Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 2) Utlåtande N:o 4

Utlåtande 1893:TfuA4 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 2) Utlåtande N:o 4.

1

tenn

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1893, kl. 3 e. m.

Första Kammarens Andra tillfälliga utskotts utlåtande, i anledning
af väckt motion om åtgärder till motverkande af
osedlighet.

. , , I ''| . . , f, .. . i , '' . *■ '' -. . ‘ •

.''vi !•*> IM;'' t r 1 i l i ! 4 \* l i ''! -i *• . J • f /»•<}# l-M • > . J . r, . : i ‘ , . , - , . t ; . •

Uti en inom Företa Kammaren af herr Tamm afgifven motion,
n:o 15, hemställer motionären,

'' '' ''■ • - i >i . i 1 hi»<: >''(''(■: k . }.j ffk ■ ’ i t; \) r. 1 • V. t * } t 4 :<> t f\ • , ,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen anhålla, att Kono-l.
Maj.t täcktes låta utreda och derefter taga i öfvervägande, huruvida
icke dels från statens sida särskilda åtgärder skulle kunna vidtagas
för att kraftigare än nu sker hindra det under olika former offentliga
framträdandet af lockelser till osedlighet, dels ock den allmänna
sedliga uppfattningen inom samhället skulle kunna höjas genom ändring
af och tillägg till gällande lagar och förordningar, som afse
förekommande af osedlighet. >

■ ■ :'' > -1 '' j1'' . ■’ i vr '' , i hirs ■ ■; ■ > _ ■ •; j ,;<■ '' ■

Såsom skäl för denna hemställan hänvisar motionären till flerahanda
betänkliga företeelser inom samhällslifvet., sådant detsamma i
Bih. till Riksd. Prof. 1893. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 3 Höft. (N:o 4).

2 Första K ammar ens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande 2V. o 4.

olika rigtningar utvecklat sig, och livilka synas honom otvetydigt angifva
en stegrad förslappning af den moraliska känslan inom alla
samhällsklasser. Sjelfva språket vitsordade detta; hvad förr kallades
förbrytelser betecknades nu med orden »oregelbundenheter» eller »oegentligheter»;
ondt finge ej mer kallas midt, synd icke synd, och vanan
vid ständigt förekommande afvikelse!- verkade i fråga om dem bland
äfven de bästa samhällselementen en likgiltighet, deruti största faran
förelåge. Ty i eu sjunkande sedlighet vore det dock, som orsakerna
måste sökas till en mängd af de brott, hvilka uppröra samhället, likasom
ock till en stor del af det armod, det förfall, som för samhället
utgör en så tryckande börda. Det måste derför vara af tvingande
nödvändighet, att samhället med ökad energi inskrede emot hvarje sådan
verksamhet, som visade sig gå ut på sedlighetens undergräfvande,
vare sig den valde literaturen, scenen, varietén, det vanliga kafélifvet,
de obscena bilderna, prostitutionen eller bordellnäringen såsom medel
för sina farliga sträfvanden. _

Visserligen hyste motionären den öfvertygelsen, att verklig bot
mot detta onda endast kunde vinnas på moralisk väg, derigenom att
den sedliga opinionen reste sig och kraftigt sökte motarbeta detsamma,
såsom redan skett i Tyskland, Frankrike, Belgien, Schweiz, Ryssland,
Danmark, Finland och Norge, i hvilket sistnämnda land stortinget beviljat
anslag för bearbetning af sagda opinion. Men om än morallagen
och den borgerliga lagen ej kunde så helt sammanfalla, att etiska förbrytelser
alltid borde underkastas borgerliga straff, likasom heller icke
de grymma och omenskliga straff, som under förflutna tider af lagstiftaren,
mannen, rigtats förnämligast mot qviunan, visat sig synnerligen
verksamma för sjelfva osedlighetens hämmande; sa funne motionären
dock visst, att lagen kunde sättas upp såsom värn mot eggelsen
till osedlighet, och att den, såsom af nykterhetskampens historia framginge,
kunde vara af största betydelse för utvecklingen af en moralisk
opinion. Icke i något fall finge den vara sådan, att den genom upp
rätthållandet af en orätt uppfattning rent af motverkade det moraliskt
rätta. Ett sådant förhållande funne dock motionären ega rum
med hänsyn till vissa af honom anmärkta punkter uti strafflagens 18
kapitel, deruti vår sedlighetslagstiftning hufvudsakligen förekommer;
och då han funne denna behöfva närmare förtydliganden och tillägg
för att lämpa sig efter nutidens rättsuppfattning samt täcka förbrytelserna
i den form, de nu antagit, ansåge han densamma likasom andra
i sammanhang dermed stående lagar och förordningar böra undergå

Första Kammarens Tillf ålliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 3

omarbetning, derom han således tilläte sig framställa ofvan anförda
förslag.

Till bestyrkande af vissa i motionen förekommande påståenden
har motionären till utskottet öfverlemnat en del bevisningsmateriel,
hvilket han, i följd af dess beskaffenhet, icke kunnat bifoga motionen.

5 ''O.fHi''! - L •-i.Kjgii:'' i: j rt .<''• i • ffi<

■ • . ''■ : '' ■ I oi.■! i -.i'' . , ■ > i

Då utskottet, till hvilket motionen blifvit af Första Kammaren
hänvisad, går att öfver densamma yttra sig, måste det visserligen erkänna
befogenheten af den klagan, som genomtonar densamma. Det
sedliga tillståndet inom samhället är icke sådant det borde vara; det
fläckas af många brister, icke minst af det slag, motionären så kraftigt
påpekat.

Men, såsom han sjelf erkänner, kan icke verklig bot mot dessa
sedliga skador vinnas på annan väg än religionens och moralens,
likasom heller icke kan vara lämpligt eller ens möjligt att införa
hvarje etisk förbrytelse under den borgerliga strafflagstiftningen. Sedlighet
och osedlighet äro i sig inre förhållanden, hvilka blott i sina
yttringar varda för andra förnimbara; och skiftningarna i dessa yttringar
äro ofta af den art, att de undandraga sig hvarje möjlighet af
bevisning och dermed jemväl hvarje objektiv pröfning. Men uppfattningen
af hvad som är sedligt eller icke står dock alltid, om än innerst
beroende af sedelagen, i ett visst, af sjelfva språket vitsordadt förhållande
till den allmänna seden, hvadan i inånga fall olika meningar kunna råda
om förberörda yttringars sedliga eller osedliga halt. Under skydd af
det »konventionella», kunna de stundom låta sig uppfatta såsom oskyldiga
utan att i grunden vara det; under det att de tvärtom i andra
fall kunna, i strid med vanlig uppfattning af hvad som går an eller
passar, vara oskyldiga utan att dock alltid så anses.

Vid bedömandet af eu del bland de förhållanden, motionären
vidrör, torde en erinran härom vara på sin plats. Huru påtagligt det
än kan vara, att under den allmänna sedens hägn flerfaldiga faror och
frestelser å många områden kunna gömma sig, kan det dock i de enskilda
fallen vara förbundet med den största svårighet ej mindre att
uppdraga gränsen mellan det farliga och det ofarliga, än äfven att rätt
dela uppkommen skuld mellan den vilja, som lät sig locka, och de viljor
eller förhållanden, af hvilka lockelsen bars. Kafélifvets faror kunna

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskottets (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

icke förnekas, heller icke de så kallade varietéernas ofta förgiftande
inflytelser; men tvifvelaktigt torde vara, huru vida eller på hvad sätt
någon bevisning härom i hvarje enskildt fall skulle kunna åvägabringas.
Och då någon radikal förbudslagstiftning mot allt, som kunde innebära
lockelse till osedlighet, icke ifrågasatts och väl ej heller kan ifrågasättas,
så länge ännu viljans frihet och individuelt ansvar erkännas
såsom förutsättningar för en sedlig utveckling, lärer det heller icke
vara lätt att säga, huru vida den allmänna sedligheten verkligen skulle
främjas genom ett lagstiftningens strängare inskridande emot de nämnda
slagen af moderna förströelseföremål. Bemärkas måste nemligen att
de i hög grad stödjas af seder och bruk inom samhället; och sekelgammal
erfarenhet har visat, huru föga till sedlighetens förmån gifna lagbestämmelser
emot en rådande opinion lyckats vinna tillämpning. Redan
nu hotar andra mom. af 13 § i 18 kap. af gällande strafflag med
påföljd af böter eller fängelse sådan gerning, som sårar tukt och sedlighet
så, att allmän förargelse eller fara för annans förförelse deraf
kommer; men huru ofta har väl detta lagrum anlitats, ehuru, enligt
hvad i motionen med så mycket skäl påpekas, anledningar dertill må
vara att finna å så många håll? Och hvaraf förklaras detta förhållande
säkrare än medelst ett enkelt hänvisande till de rådande åskådningssätt
och seder, öfver hvilka motionären klagar? Kafélifvet har sitt starka
stöd i det allmänna bruk af rusdrycker, som ännu alltjemt förekommer
icke minst inom de samhällsklasser, hvilka i förhållande till andra intaga
en ledande och tongifvande ställning. Varietéernas lättfärdighet i
drägter, åtbörder och dramatiskt-musikaliska framställningar saknar
heller icke sitt stöd i motsvarigheter inom det såsom oförvitligt bedömda
samhällslifvet. Konsten att kläda sig innefattar äfven för den
fint bildade och aktningsvärda qvinnan jemväl konsten att blotta sig,
och utöfningen af denna senare konst är vid vissa tillfällen inom säl 1-skapslifvet ett konventionelt tvång. I namn af en så kallad koreografisk
konst, hvars hemortsrätt inom gränsen för verkligt skön konst väl
blifvit kraftigt bestridd, men hvilken dock det oaktadt i allmänhet
mycket hyllas, utföras på scener af främsta rang balettprestationer,
hvilka åtminstone för mindre odlade sinnen kunna te sig såsom, minst
sagd t, tvetydiga; och jemväl de teatrar, på hvilka man trott sig kunna
ställa de största anspråk, hafva på sin spellista upptagit stycken af
slipprig och stötande beskaffenhet. Ehuru väl i allt detta lockelser till
osedlighet icke kan hafva saknats, har dock någon revolt deremot bland
förberörde tongifvande klasser icke försports. Under sådana förhållanden
torde hvarken kunna förundra, att de lagbestämmelser, som i sedlig -

Första Kammarens Tillfälliga Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 5

hetens intresse redan äro gifna, mindre ofta tagits i användning, ej
heller förekomma antagligt, att skärpta stadganden skulle lyckas å här
i fråga varande områden åstadkomma någon förbättrad sedlig ton. Fasthellre
lärer en sådan kunna åvägabringas endast derigenom, att de inom
skilda klasser för en ökad sedlighet nitälskande viljorna med all den
kraft, klokhet och uthållighet, som kunna stå dem till buds, söka att
påverka den allmänna meningen. I den måu så sker, skola utan allt
tvifvel många nu öfverklagade förhållanden blifva annorlunda och bättre.
Ty såsom den af motionären åberopade nykterhetsrörelsens historia klart
no g visar, måste först allmänhetens uppfattning upplysas och höjas;
med de derigenom ändrade sederna följer sedan den skärpta lagstiftningen
såsom en med visshet påräknelig frukt.

Men om än härmed blifvit erinradt, att vissa yttringar af osedlighet
icke äro för lagskipningen åtkomliga, samt att andra icke förr,
än en bestämd sedlig uppfattning mer allmänt påverkat samhällssederna,
kunna med någon verklig framgång af åklagaremagten angripas,
finnas dock tydligen ännu andra, hvilka både kunna och böra af
lagstiftningen och myndigheterna på det allvarligaste bemötas. Att i
fråga om detta slag den allmänna meningen är redo att med dem samverka,
torde kunna med bestämdhet slutas af de uttalanden, som å
sista tiden å olika håll i sedlighetsfrågan förekommit. Man tyckes,
efter dem att döma, vara fullt medveten om det nödvändiga uti att
stäf ja och tillbakavisa åtskilliga i ord och bild djerft framträdande osedlighetsyttringar
likasom ock den lastbarhet, hvilken i otukt eller i ocker
dermed söker sitt näringsmedel.

Det ofvan omförmälda, af motionären för utskottet framlagda bevisningsmaterialet
lemnar fullkomligt stöd åt hans~i motionen lemnade
uppgifter och omdömen om osedlighetsliteraturen, om de obscena bilderna
och om det utbjudande deraf, som förmedlar dessa smutsiga alsters
öfverflyttande till allmänheten från de in- eller utländske affärsmän,
hvilka icke sky att med en verksamhet af detta slag tillgodose
sin vinningslystnad.

Utskottet har dessutom sökt att förskaffa sig upplysningar om
den art af lastbar verksamhet, som i 11 § af strafflagens 18 kap. omförmäles
och hvars utveckling, om än smygande och mindre lätt bemärkt,
dock för samhället innebär långt ifrån ringa fara.

Beträffande förberörda literatur, som tydligen icke har annat syfte
än att väcka och ägga de sinliga drifterna, ehuru den för olika alster
väljer olika form, har utskottet inhomtat, att under de fem sista åren
på befallning af justitiekanslersembetet elfva åtal anstälts mot dylika

6 Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

alsters ansvarige utgifvare. Af dessa åtal hafva åtta slutat med den
åtalades fällande; i de tre öfriga fallen har atalet ogillats. Det vill hä,i
af synas, som om nu gällande lagstiftning lemnar utväg till utöfvande
af den allvarliga räfst, som oaflåtligen borde rigtas mot ifrågavarande
skriftställeri. Men utskottet har icke kunnat undgå att uppmärksamma
hurusom, sedan ett af de ofvannämnda åtalen anstälts ar 1888, ett åi
1889 och nio under månaderna januari—maj år 1890 emot lika många
under sagda tid utkommande häften af en groft osedlig skrift, blott ett
ännu icke afgjordt åtal af ifrågavarande slag derefter förekommit. Förklaringsgrunden
härtill kan möjligen vara att finna vare sig deruti, att
nåo-on osedlig literatur blott ytterst sparsamt utgifves — ett antagande,
som måhända är nog vanskligt — eller ock deruti, att man genom s. k.
tiu Dryck eller på annat sätt vet att undgå vederbörande myndigheters
uppmärksamhet. Då utskottet saknar tillfälle att bilda sig något ^bestämdt
omdöme om verkliga anledningen till förhållandet, men det måste
vara af stor vigt att erhålla tillförlitlig upplysning derom, anser sig utskottet
böra uttala den förhoppning, att härför nödig utredning må i
möjlig mån varda åstadkommen.

I fråga om utspridande af för tukt och sedlighet sårande bilder
har, enligt utskottet meddelad uppgift, under senaste fem åren blott
tvenne åtal i hufvudstaden anhängiggjorts, det ena den 14 december
1892 och det andra den 8 sistlidne februari, med påföljd att i båda
fallen den åtalade bötfälts. Då motionären säkerligen har fullkomligt
rätt i sin uppgift om den mängd af dylika bilder, som sprides, kan den
ringa åtalssiffran icke undgå att väcka undran. Det torde blott vara
en mening om det önskeliga uti, att de förhallanden, som härför ligga
till grund, måtte undergå en ändring, hvarigenom laglig tukt med större
energi än hittills upprätthålles.

I betraktande af de annonser, genom hvilka de mest osedjiga
alster öppet i tidningar och annonsblad utbjudas, bär utskottet icke
kunnat underlåta att med motionären instämma deruti, att eu brist i
lagstiftningen i detta afseende yppar sig. Med allt skäl maste anmärkas,
hurusom strafflagens förbud mot utspridande af osedliga skrifter,
teckningar, målningar eller bilder, nödvändigtvis bör fullständigas genom
förbud jemväl mot dylika alsters utbjudande eller deras hållande
till salu. Såsom stöd för denna mening tillåter sig utskottet hänvisa
till 1881 års kongl. förordning mot lotteriinrättningar, deruti jemväl
förbjudes att för egen eller annans räkning utbjuda eller afyttra lott
eller annat bevis om rätt till delaktighet i dylikt inom eller utom riket
anordnadt företag eller att kungöra försäljning af sådant bevis. Samma

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 7

grundsats, som sålunda i denna del af samhällets sedlighetslagstiftning
blifvit erkänd och anlitad, torde med lika mycket skäl böra följas i här
ifrågavarande del deraf.

Hvad motionären anmärker beträffande nödvändigheten att skärpa
lagbestämmelserna mot den osedlighet, som beröres i 11 § af 18 kap.
strafflagen, synes så mycket mera befogad!, som lagrummets nuvarande
ordalydelse tyckes hafva omöjliggjort dess användning. Enligt utskottet
meddelad uppgift lärer nemligen under de 28 år, 1864 års strafflag
varit gällande, straff på grund af nämnda § blott några få gånger ådömts,
ehuru de näringsvägar, som deruti förbjudas, oaflåtligen idkats. Anledningen
härtill uppgifves hufvudsakligen vara att söka i den term, med
hvilken man sökt träffa bordellväsendet. Skall någon mening finnas
med det straffhot, lagen här stadgar, synes dock utskottet otvetydigt,
att lagrummets ordalydelse måste rättas efter de förhållanden, under
hvilka de förbjudna näringarne numera uppträda; först derigenom torde
åklagaremagten känna sig uppfordrad att tillvinna lagbestämmelsen vederbörligt
afseende.

Utan att anse sig böra ingå på de öfriga frågor eller granska
de flera lagrum, motionären berört, finner sig utskottet med det anförda
hafva tillräckligen styrkt, att den revision af strafflagens 18 kap., motionären
hufvudsakligen påyrkat, verkligen är af behofvet påkallad. Och
under öfvertygelse, att den vigtiga fråga, å hvilken han hänvändt Riksdagens
uppmärksamhet, bäst främjas genom begränsning af det framstälda
förslaget, tillåter sig utskottet härmed föreslå kammaren att för
sin del besluta

det Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida
icke de bestämmelser i 18 kap. strafflagen, som afse
förekommande af osedlighet eller lockelser dertill, må
kunna göras mera verksamma genom att närmare lämpas
efter nu rådande förhållanden, och der så befinnes
vara fallet, till Riksdagen inkomma med förslag derom.

Stockholm den 17 mars 1893.

På utskottets vägnar:
SIGFRID WIESELGREN.