Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
1
\:o 23.
Ank. till Riksd. kansli den 8 maj 1903, kl. 2 e. ro.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående omreglering af rikets indelning i provinsialläkaredistrikt
m. m.
Med anledning af en inom Andra Kammaren af herr Karl Ludv.
Johansson i Stora Mellby väckt motion, n:o 167, i hvilken tio andra
kammarledamöter instämt, har Andra Kammaren för sin del beslutat,
natt Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl.
Maj:t täcktes
1) låta utreda, i hvad mån den nuvarande provinsialläkaredistriktsindelningen
i riket är otidsenlig och olämplig;
2) låta uppgöra förslag till omreglering af denna distriktsindelning
i af sikt att bättre än hittills främja hälso- och sjukvården å landsbygden; samt
3) vidtaga de åtgärder, som af en sådan utredning och af ett sådant
förslag kunna föranledas».
Andra Kammarens andra tillfälliga utskott, till hvars förberedande
behandling motionen hänvisats, yttrar:
»Såsom motionären antydt, voro provinsialläkarne från början icke
uteslutande statens, utan snarare kommunernas aflönade tjänare. Medicinalordningarna
af år 1688 förutsatte visserligen anställandet såväl
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 21 Käft. (N:o 22).
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
af provinsial- som stadsläkare samt föreskrefvo äfven vissa villkor för
deras kompetens, men det drog dock mycket länge om, innan den
grundsatsen kunde göra sig verkligt gällande, att staten genom anställandet
af läkare i sin tjänst behöfde draga försorg om befordrandet af
den allmänna sjukvården. Nästan ett århundrade förgick nämligen,
innan statsmakterna funno sig manade att på ett mera verksamt sätt
behjärta detta behof samt med allvar antaga sig provinsialläkare-institutionen
och aflöna en eller flera läkare för hvarje län eller delar däraf.
»Ännu så sent som år 1753 utfärdade sålunda Kungl. Maj:t en
befallning till landshöfdingar och häradshöfdiugar att vid alla tillfällen
främja sammanskott af länens invånare till löner åt »provincialmedici»,
hvilken befallning ledde till den påföljd, att, utom förutvarande 12 provinsialläkare,
5 nya provinsialmedici anställdes med aflöning på grund
af dylika årliga sammanskott. Sedan ridderskapet och adeln samt
präste- och borgarestånden vid 1769 års riksdag åtagit sig en årlig
personlig afgift till förmån för medicinalverket och äfven bondeståndet
1772 förbundit sig att erlägga en sådan bevillning, dock med det uttryckliga
förbehåll att njuta befrielse från de till provinsialläkarnes
aflöning dittills gjorda sammanskott, öfvertog slutligen statsverket genom
kungl. brefvet af den 21 juli 1773 helt och hållet dei''as aflöning. Genom
samma bref inrättades äfven en del nya provinsialläkaredistrikt, i akt
och mening att i hvarje af rikets dåvarande 21 län skulle finnas 1 å 2
provinsialläkare, hvarigenom distriktens antal på en gång bragtes upp
till 32, fördelade på följande stationer: Borås, Eksjö, Eskilstuna, Falun,
Filipstad, Gäfle, Halmstad, Hedemora, Jönköping, Kalmar, Karlskrona,
Karlstad, Kristianstad, Lidköping, Linköping, Malmö, Mariestad, Norrtälje,
Nyköping, Stockholm, Sundsvall, Söderhamn, Uddevalla, Umeå,
Uppsala, Vadstena, Vimmerby, Visby, Vänersborg, Västerås, Växjö och
Örebro.
»Ehuru Kungl. Maj:t vid denna medicinalstats utfärdande förklarat,
att någon tillökning i provinsialläkarnes stat »eller hvad annan ändring
det vara må» icke finge för det tillkommande begäras, blefvo dock efter
hand flere nya provinsialläkaretjänster inrättade, nämligen i Hernösand
1792 (indragen redan 1802), i Strömstad och Vingåker 1794, i Nora
1795, för södra Gottland 1802 samt på Öland och i Östersund 1810. År
1812 hade alltså provinsialläkarnes antal stigit till 38. Landsortens
behof af läkare för sjukvårdens bestridande var dock ännu långt ifrån
tillfredsställdt. Rikets ständer afläto därför den 17 september 1829 eu
skrifvelse till Kung]. Maj:t, hvari hemställdes att, »enär flere provinser
i riket funnes, hvilka, i anseende till deras vidsträckthet och större
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
folkmängd, vore i saknad af erforderligt, läkarebiträde, och då alla rikets
invånare i statsbördornas utgörande och således äfven i kostnaderna för
hälsovårdens befordrande deltoge samt fördenskull, utan undantag, borde
äga lika rätt att dela förmånerna däraf», Kungl. Maj:t täcktes efter
förutgången utredning låta uppgöra förslag till allmän reglering af provinsialläkarevården
öfver hela riket samt öfverlämna detta förslag till
Riksdagens vidare åtgärd. Under iiden och intill dess ifrågavarande
reglering kunde hinna pröfvas och fastställas, borde »extra provinsialläkare»
förordnas på obestämd tid i sådana delar af riket, som af ökadt
läkarebiträde befunnes vara i största behof, för hvilket ändamål Riksdagen
ställde ett anslag af 2,000 rdr bko till Kung]. Maj:ts disposition.
I följd häraf inrättades enligt kungl. brefvet af den 25 juni 1830 åtta
extra provinsialläkaredistrikt (i Sigtuna, Värnamo, Alingsås, Ljusdal,
Hernösand, Lycksele, Helsingborg och Sölvesborg). Sedan ofvannämnda
förslag till reglering af provinsialläkarevården till Riksdagen inkommit,
beviljades därefter år 1834 erforderliga arfvoden åt 7 nya extra provinsialläkaredistrikt
(i Falköping, Kisa, Ulricehamn, Tjust, Norra Dalarne,
Arvika och Orust) och år 1840 ytterligare åt 8 sadana (Östersund, Nas,
Sunne, Åmål, Hudiksvall, Oskarshamn, Vrigstad och Hjo).
»Men ännu flere läkare kräfdes snart, och sundhetskollegium anbefalldes
därför 1842 att till Kung]. Maj:t inkomma med nytt förslag
till en allmän och fullt ändamålsenlig reglering af provinsialläkarevården.
Den 3 juni 1844 afgaf sundhetskollegium det infordrade förslaget,
hvilket i hufvudsakliga delar också blef af Rikets Ständer och
Kung]. Maj:t gilladt. I öfverensstämmelse därmed öfverflyttades 18 af
de extra provinsialläkarne på ordinarie stat, hvarjämte äfven några nya
provinsialläkarebeställningar inrättades, sa att dessa nu ökades till 05.
Dessutom beviljades arfvoden till en del nya extra provinsialläkare,
hvilkas antal därigenom blef 17. .
»Under åren 1845—1859 tillkommo därefter 6 ordinarie provinsialläkare
och 9 extra provinsialläkare, så att vid sistnämnda års slut sammanlagt
funnos 71 ordinarie och 26 extra provinsialläkarebefattningar.
Förteckning å dessa 97 läkares stationer återfinnes å den betänkandet
bifogade bil. A. År 1858 hade Rikets Ständer emellertid, med anledning
af dels de många vid hvarje riksdag från olika orter af riket
»•jorda framställningarna om erhållande af ökadt antal läkare och dels
den ojämna fördelningen af provinsialläkaredistrikten, anhallit, att Kungl.
Maj:t ville ånyo låta utarbeta och till Rikets Ständer afgifva förslag
till'' ett fullständigt ordnande af den civila hälso- och sjukvården i riket.
»Sedan sundhetskollegium anbefallts afgifva sådant förslag och där -
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotta (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
med inkommit den 11 april 1859, bifölls detta i så måtto, att af föreslagna
48 nya provihsialläkarebeställningar 34 medgåfvos. Härigenom
steg de ordinarie provinsialläkarnes antal till 105, hvarefter småningom
antalet ytterligare, ökats med 33 genom dels öfverförande på ordinarie stat
åt alla extra provinsialläkaretjänster, dels inrättande af 7 nya provinsiallakaretjanster.
Numera finnas därföre, alltsedan den nu gällande provinsiallakarestaten,
i enlighet med 1890 års Riksdags beslut, blifvit fastställd,
i hela riket 138 ordinarie provinsialläkare med stationer å platser, som
i A “armare framgår. Af dessa läkare äro 33 anställde för Norrland,
40 för Svealand och 65 för Götaland.
. »Emellertid har efter 1890 och i följd af bestämmelserna i läkarelnstruktionen
af samma år en annan klass af tjänsteläkare tillkommit,
nämligen de nya »extra provinsialläkarne», hvilka i det stora hela hafva
samma_ skyldigheter som de ordinarie, ehuru de icke eller i vissa fall
blott delvis aflönas af staten. Egentligen afsedda för att bestrida den
enskilda sjukvården å landsbygden, äro nämligen dessa extra provinsialläkare
tillika pliktiga att, såsom vederlag för den tjänstårsberäkning de
åtnjuta, på vederbörligt förordnande inom sitt distrikt verkställa siukresor,
rättsmedicinska undersökningar och andra tjänsteförrättningar mot
enahanda ersättning, som. tillkommer provinsialläkare, hvar jämte de äfven
äro skyldiga att ställa sig till efterrättelse den för provinsialläkare uttardade.
instruktion och fastställda taxa. Bildandet af de extra provinsialläkaredistrikten
har i allmänhet berott på ett från vederbörande ort utgånget,
af vissa åtaganden åtföljdt initiativ, hvarigenom ortens åstundan
om okad läkarehjälp ådagalagts, .hvarpå staten, efter verkställd utredning
och pröfning af framställningen, med eller utan beviljande af
bidrag till läkarens aflöning bifallit det gjorda förslaget.
»Denna institution torde tvifvelsutan hafva fylligt verkligt behof,
att döma af det stora antal extra provinsialläkaredistrikt, som efter 1890
bildats inom alla delar af landet. Utom de af kommuner eller enskilde
antagna distriktsläkare med tjänstårsberäkning, hvilka funnos kvar 1890
och som därefter likställdes, med extra provinsialläkarne, hafva näm
i
rrU-j. • 1 °r meC* m’uc^re än 104 extra provinsialläkare
biitvit tid efter annan anställde inom nya distrikt. Af dessa 104 distrikt
tillkommo 55 under åren 1891—1895, 44 åren 1896—1900 och 5 under
aren 1901 och 1902. Sammanlagdt funnos vid 1902 års slut i Norrland
40 extra provinsialläkaredistrikt, i Svealand 54 och i Götaland 56.
»Onekligen ha emellertid äfven en del olägenheter uppstått i följd
åt dessa nya distrikts bildande. Hufvudsyftet med dem har, såsom förut
nämnts* varit atR sedan staten sörjt företrädesvis för sina ändamål genom
5
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
anställandet af läkaretjänstemän för rikets alla delar, kommunerna själfva
skulle draga försorg om de för den enskilda sjukvården ytterligare behöfliga
läkare, och detta synnerligast i aflägsna eller särskilt tätt befolkade
landsdelar, hvarvid staten i händelse af behof åtagit sig att lämna landskommunerna
ett icke oväsentligt understöd i form af dels bidrag till läkarens
aflöning, dels förmånen af tjänstårsberäkning för honom. Tillkomsten
af de extra provinsialläkaredistrikten har under sådana förhållanden ofta i
afsevärd mån betingats af den större eller mindre lättheten att inom orten
anskaffa medel till läkares aflönande, och därvid har svårligen kunnat
undvikas, att ojämnheter uppstått i afseende å distriktens storlek, läge och
form. Därigenom, att en eller flere kommuner vägrat att för sin del
bidraga till extra provinsialläkarens aflöning, hafva sålunda distrikten
understundom fått ett mycket olämpligt läge i förhållande till andra
läkaredistrikt, och af samma skäl hafva eu del nybildade distrikt äfven
kommit att blifva rätt oformliga. I allmänhet har dock icke fog ansetts
förefinnas att fördenskull hindra ett distrikts upprättande, då en afsevärd
del af de betalande kommunerna haft stort gagn af den ökade
läkaretillgången. Vid vissa tätt befolkade knutpunkter för rörelsen har
dessutom ofta behofvet af egen läkare föranledt. bildandet af ett extra
provinsialläkaredistrikt, oaktadt annan läkare haft sin station i närheten
af eller till och med inom samma kommun. Oregelbundenheter
och missförhållanden förefinnas alltså för närvarande med afseende å
de extra provinsialläkaredistrikten. Emellertid anser utskottet, att
dessa tillfälliga oegentligheter tvifvelsutan skola efter hand utjämnas åt sig
själfva, allteftersom nya extra provinsialläkaredistrikt bildas, och dessa
distrikt alltså mer och mer komma att gå in på de nuvarande ordinarie
provinsialläkaredistriktens områden. En omreglering af förevarande distrikt
stöter dessutom för närvarande på mycket stora, i vissa fall helt
säkert oöfvervinneliga svårigheter, då de kommuner, som sammanslutit
sig för att aflöna en extra provinsialläkare, nog icke skola finna sig
uti att utbrytningar ur distriktet företagas eller att kommuner tilläggas
distriktet, hvilka icke bidraga och icke kunna mot sin vilja tvingas att
bidraga till läkarens aflöning. Några mera afsevärda jämkningar i de
extra provinsialläkaredistrikten torde af dessa skäl knappast kunna ifrågasättas,
huru önskliga sådana än i vissa fall måste erkännas vara.
»Nödvändigare och lättare att bringa till stånd synes det. da utskottet
vara, att, såsom äfven motionären särskildt framhållit, en omreglering
sker af de ordinarie provinsialläkaredistrikten, hvilkas inledning
sedan gammalt företett stora oegentligheter, men hvilka utan allt tvitvel
blifvit än mera missbildade genom senaste årens utbrytningar af eu
6 Första Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.
mängd extra provinsialläkaredistrikt. Af en tablå öfver rikets provinsialläkare-
och extra provinsialläkaredistrikt jämte uppgift å deras ytinnehåll,
folkmängd m. m., hvilken tablå af motionären ställts till utskottets
förfogande och såsom bilaga B vidfogats detta betänkande, framgår tydligt,
att stora missförhållanden för närvarande förefinnas i afseende å indelningen
af provinsialläkaredistrikten.
»Den hvarje provinsialläkaredistrikt tillkommande landareal är
framför allt betydligt växlande. Äfven i de båda nordligaste länen med
deras vidsträckta lappmarker finnas sålunda numera ordinarie distrikt af
så olika ytvidd som 198,5 och 11,8, 9,i ända till 3,9 kvadratnymil. En
väsentlig förbättring i dessa trakters läkareförhållanden har visserligen
öfverallt inträdt i och med bildandet af en del extra provinsialläkaredistrikt,
sammanlagdt 22, inom de bägge länen, men såsom af nyssnämnda
exempel torde framgå, är just i följd af detta förhållande en
omreglering af de kvarvarande, till arealen synnerligen olika ordinarie
distrikten väl af behofvet påkallad. Samma är emellertid äfven förhållandet
med flere af de öfriga länen, där distrikt af jämförelsevis
onaturligt stora ytvidder ligga sida vid sida med andra, hvilkas areal
däremot är alltför knapp för att distriktet torde behöfva bibehållas
oförändradt. Så är till och med på sina ställen fallet inom mellersta
Sverige, t. ex. i Östergötland med tvenne distrikt af resp. 23,2 och 5,8
kvadratnymils areal, inom Kronobergs län med distrikt af resp. 28,9 och
8,3 kvadratnymil o. s. v.
»Men äfven i afseende på folkmängden inom de olika provinsialläkaredistrikten
förefinnas stora ojämnheter. Så hafva af de 138 distrikten
23 ett invånareantal, som understiger 10,000, 52 distrikt hafva 10—20,000
invånare, 38 distrikt 20—30,000, 14 distrikt 30—40,000, 7 distrikt 40—
50.000 och 4 distrikt öfver 50,000 invånare. Inom några län ligga så
folkrika distrikt, att de räkna ett invånareantal af 45,000 ända upp till
62.000 personer, alldeles invid små distrikt med endast 8—15,000 invånare
o. s. v.
»Härtill kommer, att på icke så få ställen har numera provinsialläkarestationen
ett sådant läge inom distriktet eller i förhållande till
något nybildadt. extra provinsialläkaredistrikt, att nyttan af läkarens därvaro
blir ganska tvifvelaktig eller åtminstone väsentligt inskränkt mot
om han förflyttades till annan plats, där den större allmänheten inom
provinsialläkaredistriktet kunde få tillfälle att oftare besöka honom och
anlita hans hjälp. Såsom exempel härpå kunna anföras Värnamo och
Arvika distrikt, där ordinarie och extra provinsialläkarne bo å samma
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 22.
plats, Marks distrikt med station för provinsialläkaren på 5 kilometers
afstånd från extra provinsialläkarens i Rinna station m. fl.
»En jämnare och bättre fördelning af de ordinarie provinsialläkaredistrikten
samt deras stationer synes af här åberopade skäl vara synnerligen
önskvärd. Detta borde också i många fall kunna utan större svårighet
åstadkommas dels genom en jämkning af gränserna mellan vissa distrikt,
dels ock genom en af förändrade kommunikationsförhållanden eller af förflyttad
centralplats för rörelsen inom distrikten påkallad flyttning af stationen.
Genom minskning af de största provinsialläkaredistrikten och förstoring
af de minsta skulle nog också en viss likformighet dem emellan
kunna å många håll vinnas. En sådan omreglering af provinsialläkaredistrikten
stöter numera ej på några svårigheter från tjänsteläkarnes
sida, eftersom de på grund af Kungl. Maj:ts kungörelse den 31 oktober
1890 angående ny reglering af provinsialläkarestaten äro förpliktade
att underkasta sig »såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och
jämkning i åligganden som ock den reglering af tjänstgöringsområde,
som kunna varda föreskrift^». Skulle slutligen några nya provinsialläkaredistrikt
befinnas erforderliga för att underlätta den ifrågasatta
omregleringen, torde äfven detta utan egentligen ökade kostnader för
statsverket kunna åstadkommas genom sammanslagning på. sina ställen
af sådana små distrikt, som i följd af läge, kommunikationer m. m.
särskildt ägna sig därför, hvarigenom en del provinsialläkarelöner skulle
kunna göras lediga. _ .
»Utskottet förbiser ingalunda de hinder, som ställa sig i vägen
för en allmän omreglering af provinsialläkaredistrikten. Skall en sådan
blifva fullt rättvis, så att ej vid regleringens genomförande en landsdel
kommer att blifva särskildt gynnad framför en annan, fordras nämligen
en mycket grundlig utredning af alla lokala förhållanden, stödd
på vederbörande kommuners och myndigheters undersökningar och
utlåtanden, en utredning, som säkerligen på många håll kommer att
möta stora svårigheter. Ty vid densamma måste en mängd, faktorer
af olika vikt och betydelse tagas i betraktande, bland annat distriktens
storlek samt afstånden inom dem till tjänsteläkar.en, olika orters större
eller mindre utvecklingsmöjligheter, tillvaron af industriell verksamhet
samt däraf beroende tätare eller glesare befolkning, kommunikationsledernas
mångfald och riktning m. in., allt omständigheter, som för ett
rätt bedömande kräfva en stor lokalkännedom och mycken urskilning.
Men genom samarbete af flere., för saken intresserade och i frågan väl
förfarne personer skulle nog icke förty ett godt resultat af. en utredning,
sådan motionären föreslagit, kunna vinnas, så att åtminstone för
8 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (Ko 2) Utlåtande Ko 22.
den närmaste framtiden en bättre ordning kunde åstadkommas, än som
nu är rådande beträffande rikets provinsialläkaredistrikt.»
Ifrågavarande motion öfverlämnades i enlighet med 63 § regeringsformen
till Första Kammaren, som remitterat densamma till sitt andra
tillfälliga utskott.
Med hänvisning till den utredning och motivering, som framlagts
af Andra Kammarens andra tillfälliga utskott, får utskottet hemställa,
att Första Kammaren biträder Andra Kammarens
beslut.
Stockholm den 8 maj 1903.
På utskottets vägnar:
GUSTAF BJÖRLIN.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDASE, 1903.