Första Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12. 1

Utlåtande 1904:TfuA12 Första kammaren

Första Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12. 1

N:o 12.

Ank. till liiksd. kansli den 20 april 1904, kl. 1 o. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken.

I anledning af en inom Andra Kammaren af herr K. Starbäck
väckt motion, n:o 194, har Andra Kammaren på hemställan af sitt
första tillfälliga utskott för sin del beslutat, att Riksdagen skulle i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla »det Kungl. Maj:t, täcktes låta verkställa
utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas för att bereda
skydd åt vårt lands natur och naturminnesmärken».

Sedan beslutet delgifvits Första Kammaren, bär denna hänvisat
ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Andra Kammarens utskotts i detta ärende afgifna utlåtande är af
följande lydelse:

»Till utskottet har hänvisats eu motion, n:o 194, af herr K. Starbäck,
hvari motionären föreslår, »att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning af hvilka skyddsåtgärder böra
vidtagas för vårt lands natur och naturminnesmärken».

I motionens syfte har herr De Geer instämt, hvarjämte herrar
professorer A. G. Nathorst, V. AVittrock. Hj. Théel, G. Holm, Y. Sjöstedt,
G. Lagerheim, kungl. vetenskapsakademiens sekreterare Chr. Aurivillius,
lektor C. Lindman och docenten G. Andersson i en motionen vidfogad
bilaga tillkännagifvit, att de till alla delar instämma i motionens syfte
Dill. till Riksd. Prof. 1904. 8 Sami. 2 A/d. 1 Band. 9 Haft. (N:o 12.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12.

samt anse »det vara i hög grad maktpåliggande, att sagda utredning
snarast möjligt åvägabringas».

Till stöd för sin hemställan anför motionären följande:

I ett litet häfte »Forstbotanisches Merkbuch, Nachweis der beachtenswerthen
und zu schutzenden urwuchsigen Sträucher, Bäume und
Bestände im Königreich Preussen» yttrar författaren, den framstående
museiföreståndaren och botanisten professor H. Conwentz i företalet
följande:

»Alltmera förändras naturens utseende i vårt fädernesland, liksom
i andra länder, på grund af kulturens framsteg. Den mark, som genom
naturkrafternas inverkan under tidernas lopp fått en bestämd gestalt,
blir af människohand förvandlad, ofta äfven förstörd. De ursprungliga
växt- och djursamhällena förstöras eller beröfvas sina lifsvillkor, och
artificiella kulturprodukter träda i stället. Skall icke vårt folk gå fullständigt
förlustigt den lefvande åskådningen af naturens utvecklingsskeden,
så är det på tiden att uppsöka, lära känna och så vidt möjligt
skydda de kvarblifna framstående vittnesbörden från det förgångna och
de anmärkningsvärda bildningarna från nutiden.

Staten har alltid bland sina viktigaste uppgifter ansett den att
jämte vården af de åt den anförtrodda materiella intressena äfven ägna
sina omsorger åt de ideella. Redan sedan länge har den med framgång
eftersträfvat att vårda och uppehålla minnesmärkena af flydda tiders
konst och kultur; nu bör äfven samtidens vidgade intresse på samma
sätt vända sig mot naturens minnesmärken. Inom några områden af
den lefvande naturen, såsom fiskets och jaktens, verkar redan delvis ett
lagligt skydd; men det är nödvändigt, att detta utsträckes öfver vidare
gränser.»

Hvad den varmhjärtade förkämpen för »skydd för natur och naturminnesmärken»
här yttrat om Tyskland, kan utan tvekan anses äga sin
giltighet äfven för Sverige. Om också till följd af hårdt klimat, karg
jordmån och andra ogynnsamma förhållanden hvarken markens odling
eller industriens utveckling i samma grad som i en del andra länder
gjort sådana framsteg, att de ursprungliga berg- och växtformationerna
fullständigt förändrats, så är det å andra sidan visst, att vi i sjkifva
verket endast i de aflägsnaste trakter kunna tala om en natur, som i
vidsträcktare mån undgått människans inverkan. Mindre, jämförelsevis
oberörda områden torde finnas här och där i landet, och enskilda partier
eller enstaka föremål af särskildt naturvetenskapligt värde skola sannolikt
visa sig betydligt mindre sällsynta, om uppmärksamheten riktas åt
detta håll och allmänhetens intresse väckes.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12. 3

I utlandet har man på många ställen insett den ofantliga betydelsen,
vården om naturen äger, huru bibehållandet af större sträckor
i ursprungligt skick, d. v. s. utan att människan störande får inverka,
eller ock skyddandet af märkliga klippformationer, erratiska block, egendomliga
jordlager, sällsynta djur- och växtarter, ja, enstaka naturföremål
kan blifva af omätligt värde vid studiet af naturens utveckling.

I Nordamerikas Förenta Stater ha således vidsträckta områden —
det största, Yellowstonepark, med en areal större än Upplands — fullständigt
fridlysts; intet får inom dessa rubbas eller därifrån borttagas
af stenar, djur eller växter. — I Österrike bar, tack vare en enskild
donation, en urskogsartad park uppe i Böhmerwald bevarats åt sin egen
utveckling och framtida forskning. — Den botaniska föreningen i
Landshut i Bayern har inköpt ett stycke hed; staden Aussig i Böhmen,
som äger en geologiskt intressant basaltklippa, har afbrutit all stenbrytning
därstädes; i Niirnberg har utgifvits en förordning, enligt hvilken
den i stadens vattendrag förekommande sällsynta näckrosen Nymphsea
semiaperta icke får plockas. Många andra exempel att förtiga.

I Preussen finna vi en mera systematiskt ordnad verksamhet för
att iakttaga sådana naturminnesmärken, som höra skyddas, och på initiativ
af ministern för »Landwirthschatt, Domänen und Försten» har en
skrifvelse kommit till stånd, innehållande följande hufvudsynpunkter:
anmärkningsvärda vilda buskar, träd och skogsbestånd böra af skogstjänstemänuen
särskildt antecknas och inläggas på kartor; för hvarje
provins kommer sedermera att utgifvas »Merkbiicher», som i ord och
bild lämna en kortfattad öfversikt. öfver det insamlade materialet; ett
lämpligt skydd bör beredas dessa »Naturdenkmäler»; för enstaka träd
jämte dessas omedelbara omgifning kunna af revirförvaltaren omedelbart
skyddsåtgärder vidtagas, hvaremot frågan om behandlingssättet af
hela bestånd hänskjutes till vederbörande styrelse.

Enligt välvilligt meddelande af professor E. Warming i Köpenhamn
är i Danmark »desvmrre ikke endnu gjort noget ved Lov, undtagen
åt jagtbare Dyr ikke maa drmbes, liden til visse, i Loven nöje fastsatte
Tider». På privat väg är dock åtskilligt uträttadt. »Indenfor Zoologien
maa jeg först nasvne Viceinspektör ved Zoolog. Museum, H. Vinge, som
gör og har gjort serdeles meget for Fredning af Fugle isaer. Paa sin
Egendom, der dog ikke er stor, har han sörget for et Fristed, og ved
Dispositioner, jeg ikke nmrmere kan omtale, har han sörget for Udvidelse
af sine Bestrasbelser i Fremtiden. Der er Andre, som arbejde paa
samme Vis.

Indenfor Botum fiken maa först naevnes, åt nu afdöde Brygger Th.

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12.

Scliiötz bär faaet fredet og indhegnet samt överdraget til Botanisk
Förening det fremtidige Vmrn om to af vore sjseldneste Planter: Cypripedium
Calceolus, syd for Aalborg, og Arctostaphylos alpina, syd for
Ringköbing. Universitetet freder om Ophrys myodes, der vokser i en
Universitetet tilhörende Skov ved Ringsted, for saa vidt som Ingen maa
samle den eller botanisere der uden Adgangskort fra Direktören for
Botanisk Have.»

Professor Warming har lyckats åstadkomma följande: »1) Staten

bär indköbt et Idedeareal, stort c. 3,200 Tdr Land i Vestjylland; det
maa ikke kultiveres, ikke benyttes til Jagt, til Grasning eller paa nogen
anden Vis. 2) Klitvresenet har udlagt et Lyngbedeareal af c. 80 Tdr
Land vest for Varde (Vrögum), der paa lignende Maade fredes. 3) Forstvaesenet
har (forelöbig) indvilget i åt lade en Hedestrmkning paa Kronheden
ved Lemvig, c. 800 Tdr Land, ligge urört hen.»

Vidare: »4) Raabjerg Mile, en enorm vega ta tion slös Flit syd for

Skagen, har Klitvmsenet köbt; den skal henligge urört. 5) Fosdaleu i
Nordjylland er ogsaa bleven Statsejendom, saa vidt jeg ved med den
Bestemmelse, åt den skal bevares for sin ejendommelige Naturs Skyld.»

I Norge har man börjat arbeta för att en skogssträckning i närheten
af Kristiania skulle fridlysas; och dessutom är man betänkt på att
förhindra utplundringen af en del sällsynta Dovreväxter, därigenom att,
då staten äger en del »Fjseldstuer» jämte angränsande fjälltrakter och
därstädes inga andra människoboningar finnas, så förbjudas arrendatorerna
(»Leierne») af dessa att gifva kost och logis åt växtsamlare, som
icke kunna framvisa ett tillståndsbevis att samla växter på statens egendom,
undertecknadt af professorn i botanik i Kristiania.

I Finland höll 1891 professor R. Hult i geografiska föreningen
ett föredrag angående inrättandet af en »nationalpark», och beslöt förföreningen
»att uppmana sin förstärkta bestyrelse att ingå till regeringen
med en utförligt motiverad hemställan om en nationalparks inrättande».
Till några åtgärder från regeringens sida torde denna hemställan —
om den ens sattes i verket — ej hafva ledt.

Hvad vårt eget land beträffar, har — liksom måhända i de öfriga
nordiska länderna — denna fråga först erhållit mera aktuellt intresse
genom en uppsats af professor A. E. Nordenskiöld (omtryckt i skogsvårdsföreningens
tidskrift 1903), däri han för snart 24 år sedan framställde
ett förslag om inrättandet af riksparker i de nordiska länderna.
I ett föredrag för åtskilliga år sedan föreslog den från sydpolarormådet
nyligen hemkomne forskaren, docent J. G. Andersson, att Gotiska Sandön
skulle fridlysas, och lotsverket, som äger denna ö, lär på senaste tiden

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (K:o 2) Utlåtande N:o 12. 5

ha vidtagit en del åtgärder för att skydda dervarande naturminnesmärken.
Detta enligt uppgift af docent R. Sernander (Verdandis populärvetenskapliga
tidningsartiklar, 108, dec. 1903), som härom yttrar:
»Togo man de gjorda stegen fullt ut, framförallt genom att för all
framtid afstå från den lilla vinst, söm utfås genom försäljning af talltimmer
ur öns skogar, af hvilka några tusen tunnland ännu torde få
anses som verklig urskog, skulle man af Gottska Sandön få en nationalpark
af oskattbart värde.» — Vattenfallskommittén har i sitt betänkande
i förbigående framhållit, att åtminstone i någon trakt en präktig fors
eller ett ståtligt vattenfall med dess närmaste omgifning borde förskonas
från hvarje industriell anläggning och bevaras i sin ursprungliga
skönhet.

Slutligen höll den 22 januari i år professor H. Conwents i sällskapet
för antropologi och geografi ett föredrag om »faror, som hota
det naturliga landskapet jämte dess växt- och djurvärld, särskilt i
Sverige, samt förslag till landskapets skydd». Föredragaren framhöll,
att skyddet kan främjas på trenne vägar: genom frivillig medverkan,
genom samhällenas och genom statens ingripande. Detta senare kan
ske dels därigenom, att större och mindre delar af statens domäner
fridlysas, men ännu viktigare är, »att alla grenar af statsförvaltningen
göras förtrogna med vården af de i naturen förekommande egendomligheterna
och betydelsen af deras vidmakthållande. Tjänstemännen måste
anmodas att under sina resor iakttaga och göra anmälan om de fall,
där man gjort intrång på naturskönheten. Särskildt borde domänstyrelsen
och skogsförvaltningen förständiga sina tjänstemän att upprätta
inventarier öfver naturminnesmärken inom deras olika revir samt att
på ort och ställe sörja för deras skydd. Dessutom borde dessa minnesmärken
införas på skogskartorna. Statens geologer borde anmodas att
inom sina arbetsområden särskildt rikta uppmärksamheten på naturmärkvärdigheterna
i allmänhet och ingifva förslag till ^servering af
mindre områden».

Af de synpunkter, som tala för ett verksamt skydd för natur och
naturminnesmärken, synas de rent vetenskapliga ligga i så öppen dag,
att de ej torde vidare behöfva framhållas. Detsamma gäller ock de
estetiska. Om det också är en djärf framtidsbild, är det i alla fall icke
alldeles otänkbart, att t. ex. inloppet till Stockholm, såsom redan delvis
skett, i stället för omväxlande och hänförande naturscenerier komma att
förete anblickön af eu annonsutställning i stort på hvad alla världens
firmor kunna ha att utbjuda, om ej reklammakeriets vilda framfart stäfjas.
Men naturens bibehållande i ursprungligt skick kan äfven få eu utom -

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12.

ordentligt stor praktisk betydelse för vårt skogsväsende. Jag kan ej
bättre belysa detta än genom anförandet ur professor R. Hults ofvannämnda
föredrag af följande passus om nationalparker: »För det fjärde
gifver parken det yppersta och snart nog det enda tillfälle att studera den
vilda vegetationen, det vill säga växternas lagbundna grupperingar till
samhällen eller formationer, sådana de framgå opåverkade af människan
och husdjuren. Växtformationernas sammansättning, deras utveckling
och denna utvecklings slutresultat på olika slags ståndorter, allt detta
kommer där att framstå enklare och klarare än i andra trakter, där
yxan, spaden och plogen, elden, gödseln och mulen öfverallt störande
ingripa. För det femte kommer parken att utvisa, huru den vilda
vegetationen i ostördt arbete inverkar på jordmånen, på jordens fuktighetsgrad,
jordvattnets cirkulation, bildningen af mylla och uppluckringen
af alfven, samt på bergytans söndergrusning. Särskild! de frågor, som
beröras under punkterna fyra och fem, hafva ett högt värde för forstvetenskapen.
I våra millioner tunnland kronoskog skall man aldrig
kunna införa en intensiv skogshushållning efter utlandets mönster. De
måste städse väsentligen blifva öfverlämnade åt naturens fria omvårdnad,
och forststatens ingripande måste mer eller mindre inskränka sig till
vakthållning mot eldfara och tjufnad, till rationell utverkning, samt en
mera tillfällig handräckning åt naturen i form af torrläggning, rensning,
sådd och åtgärder mot parasitiska farsoter. Det gäller därför här mer
än i de stora kulturländerna att förstå arten af naturens fria arbete,
så att man icke ingriper i en gagnlös eller rent af skadlig riktning.
Erfarenheterna från utlandet gälla ej med nödvändighet för vår jordmån
och vårt klimat. Känna vi verkligen exakt skogens mullbildande förmåga
hos oss? Känna vi förmultningens hastighet och slutresultat?
Känna vi den naturliga cirkulationen i våra skogars sammansättning,
så att vi skulle kunna uppgifva, inom huru många år ett trädslag förmår
undantränga ett annat på olika ståndorter? Alla dessa frågor måste
blifva besvarade på ett otillfredsställande sätt, så länge vi äro hänvisade
till att hämta vår erfarenhet från skogar, som afverkas, gallras, betas
och härjas af elden. Mig synes, att en fridlyst nationalpark vore en
för oss viktigare försöksstation än den bäst försedda modellpark för
utländska trädslag.

Genom förevarande motion har en till innebörden alldeles ny fråga
blifvit bragt inför Riksdagen. Visserligen hafva tid efter annan bestämmelser
angående jakt, fiske och vården af statens och enskildes

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12. 7

skogar o. s. v. af Riksdagen blifvit utfärdade, men detta har dock
skett företrädesvis i ekonomiskt syfte. Hvad motionären här afser, kan
måhända närmast jämföras med hvad af regering och Riksdag blifvit
åtgjordt för skyddandet af fornlämningar och historiska minnesmärken,
dock med den skillnad, att lagstiftningen därvid af enbart kulturhistoriskt
intresse kommit till stånd, då däremot i här omförmälda fråga
äfven de naturalhistoriska och estetiska intressena spela in, så till vida
nämligen som motionen åsyftar att förebygga, det en mängd djur- och
växtarter samt ögat tilltalande ställen, hvilka äro mer eller mindre
kännetecknande för vårt land, genom markens uppodling eller vandalisering
gå sin förstörelse till mötes.

Utskottet, som finner motionärens syfte högst beaktansvärdt, anser
också i likhet med denne, att det för vårt land torde vara hög tid att
följa exemplet af en del främmande länder, såsom Tyskland och Amerikas
Förenta Stater med flera, hvilka med stor omtanke söka bevara enstaka
minnesmärken af ursprunglig natur midt inne i odlade bygder (se
bilaga I). I kampen mellan natur och kultur dukar den förra lätt under,
såvida ej målsmännen för mera ideella riktningar ingripa; och helt
säkert skulle kommande släktens tacksamhet mot oss icke bli mindre,
om dessa, då de hämta afkastningen af de fält vi odlat, också blefve
satta i tillfälle att här och där se ett konstlöst »Skansen», hvilket vi
af pietet för deras och vårt fäderneslands ursprungliga natur velat
undandraga yxa och plog.

Utskottet håller vidare före, att då regering och Riksdag genom
frikostiga anslag bidraga till utrustandet af vetenskapliga expeditioner,
hvilka ha till uppgift att utforska aflägsna länder och öka vårt lands
vetenskapliga samlingar med för dessa länder utmärkande naturalster,
det också är följdriktigt, att vi omsider söka från undergång rädda
något af hvad ännu står att rädda af det för vårt lands ursprungliga
natur säregna och tilltalande.

Det lär nämligen icke kunna förnekas, att genom markens fortskridande
uppodling, om hvilken ju annars icke kan vara annat än
godt att säga, eu mängd af för vårt land utmärkande naturegendomligheter
hålla på att försvinna. Skogsdungar och löfängar, hvilka för
knappast mer än cn mansålder sedan voro en prydnad för våra bygder,
blifva för hvarje år allt sällsyntare och synas gå sin fullständiga undergång
till mötes.

På detta sätt dör den ena efter den andra af för vårt land egendomliga
växt- och djurarter ut, och naturen vanställes eller beröfvas
sin bästa prydnad.

8 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N-''o 12.

Till förverkligande af förevarande syfte vill utskottet ej tillråda
något, som skulle innebära ett ingripande i den enskildes rätt att med
sin egendom förfara, som honom bäst synes, utöfver hvad nu gällande
lag därom innehåller; men då staten på de mest skilda ställen i vårt
land äger större eller mindre besittningar, kunde, menar utskottet, här
och där någon plats, där sällsynta djur eller växter trifvas, något egendomligt
skogsbestånd, något vattenfall, någon säregen geologisk bildning
och så vidare fridlysas för åverkan. Här kunde naturen förunnas lefva
sitt ursprungliga lif, och hit kunde vetenskapsmannen eller turisten,
hvar och en för sina syften, vallfärda.

Beträffande lämpliga ställen för inrättandet af dylika Dnationalparker»,
af hvilka ställen staten redan nu är ägare eller som densamma
utan allt för stora kostnader kunde förskaffa sig äganderätt till, hänvisar
utskottet till i detta ämne förefintlig litteratur (se bilagorna I och II).

Utan att mera ingående vilja inlåta sig på denna frågas tekniska
eller ekonomiska sida, håller utskottet dock före, att ärendet är af den
vikt, att en utredning,_ så fort sig göra låter, må blifva verkställd, och
då Kungl. Maj:t i institutioner, sådana som vetenskapsakademien, jordbruksdepartementet
och därunder lydande verk, har lämpliga krafter till
sitt förfogande, torde en slik utredning icke behöfva draga så synnerligen
stora kostnader.»

Första Kammarens utskott finner i likhet med Andra Kammarens
syftet med föreliggande motion högst beaktansvärdt, äfvensom att det
för vart land torde vara tid att följa exemplet af en del främmande
länder, hvilka söka bevara minnesmärken af så vidt det låter sig gorå
ursprunglig natur. Ett ytterligare stöd för denna uppfattning har utskottet
funnit i ett på utskottets begäran af professorn vid kungl.
vetenskapsakademien Hjalmar Sjögren afgifvet utlåtande i frågan, hvilket
finnes bifogadt, detta betänkande.

Erfarenheten ger nämligen vid handen, att naturen, äfven utan
kulturens ingripande, ständigt undergår förändringar, om ock mindre
märkbara, men också att förändringarna, särskilt beträffande växter
och djur, i allmänhet försiggå i andra riktningar och mindre hastigt
där naturen rundt om får vara ostörd än där kulturen flyttats nära.
Sålunda röna exempelvis växterna inflytande såväl af den strid som de
maste utkämpa med för platsen nya växter, hvilka inflytta med kulturen,
som ock af andra förhållanden, hvilka följa denna senare i spåren.
Beröfvar man sig, genom att låta kulturen bortsopa allt ursprungligt,
tillfällen till iakttagelser angående dessa af naturen själ!’ ledda

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12. 9

förändringar, så liar man också beröfvat sig ett material för inhämtande
af kunskaper, hvilket i väsentlig grad skulle kunna gagna ej
blott vetenskapen utan äfven rent ekonomiska intressen.

Detta oaktadt anser utskottet, att frågans betydelse ännu ej ådagalagts
vara af den beskaffenheten, att den omedelbart bör föranleda staten
till vare sig direkta utgifter för inköp och skydd af i enskildes ägo
befintlig natur och naturminnesmärken af sådant slag som motionen
afser, eller att genom lagstiftning för ändamålet ingripa i den enskildes
fria dispositionsrätt af sin egendom, detta så mycket mindre, som så
stor del af vårt land ännu är oberörd af kulturens störande inverkan.
Man kan visserligen säga, att detta icke är förhållandet i södra delarna
af landet, men så torde också de af motionären omnämnda skogsparkerna
och löfängarna, i stället för utsprunglig natur snarare vara
att betrakta som rester af en aflägsen kulturs inflytande på den ursprungliga
naturen.

Under sådana förhållanden synes det utskottet som om på frågans
nuvarande ståndpunkt ej någon annan åtgärd bör vidtagas än att, där
Kungl. Maj:t pröfvar sådant lämpligt, märkligare natur och naturminnesmärken
å statsdomänerna bibehållas i det skick, som bäst anses tjäna
det afsedda ändamålet, och detta så mycket heldre, som en dylik åtgärd
bör kunna vidtagas utan afsevärda uppoffringar. Då emellertid en fullständig
utredning från kompetent håll möjligen kan visa, att frågan
har större räckvidd, än utskottet nu vågar tillmäta densamma, och följaktligen
är värd större uppoffringar eller möjligen utan sådana kan i
vidsträcktare mån tillgodoses, hemställer utskottet,

att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
i ämnet fattade beslut.

Stockholm den 19 april 1904.

På utskottets vägnar:

CH. E. von OELREICH.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band, 9 Höft.

2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 12.

Bilaga.

Om naturparker och naturminnesmärken.

Tanken att i sitt ursprungliga skick bevara det naturliga växt- och
djurlifvet samt landskapets konfiguration och utseende realiserades först
af amerikanarne, i det att Förenta Staternas Congress genom ett beslut
af 1871 bestämde ett område i Klippbergen, hvilket skulle fridlysas
för åverkan och reserveras »för all framtid såsom en offentlig
park eller förströelseplats för folkets nytta och bildning». Benämningen
»park» kan efter våra begrepp vara vilseledande, enär området utgör
nära 15,000 kvadratkilometer (— 150 svenska kvadratmil) eller betydligt
större areal än flera af våra svenska län. Det innesluter inom sig
områden af mycket olika natur, snötäckta bergskedjor och skogsklädda
dalar, och är genomskuret af större och mindre vattendrag med vattenfall
och omfattar dessutom flera sjöar. Området, hvilket i geologiskt
afsende är bildadt af vulkaniska bergarter, har sin största märkvärdighet
i de till bortåt 3,000 uppgående varma källorna, af hvilka 70
äro springkällor. Staten har på det sätt förverkligat afsikten att göra
området till en offentlig park, att den anlagt hotell och vägar och föranstaltadt
om regelbunden trafik på dessa, genom ett kombineradt system
af omnibuslinjer och ångbåtar, och under sommarmånaderna besökes
nationalparken — eller naturparken såsom sådana områden lämpligen
benämnas — af hundratusentals människor af alla samhällsklasser.
Stränga ordningsregler härska inom området; det är förbjudet att fälla
träd eller buskar och all jagt är aflyst; dock var åtminstone för några
år sedan metning tillåten. Likaledes är det strängeligen förbjudet, att
förgripa sig på de varma källorna eller de egendomliga bildningar, som
afsatt sig kring desamma. Parken står under inrikesministeriets förvaltning,
som också genom Förenta Staternas geologiska undersökning
låtit utföra en ingående naturhistorisk utforskning af området, publicerade
i vetenskapliga afhandlingar af högt vetenskapligt värde. — Sedermera
hafva äfven andra naturparker inrättats i Förenta Staterna, bland

: b Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12. 11

hvilka Yosemit-dalen i Californien, som hyser några hundra exemplar
af värdens största trädslag, är den intressantaste.

Exemplet från Amerika har sedan vunnit efterföljd i Europa om
också i afsevärdt mindre skala. Att icke några sådana naturparker,
som på andra sidan Atlanten här kunnat inrättas, är gifvet, beroende
dels på, att jordvärdet här är vida större, dels ock hufvudsakligast
därpå att i de gamla europeiska kulturländerna icke något område
befinnes i det jungfruliga tillstånd och så oberördt af kulturen, att det
numera skulle lämpa sig för att åt framtiden gifva en åskådlig bild af
landets ursprungliga natur. Det torde vara alldeles säkert, att någon
naturpark, icke ens af blygsamma dimensioner, kan åstadkommas inom
t. ex. England, Frankrike eller de öfriga medelhafsländerna. Redanför
århundraden sedan har i dessa länder odlingen tagit i anspråk alla för
kulturen användbara områden och satt sin prägel äfven på de öfriga.
I Österrike har inom Böhmerwald åstadkommits en naturpark på enskildt
initiativ af furst Schwartzenberg, som därigenom velat bevara
urskogen inom detta område åt dess naturliga utveckling, men områdets
jämförelsevis obetydliga areal af endast 1,800 hektar gör att
detta ändamål knappast fullkomligt kan ernås.

Om man i de flesta europeiska kulturländer måst afstå från att
realisera tanken på verkliga natur-parker, enär tidpunkten därför längesedan
är förliden, så har däremot ett lifligt intresse vaknat för skyddandet
af s. k. naturminnesmärken, och i många länder äro åtgärder
vidtagna därför. Under benämningen naturminnesmärken förstår man
enstaka kvarlämnade rester af en orts ursprungliga natur, detsamma
må tillhöra dess geologi, dess flora eller fauna. Sålunda har man bland
naturminnesmärken, som förtjänat skydd, fäst sig vid anmärkningsvärda
bergformationer, berghällar med glacierrefflor eller andra märken
från istiden, sällsynta växtbestånd utgörande rester från en försvinnande
flora, enstaka träd utmärkta för sin storlek och rika utveckling o. s. v.
Äfven äro här och där i Tyskland och Danmark dels genom vederbörande
regeringars ingripande, dels också på enskildt initiativ mindre
arealer af olika slags mark fredade.

Öfvergå vi till tillämpningen inom vårt eget land af de högeligen
beaktansvärda tankar, som tagit sig uttryck i det allt mer och mer
erkända intresset för beredande af skydd åt naturen, så sönderfaller
frågan här också i skydd åt enstaka naturminnesmärken eller mindre
områden och i upprättandet af verkliga natur-parker. Inom södra och
mellersta delarne af Sverige torde numera förhållandet vara detsamma
som i de ofvan berörda kulturländerna, att någon fullt ursprunglig natur

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12.

numera icke existerar. Däremot finnes ett stort antal synnerligen värdefulla
och intressanta naturminnesmärken som tarfva skydd för att icke
förfaras. D:r Rutger Sernander har redan framhållit ett antal sådana
t. ex. på Stora och Lilla Karlson vid Gottland, med deras grottor och
geologiska klippbildningar, deras rika fågellim deras sällsynta växtarter;
Gottska Sandön i Östersjön med dess dyner och flygsandsfält och dess
tall-urskog; flera s. k. löfängar i mellersta Sverige o. s. v. Skulle något
område i denna del af landet förtjäna att afsöndras till en natur-park
så vore det Halle- och Huuneberg. Med sina höga delvis lodräta klippväggar
af eruptiva bergarter, sina barrskogar, myrar och ljunghedar
och sin talrika elgstam erbjuder detta område, som dessutom har en
utpräglad naturlig begränsning, ett stycke natur af sådan karaktäristisk
beskaffenhet, att något motsvarande knappast anträffas inom de kultiverade
delarne af Europa.

Inom Norrland och Lappland finnas icke blott talrika intressanta
naturminnesmärken, som förtjäna skydd, t. ex. de bekanta jättegrytorna
vid Ragunda, utan där skulle äfven ett område kunna utväljas för
bildandet af en verklig natur-park, och kan man taga för gifvet, att
ett lämpligt sådant skulle kunna finnas inom statens domäner. För
att fylla sitt ändamål borde det tagas så vidsträckt, att det innefattade
äfven ett fjällparti som höjde 6ig öfver skogsgränsen, så att icke blott
skogsregionens utan äfven björk- och fjällregionens naturförhållanden
blefve representerade. Ett område mindre än 5 å 10 svenska kvadratmil,
skulle knappast kunna fylla dessa vilkor. Såsom redan af andra
framhållits, skulle de direkta kostnaderna härför nästan inskränka sig
till bevakningen.

Vården af naturminnesmärken är en uppgift, som äfven delvis kan
falla inom kommuners och landstings verksamhetsområde; men statsmakterna
böra icke helt undandraga sig att egna denna fråga nödig
uppmärksamhet, särskildt då staten i sin domänförvaltning äger de
organ, som äro närmast skickade att handhafva denna uppgift. Ett
direkt föredöme i detta afseende har lämnats af Preussen, där genom
ministeriet för »Landwirthschaft, Domänen und Forsten», ett visst skydd
är beredt åt ett stort antal naturminnesmärken. Och upprättandet af
natur- eller s. k. nationalparker kan endast åstadkommas genom statsmakternas
ingripande.

Stockholm den 15 april 1904.

Hj. Sjögren.

Stockholm, K. L. Bockmans Boktr., 1904.