Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9 (Utlåtande 1931:TfuA9 Första kammaren tfua)

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1931 kl. 5 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning
av väckt motion, I: 199, örn utredning och förslag
rörande arbetsförhållandena inom det husliga arbetet.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 199, hava herr Möller m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt föranstalta
om utredning angående arbetsförhållandena inom det husliga arbetet,
avseende antalet sysselsatta, deras ålder och utbildning, arbetstidens längd per
vecka, fritids- och semesterförhållanden, hostads- och löneförhållanden m. m.,
samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill ifrågavarande utredning
kan föranleda.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

En likalydande motion har under nr 333 väckts inom andra kammaren, och
dess fjärde tillfälliga utskott har över denna motion i vederbörlig ordning inhämtat
yttrande av socialstyrelsen. Utskottet, som fått del av detta yttrande,
har fogat det såsom bilaga till förevarande utlåtande. Därjämte har utskottet
fått mottaga yttranden av Sveriges husmodersföreningars riksförbund och styrelsen
för Stockholms hembiträdesförening. Jämväl dessa yttranden återfinnas
såsom bilagor vid detta utlåtande.

Den utredning, som här av motionärerna ifrågasattes, skulle säkerligen kräva
betydligt arbete och ändå knappast bliva tillförlitlig. Det vore knappast för ett
riktigt bedömande av förhållandena tillräckligt att på ett och annat stickprovgrunda
ett allmänt omdöme, bl. a. av den orsaken, att förhållandena äro så olika
å ena sidan i städerna och därmed jämförliga samhällen och å andra sidan å
landsbygden. Men även dessa två områden förete inom sig väsentliga olikheter,
och de i motionen anförda sifferuppgifterna, som äro hämtade från Stockholm,
torde ingalunda få anses såsom normerande ens för städernas förhållanden.
En något säkrare bedömningsgrund av tillgång och efterfrågan hade
säkerligen kunnat erhållas, om socialstyrelsen till grund för sitt yttrande infordrat
uppgifter från landets alla arbetsförmedlingar.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 12 sand. 2 avd. 7 haft. (Nr 9.) 1

Motionen.

Yttranden.

Utskottet.

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Socialstyrelsen synes emellertid icke anse en sådan på allmänna uppgifter
byggd undersökning tillräcklig för ett bedömande av hithörande samhällsspörsmål
utan håller före, att härför kräves en individuell undersökning, byggd på
insamlandet av personliga uppgifter från dem som saken berör. Utskottet vill
för sin del uttala, att ej heller de på detta sätt införskaffade uppgifterna torde
få tillerkännas alltför starkt bevisvärde. Särskilt torde uppgifterna om utbildning,
arbetstidens längd, fritid samt bostadsförhållanden komma att bliva missvisande.

Då således en sådan undersökning skulle kräva ett arbete, som knappast stöde
i rimlig proportion till de vunna resultaten, ställer sig utskottet redan av denna
orsak tveksamt mot kravet på utredning. Det torde också ligga inom möjligheterna
för socialstyrelsen, som ju har till uppgift att undersöka och belysa
samhällsförhållandena, att igångsätta en sådan undersökning, om den finner
undersökningen önskvärd.

När emellertid motionärerna synas åsyfta, att på grundval av den utredning,
som begäres, skall åstadkommas en reglering på lagstiftningens väg av hithörande
förhållanden, så måste utskottet bestämt avstyrka en sådan åtgärd. Det
husliga arbetet är till sin natur sådant, att det näppeligen låter sig göra att
lagstiftningsvägen reglera detsamma. Denna svårighet har också i viss mån
medgivits i motionen, och motionen utmynnar ej heller i yrkande på omedelbart
vidtagande av åtgärder av antydd art utan närmast på en utredning, avsedd
att belysa åtskilliga spörsmål av intresse i förevarande sammanhang. Visserligen
kan då göras gällande — och denna invändning kommer säkerligen även
att resas mot utskottets ställningstagande i frågan — att en utredning icke nödvändigt
behöver resultera i lagstiftningsåtgärder. Att den föreliggande motionen
åsyftar åstadkommandet av en lagstiftning för reglering av arbetsförhållandena
inom det husliga arbetet, torde emellertid utan tvekan framgå av motionens
motivering; och då utskottet icke kan ansluta sig till detta syfte, kan utskottet
ej heller tillstyrka den föreslagna utredningen.

Skulle emellertid för belysande av här berörda samhällsspörsmål en mer
eller mindre ingående utredning visa sig önskvärd, lärer det väl, såsom förut
framhållits, ligga inom socialstyrelsens befogenhet och möjlighet att verkställa
sådan utredning utan riksdagens beslut i frågan. Sådana uppgifter införskaffas
för varje år rörande landsbygden genom vederbörande kommunal myndighet.

Motionärerna anföra bl. a., att ett ordnande av förhållandena på det husliga
arbetets område skulle medföra en högre uppskattning av detta arbete och höja
efterfrågan på detsamma samt att detta i sin ordning skulle verka utjämnande
på arbetstillgången inom en del andra arbetsområden. Utskottet kan för sin
del icke dela denna uppfattning, utan håller snarare före, att en genom lagstiftning
åstadkommen reglering av ifrågavarande förhållanden endast kunde väntas
leda till, att arbetstillgången på detta område skulle minskas, därigenom att
husmödrarna efter genomförandet av dylik reglering troligen skulle söka att i
större utsträckning än nu reda sig utan stadigvarande lejd arbetskraft i hem -

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 3

met. För övrigt föreligger, såvitt av arbetslöshetskommissionens och andra
officiella uppgifter framgår, ingen nämnvärd arbetslöshet på den kvinnliga
arbetsmarknaden.

Med det anförda har emellertid utskottet ingalunda velat göra gällande, att
förhållandena med avseende på det husliga arhetet överallt äro tillfredsställande.
Men i den mån så ej är fallet, synes ett avhjälpande av missförhållandena
ej böra sökas genom lagstiftningsåtgärder, vilkas nytta för de avsedda fallen
säkerligen skulle mer än uppvägas av de olägenheter och svårigheter, som därigenom
skulle uppstå i alla de fall, där arbetsförhållandena hittills förlöpt friktionsfritt
och till ömsesidig belåtenhet för båda parterna. Frivillighetens väg
är enligt utskottets mening på ifrågavarande område avgjort att föredraga och
säkerligen lika effektiv, enär brist på arbetskraft, vilken — såsom i motionen
framhållits — uppstår, därest arbetsförhållandena äro otillfredsställande, tvingar
husmödrarna att av sig själva lämna sådana förmåner, såväl i fråga om lön
och arbetstid som i övrigt, att arbetskraft kan erhållas.

När motionärerna emellertid framhålla önskvärdheten av bättre möjligheter
för utbildning inom det husliga arbetet, så vill utskottet härtill ge sin fulla
anslutning. Denna ökade utbildning skulle säkerligen i betydande grad motverka
de av motionärerna berörda svårigheterna. Möjligheterna till bättre utbildning
hava dock på senaste tid väsentligt förbättrats. Så t. ex. anställa skoldistrikten
i allt större utsträckning skolkokslärarinnor för att i samband med
fortsättningsskoleundervisningen meddela undervisning i huslig ekonomi åt
flickorna. Husmodersskolor upprättas och mindre kurser anordnas med hjälp
av statsmedel. Stipendier hava anslagits för att mindre bemedlade elever skola
sättas i tillfälle att bevista dessa. Det synes utskottet, som örn ett vidgande av
statens understödjande verksamhet på detta område kunde anses väl motiverat.
Men detta och de andra åtgärder, som kunna ifrågakomma, böra kunna prövas
särskilt för sig utan att sammankopplas med frågan om lagstadgad reglering
av arbetsförhållanden m. m.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa.,

att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 april 1931.

På utskottets vägnar:

A. J. GRANSTRÖM.

Närvarande: herrar Granström, Larsén, Berling*, friherre Lagerfelt, Bengtsson,
Johan August Larsson, Gottfrid Karlsson*.

• Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Reservation

av herrar Larsén och Berling, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort vara av
följande lydelse:

I förevarande motion framhålles, hurusom man vid strävandena att klarlägga
och reglera arbetsförhållandena inom olika yrkesgrupper och arbetsområden
helt lämnat det husliga arbetet utanför och icke vidtagit några som
helst åtgärder med avseende å detsamma. Den kontrast, som härigenom uppstått
mellan å ena sidan fabriker, butiker, restauranger etc. med dess begränsade
arbetstid och å andra sidan det husliga arbetet med dess oreglerade arbets-
och fritidsförhållanden, har medfört en formlig flykt från sistnämnda
arbete och framskapat så avita förhållanden att, medan det råder överflöd på
arbetskraft på så gott som samtliga andra arbetsområden, råder det stark
brist på dugliga hembiträden och överhuvud på arbetskraft till det husliga
området, särskilt för städernas vidkommande. Bristen på utbildningsmöjligheter
och den gängse rådande missuppfattningen att det husliga arbetet icke
är något yrke, som kräver kvalifikationer och yrkesskicklighet, har också i
sin mån bidragit till att detta arbete blivit föremål för ett underskattande,
som kommit massor av kvinnor att vända detta arbete ryggen och söka sig in
på andra arbetsområden, vilket kan komma att medföra ödesdigra verkningar
på mera än ett sätt för såväl samhället som de enskilda hemmen. Motionärerna
anse därför, att frågan är av så stor betydelse, att densamma påkallar
statsmakternas uppmärksamhet och att en utredning bör genom samhällets
försorg komma till stånd för att utröna, vad som kan och bör göras för att
göra det husliga arbetet mera begärligt och för att leda arbetskraften in på
detta område.

Utskottet anser, i likhet med motionärerna, det vara av vikt, att förhållandena
på det husliga området klarläggas på samma sätt som skett inom andra
yrkesområden, och tillstyrker därför den utredning, som i motionen påyrkas.
Särskilt det förhållandet, att representanterna för de båda parter, som närmast
beröras av denna fråga, nämligen Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och styrelsen för Stockholms hembiträdesförening i sina yttranden över motionen
varmt förorda en dylik utredning, bestyrker, att det är av behovet påkallat,
att åtgärder vidtagas i denna riktning.

Socialstyrelsen har också i sitt yttrande i huvudsak instämt i motionärernas
synpunkter och förordar en utredning efter de riktlinjer, som i motionen uppdragits.
Kedogörelsen för de utredningar och åtgärder, som vidtagits på det
husliga arbetets område i främmande länder, vilken redogörelse återfinnes i
socialstyrelsens utlåtande, ger vid handen, att frågan örn hembiträdeskårens
arbetsförhållanden står på dagordningen i många länder. Även i vårt land
låter denna fråga, enligt utskottets mening, nog icke avvisa sig i längden, i
all synnerhet som den rådande arbetslösheten bland den manliga ungdomen

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 5

utan tvivel i hög grad är beroende på, att den kvinnliga arbetskraften i allt
större utsträckning söker sig från hemmen och till förvärvsområden, där tidigare
manlig arbetskraft funnit sysselsättning. Utskottet hyser den meningen,
att en förbättrad ställning för hembiträdeskåren, med därav följande större
efterfrågan på husligt arbete, skulle medföra en minskad arbetslöshet bland
den manliga ungdomen.

Såsom socialstyrelsen framhåller, synes en undersökning rörande ifrågavarande
förhållanden icke behöva bliva alltför tidskrävande och kostsam, om
den inriktas på,, icke att belysa förhållandena i allmänhet inom detta arbetsområde,
utan endast såsom i motionen förutsättes att klarlägga vissa betydelsefulla
punkter, såsom utbildningsmöjligheter, arbetstidens längd m. m. Socialstyrelsen
anvisar också såsom en utväg att nedbringa arbete och kostnader,
att undersökningen på lämpligt sätt inskränkes till att avse vissa efter representativa
grunder utvalda orter och befolkningsgrupper samt förordar att vid
undersökningen samarbete bör ske med förefintliga husmoders- och hembiträdesföreningar
och andra på området verksamma eller intresserade organisationer,
vilket sistnämnda även synes utskottet vara lämpligt.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet därför hemställa,

att första kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit
måtte snarast möjligt föranstalta en utredning angående arbetsförhållandena
inom det husliga arbetet, avseende antalet sysselsatta,
deras ålder och utbildning, arbetstidens längd per vecka, fritids-
och semesterförhållanden, bostads- och löneförhållanden
m. m., samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill ifrågavarande
utredning kan föranleda.

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott.

Sedan riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott anhållit örn
yttrande av socialstyrelsen över en inom kammaren väckt motion, nr B33,
angående utredning av arbetsförhållandena inom det husliga arbetet, har
genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 februari 1931 styrelsen anbefallts att avgiva
och till utskottet senast den 7 mars 1931 överlämna det sålunda begärda
yttrandet.

Med anledning härav får socialstyrelsen härmed anföra följande.

(Jti motionen har framhållits, hurusom man vid strävandena att klarställa
och reglera arbetsförhållandena inom olika yrkesgrupper icke vidtagit några
som helst sådana åtgärder med avseende på det husliga arbetet. En huvudanledning
härtill vore, att det husliga arbetet icke ansåges såsom något yrke
och att det alltså för dess utövare skulle krävas varken särskilt utbildning
eller ordnade arbetsförhållanden. Detta vore dock en felaktig uppfattning,
då det husliga arbetet vore av mångsidig art och krävde skicklighet och kunnighet
i en mängd ting samt därtill vore både krävande och ansträngande.
Hemmet borde rätteligen betraktas jämväl som en arbetsplats och en mycket
viktig sådan, vare sig arbetet inom detsamma utfördes av husmodern eller
av ett anställt och avlönat hembiträde. Den kontrast, som förelåge mellan
å ena sidan den skarpt begränsade arbetstiden i fabriker, butiker, restauranger,
kaféer etc., å den andra de helt oreglerade arbets- och fritidsförhållandena
inom det husliga området, hade framkallat en flykt från hemarbetet,
vilken gåve sig tillkänna å ena sidan i en kännbar brist på hembiträden och
å den andra sidan i överflöd på kvinnor, som sökte arbete å andra områden.
Under dylika förhållanden vore det enligt motionärernas uppfattning uppenbart,
att åtgärder borde vidtagas från det allmännas sida för att göra det husliga
arbetet mera eftersökt och uppskattat, framför allt genom bättre utbildningsmöjligheter
och ordnade arbetstidsförhållanden. Detta kunde i sin ordning
antagas verka utjämnande på arbetstillgången inom en del andra arbetsområden.
Närmast ansåges det av behovet påkallat att genom samhällets
försorg företaga en utredning angående arbetsförhållandena inom det husliga
arbetet för att därigenom utröna, vad som kunde och borde göras för att
göra detta arbete mera begärligt och leda arbetskraften in på detta område.
En sådan utredning borde enligt motionärernas mening omfatta antalet sysselsatta
inom detta arbete, deras ålder och utbildning, arbetstidens längd per
vecka, sön- och helgdagsarbete, fritid och semester, bostads- och löneförhållanden
m. m.

Socialstyrelsen kan för sin del i huvudsak instämma i motionärernas synpunkter.
Av vad i motionen anförts får man dock ej draga den slutsatsen,
att förhållandena inom det husliga arbetet icke varit föremål för uppmärksamhet
och diskussion. Det torde knappast finnas något område, på vilket
det under tidernas lopp offrats så många ord — och så många hetsiga ord —
som på arbetsförhållandena i hemmen. I äldre tider dominerade lönefrågan,
varom bl. a. vittna de lönetaxor för tjänstefolk, vilka ända in på 1800-talet
utfärdades av Kungl. Maj:ts befallningshavande och andra myndigheter. I
våra dagar ha förändringar i befolkningsförhållanden och samhällsuppfattning
skjutit tillgångsfrågan i förgrunden.

Det synes för närvarande särskilt vara två tendenser, som göra sig gällande
på förevarande område. Den ena innebär en förenkling och rationalise -

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 7

ring av ifrågavarande arbete, framträdande särskilt däruti, att allt flera
familjer söka sig över från stora och arbetskrävande våningar och villor till
mindre lägenheter, försedda med moderna bekvämligheter och mekaniska anordningar,
varigenom husmodern kan reda sig med ingen eller ringa främmande
arbetshjälp. Den andra tendensen innebär, att arbetande och arbetssökande
kvinnor i allt större utsträckning föredraga andra slag av arbete
framför husliga sysslor. Emellertid finns det alltjämt ett stort antal hushåll,
vilka på grund av sin storlek, sina bostadsförhållanden eller särskilda omständigheter
(t. ex. husmoderns sjukdom) äro nödsakade att helt eller delvis
lita till lejd arbetskraft, liksom det gives många kvinnliga arbetssökande,
vilka på grund av sin allmänna läggning eller arbetsmarknadens läge äro
hänvisade att söka sitt uppehälle såsom hembiträden. Hemmens arbetshjälpsfråga
har alltjämt sin stora betydelse för vida befolkningsgrupper.

Enligt den yrkesräkning, som anordnades i samband med 1920 års folkräkning,
voro av samtliga förvärvsarbetande kvinnor omkring en fjärdedel anställda
i husligt arbete. Tjänarinnorna utgjorde c:a 183,000, vilket var 23 %
mera än vid 1910 års folkräkning, då de kvinnliga tjänarnas antal beräknades
till c:a 149,000. Ehuru denna ökning är betydligt mindre än för vissa
närstående grupper av kvinnliga yrkesutövare, t. ex. kontors- och butiksbiträden
samt hotell- och restaurangpersonal, vilka båda grupper under
perioden mer än fördubblats i antal, torde den beräknade stegringen dock
sannolikt vara högre än den verkliga. I berättelsen betecknas också beräkningen
såsom osäker på grund av förändrade principer för klassificeringen,
vartill kommer vanskligheten att avgränsa de egentliga hembiträdena från
å ena sidan jordbrukstjänarna, å den andra de i hushållsarbetet deltagande
familjemedlemmarna. Enligt 1912—13 års bostadsräkning utgjorde i därvid
undersökta 122 städer och stadsliknande samhällen tjänstefolket 3,0 % av
samtliga invånare, och vid 1920 års bostadsräkning, vilken visserligen omfattade
en fåtaligare krets av samhällen, kom man till nästan samma tal
(3,1 %). Arbetsbiträden funnos i genomsnitt i ungefär var tionde lägenhet,
men detta relationstal växlade allt efter respektive samhällens sociala struktur
från 20—24 % till 1 ä 2 %. Jämförelser mellan städer, som vörö inbegripna
i såväl 1912—13 som i 1920 års bostadsräkning, tyda snarast på, att antalet
hembiträden i stort sett varit oförändrat. Vad beträffar utvecklingen under
efterföljande tioårsperiod, skulle man snarast vänta sig en minskning, men
exakta uppgifter i detta avseende kunna ej erhållas förrän efter avslutandet
av 1930 års folk- och yrkesräkning.

I fråga om hembiträdenas ålder meddelas i 1920 års yrkesräkning vissa
uppgifter, vilka innebära, att mer än halva antalet var under 25 år och att de
högre åldersgrupperna endast voro sparsamt företrädda. I fråga om inkomstförhållandena
upplyser samma källa, på grundval av självdeklarationer och
taxeringslängder, att c:a 2/s av de kvinnliga tjänarna voro utan angiven
inkomst och att återstående 3/ä fördelade sig tämligen jämnt på inkomstgrupperna
under 1,000 kronor och 1,000—2,000 kronor; högre inkomster voro undantag.
Nyare inkomstuppgifter, meddelade av de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna,
återfinnas i den av socialstyrelsen utgivna ”Lönestatistisk
årsbok”. Enligt denna källa utgjorde år 1929 genomsnittslönen per månad
för hushållerska 46 kronor, för ensamjungfru och köksa 35 kronor samt för
husjungfru 34 kronor, vilket är drygt dubbelt så mycket, som betalades år
1914. Härtill kommo fri kost och logi, värderade till i medeltal 47 kronor
per månad mot 31 kronor år 1914. I Stockholm voro lönerna högre, t. ex. år

8 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

1929 för ensamjungfru 45 kronor per månad jämte kost och bostad, värderade
till 75 kronor. Nämnas må emellertid, att på landsbygden en jungfru, villig
att deltaga i jordbruksarbete, betalades med i medeltal 36 kronor per månad,
och hennes fria vivre uppskattades till 38 kronor.

Lägges härtill, att arbetsförmedlingsstatistikens uppgifter rörande arbetssökande
samt lediga och tillsatta platser ger en viss föreställning örn tillgången
och efterfrågan på arbetskraft inom det husliga arbetet, torde man ha
uttömt den officiella statistiken såsom kunskapskälla beträffande i motionen
berörda förhållanden och faktorer. Ur andra källor torde ej heller mycket
vara att hämta till belysning av föreliggande ämne. Nämnas må, att efter
upphävandet år 1926 av 1833 års legostadga någon avtalslag icke längre förefinnes
på det husliga arbetsområdet.

Såsom av det anförda framgår, äro nu anförda siffror och uppgifter hämtade
ur allmänna undersökningar, då det i vårt land icke, vare sig på offentligt eller
enskilt initiativ, anordnats någon specialundersökning rörande arbetsförhållandena
inom det husliga arbetet. En individualiserande undersökning torde dock
bliva nödvändig, därest man närmare vill belysa sådana i motionen berörda
spörsmål som hembiträdenas utbildnings-, arbetstids- och bostadsförhållanden
m. m.

Viss ledning vid planläggande av en sådan undersökning torde kunna erhållas
genom att studera de utredningar och åtgärder på det husliga arbetets område,
som vidtagits i vissa främmande länder.

Såsom motionärerna påpekat, ha dessa förhållanden ägnats uppmärksamhet i
Danmark, särskilt ur yrkesutbildningssynpunkt. Nämnas kan även, att den
danska tjänstehjonslagen av 1854 ersattes år 1921 med en lag örn rättsförhållandet
mellan husbonde och ”Medhjselpere”, varmed förstås dels hembiträden,
dels manliga och kvinnliga tjänare inom jordbruket. Lagens huvudinnehåll utgöres
av arbetarskyddsbestämmelser för minderåriga tjänare, medan för ”medhjälpare”
över 18 år lagens bestämmelser i regel endast gälla i den mån annorlunda
icke avtalats. Även för äldre tjänare äro dock lagens utförliga bostadsbestämmelser
obligatoriska. Enligt dessa skall tjänare, som har logi hos husbonden,
inhysas i ett ljust och luftigt rum, motsvarande ett utrymme av minst
16 m3 för en person och 25 m3 för två. Tjänare skall ha egen säng jämte rena
lakan och handdukar.

I Tyskland upphävdes efter revolutionen år 1918 de i de olika staterna gällande
tjänstehjonsstadgorna (Gesindeordnungen). Nya lagbestämmelser för
tjänstefolk utfärdades dock blott i ett par delstater (Bayern, MecklenburgSchwerin),
medan man på andra håll (t. ex. i Berlin) använde sig av normalkontrakt,
uppgjorda av husmödrarnas och hembiträdenas organisationer och
innehållande delvis rätt utförliga bestämmelser rörande biträdenas arbets- och
fritid, bostadsförhållanden m. m. År 1921 anhöll emellertid tyska riksdagen örn
ett förslag till lag, som för tyska riket i dess helhet skulle reglera de i husligt
arbete sysselsatta arbetstagarnas rättsliga och ekonomiska förhållanden. Riksregeringen
framlade även ett dylikt förslag samma år, men frågan blev tills
vidare undanskjuten. År 1926 verkställdes på initiativ av riksarbetsministeriet
i samarbete med husmödrarnas och hembiträdenas centralförbund en statistisk
undersökning, avseende hembiträdenas anställningstid, arbetstid, fritid och
semester samt avlöningsförhållanden ävensom sättet för arbetsförmedlingen. Individuella
uppgifter i dessa avseenden erhöllos från 4,105 hembiträden, vilka
dock utgjorde mindre än en halv procent av samtliga dylika (1,02 milj. enligt
1925 års yrkesräkning). På grundval av detta och annat material utarbetades

Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 9. 9

år 1928 ett nytt förslag till hembiträdeslag, vilket innehåller utförliga bestämmelser
angående arbetsavtal och uppsägningstid, kost och bostad, vilotid (minst
9 timmar per natt), fritid och semester, sjukvård m. m. Lagförslaget har hittills
icke föranlett något riksdagens beslut.

En hembiträdeslag har däremot sedan år »1920 varit gällande i Österrike. Den
föreskriver, att mellan husbonde och tjänare skall ingås ett arbetsavtal, angivande
rättigheter och skyldigheter. Lagen innehåller ganska utförliga bestämmelser
angående tjänarens kost och husrum, vilotid (minst 9 timmar mellan
9 e. m. och 6 f. m.), fritid och semester, sjukvård och uppsägningstid. Verkningarna
av denna lag belysas genom en år 1926 av Wiens arbetarkammare
företagen undersökning angående arbetsförhållandena för 2,881 hembiträden.
En liknande lag lär sedan år 1923 vara gällande i Polen.1)

I övriga europeiska länder förefinnas veterligen inga särskilda lagbestämmelser
på detta område. Frågan örn arbetsförhållandena inom det husliga arbetet
har dock flerstädes varit föremål för uppmärksamhet. Nämnas kan, att i
Schweiz vissa kantonsstyrelser fastställt normalkontrakt för hembiträden, innehållande
delvis rätt utförliga bestämmelser angående arbetstid, fritids- och
semesterförhållanden, bostads- och lönevillkor m. m. I England framhöllo redan
på 1890-talet åtskilliga skriftställare, vilken betydelsefull plats det husliga arbetet
intoge i det ekonomiska livet och att därför förhållandena på detta område
voro väl värda en ingående undersökning. Strax efter världskrigets avslutande
framlade rekonstruktionsministeriets kvinnokommitté ett betänkande angående
organisationen av det husliga arbetet. Häri rekommenderades i första rummet
åtgärder för yrkesutbildning av hembiträden men även för reglering av arbetstiden
m. m. Hembiträden med egen bostad borde ha en veckoarbetstid (exklusive
måltidsraster) icke överstigande 48 timmar, medan tjänare med bostad hos arbetsgivaren
borde tillförsäkras en nattvila av åtminstone 9 timmar samt 2—2x/2
timmars ledighet varje dag eller eventuellt en hel fridag med lämpliga mellantider;
därjämte borde de åtnjuta fjorton dagars semester med lön och kostpengar.
Några praktiska resultat av denna utredning ha veterligen ej framkommit.
År 1923 voro hembiträdenas arbetsvillkor föremål för undersökning av en
särskild av arbetsministern tillsatt kommitté. Denna föreslog vissa åtgärder,
avsedda att höja det husliga arbetets anseende och göra det mera populärt bland
de arbetande kvinnorna.

Alldeles särskilt intresse har hembiträdesfrågan varit föremål för i Förenta
staterna, där bristen på tjänstefolk varit och är vida större äh i Europa och penninglönerna
därför också tre till fyra gånger högre. En jämförelse mellan 1910
och 1920 års census visar, att gruppen av kvinnor i huslig och personlig tjänst
under mellantiden nedgått med 14 % till 2,2 milj. Detta motsvarar ungefär 1/i
av samtliga kvinnor i förvärvsarbete, medan andelstadt år 1910 närmade sig
1/3. En närmare analys av siffrorna för olika yrkesgrupper visar, att kvinnorna
tendera att övergiva det privata hushållsarbetet för det publika, som bedrives i
hotell och restauranger, anstalter o. dyl. med ordnad arbetstid och mera opersonligt
förhållande mellan arbetsgivare och anställda.

Amerikanska skriftställare lia ofta framhållit nödvändigheterna av att ställa
det husliga arbetet ”on a business basis” genom att systematisera arbetet, reglera
arbetstimmarna och giva hembiträdena nödig tid och frihet för att kunna leva
sitt eget liv bland sina släktingar och vänner. Praktiska åtgärder i denna

*) Man har här icke ansett sig böra ingå på den mera allmängiltiga lagstiftning om
arbetsavtal, som förefinnes i vissa länder, varom vissa uppgifter meddelas i ett av socialstyrelsen
den 28 februari 1931 avgivet yttrande angående vissa framställningar örn utredning
rörande reglering av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 12 sami. 2 avd. 7 käft. (Nr 9.) 2

10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

riktning ha på flera håll vidtagits av kvinnoorganisationer, dels redan förefintliga,
såsom medborgarföreningar och K. F. U. K., dels för ändamålet bildade
husmodersföreningar o. dyl. En sådan är ”Domestic efficiency association”,
vilken år 1921 bildades i Baltimore, en stad med ungefär 800,000 invånare,
belägen nära gränslinjen mellan nord- och sydstaterna.

Ifrågavarande organisation, som även bedrev platsförmedlingsverksamhet,
ställde på begäran sina handlingar till förfogande för den byrå inom Förenta
staternas arbetsdepartement, vilken särskilt sysslar med kvinnofrågor. Byrån
har underkastat materialet statistisk bearbetning, vars resultat år 1924 offentliggjordes
såsom en särskild bulletin. Denna statistik, vilken avser 672 manliga
(mest chaufförer) och 2,293 kvinnliga tjänare, ger en ganska god bild
av hembiträdesfrågans faktiska läge i Amerika. Detta får sin särskilda prägel
genom det stora antalet negresser bland hembiträdena (i Baltimore över
halva antalet) samt genom den omständigheten, att blott omkring hälften av
tjänstefolket bor i huset, medan lika många ”gå till och från”. Mera tilllämpliga
på europeiska förhållanden synas vara de vid undersökningen gjorda
iakttagelserna angående den större eller mindre förkärleken för olika yrkesspecialiteter
inom det husliga arbetet, exempelvis kokerska, barnjungfru, husjungfru,
ensamjungfru o. s. v. Omkring 2/ä av de platssökande önskade emellertid
arbete av annat slag än det de nu hade, vilket i sin mån belyser den
oro och det missnöje, som rådde inom hembiträdeskåren. Från en annan sida
framträda samma förhållanden därigenom, att drygt 2/3 av tjänarinnorna stannat
hos samma arbetsgivare kortare tid än två år.

Vad nu meddelats rörande de utredningar och åtgärder, som beträffande
det husliga arbetet vidtagits i vissa främmande länder, ger vid handen, att
frågan örn hembiträdeskårens arbetsförhållanden står på dagordningen i
många länder. Vad vårt land beträffar synes en undersökning rörande ifrågavarande
förhållanden icke behöva bliva alltför tidskrävande och kostsam,
därest den, såsom motionärerna antytt, inriktas på icke att belysa förhållandena
i allmänhet inom ifrågavarande yrkesområde utan att klarlägga vissa
betydelsefulla punkter, särskilt hembiträdenas utbildningsförhållanden, arbetstidens
längd, fritid och semester samt bostads- och löneförhållandena. Att
döma av erfarenheterna från ovan berörda utländska undersökningar synes
det dock önskvärt att i utredningen även indraga några andra spörsmål, såsom
anställningstiden, yrkesspecialiseringen, betygsättningen och platsförmedlingen.
Givetvis skulle arbete och kostnader kunna väsentligen nedbringas, örn
undersökningen på lämpligt sätt inskränktes till att avse vissa efter representativa
grunder utvalda orter och befolkningsgrupper. Vid dess genomförande
borde samarbete sökas med förefintliga husmoders- och hembiträdesföreningar
och andra på området verksamma eller intresserade organisationer.

Stockholm den 6 mars 1931.

GUNNAR HUSS.

BERTIL NYSTRÖM.

Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 9. 11

Till första kammarens andra tillfälliga utskott.

Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund har som en av sina viktigaste
frågor upptagit propaganda för höjande av det husliga yrkets anseende samt
för utbildning för detta yrke. Förbundet måste därför givetvis med tillfredsställelse
hälsa ett förslag örn utredning i den del av denna stora fråga, som utbildning
och rekrytering av hembiträdeskåren samt ordnandet av dess arbetsförhållanden
utgör.

På grund av ovanstående tillstyrka vi herr Möllers m. fl. motion örn utredning
angående arbetsförhållandena inom det husliga arbetet samt om framläggande
av förslag på grund av ifrågavarande utredning.

Stockholm den 28 mars 1931.

För Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund:

Elsie Gauffin.

Verkst, ledamot i styrelsen.

Till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Hembiträdesföreningens styrelse ansluter sig helt till de i motionen framförda
synpunkterna och anser, att en utredning efter de i densamma uppdragna
riktlinjerna skulle vara synnerligen önskvärd och gagnande samt bidraga till,
att det husliga arbetet ställdes i jämnbredd med övriga yrken. Genom en dylik
utredning skulle också den stora kåren av förvärvsarbetande kvinnor inom det
husliga området få en känsla av, att även de voro föremål för samhällets omvårdnad
liksom övriga samhällskategorier och att det husliga arbetet tillerkändes
den uppskattning från statsmakternas sida, som detta med fullt fog kan
anses vara berättigat till. Särskilt hälsar Hembiträdesföreningen med glädje
den i motionen förordade utredningen angående möjligheterna för utbildning på
detta område, då föreningen enligt sitt program arbetar för att få till stånd en
yrkesutbildning, som möjliggör att framskapa dugande förmågor på det husliga
arbetets område, så att fullt kompetenta och yrkesskickliga hembiträden
kunna med ansvar fylla det värv de åtagit sig. En ordnad arbetstid eller fritid
är givetvis också utav stor betydelse och skulle säkerligen medverka till, att
efterfrågan på husligt arbete bleve större. Som det nu är på detta arbetsområde
med sin obegränsade arbetstid och i övrigt oordnade arbetsförhållanden, är
detta yrke snart på god väg att avfolkas. Betecknande är, att medan det inom
andra yrken är överflöd på arbetskraft, råder det stark brist på yrkesskickliga
hembiträden och över huvud på arbetskraft till det husliga området. Vid Stockholms
stads arbetsförmedling var i januari månad 1931 anmälda 874 platser
för s. k. ensamjungfrur men endast 356 sökande, alltså en brist på 518. På
ungdomsförmedlingen, flickavdelningen, var under samma månad anmälda 253
platser till husligt arbete men endast 69 sökande. Dessa siffror tala väl sitt tydliga
språk örn, att förhållandena icke äro tillfredsställande som de äro. En utredning
i likhet med den i motionen föreslagna skulle enligt styrelsens mening
vara ägnad att klarlägga bristerna i nuvarande förhållande samt eventuellt
kunna ge uppslag till, örn och huru desamma möjligen skola kunna avhjälpas.

Styrelsen vill därför på det livligaste tillstyrka en sådan utredning, som i motionen
förordas.

På Stockholms Hembiträdesförenings styrelses vägnar:

Hanna Grönvall. Jenny Johansson.

Ordf. Sekr.