Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1892:Tfu112 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1892, kl. C e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning rörande större bolags förvärf
af jordegendomar i vissa delar af landet m. m.

Sedan Andra Kammaren bifallit en af herr Vahlin med flere derstädes
väckt motion, n:o 7, har detta beslut blifvit genom utdrag af
protokollet delgifvet Första Kammaren, som hänvisat detta ärende till
sitt första tillfälliga utskott. I enlighet med motionen har Andra Kammaren
för sin del beslutat, »det Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Magt
anhåller, att Kong]. Maj:t ville anskaffa och för Riksdagen framlägga
uppgift på den jordbruksfastighet, som af bolag eges i de delar af vårt
land, der skogsafverkning i mera betydande utsträckning förekommer,
äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom
och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning
i samma trakter; samt att Kongl. Maj:t ville, för så vidt de
inhemtade upplysningarna sådant föranleda, för Riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser, afsedda att begränsa möjligheten för bolag
att underlägga sig jordbruksfastighet till hvilken utsträckning som helst».

Motionärens fullständiga motiv till bemälda förslag äro redan ordagrant
återgifna i Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 4 (n:o 12), hvartill likasom till motionen utskottet härmed får hänvisa.

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band 8 Höft. (N:o 12). I

2 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:a 1) Utlåtande N:o 12.

Andra Kammarens nämnda tillfälliga utskott, meddelar först en
framställning rörande afvittringsförrättningarnes beskaffenhet, så väl
emellan åren 1820 och 1860, som efter sistnämnda tid, då nya föreskrifter
härutinnan meddelades. Vidare lemnas en redogörelse för, huru
samma författningar verkat på jordbruket och skogsrörelsen äfvensom
utdrag ur de femårsberättelser, som af Konungens befallningshafvande
i de sex nordligaste länen afgifvits, hvilka utdrag äro att beakta, särskilt
i afseende å hvad de innehålla om fastighetsvärdet å de jordbruksfastigheter,
aktiebolag ega, jemfördt med taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
för hela länet. I öfrigt förekomma uti ifrågavarande betänkande
åtskilliga redogörelser om yttranden inom Riksdagen, af
Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län och af herr Th.
örtenblad m. m., hvartill härmed jemväl hänvisas.

Slutligen yttrar meranämnda utskott för motionens tillstyrkan
följande:

»Såsom af här sammanförda sakförhållanden och uttalanden framgår,
är den i motionen behandlade frågan särdeles allvarlig och betydelsefull.
Det visar sig, att stora trakter af Norrland och Dalarne
redan nu innehafvas med full eganderätt af jemförelsevis ett fåtal trävarufirmor
och bolag och, sådan utvecklingen hittills tett sig, synes den
gifva vid handen, att bildandet af stora jorddomäner för skogsbruk
under enskilda händer snarare syftar åt att tilltaga än åt att minskas
och upphöra. Nya bolag inköpa stora skogsmarker och de äldre utvidga
sina områden. I ungefärlig jembredd med de sex nordliga länen
med hänsyn till den andel af länets hela jordbruksfastighets värde och
mantal, som innehafves af aktiebolag, stodo år 1885 de företrädesvis
bruks- och grufidkande länen, Vermlands, Örebro och Vestmanlands; numera
åter torde de nordliga länen utan gensägelse stå främst. Och
medan i de fem norrländska länen och Dalarne år 1885 aktiebolagen
innehade i medeltal 8,6 procent af de respektive länens hela mantal och

9.2 procent af jordbrukstaxeringsvärdet, mot respektive 3 procent och

4.2 procent för riket i dess helhet, så torde numera medeltalen för
Norrland och Dalarne hafva aflägsnat sig ännu mera från medeltalen
för riket.»

»Åtskilliga omständigheter synas särskild! egnade att äfven i
framtiden gifva utvecklingen denna rigtning. Medan skogarne ännu i
allmänhet stodo orörda, var der sedan århundraden tillbaka ett kapital
af moget virke samladt, hvilket på beqvämt och inkomstbringande sätt
kunde tillgodogöras genom förvärfvande af afverkningsrätt utan samband
med eganderätt till jorden. Men i den mån den gamla skogen

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

blifvit uthuggen och smärre dimensioner fått påräkna mera lönande afsättning
samt alltså omloppstiden i skogsbruket minskats, samverka
nödvändighet och intresse mera till att lägga an på en stadigvarande
skogstillgång. Och för att kunna göra trygga beräkningar för framtiden
samt förblifva oberoende al prisförhöjningar eller andra motigheter
vid afverkningskontraktens utlöpande, måste kapitalstarka bolag
anses hafva intresse af att förvärfva skogen med full eganderätt, der
den kan erhållas till lämpligt pris. De äldre, mångåriga afverkningskontrakten,
hvilka, såsom ofvan meddelade uppgifter gifva vid handen,
äro mycket allmänna, lemna jordegaren så pass i afverkarens hand,
att den senare i regeln synes kunna betinga sig tillräckligt gynsamma
vilkor, derest han vill under eganderätt förvärfva sig skogen. Den
sedan år 1890 gällande kortare afverkningstiden åter torde öka hågen
att inköpa skogsmark under full eganderätt, enär sannolikt är, att jordegaren
skall för hvarje nytt kontrakt vara i stånd att betinga sig bättre
vilkor. Härtill kommer, att ett rationelt skogsbruk drifves billigast, om
det sker i stort, hvarjemte gagnet af detsamma framträder långsamt,
under årens lopp. Afverkningskontrakt på korta tider och förfallande
på olika tid inom samma skogskomplex försvåra gifvetvis en sådan
skogsskötsel. Å andra sidan saknas ännu i allmänhet i Norrland det
stöd för skogsegendomens qvarblifvande på smärre händer, som ligger
i ett uppdrifvet jordbruk, en någorlunda tät, sjelfegande befolkning
och tillvaron af andra industriella inrättningar, som kunna hafva intresse
af att ega skog. Skogshemmanens jordbruk är i regeln i sig sjelft
klent och föga värdt, hvarjemte det gerna försummas, i det egarne
hängifva sig åt skogsrörelsen; på grund häraf kunna inegorna icke
sättas i sådant pris, som hindrar lägenhetens inköp för skogsmarkens
skull. Vidare är att påminna om storskiftena, hvilka, såsom särskildt
Konungens befallningshafvande i Jemtlands län framhållit, föranleda
många hemmansegare att sälja sina lägenheter, då de dermed slippa
ifrån kostnader, så dryga, att de ibland ej kunna utgöra dem. Många
försäljningar af skogsmark under eganderätt härleda sig af arfskiftena,
då den, som sitter qvar på gården, derigenom blir i stånd att kontant
utlösa medarfvingar. Slutligen är den sparsamma årliga afkastning,
som följer af skogens långa omloppstid, för den mindre skogsegaren
en ständig frestelse till öfverafverkniug eller till försäljning för eu
större penningesumma i ett för allt, medan den stora skogskomplexen,
väl skött, gifver sin egare eu stadig och riklig afkastning, hvilken det
ligger i hans intresse att utvidga, men icke rubba!»

»Dessa olika omständigheter gifva trävarubolagen en ekonomisk

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande Ko 12.

ölvermagt, mot hvilken hemmansegarne sjelfve eller konkurrenter af
jordbrukareklassen allt för litet torde kunna hålla stånd, när förhållandena,
såsom för närvarande synes vara fallet, lägga i bolagens intresse
att förvärfva omfattande jorddomäner.»

»Nästan alla sakkunnige äro ense om, att skogens sammanförande
till stora komplexer, som besittas med full eganderätt af kapitalstarka
händer, är förmånligt för skogens rätta vård och skötsel. De store
skogsegarne sköta gerna sin skog väl och hafva råd att göra det,
medan öfverafverkning företrädesvis bedrifves å de mindre skogsegarnes
marker. Utskottet vill icke bestrida denna fackmännens mening,
men vill dock framhålla, att erfarenhetsrön äfven gifvas af motsatt art.
Vidare är det ingalunda exempellöst, att bolag inköpa skogsmark mera
med en snar inkomst genom dess öfverafverkning för ögat än i syfte
att bilda stadigvarande skogsbestånd under rationel skötsel. För öfrigt
är det ju i sådant fall gemensamheten och driften i stort, som åstadkomma
den rationella vården, ej komplexens samlande i en enda hand.»

»Men om häri ligger en fördel ur skogsskötselns synpunkt, får
man ej förbise de allvarsamma olägenheter och faror, ett fortskridande
i sådan rigtning medför i andra vigtiga hänseenden. Skogsegendomens
samlande på några få händer leder till ett monopol, i och för sig
ej mindre fördömligt än det, som uppstår, der landets jord öfver hufvud
är delad mellan ett fåtal innehafvare af stora jordagods. Härtill
kommer, att Norrland, med sin rikedom på forssar, i skogarna kringströdda
odlingslägenheter samt odlingsbara myrar, af många tecken att
döma har att vänta i framtiden en ej ringa uppväxt af så väl industri
som jordbruk. Visserligen kan sägas, att det kommer att ligga i de
jordegande trävarubolagens intresse att afsöndra och sälja de områden,
som äro tjenlig^ till odling och industriella företag; härtill skulle utan
tvifvel lättnaden och förenklingar i gällande afsöndringsbestämmelser
bidraga, liksom de skulle leda till, att färre jordbrukslägenheter än för
närvarande lades under bolagen. Men lika väl kan det komma att
ligga i dessas intresse att icke afsöndra marken, utan arrendera ut den,
hvarigenom jordbruk och industri måste utveckla sig på ofri grund,
hvars egare eu gång kunna inhösta oberäkneliga summor i arrendeafgitter
och tomtlegor. Framför allt torde de ogerna afyttra skogsmark,
medan dock såväl jordbruk som industri uti ifrågavarande trakter behöfva
ega tillgång till skog. I alla händelser kunna de jordegande
bolagen efter eget skön behålla marken eller afyttra den dyrt eller
billigt, hvarigenom den ekonomiska utvecklingen i stora delar af Norrland
i väsentlig mån komme att bero af dem.»

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

»Der normala förhållanden råda i vårt land, synes ingen tendens
till att den lilla jordegendomen går upp i den stora gifva sig till
känna, utan kanske snarare tvärt om. Då i Norrland rigtningen är en
annan, ligger orsaken påtagligen i de undantagsförhållanden, som der
varit och äro rådande, men som skola upphöra i den mån, landsdelen
blir bebyggd och säte för andra näringar jemte skogsrörelsen, samt
jordvärdet i följd deraf stiger. Det synes tillkomma staten, hvilken har
att sörja äfven för kommande slägtens väl, att genom lämpliga åtgärder,
der så ännu ske kan, förebygga, att nämnda nu rådande säregna omständigheter
i den framtidsrika nordliga hufvuddelen af Sverige gifva
upphof åt abnorma jordbesittningsförhållanden, hvilka varda beståndande
i kommande tider och då kunna bära ödesdigra frukter. Detta
bör ske så mycket hellre, som den norrländska skogsmarkens underläggande
under trävarubolagen med eganderätt ju ingalunda är någon
förutsättning för trävarurörelsens bestånd. Det kan vara en fördel för
sågverksegaren och trävaruexportören att arbeta med material från egna
skogar; men han kan ock bestå såsom mellanhand allena och, liksom
industriidkare och köpmän i allmänhet, röra sig med köpta varor.»

»Hvilka här ifrågakommande åtgärder skulle vara, torde icke tillhöra
utskottet att yttra sig om. Det torde ock vara för tidigt att taga
dem i skärskådande, innan den närmare utredning af förhållandena
föreligger, hvilken motionären begär. Beslägtade ämnen behandlas för
öfrigt af den komité, Kongl. Maj:t den 25 september sistlidet år, i enlighet
med Riksdagens begäran, tillsatte med uppdrag att utreda, huru
vida icke genom statsmagternas försorg tillfälle kunde beredas obemedlade
och mindre bemedlade att på lämpliga vilkor bilda egna jordbruk,
hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga stora odlingsbara
utmarker hvilken komité vid fullgörandet af sitt uppdrag redan torde
hafva egnat så mycken uppmärksamhet åt och samlat så mycket material
för klargörande af äfven denna fråga speciell med hänsyn till
dess inverkan på Norrlands jordbruk, att den utredning, som erfordras
med hänsyn till skogsbruket, icke torde för samma komité, derest den
erhölle sådant uppdrag, möta stora svårigheter att anskaffa.»

»Motionären har i sitt yrkande berört endast frågan om jordbruksfastighetens
underläggande med eganderätt under bolagen och lemna!
dels enskilda firmors förvärf af sådan egendom och dels den utsträckning,
hvari skog på längre eller kortare tid upplåtits för afverkning,
utom räkningen. Utskottet eger ej befogenhet att utsträcka sitt eget
yrkande utöfver hvad motionären för sin del begärt; men det är öfvertyg^!
om, att, derest motionen vinner framgång, Kongl. Maj:t skall

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

upptaga den i de norra provinserna uppenbarligen fortskridande koncentreringen
i enskilda händer af jordegendomen till skärskådande i
dess helhet och föreslå de åtgärder, hvartill en sådan undersökning
kan föranleda.»

Såsom inledning till det slutliga yttrandet i denna för de sex
nordligaste länen vigtiga fråga har utskottet trott sig böra lemna en
kortfattad redogörelse rörande landets bebyggande och odling samt
der befintliga industriers uppkomst och utveckling samt närvarande
ställning och framtidssträfvanden, sådana dessa förhållanden förete sig
enligt utskottets uppfattning. Odlingen af kustlandet och de större
floddalarne i landets midt är mycket gammal, och derinom har redan
tidigt här och hvar bedrifvits bergverks- och sågverksrörelse. Både
bergverken och sågverksrörelsen kunde dock icke uppstå och utbilda
sig utan statshjelp, oftast bestående i privilegier för kol- och stockfångst.
Bergverksrörelsen, som hade behof att stödja sig på jordbruk
och fast skogstillgång, började ock derför redan tidigt genom inköp
af hemman betrygga sitt bestånd. Bildandet eller skapandet af större
egendomskomplexer, hvilket nu öfverklagas, är sålunda rätt gammalt i
hvad bergverksrörelsen angår. Deremot bedrefs trävaruutskeppningen
och sågverksrörelsen till en början allenast med virke från de lättast
tillgängliga skogsmarkerna närmare kusten och med tillgodogörande af
de erhållna privilegierna samt medelst timmerinköp från statens och
enskildes skogar, utan förvärf af egen skog.

De för flottning oberedda vattendragen lade ännu hinder i vägen
för afverkning af de i de inre delarne af landet belägna stora skogstrakterna.
Derför förblefvo ock mycket länge derstädes befintliga
skogsrikedomar så att säga värdelösa. Dessutom var denna stora
skogstillgång i det vestra landet intill 1820-talet otillgänglig för snart
sagdt hvarje företag, enär vägar i allmänhet saknades och eganderätten
till samma skogsmark ännu var obestämd och oreglerad.

Det blef afvittringsverkens uppgift att ordna rättsförhållandet i
hvad angick denna stora skogstillgång inom ifrågavarande landsdelar
och att på samma gång befordra odlingen och bebyggandet af landet,
på det sätt att af sockneområdet — afvittringen skedde vanligast
socknevis — först tilldelades de gamla hemmanen deras skogsbehof och
sedermera bildades af odlingsbara trakter nybyggen och nyhemman,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

som till hugade odlare öfverlemnades, och åt Indika på liknande sätt
skogsanslag utdelades, hvarefter slutligen, om öfverskott uppstod af
skogsmark utan odlingstillfällen, denna bibehölls åt Kongl. Maj:t. och
kronan under namn af kronoöfverloppsmark.

Det måste medgifvas, att de gällande författningarna rörande afvittringen
före år 1860, och ännu mera sättet för deras tillämpning,
gifvit anledning dertill, att hemmanen bekommo allt för stora områden
af den nu så värdefulla skogsmarken, men det är ock naturligt att tidsförhållandena
måste både på sjelfva författningarna och på deras tillämpning
kraftigt inverka. Så bestämde författningarna det höga maximum
för skogstilldelning åt hemman och nybyggen af 3,000 till 4,500
tunnland duglig mark för helt hemman eller ett mantal. Vid tillämpningen
af denna föreskrift om utdelningar af marken fästades derjemte
hufvudsakligen afseende vid markernas tjenlighet för odling och vid
tillgången på ängsslåtter, slåttermyrar samt bete, hvadan skogbärande
trakter, som för odling, slätt och bete ej lämpade sig, betraktades såsom
odugliga och utan beräkning tillföllo hemmanen.

I den män eganderätten i nu omnämnda skogsbygder på angifna
sätt reglerades, och sedan så småningom de större vattendragen
genom strömrensningar gjordes beqvämligare för flottning, började uppmärksamheten
rigtas på tillgodogörandet af skogslandets rikedom för
skogsrörelse och sågverkshandtering. Saken var dock ej så lätt ordnad,
ty dels var flottning å de mindre vattendragen beroende af tillstånd
dertill af jordegarne och dels kräfde dessa vattendrags rensning
och beredande till flottleder högst betydliga kostnader. Statshjelp till
dessa kostnader ifrågasattes ej. Det var ej tänkbart, huru klokt sådant
än hade varit, att de många skogsegarne efter ett vattendrag skulle
kunna förena sig om att gemensamt verkställa den erforderliga men
högst kostsamma flottledsbyggnaden, hvarförutan denna skogstillgång
var värdelös. Det kunde ej heller ifrågakomma, att sågverksegare nedlade
dessa kostnader utan att på förhand åt sig utverka ej mindre
uteslutande flottningsrätt i vattendraget än äfven för längre tid afverkningsrätt
å skog invid vattendragen. De vidtogo för den skull ock sådana
åtgärder, och de nu så mycket klandrade skogsafverkningskontrakten,
vanligast gällande å 50 års tid, hafva sålunda i sjelfva verket
varit det medel, hvarigenom den norrländska trävarurörelsen utvecklat
sig, flottleder uppstått och skogsvidderna blifvit till nytta för land
och folk.

Flot.tledsbyggnader och strömrensningar verkstäldes också med
fart och kraft och aktiebolag bildades i stor skala för skogsrörelseus

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

bedrifvande, hvarförutom jemväl egare till jernverk, antingen efter
dessas nedläggande eller jemnsides med deras hållande i gång, egnade
sig åt sågverksrörelse.

Det värde, skogsmarken på sådant sätt fått, förorsakade, att vid
början af 1860-talet nya föreskrifter rörande afvittringsväsendet utfärdades,
hufvudsakligen afseende inskränkning eller upphörande af nybygges
utbrytningar och bildandet i dess ställe af kronoparker. Härvid
och i ändamål att hindra skogssköfling uppkom ett nytt slag af
krononybyggen, eller sådana, som allt framgent äro i afseende å dispositioner
af skogen underkastade allmän kontroll och utstämpling. Då
onekligen nybyggesväsendet kraftigt medverkat till odlingens framsteg,
är att hoppas, att det steg för befordrande af landets odling och bebyggande,
som tagits genom kongl. skrifvelsen af den 29 maj 1891 om
upplåtande af odlingslägenhet å kronoparker inom Norrbottens län måtte
efterföljas af liknande bestämmelser för bildande af mindre jordbruk
med eganderätt.

På sågverksrörelsen hafva ock de nya författningarna af den 30
december 1880 rörande flottleder visat stort inflytande och så att säga
gjort dessa kommunikationsleder allmänna och tillgängligare, då de
deremot förut voro så godt som monopoliserade.

Mot den sålunda uppkomna sågverksrörelsen kan med skäl
rigtas den anmärkningen, dels att densamma sjelf är af tillfällig art,
såsom delvis grundande sig på till tiden inskränkt afverkningsrätt af
skog, och dels att densamma till följd deraf icke har något eget intresse
för landets uppodling och för en rationel skogsvård, hvilket
senare intresse ej heller kan med skäl fordras af skogsegaren, som
för längre tid afhändt, sig nyttjanderätten till sin skog.

Uteslutande af denna anledning har under senaste tider flera af
de större sågverksbolagen börjat att i stor omfattning förvandla sin
nyttjanderätt af skog till eganderätt genom inköp af sjelfva fastigheterna,
och i följd häraf hafva de öfverklagade förhållanden uppstått, som i
här ifrågavarande motion och Andra Kammarens deraf föranledda beslut
afses.

Det kan väl ej nekas, att trävaruindustrien, sådan den hittills i
landet bedrifvits, föga egnat sig åt sjelfva skogsvården, men i den af
motionären såsom oroväckande ansedda företeelsen, att de industriella
verken förvärfva skog med full eganderätt, ligger tydligen en sträfvan
att betrygga dessa verks fortfarande bestånd, eu sträfvan som är framkallad
af sjelfbevarelsedriften, hvilken samtidigt måste framkalla intresset
för en god skogsvård. Att skogsmark lämpligen bör vara förenad

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

med industriella verk synes ock tydligt framgå deraf, att för olika sådana
kräfves olika anordning af skogsvården, då exempelvis för trämassefabriker,
jernverk och sågverk fordras olika omloppstider för afverkning
af den skogsprodukt, hvardera behöfver. Om man från den erfarenhet,
som vunnits rörande det förtjenstfulla sätt, hvarpå jernverken af ålder
i allmänhet skött sitt jordbruk, vare sig det varit lagdt under eget
bruk eller skötts genom arrendatorer, vore berättigad att sluta sig till
den omvårdnad sågverken skola komma att egna jordbruket å dem tillhöriga
egendomar, skulle deremot ingen anledning till anmärkningkunna
uppstå. Nekas kan emellertid ej, att stora sociala fördelar äro
förenade med en sjelfegande jordegareklass, och att en befolkning bestående
af jordarrendatorer i sådant afseende torde vara mindre tillfredsställande,
men inom rikets sydligare delar föreligga rika exempel
derpå, att en befolkning af arrendatorsklassen ofta eger lika framstående
egenskaper som jordegareklassen, samt att i vissa delar af fäderneslandet
stora territorier utan olägenhet egas af enskilda personer eller
bolag.

Den redogörelse, som af Andra Kammarens tillfälliga utskott i
dess utlåtande lemnas i enlighet med Konungens befallningshafvandes
femårsberättelser öfver den del af länens taxeringsvärden å jordbruksfastigheter,
som belöper å hemman, hvilka af aktiebolag egas, synes ej
heller för närvarande innebära någon synnerlig fara, då t. ex. i Gefleborgs
län, hvarest den sydliga provinsen Gestrikland är synnerligen
rik på. jernverk, taxeringsvärdet af sådan bolagsegendom ej uppgår
till mer än 19 procent af länets hela taxeringsvärde å jordbruksfastighet
samt motsvarande procenttal för alla de sex nordliga länen utgör 14
procent af sammanlagda jordbruksfastighetssumman. Kommer då härtill,
att antalet af dessa bolag är högst betydligt, torde vara klart, att samlandet
på en hand af eganderätt till större jordområden ej förekommer
i den oroande omfattning, motionären framstält.

Dessutom är att antaga, att, om det förslag till ändring i hemul
ansklyfnings- och jordafsöndringsförfattningarna, som den komité,
hvilken har till uppgift utreda på hvad sätt tillfälle kan beredas obemedlade
att bilda egna jordbruk, i sitt underdåniga betänkande af den 25
september 1891 framlagt om »egostyckning», vinner godkännande, lämpligaste
och rigtigaste utvägen uppnås, att i hufvudsak särskilja skogsbruk
och jordbruk, då på detta sätt utsträckes möjlighet till eganderätt
af särskild skogsmark, och sågverksbolagen kunna, med bibehållande af
sin eganderätt till större delen af skogsmarken, äfven med full egandeBih.
till Ttilcsd. Prof. 1892. 8 Sand. 2 Afd. 1 Band. 8 Käft. 2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

rätt upplåta inegojorden, åbyggnaderna och nödigt skogsområde för
husbehof till jordbrukare, hvilka sålunda blifva sjelfegande.

De å bolagsskogarna befintliga odlingslägenheter, som ej lämpa
sig för skogsbruk, komma sannolikt ock att med full eganderätt till
odlare upplåtas.

Då nu härtill kommer, att oegentligt måste vara att särskildt
lagstifta för bolag, då samma följder måste härflyta deraf, att en enskild
person förskaffar sig eganderätt till jord i stor utsträckning, och
då något verksamt sätt att förhindra den öfverklagade egendomssammanläggningen
ej torde kunna utfinnas utan åsidosättande af vigtiga
rättsgrundsatser, får utskottet slutligen och med återupprepande af hvad
ofvan blifvit anfördt derom, att nuvarande tillståndet ej synes böra föranleda
till oro, föreslå,

att Första Kammaren för sin del för närvarande
icke måtte biträda Andra Kammarens beslut.

Stockholm den 30 april 1892.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.

Reservation

af herr Lars Berg, med hvilken friherre R. Klinckowström instämt:

»Då jag vant af skiljaktlig mening med utskottet rörande dess beslut
att tillstyrka afslag å herr Vahlins med fleres af Andra Kammaren gillade
motion, har jag ansett, att senare delen af utskottets utlåtande från
orden: »Dessutom är att antaga att, om»,--bort eg a följande lydelse:

De ur femårsberättelserna hemtade upplysningarne, rörande taxeringsvärdet
å aktiebolags jordbruksfastigheter m. m. och dess förhållande
till länens hela taxeringsvärde å dylik fastighet, angifver likväl
icke rätta proportionerna emellan sistnämnda taxeringsvärde och värdet
å de på några få enskilda händer i stor omfattning samlade jordbruksfastigheterna,
hvarom frågan gäller.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

Fönitom aktiebolagen ega nemligen i Norrland enskilda handelsbolag
och firmor samlade jordegendomar, som i vissa fall äro lika storartade
som de större aktiebolagens, hvarför det verkliga taxeringsvärdet
och mantalet af de stora skogs- och jordegendomar, som befinna
sig i några fås ego, är vida högre än det ofvan anförda.

Det är för öfrigt ett länge kändt förhållande att det öfverklagade
samlandet, under några fås egovälde, af stora skogs- och jordegendomar
inom Norrland hittills på vissa trakter visat sig medföra sådana verkningar
som afstannad odling och minskadt antal jordegare.

Samma erfarenhet har sedan äldsta tider hemtats från de s. k.
»odlingsdistrikten», hvilka, omfattande större landsdelar af Norrbottens
län, genom särskilda privilegier upplätos åt enskilda och bolag,
dels till odling under frälsemannarätt, dels till kolning för jernverkens
behof, ibland hvilka i främsta rummet torde förtjena att såsom exempel
här anföras, dels Kengis bruks och bergsfrälse-egendom, åt hvars intressenter
genom bergskollegii privilegium, bekräftadt af Kong!. Maj:t
den 24 december 1646 efterläts »alla lägenheter på en omkrets af 2 mil
rundt omkring bruket att bruka och behålla så länge de förmådde hålla
bruken och verken vid tillbörlig magt och gång», en jordvidd således
af 12,6 6 qvadratmil, dels det Medlercreutzska odlingsdistriktet, som
enligt kongl. resolution den 20 augusti 1753 omfattade en landsträcka
af omkring 20 mils längd och 10 mils bredd, eller närmare bestämdt
af omkring 150 qvadratmils yta mellan Luleå och Kalix elfvar, dels det
Palmstruchska odlingsdistriktet, till hvilket enligt frihetsbref af den 8
maj 1775 uppläts ett ödesland 10 mil långt, 2,6 mil bredt på norra
sidan Piteå eif, dels det Hermelinska odlingsdistriktet, som omfattade
en del af det Medlercreutzska jemte andra stora områden i närliggande
trakter.

De hinder, som genom dessa storartade jordegendomars upplåtande
åt enskilda lagts i vägen för landets uppodling och skogens behöriga
vård, hafva särskildt i det hänseendet visat sig stora och påtagliga, att
hugade odlare derigenom under lång tid förhindrats att på dessa områden
insyna nybyggen och uppodla hemman, under det att privilegiiinnehafvarne
underlåtit så väl att utveckla den jern- och bergverksrörelse,
som med privilegierna afsetts som att sjelfva verkställa den
nybyggesanläggning och uppodling af de dem tilldelade distrikt, som
utgjorde vilkoret för deras upplåtelse. Visserligen vidtogos under
tidernas lopp här och der mer eller mindre kraftiga ansatser till nybyggesanläggning,
men en betydlig del af dessa hafva sedermera fått
förfalla, och å de flesta hafva odlingarne endast utgjort en bråkdel af

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

den odlingsskyldighet, hvilken motsvarade de insynta skattetalen, som
derför efterhand måste förmedlas, såsom exempelvis skedde med hemmanen
inom Gellivara socken, hvilka år 1839 förmedlades från 17 till
2 7/g mantal.

Om inköp af egendom för några få enskildes räkning skulle framdeles
fortsättas i den betydliga omfattning, som under den senaste
mansåldern egt rum, skall sådant ovilkorligen leda derhän, att en stor
del af jorden i de norrländska länens skogstrakter undandrages den
pågående uppodlingen, samt att en sådan jordfördelning skall komma
att utöfva en liknande eller ännu skadligare verkan, än den erfarenheten
visat, att monopolet af de ofvan berörda »odlingsdistrikten»
medfört.

De nuvarande förhållandena äro flerstädes, särdeles i öfre Norrland,
gynsamma för stora jordområdens förvärfvande genom omfattande
hemmansköp, hvilka jemväl oafbrutet fortgå, för trävaruindustriens med
fleres räkning, hvarigenom det icke synes osannolikt, att större delen
af all enskild jord i dessa trakter framdeles kan komma under några
få kapitalstarke industriidkares eller bolags ego.

En annan följd af en dylik jordfördelning, om den blifver genomförd,
är den i motionen redan antydda, att nästan hela den sjelfegande
allmogen i nämnda trakter skulle nedsjunka från sin oberoende ställning
till åbor och arrendatorer och i vissa fäll må hända till underlydande
med ännu osäkrare ställning. För att undgå ett sådant öde skulle säkerligen
en stor del af ifrågavarande allmoge, såsom redan skett i
Herjeådalen, utflytta till andra landsorter eller emigrera. Förverkligandet
af de förhoppningar, som man med fog allmänt hyst om Norrlands
framtid, att den nemligen skulle medföra en storartad ökning af den
sjelfegande befolkningen och en snabb uppodling af landsdelens vidsträckta
odlingsmarker, skulle dermed också blifva o möj ligg] or dt.

Rörande de åtgärder, som lämpligast kunde vidtagas för att undvika
dylika olägenheter, är det emellertid för tidigt att redan nu ingå
i pröfning eller uttala ett omdöme, innan alla på saken inverkande förhållanden
blifvit utredda. Äfven i det fall att den önskade utredningen
skulle ådagalägga, att någon synnerlig fara icke föreligger eller att
fullt verksamma lagstiftningsåtgärder deremot icke kunna användas,
synes dock denna fråga vara af den ingripande betydelse för nämnda
landsdelar, att en utredning deraf, i den form och omfattning Andra
Kammaren uttalat, synes påkallad.

Då Riksdagen förut för sin del beslutat en utredning »rörande
lämpligaste sättet och vilkoren för upplåtelse från kronodomäner ai

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande. N:o 12.

mark till mindre jordbruk med eganderätt, åsyftande att befrämja eu
snabbare uppodling af landet och ökad fast befolkning)), synes den nu
väckta frågan om bevarande och bibehållande af den redan befintliga
fasta befolkningen jemväl vara väl förtjent af att samtidigt dermed
tagas under ompröfning.

På grund så väl häraf som af hvad Andra Kammarens tillfälliga
utskott härom anfört, får utskottet tillstyrka,

att Första Kammaren ville instämma i Andra
Kammarens ifrågavarande beslut.»

Bih. till Riksd. Prof. 1802.

8 Sami. 2 Afd. 1 Band.

8 Höft.