Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1892:Tfu111 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Eiksd. kansli den 16 april 1892, kl. 5 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om tillsättande af en komité
för behandling af frågan om förbättrande af arbetsklassens
ställning.

Uti en till utskottet hänvisad motion bär friherre Klinckowström föreslagit,
»att Riksdagen ville för sin del besluta en underdånig anhållan, att
Kongl. Maj:t täcktes, med görligaste första, utse en komité af dertill lämplige
personer, för att utreda den s. k. arbetarefrågan till alla dess delar, och
på grund deraf framställa de förslag till arbetareklassens förbättrade förhållanden,
hvartill ifrågavarande utredning kan föranleda».

I inledningen till ifrågavarande motion påpekar motionären, hurusom
den s. k. arbetarefrågan allt mer och mer blifvit af beskaffenhet att väcka
allvarliga bekymmer, beroende derpå, att arbetarne kastat sig i armarne
på det socialistiska partiet, som i sina sträfvanden att på alla områden
omstörta de nuvarande samhällsformerna sålunda vunnit nitiska och talrika
anhängare i städernas arbetarebefolkningar, synnerligen bland storindustriens
arbetare. Sedan motionären härefter redogjort för det af arbetarne
hittills förnämligast använda medlet i striden emot arbetsgifvarne, nemligen
arbetsinställelser eller strejker, samt, genom den utredning han egnat åt
det material han i detta ämne samlat, kommit till det resultat att arbetsinställelser
dels förorsakat ofantliga förluster för såväl arbetsgivare som
arbetare, dels i ett stort antal fall ej ledt till det med dem afsedda mål, öfvergår
motionären till en undersökning af arbetarefrågans innebörd eller de
arbetarnes önskningar, hvilka, enligt motionärens åsigt, samhället både kan

Bill. till lliksd. Prot. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band.. 7 Iläft. (No 11.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

och bör tillgodose och som motionären sammanfattar i tre stora grupper,
bröd, upplysning och rösträtt, dervid motionären såsom bröd betecknar allt,
hvad till det dagliga lifvets uppehälle och nödtorft hörer, och derunder
inbegriper underhåll, beklädnad och bostad för arbetaren och hans familj.

En förbättring i arbetarens underhåll kan ske på två olika vägar:
genom höjandet af hans inkomster och genom minskandet af hans utgifter.
Arbetarnes inkomster kunna, enligt motionärens förmenande, höjas genom
att i stor skala och inom flertalet industrier och näringar vidtagas
sådana åtgärder, att arbetarne få med arbetsgifvarne dela nettoarbetsvinsten;
och åt en redogörelse för det sätt, hvarpå en dylik delning
(participation) inom olika länder och yrken genomförts, egnar motionären
större delen (sidd. 85—185) af motionen, till hvilken utskottet får i detta
afseende hänvisa. Ett annat medel för höjande af arbetarnes vilkor ser
motionären i de inom England och Frankrike inrättade skiljedomstolar
(i det sistnämnda landet kallade Conseils de Prud’hommes) emellan arbetare
och arbetsgifvare, rörande hvilka domstolars verksamhet motionären redan
i inledningen till motionen lemnat en närmare redogörelse. För-minskande
af arbetarnes lefnadsomkostnader anser motionären åter, att mycket
kan åtgöras af statsmagterna och de förmögnare samhällsklasserna, såsom
exempel hvarpå motionären nämner organiserandet af konsumtionsföreningar
och återinförandet af lifsmedeltaxor. För vinnandet af en bättre och billigare
beklädnad för arbetsklassen rekommenderar motionären ett allmännare
återupptagande af hemslöjden, hvarmed äfven skulle vinnas en lämplig
sysselsättning för de arbetande klasserna på landsbygden under den mörka
delen af dagen vintertiden; i hvilket sammanhang motionären får tillfälle
att uttala sina sympatier för de så kallade nationaldrägterna.

Motionären öfvergår härefter till den för arbetarne så vigtiga bostadsfrågan
och påpekar i detta afseende förhållandena i så väl vårt fädernesland
som utlandet. Ett medel att förbättra dessa förhållanden ser motionären i
utfärdandet af en lag angående byggnaders beskaffenhet samt motsvarande
helsovårdsåtgärder, hvarjemte påyrkas förhud mot öfverfyllnad i bostäder
(inrymmande af för stort antal personer i samma rum), såsom flerestädes
utomlands stadgats. Det hufvudsakligaste hjelpmedlet vore dock uppbyggandet
af goda och billiga arbetarebostäder, dervid helt naturligt den
frågan träder i förgrunden, åt hvem detta skall anförtros, staten, kommunen
eller den enskilde, hvilken sistnämnde härvid kan ledas antingen
af rent menniskovänliga eller ekonomiska intressen. Exempel på så väl
det ena som andra slaget af dylik byggnadsverksamhet anföras, jemväl
från Sverige, hvilka dock hufvudsakligen afse hvad som åtgiorts för förbättrande
af stadsarbetarnes bostäder. Beträffande den arbetande landt -

Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

befolkningens bostäder åter erinrar motionären om de sträfvanden att
bereda denna befolkning ett eget hem, som ligga till grund för det s. k.
hem stad ssystemet, och skänker sitt erkännande åt det intresse, hvarmed
detta i Sverige omfattats af de magtegande.

Sedan motionären härefter omnämnt de lagstiftningsåtgärder, som i
vårt fädernesland vidtagits för att bereda arbeta,rne skydd mot yrkesfara,
försäkring för olycksfall i arbete, pensionering på ålderdomen in. m. dylikt,
öfvergår motionären till det andra af de uppstälda önskningsmålen, upplysning,
dermed motionären afser undervisning för arbetaren både i allmänhet
och särskildt för vinnande af nödig yrkesskicklighet: den undervisning,
som i slöjd och dylikt meddelas på statens bekostnad, vore allt
för obetydlig; och dessutom borde undervisning i andra allmänt bildande
ämnen kunna meddelas genom föredrag in. in. i långt vidsträcktare grad,
än hvad nu är förhållandet.

Slutligen och vid behandlingen af det tredje önskningsmålet, rösträtt,
ingår motionären på eu kritik öfver de nuvarande grunderna för så väl.
valrätt som valbarhet till Första och Andra Kammaren och framställer
förslag till sådana ändringar i dessa afseenden, som, enligt motionärens
förmenande, skulle kunna verksamt bidraga till en lösning af arbetarefrågan.

På grund af hvad motionären sålunda i denna synnerligen innehållsrika
och vidlyftiga motion anfört, kommer han till det resultat, att arbetarefrågan
skulle i vårt land vinna eu lycklig lösning genom följande åtgärder,
som skulle kunna af statsmagterna vidtagas:

Ö O

l:o. Genom nedsättande af en komité af kunnige, erfarne och för
arbetsklassens väl nitälskande personer, som skulle undersöka, efter tillförlitliga
upplysningars infordrande, arbetarefrågan i alla dess delar samt,
efter en tillfredsställande utredning af förhållandena, föreslå de åtgärder,
som böra vidtagas för att:

a) skilja och förvara den talrika arbetsklassen från de samhällsomstörtande
partiernas utom eller inom densamma skadliga inflytande; och

b) föreslå de åtgärder och utvägar, hvarigenom arbetsklassens rättvisa
och billiga fordringar på ett mer än hittills tillfredsställande tillstånd i
ekonomiskt, sedligt och politiskt hänseende skulle kunna uppfyllas.

2:o. Att organisera förlikningsdomstolar å yrkens och näringars alla
områden, deri regeringen, genom sina lagligen befullmägtigade ombud,
skulle kunna deltaga och finna tillfälle göra sina åsigter gällande, till hela
samhällets skydd, säkerhet och bästa.

3:o. Genom kloka finansiella anordningar förskjuta nödiga penningar

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

eller bereda kredit till underlättande af organisationen af konsumtionsföreningar
Jbland arbetsklassen.

4:o. Åstadkomma lagbestämmelser rörande arbetsgifvares obligatoriska
åliggande att, jemte staten och arbetarne sj elfva, organisera kassor för
arbetarnes skydd mot olyckshändelser, för pensionering på ålderdomen,
för vård under iråkad sjukdom, samt vård om afliden arbetares efterlemnade
enka och barn.

5:o. Genom eget exempel uppmuntra arbetsgivare att införa i respektiva
yrkes- och näringsföretag en sådan organisation, att arbetarne må
vinna delaktighet i arbetsvinstens nettobehållning. Sålunda torde staten
exempelvis göra detta till ett vilkor för arbetsgifvares erhållande af arbete
för statens räkning, men dervid bör regeringen städse respektera den individuella
friheten och hvarje kontrakt, afslutadt mellan enskilde. Staten
bör vidare uppmuntra med alla lagliga och lofliga medel delaktighetssystemet,
lärande arbetsgifvarne inse deras pligter härutinnan, och klargöra
för arbetarne gränserna för deras rättigheter samt för båda parterna de
fördelar, de kunna vinna genom att befästa sina intressen. Regeringen
skulle vidare kunna offentliggöra erfarenheter på dessa arbetsområden och
ådagalägga, att om delaktighetssystemet blefve allmänt förverkligadt och
upprigtigt tillämpad!, skulle mycken oro och oordning, som för närvarande
gripit arbetsklassen och hotar i en framtid måhända hela samhället, upphöra,
äfvensom de samhällsomstörtande partiernas inverkan på arbetaremassorna
af sig sjelf upphöra och förlora all betydelse.

6:o. Att på allt sätt söka gynna, uppmuntra och utveckla hemslöjden
i alla landsorter genom såväl anslag, lån, premier som ock lokala eller
allmänna expositioner; hvarjemte vederbörande landshöfdingeembeten torde
anbefallas att i sina femårsberättelser fullständigare, än hvad hittills egt
rum, inberätta om hemslöjdens tillstånd och de åtgärder, som kunna och
böra vidtagas för att densamma uppmuntra och förbättra. Genom slöjdundervisning
i alla folkskolor, genom särskilda slöjdskolors inrättande
öfver allt i landsorterna, genom kringresande skicklige undervisare, genom
samlingar af modeller och redskap i hvarje länsresidens, genom tjenliga
tryckta afhandlingars utdelande till samtliga folkskolor, deri all husslöjd
på ett klart och enkelt sätt framställes, in. m. dylikt skulle otvifvelaktigt
mycket från statsmagternas sida kunna åstadkommas för att höja och utveckla
den för våra ekonomiska förhållanden så högst vigtiga hemslöjden.

7:o. För beredande af sundare, rymligare och billigare bostäder kunna
regering och riksdag genom sitt gemensamma understöd och ledning
verka mycket godt för arbetarnes bästa. Detta skulle i ännu högre grad
kunna åstadkommas genom beredande för arbetsklassen af fast bostad med

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

utsigt till dess besittande såsom sill tillhörighet, om, på satt motionären
förut antydt, staten uppläte å sina kronoskogar mark under vissa vilkor
och betingelser för arbetare att derå uppföra sin bostad och odla den
honom tilldelade, omgifvande marken.

8:o. Att, såvida nu gällande lagar och författningar icke befinnas
tillfyllestgörande, skärpa och fullständiga desamma, på det att de samhällsoinstörtande
partierna och synnerligen dessas ledare måtte lagligen kunna
förhindras att skadligt inverka på arbetaremassorna och förleda dem uppträda
fiendtligt emot arbetsgifvarne samt till dessa arbetsmassors egen ekonomiska
skada rödja vägen för socialismens för våra nu bestående samhällsförhållanden
och våra ekonomiska och sociala inrättningar så ytterst
farliga framtidsdrömmars realiserande.

Ehuru den s. k. arbetarefrågan i dess moderna form senare framträdt
i vårt land. än i de större kulturländerna, har densamma dock jemväl hos
oss tidigt omfattats med intresse, äfvensom framkallat åtskilliga åtgärder
för dess utredning och lösning så val genom utarbetade lagförslag som
genom antagna lagar.

Såsom bevis härpå må i främsta rummet anföras, att nitälskan för
det uppväxande slägtets skydd mot faror i sedligt och fysiskt hänseende,
som medfölja ett för tidigt och för hårdt anlitande af dess krafter i vissa
industriers tjenst, föranledt, häremot rigtade lagbestämmelser. Redan i
fabriks- och handtverksordningen den 22 december 1846 förbjöds att
till fabriks- eller handtverksarbetare antaga någon, som ännu ej fyllt 12 år,
och detta förbud upprepades i förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864, hvilken förordning dessutom föreskrifver, att vid
fabriker och handtverkerier personer under 18 år icke få till arbete nattetid
användas. Otillräckligheten af dessa föreskrifter föranledde emellertid
såväl eu skrifvelse från Rikets Ständer vid riksdagen 1857 med anhållan
om föreskrifter i syfte att förkorta arbetstiden för minderåriga, som äfven
motioner vid 1870, 1871 och 1875 årens riksdagar, hvilka hade till följd,
att Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhöll om utarbetande genom sakkunnige
af en författning angående barns och yngre personers antagande och användande
i handtverks- och fabriksarbete samt om tillsyn från statens
sida öfver de deri meddelade föreskrifters efterlefnad. Den komité, som
med anledning häraf tillsattes, afgaf den 19 april 1877 sitt betänkande,
hvarefter den ännu gällande förordningen den 18 november 1881 utfärdades
angående minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk eller

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

annan handtering. Denna förordnings i viss mån otillfredsställande föreskrifter
i afseende på tillsynen öfver dess efterlefnad föranledde, såsom
bekant, tillsättandet af de i lagen om skydd mot yrkesfara omförmälda
och sedan den 1 juli 1890 tjenstgörande tre yrkesinspektörer, för hvilka
instruktion är den 20 juni samma år utfärdad. På grund dels af särskilda
framställningar om vissa ändringar uti ifrågavarande förordning, dels af
de frågor om reglerande af arbete i industriella företag och grufvor,
som afhandlats vid konferensen i Berlin 1890, i hvilken särskildt oflicielt
ombud från Sverige deltog, tillsatte Ivongl. Maj:t den 13 maj 1891 en
. komité med uppdrag att, efter utredning af verkningarna af nämnda förordning
af den 18 november 1881 samt efter öfvervägande i hvad mån
de vid konferensen antagna grundsatser borde i Sverige tillämpas, till
Kongl. Maj:t inkomma med förslag till den nya eller förändrade lagstiftning
i ämnet, som kunde finnas påkallad jemväl med hänsyn till den, såsom
ofvan nämnts, under tiden införda yrkesinspektionen; och har denna komité
den 11 mars innevarande år afgifvit förslag till lag angående minderårigas
och qvinnors användande i arbete äfvensom förslag till ändringar
i förordningen den 18 februari 1870 angående hvad vid tillverkning af
tändstickor eller andra tandmedel, för hvilkas behandling vanlig fosfor
användes, skall iakttagas till förekommande af käkbensbrand (fosfornekrosj
bland arbetarne.

Om den i legostadgans 9 § förekommande bestämmelsen, att tjenstehjon
i visst fall eger rätt till skadeersättning af husbonden, knappast kan
anses såsom uttryck för grundsatsen om arbetarens rätt till ersättning för
skada, som tillfogas honom i arbetet, framträder deremot denna princip
tydligt i 3 § af lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägsdrift
den 12 mars 188(1, hvilken grundsats emellertid redan, vid utfärdande
af sistnämnda lag, i vidsträcktare mån sökt göra sig gällande i lagstiftningsarbetet.

Med anledning af en inom Andra Kammaren vid 1884 års riksdag
väckt motion hemstälde nemligen Riksdagen i skrifvelse, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas
lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare
beträffande möjliga olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af
ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga personer, samt
derefter göra de framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar
i öfrigt, till hvilka förhållandena kunde föranleda. Till följd af
denna skrifvelse tillsattes den 3 oktober 1884 den s. k. arbetareförsäkringskomitén,
som fick i uppdrag att verkställa den af Riksdagen äskade utredningen
och derefter afgifva förslag i hithörande ämnen, hvartill jemväl

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

lades frågorna om ålderdomsförsäkring och sjukkassor. Denna komité,
som med sitt vidtomfattande arbete var sysselsatt i öfver 5 år, aflemnade
under år 1889

förslag till lag om ålderdomsförsäkring;

förslag till lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa
i arbetet jemte förslag till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer
den 8 maj 1874;

förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet;

förslag till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten;

förslag till förordning angående riksförsäkringsanstalten; samt

förslag till lag om sjukkassor.

Af dessa förslag framlades först för Riksdagen 1889 det till lag om
åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, hvilket förslag
med några ändringar, deribland ändringen af författningens rubrik till
»lag angående skydd mot yrkesfara», af Riksdagen antogs, hvarefter lagen
utfärdades den 10 maj samma år.

Då derefter för 1890 års Riksdag framlades förslag till förordning
angående försäkring för olycksfall i arbete, uttalades inom Riksdagen, att
detta förslag stode i sådant samband med den föreskrifna lagen om sjukkassor’,
att dessa frågor boi’de lämpligast i ett sammanhang lösas; och
ansåg sig Riksdagen emellertid icke kunna bifalla det framstälda förslaget,
hvarefter detsamma, i vissa delar omarbetadt, jemte förslag till lag om
sjukkassor framlades för 1891 års Riksdag. Härjemte äskade Kongl. Maj:t
af Riksdagen medel till en riksförsäkringsanstalt och till sjukkasseväsendets
befrämjande. Förslaget till lag angående försäkring för olycksfall i arbetet
blef likväl ej heller vid denna riksdag antaget, hvaremot förslaget till lag
om sjukkassor i eu något förändrad form af Riksdagen antogs och af
Kong!. Maj:t den 16 oktober 1891 utfärdades.

De till upprättande af eu riksförsäkringsanstalt äskade medlen beviljades
deremot icke af Riksdagen, som likväl medgaf Kongl. Maj:t rätt
att för innevarande år använda det till underlättande af åtgärder för
arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta belopp dels
till förvaltningsbidrag åt sjukkassor, dels till utarbetande och offentliggörande
af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.

Vid föredragning den 30 oktober 1891 af Riksdagens skrifvelse med
anledning af ofvannämnda kongl. proposition samt komiténs förslag till
lagar om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten och om ålderdomsförsäkring,
fann Kongl. Maj:t frågan om lagstiftning rörande ålderdomsförsäkring
ännu ej hafva vunnit den utredning, att ett tillfredsställande
förslag i ämnet derpå kunde grundas, helst denna försäkring likasom

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

äfven olycksfallsförsäkringen möjligen borde sättas i samband med och hufvudsakligen
grundas på invaliditetsprincipen, hvarför Kongl. Maj:t åt en komité
uppdrog att, efter utredning af hithörande förhållanden, inkomma med
yttrande i ämnet och de lagförslag, hvartill en sådan utredning funnes
böra föranleda. Denna komité har ännu ej afslutat sina arbeten.

Jemväl bostadsfrågan har i någon mån varit föremål för statsmagternas
uppmärksamhet.

Sålunda har 1891 års Riksdag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker i Norrbottens
län, för sin del medgifvit, att derstädes befintliga, till skogstorp tjenliga
lägenheter må, under vissa vilkor, upplåtas till odling och bebyggande, i
följd hvaraf Kongl. Maj:t den 29 maj 1891 aflåtit skrifvelse till domänstyrelsen
i ämnet, hvarförutom Kongl. Maj:t, med anledning af en vid
sistnämnda riksdag, till följd af då väckt motion om beredande af tillfälle
för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk, af Riksdagen gjord underdånig
hemställan, den 25 september 1891 tillsatt en komité för utredning
af denna fråga. Enligt Kongl. Maj:ts gifna föreskrift skall komitén taga i
öfvervägande, ej mindre i hvilken mån och under hvilka vilkor upplåtelse
af jord från kronans egendomar må, för befordrande af det af Riksdagen
angifna syftemål, kunna ega rum, än äfven huruvida berörda syftemål må
kunna, genom ändring i gällande lagstiftning eller på annat sätt, befrämjas.

Denna komité, som fortfarande är sysselsatt med frågans utredande,
har redan den 5 sistlidne mars afgifvit förslag till lag angående hemmansklyfning,
egostyckning och jord afsöndring.

Till hvad motionären omnämnt angående de på enskildt initiativ
tillkomna företag, för uppförande af arbetarebostäder och föreningar
för egendom i boningshus, tillåter sig utskottet foga den från bilagan till
den så kallade »bolagskomiténs» förslag år 1890 hemtade upplysningen
att antalet af dessa bolag och föreningar, som till större delen förskrifva
sig från förra hälften af 1880-talet, uppgå till närmare etthundrafemtio och
äro spridda inom de flesta städer i landet, särskildt Stockholm, Göteborg och
Norrköping, samt att sammanlagda taxeringsvärdet år 1889 af bostadsföreningarnas
fastigheter uppgår ensamt i Stockholm till omkring 10 millioner
kronor.

Hvad vidare beträffar motionens andra önskemål eller en förbättrad
undervisning för arbetarebefolkningen, är den ståndpunkt, vår folkundervisning
intager, så allmänt bekant, att utskottet icke anser sig behöfva
härför lemna någon särskild redogörelse.

Visserligen har mot folkskolan, måhända icke utan allt skäl, framstälts
den anmärkningen att hon i viss mån förts på sidan om sin be -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 9

stämmelse såsom uppfostringsanstalt och nästan uteslutande kommit att
utveckla sig såsom undervisningsanstalt. Men om äfven denna beskyllning
vore grundad, torde felet icke ligga i gällande författningar utan i
deras tillämpning, hvarför ej heller någon åtgärd till folkskolans ändrade
organisation torde med anledning deraf böra ifrågakomma.

Utom genom den egentliga folkskolan är för folkundervisningen ytterligare
sörjdt genom de så kallade fortsättningsskolorna och folkhögskolorna
äfvensom genom föreläsningskurser för arbetsklassen, hvilka anordnas af
vissa anstalter och föreningar, för hvilket ändamål ett årligt anslag allt
sedan 1885 varit stäldt till Kongl. Maj:ts förfogande, numera uppgående
till 20,000 kronor.

Beträffande åter undervisningen i slöjd förtjenar här omnämnas, att
ett förslagsanslag finnes i riksstaten uppfördt å 75,000 kronor, hvilket
utgår med bidrag å 75 kronor till hvarje folkskola, der undervisning i
slöjd på föreskrifvet sätt meddelas; att dylik undervisning lernnas vid folkskolelärareseminarierna
i Karlstad, Lund och Hernösand samt vid folkskolelärarinneseminarierna
i Kalmar, Stockholm och Skara och kommer att
från och med höstterminen innevarande år utsträckas jemväl till folkskolelärareseminariet
i Linköping; samt att af det å sjette hufvudtitelns ordinarie
stat upptagna anslag för befrämjande i allmänhet af slöjderna 23,000
kronor för nämnda ändamål varit stälda till hushållningssällskapens disposition,
20,000 kronor utdelats såsom resestipendier åt arbetare för förvärfvande
af yrkesskicklighet i utlandet, 5,000 kronor för samma ändamål
fördelats bland teknici och 2,000 kronor utgått som arfvode till en undervisare
i husslöjd, hvarjemte å extra stat ytterligare funnits uppförda 2,000
kronor till en andre instruktör i husslöjd och 4,800 kronor såsom bidrag
till väfskolan i Borås. Hemslöjdsundervisningen har för öfrigt omhuldats
af landsting, hushållningssällskap, landtbruksakademien och enskilda slöjdföreningar,
genom hvilkas försorg inrättats några så kallade högre eller
fortsättningsskolor för husslöjd. Bland dessa äro slöjdskolorna i Hedemora,
Sundsvall (Hernösand), Umeå, Vesterås, Venersborg samt på Claestorp,
Gålön, Kölingsholm och Onnestad de mest kända, hvartill kommer det
enskilda slöjdlärareseminariet på Nääs, hvarest såsom kändt ett pedagogiskt
slöjdundervisningssystem blifvit utarbetadt, som vunnit allmänt erkännande
inom och utom landet.

Bland de hjelpmedel motionären föreslagit för arbetarefrågans lösning
framstår vidare förskjutandet af penningmedel till underlättandet af
konsumtionsföreningars bildande. Ehuru sådana föreningars första framträdande
i vårt land ej torde ligga mer än 30 högst 40 år tillbaka i tiden,
och de först under de sista tio åren vunnit någon större utveckling, finnas

lUh. till Itiksil. Prof. 1892. S Samt. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

likväl redan dylika — såvidt utskottet kunnat utreda — till ett antal af
omkring 400, Indika till inemot hälften utgöras af aktiebolag med faststälda
bolagsordningar. Särskildt talrika äro konsumtionsföreningarna i
de norra länen (Norrland och Dalarne) och är deras spridning långt större
på landet, särskildt i bruks- och sågverksdistrikten, än hvad förhållandet
är i städerna, i synnerhet de större, hvilket torde vara beroende mindre på
någon bättre sammanhållning emellan arbetarne å landsbygden än derpå,
att bristande konkurrens mellan landthandlandena ofta gör det svårt för
den mindre bemedlade på landsbygden att hos dessa förskaffa sig sina
förnödenheter till billigt pris. Hufvudorsaken till dessa föreningars talrikhet
vid ofvannämnda verk torde för öfrigt vara att söka i det understöd
i såväl förlag som affärsledning, hvilket kommit dem till del från arbetsgifvarnes
sida.

Af hvad ofvan anförts framgår, att. en icke oväsentlig del af de i
motionen afsedda åtgärderna till främjande af arbetsklassens ekonomiska
och sedliga tillstånd antingen redan blifvit genomförda eller utgöra föremål
för pågående utredning af dertill förordnade komitéer.

Utskottet har på grund häraf funnit sig böra lemna alldeles å sido de
förslag i motionen, rörande hvilka lagstiftningen hos oss nyligen ordnats
eller hvilka äro föremål för vederbörlig utredning på grund af Riksdagens
beslut, bland hvilka enligt ofvanstående redogörelse äro att märka lagen
angående ansvarighet för skada i följd af jernvägsdrift, lagen angående
skydd mot yrkesfara, lag om sjukkassor, kongl. skrifvelsen om upplåtande
af odlingslägenheter å kronoparker i Norrbotten, lagförslag om olycksfallsförsäkring,
om ålderdomsförsäkring, om barns och qvinnors användande
i arbete m. m. samt förslag rörande beredandet af tillfällen för mindre
bemedlade att bilda egna jordbruk.

Vid pröfning af den ifrågavarande motionen i öfrigt har utskottet
icke kunnat undgå att finna, att frågan om förbättrandet af arbetsklassens
flerstädes tryckta lefnadsvilkor, hvilka för närvarande i de flesta länder
utgöra föremål för särskild omvårdnad från såväl lagstiftningens som
vetenskapens och menniskokärlekens sida, är förtjent, jemväl i vårt land,
af den största uppmärksamhet och deltagande. Denna fråga berör nemligen
icke blott näringslifvets alla områden, utan den ingriper äfven i
folkens såväl som de enskildas ekonomiska och sociala välfärd, på grund
hvaraf densamma jemväl erhållit en djup politisk betydelse.

De i vårt land redan vidtagna åtgärderna i denna rigtning synas
ådagalägga, att statsmagterna äfven hos oss funnit, att lösningen af dessa
stora uppgifter icke kan med hopp om afsevärd framgång öfverlemnas

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 11

åt de tillfälliga och individuella krafter, som dertill möjligen kunna erbjuda
sig, utan att densamma måste sökas genom lagstadgade inrättningar och åtgärder,
som ega en fastare karakter och större räckvidd än enskildes sträfvan.

Utskottet har ansett sig i statsmagternas ofvannämnda beslut ega bevis
derför, att den uppfattningen vunnit allmänt erkännande, att arbetarefrågans
ordnande utgör en vigtig samhällsuppgift, för hvars lösande staten
måste träda emellan med sin kraftiga medverkan.

Aro arbetarnes kraf på beredandet åt dem af möjlighet till en bättre
och tryggare ställning befogade och rättmätiga, måste det också, enligt
utskottets förmenande, finnas med statsklokhet öfverensstämmande, att
dessa kraf, såvidt deras uppfyllande ligger inom möjlighetens gränser,
varda, så snart förhållandena det medgifva, under statens medverkan tillfredsstälda.

Om i motsats mot denna uppfattning staten skulle, med stöd af äldre
statsekonomi ska läror, afhålla sig från hvarje inblandning för lösandet
af det föreliggande problemet om iindrandet af de lidanden, hvilka härflyta
från den stora skilnaden i de menskliga lefnadsvilkoren, från nedtryckta
arbetslöner och arbetsbrist, låter det nemligen knappast förneka
sig, att en sådan underlåtenhet skulle utgöra ett fel, som framdeles måhända
skulle medföra ödesdigra rubbningar i samhällets lugna utveckling.
Att dröja med statens ingripande, intill dess dröjsmålet framkallat
rubbningar eller faror för samhället, synes ingalunda vara tillrådligt,
efter som det kan inträffa, att hvarje åtgärd då kommer för sent.

Utskottet förbiser härvid visserligen icke, att det alltid finnes och
skall finnas i mer eller mindre grad sjelfförvållad nöd, som hvarken vill
eller kan låta sig hjelpas, samt att de arbetande klassernas ställning derjemte
är högeligen beroende på konkurrensen hemma och de vexlande
konjunkturerna på verldsmarknaden, hvilka i regel helt och hållet undandraga
sig statens inverkan, i följd hvaraf ock de områden äro begränsade,
inom hvilka staten kan direkt bidraga till arbetarefrågans lösning,
hvartill uppenbarligen i främsta rummet derjemte kräfves understödet af
arbetarnes egen förtänksamhet och känsla af eget ansvar såväl som af all
den hjelp, som från den kristliga menniskokärleken kan förväntas.

Men på grund af hvad ofvan anförts och med hänsyn till hopplösheten
för enskilda och föreningar att kunna med egna krafter genomföra
afsevärda förbättringar uti ifrågavarande klassers vilkor eller skydda dem
för understundom inträffande oförskyld nöd, vågar utskottet hålla före,
att det för frågans förande mot en lycklig lösning jemväl för vårt lands
lugna utveckling är af nöden, att staten varsamt men oafbrutet fortsätter
på den redan inslagna vägen och, så vidt den förmår, lemnar hjelp och

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

stöd åt de förbättringar, som utan kränkande af rättvisa och billighet
kunna åvägabringas.

Med denna åsigt öfvergår utskottet till granskning af öfriga i motionen
föreslagna åtgärder, hvarvid utskottet likväl ansett sig böra helt
och hållet lemna å sido det i motionens motiv behandlade förslaget om
den politiska rösträttens utsträckning, enär upptagandet af detta lifligt
omtvistade politiska spörsmål i samband med de föreslagna mera reella
och ekonomiska åtgärderna, sannolikt skulle skada och försena framgången
af motionens öfriga behjertansvärda syften samt dessutom, äfven
om förslaget för öfrigt vore lämpligt och möjligt att genomföra, hvarom
utskottet ej vill utlåta sig, skulle skänka endast den del af arbetarne,
som ännu saknar rösträtt, en hufvudsakligen formel rättighet, utan att
denna rätt kan antagas medföra någon reel förbättring i arbetarnes ställning
i allmänhet.

Hvad först angår förslaget till organiserandet af förliknings- och
skiljedomstolar tillåter sig utskottet erinra, att denna fråga redan tillförene
varit föremål för Riksdagens pröfning, då vid 1887 års riksdag ett af
herr Gustafsson i Andra Kammaren väckt förslag om lagstadgade skiljedomstolar
mellan arbetsgifvare och arbetare behandlades af samma kammares
andra tillfälliga utskott. Nämnda utskott, som i sitt utlåtande
n:o 5 (13), hvartill hänvisas, lemna! en vidlyftig redogörelse för de i utlandet
organiserade skiljedomstolar och nämnder, anförde i hufvudsak,
att utskottet, som hyste lifliga sympatier för de sträfvanden, som föranledt
förliknings- och skiljenämnder såsom medel att lösa de mellan arbetare
och arbetsgifvare uppstående tvistigheter, hvarken kunde antaga,
att det vore af erfarenheten afgjordt, att statsmagten borde genom sin lagstiftning
häri ingripa, eller förbise, huru i många hänseenden invecklad
frågan blefve, när man lemnade frivillighetens grund, hvartill komme att
utskottet icke varit i tillfälle att underkasta frågan någon från faktiska
omständigheter utgående pröfning med hänsyn till svenska förhållanden,
detta beroende derpå att så godt som intet materiel funnes, som till ledning
erbjöde inhemska erfarenheter eller ådagalade erkända behof och
uttalade opinioner från deras sida, arbetsgifvares och arbetares, dem saken
omedelbart och närmast rörde. Väl hade samma utskott inhemtat, att »införandet
af förlikningsdomstolar», som i femte punkten af det vid arbetaremötet
i Örebro antagna »Program för Sveriges arbetareföreningar»
nämndes, just skulle hafva afsett åtgärder till förekommande eller biläggande
af tvister emellan arbetsgifvare och arbetare. Men af detta enstaka
och sväfvande uttalande, som dessutom ingenting innehölle om lag -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 11.

stiftningens uppgift i detta hänseende, kunde nämnda utskott ingenting
sluta om åsigterna hos de af mötet representerade och kunde från de senare
åren ej erinra sig mer än ett exempel å en dylik förlikningsnämnd.
Att vid ett sådant de faktiska förhållandenas skick söka genom lagstiftning
föregripa sakernas naturliga gång, »vore ett försök att bygga utan
säker grund, hvarför utskottet hemstälde, att motionen icke måtte af kammaren
bifallas».

Denna hemställan blef af kammaren bifallen.

För bedömandet af nyttan och behofvet af införandet i vårt land af
skiljedomstolsinstitutionen är man ännu hufvudsakligen hänvisad till den
erfarenhet, som i utlandet härom vunnits, ehuruväl äfven härstädes någon
erfarenhet på senare tider kunnat hemtas från de tvister, som vid de allt
oftare förekommande arbetsinställelserna blifvit enligt parternas öfverenskommelser
slitna af skiljemän.

Till ledning för omdömet i detta hänseende anser utskottet derför
nödigt förutskicka följande redogörelse för de i utlandet inrättade skiljedomstolars
och -nämnders organisation, arbetssätt och kända resultat, detta
såvidt tillgängliga källor medgifvit.

Dessa inrättningar förekomma egentligen under tvenne hufvudformer,
lämpade efter arbetaretvisternas dubbla art, såsom gällande antingen bestående
eller framtida arbetsförhållanden.

Tvister af det förra slaget höra naturligen till domstols pröfning;
och det tinnes ej något annat skäl än behofvet af tekniska kunskaper
hos domaren, som kan föranleda dessa tvisters hänvisande till specialdomstolar.
Emellertid har just detta motiv flerstädes befunnits vara af
den betydelse, att det föranledt inrättande af särskilda »näringsdomstolar»,
på samma sätt som för handelstvister förefinnas handelsdomstolar. Förebilder
för dessa näringsdomstolar hafva varit de franska »Conseils de
prud’hommes», först inrättade af Napoleon I i Lyon 1806 och sedan så
småningom spridda öfver hela Frankrike, så att deras antal år 1886 uppgick
till 136, hvardera omfattande ett visst territorium med kompetens
att afdöma alla tvister rörande bestående aftal emellan arbetsgivare och
arbetare i alla näringsgrenar inom domstolens område och således ej inskränkta
till hvar sin näring, hvilket anmärkts såsom ett fel i deras organisation.
Deras medlemmar bestå till lika antal af arbetsgifvare och
arbetare, hvartill komma af medlemmarne utsedd president och vice
president. Doinstolarne arbeta på två afdelningar eller »bureaus», nemligen
»le bureau particulier», som består af eu arbetsgifvare och eu arbetare
med uppgift att söka åstadkomma förlikning mellan de tvistande,
och »le bureau général», bestående af minst 5 medlemmar, hvilka, om ej

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

förlikning kan åstadkommas, döma i saken. Utslagen verkställas såsom
vanliga domstolsutslag.

Det är emellertid icke denna form, hvilken dock legat till grund för
de jemväl annorstädes inrättade »Conseil de prud’hommes» och »Gewerbegerichte»,
vid hvilken det största intresset anknyter sig vid sökandet
efter en lämplig organisation för afhjelpandet af tvister emellan arbetsgifvare
och arbetare. Det största antalet sådana tvister är nemligen ej af den beskaffenhet,
att de låta sig afdömas af en dylik domstol med uteslutande kompetens
för tolkning af redan bestående aftal. Den organisation, som varit af ojemförligt
större betydelse för arbetarefrågan, är den, som utvecklat sig i de
engelska »boards of arbitration and conciliation», förliknings- och skiljenämnder,
som hafva till uppgift att förebygga, förlika och, om detta ej
lyckas, genom skiljedom afgöra tvister rörande framtida arbetsaftal. Ursprungligen
uppkomna på 1860-talet i två skilda former, den ena, enligt
Mundellas system, hufvudsakligen gående ut på förlikning, och den andra,
den af Kettle organiserade, afsedd för skiljedom, hafva dessa nämnder,
som tillkommit utan all statens medverkan, utvecklat sig till en fast organisation,
hvilken är sammansatt och verkar på följande sätt. Hvarje
nämnd, hvilken inom sitt distrikt omfattar blott en industri, består af ett
visst antal, till lika antal af arbetsgifvare och arbetare valda medlemmar,
en för hvarje verk, samt, förutom president och vice president samt sekreterare,
en s. k. »referee» eller skiljeman, hvilken det tillkommer att i
fall af lika röstetal i nämnden afgifva utslagsröst. Yppar sig vid något
verk i förhållandet emellan arbetsgifvare och arbetare anledning till missnöje
och den missnöjde ej sjelf kan få felet rättadt, vänder han sig till
representanten i nämnden för det verk han tillhör, hvilken, efter undersökning
af förhållandet, genom sekreteraren hänskjuter saken till »stående
utskottets, »undersökningskomitén», d. v. s. den afdelning af nämnden, som
har att utöfva en förberedande verksamhet och att afgöra alla till densamma
hänskjutna frågor med undantag af tvister om allmän höjning
eller sänkning af lönerna. Kunna komiténs medlemmar icke förena sig
om ett beslut, hänskjutes frågan till refereen, som likaledes i de fall, då
ej heller nämnden kan enas, fungerar såsom skiljedomare.

Dessa nämnder hafva för den engelska industrien visat sig vara af
stort gagn och de hafva af denna anledning i mer eller mindre grad
legat till grund för de på kontinenten gjorda försök att ombilda de redan
befintliga näringsdomstolarne till institutioner, mera lämpade än förut
att förebygga och förkorta de för såväl arbetsgifvarne och arbetarne som
industrien i dess helhet så förderfliga arbetsinställelserna. Bland dylika
försök torde det märkligaste vara den genom lagen den 29 juli 1890 i

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Tyskland införda bestämmelsen, hvarigenom åt »die Gewerberichte* uppdragits
att vid hotande eller uppkomna tvister angående fortsättning eller
återupptagande af arbetet vara verksamma såsom förlikningsnämnder, i
hvilket fall »näringsdomstolen» förstärkes med representanter för de tvistande
parterna. Lämpligheten af denna organisation är emellertid mycket
omtvistad och den har allt för kort tid varit i verksamhet för att
om dess beskaffenhet tillåta något grundadt omdöme.

En fråga, som vid bedömandet af hithörande förhållanden tydligen i
främsta rummet kräfver beaktande, är den om möjligheten att bringa ett
af en dylik nämnd ineddeladt utslag till verkställighet; och vid denna
frågas besvarande är i synnerhet utvecklingen af de engelska förlikningsnämnderna
af det största intresse. Vid dessa nämnders införande sökte man
nemligen (Lord S:t Leonards Act af 1867) att genom stadgande af viten
och andra straffpåföljder framtvinga lydnad för det meddelade utslaget.
Men det visade sig snart, att dessa bestämmelser liksom det uti Arbitration
Act af 1872 förekommande stadgandet om utslagets exigibilitet på
laglig väg, så framt det inom 48 timmar efter meddelandet godkänts af
arbetarne, vore fullkomligt obehöfliga, och det uppgifves, att, ehuru dessa
bestämmelser ännu äro gällande, något af en dylik engelsk nämnd gifvet
utslag aldrig behöft tvångsvis genomföras. För detta lyckliga förhållande
anser man sig hafva att tacka å ena sidan tillvaron af väl organiserade
fackföreningar, hvilka genom det inflytande de utöfva på sina medlemmar
genomdrifvit utslagens verkställighet, och å andra sidan arbetsgifvarnes
redbarhet och fruktan för att genom vägran att ställa sig ett dylikt utslag
till efterrättelse mot sig väcka den allmänna opinionen. Denna fackföreningarnas
betydelse såsom förutsättning för möjligheten att genomdrifva
verkställandet af förliknings- och skiljenämndernas utslag har nödvändiggjort
en granskning af beskaffenheten utaf de hos oss befintliga
föreningarna af dylikt slag.

Utskottet, som förskaffat sig upplysningar om åtskilliga svenska föreningars
stadgar, har funnit, att, om också de flesta fackföreningar vid
sin uppkomst icke synas hafva innehållit några socialistiska element, de
likväl sedermera och i synnerhet på de allra sista åren mer och mer
hafva anslutit sig till de socialistiska idéerna, derom deras stadgar gifva
talrika vittnesbörd. Under det att föreningarna i början såsom sitt
ändamål i sina stadgar framhöllo anskaffande af bibliotek och beredande
af bildande sysselsättning åt medlemmarne, stäfjandet af missbruk bland
arbetarne, befordrande af nykterhet, bildandet af sjuk- och begrafningskassor,
anskaffande af billigare varor genom egna handelsbodar, upprätthållandet
af det goda förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

särskild! genom förebyggandet af strejker och inrättandet af förlikningsnämnder
för desammas biläggande, och i allmänhet »arbetarnes bästa i
andligt och timligt afseende», framträda i stadgar från början af 1880-talet och derefter i stigande grad sådana uttryck som »arbetsgifvarnes förtryck»,
»eu mera jemn och rättvis fördelning af arbetsvinsten»», som »bör
tillfalla dem som arbeta», »arbetsgifvarnes förtryck och despotism»», »allmän
rösträtt», »»arbetarnes sammanslutning till ett politiskt parti» m. m.
dylikt. Med kännedom i öfrigt om det stora inflytande det socialistiska
partiet vetat förskaffa sig inom arbetareföreningarna, hvilket jemväl torde
framgå af bifogade tablå (Bil. litt. A) öfver fackföreningarna i Stockholm,
deras medlemsantal och ställning till socialismen, måste förtroendet rubbas
för de nuvarande svenska föreningarna såsom pålitliga organ vid förliknings-
och skiljenämndernas verksamhet. En annan fråga är åter huruvida
icke fackföreningarna skulle kunna återföras till den sunda och för
de ifrågasatta nämndernas verksamhet gynsamma retning, de från början
intagit, genom åtgärder egnade att undandraga dem socialismens skadliga
inflytande.

I samma mån arbetarefrågan med intresse af statsmagterna omfattas
och allvarliga försök blifva gjorda till förbättrande af arbetsklassens ställning,
torde ökad utsigt förefinnas att kunna öfvertyga arbetarne om
det ohållbara och orimliga i socialismens läror, hvartill för öfrigt en närmare
kännedom om dessa lärors verkliga innehåll skulle måhända lika
kraftigt bidraga.

Då inom den svenska lagstiftningen man hittills icke visat någon benägenhet
för inrättandet af specialdomstolar, utan hellre gått i motsatt
rigtning, synes inrättandet af näringsdomstolar ensamt för afdömande af
tvister rörande bestående arbetsaftal icke hos oss kunna med utsigt till
framgång ifrågasättas.

Angående lämpligheten af skiljenämnder — vare sig de nu tillkommit
på frivillighetens väg eller genom statsmagternas åtgärder samt vare
sig de behandla endast några eller alla tvistemål mellan arbetsgivare och
arbetare — hyser man visserligen ännu mycket skiljaktiga åsigter, sannolikt
beroende på olika erfarenhetsrön inom olika länder och industrigrenar.
A ena sidan framhålles nemligen det obestridliga gagn, som industrien
haft af nämndernas verksamhet för undvikande och biläggande af
strejker. Redan blotta tillvaron af en sådan nämnd och medvetandet, att
tvistefrågan kan genom fredlig förhandling inför nämnden vinna eu lycklig
lösning, kunna vara tillräckliga för att afhålla från strejk eller stängning
(lock-out); och om orsaken till missnöjet är af den beskaffenhet, att densamma
kommer under behandling, kan, äfven i de fall, der någon rättelse

Första Kammarens TiUfäUiga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

på grund af konjunktur- eller andra förhållanden ej är möjlig, förhandlingen
inför nämnden förhindra utbrytandet af en strejk genom de
upplysningar, som dervid komma i dagen.

Att nämndens utslag, i brist af förlikning, skall blifva rättvist, derför
anses ock den bästa garanti iinnas i sammansättningen af nämnden, der
insigter och omdöme ej blott från eu enda klass få göra sig gällande,
utan utslaget blifver en produkt af den kombinerade sakkunskapen och
omdömet hos båda parterna, arbetsgivare och arbetare, hvilka hafva olika
källor för sin kunskap och betrakta frågorna från olika synpunkter. Men
å andra sidan saknas ej röster, som uttala sig ogynsamt mot skiljenämnderna
och i sådant afseende påpeka den stridslystnad, som visat sig vid
förhandlingarna inför »refereen», mot hvars utslag intet vad finnes, förhandlingarnas
långvarighet, naturligtvis beroende på parternas önskan att
framdraga alla till hands stående argument, och derigenom ökade kostnader
samt hufvudsakligen svårigheten att finna fullt tillfredsställande
grunder för utslaget. Dessa anmärkningar träffa emellertid endast förfarandet,
såvidt detsamma går ut på skiljedom, under det att emot
nämndernas verksamhet för parternas förlikning några väsentliga anmärkningar
ej kunnat göras; och då det visat sig, att ungefär 90 procent af
tvistefrågorna blifvit lösta på förlikningens väg, synas de framstälda anmärkningarna
ej vara af beskaffenhet att väcka tvifvel om nyttan af förliknings-
och skiljenämndernas verksamhet.

Med afseende å ifrågavarande tvisters dragande under nämndens pröfning
har man att tänka sig, antingen att parterna äro förpligtade att
underställa nämnden hvarje tvist af ifrågavarande slag, eller att den ena
parten eger vitsord i detta fall, eller slutligen, att underställandet är helt
och hållet frivilligt. Då hvarje tvång i detta afseende torde vara ej blott
förkastligt utan äfven i det närmaste omöjligt att genomföra, synes man
icke böra förutsätta annan grund för anlitandet af nämnden än fullständig
frivillighet, hvilken grund torde vara den säkraste att göra nämndens
verksamhet fruktbärande.

Huruvida nämndernas inrättande bör göras beroende af den enskilda
företagsamheten eller om statens medverkan dervid bör tagas i anspråk
är en fråga, som jemväl är omtvistad — och ehuru i utlandet, särskildt i
England, sympatierna till en början voro för frivilligt inrättade nämnder,
har man mer och mer öfvergått till den uppfattningen, att af staten upprättade
nämnder vore, om också endast såsom högre instans, af behofvet
påkallade.

Det var på den förra uppfattningen äfvensom på föreställningen om
dylika nämnders obehöflighet inom vårt land som frågan föll vid 1887

Bill. till llilcsd. Prut. 181)2. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. 7 Haft. 3

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 11.

års riksdag. Om än i vårt land förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare varit och ännu är bättre än mångenstädes i utlandet, hafva likväl
företeelserna inom näringslifvet och arbetsmarknaden under de senare åren
ådagalagt, att det goda förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare
jemväl hos oss väsentligen rubbats samt flerstädes efterträdts af en fiendtlighet,
som tagit sig uttryck i de numera allt vanligare och mera omfattande
strejkerna, hvilka framkallat dels försök att genom valda skiljemän
slita tvisterna, dels tanken på ständiga förlikningsnämnders inrättande.

Bland bevis härpå torde få räknas den vid innevarande riksdag af
herr E. Beckman inom Andra Kammaren väckta och af 15 kammarens
ledamöter biträdda motion, deruti begäres utredning rörande lämpligheten
af en lagstiftning om förliknings- och skiljenämnder mellan arbetsgivare
och arbetare.

Den begränsade erfarenhet, som vunnits vid de i vårt land gjorda
försöken att genom skiljenämnder medla vid strejker, synes besanna den
utomlands vunna, enligt hvilken resultaten anses hafva utfallit gynsainmare
i de fall, då skiljemännen varit ständiga, än då de varit valda för tillfället
under pågående kamp mellan parterna. Ehuru dessa under strejk valda skiljemän
egt all den insigt och den erkända opartiskhet, som är nödvändig för en
allsidig, rättvis och noggrann pröfning af tvistepunkterna, har det ofta
visat sig, att de likväl icke kunnat tillvinna sig all den auktoritet och det
anseende för opartiskhet, som är ett af hufvudvilkoren för utslagets hörsammande
af de tvistande parterna. De permamenta nämnderna torde till
följd häraf böra anses ega afgjordt företräde framför de tillfälliga.

På grund häraf och då dylika nämnder visat sig i flera hänseenden
synnerligen gagneliga vid biläggande af tvister mellan arbetsgifvare och
arbetare och möjligen kunna blifva af nytta jemväl i vårt land, samt då
vidare sådana nämnder icke kunna antagas hos oss blifva inrättade på
enskild väg, utan fordra statens medverkan och lagstadgade former för sin
verksamhet, synes numera en utredning af denna fråga vara af omständigheterna
påkallad, i hvilket syfte utskottet funnit sig ega fog tillstyi-ka
denna del af motionen på sätt här nedan är föreslaget.

Statsmagternas medverkan för arbetarefrågans lösning har vidare af
motionären på det sätt blifvit ifrågasatt, att nödiga penningmedel skulle
förskjutas eller kredit beredas till underlättandet af konsumtionsföreningars
bildande. Hvad man hufvudsakligen förebrått dylika föreningar, är dels
den brist på affärsskicklighet, som ofta varit utmärkande för deras styrelser
och handelsföreståndare, dels den omständigheten, att konsumtionskrediten
i stor utsträckning tillämpats, hvilket medfört ökad konsumtion, i synnerhet

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

af öfverflödsvaror. A andra sidan framhålles åter, att föreningarna visat
sig vara i stånd att till billigare pris och i bättre qvalitet anskaffa medlemmarnes
förnödenheter; och den uppfattningen torde vara den rigtigaste,
att konsumtionsföreningarna äro af synnerligt gagn och skulle
vara det i ännu högre grad, om grundsatsen, att all försäljning skall ske
kontant eller på mycket kort kredit, blefve allmännare antagen och följd.
Med kreditgifvandet sammanhänger föreningarnas egen skuldsättning, hvilken
understundom synes hafva antagit betydande proportioner, då exempelvis
de af 23 föreningar med faststäld bolagsordning upptagna lån uti den vid
ofvanbemälda bolagskomiténs utlåtande fogade redogörelse uppgifvas till
sammanlagdt 390,000 kronor. Att under sådana förhållanden genom
beviljandet af lån af statsmedel eller underlättande af krediten bidraga
till en ökad skuldsättning synes utskottet så mycket mindre vara att
förorda, som den brist på affärsvana, som, enligt hvad ofvan nämnts,
understundom förefunnits hos styrelserna och förestån darne, gör det
sannolikt, att de till låns erhållna kapitalen icke skulle på så klokt sätt
handhafvas som de genom egen omtanke förvärfvade. Detta bestyrkes
äfven af den erfarenhet, som vunnits genom de af den franska nationalförsamlingen
år 1848 till arbetareföreningarna utdelade understöden till
arbetsassociationer, hvarigenom det anses ådagalagdt bland annat, »att
statsunderstöden visat sig olycksbringande för föreningarna». En åtgärd,
som deremot skulle kunna leda till lindring i föreningarnas kostnad, vore
frihet från stämpel vid stadgad anmälan till handelsregistren och till fastställelse
å bolagsordning; hvilken frihet jemväl kunde ifrågasättas för bostadsföreningar
bland de arbetande klasserna, men utskottet har, i betraktande
af dessa afgifters obetydlighet, likväl tvekat att framställa något
förslag i denna rigtning.

Ehuru utskottet håller före, att konsumtionsföreningarna, såsom hvilande
på en sund och praktisk tanke, äro väl lämpade att förbättra arbetarens
ställning genom att för honom underlätta sparsamhet och kapitalbildning,
samt att dessa föreningars fortsatta utveckling således är högeligen
önskvärd, anser sig likväl utskottet förhindradt, att i fråga om beredandet
af statsunderstöd åt dem understödja motionen, synnerligast som det visat
sig, att hufvudvilkoret för deras framgång är att söka i sådan sjelfhjelp
— med eller utan arbetsgivare^ samarbete — som kan med förstånd och
affärsskicklighet använda medlen samt utkämpa konkurrensen, under det
att statshjelp eller ökad kredit sannolikt skulle slappa i stället för att utveckla
sagda sjelfverksamhet.

Beträffande vidare den i motionen vidlyftigt behandlade frågan om

20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

arbetarnes delaktighet i arbetsgifvarens vinst, är man vid bedömande af
detta lönesystems värde i lika och till och med högre grad än i fråga om
skiljedomsinstitutionen hänvisad till den utländska erfarenheten, för hvilken
motionären lemnat en så uttömmande redogörelse, att utskottet torde, med
hänvisning härtill, kunna inskränka sig till att i största korthet angifva
de fördelar i allmänhet, som af motionären, efter den af honom citerade
författaren N. P. Gilman, bland annat anföras, såsom förenade med detta
system, nemligen att arbetsprodukten höjes i qvantitativt afseende, på grund
af det intensivare arbetet, och i qvalitativt afseende, på grund af arbetarnes
intresse för produktens afsättning, att arbetarnes intresse af att produktionskostnaderna
göras så ringa som möjligt bidrager till arbetsmaterialiernas
sparande, samt slutligen att det goda förhållande, som genom det visade
tillmötesgåendet från arbetsgifvarnes sida uppkommer, verksamt, om också
ej ofelbart, förhindrar utbrytandet af strejker.

Af systemets vedersakare anföras emot detsamma hufvudsakligen två
betänkligheter, den ena att, då arbetarne i händelse företaget medför vinst
ega rätt till del i detsamma, arbetsgifvarne, derest motsatsen skulle inträffa,
kunde göra anspråk på en motsvarande skyldighet hos arbetarne att tåla
nedsättning i sina löner, hvarigenom dessa skulle komma att sänkas under
det belopp, som åtnjutes af icke participierande arbetare, och den andra,
att den inblick i affärens resultat, som är nödvändig för att arbetarne
skola kunna kontrollera, att den dem tillkommande andelen stöder sig på
en rigtig beräkning af vinsten, skulle kunna vara till skada för affären
och i allt fall endast med obenägenhet af arbetsgivare!! tillåtas. Den förra
anmärkningen saknar emellertid all grund i de faktiska förhållandena, då
något ansvar för arbetarne till deltagande i förlusterna aldrig ingått i
participationsidén, enligt hvilken arbetsgifvaren frivilligt alltid medgifver
minst lika hög arbetslön som i företag, der participation ej finnes, och
derjemte andel i vinsten, helst så stor, att den om möjligt till någon del
skulle kunna sparas för framtiden, hvilket tillägg är honom möjligt på
grund af ofvan till förmån för systemet anförda omständigheter.

Hvad den andra anmärkningen beträffar, torde det först böra påpekas,
hurusom ett offentliggörande af de ekonomiska resultaten af affärsföretag
icke i regel visat sig skadligt eller olämpligt, i afseende hvarå må erinras
om de offentliga redogörelserna för vissa bolags, särskild! bankers ställning.
Vidare torde det ej vara omöjligt att lösa denna fråga på ett sådant sätt,
att det understundom skadliga och förhatliga i ett dylikt offentliggörande
till större delen skulle försvinna, om kontrollen öfverlemnades åt en eller
flera, af båda parterna eller, i händelse af olika mening dem emellan, af
offentlig myndighet utsedde förtroendemän, hvilka till yttermera visso kunde

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

tillförbindas att icke yppa annat rörande bokföringen, än hvad angår slutresultatets
— vinstens eller förlustens — verkliga belopp. Enligt gällande
bevillningsförordning äro för öfrigt aktiebolag och vissa verk ålagda att till
bevillningsberedningen insända bestyrkt utdrag af sina senast afslutade
räkenskaper samt andra bolag och enskilda arbetsgivare skyldiga att
lemna uppgift om de hos dem anstälda personers årsinkomst. Samma skyldighet
åligger i viss mån äfven, vid stadgad påföljd, hvarje annan skattskyldig,
hvadan ett offentliggörande af affärsföretags årsvinst icke utgör
någon nyhet i lagstiftningen. Dessutom torde det ej böra lemnas obeaktadt,
att det af arbetsgivaren genom införandet af participationen visade tillmötesgåendet
emot arbetarne ofta hos dem alstrat ett motsvarande förtroende,
som minskat och i många fall borttagit de senares benägenhet att
vilja kontrollera rigtigheten af uppgifterna om affärsvinsten.

Rörande de medel, hvarigenom staten skulle kunna befrämja en arbetsorganisation,
åsyftande enigt samarbete mellan arbetsgivare och arbetare,
af så bepröfvadt värde som delaktighetssystemet anses vara, hafva i andra
länder olika tillvägagåenden föreslagits och användts.

Bland dylika medel framstå dels de i det af motionären omnämnda
franska lagförslaget »loi sur le contrat de participation aux bénéfices» intagna
bestämmelserna angående arbetares frihet från ansvar för möjligen i
företaget inträffande förluster och angående sättet för kontrollen å beräkningen
af arbetsvinsten, dels det i ett annat franskt lagförslag uppstälda
stadgande, enligt hvilket staten vid uppgörande af aftal om leveranser
eller annat arbete för dess räkning samt vid meddelande af koncession för
bedrifvande af vissa näringar, vid i öfrigt lika anbud, gifver företräde åt
den arbetsgivare, som tillförsäkrat sina arbetare del i vinsten.

I en portugisisk lag af den 22 maj 1888, som förklarar tobaksfabrikationen
som ett statsmonopol, tillerkännes arbetarne i denna industri
viss del af vinsten att efter särskilda grunder dem emellan fördelas.

Häraf så väl som af motionärens redogörelse torde framgå, att delaktighetssystemet
hittills haft det enskilda intresset och företagsamheten
att hufvudsakligen tacka för sin jemförelsevis betydliga framgång. Det
säger sig för öfrigt sjelft, att staten vid en anordning, som helt och hållet
måste hvila på frivillighetens grund, icke kan eller bör i något afseende
direkt inverka på reglerande af vilkoren för det fria aftalet emellan arbetsgivare
och arbetare, hvarpå participationssystemet hvilar. Men å andra
sidan lärer dock häraf icke följa, att staten helt och hållet bör undandraga
sig all medverkan för att till allmänt gagn medelbart befrämja sådana
anordningar som delaktighetssystemets allmännare tillämpning, derest detta
pröfvas gagneligt.

22 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Staten torde härvid hos oss likasom i Portugal möjligen genom eget
föredöme kunna uppmuntra näringsidkarne att i sina industriella företag
införa delaktighetssystemet. Denna princip är redan i någon mån införd
vid statens jernvägar, hvarest en del af vinsten årligen afsättes till tjenstemännens
pensionering, och det torde förtjena att tagas i öfvervägande,
huru vida staten bör och kan till ömsesidig fördel på det sätt utsträcka
systemet till de industrigrenar, hvarest staten sjelf uppträder såsom arbetsgivare,
att den medgifver arbetarne del i vinsten, der sådant kan pröfvas
möjligt och lämpligt.

Motionären har slutligen såsom ett verksamt medel till systemets införande
föreslagit, att staten skulle genom offentliggörandet af erfarenhetsrön
från dess tillämpning inom och utom landet, sprida allmännare kännedom
om dess verkliga beskaffenhet och fördelar och derigenom klargöra
för arbetsgivaren och arbetaren deras ömsesidiga pligter och skyldigheter
härutinnan.

Då den af motionären omnämnda ringa anslutningen till detta system
bland vårt lands arbetsgivare och arbetare, likasom dess obetydliga och
sena tillämpning, synes vara en följd af obekantskap med denna organisations
verkliga innebörd och mångsidiga användning, torde spridandet af
lämpliga skrifter till allmänhetens upplysande rörande systemets stora betydelse
för näringarnas utveckling och arbetarefrågans lösning vara för
ändamålet lika gagneligt och befogadt som den genom statens försorg
förut verkstälda spridningen af skrifter till nykterhetens befrämjande.

Enär delaktighetssystemet, som pröfvats inom ett stort antal näringsgrenar
i olika länder under en tid af öfver ett hälft sekel, dervid enligt
sammanstämmande vittnesbörd i allmänhet visat sig utgöra ett medel att
utjemna och försona de motsatser, som framträda emellan arbetarens och
arbetsgifvarens olika intressen under det rena lönesystemet, och enär detta
sätt att aflöna arbetaren med andel i affärsvinsten jemte den fasta lönen
flerestädes medfört sådana fördelar som att utjemna lönernas ofta förekommande
otillräcklighet genom ett lönetillskott, som icke direkt kan anses
hafva flutit ur husbondens ficka utan är en följd af den genom vinstdelaktigheten
ökade inkomsten af arbetet utöfver dess förut normala belopp,
äfvensom att i regel öka och förbättra produktionen samt att i flera fall
förvandla de missnöjda löntagarne till i företaget intresserade, sina husbönder
tillgifna och med sin ställning belåtna arbetare, som i regel icke
låta förmå sig att strejka eller vidtaga andra åtgärder, som skulle skada
arbetsgifvarens och deras i viss grad sammanfallande intressen, så
synes det utskottet sannolikt, att detta lönesystem skulle, om det vunne
allmännare tillämpning inom vårt land, der sådant vore möjligt, komma

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 23

att äfven här medföra beaktansvärda fördelar, på grund hvaraf ock utskottet
ansett sig böra förorda motionärens förslag i hvad det åsyftar frågans
utredning och främjande jemväl genom spridande af skrifter till allmänhetens
upplysning rörande dess betydelse för arbetarefrågans lösning.

Hvad angår motionärens förslag till hemslöjdens uppmuntrande och
slöjdskicklighetens spridande bland folket såsom ett kraftigt medel till förbättrande
af arbetarnes ekonomiska förhållanden, så torde hemslöjdens
stora betydelse och välsignelsebringande inflytande på befolkningens ekonomiska
och sedliga tillstånd samt dess pedagogiska nytta såsom läroämne
i skolan under senare tider hafva vunnit ett lika allmänt som fullständigt
erkännande. Talande bevis härpå utgöra de åtgärder, som enligt den
ofvan meddelade redogörelsen vidtagits såväl af regering och riksdag som
af landsting och hushållningssällskap för att åt det uppväxande slägtet
meddela undervisning i slöjd.

Ehuru utskottet icke varit i tillfälle att utreda det exakta belopp och
det detaljerade användandet af de anslag, som af de sistnämnda myndigheterna
för slöjdändamål anvisats, har utskottet likväl inhemtat, att betydande
anslag (utgörande enligt Tidskrift för Landsting under år 1888 130,590
kr.) härför varit tillgängliga samt att undervisningskurser i slöjd, delvis vid
s. k. högre eller fortsättnings-slöjdskolor, varit för folkskolelärare som småskolelärare
och lärarinnor inom många landstingsområden med de af landstingen
anvisade medel anordnade. Dessa lokala myndigheter hafva härigenom
visat sig ega både intresse och medel att efter hvarje orts förhållanden
på ett förtjenstfullt sätt befrämja denna vigtiga angelägenhet, och utskottet
vågar derför hålla före, att samma myndigheter jemväl äro bättre egnade
än staten att sjelfva verkställa och vårda sådana detaljåtgärder, som motionären
föreslagit och som för öfrigt synas för ändamålet lämpliga.

Endast rörande bristen på s. k. högre slöjdskolor har klagan inom
flera landsdelar försports, likasom öfver bristande tillgångar för upprättande
af dylika läroanstalter, afsedda att dels bibringa nödig insigt i pedagogisk
slöjd åt folkskolans, mindre folkskolans och småskolans lärare
och lärarinnor, dels att i öfrigt sprida insigt och skicklighet i slöjd till
blifvande slöjdlärare med flere.

Såsom af ofvan lemnade redogörelse synes, finnas för närvarande visserligen
några dylika slöjdskolor upprättade, men dessa äro fåtaliga och
förekomma blott inom vissa delar af landet.

Då den fortsatta utvecklingen af skolans slöjdundervisning till stor
del är beroende på dylika högre slöjdskolors tillvaro på lämpliga platser
inom landet, synes det med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke några

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

dylika läroanstalters upprättande borde med bidrag af statsmedel understödjas.
En undersökning om behofvet häraf såväl som om sättet och
läget för dessa skolor är emellertid härför i främsta rummet af nöden.

Utskottet bar med anledning häraf ansett sig böra på det sätt understödja
denna del af motionen, att utskottet tillstyrker, att Riksdagen må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om dylik utredning.

Motionären har vidare ifrågasatt statsmagternås understöd för beredande
åt arbetarne af sundare, rymligare och billigare bostäder, särskilt
genom upplåtelse af mark på kronoskogarne till bostad och odling.

Åt sistnämnda sätt att bereda bostad för arbetare hafva statsmagterna
redan egnat uppmärksamhet genom ofvan omnämnda åtgärder, som vidtagits
för beredande af odlingslägenheter åt mindre bemedlade, hvarför
något utskottets yttrande härom icke torde vara erforderligt.

Den behjertansvärda frågan om beredandet af billiga arbetarebostäder i
öfrigt torde såsom hittills skett lämpligast befrämjas genom att härför intressera
den enskilda företagsamheten och offervilligheten, möjligen under medverkan
af respektive kommuner, hvarför förslaget om utverkandet af statens
direkta understöd för detta ändamål icke synes utskottet vara af rådande
förhållanden påkalladt.

Hvad åter angår motionärens förslag att åvägabringa bättre bostäder
åt arbetarne genom en lag angående byggnaders beskaffenhet med motsvarande
helsövårdsåtgärder, så innehåller gällande byggnadsstadga enligt
utskottets åsigt alla bestämmelser, som på lagstiftningens väg äro erforderliga,
för att byggnaderna i de orter stadgan tillämpas skola erhålla sundt
läge, byggnadssätt och inredning samt derjemte motsvara billiga anspråk
på smak och prydlighet. Den skildring af arbetarebostädernas beskaffenhet,
som motionären hemtat från en i Göteborg nedsatt komité år 1865,
eller 9 år före byggnadsstadgans utfärdande, öfverensstämmer icke, så vidt
utskottet kunnat inhemta, med det nuvarande tillståndet, hvilket måste
erkännas hafva under den senare tiden i allmänhet blifvit i väsentlig
grad förbättradt, till följd af bland annat denna stadgas tillämpning, hvilken,
i samma mån den vinner ökad noggranhet och enhet, synes göra
den föreslagna lagstiftningsåtgärden obehöflig.

Samma omdöme torde äfven gälla de föreslagna ändringarna af helsovårdsstadgan
i syfte att deri införa verksammare bestämmelser rörande
dels tillgång på godt och Renligt vatten till dryck, annat husbehof och
renhållning, dels affallsämnen och beqvämlighetsinrättningar in. in., hvarom
utförliga föreskrifter i stadgan redan finnas.

Äfven i afseende på den öfverklagade öfverfyllnaden af vissa bostä -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts fAT;o 1) Utlåtande N:o 11.

der finnas bestämmelser meddelade. I § 13 af nämnda stadga föreskrifves
nemligen, att helsovårdsnämnden »må kunna förbjuda att i ett och
samma rum inhyra så stort antal personer, att genom deras sammanboende
större fara för helsan kan uppkomma». Klagomål hafva likväl allmänt
försports öfver tillämpningen af denna bestämmelse, hvilken, efter hvad
kändt är, flerstädes förblifvit nästan en död bokstaf. Detta förhållande torde
föranledas deraf att afgörandet af frågan om och när öfverfyllnad af bostad
må anses i högre grad helsovådlig öfverlemnats till den subjektiva
uppfattningen hos nämnden, hvilken i följd af det obestämda begreppet
om högre eller ringare grad af sanitär våda i en befintlig öfveiffyllnad af
bostadslägenhet ofta torde befinna sig tveksam och i saknad af säker
grund och erkänd auktoritet för ett verksamt ingripande.

En förändring af detta stadgande i syfte att undanrödja öfverfyllnadens
vidtgående olägenheter synes derför önskvärd.

I händelse en bestämmelse om visst minimiutrymme i bostad för
hvarje der inhyst person i andra hänseenden vore lämplig, skulle ett dylikt
stadgande genom dess lättare tillämpning säkerligen bättre motsvara
ändamålet. Då dylika minimibestämmelser för utrymme i bostad per individ
med framgång lära tillämpas i andra länder, har utskottet ansett sig
ega fog tillstyrka en utredning af frågan jemte de åtgärder i antydd rigt,-ning, som deraf kunna finnas föranledda.

Hvad slutligen beträffar de af motionären föreslagna lagstiftningsåtgärder,
hvarigenom de samhällsomstörtande partiel'', som under olika
namn arbeta på de bestående samhällsformernas upplösning, kunde i högre
grad än hittills hindras att skadligt inverka på arbetarebefolkningen, har
utskottet visserligen ej kunnat förbise vigten och behofvet deraf att någon
gräns måtte sättas för den allt mer och mer hänsynslösa agitation, hvaraf
dessa partier begagna sig för att söka nedbryta samhällsordningens grunder,
en agitation som i vissa fall visat sig icke sky några medel för att
bland arbetarebefolkningen sprida partiets för mången förledande villomeningar
om lyckligare samhällstillstånd på den bestående samfundsordningens
ruiner och som icke ens dragit i betänkande att för dessa läror
söka förvärfva proselyter jemväl bland barnen. Ett exempel på denna
agitation är af den beskaffenhet, att utskottet ansett sig höra låta detsamma
komma till Riksdagens kännedom, genom att såsom bilaga (Litt.
B) till detta utlåtande bifoga en skrifvelse från herr erkebiskopen till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, föranledd af en från
skolrådet i Bromma församling gjord anmälan om det utilistiska samfundets
verksamhet derstädes äfvensom ett utdrag ur samfundets stadgar.

Bih. till Riksd. Prot. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 1 Rand. 7 Raft. 4

26 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Dessa försök att sprida mot samhället och religionen fiendtliga villoläror
jemväl bland ungdomen äro beklagligen icke allenastående.

Huru beaktansvärda de af motionären förordade lagstiftningsåtgärderna
i syfte att skydda arbetarebefolkningen mot förförelse genom socialistiska
läror, innan dessa vunnit öfverhand, än måste erkännas vara, har utskottet
likväl vid öfvervägande häraf icke kunnat undgå att finna, hurusom dessa
åtgärder för att fylla det uppgifna ändamålet skulle komma att beröra
flera områden inom lagstiftningen och deri påkalla betydande förändringar,
hvilka derjemte för att blifva verksamma skulle erfordra sådana ändringar
i tryckfrihetsförordningen, att dess gällande bud kunde sättas i
kraft och vinna åtlydnad.

De krafter, hvaröfver ett tillfälligt utskott förfogar, stå uppenbarligen
icke i rimligt förhållande till den vidlyftiga utredning, som skulle erfordras
för att kunna tillförlitligt angifva beskaffenheten och omfattningen af det
åsyftade lagstiftningsarbetet.

Det har derjemte synts antagligt, att framgången af motionärens öfriga
af utskottet förordade förslag till främjande af arbetarefrågans lösning
skulle försvåras och försenas, om dessa skulle sammanföras med och göras
beroende af så omtvistade och omfattande ändringar af författningar och
grundlagar som de i motionen åsyftade.

Då det slutligen torde vara uppenbart, att ensamt en skyddslagstiftning
mot socialismens och anarkismens stämplingar i längden föga torde
kunna uträtta till samhällets bevarande, utan att i samband dermed sådana
positiva åtgärder vidtagas, som tillfredsställa arbetarnes billiga kraf
och derigenom minska behofvet af sagda skyddslagstiftning, samt Kongl.
Maj:t, utan Riksdagens åtgärd, icke lärer underlåta att, derest förhållandena
skulle pröfvas dertill föranleda, i tid framlägga erfordeidiga förslag till
skyddande af samhällsordningen, har utskottet ansett sig böra hemställa,
det Första Kammaren ville för närvarande lemna denna del af motionen
utan afseende.

Det af motionären väckta förslaget, att de af honom begärda utredningar
måtte öfverlemnas åt en med görligaste första af Kongl. Maj:t utsedd
komité af lämpliga personer, har utskottet ansett icke böra till något
Riksdagens uttalande föranleda, emedan bestämmandet af sättet för utredningarnas
verkställande lämpligast torde böra åt Kongl. Maj:t öfverlemnas.

Af hvad sålunda anförts framgår, att utskottet, som funnit de flesta
af motionärens förslag vara af beskaffenhet att ej nu böra föranleda någon
Riksdagens åtgärd, ansett sig hafva skäl att tillstyrka en utredning rörande,
dels huruvida och på hvad sätt förliknings- och skiljenämnder
mellan arbetsgivare och arbetare må kunna i vårt land upprättas, dels

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

huru ett allmännare tillämpande af ett lönesystem, bygdt på arbetarens
delaktighet i arbetsgivare^ vinst (participation) lämpligen må, särskild!
genom spridande af härom upplysande skrifter, kunna härstädes främjas,
dels huruvida och på hvilka platser högre slöjdskolor böra med bidrag
af statsmedel understödjas, samt dels huruvida öfverfyllnad i bostadslägenhet
må kunna verksammare än hittills förebyggas genom ändring af
helsovårdsstadgans hithörande föreskrifter.

På grund häraf får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion måtte på det sätt bifallas,
att Första Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes
Kongl. Maj:t till främjande af arbetarefrågans lösning
låta, pa sätt lämpligt funnes, verkställa närmare utredning
i de hänseenden utskottet här ofvan angifvit, samt,
sedan de förordade utredningar^ fullgjorts, inkomma
till Riksdagen med de förslag och i öfrigt vidtaga de
åtgärder, som med anledning deraf må finnas påkallade.

Stockholm den 12 april 1892.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.

Reservation:

af friherre R. Klinckowström: Tacksam för det välvilliga understöd utskottet
lemnat vissa delar af min motion rörande arbetarefrågan, nödgas
jag likväl reservera mig mot det slut, hvarvid utskottet i detta afseende
stannat.

Den innersta meningen med min ifrågavarande motion är nemligen
den att undandraga och skydda den talrika arbetareklassen för den skadliga
och samhällsomstörtande inverkan, som de fåtaliga anarkisterna utöfva
på de talrika arbetarne.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Detta arbetareklassens frigörande från anarkisternas skadliga och farliga
inflytande tror jag endast kunna ske genom att på ett rättvist sätt
tillfredsställa arbetareklassens berättigade önskemål i ekonomiskt, moraliskt
och politiskt hänseende. Att utskottet endast i några få afseenden gillat
och godkänt dessa mina åsigter, derom kan hvar och en öfvertyga sig,
som jemför min motion med hvad utskottet här ofvan föreslår.

Derför måste jag vidhålla min i motionen gjorda hemställan,

att Riksdagens Första Kammare ville för sin del
besluta en underdånig skrifvelse med anhållan, att Kongl.
Maj:t täcktes med görligaste första utse en komité af
dertill lämpliga personer, för att utreda den s. k. arbetarefrågan
till alla dess delar, och på grund deraf framställa
de förslag till förbättrande af arbetareklassens
ställning, hvartill ifrågavarande utredning kan föranleda.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Bil. A.

Uppgift öfver fackföreningar och politiska arbetarekorporationer i Stockholm.

Branch.	Namn.	Medlei - t? o — •7 dt 8‘ S » S S, Cj	n9antal. 8 3 a ~ ■\| er- O: 99 "t	Anmärkningar.
Träbranchen	Tillhörande Träarbetareförbundet
	för Sverige (styrelse i Stockholm):
	Möbelsnickeriarbetarnes fackfören.	116
	Träarbetareföreningen .................	83
	Byggnadssnickarnes och timmer-
	männens fackförening...............	78
	Varfs- och skeppstimmermännens
	fackförening ...........................		35
	Snickeriarbetarefackföreningen ..	20
	Pianoarbetarefackföreningen .........		17
	Yagnmakarefackföreningen ........	43
	Modellsnickarnes fackförening .....	10
	Föreningar ej tillhörande Trä-
	arbetareförbundet:
	Tunnbindareföreningen...................	80
	Ornamentsbildhuggarefackfören. .		*)
Jern- och Me-	Föreningar tillhörande Jern- och	■ \
tall-industri-	Metallarbetareförbundet (styrelse
branchen	i Stockholm):
	Norra Jernarbetarefackförcningen	306
	Södra dito .......................................	150
	Vestra dito....................................	60
	Metallarbetarefackföreningen ......		25	De yngsta för-
	Kopparslagarefackföreningen .......		60	eningarna inom branchen cirka
	Rörarbetarefackföreningen...........		50	1 &r.
	Bleck- och Plåtslagarnes fackfören.	63
	Gjutarefackföreningen ....................	175

*) Antalet obekant.

30 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Branch.	Namn.	Medle ot» Ö O “ P er ^ to so "1 a • Oj a	msanlal. s s n ~ b er *73 C: to -i •-t	Anmärkningar.
	Filhuggarefackföreningen .....		*)
	Smeds- och Hofslageriarbetarefack-
	föreningen ..........................		*)
Tf tillhörande	Maskinarbetarefackföreningen .		250
jern- o. metall-	Maskinistlogen ..................		*)
arb.-förbundet	Nya Maskinistföreningen ..........		50
Grof arbetare	Grofarbetareföreningen .........	50
	namnarbetareföreningen...............	50
	K o] bara reföre ni i igel i ......................	39
Byggnads-	Kakelugnsmakeriarbetarefackför-
uldllSu b~	eningarnas förbund (för hela
I)) Ctf lL/Jf(3 f l	Sverige, styrelse i Stockholm):
	Kakelugnsmakeriarbetarefackföre-
	ningen ...........................................	50
	Måleriarbetareförbundets hufvud-
	afdelning .......................................	120
	öfriga föreningar:
	Murarefackföreningen ..................	100
	Glasmästeriarbetare-ditö ................	20
	Gipsarbetare-dito ............................	30
	Stenhuggeriarbetare-dito ................	*)
Beklädnads-	Sömmerskeförbundet ...................		*)
industri-
branchen	Skrädderiarbetareförbundet (för be-
	la Sverige, styrelse i Stockholm:
	Skrädderiarbetarefackföreningen ..	300

*) Antalet obekant.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

		Medlemsantal.
Brand).	Namn.	Tillhörande soc.-part.	Tillhör ej soc.-part.	Anmärkningar.
	Skomakeriarbetareförbundet (för he-la Sverige, styrelse i Stockholm):
	Skomakeriarbetarefackföreningen..	250
	Hattmakeriarbetareförbundet (för hela Sverige, styr. i Stockholm): Stockholm-Sundbybergs hattmake-riarbetarefackförening................	70
	Garfveriarbetare-dito .......................		*)
Möblerings-industri-branchen	Tapetserare- och Sadelmakareför-bundet (för hela Sverige, styrelse i Stockholm):
	Tapetserarefackföreningen............. Sadelmakare-dito ...........................	30 33
Diverse brancher	Typografförbundet (för hela Sverige, styrelse i Stockholm):
	Typografiska föreningen............... Typografiska agitationsklubben ...	54	500
	Bageriarbetareförbundet (för hela Sverige, styrelse i Stockholm): Bageriarbetareförbundets Stock-holinsafdelning ............		*)

	Stockholms bageriarbetaregesäll-förening..........................................		*)	(Tillhör ej bageri-arbetareförbun-det.

) Antalet obekant.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

		Medlemsantal.
Branch.	Namn.	Tillhörande soc.-part.	Tillhör ej soc.-part.	Anmärkningar.
	Skandinaviska korkarbetareförbun-
	det (för hela Skandinavien):
	Skandinaviska korkarbetareföidmn-
	dets Stockholmsafdelning...........	*)
	Tobaksarbetareförbundet (för hela Sverige, styrelse i Stockholm): Tobaksarhetareförbundets Stock-
	holmsafdelning ...........................	300
	Of riga föreningar:
	Fosfatarbetarefackföreningen ......... Repslageriarbetare-dito...................	55	*)
	Norra Spårvägsbolagets personal Strykerskefackförbundet............... Bokbinderiarbetare-dito .............		) ) *)	Fort. för Sverige
	Korgmakeriarbetare-dito.................	25	under bildning.
	Rörstrands arbetareförbund........... Gross- och minuthandelsarbetare-	224
	fackföreningen............................ Gasverksarbetarefackföreningen....	20	*)
	Sockerbruksarbetarefackfören.......	76
	Kol- och vedutkörare-dito .........	23
	Eldare-dito ..................................... Stadsbuds-dito ................................... Droskkusk-dito................................	68	) )	JHufvudsakligast \| sjukkassa.

*) Antalet obekant.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande A:o 1]. 33

Branch.	Namn.	Medlen (-3 CD >—• C E2 P O- i \| r*- o- CD	Tillhör ej -2 soc.-part. C3 a _____	Anmärkningar.
	Politiska föreningar:
	Socialdemokratiska förbundet ......	50
	Norra arbetareklubben....................	45
	Kungsholms arbetareklubb ............	96
	Katarina dito ..................................	47
	Östermalms dito................................		*)
	Föreningen för f. d. militärer......	50
	Stockholms arbetareförening .........		•)
	Stockholms södra arbetareförening		*)
	Stockholms vestra dito ..................		*)
				tillsammans
	Summa	3,465	987	4,452

Obs. Af ofvanståendö 68 föreningar saknas uppgift om medlemsantalet
för 21, deraf 2 socialistiska och 19 icke socialistiska föreningar;
af de återstående 47 föreningarna äro 39 socialistiska med 3,465 medlemmar
och 8 icke socialistiska med 987 medlemmar.

*) Antalet obekant.

Bill. till RHad. l\ot. 1802. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

Bil. B.

Till lierr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet.

Då skolrådet i Bromma församling till undertecknad öfverlemnat närlagda
skrifvelse, med anhållan, att jag måtte bringa densamma till Kongl.
Maj:ts kännedom, och jag icke trott mig böra alldeles vägra ett bifall till
denna anhållan, tager jag mig härmed friheten att till herr statsrådet öfversända
omförmälda skrifvelse. Mycket väl inser jag, att den icke kan föranleda
någon omedelbar åtgärd, men innehållet torde likväl förtjena uppmärksamhet,
helst det beskrifna oskicket ty värr icke är någon enstaka företeelse.
Äfven i Stockholm lära nemligen utilisterna hålla sina söndagsskolor,
till harm och bedröfvelse för alla rättänkande menniskor. Huruvida
detta kan förhindras genom en tillämpning af §§ 7 och 62 i gällande
folkskolestadga, vill jag tills vidare för egen del lemna derhän. Skulle
så icke kunna ske, är uppenbarligen eu ny lagstiftning i frågan nödvändig.

Upsala den 18 september 1891.

Vördsammast
A. JSr. Sundberg.

Till herr erkebiskopen.

Sedan undertecknad, pastor i Bromma församling, vid årets början
afgilvit sin embetsberättelse till herr erkebiskopen, hafva i församlingen timat
händelser, hvilka äro föremål för pastors, kyrkorådets och snart sagdt hela
församlingens djupa bekymmer. Under sistlidna vinter uppträdde den
kände ateistiske agitatorn Victor Lennstrand i Sundbyberg med föredrag,
i hvilka Kristus och kristna religionen oförtäckt smädades. I ett föredrag,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11.

som åhördes af undertecknad pastor, yttrade han t. ex., att Kristi rike är
villfarelsens, vidskepelsens och lögnens rike, att Kristus sjelf knappast kan
anses ega medborgarerätt inom sanningens rike, att menniskan icke eger
en odödlig själ o. s. v. Lennstrands föredrag mottogs med mycket bifall
— handklappningar — af en icke ringa skara bland Sundbybergs arbetare.
Resultatet af Lennstrands föredrag var bildandet i Sundbyberg af en utllistisk
förening eller en ny afdelning af det i vårt land på flera orter
spridda s. k. utilistiska samfundet, hvars program härhos följer. Kyrkorådet
tog i öfvervägande, huruvida icke Lennstrand kunde förbjudas att i
församlingen uppträda med föredrags hållande, men fann detta ogörligt.
Den enda författning, som kunde komma i fråga att tillämpa, var, syntes
det, kongl. förordningen den 11 december 1868. Men vid närmare öfvervägande
fann kyrkorådet det icke möjligt att använda densamma mot Lennstrand,
ty förordningen talar uttryckligen blott om sådana föredrag, som
hållas vid sammankomster till andaktsöfningar. Men der Lennstrand håller
föredrag, förekomma naturligtvis inga andaktsöfningar. De sammankomster,
hvilka han och hans anhängare föranstalta, hafva ett ändamål
diametralt motsatt ändamålet med de sammankomster, berörda förordning
omnämner. Under sådana förhållanden måste kyrkorådet afstå från all
tanke att med denna förordning freda församlingen mot den fräcka ateismen.
Herr Lennstrand har emellertid sedan vinterns slut ej varit mycket
synlig i Sundbyberg; troligen bär han varit allt för upptagen af ateistisk
agitation på andra håll.

Emellertid har den utilistiska föreningen i Sundbyberg blomstrat och
räknar ganska många medlemmar af både män och qvinnor. De tillhöra
troligen alla fabriksarbetarnes klass, utom en fabrikör och hans hustru.
Med utilismen förbinda de socialistiska sträfvande!!, en sida af saken, hvilken
dock icke står i lika omedelbart förhållande till kristendomen. Den
utilistiska föreningen, som är en trogen af Inkl af sin mästares glödande
hat mot kristendomen, uppträder med öppet visir och missionerar bland
de kristne för ateismen. Och den mest förargelseväckande formen för
sagda mission är upprättandet af en utilistisk söndagsskola i Sundbyberg.
Vid det förberedande möte, der söndagsskolefrågan afhandlades, var undertecknad
pastor närvarande och förestälde föreningens ledamöter på ett allvarligt
och bevekande sätt det oskickliga och opassande — att tala med
dem om det ogudliga är alldeles resultatlöst — i att draga barnen in i
den ateistiska agitationen. Jag förestälde dem det orimliga i att barnen
skola i folkskolan lära sig tro på Gud, Kristus, evigt lif o. s. v., men i
söndagsskolan få inhemta, att allt sådant endast är sagor, dumheter och
bedrägerier, såsom utilisterna kalla det. Fåfängt: söndagsskolan upprät -

36 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o It.

tades och har redan trädt i verksamhet. Och det finnes tillräckligt utili*
stiska föräldrar för att barn ej skola saknas i denna skola, och med lockelser
kommer man utan tvifvel att draga dit barn af många andra föräldrar,
som äro religiöst indifferenta. De frikyrkliges och sekternas bepröfvade
metod skola utilisterna ej försumma att begagna. Derom talades
uttryckligen vid det ifrågavarande mötet.

Kyrko- och skolrådet har tagit i öfvervägande, hvad som från dess
sida kunde vara att göra för att förhindra upprättandet och fortsättandet
af en utilistisk söndagsskola. Skolrådet har tagit kännedom om paragraferna
7 och 62 i gällande folkskolestadga, enligt hvilka skolrådet skall
hafva inseende öfver enskilda skolor och i vissa fall äfven kunna förbjuda
upprättandet af sådana. Men då af paragrafen 7 otvetydigt framgår, att
skolrådet ej har att öfva inseende öfver andra enskilda skolor än dem,
hvilka afse att meddela sådan undervisning, som folkskolestadgan föreskrifver,
men den utilistiska söndagsskolan alls icke meddelar så beskaffad
undervisning och alls icke vill eller kan träda i stället för folkskolan, i ty
att den hvarken undervisar i alldeles samma ämnen, ej heller i samma
kurser, så vidt ämnena kunna vara desamma, har skolrådet icke ansett sig
kunna med stöd af gällande författning inskrida mot ifrågavarande utilistiska
undervisningsanstalt.

Det är en sorglig företeelse, att sålunda icke blott vuxna personer,
utan ock små barn skola i ett kristligt samhälle vara prisgifna åt den
mest uppenbara och fräcka ateistiska agitation. Hvarför skola vi underhålla
folkskolan, hvarför skola kristna föräldrar tvingas att skicka sina
barn i folkskolan, när man icke eger den ringaste garanti, att icke barnen
der af utilistiska barn få lära sig att smäda religionen? Och hvilken förargelse
ligger icke deri, afl läraren förbjuder barnen att gå i den utilistiska
söndagsskolan, men föräldrarne skicka dit dem? Huru skola barnen
kunna straffas för föräldrarnes brott? Griper man till utvägen att relegera
de utilistiska barnen ur folkskolan, hvad blir följden? Jo, att dessa
barn blifva sämre än hedningar. Och för det andra, huru många föräldrar
skulle icke med nöje skicka sina barn i den utilistiska skolan, om
de visste, att de derigenom kunde slippa hålla dem i folkskolan?

Den ställning utilismen skapat i samhället är farlig och kan snart
blifva outhärdlig.

Kyrko- och skolrådet vänder sig i detta angelägna ärende till herr
erkebiskopen dels för att utbedja sig herr erkebiskopens råd, dels ock för
att anhålla, det herr erkebiskopen ville öfverlemna denna skrifvelse till
Kongl. Maj:t till Dess kännedom, på det Kongl. Maj:t måtte taga ställ -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11. 37

ningen i öfvervägande och vidtaga de åtgärder, som Kongl. Maj:t finner
sakens allvar kräfva.

Bromma den 12 sept. 1891.

H. D. Janson, Fritiof Alfvegren, Per Bergstedt,

kyrkoherde. lektor. verkmästare.

A. P. Johansson, P. J. Löfström,

landtbrukare. arkitekt.

Stadgar för Utilistiska Samfundet.

Samfundets program.

Det utilistiska samfundet lärer, att detta lifvet är det enda, om hvilket
vi veta någonting, och att inenniskans mål är att söka minska lidandet
och bereda tillfälle för så många som möjligt att blifva lyckliga.

Det uppträder afgjordt mot hela den kristna verld såskådningen, bekämpar
all tro på något öfvernaturligt och all slags teologi såsom oförnuftig
och vidskeplig, söker sprida upplysning och hänföra moralen och
sedebuden till förnuftiga bevekelsegrunder.

Det agiterar för fullständig religions-, yttrande-, tryck- och församlingsfrihet,
fordrar att hvarje ärlig åsigt fritt skall få förkunnas, protesterar
mot hvarje statskyrkans tillvaro, uppställer som hvars och ens rätt att ej
behöfva låta sina barn uppfostras i annan tro än föräldrarne önska och
att få inga äktenskap och begrafvas utan presterligt biträde samt fritagas
från gällande edstvång.

7. Personer, som af en eller annan anledning ej kunna öppet tillhöra
samfundet, fa ingå som passiva medlemmar på de vilkor som i ofvannämnda
moment angifvas. Öfver dessa medlemmar förer afdelningens
ordförande särskild matrikel, hvilken blott är tillgänglig för styrelsen.

Samfundet verkar genom offentliga föredrag, diskussioner, söndagsoch
aftonskolor, broschyrers spridning och söker att genom petitioner till
vederbörande myndigheter åt sina medlemmar utverka de rättigheter, som
antydas i 3:e punkten af programmet.

Bill. till Jiiksd. Prof. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft.