Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ako 1) Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1894:Tfu110 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ako 1) Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande N:o 5 i
anledning af väckt motion om förändrad anordning af
fyrbelysningen vid Sandhammaren.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion n:o 56 kar herr
Lasse Jönsson föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes förordna, antingen att å Sandhammaren
jemte den nuvarande blänkfyren äfven en numera släckt
fyr måtte tändas, att lysa på samma sätt som före år 1891, eller att
båda fyrarna återställas i sitt förra skick.

Till stöd för detta sitt förslag anför motionären hufvudsakligen,
att vid 1859—1860 års riksdag rikets ständer enligt skrifvelse n:o 147
biföllo en af Kongl. Maj:t framstäld proposition om uppförande af en
fyrinrättning vid Sandhammaren å Skånes sydöstra kust. Uti ifrågavarande
proposition omförmältes, hurusom vederbörande departementschef
ansett anordnandet af en fyrinrättning vid Sandhammaren vara
med hänseende till de på detta farliga ref inträffade täta strandningar
och skeppsbrott synnerligen magtpåliggande, hvarjemte i fråga om
sättet för inrättandet af fyren föreslagits, att densamma för undvikande
af förvexling med de två närbelägna danska fyrarne å Bornholm och
Christiansö, af hvilka den förra då lyste med stillastående sken och
den senare vore omgående eller blinkfyr, borde bestå af två fyrar och
förses med lentille-apparater af andra ordningen och med stillastående
sken. Kostnaden för hela anläggningen beräknades uppgå till 181,000
riksdaler riksmynt.

Med godkännande af hvad departementschefen härom yttrat och
hemstält, äskade Kongl. Maj:t för anläggande å Sandhammaren af en

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (A/:o 1) Utlåtande N:o 10.

fyrinrättning utaf nyssnämnda beskaffenhet af rikets ständer ett extra
anslag till ofvanberörda belopp, att under åren 1861—1863 utgå med
i om året; och ansågo rikets ständer med afseende å det vitsordade
behofvet af den ifrågasatta fyranläggningen sig böra lemna sitt bifall
till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Enligt detta Riksdagens beslut uppfördes två fyrtorn af jern och
anbragtes derå fasta sken, hvilka år 1862 tändes till allmän belåtenhet
för såväl ortens fiskeriidkande befolkning som sjöfartsidkarne i allmänhet.
De derstädes förut hvarje år i mängd återkommande strandningarna
med åtföljande förlust af menniskolif och gods upphörde äfven nästan
alldeles, och en allmän trygghet var rådande. Detta Riksdagens beslut,
som för sjöfarten var så gynsamt och nyttigt, blef dock af kong],
lotsstyrelsen ändradt, och i stället för dessa välkända fyrar tändes den
22 april 1891 en s. k. blänkfyr, hvarvid den ena fyren släcktes. Denna
anordning mottogs af de sjöfarande med stort missnöje och beklagande,
hvarför äfven åtgärder strax började vidtagas af såväl assurans- och
sjömansföreningar som enskilde sjöfartsidkare för att få detta ödesdigra
beslut upphäfdt och åter erhålla de båda fyrarne tända. Ansökningar
derom inkommo nemligen på våren samma år till lotsstyrelsen från
samtliga svenska assuransbolag och alla mera framstående assuransföreningar.

Den 9 juni 1891 svarade lotsstyrelsen derpå, att den ingifna
skriften icke föranledde till någon åtgärd. Efter mottagande af detta
svar inlemnade Malmö handels- och sjöfartsnämnd den 20 maj 1892
till Kongl. Maj:t en underdånig anhållan derom, att Kongl. Maj:t måtte
förordna, att, så fort ske kunde, å Sandhammaren jemte den nuvarande
blänkfyren äfven den släckta fasta fyren måtte tändas. I denna önskan
hade å olika petitionslistor 269 fartygsbefälhafvare och skeppsredare
instämt och undertecknat sina namn, hvarjemte Christiania Sömandsforening
och »Den Almindelige Danske Skibsförerforening af 1874» uttalat
sig i samma syfte. Någon ändring i den öfverklagade fyrbelysningen
hade emellertid icke blifvit företagen.

Motionären, som icke ville ingå på frågans tekniska natur, önskade
endast framhålla, att samma skäl, som Riksdagen 1859—1860 användt
för sitt beslut, att blänkfyren på Sandhammaren lätteligen kunde förvexlas
med en dylik sådan å Bornholm, äfven anförts af assuransföreningar
och sjöfartsidkarne. 1 verkligheten visade sig äfven, att,
efter det fyrinrättningen förändrats, strandningar och andra olyckshändelser
ofta uppkommit, och att en del af dem, som lidit skeppsbrott,
Bih. till Rihsd. Prot. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Haft, 2

10 Första Kammarens Tillfälliga JJtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

uti afgifven sjöförklaring tagit på sin ed, att olyckan inträffat genom
förvexling af Sandhammarens och Bornholms fyrar.

Då icke någon sjöfartsidkare hvarken hos lotsstyrelsen eller Kongl.
Maj:t begärt ifrågavarande förändring af fyrarne, och densamma ej
heller medförde någon nämnvärd besparing, men redan åstadkommit
skador och förluster och fortfarande hotade att så göra, hyste motionären
den förhoppningen, att Riksdagen skulle vidhålla sitt af praktiska
klokhetsskäl fattade beslut och vaka deröfver, att de sjöfarandes lif
och gods icke onödigtvis sattes på spel, hvarjemte motionären slutligen
tilläde, att alla skäl talade för att någon åtgärd nu vidtoges i berörda
syfte, emedan den släckta fyren ännu qvarstode på sin gamla plats.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskott, som fått behandlingen
af denna motion till sig hänvisad, yttrar i sitt med anledning af densamma
afgifna betänkande.

»Af handlingar, som varit för utskottet tillgängliga, har inhemtats,
att lotsstyrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t angående nyanskaffningar
och tillfälliga behof den 26 februari 1889 föreslagit, att den ena af
Sandhammarens begge fyrar skulle borttagas samt den andra fyren förändras
från hvit till tindrande fyr af 2:dra ordningen, och såsom skäl
derför anfört, att, jemte det ljusstyrkan derigenom komme att ökas,
fyrpersonalen skulle kunna minskas och besparing jemväl vinnas i det
årliga underhållet, äfvensom att ett jerntorn och två linsapparater blefve
tillgängliga att på annat ställe användas, hvarjemte lotsstyrelsen tillika
meddelat, att kostnaden för den ifrågasatta förändringen beräknats till
26,000 kronor. Genom beslut den 15 mars 1889 fann emellertid Kongl.
Maj:t samma framställning icke böra godkännas.

I underdånig skrifvelse den 21 januari 1890 angående nyanskaffningar
m. m. för lotsverkets behof samma år förnyade lotsstyrelsen
sin berörda framställning, hvarvid endast anfördes, att ljusstyrkan komme
att ökas och att kostnaden beräknats till 27,500 kronor. Denna hemställan
blef den 7 derpå följande februari godkänd af Kongl. Maj:t,
som i sammanhang dermed anvisade medel för arbetets utförande, hvarefter
den 22 april 1891 de båda fasta fyrarne släcktes och i stället
tändes en fyr med blänk.

På våren samma år ingingo emellertid åtskilliga svenska sjöförsäkringsbolag
och assuransföreningar med en framställning till lots -

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o lj Utlåtande N:o 10.

styrelsen, att de båda fasta fyrarne åter måtte varda tända af den anledning,
att Sandhammarens nya fyr lätteligen förvexlades med Hammerens
fyr å Bornholm på farvattnets andra sida, till bevis hvarför
åberopades, att åtta dagar efter det förändringen med fyren vidtagits
ett svenskt skepp, destineradt till Östersjön med värdefull last, strandat
och förlist strax vester om den nya Sandhammarens fyr, som om bord
tagits för Hammerens. Vid ärendets förehafvande inför lotsstyrelsen
den 9 juni 1891 yttrade föredraganden hufvudsakligen, att den öfverklagade
ändringen i fyrbelysrringen vid Sandhammaren genomförts i
sylte att med en fullt modern fyrtyp ersätta den af två fasta fyrsken,
hvilka bland annat företedde den olägenheten, att inom vissa områden
af lysfältet fyrskenen för ögat sammanfölle till ett sken; att skilnaden
mellan Sandhammarens och Hammerens fyrsken vore så karakteristisk,
att en fartygsbefälhafvare, som egde kännedom om de begge fyrarnes
olika utseende, svårligen borde kunna på dem taga miste; att då det
icke ens blifvit uppgifvet, att befälhafvaren å det fartyg, som förlist
vid Sandhammaren, egt kännedom om förändringen, utan det fast hellre
ville synas, som han haft den föreställningen, att Sandhammarens begge
äldre fyrar varit oförändrade, denna omständighet, intill dess annorlunda
blifvit ådagalagdt, borde antagas hafva föranledt strandningen,
samt att bristande kännedom hos en fartygsbefälhafvare om sagda förändring
icke berodde på någon underlåtenhet från lotsstyrelsens sida,
enär kungörelse om den förestående förändringen till sjöfarandes kännedom
utfärdats första gången redan den 21 maj 1890 samt sedermera
kringspridts i alla hamnar af någon betydenhet bland de sjöfartsidkaude
länderna.

Genom beslut den 9 juni 1891 fann lotsstyrelsen, i enlighet med
föredragandens yttrande, den gjorda framställningen icke böra till vidare
åtgärd föranleda.

Den 31 oktober 1892 inkom till Kongl. Maj:t en ansökan från
Malmö handels- och sjöfartsförening, att å Sandhammaren jemte den
nuvarande blänkfyren äfven den nu släckta fasta fyren måtte tändas.
I denna ansökan förenade sig handels- och sjöfartsnämnderna i Trelleborg,
Ystad, Landskrona och Simrishamn, hvarjemte yttranden bifogades
från Christiania Sömandsforening och Den Almindelige Danske Skibsförerforening,
hvarjemte vid ansökan funnes fogade intyg från mer än
200 fartygsbefälhafvare med flere af innehåll, att Sandhammarens nya
fyr lätt kundo förvexlas med Hammerens fyr och att det voro önskligt,
att Sandhammaren ånyo försåges med två fyrar.

I berörda ansökan af handels- och sjöfartsnämnden i Malmö anfördes

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

hufvudsakligen, att de gamla fasta fyrarne voro för sjöfarten vida mera
betryggande än den nya fyren; att skilnaden mellan fyrljusen å Sandhammaren
och Hammeren i praktiken visat sig vara långt ifrån så stor
och i ögonen fallande som nödigt, och åsyftadt varit; att fara för förvexling
skulle företrädesvis uppstå för ångare, som efter långvarig tjocka
kommo utifrån, eller för seglare, som höst- eller vintertid legat och
slagit i Östersjön utan observation eller landkänning, samt att vid
navigering nära kusten i sigtbart väder de två fyrarne voro till bättre
ledning än endast en, till bevis hvarför anfördes, att, då man komme
vester ifrån, kursförändring kunde göras, så snart fyrarne vore öfverens.

De uttalanden som afgifvits af Christiania Sömandsforening och
Den Danske Skibsförerforening, innehöllo, det förra, att de två fyrarne
voro att föredraga, derför att i tjocka en fast (eller som här intermittent)
fyr och en blänkfyr kunde lätt förvexlas, och det senare, att
någon förvexling icke borde kunna ega rum mellan fyrarne vid Sandhammaren
och Hammeren, men möjligen emellan Sandhammarens och
Smygehuks (Torps) fyrar.

öfver ifrågavarande ansökning hördes lotsstyrelsen, som den 6
december 1892 afgaf utlåtande, åtföljdt af fyringeniörskontorets yttrande
i ämnet; och anfördes af lotsstyrelsen till en början, att den gjorda
framställningen antagligen uppkommit till följd deraf, att ett skepp
»Ulrika» kort efter ändringen förolyckats i närheten af Sandhammaren.
Enligt befälhafvarens sjöförklaring berodde emellertid skeppets grundstötuing
icke på någon förvexling af Sandhammarens och Hammerens
fyrar, utan på okunnighet om fyrförändringen vid Sandhammaren. En
annan sedermera inträffad grundstötning derstädes uppkom derigenom,
att fartygets befälhafvare enligt afgifven sjöförklaring antog, när han
varseblef Hammerens fyr, att det varit Christiansö fyr, och då han sedermera
iakttog Sandhammarens fyr, förestälde sig på grund af sitt förra
antagande, att det var Hammerens fyr, hvadan han seglade på land.
Detta var sålunda icke någon förvexling, utan berodde på okunnighet
om de tre fyrarnes olika karakter eller af en ovanlig brist på uppmärksamhet.

Angående de båda fyrarnes beskaffenhet hade fyringeniörskontoret
meddelat lotsstyrelsen, att Sandhammarens nuvarande fyr framvisade 1 l/a
sekunders ljus, 3V2 d:o mörker samt l1/2 d:o ljus o. s. v., och Hammerens
intermittenta fyr deremot 23 sekunders ljus, 2 d:o mörker, 3
d:o ljus, 2 d:o mörker samt 23 d:o ljus o. s. v., hvarjemte kontoret
ytterligare tillagt, att för att eu förvexling emellan dessa fyrar skulle
vara tänkbar, måste observationen begränsas till högst 10 sekunder

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10. 13

samt hvad den senare beträffade infalla inom den tredjedel af perioden,
inom hvilken förmörkelserna inträffade, samt att då perioden af de ljusföreteelser,
som karakteriserade våra fyrar — om man frånsåge den
tindrande fyren — varierade emellan x/2 och 3 minuter, sjömannen ej
egde rätt att på grund af en så kortvarig iakttagelse bedöma fyrens namn.

Till bemötande af de skäl, som framhållits uti ofvanberörda ansökning,
anfördes i öfrigt af lotsstyrelsen och fyringeniörskontoret, att
det icke vore styrkt, af de båda fasta fyrarne voro för sjöfarten mera
betryggande än den nya fyren; att erfarenheten hittills icke i något
enda fall ådagalagt, att fyrarne vid Sandhammaren och Hammeren förvexlats
på grund af deras karakter, utan att, om förvexling egt rum,
en sådan förorsakats af okunnighet; att påståendet, att fara för förvexling
företrädesvis skulle eg a rum för ångare och segelfartyg under vissa
i ansökningen uppgifna och här ofvan redan beskrifna fall, berodde på
det antagande å priori, att förvexling öfver hufvud kunde ega rum
mellan nämnda fyrar, samt att vid navigering nära kusten förändring af
kursen icke beliöfde verkställas vid »öfverenslinien», utan lika väl kunde
ske betydligt förr eller senare, hvarjemte lotsstyrelsen särskild!, tilläde,
att Sandhammarens fyrljus aldrig varit ämnade att tjenstgöra såsom
fiskefyrar nära kusten, utan hade den vida vigtigare uppgiften att med
så starkt sken och på så långt afstånd som möjligt varna den allmänna
sjöfarten för att alltför mycket närma sig kusten.

I fråga åter om hvad som yttrats af Sömandsforeningen i Christiania
och Den Danske Skibsförerforening, anförde lotsstyrelsen, att ingen
förvexling dittills egt rum mellan fyrarne vid Sandhammaren och Hammeren;
att ingen fyrbelysning kunde anordnas så, att den under alla.
omständigheter förebyggde misstag eller olyckshändelser, samt att fråga
icke förevar om den förvexling, som mellan Sandhammarens och Smygehuks
fyrar möjligen kunde förekomma.

Slutligen åberopar lotsstyrelsen fyringeniörskontorets yttrande,
hvari det afst.yrkt att med bibehållande af den nuvarande tindrande
fyren tända den gamla, som för närvarande icke användes. Derigenom
skulle nemligen ytterligare den olägenhet uppstå, att den ena fyren
blefve betydligt starkare än den andra och således i många fall fyrens
karakter af dubbelfyr upphöra. Fyringeniörskontoret ansåg dessutom,
att en återgång till de båda fasta fyrarne vore olämplig, emedan det
fasta skenet gåfvo en betydligt mindre ljusstyrka än blänkfyren (denne
sistnämnde vore ungefär 4,3 gånger ljusstarkare än den förre), och
dubbelfyren med fast sken hade det felet, att dess karakter af dubbelfyr
försvunne i vissa rigtningar och på vissa afstånd från fyren. Att

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

jemte den nuvarande anordna ytterligare en blänkfyr vore äfven olämpligt,
emedan det svårligen läte sig göra att få de båda apparaterna att
arbeta absolut likformigt och det sålunda sannolikt skulle inträffa, att
den ena fyrens blänk infölle under den andra fyrens förmörkelse, hvarigenom
fyrens dubbelkarakter ginge förlorad.

Genom beslut den 27 januari 1893 blef ifrågavarande framställning
af Kongl. Maj:t lemnad utan afseende.

Vidare har utskottet fått emottaga eu skriftlig uppgift å de strandningar,
som egt rum från och med år 1862, då de båda fasta fyrarne
tändes, till och med år 1892. Häraf inhemtas, att under samma tid
inträffat tillhopa 84 strandningar, som förorsakats 16 af icke utredd
orsak, 61 i följd af storm och tjocka, 5 genom strandsättning samt 2
med föranledande af obekantskap med fyrbelysningen, äfvensom att
uuder år 1891 inträffat 4 strandningar samt, 8 sådana under år 1892.
Af de strandningar, som förekommit under år 1891, hade 3 vållats af
storm och tjocka, samt 1 genom obekantskap med fyrbelysningen. De
strandningar åter, som egt rum under år 1892, hade föranledts 1 af
okänd anledning, 5 i följd af storm och tjocka, 1 genom strandsättning
samt 1 af obekantskap med den förändrade fyrbelysningen. Härtill
torde böra fogas det meddelande, som utskottet från sakkunnig erhållit,
att det ännu ej uppfunnits någon sådan fyrbelysning, som lemnar tillräckligt
skydd för storm och tjocka, samt att strandsättning anlitas,
då ingen annan utväg förefinnes för räddande af fartyg och last samt
de om bord varandes lif.

Slutligen torde böra anmärkas, att öfverfyringeniören uti fyringeniörskontoret
i en utskottet tillhandakommen promemoria anfört,
bland annat, att då den nya blänkfyren, på sätt bär ofvan uppgifvits,
vore 4,3 gånger ljusstarkare än de fasta fyrarne, blänkfyren bättre
tilldroge sig sjömannens uppmärksamhet samt syntes vid inträffande
disig luft, ett förhållande som sannolikt föranledt, att den fasta fyrbelysningen
helt och hållet uteslutits från det år 1881 antagna fyrsystemet
för franska kusten, äfvensom att bläukfyren öfver allt inom
sitt. synfält egde samma karakter, då deremot dubbelfyren å ömse sidor
om öfverenslinien förlorade sin karakter af dubbelfyr.

Genom meddelanden, som sakkunnige personer inför utskottet
lemnat, har blifvit upplyst, att navigeringen utanför Sandhammarens
fyr möter betydande svårigheter derigenom att stranden är mycket låg
och skjuter långt ut i liafvet äfvensom af den starka strömsättning,
som der förefinnes. För afhjelpande af denna olägenhet har, förutom
den med fyrbelysningen vidtagna ändringen, äfven inrättats, för en

Första Kammarens Tillfälliga JJtskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o 10. 15

icke oväsentlig kostnad, en mistapparat. Då emellertid, hvad denne
sistnämnde angår, ljudets gång alltid är beroende af vindens styrka
och rigtning samt luftlagrets beskaffenhet, torde det ej med någon
visshet kunna antagas, att denna apparat kan under hvilka förhållanden
som helst lemna erforderlig trygghet åt dem, som sjöledes skola färdas
förbi ifrågavarande landtunga. Det kan sålunda ej förnekas, att det
vigtigaste medlet för beredande af en tryggad sjöfärd förbi Sandhammaren
hädanefter såsom hittills måste sökas uti eu på det lämpligaste
sätt ordnad fyrbelysning.

Då utskottet inom sig ej egt någon person, som i slika ämnen
eger nödig sakkännedom, har det för utskottet varit synnerligen vanskligt
att bedöma, hvilken art af fyrbelysning bäst kan främja det eftertraktade
målet. Det torde sålunda ej böra kräfvas af utskottet att
afgifva bestämdt besked, huruvida det antydda syftet säkrast kan vinnas
genom att, på sätt motionären påyrkat, de båda fasta fyrarne åter
tändas eller att jemte blänkfyren den nu släckta fyren tändes, eller
ock att två blänkfyrar inrättas. Så mycket har dock utskottet med
anledning af den skarpa förkastelsedom, vederbörande uttalat mot användning
af fasta fyrar, ansett sig böra meddela, att då, såsom för
utskottet, oemotsagdt uppgifvits, i Engelska kanalen på Englands kust
två fasta fyrar finnas, uppenbarligen för att dessa i möjligaste måtto
må kunna skiljas från en fyr på franska kusten, det dock måste kunna
tänkas fall, då en dylikt fast fyrapparat är af omständigheterna påkallad.

Tyngdpunkten i motionärens framställning synes dock utskottet
ligga deri, huruvida den nya fyrbelysningen är så inrättad, att den
lätteligen kan förvexlas med andra i närheten befintliga fyrar. I detta
afseende har utskottet velat fästa uppmärksamhet derpå, att mer än
200 personer, bolag och föreningar uttalat sina betänkligheter mot den
nya fyrinrättningen vid Sandhammaren, hufvudsakligast af den anledning,
att samma fyr lätteligen kan förvexlas med den på andra sidan
af farvattnet befintliga fyren vid Hammeren. Om nu ock från detta
antal sannolikt måste frånräknas några, som äro med förhållanden
mindre förtrogna, eller möjligen sådana som representera fiskefartyg,
för hvilka fyrbelysning af ifrågavarande art ej är afsedd, återstå ändock
så många och bland dem sådana, hos hvilka full sakkunskap
måste förutsättas, att äfven med aktgifvande derå, att nya former läi t
utsättas för klander af dem, som äro vanda vid förutvarande förhållanden,
tvekan om den nyinrättade fyrbelysningens lämplighet af sig sjelft
framträder och manar till öfvervägande, om ej åtgärder kunna utletas,

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.

hvarigenom en sådan olägenhet varder undanröjd. Då vidare den
gamla fyranordningen, utskottet veterligen, icke framkallat någon anmärkning
eller klander från dem, som anlitat sjöfarten förbi Sandhammaren
eller varit i dylika företag intresserade, men den nya fyrbelysningen
åter föranledt ett så samstämmigt missbilligande från vederbörande,
synes jemväl denna omständighet innebära vittnesbörd derom,
att den nya fyren ej är så inrättad, som för handen varande förhållanden
kräfva.

Obemäldt torde i detta sammanhang ej heller böra lemnas, att,
på sätt här ofvan uppgifves, en dansk Skibsförerforening oemotsagdt
uppgifvit, att förvexling lätt kan ske mellan ifrågavarande fyr och en
vid Smygehuk, hvarjemte en skeppsbefälhafvare i närvaro af en representant
från lotsstyrelsen för utskottet meddelat, att samma förhållande
gälde med fyren vid Simbrishamn.

Utskottet finner väl, att de strandningar, som timat efter förändringen
af fyren, icke med hänsyn till den korta tid, som sedermera
förflutit, och orsaken till de inträffade olyckorna innefatta bevis derför,
att strandningarna genom samma förändring tilltagit; men då hvad i
öfrigt till stöd för motionen förekommit enligt utskottets förmenande
synes föranleda till det antagande, att förvexlingar kunna uppstå mellan
ifrågavarande blänkfyr och andra i närheten befintliga fyrar, och ett
sådant förhållande utan tvifvel länder sjöfarten till synnerligt men,
hemställer utskottet, att Andra Kammaren ville på det sätt bifalla
motionen, att kammaren för sin del besluter,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta vidtaga de åtgärder, som kunna vara erforderliga
för undanrödjande, till den utsträckning sådant kan ske, af hvarje anledning
till förvexling mellan den nya blänkfyren vid Sandhammaren
och andra i granskapet befintliga fyrar.»

Vid föredragning af detta utskottets utlåtande i Andra Kammaren
biföll kammaren detsamma, hvarefter beslutet härom jemlikt § 63 mom.
3 riksdagsordningen genom utdrag af protokollet delgifvits Första
Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt första tillfälliga utskott.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande A’:o 10. 17

Utskottet, som lika litet som Andra Kammarens utskott, kan
tillmäta sig sakkunskap i ämnet, bär inhemtat yttrande af en fullt
sakkunnig person, hvilken såsom befälhafvare å ångare, som gör regelbundna
turer å den trade, der nu ifrågavarande fyren är belägen, vunnit
en mångårig erfarenhet om så väl den gamla dubbelfyrens som den nu
inrättade nya fyrens verkningar såsom vägledning för de sjöfarande;
och har han härvid upplyst, att, så länge dubbelfyren vid Sandhammaren
varit lysande, något misstag eller någon förvexling af denna med
angränsande fyrar, af livilka ingen varit af samma typ, som den vid
Sandhammaren, icke gerna kunnat ega rum, hvadan densamma utgjort
en säker'' ledning för dem, som navigerat ifrågavarande farvatten samt
sålunda varit till fullo betryggande för sjöfarten derstädes; att icke heller,
under det detta belysningssätt varit rådande, några strandningar veterligen
egt rum på grund af otillfredsställande fyrbelysning vid Sandhammaren;
att deremot inrättandet af en blänkfyr å sistnämnda plats
gjort seglingen förbi densamma under mörker osäker, enär den med
lätthet kunde förvexlas och äfven vid flera tillfällen verkligen förvexlats
med den på andra sidan om farleden å Bornholmslandet belägna
Hammerens blänkfyr; att denna sistnämnda fyr visserligen hade en
annan, delvis kortare omloppstid för ljus och mörker än Sandhammarens
fyr, men att då skiluaden endast belöpte sig till sekunder, det vore
svårt om ej möjligt att under disigt eller i-egnigt och stormigt väder
iakttaga denna skilnad från ett fartyg, som slingrande, stäfvade fram
mellan höga vågor, derunder ljuset ofta bortskymdes, så att observationerna
måste göras under korta mellanstunder; samt att den gamla
fyren sålunda både så många företräden framför den nya, trots dennas
starkare ljus och längre ljusvidd, att det vore en allmän önskan hos
alla fartygsbefälhafvare, som passerade detta farliga ställe, att fyrbelysningen
å Sandhammaren återstäldes i sitt gamla skick, helst någon
anledning till förändringen icke förefunnits och den större kostnad,
som med dubbelfyrens begagnande vore förenad, vore så ringa att den
saknade all betydelse.

Då dessa upplysningar öfverensstämma så väl med hvad de inför
Andra Kammarens tillfälliga utskott afbörda sakkunnige meddelat, som
med de uttalanden, livilka gjorts af icke mindre än tolf sjöförsäkringsbolag
och sjöassuransföreningar, fyra handels- och sjöfartsnämnder samt
öfver tvåhundra enskilda fartygsbefälhafvare, anser utskottet eu så allmänt
uttalad mening icke böra lemnas obeaktad, och får utskottet på
Bih. till Riksd. Frot 1894. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. 3

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 1) Utlåtande N:o 10.

grund häraf och med åberopande tillika af de utaf Andra Kammarens
tillfälliga utskott i öfrigt åberopade skäl hemställa

att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
ofvan omförmälda beslut.

Stockholm den 30 april 1894.

Å utskottets vägnar:

L. W. LOTHIGIUS.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1894.