Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o 12 (Utlåtande 1890:Tfu112 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o 12.

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1890, kl. 7 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen
i fråga om afgörande genom skiljedomstol af tvister,
som kunna uppkomma emellan Sverige och främmande
magter.

Uti motion n:o 50 meddelar herr Borg, att till Norges storting
blifvit af tio ledamöter inlemnadt ett skrifvelseförslag till Konungen,
hvari bland annat anhålles, att Konungen ville söka afsluta öfverenskommelse
med främmande magter om afgörande medelst skiljedomstol
af alla tvistigheter, som kunna uppstå mellan Norge och dessa magter,
hvilket adressförslag blifvit af stortinget antaget »med den öfverväldigande
majoriteten af 89 röster mot 24»;

att redan 1887 ledamöter af engelska under- och öfverhuset,
bland andra Gladstone, John Bright, Spurgeon, Känning, Newman Hall
och Londons Lord Mayor i en adress till presidenten i Nordamerikas
Förenta Stater anhöllo om hans medverkan till en fortfarande skiljedomstraktat
emellan nämnda stater och England, hvilken anhållan föranledde
till den af kongressens båda hus antagna s. k. »Schermanresolutionen,
som har följande lydelse:

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 8 Sami. 2 Afd, 1 Band. 11 Höft.

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

»Att presidenten må, och härmed uppmanas han dertill, tid efter
annan, så snart tillfälle erbjudes, inleda underhandlingar med hvarje
styrelse, med hvilken Förenta Staterna hafva eller böra hafva diplomatiska
förbindelser, i ändamål att alla stridigheter och oenigheter mellan
tvenne styrelser, hvilka icke kunna biläggas på diplomatisk väg, måtte
hänskjutas till skiljedomstol och på detta sätt fredligt biläggas.»

att förslag om afsilande af skiljedomstraktater under de två
senare åren väckts i franska deputerade kammaren af Frédéric Passy,
och i spanska riksdagen af granden af Spanien Margoartore, samt i
italienska parlamentet genom bildande af en komité för behandling af
frågan om en parlamentarisk fredsförening;

att vid den 2:dra interparlamentariska fredskongressen i Paris
1889 fattades, bland annat, det beslut »att anbefalla å nyo och inträngande
alla civiliserade regeringar afslutning af traktater, hvarigenom de
förpligta sig att medelst skiljedomstol afgöra alla stridigheter, som
ibland dem kunna uppstå, dock utan att derigenom staternas sjelfständighet
kränkes eller någon inblandning sker i deras inre författning»;

att i den permanenta interparlamentariska komité, som vid sistnämna
tillfälle valdes, befinnas Jules Simon, Ruggiero, Bonghi, Scherman
och Ch. Buls.

Denna historik anser motionären visa att meningsströmningen för
internationella skiljedomstolar och skilj edomstraktater är ganska stark i
de förnämsta kulturlanden.

Till stöd för sitt förslag angående en med förstnämnda adress
öfverensstämmande skrifvelse till Kongl. Maj:t af innehåll att Kongl.
Maj:t »ville söka uppgöra sådana öfverenskommelser med främmande
magter, hvarigenom alla tvister, som emellan nämnda magter och Sverige
kunna uppkomma, skola afgöras genom skiljedomstol», åberopar motionären
de i denna adress anförda motiv, nemligen, bland annat, att krig, i
mer än 50 fall, skulle hafva förhindrats under vårt århundrade genom
de tvistande parternas öfverenskommelse om stridsfrågans hänskjutande
till skiljemäns dom, hvilken alla parterna hittills utan undantag skulle
hafva underkastat sig;

att den vidare utvecklingen häraf är traktater om skiljedom i alla
tvistigheter, hvilken tanke icke heller är främmande för det civiliserade
Europa;

att, på samma sätt som för länge sedan lag och dom trädt i stället
för näfrätten till att slita tvist man och man emellan, tränger sig i förhållande
folken emellan tanken om stridigheters afgörande genom skiljedom
fram med oemotståndlig magt — under det krig inför det all -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 3

manna medvetandet står såsom en forntidens lemning af barbari och
en förbannelse för menniskoslägtet, och detta i synnerhet hos oss, som
lefvat i ostörd fred i 3/4 århundrade.

Utskottet har sökt att egna ofvanstående förslag skyldig uppmärksamhet,
så mycket hellre som utskottet delar motionärens innerliga önskan,
att alla tvister med främmande magter måtte, så vidt ske kan, fredligt
biläggas, men, ehuru utskottet, likasom motionären, hyser den största
afsky för krig och en liflig öfvertygelse derom, att skiljedom är ett,
inom vissa gränser, värdefullt medel till internationella tvisters lösning,
så håller utskottet likväl före, att det sätt för denna frågas främjande,
hvilket motionären föreslagit, måste anses mindre lämpligt att befordra
det dermed afsedda syftemålet.

Endast en del af de internationella tvistefrågorna kunna nemligen
antagas blifva föremål för skiljedoms afgörande och bland dem företrädesvis
sådana, som äro af mera oväsentlig art. De tvister deremot,
som beröra folkens sjelfständighet, ära och suveränitetsrätt, torde hädanefter
såsom hittills icke i regel kunna slitas annorledes än medelst krig,
hvilket således eger djupare liggande rötter än att de kunna helt och
hållet uppryckas af internationella skiljemän.

Ett i vissa fall oöfverstigligt hinder för internationella skilj edomstraktater
möter jemväl i det förhållandet, att någon på alla frågor tilllämplig
folkrätt ännu icke blifvit erkänd, än mindre kodifierad, hvarför
allmängiltiga rätts- och processregler folken emellan ännu saknas.
Häraf följer, att det vid skiljedomstraktaters tillämpning ofta måste uppstå
tvist huruvida en uppkommen stridsfråga faller under skiljedoms
pröfning samt att dylika traktater lätt kunna blifva vådliga för mindre
stater, emedan motparten derigenom lättare frestas att vädja till skiljedom
för att möjligen kunna tillvinna sig fördelar, som han eljest icke
utan krig kunnat uppnå, och icke utan skilj edomstraktat skulle hafva
ifrågasatt.

Någon omfattande erfarenhet om skilj edomstraktaters förmåga
att betrygga den allmänna freden förefinnes visserligen icke, då någon
allmän eller för hela Europa gemensam skiljedomsförening icke funnits,
men såsom ett synnerligen lärorikt exempel härpå erbjuder sig utvecklingen
af det freds- och statsförbund af 37 stater, hvilket år 1815 bildades
under namn af Tyska förbundet. — Af dess historia, ehuru inom

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12

eu trängre ram, torde man dock erhålla tillräcklig ledning för bedömande
af huru en större skiljedomsförenings öden sannolikt skulle
komma att gestalta sig.

Dessa sjelfständiga stater styrdes, såsom kändt är, af en förbundsförsamling,
enligt en förbundsförfattning, hvilken bland annat förbjöd
staterna att bekriga hvarandra och påbjöd alla tvisters afgörande af eu
kompromissrätt. Likväl undandrogo sig tid efter annan flere af staterna
att åtlyda kompromissrättens beslut, till dess slutligen år 1866 en af
dem förklarade, att den då uppkomna tvisten icke hörde under rättens
pröfning, hvilket hade till påföljd det allmänna krig som ändades med
förbundets upplösning genom fredspreliminärerna i Nikolsburg.

Ej heller Nordamerikas Förenta Stater hafva kunnat undvika ett
synnerligen förhärjande krig, oaktadt deras förbund grundats på bestämmelsen
derom att alla tvister dem emellan skulle afgöras af generalkongressen
såsom skiljedomare. Och likväl omfattade hvar och en af
nämnda skiljedomsföreningar stater af hufvudsakligen samma folkstam
med samma språk!

Utskottet har vidare funnit sig böra anmärka, att de af motionären
anförda skälen för den föreslagna skrifvelsen icke äro fullt exakta,
till bestyrkande hvaraf exempelvis må anföras, dels att stortinget icke,
såsom uppgifvits, antagit den föreslagna adressen i oförändrad form,
utan på 2:ne ställen uteslutit ordet »alla», der det förekommer i fråga
om »lösning af alla tvistigheter, som kunna uppstå med främmande
magter», hvarigenom det väsentligt modifierade uttrycket blifvit obestämdt,
dels att uppgiften om att mer än 50 krig i vårt århundrade
förhindrats genom öfverenskommelse om skiljedom visserligen icke.
kan med bevis vederläggas, men dock torde grundas på en missuppfattning,
då de flesta af de nämnda 50 tvisterna, hvilka bilagts genom
skiljedom, uppenbarligen icke skulle hafva ledt till krigiska förvecklingar.

Då utskottet saknat närmare kännedom derom, huru vida tanken
på afgörandet medelst skiljedom af stridigheter mellan folken på sista
tiden mer och mer »trängt sig fram med oemotståndlig magt», på sätt
af motionären uppgifvits, har utskottet, som ansett sig böra söka upplysning
härom hos kongl. utrikesdepartementet, fått af hans excellens
utrikesministern emottaga en benäget meddelad promemoria af följande
lydelse:

»P. M.

Frågan om möjligheten att genom skiljedomstolar förekomma
krig har varit afhandlad så långt tillbaka som historien går.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

Plutarch berättar härom följande:

»Då tänkte alla greker att man borde göra en allmän fred och
för sådant ändamål afsändes från alla städer i Grekland ambassadörer
och ombud till Lacedemon.»

»Slutet blef att de skulle i godo uppgöra alla tvister de hade,
om dessa tvister kunde uppgöras på fredlig väg, och de tvister, som ej
kunde uppgöras genom vanlig öfverenskommelse, skulle vapnen afgöra,
emedan det var mycket svårt att utreda, lösa och afsluta alla de tvister,
som de hade sig emellan.»

Vid kongressen i Paris 1856 upptogs- frågan på förslag af Englands
utrikesminister lord Clarendon, men han förklarade dervid tillika,
att afsigten icke var att begränsa regeringarnas handlingsfrihet, utan
endast att lemna dem tillfälle att icke gripa till vapen i de fall, då
tvisterna kunde på annat sätt biläggas.

De vid kongressen representerade magter fattade derefter följande
beslut, till hvilket senare anmälts anslutning för nästan alla magter i
Europa och äfven för de Förenade Rikena:

Det heter i kongressens protokoll, att ombuden icke tvekade »att
i sina regeringars namn uttrycka en önskan, att de stater, mellan hvilka
en allvarlig tvistighet uppkommer, innan de gripa till vapen, må anlita
en vänskaplig magts bona officia, för så vidt omständigheterna så medgifva».

Italienske deputeraden Mancini, som senare blef konseljpresident,
väckte den 24 november 1873 motion i ämnet i italienska parlamentet,
men han inskränkte sig till att föreslå skiljedom för tvister om tolkning
af traktater och för sådana tvister »som vore möjliga att afgöra
genom skiljedom». Hvad han åsyftade med denna inskränkning, framgår
af motiveringen för hans förslag, i hvilken han framhöll, att frågor
om ett folks tillvaro och oberoende som nation icke kunde blifva föremål
för skiljedom.

Så vidt kändt, har mellan europeiska stater icke någon gång
fråga varit å bane att till skiljdedomstols afgörande öfverlemna tvister
af alla slag, och det enda exempel på ett förslag med eu dylik omfattning,
som i öfrig!- torde förtjena omnämnande, är det förslag till
konvention, som schweiziska regeringen år 1883 genom sin minister
i Washington öfverlemnade till Förenta Staternas regering. Enligt
detta förslag, afse dt att blifva gällande för en tid af 30 år, skulle alla
mellan de två magt-erna uppkommande tvister afgöras af skiljedomstol,
oafsedt »tvistens orsak, natur och föremål». Förslaget blef emellertid

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 12.

utan påföljd, och sedan sex år förflutit, utan att amerikanska regeringen
ingått i underhandlingar om detsamma, förklarade schweiziska förbundsrådet
i sin årsberättelse för 1889, att schweiziska regeringen under
sådana omständigheter afstått från att vid skedd utnämning af ny
schweizisk minister i Washington lemna honom något uppdrag att åter
upptaga förhandlingarne.

Den allmänna åsigten kan så i Europa som i Amerika sägas vara
den, att överenskommelser om tvisters öfverlemnande till skiljedomstol
icke kunna eller böra omfatta alla tvister, utan att från skiljedomstols
pröfning måste undantagas tvister, som röra ett folks tillvaro och oberoende.
Det är icke möjligt att på förhand angifva eller uppräkna alla
frågor, som kunna ega en sådan innebörd, men såsom exempel på frågor
af dylik beskaffenhet må anföras frågor om i ett land bosatta personers
medborgarrätt, om gränserna för en stats land- eller vattenområde,
om ett neutralt lands rättigheter och skyldigheter, om rättigheten
att lemna politiska flyktingar asyl m. fl. Fall hafva emellertid
förekommit, då på grund af särskilda konventioner frågor om gränsregleringar,
medborgarrätt och neutralitet blifvit afgjorda genom skiljedom.
Förenta Staterna och Spanien öfverenskommo t. ex. 1871 om
inrättande af eu skiljedomstol i Washington för afgörande af reklamationer
uppgående till ett uppgifvet belopp af öfver 110 millioner kronor,
och vid denna domstol, som med längre afbrott fortfor till 1883, voro
hufvudfrågorna tvister om medborgarrätt. De tvistefrågor mellan England
och Förenta Staterna, som efter sju års underhandlingar slutligen
år 1872 understäldes den bekanta skiljedomstolen i Genöve, rörde
hufvudsakligen frågor om en neutral stats skyldigheter.

I båda de nu nämnda fallen hafva dock de frågor, som handlades
af skiljedomstolen, varit bestämdt begränsade, och särskilda regler
hafva dessutom varit gifna för frågornas afgörande. Det är äfven i
allmänhet vanligt att detta försigtighetsmått vidtages på förhand, innan
öfverenskommelse om skiljedomstol träffas, men i ett par fall hafva
dock överenskommelser med större omfattning blifvit afslutade.

Så atslöto t. ex. England och Italien den 15 juni 1883 öfverenskommelse,
att tvister om tolkningar af den samma dag mellan dessa
länder undertecknade handelstraktat skulle afgöras genom skiljedom,
när försök att afgöra dem direkt genom vänskaplig uppgörelse visat
sig fruktlösa. En deklaration af liknande innehåll afslöts den 18 januari
1887 mellan de förenade rikena och Spanien. Dessa överenskommelser
hafva den olägenheten, att då de icke innehålla någon bestämd
föreskrift, att skiljedomstolen ovilkorligen skall sammanträda, så snart

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

den ena parten derom gör anhållan, eller att alla tvister om domstolens
kompetens skola afgöras af domstolen, ny tvist i hvarje fall är möjlig,
huru vida inga ytterligare försök till vänskaplig öfverenskommelse kunna
göras, huru vida tvisten verkligen rör den ifrågavarande traktaten, eller
i allmänhet huru vida en inträffad meningsskiljaktighet verkligen är en
sådan tvist, som enligt öfverenskommelsen skall afgöras genom skiljedom.
Sådana tvister kunna visserligen äfven uppkomma, när skiljedomstolen
tillsättes på grund af en för ett särskildt fall afslutad kompromissakt,
huru väl densamma än affattas, men sannolikheten för att
de uppkomma är naturligtvis mycket större, om öfverenskommelsen
affattas i mera allmänna ordalag, och mindre stater böra särskildt
undvika att utsluta fördrag innehållande oklara bestämmelser.

»Institut de droit international», ett högt ansedt sällskap i Belgien,
som bland sina medlemmar räknar rättsläi-de i nästan alla länder,
antog visserligen redan i augusti 1875 enhälligt ett förslag till reglemente
för skiljedomstolar, innehållande bland annat i art. 14 följande
stadgande: »Om tvifvel rörande domstolens kompetens uppkommer till
följd af tolkningen af en klausul i kompromissakten, skola parterna
anses hafva bemyndigat domstolen att afgöra frågan, med mindre än
att en häremot stridande klausul finnes», och enligt institutets åsigt
skulle således hvarje tvist om kompromissaktens tillämplighet rätteligen
böra hänskjuta^ till skiljedomstolens eget afgörande, men en
dylik af rättslärde afgifven förklaring kan icke anses ega vitsord i
fråga om folkrättens ståndpunkt i närvarande tid, så snart prejudikat
finnas, som visa att i verkligheten, då dylika tvister förekommit, en
helt annan praxis gjort sig gällande.

Frågor om domstolens kompetens förekommo både vid den omnämnda
domstolen i Geneve och vid den i Washington, och vid båda
dessa tillfällen blef kompetensfrågan icke afgjord af domstolarne. Fn
dylik tvist förekom äfven mellan Frankrike och Förenta Staterna
rörande tolkningen af den mellan dessa stater den 15 januari 1880
afslutade konvention om skiljedomstol för afgörande af franske medborgares
reklamationer mot Förenta Staterna, och äfven den tvisten
afgjordes icke genom domstolen, utan genom direkt öfverenskommelse
mellan de respektive regeringarne.

Det synes äfven nödvändigt för hvarje stat, att, innan skiljedom
antages, på förhand göra sig reda för vidden af den ansvarsskyldighet,
som derigenom kan uppkomma, men en dylik beräkning
blifver fullkomligt omöjlig, om kompromissakten genom domstolens

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.

tolkning kan erhålla vidsträcktare omfång, än som ursprungligen varit
afsedt, och ansvarsskyldigheten derigenom till och med mångdubblas.

Sedan skiljedom fallit, är det för sent att framställa invändningar,
som man haft tillfälle till och bort göra förut, och ehuru åtminstone en
af parterna vanligen varit missnöjd med utgången, hafva afgifna skiljedomar,
utom i ett par mycket utomordentliga fall, alltid blifvit godkända.

Stockholm den 1 maj 1890.

C. Lewenhaupt.

Minister för utrikes ärendena.»

Så värdefull än skiljedomsinstitutionen redan är och huru mycket
den framdeles må kunna än vidare utvecklas för slitande på fredlig väg
af vissa internationella tvister, så torde af det ofvan anförda dock framgå,
att det för de mindre staterna utgör en fara att öfverskatta de
mellanfolkliga skiljedomstolarnes betydelse samt att om dem utbreda
den opinionen, att de skulle kunna medföra ett säkert skyddsmedel mot
krig och en befrielse från de uppoffringar, som kräfvas för statens
försvar.

Ett försök af en liten stat såsom Sverige, att bland andra stater
uppträda som banérförare för skiljedomsidén, hvilken flere stormagter
förklarat sig ur stånd att hastigt främja, skulle enligt utskottets förmening,
ingalunda lända saken till fromma, men fast hellre ställa landet
i en egendomlig dager, särskildt med hänsyn dertill att vårt folk under
det senaste förflutna tre fjerdedels seklets oafbrutna fred icke mägtat
ställa sitt försvarsväsen i nöjaktigt skick.

Då det för öfrigt är allom bekant och framgår af alla förhållanden,
att landets regering hyser de fredligaste afsigter och jemväl lifligt
befrämjar skiljedomsidén, der sådant är möjligt, saknar Riksdagen
enligt utskottets mening all anledning att afgifva ett sådant uttalande
som det här ifrågavarande.

På grund häraf anser sig utskottet, under erkännande af det i
motionen uttalade välmenta syftet, böra hemställa,

att den ifrågavarande motionen icke må till
någon Första Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 maj 1890.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDA HK, 1890.