Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1945 kl. 4 em.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning av
läckt motion angående vissa fiskefartygs jämställande i mönstrin.
gshänseende, med handelsfartyg i utrikes fart.
I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 218, har herr Arrhén hemställt, att riksdagen måtte besluta
att fiskefartyg, överstigande 30 bruttoregisterton och som bedriva fiske å internationellt
vatten, erhålla jämställighet i mönstringshänseende med handelsfartyg
i utrikes fart, örn så önskas.
I fråga örn motiveringen får utskottet hänvisa till den med förenämnda motion
likalydande, i andra kammaren väckta motionen nr 184.
Över motionen hava yttranden avgivits av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,
handelsflottans pensionsanstalt, Sveriges redareförening och Landsorganisationen
i Sverige.
De av kommerskollegium och handelsflottans pensionsanstalt avgivna yttrandena
finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande (Bil. A och B).
Lantbruksstyrelsen anför bland annat:
Det kan måhända anses skäligt, att fiskarena i likhet med annat sjöfolk beredas
möjlighet att erhålla pension utöver vanlig folkpension och att åtgärder i
sådant syfte därför borde vidtagas. Att märka är emellertid, att de fiskare det
här närmast gäller, nämligen västkustfiskarena, i regel äro egna företagare och
alltså icke löntagare som besättningarna på handelsflottan. Detta har alltid ansetts
vara en stor fördel ur såväl social som näringsekonomisk synpunkt och såvitt
lantbruksstyrelsen har sig bekant har någon mera allmän önskan att frångå detta
system icke gjort sig gällande bland fiskarena. Tydligt är också att åstadkommande
av möjlighet för fiskare att mera allmänt erhålla pension från handelsflottans
pensionsanstalt eller på annat därmed jämförligt sätt, vore en åtgärd
som kunde medföra ganska oberäkneliga konsekvenser och som även måste medföra
genomgripande ändringar av sjömanspensioneringens administration och
finansiering. Åtminstone för närvarande finner lantbruksstyrelsen sig därför icke
kunna förorda dylika åtgärder.
Beträffande den i motionen berörda frågan örn beredande av möjlighet för
fiskefartyg att erhålla sjömansrulla över besättningarna, så anser lantbruksstyrelsen
det i hög grad önskvärt att åtgärder vidtagas i dylikt syfte.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 12 sami. 2 avd. Nr 4.
1
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
Sveriges redareförening framhåller bland annat följande:
Enligt vad föreningen kan finna synes icke något hinder föreligga att påmönstra
besättning å fiskefartyg jämlikt den formulering, som givits 33 § kungörelsen
angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring. I 33 §
2 mom. av denna förordning föreskrives nämligen, att fartygsbefälhavare vare
obetaget att, även i fall där skyldighet enligt 1 mom. samma paragraf att påmönstra
besättning icke stadgas, låta påmönstra fartygets besättning. — Då det
jämväl för fiskefartyg kan vara av värde att vid anlöpandet av utländska hamnar
hava tillgång till ett officiellt dokument av den art, som en sjömansrulla utgör,
har föreningen intet att invända mot att, om så skulle anses nödvändigt, ett förtydligande
av sjömanshuskungörelsen i detta hänseende vidtages. — Huvudsyftet
med motionen torde emellertid vara att bereda jämväl fiskare möjlighet att bliva
pensionerade genom inbetalandet av avgifter till handelsflottans pensionsanstalt.
Genom den formulering, som motionens hemställan erhållit, kan enligt föreningens
uppfattning detta syfte icke ernås. Härför erfordras en ändring av de författningar
angående sjöfolks pensionering, vilka tillkommo 1943.
Efter att hava erinrat örn att den nuvarande sjöfolkspensioneringen är inskränkt
till sjömän i utrikes fart, framhåller föreningen, att fiskarena endast i
begränsad omfattning kunna anses arbeta under samma förhållanden som dylika
sjömän. Enligt föreningens förmenande torde utredning rörande behovet och intresset
hos fiskarena själva i fråga örn pensionering genom handelsflottans pensionsanstalt
först vidtagas, innan slutgiltig ställning tages till förslaget. Skulle
det visa sig, att ett verkligt behov och intresse förefinnes och hinder i övrigt icke
möter, har föreningen icke något att erinra mot att pensionering sker genom
pensionsanstalten.
Landsorganisationen i Sverige har i sin tur hört Svenska sjöfolksförbundet.
Sistnämnda förbund anför:
Det med motionen avsedda syftet är uppenbarligen att tillförsäkra fiskare
möjlighet till pension från handelsflottans pensionsanstalt. Häremot skulle i och
för sig icke finnas anledning till invändning, örn den för handelsfartyg föreskrivna
tonavgiften obligatoriskt föreskreves även för fiskefartyg, åtminstone i de fall då
påmönstring av besättningen äger rum. Dessa fartyg ägas visserligen som regel
kollektivt av fiskelaget, men ingenting hindrar att den för fartyget föreskrivna
tonavgiften uttages av den del av fiskets bruttoinkomst, som vid fördelningen tillfaller
fartyget. I de fall enskilda personer eller företag äro ägare av fartyget och
de ombordvarande äro att betrakta som direkt anställda, skulle skälen till bifall
kunna sägas vara ännu större. Dessutom är det otvivelaktigt så, att en god del
ynglingar från västkustens fiskeridistrikt göra sina första så att säga högsjömässiga
lärospån ombord å fiskefartygen för att sedan övergå till handelsflottan, där
de oftast utgöra den bäst kvalificerade delen av i varje fall däcksbemanningen. I
många fall återgå också dessa till fisket, när de kommit upp i medelåldern. Ett
bifall till motionen skulle givetvis innebära en viss icke obetydlig fördel för personer
av denna kategori och dessutom innebära ett visst mått av rättvisa.
Det är emellertid en annan omständighet, som i varje fall från handelssjöiartens
sida kan vara ägnad att åstadkomma tveksamhet. Det bidrag till sjömans
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
3
pensioneringen, som utgår med statsmedel och nu — vilket motionärerna också
angiva ■—- beräknas utgöra 3 i/> % av sjömannens inkomst, har tillkommit bl. a.
såsom ett vederlag till sjömännen i handelsflottan för att staten under en mångfald
år tagit sjömännens för pensioneringsändamål obligatoriskt pålagda avgifter
till sjömanshusen i anspråk för dessas arbetskostnader, trots att sjömanshusen
huvudsakligen varit statsinstitutioner. I denna fordran på staten ha fiskare icke
någon del. Ty även om motionärernas historieskrivning är riktig i vad den avser
de sista årtiondena, så var det dock aldrig så under tidigare tidsperioder att fiskefartygens
besättningar påmönstrades; fiskare erlade då heller icke någon avgift
till sjömanshusen. Havsfiskets utövare lia således icke, enligt vår mening, samma
rätt att kräva statens medverkan till sin särskilda pensionering som handelsflottans
sjömän ha.
Då emellertid —- som anförts — åtskilliga omständigheter tala för bifall till
motionen, synas förbundet tillräckligt starka skäl för dess avstyrkande icke föreligga.
Detta så mycket mera som — såvitt vi nu kunna finna — handelsflottans
sjömäns intressen beträffande pension från handelsflottans pensionsanstalt icke
därigenom på något sätt skulle trädas för nära.
Landsorganisationen har såsom eget yttrande åberopat vad sjöfolksförbundet
sålunda anfört. Med hänsyn till grunderna för pensionering från handelsflottans
pensionsanstalt synes landsorganisationen den omständigheten, att fiskarena ej
under tidigare skeden erlagt avgift till sjömanshusen, icke böra tagas till intäkt
för att utesluta dem från anslutning till sjömanspensioneringen.
För egen del får utskottet anföra följande.
Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår, att bestämmelserna i kungörelsen
den 9 juni 1939 (nr 306) angående sjömanshusen i riket samt sjömäns påoch
avmönstring m. m. tolkas olika så till vida, att det på vissa håll anses, att även
fiskefartygs besättningar kunna påmönstras, medan enligt en annan uppfattning
sådan möjlighet icke skulle förefinnas. Emellertid torde väl den meningen, åt
vilken kommerskollegium givit uttryck, få anses vara den, som överensstämmer
med vad vid författningens tillkomst förutsatts, nämligen att påmönstring är avsedd
att ske allenast i fråga om handelsfartygs besättningar. Under tid fiskefartyg
nyttjas för handelssjöfart är det dock i förevarande hänseende likställt med handelsfartyg.
Genom att få i motionen avsedda fiskefartyg jämställda i mönstringshänseende
med handelsfartyg i utrikes fart har motionären velat tillgodose två syften,
nämligen dels att berörda fiskare skulle bliva delaktiga i sjöfolkets pensionering,
dels ock att fiskefartygen i sjömansrullan skulle erhålla ett officiellt dokument
av värde vid besök i utländska hamnar för legitimering av sina besättningar.
Det nuvarande systemet för pensionering av sjöfolk bär trätt i tillämpning
från och med den 1 juli 1944 efter det att 1943 års riksdag fattat beslut i ärendet.
Pensionsverksamheten handhaves av handelsflottans penisonsanstalt. Bestämmelser
äro meddelade i lagen den 30 juni 1943 (nr 516) örn avgifter för sjöfolks pensionering
och i reglementet för handelsflottans pensionsanstalt, utfärdat den 4
Utskottet.
4 Färsta kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
februari 1944 (nr 42). Den obligatoriska pensioneringen är begränsad till svenska
sjömän, som varit påmönstrade för utrikes fart å svenska handelsfartyg. Pensioneringen
finansieras genom avgifter från sjömännen själva (hyresavgifter) och
från redarna (redareavgifter) ävensom genom bidrag av allmänna medel. Redovisningen
och kontrollen av hyres- och redareavgiftema hava knutits till den för
utrikes fart utfärdade sjömansrullan, varigenom sjömanspensioneringen blivit nära
sammankopplad med mönstringsbestämmelsema.
Den närmare utformningen av pensionssystemet grundar sig på en av särskilda
sakkunniga verkställd utredning, och pensionsavgifter, statsbidrag samt
pensioner äro avvägda med hänsyn till de i den utrikes handelssjöfarten sysselsatta
sjömännens speciella förhållanden, varav de sakkunniga låtit företaga ingående
undersökningar. Såsom även framgår av de i ärendet avgivna yttrandena
är det därför icke möjligt att utan vidare låta en ny yrkeskategori såsom fiskarena
bliva delaktiga i sjömanspensioneringen. Det låter sig uppenbarligen icke göra
att inordna fiskarena i sagda pensionering med mindre en särskild utredning först
verkställes i fråga örn förutsättningarna härför och, därest sådana skulle visas
föreligga, örn de särskilda villkor, som böra gälla för denna pensionering, ävensom
rörande finansieringen av densamma.
Såsom ovan framhållits omfattar den nuvarande obligatoriska sjömanspensioneringen
allenast i utrikes handelssjöfart sysselsatta sjömän. Av förarbetena
framgår, att denna begränsning gjorts med hänsyn till att dessa sjömän i fråga
örn betingelserna för sin livsföring befinna sig i ett annat läge än de sjömän, som
göra tjänst inrikes. De egenartade förhållanden, under vilka de i utrikes sjöfart
sysselsatta sjömännen framleva sitt liv och som ansetts motivera statliga åtgärder
till tryggande av deras ålderdomsförsörjning, hava i viss utsträckning sin motsvarighet
för de fiskare, som bedriva sin näring ute på haven långt från våra
kuster och vilka liksom sjömännen hava att utföra ett krävande och ofta riskfyllt
arbete av stor betydelse för folkförsörjningen. Enligt utskottets uppfattning tala
därför vägande skäl för att berörda fiskare genom statens medverkan må kunna
beredas ålderspension på motsvarande sätt som sjömännen i utrikes fart. På grund
härav och då enligt vad utskottet erfarit intresse för denna fråga förefinnes från
fiskarenas sida anser sig utskottet böra förorda en utredning i ämnet. Härvid har
utskottet icke förbisett den skillnad som förefinnes mellan sjömännen och fiskarena
i fråga örn deras ställning inom respektive yrken. Medan sjömännen sålunda äro
anställda ombord i fartygen mot lön, äro de fiskare, varom nu är fråga, i regel
sina egna företagare; de utöva sitt yrke sammanslutna i fiskelag, vilkas medlemmar
gemensamt äga båt och redskap. Denna olikhet måste bland annat medföra en
annan metod för beräknande av pensionsavgifterna än den som tillämpas i fråga
örn sjömännen, för vilka såväl hyresavgifter som redareavgifter utgå efter viss
procent av lönen. Det torde emellertid icke vara omöjligt att skapa något lämpligt
avgiftssystem för fiskarenas del.
I detta sammanhang må erinras om att inskrivning vid sjömanshus medför
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4. 5
vissa förmåner — utöver möjlighet till pension från handelsflottans pensionsanstalt,
när förutsättningar därför i övrigt äro för handen — nämligen dels rätt
för sjömans änka att under vissa omständigheter från det sjömanshus där mannen
senast varit inskriven åtnjuta ett efter sjömanshusets tillgångar lämpat årligt
understöd, dels ock möjlighet för såväl sjöman som hans änka och barn att
från sjömanshuset erhålla tillfälliga mindre understöd. Denna sjömanshusens
understödsverksamhet bestrides av medel, som härröra från handelssjöfarten och
dess män (tonavgifter och fonderade hyresavgifter) eller som donerats i avsikt
att bereda understöd åt ifrågavarande sjömän och deras efterlevande. Ett eventuellt
jämställande av vissa fiskare i mönstringshänseende med de i handelssjöfart
sysselsatta sjömännen tarvar därför i berörda avseende särskilt beaktande för
tryggandet av handelssjöfartens intressen.
Vad härefter angår den i motionen berörda frågan om behovet av att fiskefartygen
för legitimering av sina besättningar vid besök i utländska hamnar förses
med ett officiellt dokument, så torde, såsom kommerskollegium framhållit, Kungl.
Maj :t, därest det prövas erforderligt, kunna härom utfärda bestämmelser, vilka
icke behöva sammankopplas med mönstringsbestämmelsema för handelsfartyg.
Framställning till Kungl. Maj :t i sådant syfte torde lämpligen böra göras av
vederbörande fiskarorganisation. I denna del synes motionen därför icke påkalla
något riksdagens beslut.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att första kammaren måtte i anledning av ifrågavarande
motion för sin del besluta, att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer
dels örn utredning i anslutning till de utav utskottet här
ovan angivna synpunkterna av frågan örn beredande av ålderspension
åt fiskare, dels ock om framläggande för riksdagen av
de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.
Stockholm den 6 april 1945.
På utskottets vägnar:
G. HEUMAN.
Närvarande: herrar Heuman, Franzon, Nils Elowsson, Albert Andersson,
Birger Andersson, Carl Eric Ericsson, Grym och Sundelin.
6
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
Bä. a.
Kungl. Kommerskollegium.
Genom nådig remiss den 9 februari 1945 har det anbefallts Kungl. Kommerskollegium
att till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott avgiva
yttrande över motionen II: 184 angående jämställdhet i mönstringshänseende av
vissa fiskefartyg med handelsfartyg i utrikes fart.
Kollegium har i anledning härav infordrat yttranden från direktionerna för
sjömanshusen i Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Lysekil, Marstrand, Stockholm,
Strömstad och Uddevalla ävensom från Sveriges Segelfartygsförening.
Överlämnande de sålunda införskaffade yttrandena1 får Kollegium, som jämväl
tagit del av ett av Handelsflottans Pensionsanstalt direkt till utskottet avgivet
yttrande i ärendet, för egen del anföra följande.
Motionärerna hemställa, att Riksdagen måtte besluta, ”att fiskefartyg, överstigande
30 bruttoregisterton och som bedriva fiske å internationellt vatten, erhålla
jämställighet i mönstringshänseende med handelsfartyg i utrikes fart, om så önskas”.
Av den lämnade motiveringen framgår, att med denna hemställan avsetts,
dels att bereda besättningarna å de berörda fiskefartygen, i den mån de så önska,
jämställdhet i pensionshänseende med å svenska handelsfartyg i utrikes fart påmönstrade
sjömän, dels att möjliggöra att dessa besättningar för sin legitimation
vid fartygens besök i utländska hamnar erhålla ett dokument av den officiella
karaktär som en för utrikes fart utfärdad sjömansrulla äger. Det sistnämnda
önskemålet skulle kunna vinnas på så sätt att gällande bestämmelser örn påmönstring
av sjömän å handelsfartyg i utrikes fart gåves tillämplighet å ifrågavarande
fiskare.
I vad framställningen avser pensionsfrågan får Kollegium, under hänvisning
till vad Handelsflottans Pensionsanstalt därutinnan anfört, meddela, att Kollegium
biträder Anstaltens i saken gjorda uttalande och att Kollegium sålunda
finner fiskare icke kunna tillerkännas delaktighet i sjöfolkspensioneringen utan
ändring av gällande bestämmelser härom samt utvidgning av de finansiella grundvalarna
för densamma, vilket kräver utredning örn förutsättningarna härför,
främst av försäkringsmatematisk natur.
Beträffande spörsmålet örn de ifrågakommande fiskarenas jämställande i
mönstringshänseende med de å handelsfartyg i utrikes fart anställda sjömännen
må följande framhållas.
Gällande bestämmelser örn påmönstring av sjömän finnas i Kungl, kungörelsen
den 9 juni 1936 (nr 306) angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och
avmönstring m. m. Såväl av kungörelsens allmänna karaktär och ändamål som av
vissa föreskrifters formulering synes framgå, att med kungörelsen endast åsyftats
handelssjöfarten och de å handelsfartygen anställda sjömännen.
Sålunda föreskrives i 33 § 1 morn., att å svenskt handelsfartyg örn 20 registertons
nettodräktighet eller däröver besättning skall påmönstras i den ordning
som stadgas i kungörelsen, a) örn fartyget går i utrikes fart och b) örn fartyget
går i inrikes fart och är att hänföra till passagerarfartyg, såvida fartyget enligt
gällande passagerarfartygscertifikat må nyttjas till passagerares befordran i kustfart
eller vidsträcktare fart samt ej utgår allenast på lustresa eller annan tillfällig
resa. I paragrafens 2 mom. stadgas visserligen, att det är fartygsbefälhavare obetaget
att även i andra än i 1 mom. nämnda fall låta påmönstra fartygets besätt
-
1 Här ej intagna.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1. 7
ning, men detta stadgande lärer med hänsyn till dess sammanhang med övriga
bestämmelser i författningen endast kunna anses åsyfta möjlighet till påmönstring
av handelsfartygs besättning jämväl då det icke är uttryckligen föreskrivet.
Vid påmönstring skall bl. a. iakttagas, att svensk man tillhörande den egentliga
besättningen med undantag för den som avlagt svensk sjöofficersexamen och
innehar eller innehaft beställning på stat vid flottan .skall vara inskriven vid
svenskt sjömanshus och försedd med giltig sjöfartsbok (35 §). Denna sammankoppling
av påmönstring och inskrivning vid sjömanshus visar, att påmönstring
varit avsedd att ske allenast i fråga örn handelsfartygs besättning, alldenstund
för inskrivning vid sjömanshus enligt 13 § bl. a. fordras, att vederbörande skall
visa eller göra sannolikt, att han vunnit eller skall råma anställning å handelsfartyg.
Detta förhållande bestyrkes jämväl därav att i förarbetena till kungörelsen
icke förekommer något uttalande som tyder på att man velat göra ändring i förut
gällande bestämmelser härutinnan (1911 års sjömanshusförordning), råka uttryckligen
angåvos gälla endast handelsfartyg.
Slutligen må framhållas, att det varit denna mönstringsinstitutets karaktär
som föranlett att redovisningen och kontrollen av de för sjömanspensioneringen
utgående hyres- och redareavgiftema, på sätt i Handelsflottans Pensionsanstalts
yttrande närmare angivits, knutits till den för utrikes fart utfärdade sjömansrullan.
Beträffande mönstringsförfarandet må utöver ovanstående följande nämnas.
Sedan vederbörliga uppgifter rörande fartyget, dess förestående resa eller
resor, besättningen och dennas tjänsteavtal lämnats och hinder för påmönstring
ej funnits mota, skall vederbörande mönstringsförrättare dels förse sjömans sjöfartsbok
med bevis om påmönstringen, dels göra vederbörliga anteckningar örn densamma
i en hos mönstringsförrättaren förd mönstringsliggare och dels slutligen
utfärda sjömansrulla, därest fartyget ej redan är försett med gällande sådan
handling. Genom rullans utfärdande är påmönstringen fullbordad (36 §).
I sjömansrulla!!, vilken avfattas enligt av Kungl. Maj :t fastställt formulär,
skola vid påmönstring införas, förutom uppgifter angående fartyget och den eller
de resor för vilka rullan skall gälla, uppgifter som beröra de å fartyget anställda
personerna, bl. a. beträffande det sjömanshus vid vilket envar är inskriven och
hans registernummer vid sjömanshuset. När sedermera påmönstrad sjöman lämnar
sin anställning ombord eller rulla upphör att gälla, skall avmönstring ske inför
mönstringsförrättare, varvid jämväl vederbörliga anteckningar beträffande
avmönstringen, däribland, då rullan gällt för utrikes fart, uppgift örn erlagda
hyresavgifter, skola införas i mönstringsliggaren och sjömansrullan (42 och 43 §§).
Slutligen må påpekas, att inskrivning vid sjömanshus medför vissa förmåner
— utöver möjlighet till pension från Handelsflottans pensionsanstalt, när förutsättningar
därför i övrigt äro för handen — nämligen dels rätt för sjömans änka
att under vissa omständigheter från det sjömanshus där mannen senast varit inskriven
åtnjuta ett efter sjömanshusets tillgångar lämpat årligt understöd, dels
ock möjlighet för såväl sjöman som hans änka och barn att från sjömanshuset
erhålla tillfälliga mindre understöd (19 §). Såsom direktionen för Stockholms
sjömanshus i dess yttrande särskilt framhållit, bestrides denna sjömanshusens
understödsverksamhet av medel .sorn härröra från handelssjöfarten och dess män
(tonavgifter och fonderade hyresavgifter) eller som donerats i avsikt att bereda
understöd åt ifrågavarande sjömän och deras efterlevande.
Av det anförda torde framgå, att varken nuvarande eller förut gällande
8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
mönst ringsbestämmelser avsetts för fiskefartyg. Visserligen har, såsom antytts i
motionen och även bekräftats i yttrandena från de bohuslänska sjömanshusen i
ärendet, i viss utsträckning förekommit, att besättningar å fiskefartyg påmönstrats,
men detta förfarande kan enligt Kollegii mening knappast anses stå i överensstämmelse
med författningens bestämmelser och syfte. Förfarandet torde hava
föranletts av det av Handelsflottans Pensionsanstalt antydda förhållandet, att
fiskefartygen stundom nyttjas i handelssjöfart, då de givetvis falla under mönstringsbes
tämmelserna.
Gällande mönstringsbestämmelser äro även så sammanvävda med bestämmelserna
örn sjömännens pensions- och understödsväsende samt inskrivning vid sjömanshus,
att de icke utan vidare kunna göras tillämpliga å fiskefartyg. Endast
för den händelse att ett pensionssystem, överensstämmande med det för sjömännen
gällande, skulle bliva tillämpligt å fiskarena, torde det kunna ifrågakomma
att i nu berörda hänseende inordna dessa bland handelssjöfartens näringsutövare.
Emellertid torde, därest det kan anses föreligga ett mera allmänt behov av
att fiskefartygen för legitimering av sina besättningar vid besök i utländska hamnar
förses med ett officiellt dokument motsvarande sjömansrullan, särskilda bestämmelser
härom kunna utfärdas av Kungl. Maj :t utan sammankoppling med
mönstringsbestämmelsema för handelsfartyg. Därvid bör tillses att den handling
som fastställes såsom rulla för fiskefartyg utformas på sådant sätt att förväxling
med sjömansrulla för utrikes fart icke kan ske, vilket är önskvärt med hänsyn till
sjömansrullans ovanberörda betydelse för redovisningen och kontrollen av hyresoch
redareavgiftema för sjömännens pensionering.
Stockholm den 7 mars 1945.
STIG SAHLIN
G. Böös
/Ema Frodi
Bil. B.
Handelsflottans pensionsanstalt.
Genom remiss den 31 januari 1945 har Handelsflottans pensionsanstalt beretts
tillfälle att avgiva yttrande över motionen II: 184. I anledning härav har
direktionen över anstalten äran anföra följande.
I motionen hemställes örn beslut av Riksdagen, att ”fiskefartyg, överstigande
30 bruttoregisterton och som bedriva fiske å internationellt vatten, erhålla jämställighet
i mönstringshänseende med handelsfartyg i utrikes fart, örn så önskas”.
Av motiveringen synes framgå, att denna hemställan förestavats av tvenne
olika önskemål för ifrågavarande fiskares del: det ena att fiskare måtte ha möjlighet
att bli delaktig i sjöfolkspensioneringen, det andra att fiskefartyg skulle
kunna förses med sjömansrulla att företes som legitimationshandling i utländsk
hamn.
Socialförsäkringens historia i vårt land kan sägas börja med den år 1884
tillsatta s. k. arbetareförsäkringskommittén. I sitt betänkande (del III: 4 av år
1888) konstaterade emellertid denna kommitté, att för en enskild yrkesklass, han
-
Forsla kammarens and ra Ullf allina utskotts utlåtande nr i. 9
delssjöfolket, i sjömanshusen och Handelsflottans pensionsanstalt redan funnes
eli begynnelse till olycksfalls- och ålderdomsförsäkring. Det är ur detta gamla
understöds- och pensionsväsende för sjöfolk i utrikes fart (örn dess uppkomst, se
bilagda p. m.1) som den nuvarande sjöfolkspensioneringen utvecklats.
Lag om avgifter för sjöfolks pensionering antogs av Riksdagen år 1943. Dessförinnan
hade alltifrån 1880-talet ett flertal kommittéer — i samband med eller
oberoende av utredningarna om olycksfallsförsäkring och folkpensionering — sysslat
med frågan örn ett förbättrat pensioneringssätt för sjöfolk. Ett förslag i ämnet
år 1904 av den s. k. sjömanspensioneringskommittén erbjuder i detta sammanhang
särskilt intresse. Enligt detta förslag, som omspände olycksfalls-, invaliditets-
och ålderdomsförsäkring för allt svensk sjöfolk, skulle härunder inordnas
även de som sysselsattes i det s. k. storfisket, nämligen å fartyg som ”användes i
fångstxart eller fiske å öppna havet, dock endast för så vidt fartyget är heldäckat”.
Sjömanspensioneringskommitténs förslag blev dock aldrig framlagt för Riksdagen.
1 senare förslag angående sjöfolkspensionering framkommo olika meningar
örn huruvida det inrikes sjöfolket borde medtagas. Pensionsfrågan för fiskare
upptogs däremot icke, ej heller i den senaste, på Riksdagens initiativ 1941 tillkomna
utredningen (SOU 1942: 55), som ledde till utfärdande av de fr. o. m.
den 1 juli 1944 gällande bestämmelserna örn tjänstepensionering för sjöfolk.
Lagen örn avgifter för sjöfolks pensionering (SFS 1943: 516) föreskriver,
att intill viss ålder avgifter skola erläggas för sjöman, som för utrikes fart påmönstrats
ä svenskt handelsfartyg (3 §). Som sjöman anses i lagen envar, som
är inskriven vid sjömanshus, och med handelsfartyg förstås fartyg, som nyttjas
till handeissjofall; eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med
handelssjöfarten har gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag
(2 §). Enligt reglementet för handelsflottans pensionsanstalt (SFS
1944: 42) är pensionsrätten beroende av erlagda avgifter (för de närmare pensionsbestämmelserna
redogöres i bifogad p. m.). Redovisningen av avgifter och
kontrollen häröver är knuten till sjömans rullan. Redovisningsskyldighet föreligger
för redaren, när för fartyget utfärdats sjömansrulla för utrikes fart (22 §
kung. den 4. 2.1944, nr 43, om ändring i sjömanshuskungörelsen). I och för kontrollen
erhåller pensionsanstalt en fortlöpande uppgifter från sjömanshusombudsmännen
såväl örn utfärdande av sjömansrulla för utrikes fart (härom skall jämväl
konsul avgiva rapport) som att sådan rulla upphört att gälla (47 § kung:en
den 4. 2. 1944).
På grund av vad som framgått av den nu lämnade redogörelsen torde beträffande
i motionen framfört önskemål örn fiskares delaktighet i sjöfolkspensioneringen
allenast kunna konstateras, att sjöfolkspensioneringen icke är avsedd för
annan yrkesgrupp än handelssjöfolket (i utrikes fart) och att gällande bestämmelser
icke medgiva inordnande av fiskare under denna pensionering. Häremot
strider icke, att den som är anställd å fiskefartyg, som tidvis söker sig till utrikes
fraktfart, för sådan tid skall påmönstras för utrikes fart, varigenom avgifts- och
pensionsbestämmelsema bli tillämpliga för den tid mönstringen omfattar.
Under angivna förhållanden lär det ej ankomma på direktionen att i sale
ingå på bedömande av spörsmål örn pensionering av fiskare. Samband finns emellertid,
som ovan antytts, mellan denna yrkesgrupp och liandersj öfolket. För den
händelse det verkligen skulle framkomma ett starkt intresse för pensionsfrågan
från fiskenäringens sida och, efter utredning, det skulle anses fördelaktigt att
1 Här ej intagen.
/lilläng till riksdagens protokoll 1945. 12 sami. 2 avd. Nr 4.
2
10 Första kmmnarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
samordna fiskares oell sjömäns pensionering, kan direktionen icke se att hinder
skulle föreligga mot att den organisation, som nu finnes för sjöfolkspensioneringen,
jämväl utnyttjades för fiskares pensionering.
Vad beträffar det i motionen ytterligare framförda önskemålet örn att fiskefartyg
skulle kunna förses med sjömansrulla för utrikes fart vill direktionen endast
hänvisa till den centrala betydelse som utrikes sjömansrulla erhållit för
redovisnings- och kontrollsystemet i sjöfolkspensioneringen genom de nya bestämmelser
i sjömanshuskungörelsen, som ovan berörts.
Slockholm den 7 mars 1945.
Knut Tofft
G. BÖÖS
Stockholm. Tryckeriaktiebolaget Tiden. 1045