Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nio 2) Utlåtande N:o 12.
1
N:o 12.
Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1905, kl. 1 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, i
anledning af Andra Kammarens beslut angående
motion af herrar Hedin och Wallis om skrifvelse till
Kungl. Maj it med anhållan om utredning rörande
den enskilda och kommunala sinnessjukvårdens förbättrande.
Med anledning af en inom Andra Kammaren af herrar A. Hedin
och C. Wallis väckt motion n:o 223, med anhållan om utredning angående
den enskilda och kommunala sinnessjukvårdens förbättrande, har
nämnda kammare för sin del beslutit en skrifvelse till Ivungl. Maj it i
motionens syfte.
Anledning till ifrågavarande motion äro de fall af upprörande vanvård
af sinnessjuke, som ej sällan förekomma, och hvarpå liera exempel
anföras efter officiella källor.
Andra Kammarens andra tillfälliga utskott, som haft denna motion
till behandling, har däröfver afgifvit följande utlåtande:
»Af den utredning rörande de sinnessjuke i vårt land, som på
grund af ''Riksdagens år 1900 framställda begäran verkställts af medicinalstyrelsen
och offentliggjorts genom nämnda styrelses »Berättelse angåBih.
till Itilcsd. Prof. 1905. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 11 Höft. (Nio 12.) 1
2
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1:2.
ende undersökning af sinnessjuka och sinnesslöa inom riket» den 8 december
1902, framgår, bland annat, att ett mycket stort antal personer,
som äro i behof af hospitals- eller asylvård, ej kunna komma i åtnjutande
af sådan vård på grund af bristande utrymme i vederbörande
sjukvårdsanstalter. Enligt den plan till sinnessjukvårdens framtida ordnande,
som i ofvannämnda berättelse framlagts, skulle dock vid utgången
af år 1912 finnas så många platser å statens anstalter för sinnessjuka,
att alla personer, hvilkas tillstånd kräfde vård å sådan anstalt, skulle
knnna. beredas tillfälle att erhålla denna vård. Medicinalstyrelsen har
därvid på angifna grunder utgått från den beräkning, att af de sinnessjuka
i riket i det närmaste 60 procent borde vårdas å statens
hospital och asyler. För de återstående omkring 40 procenten skulle
däremot fortfarande den enskilda och kommunala sjukvården behöfva
anlitas.
Att uppdraga bestämda gränser för statens, kommunernas och de enskildes
skyldigheter i här berörda afseende torde emellertid möta stora
vanskligheter. Medicinalstyrelsen har dock vid framläggande af sin ofvannämnda
plan till sinne ssjukvårdens ordnande sökt att med hänsyn till den
på grund af historiska förhållanden utvecklade sedvanerätten uppgöra en
såvidt möjligt rättvis fördelning af statens och kommunernas bördor med
afseende på berörda sjukvårds handhafvande, och styrelsen yttrar i anslutning
härtill följande:
»I enlighet härmed synes statens befattning med sinnessjukvärden
böra omfatta dels de sinnessjuka, som på grund af eventuell botlighet
kunna anses kräfva speciella och mera kostsamma anordningar med afseende
på sjuklokalernas beskaffenhet, betjäningens talrikhet och sakkunnig
läkarevård, dels sådana obotligt sinnessjuka, som med hänsyn till den allmänna
säkerheten, eller på grund af osnygghet, hjälplöshet, djupt psykiskt
förfall, störande uppträdande och dylika omständigheter, äro i behof af liknande
anordningar, äfvensom sådana obotliga, hvilkas uppfostran till eller
uppehållande vid eu viss grad af hyfsning och själfverksamhet synes kräfva
fortsatt vård och särskilda omsorger. Däremot torde kommunerna böra
anses skyldiga att omhändertaga sådana sinnessjuka, som efter aflupen
sjukdomsprocess icke förete några egentliga sjukliga symtom, men däremot
vissa psykiska defekter, såsom minskad eller upphäfd arbetsduglighet,
bristande företagsamhet och intresse med afseende på sj altför sörj ning och
dylikt, som för normala personer är af vikt, nedsatt intelligens och omdömesförmåga
in. m., och hvilka alltså snarare äro att anse såsom psykiska
Förda Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande kr.o 12. ■>
invalider än i egentlig mening psykiskt sjuka. För denna kategori af
''obotligt sinnessjuka’ gäller utan tvifvel, att de knappast äro i behof af
någon egentlig sjukvård, utan blott kräfva ett efter deras defekter och
egendomligheter lämpadt hänsynsfullt bemötande samt stundom i viss män
modifierade anordningar i lokalt afseende, hvilka eljest ej anses nödiga
för vanlig fattigvård, men som å fattigvårdsinrättningar torde kunna åstadkommas
utan särdeles kostsamma eller omfattande åtgärder.»
Med fullföljande af den plan, som af medicinalstyrelsen uppgjorts för
sinnessjukvårdens ordnande i vårt land, synes alltså den tid icke vara
långt aflägsen, då i det närmaste hvarje sinnessjuk, som kan anses vara
i behof af hospitals- eller asylvård, bör kunna beredas plats å någon af
statens för detta ändamål afsedda anstalter. Jämsides härmed torde också
de missförhållanden beträffande den kommunala och enskilda sinnessjukvården,
som på sina ställen tvifvelsutan existera, komma att i väsentlig
män blifva undanröjda. Men under tiden och intill dess de planerade
nya anstalterna hinna att blifva färdiga, skola helt visst många sinnessjuka,
som man af utrymmesskäl nödgas behålla utanför de offentliga
vårdanstalterna, fortfarande blifva utsatta för en onekligen upprörande
vanvård, därest icke lämpliga mått och steg till deras skydd vidtagas.
Och äfven framdeles, sedan platser i tillräckligt antal anskaffats för
tillgodoseende af den sinnessjukvård, som bör besörjas af statsanstalterna,
lär en fullständig bot af de missförhållanden, som nu råda med afseende
på den kommunala och enskilda sinnessjuk vården, svårligen vara att förvänta,
utan att afsevärda reformer åstadkommas till förbättrande af denna
sjukvård och kontrollen öfver densamma.
I Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadga den 14 juni 1901 angående
sinnessjuka finnes, bland annat, föreskrifvet, att om någon visar tecken
till sinnessjukdom, skall hans målsman eller närmaste omgifning eller,
där dessa åsidosätta sin plikt, ordföranden i kommunal- eller hälsovårdsnämnd
eller ock polismyndigheten i orten, föranstalta, att den sjukes tillstånd
ofördröjligen varder af läkare undersökt samt do vidare åtgärder
skyndsamt vidtagna, som erfordras för beredande af ändamålsenlig vard
åt den sjuke. Vidare stadgas, att hvarje enskild person, som hos sig,
mot eller utan betalning, vårdar sinnessjuk, skall utan uppskof anmäla
förhållandet hos såväl kyrkoherden i församlingen som hos ordföranden i
hälsovårds- eller kommunalnämnden samt årligen, så länge sjukdomen fortfar,
förnya denna anmälan. Beträffande kontrollen af den enskilda och
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 12.
kommunala sinnessjukvården föreskrifves, att ordföranden i vederbörande
hälsovårds- eller kommunalnämnd skall, antingen själf eller genom eu eller
ilera af nämnden därtill utsedda personer, minst eu gång om året besöka
hvarje inom kommunen vårdad sinnessjuk och därvid tillse, att den sjuke
»omsorgsfullt vårdas och med mildhet, efter människokärlekens fordringar,
behandlas». Särskild! skall därvid öfvervakas, att icke tvångsmedel användas
utom i fall, då sådant, efter läkares bepröfvande, oundgängligen
fordras för att sätta den sjuke ur stånd att skada sig eller andra. Finner
förenämnde ordförande vanvård vara för handen, åligger det honom att
skyndsamt anmäla förhållandet hos Kung!. Maj:ts befallningshafvande eller
polismyndigheten i orten och att under tiden föranstalta om åtgärder förberedande
af nödig vård åt den sjuke. För ytterligare kontroll tillhör
det slutligen vederbörande tjänsteläkare att årligen besöka inom distriktet
befintliga sinnessjuka, om Indika läkaren icke har sig bekant, att de
vårdas i enlighet med gällande föreskrifter, hvarför också prästerskapet
ålagts att hvarje år före utgången af januari månad till tjänsteläkaren
öfversända förteckning å de inom församlingen vårdade sinnessjuka. Öfver
sin verksamhet i förenämnda afseende skall därefter läkaren årligen affinna
redogörelse enligt fastställdt formulär såväl till Kung!. Maj ds befallningshafvande
som till medicinalstyrelsen.
Därest ofvanberörda kontrollföreskrifter till alla delar efterlefdes,
skulle desamma tvifvelsutan vara ägnade att i ej ringa män motverka befolkningens
och kommunala myndigheters likgilhet med afseende på vården
af de sinnessjuka. Enligt hvad utskottet ur säker källa inhämtat, vill
det också synas, som om särskildt tjänsteläkarnes besök hos de sinnessjuka
haft en synnerligen fördelaktig inverkan; tv äfven om icke något
afgörande omdöme ännu kan i detta afseende fällas, eftersom besöken endast
fortgått några få år, så gifva dock läkarnes årsrapporter rörande de sinnessjuka
anledning antaga, att redan på den korta tid, som förflutit, sedan
medicinalstyrelsen verkställde sin ofvan omnämnda undersökning rörande
de sinnessjuka och sinnesslöa i riket, väsentliga förbättringar på många
ställen vidtagits i den enskilda och kommunala sinnessjukvården.
A andra sidan finnes emellertid skälig anledning förmoda, att den
kontroll, som lagts i de kommunala myndigheternas händer, icke visat sig
särdeles effektiv, sannolikt på grund däraf, att icke vederbörlig uppmärksamhet
blifvit fäst å gällande stadganden i förevarande afseende. Eu påminnelse
om dessa stadganden och ett kraftigt inskärpande af vikten och
nödvändigheten att utöfva noggrann tillsyn öfver sinnessjukvården, i
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts: (K :o 2) Utlåtande A:o 12. 5
öfverensstämmelse med. hvad därom finnes föreskrifvet, skulle helt visst
i sin män befordra den behjärtansvärda afsikt, som de bägge motionärerna
haft med sitt nu framlagda förslag. Möjligen skulle också en från sakkunnigt
håll utgången och till vederbörande kommuner utdelad skrift
rörande de kommunala myndigheternas skyldigheter med afseende å sinnessjukvården
i allmänhet, innehållande äfven några kortfattade råd och
upplysningar, huru anspråken på denna sjukvård utanför de särskilda
sjukvärdsanstalterna bäst skola tillgodoses, kunna på många platser blifva
till gagn för såväl den enskilda som den kommunala sinnessjukvården.
Blefve därtill prästerskapet allvarligen uppmanadt att noga vaka öfver
den vård, som ägnades de kanske mest beklagansvärda bland deras församlingsbor,
de sinnessjuka, skulle tvifvelsutan denna frivilliga kontroll
äfven blifva af stort värde.
Emellertid förbiser utskottet ingalunda, att stora ekonomiska svårigheter
mångenstädes resa sig mot åstadkommandet af en god sinnessjukvård,
svårigheter, hvilka äfven blifvit af motionärerna hjärt skildrade.
Uppenbarligen måste det icke blott för fattigare kommuner, utan mången
gäng jämväl för enskilda personer vara i det närmaste omöjligt att vidtaga
tillfredsställande åtgärder för beredande af den vård, som enligt
gällande stadga bör vara tillförsäkrad hvarje sinnessjuk. I detta afseende
synes ett reformerande af vår nu gällande fattigvårdslagstiftning önskligt
och af behofvet påkalladt, likasom ock torde kunna ifrågasättas, huruvida
ej statens eller landstingets nuvarande förpliktelser i afseende å sinnessjukvården
borde vidgas med skyldigheten att i vissa, särskildt ömmande
fall träda ekonomiskt medlande emellan för att skaffa de enskildt vårdade
sinnessjuka eu så god sjukvård som möjligt, intill dess plats a någon
offentlig vårdanstalt blefve den sjuke beredd. I alla händelser synes den
af motionärerna väckta frågan vara värd uppmärksamhet och förtjäna att
göras till föremål för eu grundligare utredning än den, Eiksdagen ensam
lär kunna åstadkomma, på det att sedermera lämpliga åtgärder i angifven
riktning må kunna vidtagas. A id sådant förhållande tillåter sig utskottet
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motionärens förslag hemställa, — att
Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Eiksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung! Maj:t låta utreda,
huruledes förbättringar, där så erfordras, må kunna åstadkommas i den
enskilda och kommunala sinnessjukvården.»
Bill. till Rilcsd. Prof. 1905. S Sami 2 Afd. 1 Band. 11 Käft.
2
6 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12.
Utskottet delar i allt väsentligt den uppfattning af ifrågavarande
sak, som uttalats af Andra Kammarens andra tillfälliga utskott. Enligt
de rapporter, som af vederbörande läkare afgifvits öfver af dem under
åren 1902 och 1903 besökte sinnessjuke och idioter, var den vård, som
desse erköllo, i följande fall:
1902 1903
tillfredsställande .......... 5,868 5,986
mindre god_____________ 342 436
vanvård................ 63 ISO
Summa 6,273 Summa 6,572
Som antalet sinnessjuke inom landet beräknas uppgå till i rundt tal
17,300, hvaraf endast litet öfver 5,000 för närvarande vårdas i statens
anstalter, och antalet idioter till 13,000, så kan man förstå, att fallen
af mindre god eller rent af dålig vård af desse olycklige icke äro få.
Visserligen är att hoppas, att den inspektion af sinnessjuke och idioter,
som enligt stadgan af 14 juni 1901 nu mer åligger provinsial- och extra
provinsialläkare, skall bidraga till att afhjälpa dessa missförhållanden.
Men någon befogenhet att direkt ingripa i dylika fall tillkommer icke
läkaren eller, såvidt utskottet har sig bekant, någon annan myndighet. Ej
sällan lägger äfven fattigdomen hos dem, som hysa och underhålla de sjuke,
hinder i vägen för en tillfredsställande vård. Här föreligger alltså ett
missförhållande, som må kunna rättas, vare sig detta bör ske genom reform
af gällande fattigvårdslagstiftuing eller på annat sätt —- något hvarom
endast eu af Kungl. Maj:t verkställd utredning lär kunna gifva besked.
I betraktande af nu anförda omständigheter, och då Andra Kammaren
visat sig vilja främja denna sak, så får utskottet hemställa,
att Första Kammaren behagade biträda Andra
Kammarens beslut.
Stockholm den 1 maj 1905.
På utskottets vägnar:
GEST. TAMM.
Stockholm 1905. Kungl. Hofboktryekeriet. Iduns Tr.-A.-B.