Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1897:Tfu19 Första kammaren tfu1)

Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 8 april 1897, kl. 2 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i
anledning af väckt fråga angående handeln med vin
och maltdrycker.

I anslutning till eu inom Andra Kammaren af herr P. Waldenström
och ett stort antal andra ledamöter af kammaren väckt motion,
n:o 143, och med bifall till kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 3 (i samlingen n:o 8) har Andra Kammaren för sin del beslutit:

l:o) att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det
täcktes Kongl. Maj:t efter sakkunnig utredning bestämma en gräns mellan
svagdricka och starkare maltdrycker samt dervid, om det praktiskt låter
sig göra, lägga alkoholhalten till grund för en sådan bestämmelse;

2:o) under vilkor af bifall till punkt l:o, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, att handeln med svagdricka må frigöras
från de inskränkande bestämmelser, som nu gälla handeln med maltdrycker
i allmänhet; och

3:o) under vilkor af bifall till punkt l:o, att Riksdagen i skrifvelsen
till Kongl. Maj:t anhåller om sådan ändring i kongl. förordningen
den 24 oktober 1885, att handel med vin och starkare maltdrycker
icke må på landet förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan
erfordras.

Bill. till Riksd. Prot. 1897. S Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Haft. (N:o 9). 1

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.

Jemlikt 63 § 3 inom. riksdagsordningen, liar detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt första tillfälliga utskott.

Den fråga, som sålunda föreligger, är icke ny. Efter det förslag
vid särskilda tillfällen förevarit utan att dock leda till något uttalande
från Riksdagens sida, beslöt 1892 års Riksdag i anledning af väckt
motion att i skrifvelse anhålla, att Kong! Maj:t ville låta utreda, huru
på det mest praktiska sätt en gräns kunde bestämmas mellan svagdricka
å ena sidan och starkare maltdrycker å den andra, samt att Kongl.
Maj:t på grund af sådan utredning ville vidtaga de förändringar i förordningen
den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker
m. m., att en sådan gräns bestämdes, samt att handel med
svagdricka undandroges de inskränkande bestämmelser, som nu gälde
för handel med maltdrycker i allmänhet, samt stäldes på samma linie
som handel med de i § 8 berörda förordning omnämnda dryckerna. I
sammanhang härmed anhöll Riksdagen om sådan ändring af nämnda
förordning att försäljning af vin och maltdrycker till afhefntning icke å
landet finge förenas med annan handel, till hvars bedrifvande särskild
anmälan erfordrades.

Riksdagens berörda framställning vann ej Kongl. Maj:ts bifall.
Vid 1896 års Riksdag väcktes emellertid frågan ånyo inom Andra
Kammaren, som fattade beslut af samma lydelse, som det nu föreliggande.
Första Kammaren biträdde dock icke medkammarens beslut, hvarigenom
frågan förföll.

Då Riksdagens skrifvelse af den 30 april 1892 hos Kongl. Maj:t
anmäldes till slutlig pröfning, yttrade statsrådet och chefen för civildepartementet: »I

fråga om lämpligaste sättet för bestämmande af en gräns mellan
svagdricka, å ena, samt starkare maltdrycker, å andra sidan, har finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå, till åtlydnad af nådig befallning,
afgifvit underdånigt utlåtande af den 8 oktober 1892. Af detta
utlåtande inhemtas: att icke hvarje alkoholsvag maltdryck är svagdricka;
att mellan maltdrycker af olika slag hvarken i afseende å materialets
beskaffenhet eller i afseende å tillverkningssättet finnes någon grundväsentlig
åtskilnad; att enligt bryggeritekniken skilnaden mellan porter

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 3

och Öl, å ena, samt dricka, å den andra sidan, är att de båda förra
dryckerna tillverkas af en stam vört med jemförelsevis hög extrakthalt,
under det att dricka har en stam vört med låg extrakthalt; att skilnaden
åter mellan bayerskt (pilsner m. m.) Öl och iskällardricka, å
ena, samt svensköl och fatsvagdricka, å andra sidan, är, att de förra
maltdryckerna äro underjästa, under det att svensköl och fatsvagdricka
äro tillverkade medelst öfverjäsning; att alkoholhalten i Öl visserligen
betingas af stam vörtens extr aktstyrka, men närmast af extraktets beskaffenhet;
att en och samma extrakthalt således efter utjäsningen icke
alltid gifver samma alkoholhalt; att till följd deraf alkoholhalten i Öl
och svagdricka icke blir så konstant, att den kan tjena till åtskilnad
mellan dem, enär det finnes svagdricka, i hvilket på grund af en fullständigare
utjäsning alkoholhalten till och med uppgår till samma värde
som i Öl; att högre alkoholhalt kan förekomma hos iskällardricka än
hos bayerskt och pilsneröl; att iskällardricka i allmänhet är alkoholstarkare
än svensköl och att äfven vanligt fatsvagdricka kan innehålla
mera alkohol än svensköl; att hos öfverjästa maltdrycker och äfven
hos andra, fastän i mindre grad, inträder en ganska märkbar förökning
i alkoholhalten i mån som drycken blifver äldre; att, hvad särskildt angår
svagdricka, detsamma under alla förhållanden undergår en mer eller
mindre stark efterjäsning, tills denna hunnit en kulminationspunkt, hvarefter
alkoholhalten åter aftager; att derför alkoholhalten ensam icke
kan användas att skilja dricka från andra maltdrycker; att det icke
heller går för sig att uppställa en viss alkoholhalt såsom gräns mellan
alkoholsvagare och alkoholstarkare maltdrycker, i fall man skulle vilja
sålunda, med bortseende från tillverkningssättet, klassificera maltdryckerna
; att det då nemligen skulle mycket lätt kunna inträffa att en
handlande, som ena dagen från ett bryggeri inköpte ett parti svagdricka,
hvilket då verkligen vore en alkoholsvag dryck, utsatte sig för
att begå lagbrott, när han ett par dagar senare åter sålde samma vara,
hvilken under tiden, honom ovetande och utan hans förvållande, undergått
en så väsentlig förändring, att den blifvit en alkoholstark dryck;
att faran att en maltdrycks alkoholhalt skulle genom efterjäsning öfverskrida
den bestämda alkoholgränsen naturligtvis blir större ju lägre
denna gräns är; att enär man genom bestämning af den färdiga maltdryckens
både alkohol- och extrakthalt kan beräkna stamvörtens styrka,
man skulle kunna utgå från denna och förklara att drycker, hvilkas
stam vört ligger öfver en viss styrka, böra hänföras till Öl, hvaremot de,

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.

hvilkas stamvört ligger vid eller under samma styrka, böra hänföras till
dricka; att den extraktkalt hos stamvörten, som sålunda skulle utgöra
gräns mellan dricka, å ena, samt Öl och andra maltdrycker, å andra
sidan, måste bestämmas så, att alkoholhalten hos de maltdrycker, som
enligt definitionen skulle anses såsom dricka, blir så låg som möjligt
och drycker, som för närvarande gå under benämningen dricka, så vidt
möjligt komme att fortfarande tillhöra denna klass; att alkoholhalten
hos de drycker, som skulle hänföras till klassen dricka, hvarken bör
eller kan sättas högre än ungefär 2,5 volymprocent, om det mål, som
i Riksdagens skrifvelse afses, skall kunna uppnås; att byrån på anförda
grunder såsom gräns mellan dricka och andra maltdrycker föreslår
7 procent extrakthalt hos stam vörten och således anser dricka böra
definieras såsom en maltdryck beredd af en stamvört, hvilkens extrakthalt
icke öfverstiger 7 procent; att beträffande frågan, huru stamvörtens styrka
skall kunna med tillräcklig noggrannhet bestämmas, ett af byrån anvisadt
sätt finnes, hvarpå under vissa förutsättningar bestämningen af alkohol
och extrakt kan temligen hastigt utföras; att för utförandet likväl
förutsättes, förutom nödiga apparater och ett passande arbetsrum, en viss
vana vid finare vågning och vid aflösning af finare instrument, hvaremot
förkunskap i kemi eller fysik ej i nämnvärd grad erfordras; att ehuru
hithörande operationer helt visst räknas till de lättare på ett kemiskt
laboratorium, de dock ej kunna anförtros åt alldeles oöfvade personer;
men att ifrågavarande operationer, der kemister och kemiska laboratorier
icke finnas att tillgå, dock torde kunna å hvarje apotek med
lätthet utföras.

Vidare anför byrån, beträffande frågan, huruvida det i praktiken
blir möjligt att öfvervaka att den af byrån föreslagna skilnaden mellan
Öl och dricka, om den blefve i lag bestämd, icke öfverskrides, att det
till en början torde vara tydligt att en återförsäljare, som hos eu bryggare
inköper ett parti dricka, icke sjelf kan kontrollera, att den vara
han erhåller verkligen är dricka, likasom det icke torde kunna ifrågasättas,
särskildt när man fäster afseende på hvilka personer i detta fall
skulle blifva återförsäljare, att de för en dylik undersökning skola anlita
sakkunnig person; att återförsäljaren alltså, som i första hand kommer
att drabbas af ansvaret, skulle nödgas att uteslutande lita på bryggarens
uppgift; att man vid sådant förhållande måste befara att i många
fall återförsäljarne blifva utsatta för allt för stort äfventyr att få bota
för bryggarnes försummelse eller okunnighet, då ännu säkerligen finnas
rätt många små bryggerier, hvilka skötas af personer, som sakna alla

Första Kammarens Tillfälliga Utskolls (N:o 1) Utlåtande F:o 9.

förkunskaper och som svårligen kunna bedöma huruvida vörten har den
rätta styrkan eller icke; att det äfven för polismyndigheterna, som
skulle öfvervaka förordningens efterlefnad, säkerligen blefve mycket svårt
att fullgöra sina skyldigheter, om hela kontrollen skulle hvila på dem,
enär de icke sjelfva kunde verkställa den behöfliga undersökningen på
drickat, utan denna måste göras af en kemist; att det enligt byråns
uppfattning sålunda knappt blifver möjligt att i afseende å vilkoren för
försäljningen skilja svagdricka från öfriga maltdrycker utan att underkasta
drickstillverkningen en viss kontroll, gående ut på att tillse att
vörten, när den sättes till jäsning, ej har för hög extrakthalt; att
emellertid till följd af de dryga kostnaderna en sådan kontroll icke lärer
kunna anordnas annorledes än i samband med en beskattning af maltdrycker;
att genom kontrollens förläggande till bryggerierna återförsäljarne
visserligen blefve fredade för ofrivilliga lagöfverträdelser, men att polismyndighetens
biträde derför icke blefve öfverflödigt, enär det naturligtvis
tillkoinme denna att tillse, det icke en handlande, som både rättighet
att sälja dricka, begagnade denna rättighet såsom täckmantel för
smyghandel med Öl; att polismyndigheten således i detta afseende finge
samma åliggande, som nu tillkommer den i afseende å försäljning af vin,
i det att den skall öfvervaka att icke drycker af mera än 25 procent
alkokolhalt säljas under benämningen vin, hvilken tillsyn visserligen
skulle i någon mån underlättas, derest det stadgades förbud att vid
handel begagna benämningen dricka för drycker, beredda af en vört
med större extrakthalt än den föreslagna gränsen (7 proc.).

Genom hvad kontroll- och justeringsbyrån i sitt utlåtande anfört
synes det mig vara ådagalagdt, att det svårligen låter sig göra att i
fråga om vilkoren för försäljning fastställa en gräns mellan svagdricka
och andra maltdrycker, utan att de bryggerier, som tillverka svagdricka,
underkastas en kontroll, gående ut derpå att vörten, när den sättes till
jäsning, icke bar för hög extrakthalt; men då en sådan kontroll måste
blifva förenad med dryga kostnader, synes den mig icke kunna ifrågakomma
annat än i förening med beskattning af maltdrycker. Vid sådant
förhållande anser jag frågan om bestämmande af en dylik gräns
böra för det närvarande förfalla och tillstyrker följaktligen, att Riksdagens
framställning i denna del icke måtte till någon vidare Eders
Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Om min nu uttalade åsigt gillas, följer deraf att man, vid be -

C> Första Kammarens Tillfällig a Utskotts (Nio 1) Utlåtande N:o 9.

dömande af de utaf Riksdagen i öfrigt ifrågasatta förändringar i lagstiftningen
angående maltdryckshandeln, har att utgå derifrån att samma
bestämmelser måste gälla för svagdricka som för andra maltdrycker.

Hvad då först angår Riksdagens framställning, att försäljningen af
vin och maltdrycker till afhemtning ej skulle å landsbygden få förenas
med annan handel, så framgår af den redogörelse jag lemnat för länsstyrelsernas
yttranden, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Elfsborgs, Skaraborgs,
Örebro, Yestmanlands, Kopparbergs, Jemtlands och Vesterbottens län
afstyrkt bifall till denna framställning och såsom skäl derför hufvudsakligen
anfört, att om ett förbud för handlande å landet att till afhemtning
försälja maltdrycker meddelades, dylik handel skulle komma
att bedrifvas å särskilda ställen, uteslutande inrättade för ölförsäljning
och hvilkas innehafvare, för sin utkomst hänvisade endast till inkomsten
af denna rörelse, skulle helt naturligen söka uppdrifva omsättningen så
mycket som möjligt och sålunda bedrifva handeln på ett sätt, som ingalunda
befrämjade nykterheten; att sådana särskilda ölförsäljningsställen,
hvad sedlighet och ordning beträffade, säkerligen skulle gifva anledning
till stora och befogade klagomål; att, då sedan lång tid tillbaka maltdrycker,
och särskildt svagdricka, ingått uti allmänhetens näringsbehof,
åtkomsten af sagda drycker icke borde allt för mycket försvåras, helst
användandet af desamma uti icke oväsentlig grad inskränkt bruket af
bränvin och andra spirituösa drycker samt i sin mån bidragit till hämmande
af lönkrögeriet; samt att den rättighet, som enligt nu gällande
stadganden tillkommer kommunalnämnd att förbjuda handlande att till
afhemtning sälja maltdrycker, om derigenom oloflig utskärning främjas
eller oordningar eljest föranledas, utgör en tillräckligt kraftig utväg att
förhindra missbruk. På de af länsstyrelserna sålunda anförda skäl och
då ett stadgande i det af Riksdagen ifrågasatta syfte måste under nuvarande
förhållanden blifva gällande äfven i fråga om svagdricka, hemställer
jag, att Riksdagens framställning i denna del icke måtte till någon
Eders Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.»

Hänvisande till de utlåtanden, som vid sistlidet års Riksdag afgåfvos
af Andra Kammarens andra tillfälliga utskott (i samlingen n:o 13)

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 7

och af Första Kammarens första tillfälliga utskott (i samlingen n:o 11)
samt vid innevarande års Riksdag af Andra Kammarens andra tillfälliga
utskott (i samlingen n:o 8), får Första Kammarens första tillfälliga utskott
deraf anföra följande:

Till stöd för sina påståenden hade motionärerna år 1896 åberopat
hufvudsakligen:

att frågan om svagdrickats frigörelse från de inskränkningar, som
gälla för ölhandeln, syntes för nykterhetssaken vara af den stora vigt,
att en tillfredsställande lösning af denna fråga borde snarast möjligt
komma till stånd;

att en ändring af lagstiftningen i det syfte, Riksdagen i skrifvelse
(n:o 39) år 1892 begärt, skulle helsas med tillfredsställelse af befolkningen
öfver allt i landet, möjligen med undantag af målsmännen för
den industri, som uteslutande sysselsatte sig med tillverkningen af de
starkare maltdryckerna, enär i deras intresse läge, att en ökad ölförbrukning
komme till stånd;

att de kostnader, som kunde blifva nödvändiga för genomförande
af den ändring, som åsyftades, fullt skulle uppvägas af de moraliska och
ekonomiska fördelar, som skulle vinnas genom förändringen i fråga: en
ökad förbrukning af det oskadliga och i viss mån närande svagdricka!
samt en motsvarande minskning af den ur alla synpunkter skadliga och
förkastliga förbrukningen af de berusande maltdryckerna;

att vin och Öl öfver allt erkändes blifva allt mer och mer farliga
rusdrycker, af hvilken orsak man ock sett sig tvungen att särskildt lagstifta
om dem;

att det emellertid vore omöjligt att öfva nödig kontroll öfver lagens
efterlefnad, så länge dessa varor finge säljas i hvarje handelsbod;

att man i kampen mot bränvinet snart fann det nödvändigt att
skilja bränvinshandeln från annan handel;

att ingen nu torde finnas, som skulle vilja att bränvin finge säljas
i hvarje handelsbod;

att hvad sålunda funnits nyttigt med afseende å bränvinet utan
tvifvel skulle medföra samma nytta, om det, såsom behofvet allt mer och
mer gjorde gällande, tillämpades äfven på Öl och vin;

att man såsom det kraftigaste skälet vid bekämpande af den
äskade förändringen framhållit, att det vore omöjligt dels att skilja mellan
Öl och svagdricka, dels ock att hindra efterjäsning af buteljeradt svagdricka
samt deraf följande stegring af alkoholhalten;

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.

att detta dock måste vara ett svepskäl;

att man såsom en gräns, mellan Öl och svagdricka kunde bestämma
en viss procent alkoholhalt, t. ex. 3 eller 2 procent.

att, hvad anginge efterjäsningen, ett stort bryggeribolag i Stockholm
för några år sedan annonserade, att dess iskällardricka pasteuriserades,
hvarigenom efterjösning och stegring af alkoholhalten omöjliggjordes; att,

när år 1895 några nykterhetsordnar förbjödo sina medlemmar
att förtära maltdrycker med större alkoholhalt än 2 volymprocent, eu
bryggare i Stockholm strax erbjöd sig att tillverka och tillhandahålla en
maltdryck, hvars alkoholhalt icke öfverstege nämnda gräns;

att det vore origtigt att i denna sak göra skilnad mellan stad
och land;

att ölhandeln i de många brödbodarne och mjölkmagasinen i städerna
vållade lika stor skada som någon ölhandel i handelsbodarne på
landet;

att det i städerna dessutom vore vida mindre än på landet behöfligt
att Öl såldes i hvarje butik;

att under eu lång följd af år i Riksdagen gjorts framställningar
i syfte att få åtkomsten af äfven de svagare rusdryckerna Öl och vin
försvårad;

att sådant föranledts deraf, att det visat sig, att, i samma mån
som de spirituösa dryckerna blifvit svåråtkomliga, ölet hufvudsakligen
trädt i deras ställe;

att detta till en början betraktades som ett lyckligt förhållande,
enär man i ölet såg mindre en rusgifvande än en nyttig och närande
dryck, som måttligt njuten, vore mindre farlig än bränvinet;

att erfarenheten emellertid intygat, att ölet äfven kunde i hög
grad missbrukas och särskildt i en del samhällen, der stora arbetareskaror
finnas, vålla oordningar, fylleri och störande uppträden af allehanda slag;

att erfarenheter och derpå fotade statistiska uppgifter från Göteborg
ådagalagt, att icke ensamt missbruk af bränvin framkallat ett starkt
rus, utan att äfven ölmissbruk i icke ringa grad bidragit att höja summan
af fylleriförseelser;

att det emellertid icke vore blott der, hvarest ölstugor finnas, som
ett omättligt förtärande af Öl och deraf följande oordningar förekommo,
enär, då ölet betraktades som eu vanlig handelsvara, det icke vore svårt

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 9

att åtkomma det när och hvar som helst, äfven om det icke finge utdrickas
på platsen, der det köptes;

att genom bestämmelsen, att i vanlig handelsbod på landsbygden
ej finge försäljas Öl och vin till afhemtning i mindre parti än tio liter,
visserligen någon inskränkning i frågan om handeln med nämnda ''drycker
blifvit gjord, men då dels denna bestämmelse ofta kringginges och kontrolleringen
vore svår att verkställa, dels försäljning af Öl från fordon,
afsända af bryggerier, eller så kallade öltappare fritt påginge, kräfdes i
ordningens, sedlighetens och nykterhetens intresse mera tidsenliga ocli
effektiva lagstiftningsåtgärder;

att en sådan åtgärd af verklig betydelse vore hvad Riksdagen år
1892 beslöt, nemligen Öl- och vinhandelns skiljande från vanlig handelsrörelse,
en begäran, som emellertid då icke vann Kongl. Maj:ts god
kännande men föranledde till utfärdande af den så kallade tiolitersförordningen; att

en bestämmelse om gränsskilnad mellan svagdricka och Öl lika
väl torde kunna meddelas här i Sverige som i Danmark, der en sådan
gräns för närvarande vore bestämd; samt

att det inom landet funnes eu mängd handlande, Indika af religiösa
och nykterhetsskäl icke skulle vilja sälja Öl och vin till afhemtning, men
livilka nu tvingades till dylik försäljning, enär de under rådande konkurrens
eljest skulle utsätta sig för risken att mista en del af sina kunder
och dermed kanske se möjligheten för sin utkomst tillintetgjord.

År 1896 yttrade Andra Kammarens utskott, att utlåtanden af
fullt kompetenta auktoriteter öfverensstämde deri, att en gräns kunde
bestämmas mellan Öl och svagdricka. Bryggaren kunde utan svårighet
göra stamvörten sådan, att den vid jäsning icke utvecklade öfver eu viss
procent alkoholhalt. Anmärkningsvärdt vore också, att 52 analyser å
svagdricka från en mängd bryggerier i olika delar af landet, Indika
kontrollbyrån sidd. 34—36 sammanfört, visade eu alkoholhalt af högst
2,22, lägst 0,59, i medeltal 1,83 volymprocent, motsvarande en stamvörtstyrka
af högst 7,39, lägst 2,96, i medeltal, 4,96 procent. Kontroll- och
justeringsbyrån, som sjelf föreslagit »7 procent extrakthalt hos stam vörten
såsom gräns mellan dricka och andra maltdrycker», förklarade, att eu
sådan »vört med 60 procent utjäsning ger en dryck med högst 2,6 volymprocents
alkoholhalt», men tilläde, att »så pass hög alkoholhalt sannolikt
högst sällan förekommer hos svagdricka, enär detta dricka numera mestadels
brygges af eu vört af högst 6 procent extrakthalt och med i medeltal
Bill. till Riksd. Fiol. 1897. 8 Sami. ‘2 Afd. 1 Band. 9 Höft. 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.

43 procent ntjusning» (sid. 12 f.). Byrån förklarade vidare (sid. 13), att
det »i intet fall torde vara någon svårighet för bryggaren att nedbringa
vörtens styrka till 6 å 7 procent och således äfven drickats alkokolhalt
till 2,5 volymprocent eller derunder». Men ville en bryggare för ett
särskildt tillfälle brygga en alkoholsvag maltdryck med större extrakthalt,
så kunde han genom pastörisering afbryta jäsningen på hvilket
stadium som helst. Att detta vållade extra kostnad, torde man icke
behöfva taga hänsyn till, då dylik extra god maltdryck alltid betingade
högre försäljningspris. De i Upsala vid Erlangens bryggeri anstälda
försöken att tillverka ett på samma gång extraktrikt och alkoholsvagt
dricka hade ock utfallit så lyckligt, att vetenskapliga analyser af detta
dricka under en tid af 20 månader visat en alkoliolhalt af högst 1,96
volymprocent alkohol, medan extrakthalten varit högre än i något annat slag
af i landet tillverkade maltdrycker med undantag af porter. Af disponenten
Sundbergs yttrande framginge dessutom, att äfven jästmetoden
väsentligt inverkade på eu maltdrycks alkoliolhalt i förhållande till
extrakthalten.

Sedan man alltså öfvervunnit den förr vanliga invändningen, att
Öl och svagdricka icke kunde skiljas, så hade, yttrade utskottet, nu eu
annan invändning trädt fram, nemligen denna: om det i lagstiftningen
skulle göras skilnad mellan handeln med Öl och handeln med svagdricka,
så måste eu kontroll anordnas, som förhindrade lagens kringgående eller
öfverträdande; en sådan kontroll komme emellertid att vålla »dryga
kostnader» och borde derför icke införas utom i sammanhang med eu
ölskatt. Denna invändning, uttalad i kontrollbyråns ofvannämnda underdåniga
utlåtande (sid. 17), upptogs af Kongl. Maj:t i dess proposition
n:o 46 till 1893 års Riksdag och''anfördes såsom skäl för att för det
närvarande icke låta Riksdagens skrifvelse i denna del till någon åtgärd
föranleda.

Utskottet förestälde sig emellertid, att eu vidlyftig och dyrbar
kontroll icke alls vore af behofvet påkallad. Kontrollbyrån anförde
(sid. 16), att den icke »betviflar, att bryggarne i allmänhet skola söka
att rätta sig efter de nya förhållandena och sträfva efter att tillverka ett
dricka, som verkligen uppfyller det i byråns definition på svagdricka
uppstäda vilkoret». Och så mycket större skäl till denna tro hade
byrån, »som tillverkaren egentligen icke har något intresse af att brygga
drickat starkare, än medgifvet är» (sid. 18). Med anledning deraf förmenade
ock byrån sjelf på samma sida, att »kontrollörens befattning

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 11

skulle kunna blifva ganska lättskött och således icke kräfva någon särdeles
hög kostnad.

Från kompetent håll hade också utskottet erfarit, att det för
bryggare sj elfva skulle vara en fördel att få en viss gräns bestämd,
utöfver hvilken drickats alkoholhalt icke finge gå. Af professoren E.
Almqvists skrifvelse (bil. Lutt. A) framginge, att konkurrensen på senare
tider tvungit bryggerierna att mer och mer öka alkoholhalten i s. k.
iskällardricka. Vid ett inför utskottet af en kemist med komparator
utfördt prof visade sig iskällardricka, upphemtadt från Riksdagens restauration,
innehålla vida utöfver fyra volymprocent alkohol, d. v. s. att
hvarje liter af sådant iskällardricka innehölle lika mycket alkohol som
8 å 9 centiliter 50-procentigt bränvin. För jemförelses skull anmärkte
utskottet härvid, att eu »stor sup» af Stockholms utskänkningsbolags
bränvin innehölle 5 centiliter och eu »liten sup 3,75 centiliter. Här nu
alkoholhalten stode i sådant förhållande till vörtens extrakthalt och qvalitet,
att eu vört af viss extrakthalt icke kunde vid utlösning lemna en dryck
med alkoholhalt utöfver en viss procent, så vore tydligt, att kostnaden
för framställande af alkoholstarkare iskällardricka blefve så stor, att all
förtjenst försvunne, då man i alla händelser icke kunde antaga, att allmänheten
skulle finna sig i eu höjning af samma drickas försäljningspris.
Vore det alltså sant, att eu bestämd gräns, utöfver hvilken drickas
alkoholhalt icke finge gå, skulle vara en fördel för bryggare, så vore
det väl ock på samma gång säkert, att de till följd af konkurrensen
skulle hålla ögonen på hvarandra, så att icke någon öfverskrede gränsen.
Utrustade som de vore med instrument och laboratorier, skulle de också
vara fullt kompetenta dertill. Och bättre kontroll, än detta skulle blifva,
kunde nog staten icke anordna.

Sedan utskottet på detta sätt berört frågan om de större bryggerierna,
som tillverka både Öl och dricka, anfördes angående de egentliga
svagdricksbryggerierna, att de lika litet hädanefter som hittills torde komma
att känna sig frestade att tillverka några alkoholstarka maltdrycker. Det
låga försäljningspris, som deras tillverkningar betingade, gjorde det omöjligt
för dem. Såvidt utskottet visste, hade man aldrig hört några klagomål
öfver för stor eller skadlig alkoholhalt i deras svagdricka.

Under sådana förhållanden ansåg utskottet, att eu särskild dyrbar
kontroll alls icke vore behöflig. Det vore nog, att eu gräns bestämdes,
och att det, i enlighet med hvad kontrollbyrån (sid. 19) föreslagit, blefve
vid äfventyr af straff förbjudet att vid handel begagna benämningen
»svagdricka» för maltdrycker, som öfverskrede denna gräns. Sedan finge

12 Försia Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.

det vara polismyndighetens sak att, der misstankar om lagöfverträdelse
uppstode eller der angifvelse skedde, taga prof för att låta undersöka
och sedan efter undersökningens resultat lagligen förfara. Så tillginge det
i många andra fall. Så t. ex. finge bränvin icke säljas med mindre sprithalt
än 40 procent, vin icke med större sprithalt än 25 procent. Men
för detta stadgandes skull hade man icke anordnat någon särskild, dyrbar
kontroll. Bränvinskontrollen afsåge endast att bevaka statens rätt till skatt,
men alls icke att kontrollera sprithalten i det bränvin, som bränneriegarcn
sålde. Skedde öfverträdelse af lagens bestämmelser om sprithalten i
bränvin eller vin, så blefve det polismyndighetens sak att på gifven anledning
der ingripa. Alldeles rigtigt anmärkte också kontrollbyrån, sid.
19, att polismyndigheten i afseende på handeln med Öl och dricka »finge
samma åliggande, som nu tillkommer densamma i afseende å försäljningen
af vin, i det att den skall öfvervaka, att icke drycker af mer än 25
procent alkoholhalt säljas under benämningen vin».

Vore det alltså antagligt, att ett stadgande i nu sagda syfte vida
mindre skulle komma att kringgås än många andra lagbestämmelser, så
förfölle ock den af kontrollbyrån uttalade farhågan, att den, som handlade
med svagdricka, skulle kunna komma att oskyldigt få lida för tillverkarens
förseelse. Äfven nu stode hvarje handlande i ansvar för de varor, han
sålde, men klagan hade ej försports öfver, att lian derigenom utsattes
för risken att få oskyldigt lida för förseelser, begångna af den fabrikant,
hos hvilken han sjelf på god tro köpt sina varor. Faran för svagdricksförsäljaren
skulle nog icke blifva större.

På hvad sätt gränsen mellan svagdricka och Öl borde bestämmas,
tillhörde de sakkunnige att utreda. Gent emot kontrollbyråns påstående,
att »alkoholhalten ensam icke kan användas att skilja dricka från andra
maltdrycker» (sid. 8), utan att gränsen bör bestämmas efter vörtens
extraktkalt (sid. 16), ville dock utskottet påpeka, att byrån sjelf sade, att
en vört af viss extraktkalt icke vid utjäsning kunde lemna en dryck
med alkoholhalt utöfver en viss procent (sid. 12), och om så vore, syntes
det utskottet allt annat än omöjligt att till skilnad mellan svagdricka
och Öl bestämma den vida naturligare gränsen af en viss alkoholprocent,
utöfver hvilken svagdricka icke finge gå. Så mycket bättre vore detta,
som derigenom intet hinder lades för en bryggare, som ville tillverka
ett mera extraktrikt och sålunda bättre svagdricka, men genom pasteurisering
eller på annat sätt förebygga dess utjäsning utöfver den för svagdricka
bestämda maximiprocenten af alkohol. I den danska lagen om

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9

ölskatt (§ 2) vore oek gränsen mellan skattefritt och skattepligtigt Öl
satt till 2 ‘A vigtprocent alkohol, hvarförutom tillverkning af maltdryck
med mer än 6 vigtprocent alkohol alldeles vore förbjuden. Om vörtens
extrakthalt sades i den lagen icke ett ord. Och hade man i Danmark
utan tvekan kunnat taga alkoholhalten till gräns mellan svagare och
starkare maltdrycker, så borde detsamma kunna ske äfven i Sverige.

Hvad vidare anginge frågan om, hvilken alkoholhalt som borde
bestämmas såsom gräns, och om den gränsen borde bestämmas i vigteller
volymprocent, så vore tankarne delade. Derom ville utskottet icke
heller säga annat, än att den allmänna meningen i landet, sådan den
gifvit sig till känna på nykterhetsmöten, med sällsynt enhällighet uttalat
sig för 2 volymprocent. I eu motion vore såsom önskningsmål antydt
»3 ä 2 procent». Den danska lagen bestämde gränsen till 2 ’A vigtprocent,
hvilket motsvarade ungefär 2 V* volymprocent. Hvad som här
vore nödvändigt vore, att en rimlig gräns bestämdes. Ty dessförutan
kunde handeln med de berusande maltdryckerna enligt utskottets åsigt
icke på ett ändamålsenligt sätt ordnas.

Första Kammarens tillfälliga utskott åter utlät sig år 1896 sålunda:

Den utredning, som på grund af Riksdagens år 1892 till Kongl.
Maj:t i samma syfte gjorda framställning verkstäldes, visade, att svagdricka
verkligen kan särskiljas från Öl och öfriga maltdrycker, men att
icke svagdrickas alkoholhalt, utan stamvörtens extrakthalt måste läggas
till grund för bestämmandet af gränsen mellan svagdricka! och de

andra maltdryckerna. Häraf blefve åter eu följd, att, för öfvervakande

af iakttagandet af sagda gräns, en kontroll öfver svagdrickstillverkningen
måste anordnas. Men då kostnaden härför utgjorde hinder för

dess inrättande utan i sammanhang med eu beskattning af maltdrycker,
fann Kongl. Maj:t den ifrågasatta gränsuppdragningen för det dåvarande
icke böra verkställas — synbarligen i den öfvertygelse, att utan den
omförmälda kontrollen den af Riksdagen ifrågasatta åtgärden skulle visa
sig ur stånd att tjena det afsedda ändamålet.

Att ingå i någon pröfning af den tekniska frågan rörande bästa
eller säkraste metoden för särskiljandet af svagdricka från Öl kan icke
ligga inom området för utskottets uppgift. Har den myndighet, på

hvars yttrande Kongl. Maj:t för så kort tid sedan ansåg sig kunna
bygga sitt beslut, i detta afseende förklarat, att alkoholhalten ensam
icke är för sagda ändamål tillfyllestgörande, torde denna förklaring böra
respekteras, så länge ännu icke nya rön upphäft dess giltighet. Och

14 Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o I) Utlåtande N:o .9

om än teknici redan nu kunna tvista om större eller mindre möjligheter
för andra tillvägagåenden, lärer icke detta utgöra tillräcklig anledning
för Riksdagen att på nytt till Kongl. Maj:t ingå med en fråga, hvilken
så nyligen besvarats, allra helst som frågan, enligt Andra Kammarens
beslut, skulle förses med det tillägget: »om dd praktiskt låter si<j <jöra»
— dermed Riksdagen nog tydligt skulle uttala sitt tvifvel rörande sin
egen framställnings befogenhet.

Äfven emot behöfligheten af kontroll å svagdrickstillverkningen
uttalar sig det Andra Kammarens utskottsbetänkande, hvars förslag i
frågan medkammaren gillat. Det anser vara nog »att eu gräns bestämmes»
och att straff åsättes förfarandet att vid handel begagna
namnet »svagdricka» för maltdrycker, hvilkas alkoholhalt öfverskrida
denna gräns. Den högre kostnaden för framställandet af ett alkoholstarkare
svagdricka likasom ock bryggarnes intresse af »att hålla
ögonen på hvarandra» borde vara nog säkerhet för vederbörandes laglydnad;
och der denna bruste, vore det polismyndighetens sak att, på
grund af misstankar eller angifvelser, »taga prof» för att »låta undersöka
och sedan efter undersökningens resultat lagligen förfara».

Då syftet med Riksdagens ifrågasatta åtgärd måste vara att få
till stånd en kraftig förbättring af rådande missförhållanden och icke
blott ett beslut på papperet utan tanke på dess verkliga tillämpning,
måste utskottet på det bestämdaste afstyrka ett tillvägagående af här
ifrågasatta slag. Utskottet anser fullkomligt obestridligt, att, för beredande
af nödig åtlydnad åt den ifrågasatta gränsbestämmelsen, kontroll
måste anordnas öfver svagdrickstillverkningen, så att icke under
dennas skyddande förklädnad en i alla afseenden för både samhället,
de enskilde och den lojala öltillverkningen menlig ölindustri bringas
till stånd. Att söka någon säkerhet häremot i det alkoholstarkare ölets
högre tillverkningskostnad måste vara oklokt, då ingenting hindrar
dess tillverkare att göra sig för denna kostnad betäckta genom att
åsätta sin vara motsvarande högre pris; och att mot anlitandet af denna
utväg bygga på allmänhetens motvilja derför torde vara mer än vanskligt.
Allmänheten synes sällan sakna medel, när det gäller att tillvinna
sig hvad som fallit den i smaken; och i hvilken rigtning hennes
smak går i fråga om alkoholhalten i svagdricka, framlyser temligen
otvetydigt af de undersökningar, hvilka Svenska Nykterhetssällskapet
i slutet af sistlidna och i början af innevarande år låtit anställa beträffande
alkoholhalten i våra vanliga dricksorter. Den sammanfattning
af undersökningarna, hvilken stälts till utskottets förfogande och såsom

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 15

bilaga vidfoga» detta betänkande *), visar, hurusom samtliga dessa drickor,
utom de, Indika icke tappas på buteljer, hafva med hänsyn till sin
alkoholhalt öfverstigit den i medkammarens utskottsbetänkande ifrågasatta
gränsen, hvadan de allesammans från sagda ståndpunkt skulle
vara att betrakta såsom öl. Vare sig nu allmänheten derför betalar
hvad det är värdt eller dess tillverkare sälja det under verkliga värdet,
måste i hvilketdera fallet som helst otillförlitligheten af den ofvan anförda
bevisningsmetoden vara tillräckligen styrkt. Konkurrensen torde
lika lätt kunna förmå de lojale bryggarne att följa de hänsynslöse i spåren
som att förmå dem mot desse senare anlita angifvelser och processer.

Idka litet finner utskottet tillrådligt att ensamt å polismyndigheterna
kasta kontrollen öfver den föreslagna bestämmelsens åtlydnad.
Utan stöd af någon förutgående kontroll öfver tillverkningen skulle
dessa myndigheter i denna nya uppgift för sin verksamhet antagligen
finna eu alltför tryckande arbetsbörda för att känna sig synnerligen
manade att effektivt uppbära den; och svårigheterna för utöfvaudet af
en kontroll, som förutsätter vare sig egna derför nödiga insigter eller
tillgång till andras bistånd, torde i de flesta fall visa sig tillräckligt
stora för att paralysa hvarje verksamt ingripande. Såsom skäl för
åsigten, att någon kontroll i sjelfva verket icke behöfves, anföres väl
ock, att staten ju icke anordnat någon kontroll öfver alkoholhalten i
det bränvin, som försäljes, ehuru dess styrka ej får understiga 40 %;
men då lagen icke känner två slags bränvin, af Indika det ena skulle
lyda under andra bestämmelser än det andra och emellan Indika skilnaden
skulle bero på deras olika alkoholhalt, kan icke den anförda
jemförelse!! tillerkännas någon betydelse.

För utskottet synes det fullt tydligt, att den raska lösning af
förhandenvarande fråga, hvilken Andra Kammaren för sin del förordar,
icke skall vara i stånd att åvägabringa ens den anspråkslösaste förbättring.
Den skall icke kunna aflägsna de öfverklagade missförhållandena;
den skall blott skapa nya. Genom att två särskilda gånger,
1881 och 1891, åt komiterade uppdraga att affatta förslag rörande beskattning
af maltdrycker, har Kongl. Maj:t visat sig ega blick för det
ändamålsvidriga uti att beskatta alkoholen i eu af de drycker, hvilkas
omåttliga förbrukning hotar landets välfärd, men låta den i den andra
af dessa vara skattefri. Så länge icke denna brist i vår skattelagstiftning
blifvit fyld, torde emellertid föga eller intet hopp finnas att kunna på

*) Af 38 undersökta prof innehöilo 30 öfver tre, ett öfver 2 och de öfriga 2 eller derunder
procent alkoholhalt.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.

tillfredsställande sätt genomföra den anordning, Andra Kammaren med
sitt beslut i förevarande punkter åsyftar».

Efter det motionärerna vid innevarande års riksdag endast åberopat
den utredning och de skäl, som Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 13 innehåller, har Andra Kammarens tillfälliga
utskott yttrat:

»Utskottet anser sig icke hafva någon anledning att frångå 1896
års utskotts ståndpunkt,

Att eu skilnad mellan svagdricka och Öl kan fixeras, torde få
anses oomtvistligt, då det är af sakkunniga auktoriteter, deribland kontrollbyrån,
erkändt. Utskottet vidhåller ock, att gränsen både kan och lämpligast
bör bestämmas efter alkoholhalten. Detta är den enda gräns, som
intresserar den stora allmänheten, emedan den ensam är af betydelse för
nykterhetsarbetet. Yet derjemte tillverkaren, att en viss extrakthalt i
vörten icke kan vid ntjösning utveckla öfver eu viss alkoholhalt i drycken,
så bör det icke möta någon svårighet för honom att vid svagdricksbrygd
reglera vörtens extrakthalt så, att den utjästa drycken aldrig kan öfverstiga
högsta i lag för sådan dryck tillåten alkoholhalt. Hvarken i kontrollbyråns
underdåniga utlåtande af den 8 oktober 1892 eller i Första
Kammarens utskottsbetänkande år 1896 förekommer något, som vederlägger
denna slutsats.

I herr professor Klasons utlåtande, som bifogats detta betänkande,
framhålles visserligen, att alkoholhalten i en maltdryck »är en från dag
till dag vexlande storhet». Men deraf följer alls icke, att alkoholhalten
kan växa huru långt som helst. När den nått ett visst maximum, går
den tillbaka. Men att dess maximum alltid beror på stamvörtens styrka,
framgår äfven af professor Klasons utlåtande i öfrig! Och så finnes då
icke heller i detta något, som visar, att alkoholhalten icke kan hos oss
lika väl som i Danmark i lagen läggas till grund för åtskilnaden mellan
svagdricka och starkare maltdrycker.

Utskottet förmenar äfven, att det är genom en reglering af vörtens
extrakthalt som de egentliga svagdricksbryggerierna åstadkomma ett
svagdricka, som aldrig når någon sådan alkoholhalt, att man från nykterhetsvänligt
håll haft anledning till klagomål. Men hvad som är möjligt
för dem, det bör vara lätt för de stora ölbryggerierna, som förfoga öfver
vida större tekniska resurser.

Emellertid hafva motionärerna icke bestämdt yrkat, att gränsen

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 17

mellan svagare och starkare maltdrycker skall siittas vid en viss alkoholhalt,
utan endast uttalat en önskan, att det må ske, i fall det praktiskt låter
sig göra, lemnande åt Kongl. Maj:t att efter sakkunnig utredning deröfver
bestämma. Utskottet anser sig deri hafva desto större anledning
att tillstyrka deras anhållan.

Hvad angår svårigheten att åstadkomma den nödig ansedda kontrollen,
är utskottet, på grunder, som blifvit i 1896 års utskottsbetänkande
anförda, öfvertygadt, att den icke är så stor, som man föreställer sig.

Yår lag stadgar, som bekant, sträft'' för den, som säljer margarin
eller med margarin uppblandat natursmör såsom smör. Nu är ock bekant,
att det är förenadt med mycket större svårigheter att afgöra, om ett till

salu utbjudet smör är blandadt med margarin, än att utröna, om en till

salu utbjuden maltdryck öfverskrider eu viss alkoholhalt. Men ingen
har väl ansett nödigt att på hvarje ställe, der smör tillverkas till afsalu,

anordna en dyrbar och vidlyftig kontroll för att se till, att det ej må

blandas med margarin.*) Nej, yppar sig anledning till misstanke, så är
det polismyndigheternas sak att — med eller utan angifvelse — ingripa
samt låta genom sakkunnige verkställa undersökning. Men anledningar
till misstanke lära säkerligen komma att yppa sig vida förr, om maltdrycker
göras för starka, än om smör blandas med margarin.

Först när den dag kommer, att maltdryckerna hos oss, såsom
t. ex. i Danmark och Norge, blifva skatteobjekt, torde eu vidlyftig statskontroll
blifva nödvändig. Men då lemnar ock skatten nödiga medel

Motionärerna hemställa vidare, att, under förutsättning af bifall
till föregående punkt, handeln med svagdricka må befrias från de inskränkande
bestämmelser, som nu gälla handeln med maltdrycker i allmänhet.
Mot detta förslag hafva betänkligheter uttalats på den grund,
att man fruktat, att en fullkomligt fri, af all kontroll obunden handel
med svagdricka kunde föranleda missbruk af betänklig art. Utskottet
kan dock icke se, att motionärerna yrkat annat än frihet för svagdrickat
från de inskränkande bestämmelser, som nu tjälla handeln med
maltdrycker Och utskottet föreställer sig, att, vid bifall till detta yr *)

Det torde kanske vara lämpligt att här i förbigående påpeka, att den kontroll, som
margarintillverkningen är underkastad, alls icke har till ändamål att förhindra försäljning af mar
garin eller margarinblandadt smör såsom natursmör, utan något helt annat, nemligen att tillse, att
inargarinen må tillverkas endast af fullgoda och för helsan ofarliga materialier, samt att, tillverk
ningen i öfrigt må bedrifvas på ett sådant sätt, att fabrikatet icke blir för helsan menligt.

Bih. till Rikstl. Prot. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. 3

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 9.

kände, svagdricka! skall komma att hänföras till de icke spirituösa
drycker, som omförmälas i § 8 af kongl. förordningen den 24 oktober
1885, nemligen kokadt kafle, tlie, chokolad etc., medan de strängare
bestämmelser, som nu angå maltdrycker i allmänhet, inskränkas till att
gälla endast de starkare maltdryckerna. *

Första Kammarens första tillfälliga utskott kan icke finna, att
frågan numera befinner sig i annat skick än vid förra årets riksdag.
Kongl. Maj.t hai efter verkstäld utredning funnit frågan om bestämmandet
af eu gräns mellan svagdricka och andra maltdrycker böra för
det dåvarande förfalla, och de binder, som då uppstälde sig mot en sådan
anordning, ega fortfarande oförminskad styrka. Likasom Första Kammarens
utskott vid förra riksdagen finner äfven utskottet anledning ej förefinnas
att. bos Kongl. Maj:t göra framställning angående en fråga, hvilken så
nyligen besvarats, och utskottet, som föreställer sig, att kammaren icke
bär anledning att frångå sin sistlidet år uttalade uppfattning, anser sig
således icke kunna tillstyrka kammaren att biträda nr edkammarens under
punkten l:o fattade beslut.

Då Andra Kammarens under punkterna 2:o och 3:o upptagna
beslut fattats under förutsättning af bifall till punkten l :o, måste ”desamma,
i händelse punkten l:o icke af Första Kammaren biträdes, anses
förfallna.

Utskottet får alltså hemställa:

a) att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens under punkten l:o innefattade beslut;

b) att Första Kammaren icke heller måtte biträda
Andra Kammarens under punkten 2:o innefattade
beslut; och

c) att Andra Kammarens under punkten 3:o innefattade
beslut ej heller måtte af Första Kammaren biträdas.

Stockholm den 5 april 1897.

På utskottets vägnar:

ROBERT DIOKSON.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1897