o 10.

främmande renar till obegränsadt antal, ty derigenom sker intrång i andra
lappars rätt, hvilka blifvit till samma fjell anvisade.

Hvad nu beträffar de öfverklagade oordningarna, kunna de fördelas i
två grupper: den ena omfattande sådana, hvartill lapparne med sina renar
göra sig skyldige gent emot de bofaste, den andra gruppen omfattande de
oordningar, som orsakas af de bofastes beteende mot, lapparne.

Den mest nämnvärda skada, som renarne göra, torde vara å utestående
höstackar och hässjor om hösten och förvintern, samt å ängar,
lindor och sädesåkrar om våren, innan de drifvas till fjellen, och om sommaren
af qvarlemnade renar. Botemedlen häremot äro tydligen att söka
i den rigt,ningen, att inga renar qvarlemnas å nedre landet under sommaren
och att inga hässjor eller höstackar finnas utestående, när renarne
återvända från fjellen, d. v. s. att lapparne förbindas att taga vara på sina
renar, om de vilja dem behålla, och de bofaste förbindas att taga vara på
sitt hö, om de vilja behålla detta. Utan tvifvel vore det till båtnad både
för lappar och bofaste, om allt hö eller foder, som de bofaste skörda, förvarades
i lador. Det torde förtjena tagas i öfvervägande, om och i hvad
utsträckning det kali åläggas de bofaste att, införa sitt hö och foder i lador
vid äfventyr att icke få någon skadeersättning för skador å hö i utestående
hässjor och stackar. Likaledes torde det, vara skäl att taga i betraktande
den frågan, om ej lapparne borde åläggas att om våren inom
viss tid hafva fört alla sina renar till fjellen vid äfventyr, att de. qvarlemnade
renarne genom myndigheternas försorg nedslagtas och säljas för
egarnes räkning.

De skador, hvartill de bofaste göra sig skyldige emot lapparne, äro
förnämligast renstölder, nedskjutning af renar i afsigt att skada och skrämma,
samt renarnes oroande åt de bofastes hundar. Nästan alla främmande hundar
jaga renar. Lapparne synas derför böra tillerkännas rätt att saklöst
döda hvarje främmande hund, som jagar renar å de områden, som tillerkänts
lapparne till sommarvistelse. Äfven under vintervistelsen i låglandet
borde det strängeligen förbjudas att låta sådana hundar, som jaga
renar, gå lösa. Renstölder och nedskjutning af renar utan afsigt att stjäla
blifva ofta obeifrade i brist på bevis. Sällan nås upphofsmännen till dylika
illdåd af lagens arm. Ett, verksamt botemedel häremot vore utan tvifvel
ett sådant lagstadgande om gemensam ansvarighet för renstöld och renskjutning
efter samma grunder, som nu gälla, för lapparne, att ersätta skador
å de bofastes foder. Indelning i distrikt med gemensam ansvarighet torde
hafva lika goda skäl för sig, då det gäller de bofaste, som då det gäller
lapparne. Ty å ena sidan göres skada å hö, som de bofastes husdjur skola
lefva af, å andra sidan göres skada å renar, som lapparne skola lefva af.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o JO. 9

Icke är det väl rätt, att höet njuter större skydd än renen. Det torde
derför höra tagas i öfvervägande, om ej gemensam ansvarighet bör stadgas
äfven för de bofaste, att det må gå lika och rätt till åt båda hållen. Men

för* de1''bofaste^ ** gällande lag Partisk eillot lapparne till förmån

..A- Slatli-T toi:de afven det köra framhållas, att tillsyningsman äro beliöfhge
att vaka öfver lagarnes efterlefnad, ty både lappar och bofaste göra
sig utan tvifvel skyldige till vårdslöshet och försummelser och till och med
förbrytelser. Desse tillsyningsman, de må nu vara s. k. lappfogdar eller
andra höra bo centralt midt emellan lappar och bofaste, att de lätt må
blifva tillgänglige, när de behöfvas och deras hjelp påkallas.

Då det torde få anses utredt, att lagen den 4 juni 1886 angående
de svenske lappare rätt till renbete i Sverige icke gjort till fyllest, men
till och med gifvit anledning här och der till större och flera oordningar
efter ån före dess påbjudande; då särskildt stadgande om gemensam ansvarighet
för skadegörelse a foder å ena och å renar å andra sidan behöfva
omarbetas; hemställer utskottet, att motionen i så måtto bifalles

Knn fri aM krT? för sin del besluter, att Riksdagen i skrifvelse till
Kon 1. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Majrt låta anställa undersökning
om de missförha landen, som förefinnas mellan lappar och jordegare å de
trakter nedanför lappmarksgränsen, der lapparne ega att uppehålla sig under
vintermånaderna, samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder
som pröfva^ erforderliga till undanrödjande af nämnda missförhållanden.)’

Sedan vid föredragning af utskottets utlåtande Andra Kammaren bifallit
detsamma, har jemlikt 63 § 3 inom. riksdagsordningen beslutet derom
bill vit genom utdrag af protokollet delgifvet Första Kammaren, som hänvisat
ärendet till sitt första tillfälliga utskott

Enligt hvad utskottet erfarit, har Kong]. Majrts befallningshafvande
i Jemtlands län till Kongl. Maj:t inkommit med förslag till lag angående
de till nämnda län hörande lappars rätt till renbete, och har Komd Makt
i remiss den 11 sistlidne februari anbefalt dess bemälde befallningshafvande
att, sedan inom de socknar af länet, som af lagförslagen hufvudsakligen

/ll/i Tl// /tn/''o/7 fOTiti) O O 7 n j /• i — _ __ U

Bih. till Riltsd. Brok IMS. 8 Sami. 2 Afd. I

Band. 7 It afl.

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 10.

beröras, såväl den bofasta befolkningen som lappbefolkningen lemnats tillfälle
att erhålla del af de afgifna förslagen och öfver dem sig yttra, till
Kon°*l. Mar.t inkomma med de vid sammanträdena förda protokoll sam
vederbörande kyrkoherdars och kronobetjenings yttranden och dervid jemväl
afrifva det underdåniga utlåtande, hvartill förenämnda yttranden kunna
föranleda. Förhållandet mellan lapparne och de bofaste kommer således i
vissa delar att, efter en omfattande utredning, varda föremål för Kong!.
Makts förnyade pröfning, och det synes då önskligt, att denna pröfning
samtidigt kommer att omfatta alla de anledningar till missförhållanden och
tvistighet^'', som förefinnas mellan lapparne och de bofaste. Utan att ingå
i en närmare granskning vare sig af befogenheten utaf alla de anmärkningar,
som, på sätt ofvan förmäles, förekomma mot de den 4 juni l ööb
utfärdade lagar dels angående de svenska lapparnes rätt till renbete i
Sverige och dels angående renmärken, eller utaf ändamålsenligheten åt. de
förslag, hvilka af motionären eller eljest blifvit framstälda i syfte af missförhållandenas
afhjelpande, tvekar ej utskottet, som anser de anförda anmärkningarne
utgöra ett uttryck för ett inom vissa delar af de nordligaste
länen rådande missnöje med nuvarande förhållanden mellan lapparne
och de bofaste, förorda att Kongl. Maj:ts uppmärksamhet matte fastas a
hvad i förevarande ärende förekommit, för så vidt motionen dertill gitver
anledning; och utskottet hemställer derför,

att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
beslut.

Stockholm den 13 april 1893.

På utskottets vägnar:
ROBERT DICKSON.

Herr Friherre R. Klinckowström har begärt få antecknadt, att han
icke inom utskottet deltagit i behandling af detta ärende.

Stockholm 1893. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.