Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1890:Tfu113 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 10 maj 1890, kl. 12 midd.

Första Kammarens första tillfälliga utslcotts utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen
med begäran om framläggande af förslag till ändring i
grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten öfver mineralfyndigheter
å viss kronojord m. m.

Uti sin i Första Kammaren väckta motion n:o 51 har herr Lundeberg
föreslagit,

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, l:o) att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga
förslag om sådan ändring i nu gällande grufvestadga, att malm
och andra mineralfyndigheter, hvilka efter ändringens fastställande upptäckas
på kronojord, som ej är under ständig besittningsrätt upplåten,
må på för staten gagneligaste sätt kunna disponeras, samt 2:o) att
Kongl. Maj:t ville förbjuda all inmutning af malmfyndigheter å sådan
kronojord, som i föregående moment omförmäles, intill dess ändringar i
ofvannämnda syfte blifvit i grufvestadgan vidtagna».

Under hänvisning till den i motionen förebragta utförliga motiveringen
för detta förslag anser sig utskottet endast höra i korthet upprepa
följande derför anförda hufvudgrunder, nemligen:

att de skäl, som under sist förlidna års riksdag anfördes för förändring
af grufvestadgan, i den rigtning att staten skulle tillförsäkras

Bih. till Rilescl. Prot. 18,90. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 12 Haft. 1

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

möjlighet att vid inmutning af malmfyndigheter kunna komma i åtnjutande
af med grufbrytningen förenade fördelar, fortfarande egde giltighet
och än mera vunnit i styrka bland annat af den omständigheten, att
under 1889 33 utmål blifvit lagda och 247 mutsedlar blifvit utfärdade
allenast inom Norrbottens län, hvilka siffror, enligt motionärens åsigt,
oförtydbart bestyrka att intresset hos enskilde att söka komma i besittning
af den kända ymniga tillgången på dylika fyndigheter tilltagit
i samma mån utsigterna till lättade kommunikationer, ökad afsättning
af malmerna, förbättrade pris och större efterfrågan på jernmarknaden
börjat ljusna;

att utredningen angående tillgångarne af jernmalm visat, att dessa i
de hittills kända grufvorna, hvarifrån köpmalm erhållits, på ett så betänkligt
sätt minskats, att de inom öfre Norrland befintliga rika malmfyndigheterna
snart måste blifva af största betydelse för fyllande af de
större jernproducerande ländernas behof af köpmalm;

att de glada förhoppningar för fäderneslandets framtida utveckling
och välstånd, som väckts af dessa landets stora naturrikedomar, icke
hittills hafva motsvarats af dessas dispositioner och användning, då det
vore allmänt kändt att det bolag, som egt de mest betydande norrbottniska
malmfälten, icke på senare tider begagnat dem till bergsbruksrörelse
inom Sverige, utan afstått brytningsrätten i grufvorna till ett
utländskt jernvägsbolag, hvilket dermed endast haft till mål att medelst
malmexport söka betrygga sitt jernvägsföretag.

Den afgift af ungefär lVs öre per centner, som tillfallit grufegaren,
är emellertid så obetydlig att med fog kan påstås, att dessa landets
naturrikedomar gått ur landet, utan att för detsamma medföra någon
som helst motsvarighet i ökadt välstånd och kapital — ett förhållande
så beklagligt att det borde vara en kraftig maning till gruflagstiftningens
ordnande i den rigtning, att utländske undersåter blifva förbjudna
att inom vårt land besitta grufvor och idka grufdrift, så mycket hellre
som detta icke är det enda exemplet på svenska grufvors sköfling af
utländingar utan något kapitalutbyte för vårt land.

Alla dessa omständigheter synas motionären böra framkalla det
spörsmålet, huru vida icke nuvarande grufvestadga borde undergå revision
i ofvan antydda syfte och om ej det vore för landet fördelaktigast om
staten ensam hade dispositionsrätten af å kronojord befintliga malmfyndigheter,
som''ännu icke blifvit inmutade, intill dess grufvelagstiftningen
ordnats på sådant sätt, att staten, vid upplåtelsen af dess malmfyndigheter
till enskilde, kan förskaffa sig bästa garantier för att grufdriften
bedrifves på det för staten mest gagnande sätt.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

En dylik lagändring synes vara påkallad jemväl af det förhållandet,
dels att staten för närvarande icke kan med trygghet förvärfva eller ega
gruffält på egen mark, då dessa af hvem som helst kunna inmutas och
äter afhändas staten, dels att en del förut värdelösa mineralier, som icke
äro föremål för inmutning, numera blifvit så värdefulla, att de ega större
vigt för industrien än malmen.

Slutligen anför motionären, att de skäl, som nu föreligga för ett
förbud tills vidare af inmutning af malmfyndighet å viss kronojord äro
fullt så giltiga som de, hvilka voro bestämmande för förbudet emot utfärdandet
af mutsedlar å stenkolsfyndigheter enligt kongl. förordningen
den 24 augusti 1872.

Genom kongl. kungörelse den 19 aug. 1889 har på grund af Riksdagens
skrifvelse af den 15 maj samma år förordnats,

»dels att i mutsedel, som utfärdas å fyndighet, belägen på sådan
kronojord, hvarom ofvan sägs, tills vidare skall, om inmutningsansökningen
gjorts efter denna dag, intagas förbehåll om skyldighet för inmutaren
att vara underkastad de förändrade bestämmelser om rätt för
kronan att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten, som
genom ny lagstiftning kunna blifva gällande,

och dels att för fyndighet, derå inmutning under sådant förbehåll
erhållits, utmål tills vidare icke må anvisas».

Utom den i ofvannämnda skrifvelse af den 15 maj 1889 ifrågasatta
ändringen i grufvestadgan angående rätt för kronan att till hälften med
inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten, har näst
föregående Riksdag ansett nödigt att stadgan ändras äfven i annat hänseende,
särskildt rörande rättsförhållandet emellan staten såsom jordegare
och inmutare af apatit-förande jernmalm.

Nuvarande stadganden synas jemväl föranleda dertill, att vissa icke
inrnutningsbara mineralier, hvilka genom vetenskapens och teknikens
framsteg på sista tiden blifvit värdefulla, hvarken kunna blifva åtkomliga
för inmutaren eller jordegaren, i det fall att de förekomma inom
utmål utan sammanhang med malmfyndigheten — en orimlighet af den
påtagliga beskaffenhet att densamma obestridligen påkallar snar rättelse.

Då flere dylika icke inrnutningsbara mineralier ega ett sådant handelsvärde,
att de kunna blifva föremål för lönande grufdrift, synes det äfven

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

ligga i det allmännas intresse att i grufvestadgan införa sådana bestämmelser
för nämnda fyndigheters bearbetande, äfven om de förekomma
enbart och utan sammanhang med malmfyndighet, att de kunna uppmuntra
till deras eftersökande och upptäckande.

En i vissa fall känbar olägenhet, som bör undanrödja, torde onekligen
ligga i det af motionären anmärkta förhållandet, att staten icke
enligt grufvestadgan kan, utan särskilt undantags stadgande, med trygghet
mot förnyad inmutning besitta en förvärfvad eller sönad malmfyndighet,
som för det allmänna af särskild anledning möjligen kunde vara af vigt
och värde.

Lika med motionären anser utskottet nödigt att utländske undersåter
i regel äro förbjudna att inom vårt land besitta grufvor och idka
grufdrift, till undvikande af de betänkliga förvecklingar, som för ett
litet land kunna uppstå i följd af konflikter emellan stora, af utländska
män drifna affärsföretag samt statens intressen och lagar. Men på
samma gång är utskottet förvissadt derom, att ett absolut förbud för
utländing att inom landet ega och drifva grufverörelse, ingalunda vore
enligt med statens och bergsbrukets sanna intressen. Många och talande
bevis härför kunna anföras ur den svenska bergshandteringens historia,
hvilken på ett lysande sätt ådagalägger, att denna närings lyftning i
vissa fall på ett kraftigt sätt befrämjats af utländske mäns energi och
kapital. Möjligheten till ett dylikt välbehöfligt understöd åt det svenska
bergsbruket synes icke heller för framtiden alldeles böra afskäras.
— Då nu grufvestadgans § 68 redan innehåller förbud för utländing att
utan Konungens tillstånd bedrifva grufdrift, synes det som om endast
mindre ändringar i detta fall vore erforderliga i syfte, dels att ökad
arbetsskyldighet eller förbud mot hvilostånd må hädanefter föreskrifvas
för utländing, hvilken icke torde böra till förfång för andra spekulanter
berättigas att länge försvara utmål, utan verklig grufdrift, dels att
närmare tillsyn och kontroll öfver utländings grufdrift måtte anordnas,
så att densamma må komma att oafbrutet bedrifvas på det för statens
intressen mest gagnande sätt — äfven der dylik grufdrift utöfvas under
formen af svenskt bolag. Med detta förtydligande anser sig utskottet
ega fog att förorda förslagets första moment.

Enligt kongl. kommerskollegii underdåniga berättelse om bergshandteringen
i riket under åren 1885—1888 utfärdades:

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

I norra distriktet. I hela riket.

År 1885............... 37 mutsedlar, deraf nyupptäckta 14. 497 mutsedlar.

» 1886 ............... 85 » » » 19. 461

» 1887............... 198 » » » 7. 486 »

» 1888............... 346 » » » 57. 825 »

Antalet mutsedlar, utfärdade inom norra distriktet, har således under
åren 1887—1888 varit betydligt större än under de närmast föregående
åren. Det utgjorde under dessa båda år icke mindre än 40,7—43
procent af alla inom hela riket samtidigt utfärdade mutsedlar, men endast
7,4—18,5 proc. under åren 1885—1886. I motionen meddelas
derjemte att under år 1889 ensamt inom Norrbotten utfärdats 247 mutsedlar.
Det är visserligen ej uppgifvet, men torde vara ganska antagligt
att de allra flesta af dessa inom norra distriktet utfärdade mutsedlar
afse fyndigheter å sådan kronojord, som i motionen omnämnes.

Under sådant förhållande och då innevarande Riksdags beslut att
påskynda jernvägsbyggandet i Norrland torde ytterligare öka inmutningarnes
antal i denna landsdel samt då någon åtgärd synes böra vidtagas
i den rigtning, att de föreslagna förändringarna i grufvestadgan icke
blifva så godt som betydelselösa, anser utskottet att goda skäl föreligga
för motionärens förslag jemväl i andra punkten. Enligt utskottets åsigt
är visserligen inmutningsrätten af stor vigt och betydelse för vår bergshandtering,
och utskottet skulle derför icke kunna vara med om eller
tillstyrka denna rätts upphäfvande eller förbjudande för någon längre
tid. Ett sådant förbud skulle nemligen utan tvifvel verka hindrande
och förlamande på den enskilda företagsamheten samt i hög grad fördröja
upptäckandet af nya malmfyndigheter på dessa kronomarker, som
ännu äro i jemförelsevis ringa grad undersökta i mineralogiskt och geologiskt
hänseende. Men om det af motionären föreslagna förbudet endast
får verka en kort tid, till dess beslut om de i l:a punkten ifrågasatta
förändringarna i grufvestadgan blifvit fattadt, och således sannolikt
kunde upphöra att vara gällande redan under nästa riksdag, synas
olägenheterna af ett sådant förbud icke kunna vara särdeles afsevärda.

På grund af det anförda hemställer utskottet att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

l:o att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
nästkommande Riksdag framlägga förslag om sådan
ändring i nu gällande grufvestadga, att malm och andra
mineralfyndigheter, hvilka efter^ändringens fastställande
upptäckas å kronojord, som ej är under

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

ständig besittningsrätt upplåten, må på för staten gagneligaste
sätt kunna disponeras; samt

2:o att Kong!. Maj:t ville förbjuda all inmutning
af malmfyndigheter å sådan kronojord, som i föregående
moment omförmäles, intill dess frågan om här
ofvan föreslagna ändringar i grufvestadgan blifvit afgjord.

Stockholm den 8 maj 1890.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.

Reservation:

af herr Lars Berg. Då jag varit af olika mening med utskottet
rörande det af motionären i 2:dra momentet föreslagna upphäfvandet af
inmutningsrätten till malmfyndighet å viss kronojord, intill dess önskade
ändringar i grufvestadgan vidtagits, har jag ansett att senare delen af
utlåtandet, från »Enligt kongl. kommersfcollegii — — —» etc., bort
ega följande lydelse:

»Hvad åter angår 2:dra momentet af motionen ser sig utskottet förhindradt
att för sin del understödja detsamma.

Inmutningsrätten, som i nära tvenne sekel varit och ännu är grunden
för den svenska grufvelagstiftningen, har nemligen derunder visat sig
för bergsnäringen medföra så påtagligt välsignelsebringande verkningar,
att de flesta bearbetade grufvor haft denna rätt att tacka för sin tillvaro.

Under sådana förhållanden synes ett upphäfvande äfven blott tills
vidare af denna rätt, som utgjort och i de obygder, hvarom här egentligen
är fråga, ännu utgör den hufvudsakliga drifkraften dertill att bergs -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

bruk kan uppstå, böra möta stora betänkligheter jemväl på den grund,
att den första och förnämsta vigten för så väl staten som näringen, i afseende
på de antagligen befintliga mineralrikedomarne å viss kronojord,
uppenbarligen måste vara den, att de förborgade skatterna varda upptäckta
och bearbetade;

att det vidare vore orimligt antaga att mineralfyndigheter inom de
ofantliga områden, som af frågan beröras, uppgående till sannolikt mer
än 1000 qvadratmil, till öfvervägande del jordtäckta, ännu icke undersökta
bergssträckningar, skulle någonsin blifva tillgodogjorda utan bibehållande
af inmutningsrätten, som ensam kan locka till deras ihärdiga
eftersökande,

i följd hvaraf ock stora förluster skulle tillskyndas det allmänna
om det på sista tiden återväckta intresset att på grufveletning offra
arbete och kapital skulle genom suspension tills vidare af inmutningsrätten
förqväfvas; samt att äfven om staten önskade att för särskildt
ändamål sjelf disponera öfver ifrågavarande malmfyndigheter, det i sådant
hänseende vore likgiltigt om inmutningsrätten tills vidare upphäfdes
eller icke, enär staten alltid måste betala upptäckaren ungefär enahanda
belopp, i ena fallet under form af köpeskilling för inmutningen
och i det andra såsom belöning för upptäckten.

Då på grund häraf statens och bergsbrukets intressen skulle lida
väsentlig skada genom inmutningsrättens upphäfvande tills vidare, så
mycket mera som ett uttalande af Riksdagen i föreslagen rigtning möjligen
skulle till nytt lif väcka striden om denna rätts upphäfvande för
alltid, beträffande all mark, och då väsentliga inskränkningar af meranämnda
rätt redan äro i vissa hänseenden genom kongl. kungörelsen af
den 19 maj 1889 förbehållna, synes den i 2:dra momentet föreslagna åtgärden
icke böra vinna Riksdagens understöd.

På grund häraf hemställer utskottet, att motionen måtte på det sätt
bifallas, att Första Kammaren behagade besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästkommande
Riksdag framlägga förslag om sådan ändring
i nu gällande grufvestadga, att malm och andra mineralfyndigheter,
hvilka efter ändringens fastställande upptäckas
å kronojord, som ej är under ständig besittningsrätt
upplåten, må på för staten gagneligaste sätt
disponeras.»

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

Herr Rob. Almström har begärt här få antecknadt, att han af andra
uppdrag varit förhindrad att närvara vid ärendets slutliga behandling
inom utskottet.

STOCKHOLM, IVAR HACGGSTROMS BOKTRYCKERI, 1896.