Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14

Utlåtande 1890:Tfu114 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

1

W.o 14,

Ant. till Biksd. kansli den 12 maj 1890, kl. 11 f. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i anledning
om väckt förslag om utsträckning till samtlige
lappområden i riket af gällande förbud emot införsel af
spirituösa i lappmarkerna.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 107, har herr G.
Ericsson föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att kongl. brefven den 29 november 1839 och den 15 december
1848 om förbud emot införsel af spirituösa till lappmarkerna måtte
komma att omfatta alla marker, som äro upplåtna för eller inköpta till
lappområden utan afseende på i hvilken provins lappområdet vore beläget.

Såsom stöd för denna framställning har motionären anfört följande:

»Genom kongl. bref till konsistorium i Hernösand dels den 29 november
1839 och dels den 15 december 1848 stadgas förbud för införsel
af spirituösa till lappmarkerna vid vite af 50 kronor samt den införda
varans konfiskation.

Detta stadgande, som tillkommit på begäran af åtskilliga myndigheter,
har ansetts nödigt för att försvåra eller om möjligt omöjliggöra
lönkrögeri, som af den bofasta befolkningen ofta utöfvas bland lapparne,
hvilka delvis äro mycket begifna på starka drycker och som genom
dryckenskap ofta vanvårda sin egendom, försjunka i fattigdom och
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Höft.

2 Förstå Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 14.

komma staten till last. Stadgandet har visat sig mycket bra för de
orter, der tillämpandet skett, nemligen i Norr- och Vesterbottens lappmarker,
i ty att åklagaren befriats från att skaffa vittnen, soni intygat,
det bränvinsförsäljning skett till lapparne, hvilket alltid är svårt, för
att icke säga nästan omöjligt, utan bar i stället beslag lagts på »lagret»,
och krögeriet således omintetgjorts. Uti mål, anhängiggjordt vid Undersåkers
häradsrätt med anledning af en sådan beslagsåtgärd, har högsta
domstolen, dit makt avancerade, förklarat att det kongl. brefvet ej är
tillämpligt annorstädes än i lappmarkerna, hvartill ej räknas de marker
eller trakter, som äro upplåtna till lappar i andra delar af riket, såsom
Jemtland och Herjeådalen, der det finnes många lappbyar'' och der staten
för utvidgande af lapparnes område de sista åren inköpt stora sträckor.
Meningen med dessa inköp torde vara att skydda lappen; men föga torde
det båta, om icke några utomordentliga åtgärder vidtagas för att städja
det förderfbringande rusdrycksbegäret bos denna folkras samt den låga
vinningslystnaden hos en del af den bofasta befolkningen, som drifver
handel med lapparne.

Att tillämpa det kongl. brefvet på alla marker, som äro upplåtna
för eller inköpta af staten till lappmarksoinråden inom alla Sveriges provinser,
der det förekommer, synes mig vara en ganska lätt sak, ty gränsen
mellan lapptrakt och hemman eller fyllnadsjordar till skattehemman är
alltid klar och gifven, och ganska lätt torde det ock vara att urskilja
spirituösa, ämnad till oloflig handtering.

För dem af Riksdagens ledamöter, som ej varit i tillfälle lära känna
lapparnes seder och bruk, vill jag nämna, att lappen försäljer årligen flere
eller färre af sina renar, för att för de penningar, som derför erhållas
skaffa sig förnödenheter, såsom kaffe, socker, sill, fläsk och mjölvaror.
Denna försäljning sker vanligtvis på höstarne, då renhjordar sammanföras
till en för köparne tillgänglig plats, dit afnämare i stora skaror infinna
sig, och uppstår då en s. k. lappmarknad. Vid sådana tillfällen händer
det nog att en och annan renköpare (lapphandlare, som de benämnas)
medhar bränvin, hvarmed lappen trakteras, tills priset på renen nedgått
till hvad köparen tycker lämpligt vara.

Vid andra tillfällen händer det, att en eller flere personer mera i
tysthet begifva sig till ett lappläger och bedrifva ofoget i större skala,
allt till föga fromma för lappbefolkningen.»

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 3

Andra kammarens andra tillfälliga utskott har i anledning af motionen
anfört:

»Den till ämnet hörande lagstiftning torde kunna sammanfattas uti
följande:

1) Kong1. förordningen den 3 oktober 1723 »om Lappländarnes flitiga
undervisning i Christendomen och Scholors inrättande i orten», genom
hvilken kongl. förordning stadgas, »att thet otidiga bränvinsmångleri och
supande under Marknadstider då Prediko Ämbetet bäst har tillfälle the
för kiöbenskaps skuld församlade Lappländare att undervisa, förbiudes
alldeles, så att ingen Bårgare eller annan får sälja, skiänka eller emot
waror förbyta något Bränvin till någon Lappländare, innan Marknaden
är sluten och afhyst, hvarå Krono Betjänterne vid hårdt ansvar böra
hafva noga uppsickt.»

2) Två kongl. bref den 3 december 1740, det ena till landshöfdingarne
i Öster- och Yesterbotten samt Gefleborgs län samt det andra till direktionen
öfver lappskolemedlen. Genom dessa kongl. bref förbjudes —
enär kongl. förordningen den 3 december 1723 icke verkat till det påsyftade
ändamålet — »all bränvinsupförsel samt säljande och skänkande
i Svenska Lappmarkerne både vid, under och emellan marknaderne och
det vid 100 daler silfvermynts vite jemte varans konfiskation.»

3) Två kongl. bref den 29 november 1743, det ena till landshöfdingarne
i Öster- och Vesterbotten samt Gefleborgs län och det andra till »direktionen
öfver Ecklesiastique Werket i Lappmarken», uti hvilka kongl. bref
det under den 3 december 1740 utfärdade förbud i så måtto förnyas, att
»eho, som befinnes uppföra, sälja eller skänka bränvin i Svenska Lappmarkerna
antingen vid, under eller mellan marknaderna, densamma skall
till 100 dir Smts: vite jemte varans confiscation vara förfallen.»

4) Kongl. brefvet den 19 mars 1845 till direktionen öfver ecklesiastikverket
i Lappmarken, uti hvilket bref — sedan bemälde direktion anmält,
att, uppå initiativ af presterskapet i Äsele lappmark, mellan der
boende nybyggare och lappallmoge öfverenskommits, att ingen der boende
egde frihet antingen att sjelf tillverka eller från andra orter införa
eller »hos sig inkomma låta» något slags bränvin, äfvensom att ingen dit
resande finare med sia: föra något bränvin antingen till eget eller andras
behof under hvad namn som helst — Kongl. Maj:t berörde öfverenskommelse
»till underdånig efterlefnad confirmerat och stadfäst», dock att
förordnandet angående 100 daler silfvermynts pligt på bränvins införande

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

samt säljande och skänkande till lappska nationen derigenom icke ändrades
eller upphäfdes.

5) Kongl. resolutionen på städernas besvär den 7 juli 1752, som uti
§ 36 innehåller bland annat: att Vesterbottniska städerna lemnades tillsvidare
och på försök frihet att en dag »efter det ombytet eller marknaden
i Lappmarken vore förbi och aflyst få sälja till Lapparne erforderligt
bränvin»; dock med vilkor, att, om någon af bemälda städers
borgerskap eller någon annan under hvad sken och förevändning som
helst fördristade sig att förr, än nästa dag efter det marknaden blifvit
aflyst, utlemna eller sälja något bränvin till lappallmogen, densamma
icke allenast skulle vara förfallen till 20 daler silfvenmynts böter utan
ock vara förlustig af den friheten att vidare få besöka denna marknad
med lappallmogen.

6) Kongl. brefvet den 9 januari 1765, hvarigenom, efter det direktionen
öfver ecklesiastikverket i lappmarken framhållit angelägenheten
deraf, att de s. k. årliga bränvinsmarknaderna der uppe i orten ej dädanefter
finge anställas på de dagar som föreginge någon sön-, högtids- eller
bönedag, Kongl. Maj:t till denna framställning samtyckt.

7) Kongl. brefvet den 29 november 1839 till konsistorium i Hernösand,
genom hvilket bref till gällande kraft och behörig verkställighet
återupplifvades de genom kongl. brefven den 3 december 1740 och den
29 november 1743 meddelade föreskrifter sålunda, att införsel och försäljning
af bränvin i lappmarkerna förbjödes vid det deri bestämda vite
äf trettiotre riksdaler 16 skillingar banko och den olofligen införda eller
försålda varans konfiskation.

8) Kongl. brefvet den 15 december 1848 till kongl. generaltullstyrelsen
med flere, genom hvilket förklarades, att det den 29 november 1839
meddelade förbud skulle anses gälla icke blott bränvin af säd, potatis
eller andra jordfrukter, utan ock de arter af bränvin, som förekomma
under namn af cognac, rum och arrack.

9) Kongl. brefvet den 21 december 1860 till befallningshafvandena
uti Vesterbottens, Norrbottens och Jemtlands län samt konsistorium i
Hernösands stift, genom hvilket kongl. bref, uppå framställning af Lycksele
församlings invånare, förordnades, att kongl. brefven den 29 november
1839 och den 15 december 1848 skulle, hvad Lycksele socken
anginge, till all kraft och verkan upphöra.

10) Kongl. brefvet den 2 maj 1873 till länsstyrelsen i Vesterbottens
län, hvarigenom Kongl. Maj:t förklarat bland annat, att Fredrika sockne -

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

mäns ansökan, ätt de genom kongl. brefven den 29 november 1839 och
den 15 december 1848 meddelade förbud måtte upphäfvas, hvad anginge
Fredrika socken, icke till någon åtgärd föranledde.

Med lappmarker förstods ursprungligen endast de för den nomadiserande
lappbefolkningen territorielt afskilda, inom Lappland belägna områden,
hvilkas gränser uppgingos och bestämdes under förra århundradet.
Dessa lappmarker utgöras af:

a) inom Norrbottens län:

Torneå lappmark om 19,852 qv.-kil. och med 1,505 nomadlappar*),
Lule » » 36,385 » » » 1,262 » ,

Pite » »21,175 » » » 1,017 » ,

varande en mindre del af sistnämnda lappmark belägen inom Vesterbottens
län;

b) inom Vesterbottens län:

Ume eller Lycksele lappmark om 20,631 qv.-kil. och med 802
nomadlappar och

Åsele lappmark om 15,840 qv.-kil. och med 534 nomadlappar.

Inom Jemtlands län (Jemtland och Herjeådalen) har deremot icke
funnits någon från länets öfriga delar territorielt afskild lappmark. Vid
pågående afvittringar — hvilka förrättningar hafva till ändamål bland
annat att skilja kronans marker från enskildas egor, att af de förra tilllägga
svaga hemman fyllnad i deras behof samt att bereda tillfälle till
nya hemmans anläggande å kronoallmänningar och öfverloppsmarker —
hafva emellertid inom Jemtlands län blifvit lapparne tilldelade de s. k.
skattefjellen, hvilka för det mesta utgöras af högre fjellsträckningar, äfvensom
de emellan dessa skattefjell inskjutna smärre dalgångar, som lapparne
äro nödsakade att beträda för att tillgodogöra sig betet å skattefjellen.
Denna lapparne tilldelade mark, som i det närmaste bildar en
sammanhängande landsstäcka långs Jemtlands gräns emot Norge, har
blifvit kallad »Jemtlands lappmark» och sönderfaller i två lappmarker:
Föllinge lappmark med 437 nomadlappar och en sammanlagd skattefjellsareal
inom Frostvikens och Föllinge socknar samt Hotagans kapell af
3,546 qv.-kil. samt Vndersåkers lappmark med 218 nomadlappar och en

*) 1880 års folkmängdsuppgifter.

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

areal af 3,850 qvadratkilometer, belägen inom Offerdals, Kalls, Are,
Undersåkers, Hallens och Ovikens socknar. — Uti lagen den 5 juni 1886
angående de svenska lapparnes rätt till renbete i .Sverige benämnas dessa
inom Jemtlands län belägna marker icke för lappmarker utan för »de i
Jemtlands län för lapparna afsätta land».

I sammanhang härmed förtjenar att erinras, att äfven inom Kopparberg
ti län torde komma att för lapparna afsättas sådana land. Sedan
uppå KongL Maj:ts derom gjorda framställning Riksdagen 1887 medgifva,
att behallna afkastning^) af skogsavverkning på renbetesfjellen inom
Jemtlands län finge användas till förvärfvande af mark för utvidgning
af nämnda renbetesfjell i afsigt att bereda lappande nödigt utrymme för
renskötseln under tiden från maj till september, uppstod nemligen fråga,
att den inom Kopparbergs län belägna Sårna norra kronopark, hvilken
gränsade intill ^ det i Herjeådalen liggande Rutfjellet, skulle få användas
vid indelning åt lappar i Jernband. I nådig proposition den 25'' april
1889 begärde till följd häraf Kongl. Maj:t Riksdagens förklarande, att
förenämnda bestämmelser angående förvärfvande af mark för utvidgning
af renbetesfjellen i Jemtlands län icke måtte innebära hinder att af de för
sadant ändamål afsedda medel bestrida kostnaden för inköp af mark, som,
ehuru belägen utom länets gränser, vore behöflig för utvidgning af nämnda
renbetesfjell; och till hvad Kongl. Maj:t sålunda hemstält har Riksdagen
enligt skrifvelse‘deri 13 maj 1889 lemnat sitt bifall.

Efter det utskottet sålunda sökt. redogöra för lappmarkernas territoriella
omfattning, anser utskottet sig böra återgifva en del betänkligheter,
som gjort sig gällande vid tillämpning af de i motionen omförmälda
kongl. bref af den 29 november 1839 och den 15 december 1848
och af hvilka betänkligheter åtminstone en torde hafva gifvit anledning
till den i motionen gjorda framställning.

I detta hänseende förtjena nemligen påpekas, dels att vid tillämpningen
af berörda kongl. bref understundom framhållits, åt t, enär senare
författningar angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin
och andra spirituösa drycker afsåge hela riket och icke omnämnde,
att för lappmarkerna skulle vara särskild! stadgadt, nämnda kongl. bref
icke vidare skulle vara tillämpliga, dels att dessa kongl. bref ofta af domstolarna
tolkats pa sadant sätt, att beslag å bränvin och åtal för införsel

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14. 7

deraf i lappmarkerna ogillats, för så vidt åklagaren icke jemväl kunnat
åstadkomma bevisning derom, att försäljning af den införda varan äfven
egt rum, dels ock slutligen att det i samma kongl. bref meddelade förbud
vore tillämpligt allenast på de egentliga lappmarkerna, d. v. s. på lappmarkerna
i Norrbottens och Vesterbottens län.

De begge första inkasten emot eller betänkligheterna rörande de
kongl. brefvens tillämplighet torde dock numera vara undanröjda, sedan
i högsta domstolens minnesbok för 1884 under n:o 2 blifvit såsom antagen
rättsgrundsats eller lagtolkning antecknadt följande:

»Enär införsel till lappmarken af bränvin vore genom kongl.
brefvet den 29 november 1889 vid vite af 88 riksdaler 16 skillingar
banko förbjuden, samt N. N. erkänt, att han år 1875 till Sorsele socken
i lappmarken infört bränvin, hvilket, jemte det kärl, hvari det förvarats,
tagits i beslag, har högsta domstolen dömt N. N. att utgifva det stadgade
vitet med femtio kronor samt förklarat i beslag tagna bränvinet och
kärl förbrutna; och skulle såväl böterna som värdet af det förbrutna
godset tillfalla kronan)).

Invändningen åter derom, att kongl. brefven den 29 november 1839
och den 15 december 1848 endast äro tillämpliga på lappmarkerna i
Norrbottens och Vesterbottens län, förtjenar deremot fortfarande all uppmärksamhet.
I detta hänseende har utskottet inhemtat af det utslag,
som Kongl. Maj. meddelat uti det i motionen omförmälda, till Undersåkers
häradsrätt i Jemtland instämda mål, hurusom — sedan åtal blifvit
emot en person väckt för det han skulle till fjelltrakter inom Undersåkers
lappmark infört bränvin — åtalet blifvit af Kongl. Maj:t ogilladt på den
grund, att det område, dit bränvinet blifvit infördt, icke vore att till
lappmark hänföra.

Då det emellertid synes utskottet alldeles påtagligt att, såsom motionären
äfven framhållit, samma skäl, som föranledt förbud emot införsel
af bränvin uti Norrbottens och Vesterbottens lappmarker, jemväl förefinnas
för det föreslagna förbudet emot införandet af denna dryck uti
öfriga lappområden, finner utskottet sig böra föreslå,

att kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen hos Kongl.
Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t ville förklara kongl. brefven den 29
november 1839 och den 15 december 1848 om förbud emot införsel af

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 14.

spirituösa till lappmarkerna tillämpliga äfven i afseende å de för lapparna
inom Jemtlands och Kopparbergs län afsätta land.»

Denna hemställan har Andra Kammaren den 26 sistlidne april bifallit,
hvarefter Andra Kammarens beslut, jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen,
blifvit genom utdrag af protokollet delgifvet Första Kammaren,
som hänvisat detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott; och
får utskottet, som helt och hållet delar de af Andra Kammarens andra
tillfälliga utskott i ämnet uttalade åsigter, med anledning häraf hemställa,

att Första Kammaren ville biträda Andra Kammarens
ifrågavarande beslut.

Stockholm den 12 maj 1890.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRA L-T RYCK ER1 ET, 1 890.